MARGARETA
LARSSON
Riksdagsledamot
(SD)
Kulturutskottet
2013-04-05
Begäran
om granskning av Barn- och äldreministerns hantering av remissvar i samband med
sammanställningen och redovisningen av proposition 2011/12:160
Enligt uppgifter som
framkommit i media den 27 februari 2013 (P4 Jönköping http : / /sven'gesradio .
se/sida/artikel. aspx?pro gramid=91 &artikel= 5457576) har Barn- och
äldreminister Maria Larsson blivit polisanmäld av föreningen Vanvårdad och
bortglömd. Därefter har samma förening JO-anmält samma minister enligt uppgift
i media (P4 Jönköping
http:
//sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91 &artikel=5467987).
Anledningen till
anmälningarna är enligt uppgift att föreningen upptäckt att deras remissvar
plockats bort från den ovan nämnda propositionen. Enligt föreningen har de
skickat in över 200 remissvar. Dessa har enligt regeringskansliet slagits ihop
och redovisats tillsammans. Därutöver framkommer av en intervju med Marianne
Jenryd (expeditionschef på Socialdepartementet) att förslag som avviker från
propositionen och som läggs fram i en remiss måste beredas i sin tur. De
förslag som enligt uppgift lades fram var bl.a. att psykologhjälp skulle
erbjudas och att man istället för den av Maria Larsson föreslagna modellen
skulle använda samma modell för ersättning som man gjorde i Norge.
I och för sig kan man ha viss förståelse för
att 200 remissvar redovisas tillsammans om de är av likalydande mening. Men det
som är allvarligare är att remissvar som anmäler en avvikande mening och föreslår
andra lösningar än vad utredningen och regeringen föreslår rensats bort. I
snart sagt varenda proposition brukar remissinstanser föreslå någon förändring
av någon paragraf. För att bara ta två exempel ur propositioner som vid
tidpunkten för denna anmälan är aktuella: prop. 2012/13:109 s. 45
"Kammarrätten i Stockholm har framfört att det vore bättre att införa de
föreslagna bestämmelserna i [befintlig lag], istället för att införa en ny
lag" och i prop. 2012713:77 s. 16 "Lunds universitet hade önskat att
utredningen tagit ett steg längre och gett brukare och brukarorganisationer
formellt inflytande istället för en rådgivande roll". Således framstår
Socialdepartementets förklaring inte bero på normal rutin och beredningstvång
och utan mer av att Maria Larsson och departementet var utsatt för betydande
tryck från såväl Riksdagen som media och vanvårdade barn. Till yttermera kan
man konstatera att remissinstanser i propositionen om vanvårdade anför behovet
av utredning och ytterligare åtgärder när det gäller sekretess, således har jag
svårt att tro att regeringen varit så kategorisk så att alla nya förslag och
förändringar rensats bort ur propositionen.
Det är av avgörande betydelse att Riksdagen
kan förlita sig på det material och de sammanställningar som regeringen gör i
propositionerna. I annat fall finns det anledning att ifrågasätta i vilka andra
fall som regeringen valt att inte redovisa avvikande åsikter från
remissinstanserna. Till detta hör att den normala tidsdräkt som ges för
motioner och beredning är för kort; om Riksdagen måste göra egna
sammanställningar för att vara säkra på att ledamöterna verkligen fatt ta del
av alla invändningar. Avvikande åsikter som de olika remissinstanserna för fram
måste därför redovisas för Riksdagen. I det här fallet finns det anledning att
tvivla på att den av Maria Larsson överlämnade propositionen verkligen ger en
rättvisande bild av vad de olika remissinstanserna tycker.
Det är således mycket
allvarligt om statsrådet Maria Larsson eller någon annan ansvarig på Socialdepartementet
försökt mörka avvikande meningar från remissinstanser i den här frågan och jag
anser att det är av vikt att Konstitutionsutskottet granskar vad som skett och
hur regelverket ser ut för att undvika att statsråden ges den här möjligheten att
föra Riksdagen bakom ljuset.
Ytterligare märklighet
i hanteringen av remisserna är att det kan ifrågasättas om samtliga
remissinstanser verkligen beaktats och hur de presenterats. Enligt uppgift från
Maria Larsson på presskonferensen den 10 februari 2011 skulle även enskilda
kunna skicka in remissvar. Efter att föreningen Vanvårdad och bortglömd begärt
att få ut remisserna har de angett till undertecknad att enskildas remisser
(deras medlemmars) inte finns med. Ett förhållande som förvisso kan vara svårt
att kontrollera, då vissa remisser, enligt uppgift från Socialdepartementet,
endast finns i pappersform. Med anledning av att Socialdepartementet krävt
"uppåt 800 kr" för att kopiera de remissvar som inte finns
elektroniskt har den förening jag varit i kontakt med inte heller begärt ut
handlingarna. Jag ifrågasätter starkt om den förteckning som förevisats
Riksdagen verkligen är komplett. Som framgår av förteckningen i propositionen
finns bara de vanliga organisationerna med. KU bör utreda huruvida enskilda har
fått yttra sig som remissinstans, huruvida deras remisser beaktats och hur
enskildas remisser diarieförts osv på regeringskansliet.
Till yttermera kan man
konstatera att Maria Larsson valt att lyfta fram de remissinstanser som varit
överens, prop. s. 27, trots att de enligt uppgift inte företrätt särskilt många
medlemmar. I just den aktuella frågan kan man konstatera att föreningen
Vanvårdad och Bortglömd inte finns omnämnd, trots att de enligt uppgift
representerar fler medlemmar och trots att de har avstyrkt storleken på
beloppet. Man får intrycket att Maria Larsson och Socialdepartementet rensat
friskt i remissvaren och valt att lyfta upp de som överensstämmer med
ministerns uppfattning; andra remissvar har negligerats eller inte redogjorts
för.
Som avslutning kan
nämnas att Gunnel Jägerskog vid Socialdepartementet har hävdat i en
mejlkonversation med en medlem i föreningen att "vissa remissvar är
sekretessbelagda och får därför inte skickas". Även på denna grund kan det
finnas anledning att ifrågasätta Socialdepartementets hantering kring
remissvaren. Personer som skickat in remissvar torde rimligen ha avsagt sig
sekretessen till förmån för att uppgifterna ska kunna behandlas.
Margareta Larsson (SD)