Översyn av Riksrevisionen - grundlagsfrågor

Anf. 64 Fredrik Eriksson (SD)

Herr talman! Jag har en kollega som brukar prata om bajsmackor. Jag vet inte om just det ordet definieras i Svenska Akademiens ordlista, och man vill kanske inte konsultera den om sådant just i dessa dagar.

Jag tror att de flesta av oss rent intuitivt kan känna på sig att en bajsmacka är något tämligen oaptitligt som serveras när man minst anar det och som någon tyvärr måste sätta tänderna i.

Förvånansvärt ofta verkar det vara vi i KU som får sådana här mackor på vårt bord, allra helst under sommaruppehållet när alla är utspridda vind för våg och journalistkåren har lyckats att kräva fram någon som står under vår tillsyn som verkligen har skitit i det blå skåpet.

Om förra sommarens bajsmacka var it-haveriet och it-skandalen hos Transportstyrelsen var det sommaren dessförinnan definitivt haveriet hos Riksrevisionen. Alla minns kanske inte riktigt vad som hände, men det gör jag. Jag och några med mig har varit tvungna att tugga på detta nu i snart två års tid.

Men för er som lyckligtvis har sluppit att göra detsamma uppdagades det alltså under sommaren 2016 att de av riksdagen valda riksrevisorerna inte hade agerat riktigt professionellt alla gånger. Bland annat hade man lagt sig i ärenden där man kunde bedömas vara jävig. Man hade lovat bort tjänster till kompisar. Man hade ägnat sig åt politiskt präglade revisioner och en del annat olämpligt. Det var en riktig praktskandal - eller kalla det bajsmacka - som blossade upp och flög rakt i plytet på oss i KU.

Det var bara att hugga in och se vad man kunde göra med denna tämligen osmakliga anrättning. Dock visade det sig att inte vara särskilt mycket. Något sådant hade aldrig hänt tidigare, och lagstiftaren verkar inte heller ha förutsett att något liknande skulle kunna hända, att hela institutionen Riksrevisionen stod och gungande.

Så när vi i KU gick igenom regelverket visade det sig att det fanns knappt några verktyg för oss för att kunna agera. Än mindre fanns det några verktyg för att avsätta en riksrevisor som uppenbart har agerat olämpligt. Det enda som fanns att tillgå var en felaktigt översatt fransk formulering från Europeiska centralbank-systemet med motstridig innebörd om allvarlig försummelse - hur nu något som är försumbart samtidigt kan vara allvarligt. Där stod vi lite handfallna och kunde alltså inget göra. Det såg förstås inte så bra ut för KU heller.

Men vad gör man då som politiker om man vill visa lite handlingskraft samtidigt som man inte riktigt vet vad man ska göra? Jo, då tillsätter man helt enkelt en utredning. Sagt och gjort, en utredning tillsattes. Då tänkte jag att man äntligen ska få lite ordning på torpet genom att ge både KU och riksdagen verkningsfulla åtgärder att ta till så att man kan avpollettera en riksrevisor som uppenbart har misskött sig.

Självklart ska dessa verktyg vara tydliga, rättssäkra och ange vad som gäller, men det ska också stå klart att Riksrevisionen, som är en myndighet under riksdagen inte är någon fristående ö som kan agera hur som helst utan att det får några konsekvenser.

Men döm om min förvåning, herr talman, när utredningen landade i att man inte bara skulle behålla den handlingsförlamande lokutionen "allvarlig försummelse" helt utan tillägg eller ändringar, utan man föreslog också att det skulle bli ännu svårare för riksdagen att avsätta en så allvarligt försummande riksrevisor genom att införa krav på kvalificerad majoritet i kammaren.

I stället för att göra saken tydligare, enklare och bättre ville man helt enkelt göra det sämre, svårare och minst lika otydligt som innan. Detta har alltså majoriteten i KU gått vidare med och föreslagit att kammaren ska bifalla.

Sverigedemokraterna har såklart reserverat sig mot detta både under utredningen och under utskottsberedningen. Vårt förslag har i stället varit en process som så mycket som möjligt liknar den som gäller vid tillsättningen av nya riksrevisorer, fast tvärtom, så att man reverserar processen.

Det är trots allt en ganska lång process att tillsätta en riksrevisor. Först finns det en del formella behörighetskrav som måste uppfyllas för att man ska kunna väljas. Därefter vidtar ett grannlaga arbete att välja lämpliga kandidater och bedöma deras meriter. Här kan man förstås också ta hjälp av utomstående experter som kan kvalitetsgranska kandidaterna. Till slut faller det på KU att försöka komma överens så långt det är möjligt om ett namn att föreslå kammaren som kammaren kan välja med vanlig enkel majoritet.

Vi tycker således att det hade varit rimligt med en ordning med ett antal tydligt uppsatta kriterier för när en riksrevisor skulle kunna skiljas från sitt uppdrag. Skulle en sådan situation bli aktuell får en lika grannlaga utredning företas som fastställer de faktiska sakförhållandena. Där skulle till exempel JO kunna vara utskottet behjälplig med att klarlägga vad det är som faktiskt har hänt.

Sean är det återigen upp till KU att försöka att komma överens så långt som möjligt om att föreslå kammaren hur man bör agera i dessa frågor. Därefter får kammaren fatta beslut på samma sätt som man gjorde när man tillsatte riksrevisorn, det vill säga med ett vanligt enkelt majoritetsbeslut.

Den här processen var alltså vårt förslag. Hur tydligt och logiskt som det än kan te sig vill alltså majoriteten i utskottet annorlunda. Man verkar föredra otydlighet och handlingsförlamning. Varför så är fallet får de faktiskt redogöra för själva. För egen del nöjer jag mig med att för tids vinnande yrka bifall till våra reservationer 3 och 4 i KU:s betänkande 15.

I detta anförande instämde Jonas Millard (SD).

Anf. 65 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Riksrevisionen är en av Sveriges viktigaste myndigheter. Riksrevisionen ska på riksdagens uppdrag dels granska den ekonomiska och övriga förvaltningen i statens alla myndigheter, dels genom den så kallade effektivitetsrevisionen granska om statliga verksamheter lever upp till de mål och syften som finns för respektive verksamhet. Härutöver bedriver Riksrevisionen ett viktigt internationellt arbete.

Sommaren 2016 rapporterade medierna om olika brister och ofullkomligheter med koppling till de tre dåvarande riksrevisorerna. Stegvis avgick också de tre riksrevisorerna. De här händelserna blev upptakten till ett omfattande arbete. Hösten 2016 ägnade konstitutionsutskottet mycket tid och kraft åt rekryteringen av de tre nya riksrevisorer som sedermera valdes av kammaren och tillträdde sina uppdrag i början av 2017.

Hösten 2016 tog konstitutionsutskottet också initiativ till en utredning som skulle göra en omfattande översyn av olika frågor gällande Riksrevisionen. En del av frågorna hade aktualiserats av medierapporteringen, medan andra frågor hade behövt utredas förr eller senare under alla förhållanden. Utredningen arbetade intensivt under 2017. Den hade i uppgift att presentera ett delbetänkande på våren 2017, där eventuella förslag till grundlagsändringar skulle läggas fram. Det är dessa förslag som vi debatterar här i dag.

Utredningens slutbetänkande presenterades i februari 2018, och där behandlas en rad ytterligare frågor. Det betänkandet bereds för närvarande av riksdagsstyrelsen och en framställning med lagförslag kan förväntas i höst.

Riksrevisionen är en del av riksdagens kontrollmakt, och den grundläggande regleringen av Riksrevisionen finns därför i regeringsformens 13 kap. tillsammans med bestämmelserna om bland annat KU:s granskning och JO. Därutöver regleras Riksrevisionen i riksdagsordningen och i vanlig lag.

En av uppgifterna för 2017 års riksrevisionsutredning var att utvärdera modellen med tre riksrevisorer och överväga fördelar och nackdelar med den nuvarande ordningen. I uppdraget ingick däremot inte att lägga fram lagförslag om ett förändrat antal riksrevisorer. I slutbetänkandet konstaterade utredningen att det finns betydande problem med den nuvarande ledningsformen och rekommenderade att den förändras. I god tid innan de nuvarande riksrevisorernas mandatperiod går ut bör därför en ny utredning tillsättas med uppgift att föreslå en ny ledningsmodell.

För närvarande regleras antalet riksrevisorer i regeringsformen och där anges att Riksrevisionen leds av tre riksrevisorer. För att göra det enklare att i en framtid ändra antalet riksrevisorer föreslog 2017 års riksrevisionsutredning i sitt delbetänkande att antalet riksrevisorer inte längre ska anges i regeringsformen utan i riksdagsordningen. Därigenom kan antalet riksrevisorer ändras genom ett beslut och inte, som i dag, genom två beslut med mellanliggande riksdagsval. Detta är ett av de förslag som i dag ligger på riksdagens bord. Det är klokt och rimligt att på det sättet ge riksdagen möjlighet att, efter en ny utredning, ta ställning till antalet riksrevisorer genom ett enda beslut.

En annan viktig fråga för utredningen var om förutsättningarna för att skilja en riksrevisor från uppdraget borde förändras. I samband med turbulensen 2016 väcktes frågan om en eller flera av riksrevisorerna borde entledigas - avsättas - av riksdagen. Det får enligt regeringsformen ske om en riksrevisor gjort sig skyldig till så kallad allvarlig försummelse, ett begrepp som hämtats från EU-rättens regler om centralbankschefer. Det visade sig dock finnas mycket knapphändiga förarbetsuttalanden om vad som menas med allvarlig försummelse, och det finns heller inte reglerat hur en utredning ska genomföras av om en riksrevisor gjort sig skyldig till allvarlig försummelse. Det enda som anges är att frågan ska prövas av KU och därefter av kammaren.

Utredningen kom fram till att begreppet allvarlig försummelse inte är träffsäkert, eftersom till exempel ordet "försummelse" egentligen betyder att en sak inte är så allvarlig. Utredningen valde trots detta att inte föreslå någon ändring, bland annat eftersom begreppet ändå ansågs ha blivit etablerat i svensk grundlag och eftersom begreppet används i bestämmelsen om Riksbankens direktion, och det är en fördel om samma begrepp används i regleringen av två av riksdagens tre stora myndigheter.

I stället resonerade utredningen ganska utförligt om vad som kan utgöra allvarlig försummelse för att på det sättet ge vägledning för kommande rättstillämpning. Utredningen konstaterade bland annat att allvarlig misskötsel av myndigheten i ekonomiskt eller administrativt hänseende kan utgöra en allvarlig försummelse. Ledningsuppgiften kan åsidosättas även på andra sätt, till exempel genom att en riksrevisor agerar så att det allvarligt skadar den tillit hos de anställda som fordras för att uppgiften som ledare för myndigheten ska kunna fullgöras.

När det gäller brottslighet som grund för entledigande ska det enligt utredningen framför allt vara fråga om handlingar eller underlåtenhet inom ramen för uppdraget. Annan brottslighet blir relevant om den medför bristande förtroende för riksrevisorn eller för Riksrevisionen som myndighet. Ytterst är det dock alltid riksdagen som avgör om ett visst handlande eller en viss underlåtenhet kan betraktas som ett så allvarligt åsidosättande av uppgiften att det är att betrakta som en allvarlig försummelse.

Någon förändring i regeringsformen av begreppet "allvarlig försummelse" föreslås alltså inte. Däremot föreslås att Justitieombudsmannen ska kunna få i uppdrag av KU att genomföra en utredning, som KU sedan kan ha som underlag för att bedöma om KU anser att en riksrevisor gjort sig skyldig till allvarlig försummelse. Det är en praktiskt viktig förändring som ger KU ett konkret verktyg att ta till om en riksrevisors agerande ifrågasätts.

Härutöver föreslås att det inte längre ska räcka med enkel majoritet i riksdagen för att skilja en riksrevisor från uppdraget. I stället ska i regeringsformen föreskrivas att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av ledamöterna måste enas om ett beslut om att skilja en riksrevisor från uppdraget. Därmed kan man säga att det skapas ett slags balans mellan å ena sidan de åtgärder jag tidigare nämnt, som ger ökad tydlighet om när en riksrevisor kan avsättas och bättre verktyg för att utreda om en riksrevisor gjort sig skyldig till allvarlig försummelse, och å andra sidan en åtgärd som gör det svårare för riksdagen att avsätta en riksrevisor.

Med dagens regler skulle kritik från en riksrevisor riktad mot en regering som har tillräckligt parlamentariskt stöd kunna leda till att regeringspartierna ensamma skulle kunna avsätta riksrevisorn. Det vore mycket olämpligt, och vi vill på det här sättet minska risken för att detta sker. Därigenom stärks skyddet för riksrevisorernas självständighet vad gäller granskningen.

Slutligen behandlas i detta ärende bestämmelsen om samverkans- och uppgiftsskyldighet för den som granskas av Riksrevisionen. Bestämmelsen finns för närvarande i 6 § revisionslagen. Statliga myndigheter ska på begäran lämna Riksrevisionen den hjälp och de uppgifter och upplysningar som Riksrevisionen behöver för sin granskning. När det gäller JO finns motsvarande bestämmelse om en skyldighet för den som granskas att lämna uppgifter direkt i regeringsformen.

Möjligheten för Riksrevisionen att få del av uppgifter som behövs för granskningen är av avgörande betydelse för möjligheten att utföra revision, och regler om detta rör Riksrevisionens grundläggande möjlighet att verka. En grundlagsreglering bör därför införas även för Riksrevisionen. Bestämmelsen om samverkans- och uppgiftsskyldighet bör därför flyttas från revisionslagen till regeringsformen.

Herr talman! Med dessa ändringar ger vi sammantaget riksdagen bättre förutsättningar att se över Riksrevisionens ledningsstruktur och att hantera frågor om entledigande av riksrevisorer samtidigt som grundlagsskyddet för riksrevisorernas självständighet när det gäller granskningen stärks liksom rätten för Riksrevisionen att få del av uppgifter som ett led i sin revision. Detta är betydelsefulla förändringar för riksdagen som huvudman för Riksrevisionen och för Riksrevisionen när den utför sina för hela samhället så viktiga uppgifter.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 66 Fredrik Eriksson (SD)

Herr talman! Andreas Norlén och jag har båda suttit i utredningen och varit överens om en del saker som vi tycker är bra. Det gäller bland annat att skyldigheten förtydligas för de granskade institutionerna att vara Riksrevisionen behjälpliga. Vi inför också möjligheten att begära att JO företar en ordentlig utredning, vilket minskar risken att man agerar förhastat i de situationer som uppstår.

Jag har dock två frågor. Andreas Norlén är ju en erfaren jurist och KU-ordförande.

Ordningen med att vi behåller ett begrepp i grundlagen som är uppenbart olämpligt, otydligt och egentligen förutsätter att den som ska tillämpa det får gå tillbaka till förarbetena och läsa in och försöka tolka vad som menas, är det en ordning som Andreas Norlén är nöjd med? Eller anser Andreas Norlén som jag att det hade varit att föredra att det av lagtexten redan från början skulle framgå några objektiva kriterier som ska gälla om man avser att skilja en riksrevisor från sitt uppdrag?

Anf. 67 Andreas Norlén (M)

Fru talman! Den här diskussionen tar sin utgångspunkt i begreppet "allvarlig försummelse". Som jag var inne på i mitt anförande infördes detta i svensk grundlag först när det gällde att säkerställa riksbankschefens och övriga riksbanksdirektionens oberoende. Man ville ha ett objektivt kriterium för när en sådan person kan skiljas från sitt uppdrag, och man valde då den formulering som används i EU-regleringen om centralbanker.

Tyvärr översatte man vid den tidpunkten, för lite drygt 20 år sedan, bestämmelsen på ett sätt som inte framstår som optimalt. Man valde översättningen "allvarlig försummelse" när det hade varit bättre att exempelvis säga "allvarligt fel" eller "allvarlig misskötsel". Det hade korresponderat bättre med de ursprungliga texterna.

Då är frågan: Ska man ändra uttrycket och välja ett annat uttryck i regleringen för riksrevisorerna i det här lagstiftningsärendet? Min bedömning är att utredningen och konstitutionsutskottets majoritet har landat rätt när de säger att vi tyvärr måste behålla begreppet. Det har trots allt blivit etablerat i grundlagen genom att det har funnits där i ett tjugotal år, och det skulle leda till konstiga effekter om man använder ett begrepp när det gäller riksrevisorerna och ett annat när det gäller riksbanksdirektionen när man i sak avser samma typ av missförhållanden. Det är svårt att motivera en lagstiftningsteknik där man för samma begrepp i grundlagen använder olika termer. Jag vidhåller alltså att det är en bra avvägning.

Anf. 68 Fredrik Eriksson (SD)

Fru talman! Om jag förstår Andreas Norlén rätt menar han alltså att om det har smugit sig in ett fel i svensk grundlag är det bättre att hålla fast vid det än att börja ändra och försöka rätta till det på de olika ställena allteftersom. Det får stå för Andreas Norlén.

Vi kan vara överens om att det är viktigt att säkerställa Riksrevisionens självständighet och oberoende. Jag uppfattar dock inte att det är detta som har varit ifrågasatt. Jag har inte uppfattat att det har varit ett reellt problem fram till dags dato. Även med den tidigare lagstiftningen har riksrevisorerna kunnat agera självständigt och oberoende.

Däremot har vi haft ett konkret problem när det har uppdagats att riksrevisorerna har agerat på ett sätt som inte är förenligt med vad vi skulle kunna anse vara deras uppdrag. Då blir min fråga till Andreas Norlén: Tycker du att riksdagens möjligheter att som huvudman avkräva riksrevisorerna ansvar förbättras med de förändringar som nu föreslås, eller försvåras det?

Anf. 69 Andreas Norlén (M)

Fru talman! Det korta svaret på frågan är ja. Riksdagens och konstitutionsutskottets möjligheter att göra uppföljning och utkräva ansvar förbättras genom de förändringar som här föreslås. Genom uttalanden från utredningen som konstitutionsutskottet instämmer i blir det tydligare hur man kan resonera kring begreppet "allvarlig försummelse" och vad det innebär. Det ges exempel, som jag nämnde i mitt anförande, på hur man kan begå fel och försummelser när det gäller myndighetsstyrningen. Det kan även handla om att man begår brott i eller utanför tjänsten. Det finns också andra exempel som nämns, just för att skapa en bredare förståelse av vad begreppet "allvarlig försummelse" i ett konkret fall skulle kunna handla om.

Till detta kommer något som vi uppenbarligen är överens om, nämligen att justitieombudsmannen får en möjlighet att biträda KU när det gäller att utreda de faktiska omständigheter som senare kan läggas till grund för ett ställningstagande om huruvida en allvarlig försummelse har ägt rum eller inte. Rent praktiskt är detta ett viktigt tillskott i den verktygslåda som KU och riksdagen har.

En del av problematiken när den här frågan landade på KU:s bord sommaren 2016 var ju hur man praktiskt skulle gå till väga för att klarlägga vad de olika riksrevisorerna har gjort och hur det ska värderas. Hade vi då haft den möjligheten är det uppenbart att vi skulle ha valt att vända oss till JO och bett JO att göra en noggrann utredning och därefter återkomma till KU. Nu blev det en lite annorlunda händelseutveckling, där riksrevisorerna själva anlitade en tidigare JO för att göra en utredning av ungefär det här slaget. Den gav viktiga underlag för den fortsatta processen.

Jag vill alltså mena att detta är viktiga verktyg och tillskott till riksdagens och KU:s möjligheter att agera gentemot riksrevisorerna.

Anf. 70 Hans Ekström (S)

Fru talman! Andreas Norlén har på ett föredömligt sätt gått igenom utredningen och den händelseutveckling som låg bakom det förslag vi i dag har att ta ställning till. Jag kommer därför att fatta mig ganska kort.

Riksrevisionen drabbades av omfattande interna problem 2016. Med anledning av detta har den parlamentariska kommittén vridit och vänt på olika frågor. Vi har då landat i - förutom det som behandlas i dag kommer det också andra saker senare - att några saker behöver fastställas i grundlagen. Det är de förslagen vi behandlar i dag.

Den första frågan gäller antalet riksrevisorer. Det finns skäl som talar för att det kanske vore enklare att ha bara en riksrevisor. Å andra sidan blir det då en väldigt stor maktkoncentration i en viktig institution där det kanske krävs mer av balansering och hänsynstagande, och just därför kanske det kan vara viktigt med ett flertal riksrevisorer. Utredningen har inte slutgiltigt landat i vad som är bäst. I det läget säger vi: Ska man göra en förändring bör man utreda det igen, men det ska då inte behövas en grundlagsändring. Därför föreslås alltså att dessa bestämmelser flyttas till riksdagsordningen.

Jag tycker att detta är ett utmärkt förslag, men jag är som sagt lite frågande till lämpligheten i att det ska finnas bara en riksrevisor. Det kan finnas andra modeller som är att föredra.

Vi såg i samband med skandalen att det fanns problem när det gällde hur man kunde skilja en riksrevisor från uppdraget, hur en utredning skulle gå till och andra saker. Klarläggandet om hur en process ska gå till, med JO som utredare, där KU tar initiativ och där det krävs en kvalificerad majoritet i kammaren för att skilja en riksrevisor från uppdraget, tycker jag är ett välbalanserat förslag.

Jag tror att det är viktigt att vi slår fast att det ska vara kvalificerad majoritet, så att inte en majoritet med ett ganska smalt röstetal kan skilja en riksrevisor som har gjort några obekväma iakttagelser i statsapparaten från uppdraget. Riksrevisionen är viktig och central för att upprätthålla legitimiteten för demokratin och användningen av skattepengar. Jag menar att det skulle vara ett allvarligt hot mot legitimiteten för demokratin om något sådant skulle kunna inträffa.

Vi har sett en internationell utveckling i flera stater där demokratiska institutioner tyvärr har försvagats - oberoende domstolsväsen och annat. Därför tror jag att det är väldigt viktigt att sätta upp tillräckliga skydd för sådana institutioner.

Ett annat sätt att stärka Riksrevisionen är att ge Riksrevisionen grundlagsstöd för att kunna ta in det material som man behöver ha för att kunna göra saker i form av undersökande av verksamheter och sådant. Det grundlagsstödet gör att Riksrevisionen nu får en starkare ställning.

Jag menar sammanfattningsvis att dessa förslag gör att skattebetalarna kan känna sig lite mer trygga med att en viktig institution för att upprätthålla legitimiteten för staten och det offentligas användning av medel kan upprätthållas.

Jag yrkar bifall till KU:s förslag.

(Applåder)

Anf. 71 Agneta Börjesson (MP)

Fru talman! Tidigare talare och kanske alldeles särskilt Andreas Norlén, vår ordförande, har väldigt väl beskrivit vad KU15 handlar om. Det är det första steget i en större förändring av Riksrevisionen. Det är de delar som handlar om just grundlagsändringarna, som ju utredningen först lade i ett delbetänkande.

Efter att problemen i Riksrevisionen uppdagades har KU varit en mycket aktiv part i fråga om att ta fram och genomföra en mer omfattande rekryteringsprocess av de nya riksrevisorerna. Vi har också bidragit med stöd till riksdagsstyrelsen i fråga om att ta fram direktiv till den utredning som ligger till grund för dagens beslut. Som vi har hört här har flera KU-ledamöter, även jag, deltagit i själva utredningen, som har letts av Mats Melin. KU har verkligen varit aktivt i mycket av det arbete som ska leda fram till en större översyn av Riksrevisionen.

Utredningen lämnade sitt första betänkande om grundlagsfrågor den sista maj förra året. Sedan har också ett slutbetänkande kommit. Det kommer alltså att komma fler förslag till förändringar framöver. Utredaren och den parlamentariska kommittén har i stort sett varit eniga om det mesta.

En av de stora delar som diskuteras i dag är det tredelade ledarskapet, där vi har sett stora fördelar och nackdelar. Det finns i alla fall mycket som talar för att det ska vara enklare för riksdagen att ändra antalet. Det är en stor och viktig del som vi föreslår i dag. Utredningen har också tydliggjort hur man ska se på begreppet allvarlig försummelse och att JO kan göra en undersökning åt KU.

Sedan blir jag helt förskräckt när jag lyssnar på Fredrik Eriksson. Hela tanken med Riksrevisionen är att man ska ha en fristående riksrevision där riksrevisorerna själva ska ha ett kraftfullt mandat att kunna leverera kritik som kanske inte alltid är så positiv för politiker och den stora breda politiska eliten, eller vad man ska säga, och kanske framför allt inte för regeringspartierna. Detta ska riksrevisorerna kunna göra utan att behöva riskera att avsättas av det politiska systemet. Därför ser jag det som ett framsteg att det ska krävas en kvalificerad majoritet för att avsätta en riksrevisor.

Vi ser, precis som Hans Ekström har varit inne på tidigare, hur olika sätt att kritisera den politiska ledningen kan ifrågasättas i andra stater. Det vill vi inte se i Sverige.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till KU:s förslag.

(Applåder)

Anf. 72 Fredrik Eriksson (SD)

Fru talman! Precis som när jag var uppe här förra gången kan vi konstatera att Riksrevisionen under hela sin existens har åtnjutit ett väldigt stort oberoende och en väldigt stor självständighet. Och de har företagit sig tämligen politiskt laddade revisioner. Även med det tidigare systemet kan jag inte dra mig till minnes att det på något sätt skulle ha varit problematiskt eller att någon skulle ha försökt avsätta några riksrevisorer på grund av att de har gjort politiserade revisioner. Problemet har snarare varit tvärtom: att de kanske har sökt sig lite för långt ut i egna intressen och att vi inte har tagit vårt huvudmannaskap riktigt på allvar.

Därför vill jag fråga Agneta Börjesson: Vari består problemet, som Agneta Börjesson och övriga i majoriteten här vill lösa? Under 15 års tid har ju detta aldrig hänt. Varsågod! Förklara gärna vad som är problemet! Varför krävs dessa extra åtgärder?

Anf. 73 Agneta Börjesson (MP)

Fru talman! Ja, det har verkligen hänt att riksrevisorerna har varit ute i debatten och att det har varit ganska stora bråk med olika ministrar. Om det skulle vara enkelt för enbart regeringspartierna, som ju ibland kan ha majoritet här i riksdagen, att avsätta en obekväm riksrevisor och om man skulle kunna göra det av rent politiska skäl är det en väldigt olycklig utveckling. Därför vill vi göra detta.

Sedan pekar Fredrik Eriksson på en annan viktig del när det gäller Riksrevisionen, som kommer i nästa omgång och som vi ska debattera senare. Det gäller riksdagens styrning och riksdagens stöd till sin egen myndighet. Det kommer vi att återkomma till och diskutera. Förslaget från utredningen är att riksdagen ska ha återkommande seminarier och liknande för att diskutera med riksrevisorerna hur man lägger upp sina rapporter och liknande och hur de kan tas emot på ett bra sätt.

Anf. 74 Fredrik Eriksson (SD)

Fru talman! Precis som Agneta Börjesson är inne på kommer det ett nästa steg. Vi kanske föregriper den diskussionen lite grann, men det finns flera olika sätt att skinnflå en katt. Vi vet att man i det kommande steget diskuterar just detta: Hur viktigt och relevant är det, och i vilken utsträckning över huvud taget ska Riksrevisionen ägna sig åt politiserade revisioner? Där kommer det att vara ytterligare ett steg för att minska risken för att det ska bli ett politiskt ifrågasättande.

Jag undrar fortfarande vilket problem det är man vill lösa med denna frågeställning. För mig är detta en konstruktion som adresserar ett problem som aldrig har visat sig och som definitivt inte kommer att visa sig längre fram.

Anf. 75 Agneta Börjesson (MP)

Fru talman! Jag är inte hundra på att jag förstår frågan, men nog har det funnits en ganska kraftfull kritik från politiska företrädare när det har gällt riksrevisorer. Om det skulle finnas en möjlighet för regeringspartierna att avsätta en riksrevisor skulle det inte vara bra. Därför ger vi det här stödet.

När det gäller hur de olika rapporterna ska göras tycker jag att det är oerhört viktigt att det är en fråga för Riksrevisionen att besluta kring.

Anf. 76 Per-Ingvar Johnsson (C)

Fru talman! Det förtroendeproblem som drabbade Riksrevisionen sommaren 2016 ledde bland annat fram till den översyn av lagstiftningen om Riksrevisionen som nu har genomförts och det förslag till grundlagsändringar som riksdagen i dag ska fatta ett första beslut om.

Problemen inom Riksrevisionen 2016 ledde till att alla tre riksrevisorerna som då fanns lämnade sina uppdrag. Vi inom konstitutionsutskottets beredningsdelegation fick då möjlighet att rekrytera tre nya riksrevisorer. Det blev tre tidigare generaldirektörer med gott anseende och goda ledaregenskaper som tog på sig uppgiften att leda Riksrevisionen.

Riksrevisionen är en viktig samhällsresurs under riksdagen med 300 välkvalificerade medarbetare som behöver ett välfungerande ledarskap. Som ledamot i Riksrevisionens parlamentariska råd har jag möjlighet att följa de tre nya riksrevisorernas arbete. Som jag uppfattar det har de redan gjort viktiga insatser för att återskapa förtroendet för Riksrevisionen och dess viktiga arbete att granska de statliga myndigheternas redovisning och effektivitet.

De förändringar i lagstiftningen som nu föreslås är inte så omfattande men syftar till att stärka Riksrevisionens och riksrevisorernas ställning. Vi har nu tre riksrevisorer enligt bestämmelserna i regeringsformen. Enligt förslaget till ändring i regeringsformen ska vi ha en eller flera riksrevisorer, och antalet riksrevisorer anges i stället i riksdagsordningen.

Det gör att om riksdagen längre fram finner det bättre att ha bara en riksrevisor går det att genomföra det utan en grundlagsändring. Reglerna för hur riksdagen ska kunna skilja en riksrevisor från sitt uppdrag har också setts över, som framgått av debatten här.

Fru talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet Översyn av Riksrevisionen - grundlagsfrågor.

(Applåder)

Anf. 77 Tina Acketoft (L)

Fru talman! När jag kommer som sista talare i en debatt som denna finns det inte så mycket mer att säga. Jag tror att vi alla, särskilt efter den rannsakan som det innebar när utskottet 2016/17 arbetade med att ta fram förslag till nya riksrevisorer för denna kammare att rösta om, insåg betydelsen en väl fungerande riksrevision med tydliga regler. Det handlar om att man är väl rustad med utvalda riksrevisorer för vårt lands och våra medborgares väl och ve.

Det ska på inget sätt tas som något utslag av lättsinne när jag i denna fråga för tids vinning gör detta inlägg mycket kort eftersom mina kollegor så förtjänstfullt har redogjort för ärendet och förslagen. De följer på en i princip helt enig parlamentarisk utrednings förslag med undantag från ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet och ett i princip helt enigt utskott med undantag för reservationer från sverigedemokrater. Jag instämmer helt enkelt med föregående talare och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)