Ekonomiskt bistånd på grund av trångboddhet

Anf. 50 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Katarina Brännström har frågat mig vad jag avser att göra för att begreppet "skälig levnadsnivå" ska bli tydligare, så att detta inte utnyttjas på ett sätt som inte var avsett.

Interpellationen är ställd mot bakgrund av en dom i förvaltningsrätten som ger en 20-årig man rätt till ekonomiskt bistånd till hyreskostnad som inneboende hos en kompis i stället för att bo kvar i föräldrahemmet, med motivet att tillförsäkra den unge en skälig levnadsnivå.

Bistånd enligt socialtjänstlagen är det yttersta skyddsnätet i välfärdssystemet. Syftet med allt bistånd, såväl det ekonomiska biståndet som andra former av biståndsinsatser, är att tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå. Begreppet har funnits i socialtjänstlagen ända sedan den infördes i början på 1980-talet och bör enligt förarbetena inte specificeras i detalj utan måste bedömas med utgångspunkt från den tid och de förhållanden som den biståndsbehövande lever under. Jag tycker att det är en rimlig ordning att kommuner och rättsinstanser avgör vilken levnadsnivå som ska anses vara skälig.

Anf. 51 Katarina Brännström (M)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret, men det är inte utan att jag undrar lite om ministern riktigt har förstått innebörden i min fråga.

Ekonomiskt bistånd, som ju är en del av våra transfereringssystem, har på senare år ökat lavinartat i storlek, och många kommuner har i dag svårt att klara sitt ansvar. Särskilt efter att statens ansvar för nytillkomna upphör efter två år har det uppkommit stora problem. Ett av dessa stora problem är att det saknas bostäder.

Precis som ministern sa i sitt svar till mig är begreppet "skälig levnadsnivå" i socialtjänstlagen något som skrevs in i början av 80-talet, alltså för närmare 40 år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Jag menar att lagen borde ses över och bättre anpassas till den verklighet som råder i Sverige i dag. Jag skrev interpellationen för att ministern skulle reflektera över dessa konsekvenser.

Vi talar om många nya - och oftast stora - familjer. Framför allt talar vi om en stor brist på bostäder i nästan varje kommun. Det finns också ökade krav hos enskilda som gör det mycket svårt att klara av framför allt bostadsfrågan.

Ännu svårare kommer det att bli att motsvara vad förvaltningsrätten menar skulle vara skälig levnadsnivå om trångboddhet för unga under gymnasiestudier ska innebära rätten till egen lägenhet med hyran betald via ekonomiskt bistånd. I det enskilda fallet kan det alltid finnas goda skäl, men det relevanta för oss här är ju vad lagen kan innebära i det stora hela.

Jag upplever tyvärr att socialministern resignerar lite inför tillämpningen av lagen. Jag undrar om Lena Hallengren verkligen förstår vad konsekvenserna kan bli i många av våra kommuner som har tagit emot många nytillkomna och som redan i dag har stora problem med att tillgodose behovet av bostäder på rätt sätt.

Och framför allt: Har man förstått om trångboddhet gör att ungdomar som inte har en egen inkomst ska anses ha rätt att få en lägenhet med hyran betald? Det är ju redan i dag så att många barn och ungdomar tvingas dela rum, och det är tveksamt om detta anses vara skälig levnadsnivå.

Allt detta skulle kräva enormt stora lägenheter och framför allt många fler lägenheter. Dessa finns inte. Vi kan inte heller se att det kommer till så många nya lägenheter som skulle behövas.

Jag tycker att ministern borde vara lite bekymrad över det här domslutet. Nu vet jag att Växjö kommun har överklagat beslutet, så vi får väl se var det hamnar. Men om det här skulle blir den nya standarden och en ny praxis hos domstolarna kan jag inte se hur regeringen ska se till att man kan leva upp till domstolens krav på skälig levnadsnivå.

Anf. 52 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Det blev något tydligare varför frågan ställdes i Katarina Brännströms första inlägg. Även om vi inte ska tala om ett enskilt fall är det ändå det som ligger till grund för själva frågeställningen. Jag vill understryka att jag inte kan uttala mig om ett enskilt fall. Domen har inte vunnit laga kraft, och jag vet att Växjö kommun har överklagat Förvaltningsrättens beslut.

Med detta sagt hör jag att det finns något slags fråga mellan raderna från Katarina Brännström som handlar om unga verkligen bara ska kunna flytta hemifrån och få bistånd från socialtjänsten. Jag läser inte i något fall att man bara kan flytta hemifrån och gå till socialtjänsten och få boendet betalt.

Ett vuxet barn har ingen självklar rätt till bistånd för att flytta hemifrån. Enligt gällande rättspraxis har ungdomar som vill flytta hemifrån bara rätt till bistånd till boendekostnad i undantagsfall - jag läser detta för att jag ska säga rätt - och det är om det finns starka social skäl för att flytta, vilket skulle kunna vara svåra personliga motsättningar som uppkommit i familjen. Jag tror att vi här kan tänka oss en och annan situation. Vi diskuterar ofta i den här kammaren hedersrelaterat våld. Det är ett exempel på en grupp för vilken vi definitivt inte vill snäva in möjligheten att flytta från en familj, även om den erbjuder tak över huvudet. Det handlar om att vara över 20 år och att skapa sitt eget liv.

Naturligtvis har socialtjänsten krav på den som får ekonomiskt bistånd att stå till arbetsmarknadens förfogande och så vidare. Syftet med biståndet är att det ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå men även bidra till att stärka den enskildes möjlighet att leva ett självständigt liv. Sedan görs en individuell behovsbedömning i varje enskilt fall.

Trångboddhet, vilket skulle kunna vara en annan aspekt, är något som Socialstyrelsen och Boverket tar fram normer för. Just nu säger normen att partners och två barn kan dela sovrum. Efter hand som barnen blir äldre bör behovet av eget rum beaktas. Och det ska finnas kök och vardagsrum.

Jag skulle vara intresserad av att höra Katarina Brännström utveckla något vad som är den moderata synen på hur vi ska förändra normen för skälig levnadsstandard. Det finns ju verkligen en genomtänkt mening med att den varierar över tid. Det är svårt att definiera exakt vad den innebär då den ganska snabbt blir omodern.

Vi har kunnat följa detta i andra sammanhang. Man nämnde naturligtvis inte frågor som internet och möjligheten till uppkoppling 1980. Men jag gissar att vi är överens om att om man inte har den möjligheten blir man väldigt sidsteppad, inte bara socialt utan över huvud taget, i sina dialoger med myndigheter och andra.

Jag skulle gärna se att Katarina Brännström utvecklar något sin fråga, givet att vi inte kan diskutera enskilda fall och givet att unga över 20 år inte bara kan flytta hemifrån hur som helst och få ett bistånd, utan att det är krav som ställs.

Anf. 53 Katarina Brännström (M)

Fru talman! Jag har också studerat de normer som gäller i dag. Det står att behovet av eget rum bör beaktas när man är i tonåren. Om allt fler skulle överklaga beslut skulle vi få ett jätteproblem i både kommuner och även här i vår kammare, för det finns inte möjlighet att leva upp till kravet på den standarden.

Rätten till eget rum och de senaste normerna beslutades ju inte när vi stod inför en bostadskris och med så många människor som har kommit till Sverige, framför allt med större familjer än vad vi normalt kanske betraktar som en familj i Sverige. Det är det som är grunden för frågeställningen.

Det är inte så att man bara kan flytta hemifrån, men i domslutet i det nämnda fallet angavs just trångboddhet. Både Lena Hallengren och jag vet att det är många familjer som bor trångt. Om detta skulle sättas i verket, om man skulle driva den här frågan om det vore möjligt, är det klart att det blir en ny praxis.

Jag tycker att det är viktigt att socialministern ser över vad man har rätt att kräva av samhället, vad som är rimligt och inte rimligt. Det är klart att detta förändras över tid. Men redan i dag är det många kommuner som har svårt att leva upp till sina åtaganden. Om vi då inför en ny praxis kommer det att bli ännu svårare, och kostnaderna ökar ännu mer.

Då kan man naturligtvis fråga sig: Är regeringen beredd att kompensera kommunerna? Och hur ska bostadsbyggandet gå till så att vi kan fylla behoven som då kommer att uppstå? Det är ju självklart så att allting som börjar i en ände får konsekvenser i en annan ände.

Ministern säger att det är en rimlig ordning att kommuner och rättsinstanser avgör vad som är en rimlig levnadsnivå, men det blir det inte om normerna förändras över tid. Man sänker ju ribban hela tiden. Men vi har inte ökat antalet bostäder i samma takt. Vi har heller inte sett till att få människor i jobb i samma takt. Det går inte ihop i slutändan.

Jag kände att svaret, att vi kanske borde titta på det här, bara var en resignation. Hur kommer det att gå för kommunerna? Ska det vara möjligt att alla tonåringar ska ha eget rum. Är det rimligt att begära när man har stora familjer att hantera? I vissa fall kanske familjerna måste dela på sig.

Det vore intressant att få höra socialministerns syn på konsekvenserna av utvidgningen av skälig levnadsnivå och där vi sänker ribban över tid.

Anf. 54 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag känner att frågan pendlar lite grann, och det hela är för mig lite oklart. Enskilda fall ska vi inte diskutera. Då tycker jag att vi avstår från att göra det.

När det gäller eget rum i tonåren är det så att föräldrar har försörjningsansvar för sina barn tills de är 20 år. Katarina Brännström kanske har en annan uppfattning om gruppen över 20. Där tycker jag nämligen inte att det är så himla självklart. Föräldrarna har ju inte ett försörjningsansvar för någon som är vuxen. Då hamnar man i ett läge där man få ta ställning till vilka krav som ska ställas för att någon ska få del av ett ekonomiskt bistånd, till exempel.

Utvidgning och sänkt ribba? Jag vet inte vem som har slagit fast att det är så det är. Vad jag konstaterade var att skälig levnadsstandard varierar över tid. Det handlar också om att titta på hur situationen och levnadsförhållandena ser ut för den enskilde individen.

Jag återkommer gärna till gruppen som faktiskt har ett behov av att kunna flytta hemifrån. Det kan bero på sociala problem, att man är utsatt för våld och så vidare. Det går inte att beskriva exakt vad det innebär när det gäller ålder, eget boende och så vidare, utan det handlar om de specifika fallen.

Det är inte aktuellt att se över hela frågan om skälig levnadsstandard. Katarina Brännström får gärna berätta om hon möjligen ser på detta på ett annat sätt. Men jag vill återigen säga att ett vuxet barn inte har någon självklar rätt att få bistånd för att flytta hemifrån, utan vad det handlar om är sociala skäl eller om familjen skulle vara mycket trångbodd.

Jag tycker att en ganska stor del av Katarina Brännströms resonemang handlade om att alla ska ha rätt till eget rum i tonåren. Men det är inte det som är grunden för försörjningsstöd, utan föräldrarna har försörjningsstöd för sina barn, punkt.

Anf. 55 Katarina Brännström (M)

Fru talman! Det är klart att det finns mycket att diskutera i den här frågan. Vi kan också diskutera var gränsen ska gå för föräldrarnas försörjningsansvar. I dag säger vi att föräldrarna har försörjningsansvar fram till och med att gymnasiestudierna är klara. Vi vet att sedan är det också många som inte kan klara sig. Vi har kanske ett synsätt som är lite gammaldags när det gäller socialtjänstlagen.

Jag kan tycka att ett sätt är att titta på detta utifrån skälig levnadsnivå. Något annat är: Hur ska vi kunna se till att familjen och föräldrarna tar ett större ansvar? När man är 20 år är man myndig. Man behöver varken gå i skola eller göra annat, men man kan flytta hemifrån och faktiskt få ekonomiskt bistånd.

Vi kan i värsta fall se att detta utvecklas till ett stort problem för många kommuner som har tagit emot människor. Det är väl lite där jag tycker att ministern slirar på svaret och att man inte ser riskerna i detta.

Jag tycker att kommunerna lämnas i sticket om inte regeringen är beredd att göra någonting åt det som nu sker. Vi vet hur socialnämndernas budgetar slår i taket. Vi vet att bostadsbristen är enorm på många håll. Då tycker jag att man kanske borde ta ett lite större grepp när man tänker på detta än att bara säga: Jo, men rättstillämpningen är helt okej.

Jag ska tacka för denna debatt, men jag tror att jag kommer att återkomma. Vi måste framöver diskutera frågan om att utforma en socialtjänstlag som är bättre anpassad till den verklighet som Sverige har i dag. Jag tror faktiskt inte att den är riktigt anpassad till den verkligheten.

Anf. 56 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag välkomnar Katarina Brännström i kommande debatter och hoppas att det då blir ännu tydligare vad som egentligen avses och vilka förändringar som skulle vara aktuella. I dag är det så att socialtjänstlagen och det ekonomiska biståndet helt enkelt ska se till att det finns ett yttersta skyddsnät. Då är frågan: Hur reglerar man det? Och vem ska egentligen kunna nyttja det?

När man är över 20 år har föräldrarna inte längre försörjningsansvar. Det betyder inte att man kan flytta hemifrån hur som helst. Katarina Brännström har själv understrukit hur svårt det är att flytta hemifrån. Man ska ju ha någonting att flytta till.

Vi har ett mottagande i landets alla kommuner. Att alla kommuner tar ansvar för att bygga hyresrätter, till exempel, och inte bara funderar på hur man bygger för att kunna behålla den population som man redan har, blir verkligen angeläget.

Hur kan man hjälpa och stödja kommunerna? Det handlar bland annat om resurser till kommunerna. När det gäller denna fråga gör det faktiskt stor nytta att kommunerna får ytterligare miljarder. Upp till 20 miljarder har vi sagt att välfärdssektorn ska stärkas med - det gäller kommuner, landsting och regioner - under denna mandatperiod. Vi får se vad som ytterligare kommer att göras, men det är klart att detta är resurser som spelar stor roll.

Ett kommande utjämningssystem kommer också att spela roll för kommuner som har haft ett stort mottagande eller som, helt enkelt, har en lägre skattekraft än andra delar av landet.

Men jag ser fram emot kommande diskussioner. För mig, som socialminister, känns det väldigt angeläget att diskutera välfärdens yttersta skyddsnät. Vad är det? Och hur undviker vi att dra undan mattan för detta i vår iver att se till att kommunerna klarar sina budgetar? Det ska ju finnas ett skyddsnät som gör att människor känner att det finns någonting när allt annat rämnar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.