med anledning av prop. 1999/2000:129 Maxtaxa och allmän förskola m.m.

Motion 1999/2000:Ub44 av Yvonne Andersson (kd)

av Yvonne Andersson (kd)
1 Inledning
Barnens och familjernas behov måste vara utgångspunkten för familje-
politiken. Alla skall ha möjlighet att välja den barnomsorgsform som
passar de egna förhållandena bäst. Uppgiften för stat och kommun är att
skapa ekonomiska och praktiska förutsättningar för detta. Eftersom
behov och önskemål varierar över tid och mellan olika familjer måste
samhällets stöd till barnfamiljer vara organiserat så att det kan användas
på ett flexibelt sätt.
Kristdemokraterna anser att regeringens förslag om maxtaxa och allmän
förskola är allt för enkelriktat. Därför har vi tillsammans med Moderaterna,
Folkpartiet och Centerpartiet presenterat ett gemensamt alternativ till max-
taxan som redovisas i en separat flerpartimotion. Här redovisas våra prin-
cipiella utgångspunkter när det gäller barnomsorg och vilka konsekvenser
dessa får för vår syn på allmän förskola och förskoleverksamhet för barn till
arbetslösa och föräldralediga.
2 Barnomsorg - vems ansvar?
2.1 Subsidiaritet
Den kristdemokratiska politiken utgår från subsidiaritetsprincipen. Denna
innebär att politiken byggs "underifrån". Det en liten gemenskap själv
klarar av att hantera ska den ansvara för och själv besluta om. De
överordnade gemenskaperna ska stödja de små gemenskaperna att bevara
denna kompetens. Uppgifter som de underordnade gemenskaperna inte
på ett effektivt sätt fyller ska de överordnade gemenskaperna ta ansvar
för.
Vilken omsorgsform som är den rätta för det enskilda barnet är familjen,
den minsta gemenskapen, bäst på att avgöra. Det övriga samhällets roll är att
stödja familjens val.  Ansvaret för att tillhandahålla olika valmöjligheter för
familjerna vilar t ex på kommunen. Här känner man de lokala förutsätt-
ningarna och kan anpassa politiken utifrån dessa. Statens uppgift är slutligen
att  ge ekonomiskt stöd till familjerna och därigenom möjliggöra föräldrarnas
fria val av omsorg. Staten skall också bistå kommunerna med de ekonomiska
förutsättningar som behövs för att kunna tillhandahålla olika omsorgs-
alternativ.
2.2 Kristdemokratiska alternativ -  för ökad flexibilitet och
valfrihet
Eftersom vi valt att presentera vårt alternativ till maxtaxa i en separat
motion fokuserar  denna motion framför allt på utgångspunkterna för vår
kommunalpolitik inom barnomsorgsområdet. Vi vill dock även här
betona att Kristdemokraterna enträget arbetat för goda ekonomiska
resurser till familjerna. Efter en kompromiss i fyrpartiregeringen våren
1994 kunde ett beskattat vårdnadsbidrag på 2 000 kronor per barn i
åldern ett till två år, med viss modifiering för utnyttjad barnomsorg med
kommunalt stöd införas. Långt mer än hälften av alla barnfamiljer som
var berättigade till det valde vårdnadsbidraget under den korta tid det
existerade. Den socialdemokratiska regering som tillträdde efter valet
1994 avskaffade emellertid stödet från och med 1 januari 1995. Det nya
fyrpartiförslaget kan vara det första steget till att åter förbättra villkoren
för  barnfamiljerna.
2.3 Ekonomiska förutsättningar för kommunerna
Många av de förslag som presenteras i propositionen om maxtaxa och
allmän förskola berör sådant som borde beslutas på kommunal nivå. Att
vi avvisar hela reformen betyder således inte att vi är emot alla moment i
den. Vi anser dock att en miljardreform av detta slag måste riktas direkt
till föräldrarna och omfatta alla barn, i stället för att så kraftigt fokusera
på ett specifikt omsorgsalternativ. Vi anser också att regeringen med sin
reformkonstruktion berövat kommunerna deras bestämmanderätt i dessa
frågor. Redan i vårens budgetmotion markerade vi vikten av att staten i
stället tillhandahåller tillräckligt med ekonomiska medel för att
kommunerna skall kunna fullgöra alla sina uppgifter, inte minst när det
gäller omsorg och utbildning. För detta avsatte vi 5 miljarder mer till
kommunsektorn än regeringen för den kommande treårsperioden.
3 Allmän förskola och förskoleverksamhet för barn
till arbetslösa eller föräldralediga m m
3.1 Kristdemokraternas utgångspunkter
3.1.1 Att utgå från barnens behov
All omsorg måste utgå från barnens behov. Under de allra första
levnadsåren är barnets behov av trygghet och närhet som störst. Då sker
identifikationen med omvärlden, då grundläggs tilliten till och respekten
för andra människor, eller i sämsta fall motsatsen. Då grundläggs det som
vi kallar etik och moral. För att den processen ska fungera bra behöver
barnet i första hand omges av ett fåtal personer. Föräldrarna och familjen
är då den viktigaste, mest självklara och naturliga "lilla gemenskapen"
för barnet.
Kristdemokraternas utgångspunkt är att barnomsorgen utgör ett komple-
ment till den egna familjens omsorg. Vi anser att den politik som regeringen
för sänder fel signaler till landets småbarnsföräldrar och dem som står i valet
mellan att få barn eller vänta med alternativt avstå från denna samhälls-
uppgift. Vi menar att föräldrarollen måste uppvärderas  och betonar än en
gång att inget kan ersätta den nära familjegemenskapen. Denna är grund-
läggande för hela samhällsbygget. Familjepolitik måste handla om att
möjliggöra för föräldrarna att kunna tillbringa mer tid med barnen, att kunna
kombinera arbete med omsorg.
Regeringen väljer i stället att gång på gång betona vikten av att föräldrar
lämnar bort sina barn och använder även i denna proposition barnets egen
utveckling som argument för införandet av maxtaxa och allmän förskola.
Förskolan är enligt den till för barnets egen skull och utan förskola kan
barnen inte få en optimal utveckling. Man menar att barnet inte kan få den
omsorg, utveckling och lärande som det behöver. Vi lägger en helt annan
innebörd i att förskolan skall vara till för barnen; att om en förälder väljer
förskola, skall det vara ett kvalitativt gott alternativ för barnet. Vi menar
att
förskolan inte självklart är det bästa alternativet för varje barn.
3.1.2 Att se barn som en tillgång för hela samhället
Många undersökningar visar att både mammor och pappor skulle vilja
ägna mer tid åt barnen när de är små. Det är en inställning som bör
uppmuntras och stödjas på olika sätt. En jämnare fördelning mellan
förvärvsarbete och vård av barn skulle förmodligen medföra många
positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och inte minst när
det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och barn.
Det är därför med besvikelse vi konstaterar att regeringen redogör för
barnomsorgens samhällsekonomiska värde - vikten av att småbarnsföräldrar
arbetar mer. Det är också en besvikelse att SACO i sitt remissyttrande lyfter
fram att det är ett vällovligt syfte att få småbarnsföräldrar att arbeta mer.
Möjligheterna för föräldrar att anpassa sitt yrkesarbete på ett mer flexibelt
sätt för att i större utsträckning själva få tid och möjlighet att vårda sina
barn
fortsätter att beskäras. Det normgivande och det av samhället accepterade
fortsätter att vara offentlig heltidsomsorg för barnen.
Kristdemokraterna delar inte denna samhällssyn. Vi menar tvärtom att
familjepolitiken måste skapa förutsättningar för föräldrarna att tillbringa mer
tid med sina barn. Att barn och föräldrar har ett ömsesidigt behov av mer tid
tillsammans börjar nu gå upp för allt fler. Insikten om att en av samhällets
viktigaste uppgifter är att genom flexibla lösningar ge möjlighet att på ett
bättre sätt än i dag förena arbete och barn har dock dessvärre inte nått landets
regering.
Regeringen använder t ex helt felaktigt de demografiska förändringarna
som ett argument för maxtaxereformen. I stället borde man ta statistiken om
demografiska förändringar på allvar och utforma en familjepolitik som gör
att fler är villiga att föda  barn. Maxtaxereformen är ett steg i motsatt
riktning
och en politik som följer i spåren av tidigare insatser på "barnpolitikens"
område. Vi trodde att den tid då barn kallades förvärvshinder var förbi, men
möts i regeringens proposition åter av ett avsnitt om barnomsorgens sam-
hällsekonomiska värde. Den syn på barn som detta vittnar om stämmer inte
överens med den kristdemokratiska. Vi vill skapa ett barnvänligt samhälle
där barnen får sitt rättmätiga utrymme.
3.1.3 Att skapa möjlighet för familjens eget fria val
Det är centralt i kristdemokratisk familjepolitik att bryta den föråldrade
synen på barnen i samhället och i stället sätta barnens behov först. Därför
måste föräldrar ha praktiska och ekonomiska möjligheter att välja den
barnomsorgsform som passar just dem bäst. Vi vill att staten ger landets
föräldrar så flexibla och likvärdiga förutsättningar som möjligt oavsett
hur de väljer att ordna omsorgen om sina barn. Vi menar vidare att det är
kommunen som genom att tillhandahålla olika omsorgsformer svarar för
att göra det fria valet praktiskt möjligt.
Regeringens förslag går även här i motsatt riktning. Förslaget om maxtaxa
och allmän förskola har stora brister inte minst från flexibilitets- och
valfrihetssynpunkt. Friheten för föräldrar att välja barnomsorgsform för sina
barn är redan i dag mycket begränsad. I stället för att fråga föräldrarna vilken
omsorgsform de skulle vilja ha, frågar regeringen om de utifrån befintliga
alternativ är nöjda. Många som skulle önska en annan lösning har inte
möjligheter till detta. Framför allt gäller detta dem som på hel- eller deltid
velat sköta barnomsorgen på egen hand eller velat ha en annan lösning. Det
gäller också många i våra glesbygdskommuner. Genom att styra alla resurser
till en barnomsorgsform har staten i praktiken tagit över beslut som
familjerna borde fattat själva. Att den allmänna förskolan inte kan förläggas
till familjedaghem är ett typexempel på detta.
Med barnens och familjernas behov som utgångspunkt för familjepolitiken
är det angeläget att alla har möjlighet att välja den barnomsorgsform som
passar de egna förhållandena bäst. Behoven och önskemålen kan naturligtvis
variera över tiden och därför ställs stora krav på att samhällets stöd till
barnfamiljer är organiserat så att det kan användas på ett flexibelt sätt.
Varken maxtaxan eller den allmänna förskolan motsvarar detta.
Sammantaget anser vi att det finns flera grundläggande skäl att förändra
den familjepolitik som förs i dag. Förändringarna bör bygga på insikten om
familjernas viktiga roll för barnen och stora betydelse för ett bra samhälle -
nu och i framtiden.
3.2 Kristdemokratisk förskolepolitik
3.2.1 Mångfald
Att Kristdemokraterna verkar för att föräldrarna skall få möjlighet att
tillbringa mer tid med sina barn och vill uppvärdera föräldrarollen
innebär inte att vi tar avstånd från förskolan - tvärtom. För att alla
föräldrar skall finna alternativ som passar just dem och deras barn måste
det finnas en väl utbyggd barnomsorg.
Vi anser att det bör finnas en mångfald av driftsformer inom barn-
omsorgen. Familjedaghem, föräldrakooperativ, öppna förskolor och privata
alternativ ska finnas som komplement till kommunens verksamhet. Därför
skall etableringsmöjligheter ges till olika alternativ. Det som förenar alla
former måste vara intresset att på bästa sätt tillgodose barnens behov.
Regeringen beskär med införandet av maxtaxa och allmän förskola
föräldrarnas valmöjlighet när det gäller omsorgsform. Vi återkommer i ett
senare avsnitt till regeringens argumentation om familjedaghem i förhållande
till förskola. Här vill vi dock särskilt betona att den öppna förskolan hotar
att
försvinna med regeringens politik.
Den öppna förskolan är en viktig träffpunkt för barn, föräldrar och
dagbarnvårdare. En öppen förskola kan bli en naturlig knutpunkt i ett nätverk
som kan vara både till stöd och glädje för föräldrar och barn. Alla barn som
inte har annan barnomsorg utanför hemmet bör ha tillgång till en öppen
förskola. En utbyggd öppen förskola i kombination med vårdnadsbidrag och
mer flexibla arbetstider skulle öppna möjligheter för helt nya och mer
barnvänliga lösningar. Sådana visioner saknas dock i regeringens förslag om
maxtaxa och allmän förskola.
3.2.2 Kvalitet
Det är viktigt att förskolan utvecklas så att en hög kvalitet kan
säkerställas. Den som väljer förskola, där grupperna oftast är större och
ställer andra krav på utbildning i omsorg och pedagogik, skall känna
tilltro till att  förskolan på bästa sätt tillgodoser barnens behov. Insikten
om barns behov måste finnas och få styra både när det gäller planering av
olika omsorgsformer, gruppstorlekar samt kontinuiteten i omsorgen.
Såväl kommunala som privata barnomsorgsalternativ ska bedrivas under
kvalitetskontroll.
Att svensk barnomsorg rönt internationell uppmärksamhet för bl a hög och
jämn kvalitet är mycket glädjande. Det finns emellertid anledning att vara
vaksam när det gäller utvecklingen av förskolan. Dels finns tendenser till allt
större barngrupper, dels finns en risk i ambitionen att förskolan på sikt skall
bli obligatorisk för alla barn och ses som första steget i utbildningskedjan.
Redan i dag ligger barnomsorgen under utbildningsväsendet. Att det sprids
en känsla av förvirring är inte så konstigt när inte ens regeringen vet om
begreppet barnomsorg är liktydigt med förskola, utan använder båda orden
med olika innebörd.
Vi anser att förskolan blivit ett allt för omfattande begrepp som i dag
omfattar barn från ett års ålder. Det är mot bakgrund av detta som vi vill lyfta
fram den risk för pedagogisk slagsida som experter varnat för när det gäller
svenskt förskoleväsende. I allt för liten grad präglas den politiska debatten av
den annars självklara insikten om att barn i olika åldrar har olika behov. För
de allra yngsta barnen (1-3 år) är frågan om en hög pedagogisk kvalitet och
förskolans pedagogiska roll inte av samma betydelse som för de äldre
förskolebarnen (3-6 år). Under den första perioden är det däremot särskilt
viktigt att barnens känslomässiga behov kan tillfredsställas. Det innebär t ex
att barngrupperna måste vara mycket små. Förskolebegreppet, som det
används i den politiska debatten, behöver således utvecklas för att vi skall
veta vilken verksamhet som avses.
Kristdemokraterna vill verka för att alla barn får en så stimulerande upp-
växt som möjligt, i vilket också ingår pedagogisk stimulans. Vi menar dock
att en allt för stark betoning av förskolans pedagogiska verksamhet inte får
ske på bekostnad av barnets behov av omsorg och omvårdnad samt den fria
lekens betydelse för barnets utveckling. Särskilt gäller detta de yngre
förskolebarnen. Att, som regeringen, dunka sig själv i ryggen och anse att en
ny svensk modell "educare" tagit form är riskfyllt. Vi måste hela tiden verka
för att utveckla förskolan och tydliggöra var insatserna behövs och åtgärda
dessa. Detta är en angelägen uppgift för både stat och kommun.
Kvalitetsarbetet måste också inriktas på att öka möjligheten till föräldra-
insyn och föräldramedverkan. Detta måste vara en självklarhet också i den
kommunala verksamheten för barn och ungdom.
3.2.3 Personal
Att ta hand om den uppväxande generationen är ett av samhällets
viktigaste arbeten, oavsett om detta sker i det egna hemmet eller i andra
former. De som utfört detta arbete har i allt för liten utsträckning fått det
erkännande och den uppmuntran som de förtjänar. Vi vill ändra på detta.
För dem som har det stora ansvaret att ta hand om andras barn kan vikten
av lämplighet inte nog betonas.
Vi menar att barnskötarna och förskollärarna, med sina olika specialiteter,
måste ges goda möjligheter till vidareutbildning. Kommunerna måste också
se till att de som verkar i familjedaghem eller i kooperativa former får
tillgång till detta. Det är också viktigt att utbildning och fortbildning av
förskole- och skolpersonal omfattar moment som behandlar de inter-
nationella konventioner som gäller barn, familj och utbildning.
3.3 Allmän förskola, föräldralediga och arbetssökande
3.3.1 Allmän förskola
Regeringen föreslår att alla barn skall erbjudas plats i förskola från och
med höstterminen det år de fyller fyra år. Det skall vara obligatoriskt för
kommunerna att anordna den allmänna förskolan, men frivilligt för
barnen att delta.
Vi har tidigare argumenterat för att utformning av förskoleverksamheten
även fortsättningsvis skall vara en kommunal angelägenhet. Vi har också
markerat att det är varje förälder som själv skall välja omsorgsform för sitt
barn. Det är därför som vi också valt att säga nej till lagstiftning och i
stället
ge föräldrar och kommuner tillräckliga resurser och på detta sätt skapa
ekonomiska och praktiska förutsättningar för val mellan olika och flexibla
omsorgsformer.
Vad vi ytterligare vill belysa är problemen med organisationen av den
allmänna förskolan, som egentligen enbart är realistisk för större kommuner.
Regeringen menar att de fyra- och femåringar som är inskrivna i familje-
daghem skall erbjudas plats i förskola. Förskolan skall dock för dessa barn
ses som ett komplement till familjedaghemmet och inte, som vore det
naturliga, att förskoletiden skulle kunna förläggas inom ramen för familje-
daghemmet. Eftersom flera landsortskommuner saknar kommunal förskola
skall barnen i stället transporteras till annan kommun. Man tänker dock inte
införa skyldighet att anordna skolskjuts. Detta är en politik som vi har
mycket svårt att förstå.
Regeringen avslutar med ett resonemang om att det är kommunerna själva
som skall besluta hur förskolan för fyra- och femåringar skall organiseras
och samordnas med övrig verksamhet i förskolan.  Man anser det angeläget
att organisationen beslutas utifrån de deltagande barnens behov och att
föräldrarnas önskemål beaktas. Om regeringen valt dessa ord som sin led-
stjärna för hela familjepolitiken hade en proposition som denna aldrig
presenterats.
3.3.2 Arbetssökande och föräldralediga
Regeringen föreslår att barn i åldern ett till fem år vars föräldrar är
arbetslösa eller föräldralediga skall, i likhet med vad som gäller för barn
till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar, omfattas av kommunens
skyldighet att tillhandahålla plats inom förskoleverksamheten.
Vi menar att kommunerna redan i dag har möjlighet att göra denna typ av
kvalitetssatsningar utan statlig styrning och att besluten även fortsättningsvis
skall utformas på den lokala nivån, utifrån regionens eller ortens specifika
förutsättningar. Vi anser också att regeringen bidrar till att skapa osäkerhet
bland landets föräldrar när det gäller deras roll och betydelse för det egna
barnets utveckling. Det finns risk att man överbetonar institutionernas roll
när det gäller barns utveckling.
Kontinuiteten är viktig för barnens välbefinnande. Inte minst gäller detta
de barn som  lever i en utsatt situation, något som t ex Barnombudsmannen
framhåller. För Kristdemokraterna är det därför en självklarhet att det skall
finns möjlighet till barnomsorg även för dessa grupper. Förskolan kan och
skall där familjen så önskar fungera som ett komplement till den egna
omsorgen.
Vad vi vänder oss emot är den uppfattning som regeringen försöker
inpränta i landets föräldrar - att förskolan står för kontinuiteten och utgör
garanten för att barnen utvecklas i rätt riktning. Vi vill i stället betona
barnets
rätt till sina föräldrar och att det är familjen som utgör basen för barnets
utveckling. Det är familjen som står för kontinuiteten när andra vuxna
kommer och går. Förskolan är ett komplement till familjen, inte tvärtom.
Den insikten saknas i regeringens proposition.

4 Hemställan

4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1999/2000:129 om
maxtaxa och allmän förskola m.m.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska förutsättningar för kommunerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utgå från barnens behov,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att se barn som en tillgång för hela samhället,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skapa möjligheter för familjens eget fria val,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mångfald av driftsformer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förskolans kvalitet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förskolans personal,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om allmän förskola,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barn till arbetssökande och föräldralediga.

Stockholm den 28 juni 2000
Yvonne Andersson (kd)
Inger Davidson (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Maria Larsson (kd)
Magda Ayoub (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Lars Gustafsson (kd)
Helena Höij (kd)
Dan Kihlström (kd)
Kenneth Lantz (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Fanny Rizell (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Motionen bereds i utskott Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-06-29 Hänvisning: 2000-07-04 Bordläggning: 2000-07-04
Yrkanden (20)