med anledning av prop. 2001/02:123 Partnerskap och adoption

Motion 2001/02:L24 av Lennart Kollmats m.fl. (fp)

av Lennart Kollmats m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen avslår prop. 2001/02:123 såvitt avser prövning av tillstånd för internationella adoptioner.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet till styvbarnsadoption av ena partnerns adopterade barn.

Motivering

Det är viktigt att slå fast att ingen människa har rätt att bli förälder, däremot har barn rätt till föräldrar.

Det är en utgångspunkt som är grundläggande i debatten om homosexuellas rätt att prövas som föräldrar till internationella adoptioner.

En adoption i sig är för väldigt många ett trauma, som ofta visar sig först senare i livet. Det är många barn som känner sig ha blivit övergivna av sina biologiska föräldrar och behöver all hjälp och stöd.

I ett samhälle där alltför många fortfarande har fördomar mot homosexuella relationer riskerar man att barnet utsätts för ytterligare påfrestningar i att vara avvikande.

Det är mycket viktigt att få bort fördomar i alla avseenden, men barn får inte vara ett medel i det arbetet.

Barnens bästa får aldrig ge vika för de vuxnas önskan att få ha barn.

I propositionen kan man också läsa vilka remissinstanser som avstyrker förslaget. Där finns i princip alla organisationer som professionellt arbetar med barnfrågor och med adoptioner såsom Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Rädda Barnen, Läkaresällskapet, Psykologförbundet, Adoptionscentrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor m.fl. En sammanfattning av deras uppfattning är att förslaget i alltför hög grad är präglat av vuxnas behov och perspektiv och att förslaget inte är förenligt med principen om barnets bästa. Bland annat påpekas att för lite vikt lagts vid de åsikter rörande barns perspektiv som har kommit fram från adoptivbarn, barnexperter och barnrättsorganisationer.

Nyligen presenterades också ett forskningsresultat som visar på de internationellt adopterade barnens utsatthet. Risken för självmordsförsök eller fullbordade självmord är tre till fyra gånger högre för internationellt adopterade än för andra jämförbara grupper i Sverige. Samma överrisk gäller för psykisk sjukdom, allvarlig kriminalitet och gravt missbruk, så gravt missbruk att de behövde sjukhusvård för sitt missbruk. Studien är mycket omfattande, över 11 000 barn ingick i den första delstudien.

Forskarens slutsats är att gruppen internationellt adopterades psykosociala risksituation inte bör förvärras genom att kretsen av potentiella adoptivföräldrar utökas till homosexuella par. Det skulle ytterligare komplicera identitetsutvecklingen för dem.

I en situation där de som arbetar med barn – de som arbetar med adoptioner antingen via utredningar eller via verkställande av adoption och de som företräder de adopterade själva – avstyrker förslaget är det inte rimligt att, med hänvisning till barnens bästa, bifalla regeringens förslag om att låta homosexuella par prövas för internationella adoptioner.

Som ytterligare stöd för vår uppfattning hänvisar vi till några utdrag ur särskilt yttrande till betänkandet av Kommittén om barn i homosexuella familjer av Ulla Fredriksson, f.d. överdirektör, NIA, Torgny Gustavsson, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri, Margret Henningsson, föreningar och nätverk för adopterade och adoptionsorganisationer, Börje Svensson, Rädda Barnen, och Concetta Taliercio, Barnombudsmannen.

De skriver bl.a.:

Vi instämmer i utredningens förslag att införa en möjlighet för en reg­istrerad partner att styvbarnsadoptera den andre partnerns biologiska barn. Vi anser däremot inte att en registrerad partner bör ges möjlighet att styvbarnsadoptera den andre partnerns adopterade barn. Vi delar inte heller utredningens uppfattning att registrerade partner bör ges möjlighet att gemensamt prövas som adoptivföräldrar vid nationell eller internationell adoption. Det finns enligt vår mening sakliga skäl att bibehålla skillnaderna i lagstiftningen i denna del.

Våra ställningstaganden tar sin utgångspunkt i den grundläggande princip om barnets bästa som finns i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Vi anser att utredningens arbete inte i tillräcklig grad utgått från principen om barnets bästa. Den har i stället i alltför hög grad fokuserat på vuxnas behov och perspektiv. I strävan för vuxnas rättigheter – hur angelägna de än må vara – får barnen aldrig bli verktyg för att tillgodose en grupp vuxnas intressen. Vi vill betona att våra ställningstaganden inte har sin grund i uppfattningen att homosexuella par skulle ha sämre förmåga att erbjuda god omsorg och omvårdnad om barnet än andra föräldrar.

Det finns vidare en tydlig tendens i betänkandet att tona ned den psykiska sårbarhet som adopterade kan uppvisa till följd av sin särskilda bakgrund. Den psykiska sårbarheten ses enbart ur perspektivet psykisk hälsa eller ohälsa. På liknande sätt finns generellt en tydlig tendens att tona ned de negativa resultat som framkommit i forskningen om barn i homosexuella familjer.

I barnkonventionens artikel 3 återfinns grundprincipen om barnets bästa. Här slås fast att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Stadgandet skall tolkas som att detta gäller all offentlig och privat verksamhet där beslut fattas om barn och unga.

Uttrycket barnets bästa formuleras än starkare i några av sakartiklarna, bland annat i artikel 21 om adoption. Detta innebär att barnets bästa skall vara styrande för alla överväganden som rör adoption.

Även den svenska adoptionslagstiftningen bygger på principen om barnets bästa. Det framgår till exempel av reglerna om adoption i föräldrabalken, socialtjänstlagen och lagen om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Tanken är att inga andra intressen kan ta över barnets. Enligt 4 kap. 6 § föräldrabalken (FB) skall domstolen pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum, varvid tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet.

När man bedömer barnets bästa vid t.ex. samhällsplanering och lagstiftning anser vi att man måste använda en försiktighetsprincip. Den innebär att när det råder osäkerhet om huruvida en förändring kommer att vara till fördel för de barn den är avsedd att gälla, skall man avvakta med förändringen till dess ett säkrare beslutsunderlag föreligger. En sådan princip är helt i barnkonventionens anda.

Barnets tidigare erfarenheter av separationer lever kvar. De kan komma till uttryck under perioder i livet som är extra känsliga, t.ex. i puberteten eller vid olika livskriser. Även om det inte nödvändigtvis resulterar i psykiska symptom eller känslo- och upplevelsemässiga problem medför det hos många en sårbarhet. Att denna inte syns innebär inte att den är utan betydelse. Även för utåt sett välfungerande adopterade innebär det faktum att de en gång blivit övergivna en särskild inre process som skiljer dem från andra. Även för de adopterade som klarar sig bra innebär den särskilda bakgrunden en extra livsuppgift. De måste vid olika tillfällen i livet ägna psykisk energi åt att bearbeta att de blivit övergivna, att de har eller har haft en annorlunda familjesituation under uppväxten och ofta har ett annorlunda utseende än majoritetsbefolkningen.

Vi vill i det sammanhanget också hålla fram att företrädare för föreningar och nätverk för adopterade till övervägande delen ställt sig negativa till homosexuellas möjlighet att bli prövade för gemensam adoption.

Undertecknarna av det särskilda yttrandet skriver också:

I avsnitt 13.4.2 behandlar utredningen gemensam adoption. Utredningen föreslår att registrerade partner i likhet med makar skall ges möjlighet att gemensamt prövas som adoptivföräldrar. Vi delar inte utredningens uppfattning i detta avseende.

Vi välkomnar en utveckling som innebär jämställdhet mellan heterosexuella och homosexuella. De homosexuella skall självklart kunna ingå partnerskap och inte diskrimineras i arbetslivet. Det kan därför vara lätt att se adoption som nästa och ytterligare ett steg i att öka jämställdheten för homosexuella. Nu gäller det emellertid inte bara vuxna människors rätt och valmöjligheter utan också en tredje och svagare part, som inte har möjlighet att föra sin talan, nämligen barnet. Det finns som vi ser det en motsättning mellan två perspektiv i kommitténs uppdrag – dels vuxna homosexuella par som önskar bli föräldrar genom adoption och i detta avseende helt jämställas med heterosexuella par, dels övergivna barns behov och förutsebara problematik. Frågan om homosexuellas rätt att bli prövade för adoption är därför inte en fråga om en grupps rättigheter i förhållande till en annan, utan om samhällets ansvar för att barnets bästa sätts främst.

När ett barn lämnas för adoption är samhället skyldigt att ta ansvar för att barnet får så goda uppväxtvillkor som över huvud taget är möjligt. När det gäller adoption bärs den svenska lagstiftningen upp av tanken att inga andra intressen kan ta över barnets, adoptionen skall anses vara till fördel för barnet. Barn som adopteras har övergivits av sina biologiska föräldrar. De bär således redan med sig en utsatthet och sårbarhet när de adopteras. Beträffande internationellt adopterade barn har de även förlorat sitt etniska ursprung. De har inte heller någon förankring i den blivande adoptivfamiljen eller det nya hemlandet. Samhället bör därför inte medverka till förhållanden, som riskerar att leda till ytterligare belastningar för dessa barn.

Det bör också framhållas att trots att allmänhetens inställning till homosexuella har förbättrats anser en stor del av alla åldersgrupper som besvarat Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudiers (FSI) enkät att homosexuella par inte bör få rätt att prövas som adoptivföräldrar.

Att växa upp i en homosexuell familj är att tillhöra en minoritet och det innebär att man inte har det riktigt som andra. För det adopterade barnet blir det ofta ett flerdubbelt annorlundaskap. Det är flera processer samtidigt – ursprunget, identiteten och familjens särskilda situation. Dessa processer finns med hela livet, men vi vet mycket lite om vad de innebär på sikt eftersom det saknas longitudinella studier. Utifrån nuvarande forskning finns ingen helhetsbild som visar hur det går för adopterade utifrån ett livsperspektiv.

Vi vill också åberopa det särskilda yttrandet från experten Margareta Walch, barnpsykolog. Hon skriver som sin slutsats:

Jag förordar inte att homosexuella par får laglig möjlighet att prövas som adoptivföräldrar när det gäller adoption av barn, som inte är ena partnerns biologiska barn, dvs. i praktiken internationella adoptioner. Jag förordar inte heller som en konsekvens av detta att styvbarnsadoption av ena partnerns adopterade barn blir lagligt möjlig. En sådan möjlighet skulle innebära en inkonsekvens som gör att hindren för internationella adoptioner i praktiken tas bort, eftersom det redan nu finns möjlighet att adoptera som ensamstående.

Huvudskälet till detta ställningstagande är att vi vet för lite vad det skulle innebära att växa upp som adopterad i en homosexuell familj. Vi vet över huvud taget för lite om hur det är att växa upp från början i en homosexuell familj. Vi vet att det inte är lätt att växa upp som adopterad. Ur ett barnperspektiv måste frågan om vuxnas rättigheter komma i andra hand och omsorg om barn och barns bästa i första hand. Det finns, som jag redan berört, enligt min bedömning en motsättning mellan dessa perspektiv i kommitténs uppdrag. När man förnekar denna motsättning uppfattar jag att vi vuxna (som så ofta) utövar makt över barn med det övertag vi har att kunna tala för oss.

Sedan finns det ytterligare argument av mindre betydelse än barnets bästa men som pekar i samma riktning, och till dem hänför sig reaktionerna från de s.k. givarländerna och också från de organisationer i givarländerna som arbetar med adoptioner.

Likaså att Sverige måste frånträda en europeisk konvention, vilket är mycket ovanligt och dessutom olämpligt, samt Lagrådets kritik mot förslaget.

Beträffande förslaget om styvbarnsadoption anser vi att för barnets bästa bör det vara möjligt för registrerade partner att få genomföra en sådan adoption. I det läget finns ju redan en biologisk förälder med i bilden. Dock förordar vi inte ett sådant förfarande om det gäller att adoptera den andre partners adopterade barn. Det skulle innebära ett kringgående av den lagstiftning vi förordar, eftersom det finns möjlighet för ensamstående att prövas för och genomföra adoption.

Mot bakgrund av argumenten angående internationella adoptioner för homosexuella anser vi att de inte ska accepteras. En sammanfattande uppfattning är att barnens bästa ska vara avgörande för adoption.

Stockholm den 28 mars 2002

Lennart Kollmats (fp)

Ana Maria Narti (fp)

Runar Patriksson (fp)

Elver Jonsson (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Lagutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-03-28 Bordläggning: 2002-04-02 Hänvisning: 2002-04-03
Yrkanden (2)