Aktuellt

Talmannen invigde Almedalsveckan i Visby

Publicerad: 30 juni 2019 klockan 15.00

Den 30 juni invigde talman Andreas Norlén Almedalsveckan i Visby. Talmannen höll ett invigningsanförande med rubriken ”Demokratins 100-åriga väg från 1918 fram till i dag”.

Talmannen anförande

Kära Almedalsbesökare,

Den 21 juni 1911, alltså nästan på dagen för 108 år sedan, var ingen vanlig sommardag. Då anlöpte fartyget Hansa hamnen här i Visby. Ombord fanns kvinnor och män från hela världen. De hade en sak gemensamt: De arbetade för allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Den som hade bjudit in dem var en känd person här på Gotland: konstnären och skulptören Carolina Benedicks Bruce, som var en av öns mest framträdande opinionsbildare i kampen för kvinnors rätt att rösta.

Resultatet av Carolinas konstnärliga verksamhet i form av skulpturer och akvareller finns att beskåda i konstnärshemmet Brucebo, ett museum sex-sju kilometer norr om Visby. Resultatet av Carolinas politiska verksamhet behöver man inte bege sig till Gotland för att se. Det upplever vi alla varje dag – rätten för kvinnor att delta i det politiska livet som väljare och som förtroendevalda. Eller, med andra ord: Det faktum att Sverige för hundra år sedan tog de avgörande stegen för att bli en fullvärdig demokrati.

Självklart var Carolina Benedicks Bruce inte ensam i arbetet för allmän och lika rösträtt. Rösträttsrörelsen var en bred folkrörelse och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt hade medlemmar från norr till söder. En annan förgrundsgestalt här på Gotland var landshövdingens syster, Kerstin Wall. Arbetet pågick i årtionden innan genombrottet kom 1918, sju år efter att Hansa anlöpte Visby hamn.

Det var en tid av stor oro och stora motsättningar. Sverige hade visserligen lyckats stå utanför första världskriget, men också här var livsmedelsbristen påtaglig, samtidigt som spanska sjukan härjade och demonstrationer och upplopp förekom på olika håll i landet. I april 1918 kan en poliskommissarie ha förhindrat ett blodbad utanför riksdagshuset i Stockholm genom att i sista stund avvärja en signal om angrepp mot en uppretad folkmassa. På hösten var rädslan för revolution påtaglig bland de styrande. Ett pansarskepp med pålitlig besättning ankrades på Stockholms ström som ett skydd mot kuppförsök.

Det blev ingen revolution. Det blev en kompromiss. Tisdagen den 17 december 1918 fattade riksdagen med brett politiskt stöd ett principbeslut om allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Det var ett avgörande steg på vägen mot en fullvärdig demokrati.

En annan av tidens kulturpersonligheter som engagerade sig i kampen var Selma Lagerlöf. Hon konstaterade att rösträttskvinnorna ”haft att strida mot vanor och betraktelsesätt som voro lika gamla som världen. Vi ha haft lagar emot oss likaväl som fördomar. Vi ha måst bryta ned egennytta och undanröja lojheten”.

För att genomföra principbeslutet krävdes två beslut om grundlagsändringar med mellanliggande val. Det första grundlagsbeslutet fattades den 24 maj 1919, alltså för hundra år sedan i år.

För att utvidga rösträtten i val till kommuner och landsting krävdes inte grundlagsändringar. Det innebar att de första valen med allmän och lika rösträtt för kvinnor och män var kommun- och landstingsvalen 1919, något jag hoppas uppmärksammas under innevarande år i alla Sveriges kommuner och regioner. 1921 fick så kvinnor äntligen rösta i ett riksdagsval och i början av 1922 tog de första fem kvinnorna plats i Sveriges riksdag.

Arvet från 1918 och åren därefter handlar förstås om demokrati. Men det handlar också om jämställdhet. För första gången fick kvinnor samma rätt som män att rösta och samma rätt som män att bli valda.  Dessutom handlar arvet om kompromisser. Partier och politiker förmådde i den avgörande stunden att för landets bästa tona ner motsättningarna och enas om en rösträttsreform.

Kära Almedalsbesökare,

Det officiella programmet för Almedalen har i år temat ”Demokratin 100 år”. Det rimmar mycket väl med att också Sveriges riksdag under hela den här valperioden, 2018-2022, högtidlighåller att det förflutit 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes. Vi kallar det för demokratijubileet.

Det invigdes den 17 december förra året, på hundraårsdagen av principbeslutet, och sätter sin prägel på mycket av det utåtriktade arbete som riksdagen som institution ägnar sig åt. Det finns en särskild jubileumswebb, det finns en utställning i riksdagens skyltfönster i Gamla stan, det anordnas möten och seminarier. Vi firar dock hela Sveriges demokrati, så jag och de vice talmännen reser även runt i landet för att uppmärksamma jubileet, bland annat genom att inviga riksdagens vandringsutställning om demokratins genombrott. På länsmuseet här i Visby invigdes den i maj och den kommer att stå kvar under hela sommaren. Den är väl värd ett besök.

Men varför är historia viktigt? Varför firar vi en seger som vanns för hundra år sedan?

Det enkla svaret är att vi aldrig får ta vunna segrar för givna för all framtid. Historien upprepar sig.

Demokratin triumferade i Sverige för 100 år sedan och i Östeuropa för 30 år sedan, när de kommunistiska regimerna kollapsade. Vissa talade i början av 1990-talet om att demokratin en gång för alla hade segrat, någon menade rentav att vi nått historiens slut. Men nu växer åter auktoritära regimer i styrka, också i vår nära omvärld. Även inom EU finns stater där demokratiska institutioner undergrävs.

I vårt eget land utmanas demokratin av extremistiska grupperingar av olika slag. Här i Almedalen har det handlat om nazister. I andra delar av Sverige finns vänsterextremister och islamistiska extremister. Extremisterna är försvinnande få, jämfört med alla oss som står upp för vår demokrati – men vi måste arbeta långsiktigt och målmedvetet för att vinna varje ny generation för demokratins ideal.

Vi kan inte heller vila på vunna framgångar när det gäller jämställdhet. Var det något som metoo-händelserna lärde oss, så var det nog att vi inte hade kommit så långt som många kanske hade trott på vägen mot ett arbetsliv och ett samhälle som präglas av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Och vi kan inte med självklarhet förlita oss på den svenska förmågan till kompromisser i avgörande lägen. Också i vårt land ser vi tendenser till ökande polarisering i den politiska debatten. Självklart ska åsiktsskillnader komma till uttryck. Det är det som ger nerv till den politiska debatten. Men om tonläget blir alltför högt och angreppen alltför fräna riskerar vi förmågan att samla oss när vårt lands framtid står på spel.

Då behöver vi påminna oss om arvet från 1918. Sverige valde väg. Demokratins väg. Jämställdhetens väg. Kompromissernas väg. Låt oss gemensamt hålla det arvet levande idag och föra det vidare till kommande generationer.

Kära Almedalsbesökare,

Det är en ära och en glädje för mig som riksdagens talman att få tala här i dag, när årets upplaga av Almedalsveckan invigs.

Riksdagen har nyligen avslutat det första arbetsåret under mandatperioden, så det är samtidigt dags att summera ett riksdagsår som inget annat i svensk politik.

Efter en regeringsbildning som tog 134 dagar tillträdde en ny regering vid skifteskonseljen på slottet den 21 januari. Sedan dess har det vanliga politiska arbetet tagit fart, men med delvis nya förutsättningar, något som också avspeglats i utskottens och kammarens arbete. Höstens regeringsbildning var en speciell tid som jag tror att vi alla kommer att minnas. Och det gäller nog inte enbart oss som är här idag.

Mina grannar därhemma i Norrköping har slutat att ta en söndagspromenad i kvarteret. De går en talmansrunda. Men det bjuder jag på, precis som kaffe och kakor.

Jag är säker på att regeringsbildningen och dess efterdyningar kommer att vara ett återkommande ämne under årets Almedalsvecka. Men också mycket annat lär diskuteras. Almedalen sätter hela Sveriges fokus på politik under en vecka på året, när sommarstiltjen annars hade lägrat sig över landet. Den blir därmed ett slags bonusvecka i demokratins tjänst. Till detta kommer att demokratin förutsätter möten och samtal, utbyten av tankar och erfarenheter – och det finns i rikt mått här i Almedalen.

Jag vill framföra ett stort och varmt tack till Region Gotland, som står värd för Almedalsveckan, och likaså till arrangörsgruppen. För att inte tala om alla er som arbetar bakom kulisserna – ett särskilt tack till er för att ni gör ert yttersta för att Almedalsveckan ska bli verklighet!

Låt oss nu hoppas på en riktigt härlig Almedalsvecka, där vi blickar framåt men också minns vår historia. Det är vi skyldiga Carolina Benedicks Bruce, Kerstin Wall, Selma Lagerlöf och alla de andra som vann sin stora seger för 100 år sedan – en seger som också var vår, för det var en seger som lade grunden till det Sverige vi känner idag, en seger som vilade på demokratin, på jämställdheten och på kompromisserna.

Tack!

Hela programmet: Riksdagen deltar i Almedalen 2019