med anledning av prop. 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt

Motion 1999/2000:A15 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

av Mikael Odenberg m.fl. (m)
1 Sammanfattning
Trots ökande sysselsättning och sjunkande arbetslöshet är ca 440 000
färre sysselsatta idag än för tio år sedan. I många bygder ligger
arbetslösheten kvar på mycket höga tal medan flaskhalsproblemen ökar i
tillväxtområdena. Sverige står därför inför betydande utmaningar när det
gäller att främja ett gott företagsklimat och en kunskapsmiljö i
världsklass.
Vi anser att det är bra att arbetsmarknadspolitiken koncentreras. Volym-
åtgärder måste ersättas med kvalitet och själva platsförmedlingsarbetet sättas
i förgrunden. Förmedlingsverksamheten bör i ökad utsträckning utsättas för
konkurrens.
I motionen kritiseras det knapphändiga eller obefintliga underlaget för
regeringens förslag om aktivitetsgaranti och anställningsstöd. De föreslagna
regelförenklingarna tillstyrks. Regeringens förslag om skärpta aktivitetskrav
tillstyrks samtidigt som vi konstaterar att det viktiga är att återupprätta
arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring.
Moderata samlingspartiet vill se över organisationen och styrningen av
Arbetsmarknadsverket samt göra svenska ESF-rådet till en självständig
myndighet utanför AMS.
2 Inledning
2.1 Arbetsmarknadsläget
Under det senaste året har arbetsmarknadsläget förbättrats.
Sysselsättningen har ökat och arbetslösheten har minskat. Minskningen
gäller såväl den öppna arbetslösheten som antalet sysselsatta i olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Den positiva utvecklingen under ett år får dock inte tillåtas att skymma den
fortlöpande försämringen under ett decennium. Fortfarande är ca 440 000
färre sysselsatta jämfört med år 1990 och då har ändå den arbetsföra
befolkningen ökat med ca 100 000 personer sedan dess. Jämfört med 1990
har vi idag ca 150 000 fler öppet arbetslösa och ca 80 000 fler sysselsatta i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessutom är det idag betydligt fler som
studerar - högskoleplatserna har utökats med 60 000 under 1990-talet och ca
130 000 personer studerar idag inom ramen för det s.k. Kunskapslyftet.
Dagens situation präglas vidare av en ökad tudelning av arbetsmarknaden.
I många bygder ligger arbetslösheten kvar på mycket höga nivåer. I mer
geografiskt begränsade tillväxtområden tilltar i stället flaskhalsproblemen -
företagen anmäler ökande svårigheter att rekrytera erforderlig personal.
Invandrarna - och särskilt de utomnordiska - uppvisar alltjämt för-
skräckande höga arbetslöshetstal. I dagens Sverige är invandrarna en resurs,
som inte tas till vara. Det understryks ytterligare av att det bland dessa
grupper inte sällan finns en stark tradition av småföretagande och entre-
prenöranda som inte heller ges möjlighet att komma till uttryck.
Det svenska samhällets misshushållning med sina nya invånare har
fått dramatiska konsekvenser. Under senare år har det brett ut sig en ny
fattigdom, som är betydligt djupare än vad som ytligt sett framgår av in-
komststatistiken. Det är fråga om ett helt nytt socialt landskap. Det
präglas inte bara av många invandrares utanförskap på arbetsmarknaden,
utan även av bostadssegregation, bidragsberoende och maktlöshet. Den
vitala, sociala rörligheten har upphört att fungera för allt fler grupper och
en lång rad studier visar att situationen har nått kritiska nivåer i många
förorter.
Eget ansvar, arbete och företagande borde vara de breda avenyer genom
vilka nyanlända grupper tar sig in och blir en del av vårt samhälle. Så är det
tyvärr inte i dag. Människor som har sökt sig hit med hopp om ett bättre och
värdigare liv ser sig ofta reducerade till klienter i ett byråkratiskt system
som
för det mesta erbjuder ett bidragsfinansierat utanförskap som det enda sättet
att leva i Sverige.
2.2 Utmaningarna
Sverige måste få ett klimat för arbete och företagande som ger enskilda
människor chansen och som stärker vår internationella konkurrenskraft.
Det är nu - när många kurvor med hjälp av en stark internationell
konjunktur pekar åt rätt håll - som reformerna måste genomdrivas.
Sverige står inför tre stora utmaningar:
- Att skapa ett internationellt konkurrenskraftigt företagsklimat.
Skattenivåerna är för höga, byråkratin för omfattande och arbetsmarknads-
lagarna för stela. Sverige har - tillsammans med Danmark - världens
högsta skattetryck och avståndet till övriga länder ökar. Samtidigt har en
svensk företagare ungefär 4 000 regler att hålla reda på. Tillsammans fyller
dessa ungefär 20 000 sidor. Regelverket ökar i omfattning med ca fem
procent per år. Fyra av tio av landets mindre företagare, med en till fem
anställda, tycker att det är svårare att driva företag i dag än 1994. En
förklaring är just att regelverket blivit alltmer oöverskådligt.
- Att skapa en kunskapsmiljö i världsklass. För att kunna utvecklas till en
kunskapsnation av hög internationell nivå måste vi förbättra samtliga
utbildningsled, från förskolan till den mest avancerade forskningen. Vi
behöver utveckla en grundläggande utbildning av högsta kvalitet. Vi
behöver erbjuda en högre utbildning och forskning i mer varierade former.
Den behöver också anpassas till och bättre använda den nya teknologin.
- Att skapa en sund konkurrenssituation. Det behövs fortsatta för-
ändringar av det svenska företags- och individklimatet, där individerna och
företagen snarare än staten ställs i fokus. Det finns alltför många offentliga
monopol. Stat och kommun konkurrerar på ojämlika villkor med privata
företag och konkurrenslagstiftningen räcker inte till.
3 Arbetsmarknadspolitiken
I en rad arbetsmarknadspolitiska motioner har Moderata samlingspartiet
understrukit att arbetsmarknadspolitiken bör koncentreras. Dess ena
huvuduppgift bör vara att förmedla arbeten d v s att underlätta för arbets-
sökande och arbetsgivare att snabbt finna varandra. Dess andra
huvuduppgift bör vara att hjälpa de grupper som har det svårast på
arbetsmarknaden - unga, outbildade och invandrare, vissa äldre samt
arbetshandikappade.
Det är därför positivt att regeringen nu i allt ökande utsträckning anammar
de moderata kraven på ändrad inriktning av arbetsmarknadspolitiken. Det är
bra att kvalitet i ökad utsträckning får ersätta kvantitet. Det är bra att det i
ökad utsträckning ställs krav på arbetslösa att faktiskt ta de arbeten som
erbjuds. Det är bra att behoven av utbildningsinsatser och kompetens-
utveckling betonas. Det är bra att man understryker vikten av att motverka
flaskhalsar på arbetsmarknaden - låt vara att de konkreta förslagen hittills
har uteblivit.
3.1 En effektivare platsförmedling
I propositionen aviserar regeringen förslag senare i höst om fortsatt
omfördelning av arbetsmarknadspolitiska medel till
personalförstärkningar vid arbetsförmedlingarna. Generellt sett är det att
föredra att skattemedel används till att effektivisera matchningen av
arbetssökande till lediga jobb än att de förbrukas på
arbetsmarknadspolitiska volymåtgärder av tveksamt värde. I samband
med den senaste budgetpropositionen accepterade vi följaktligen
motsvarande förslag till medelsöverföring. Det nu aviserade förslaget till
fortsatt medelsöverföring avser vi att ta ställning till i samband med
budgetpropositionen.
Allmänt sett anser vi att förmedlingsverksamheten måste förbättras och
effektiviseras i framtiden. Fungerande förmedlingar för arbetstagare och
arbetsgivare kommer bli en allt viktigare faktor på framtidens arbets-
marknad. Kontinuerlig vidareutbildning och ökad rörlighet leder till att
förmedlingsverksamheten måste förändras. Detta gäller oavsett om arbets-
lösheten är hög eller låg.
Starka skäl talar enligt vår mening för att förmedlingsverksamheten i ökad
utsträckning konkurrensutsätts. Genom att privata förmedlingar ges
förutsättningar att konkurrera med de offentliga, på lika villkor, bör större
effektivitet och lägre kostnader kunna uppnås. Bemanningsföretagen måste
ges sunda konkurrensförutsättningar. A-kassereglerna får inte vara diskrimi-
nerande och bestämmelserna om karantän måste slopas.
Det är också positivt om antalet privata specialistförmedlingar kan öka.
Förutsättningarna för en modell där arbetsförmedlingarna liksom i Australien
får betalt efter resultatet, d v s efter i vilken utsträckning de lyckas skaffa
fram arbete åt arbetslösa, bör prövas också i Sverige.
3.2 Individuella handlingsplaner och aktivitetskrav
Vi delar regeringens bedömning att de individuella handlingsplanerna
bör vidareutvecklas. Handlingsplanerna bör bättre kunna fungera som ett
instrument i matchningsarbetet och samtidigt tydliggöra både den
arbetssökandes och förmedlingens åtaganden. Här är det viktigt att
handlingsplanerna även tar hänsyn till de arbetssökandes tidigare
utbildning och erfarenheter, även från andra länder.
Vi accepterar vidare regeringens förslag till aktivitetskrav. Flera remiss-
instanser - däribland AMS - har ansett att förslaget är alltför otydligt och
därmed svårt att tillämpa. Det kan finnas fog för en sådan kritik. Samtidigt är
det inte orimligt att det redan av lagtexten framgår att det faktiskt finns ett
krav på att arbetssökande som uppbär försäkringsersättning skall anstränga
sig för att finna ett lämpligt arbete. I dag ställs det ofta högre krav på
aktivt
arbetssökande på den som uppbär socialbidrag enligt socialtjänstlagen än på
den som gör anspråk på a-kassa.
Samtidigt finns det skäl att betona att aktivitetskravet i hög grad är en följd
av att arbetslöshetsförsäkringen inte längre fungerar som en tydlig om-
ställningsförsäkring. Med en tydlig bortre parentes i försäkringen skulle
behoven av aktivitetskrav, kontroller och sanktioner i huvudsak bortfalla.
4 Insatser mot långtidsarbetslösheten
Det finns i dag ca 70 000 långtidsinskrivna i Sverige d v s personer som
har varit inskrivna vid arbetsförmedlingen i mer än två år. Av dessa har
ca en tredjedel eller 25 000 individer varit kontinuerligt inskrivna vid
arbetsförmedlingen i mer än fem år.
Av de långtidsinskrivna saknar ungefär 40 procent gymnasiekompetens.
En delförklaring till detta är att andelen äldre är högre än bland övriga
arbetssökande. Av dem som är långtidsinskrivna är cirka en tredjedel födda
utomlands. Och en fjärdedel av alla långtidsinskrivna rubriceras som arbets-
handikappade.
Sammanfattningsvis innebär detta att gruppen långtidsinskrivna tenderar
till att bli allt mer svårplacerad. För att hjälpa dem krävs samlade individu-
ella och kraftfulla åtgärder.
- Individer med invandrarbakgrund utgör en till stor del oanvänd
resurs. Grunden ligger i tillräckliga kunskaper i svenska språket. Kraven
på utbildningen svenska för invandrare (sfi) måste skärpas och
individualiseras. En nyligen publicerad studie från Linköpings universitet
visar att sex av tio individer som genomgått sfi-utbildning inte ens klarar
av att skriva och tala vardagssvenska.
- Ungdomar som inte får tillträde till arbetsmarknaden riskerar ett liv
präglat av bidragsberoende och utanförskap. Även här krävs
elementära baskunskaper. Ingen individ skall tillåtas lämna ungdoms-
skolan utan godkända baskunskaper i svenska, engelska och matematik. Vi
förordar införande av en individuell lärlingsutbildning inom gymnasie-
skolans ram. Vi föreslår vidare en ökad satsning på eftergymnasial,
kvalificerad yrkesutbildning och en betoning av utbildning riktad mot IT-
och telekomsektorn i nära samverkan med näringslivet.
- De äldres erfarenheter och kunnande måste bättre tas till vara. Detta
kräver ett generellt förbättrat klimat för arbete och företagande med inslag
av nya och okonventionella metoder för att bryta arbetslösheten i
allmänhet och långtidsarbetslösheten i synnerhet.
-
Arbetet i den omtalade danska kommunen Farum illustrerar vikten av
okonventionella metoder. Den tidigare av arbetslöshet och segregation så
hårt drabbade kommunen visar att mycket kan uppnås genom reformer
som betonar vikten av arbete och skapar effektiva vägar ut ur ett
passiviserande bidragsberoende. De danska resultaten har till stor del
uppnåtts genom bestämda krav på motprestationer, garanterad
sysselsättning, offensiv marknadsföring av de arbetslösa,
avbyråkratisering och koncentration av de kommunala insatserna.
Liknande åtgärder borde i ökad utsträckning kunna prövas i Sverige.
4.1 Aktivitetsgarantin
Den av regeringen föreslagna aktivitetsgarantin skulle i bästa fall kunna
vara en sådan Farum-inspirerad, okonventionell arbetsmetod. I sämsta
fall är den ännu en i raden av arbetsmarknadspolitiska volymåtgärder
med åtföljande risk för undanträngningseffekter på den reguljära
arbetsmarknaden.
Det framgår av propositionen (sid 55) att regeringens egen oförmåga att
återupprätta arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring har lett
till en "olycklig rundgång mellan åtgärder och arbetslöshetsersättning" och
att just detta förhållande är huvudskälet till regeringens förslag. I övrigt
saknas beslutsunderlag, utöver det lakoniska omnämnandet att det under
mindre än två månader har bedrivits en outvärderad försöksverksamhet på 40
orter i landet. På en sådan grund kan riksdagen inte fatta beslut.
Moderata samlingspartiet utesluter inte att en aktivitetsgaranti kan ha en
funktion att fylla för grupper av långtidsinskrivna. I sådana fall bör dock inte
medel från Europeiska socialfondens mål 3 inräknas. Det är viktigt att mål 3-
pengar avsedda för kompetensutveckling inte slussas in i en mer reguljär
arbetsmarknadspolitik.
Vad som här har anförts beträffande aktivitetsgarantin bör ges regeringen
till känna.
4.2 Särskilt anställningsstöd
Än mer knapphändigt underbyggt är regeringens förslag till särskilt
anställningsstöd. På femton rader i propositionen avverkas denna
ofinansierade halvmiljardsatsning.
Det är förstås bra att regeringen erkänner att det finns ett samband mellan
företagens höga kostnader för att anställa och det antal jobb som de kan
erbjuda. Däremot ger inte förslaget äldre långtidsarbetslösa bättre förut-
sättningar för att ta de lediga arbeten som erbjuds. Anställningsstödet handlar
i stället uteslutande om att öka deras konkurrenskraft på arbetsmarknaden
genom att göra dem "billigare" att anställa.
En sådan, tillfällig, rabatt för att anställa vissa arbetslösa riskerar att
permanenta förhållandena. I stället för att ge incitament och möjligheter för
den arbetssökande att bli mer "konkurrenskraftig" slussas denne med
stödåtgärder runt i ovisshet ännu en tid. Till detta kommer att tidigare
erfarenheter av subventionerade anställningar inte är särskilt goda.
Den kvarvarande gruppen äldre arbetslösa som har varit inskrivna vid
arbetsförmedlingen under lång tid är svårplacerad på arbetsmarknaden. Det
talar för att nya metoder måste prövas. Vi avvisar heller inte kategoriskt att
man för denna grupp arbetslösa prövar någon form av skatterabatter i syfte
att minska anställningskostnaden. Däremot är det nödvändigt att sådana
former av anställningsstöd är väl underbyggda och att de utformas så att de
blir konkurrensneutrala och så att undanträngningseffekterna på arbets-
marknaden minimeras. Anställningsstöd får heller inte bli en metod för
kommunerna att närmast kostnadsfritt expandera den offentliga sektorns
verksamhet. Vad här har anförts om användning och utformning av an-
ställningsstöd bör ges regeringen till känna.
Slutligen är den föreslagna finansieringen av det särskilda
anställningsstödet olämplig och strider enligt vår mening mot intentionerna
bakom den nya lagen (1996:1059) om statsbudgeten. Det är uppenbart att det
föreslagna anställningsstödet utgör en direkt företagssubvention. Rätteligen
skall subventionen i likhet med annat företagsstöd budgeteras på stats-
budgetens utgiftssida och inrymmas under de av riksdagen fastställda
utgiftstaken. Regeringen har emellertid valt att använda själva tekniken för
utbetalningen av stödet - kreditering av företagens skattekonton - som
argument för att i stället budgetera stödet som en inkomstminskning på
statsbudgetens inkomstsida. Därmed lyckas regeringen kringgå såväl
budgetlagen som inkomsttaken.
Vi finner det oroande att regeringen inte ens under en stark högkonjunktur
klarar av att hålla sig inom de fastlagda utgiftstaken, utan tvingas till
kreativ
bokföring i syfte att trolla fram resurser som redan är intecknade. Riksdagen
bör avvisa den av regeringen föreslagna budgettekniken för allmänt, förstärkt
respektive särskilt anställningsstöd.
5 Regelförenklingar
Det arbetsmarknadspolitiska regelverket måste vara överskådligt, lättill-
gängligt och inte mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt.
Vidare måste regelverket garantera konkurrensneutralitet och motverka
undanträngnings- och inlåsningseffekter.
Moderata samlingspartiet har under en följd av år framlagt förslag i syfte
att åstadkomma en koncentration och kvalitativ förbättring av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. De principer för en förenkling av
regelsystemen som nu föreslås i propositionen följer de moderata förslagen
och tillstyrks sålunda.
Vi kan också i huvudsak acceptera vad regeringen föreslagit beträffande
indelningen av de arbetsmarknadspolitiska programmen och samman-
läggningen av lagstiftningen rörande dessa. Också förslagen beträffande tid i
aktivitet, utbildningsstödets upphörande, stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen
för personer med arbetshandikapp samt lönebidrag och skyddat arbete hos
offentliga arbetsgivare (OSA) kan godtas.
6 Styrningen av Arbetsmarknadsverket (AMV)
Organisationen och styrningen av arbetsmarknadsmyndigheterna
fungerar otillfredsställande. Flera olika utvärderingar har indikerat
betydande effektivitetsproblem. Stora frågetecken gäller för hur
skattemedel hanterats. Viktiga försöksverksamheter har inte ens varit
möjliga att efteråt utvärdera.
Det ter sig motiverat med en genomgripande översyn av Arbetsmarknads-
verkets organisation. Uppdelningen på över 20 olika myndigheter och dagens
"dubbelkommando" över länsarbetsnämnderna ter sig tveksamt.
Det är beklagligt att regeringen inte varit beredd att närmare pröva AMV:s
organisation. Nu stannar regeringens förslag vid ett meningslöst byte av
namn på arbetsförmedlingsnämnderna till arbetsmarknadsnämnder. Vi anser
i stället att även dessa nämnder borde bli föremål för en förutsättningslös
översyn och prövning.
Det är självklart att det finns anledning att delegera beslut också inom
arbetsmarknadspolitiken. Därav följer emellertid inte att systemet med
arbetsförmedlingsnämnder eller arbetsmarknadsnämnder bör behållas.
Snarare visar de studier som utförts att det finns betydande problem när
lokala aktörer skall besluta om statliga medel. Det uppstår också oklarheter i
ansvarsfördelningen, när kommunerna utser ordförande och en majoritet av
nämndledamöterna, medan länsarbetsnämnden bestämmer över vilka
ärenden som kan tas upp samt finansieringen. Gjorda studier visar slutligen
på betydande kontrollproblem. Även arbetsförmedlingsnämnderna borde
därför prövas förutsättningslöst i samband med en översyn av AMV:s
organisation.
Slutligen anser vi att Rådet för Europeiska Socialfonden i Sverige
(Svenska ESF-rådet) bör bli en fristående myndighet helt utanför
Arbetsmarknadsverket. ESF-rådets verksamhet är företrädesvis inriktad på
hantering av medel för kompetensutveckling i företagen. Det framstår som
mindre lämpligt att denna administration organisatoriskt och ekonomiskt
inordnas under AMS och arbetsmarknadspolitiken.
7 En omställningsförsäkring
Arbetstagare som plötsligt kastas ut i arbetslöshet ges med arbetslöshets-
försäkringen ett grundläggande skydd mot inkomstbortfall. I ord råder
det bred enighet om att försäkringen skall utgöra en
omställningsförsäkring. Den skall under en omställningstid ge den
arbetslöse möjligheter att söka andra jobb eller vidareutbilda sig för nya.
I sak har arbetslöshetsförsäkringen dock alltmer kommit att anta formen
av en medborgarlön. Ersättningsberättigade perioder av arbetslöshet kan
varvas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder i en utsträckning som gör
arbetslöshetsförsäkringen till en permanent försörjning. Det innebär inte
bara att försäkringen tillämpas på ett sätt som aldrig varit avsett.
Ordningen skadar dessutom både arbetsmarknadens funktionssätt och
försäkringssystemets legitimitet. Vår uppfattning är att det är nödvändigt
att reformera arbetslöshetsförsäkringen men konstaterar återigen att
regeringen inte framlägger några som helst konkreta förslag.
7.1 Inför en bortre parentes
Det viktigaste är att stärka den enskildes incitament för att söka och ta
arbete - också mindre kvalificerade och lägre betalda sådana. En viktig
del av detta är att förändra försäkringen så att den inte bara i
riksdagstrycket, utan också på arbetsmarknaden och av arbetstagarna,
uppfattas som en omställningsförsäkring. I realiteten innebär detta att det
måste införas en tidsmässig gräns för försäkringens giltighet.
När frågan senast prövades av riksdagen var Socialdemokraterna inte
beredda att införa en sådan s.k. bortre parentes. I stället hävdades att
"omställning" får betyda att man hjälper den enskilde att byta yrke m.m.
Konsekvensen av detta synsätt blir emellertid - om arbetslinjen ska
upprätthållas - att staten i stället tvingas införa hårda krav och sanktioner
för
att tydliggöra den enskildes ansvar. Dessa krav på egna sökaktiviteter, på
byte av yrke eller bostadsort, avstängningsregler etc, har nu varit föremål för
en översyn inom Regeringskansliet. Trots detta framlägger regeringen - med
ett smärre undantag - inga förslag med anledning av översynen.
I stället aviseras att regeringen skall återkomma med en ny proposition
redan i maj. Det är givetvis djupt otillfredsställande att regeringens politik
inte kan presenteras sammanhängande, utan på detta sätt godtyckligt styckas
upp i olika propositioner.
Redan i dag är det formella regelsystemet i arbetslöshetsförsäkringen
ganska hårt. Av arbetsförmedlarna upplevs reglerna inte sällan som så hårda
att man struntar i att tillämpa dem. En sådan ordning är naturligtvis
oacceptabel. Framför allt illustrerar den dock vad som blir konsekvensen av
en försäkring utan begränsningar i tiden.
Frånvaron av en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen leder alltså till
incitamentsproblem, vilket i stället framtvingar olika system för krav,
kontroller och sanktioner. Kontrollsystemen är resurskrävande och gör att
arbetsförmedlarna hamnar i en olycklig dubbelroll. Å ena sidan skall
förmedlarna vara en hjälp och ett stöd till den arbetslöse. Å andra sidan skall
de vara kontrollanter.
Om den enskildes ansvar i stället tydliggörs med en bortre parentes i
försäkringen kan huvuddelen av nämnda regel-, kontroll- och sanktions-
system slopas helt. Arbetsförmedlarnas uppgift att lämna de arbetssökande
hjälp och biträde kan därmed renodlas. En begränsning kan ges olika
utformning - ett bestämt högsta antal ersättningsdagar, löpande eller stegvis
nedtrappning av ersättningsnivån etc.
Det avgörande är inte den närmare utformningen av en bortre parentes,
utan att en begränsning äntligen kommer till stånd. Först då blir arbets-
löshetsförsäkringen till en omställningsförsäkring som verksamt understödjer
arbetslinjen.

8 Hemställan

8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reformer för bättre företagsklimat, kunskaps-
miljö och konkurrenstryck,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en effektivare platsförmedling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser mot långtidsarbetslösheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktivitetsgarantin,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilt anställningsstöd,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kringgåendet av utgiftstaken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av Arbetsmarknadsverkets organisa-
tion och styrning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att göra Rådet för europeiska socialfonden i
Sverige (ESF-rådet) till en i förhållande till AMS fristående
myndighet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återupprätta arbetslöshetsförsäkringen som en
omställningsförsäkring.

Stockholm den 13 april 2000
Mikael Odenberg (m)
Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Henrik Westman (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Anna Åkerhielm (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Anna Lilliehöök (m)
Motionen bereds i utskott Motionskategori: - Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-04-13 Bordläggning: 2000-04-25 Hänvisning: 2000-04-26
Yrkanden (18)