Aktuellt

Minnesstund i riksdagen för Förintelsens offer

Publicerad: 23 januari 2020 klockan 14.20

Den 23 januari höll talman Andreas Norlén ett anförande vid en minnesstund i riksdagen för offren för Förintelsen. Bakom arrangemanget, som hölls i Bankhallen i riksdagen, stod Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen.

Talmannens tal vid minnesstunden

Det talade ordet gäller

Excellenser, Ärade ledamöter, Ärade överlevande, Mina damer och herrar,

Som talman i Sveriges riksdag är jag tacksam för möjligheten att få vara här tillsammans med er för att – några dagar i förväg – högtidlighålla Förintelsens minnesdag, en dag som i år får en särskild laddning och betydelse eftersom det den 27 januari har gått exakt 75 år sedan Auschwitz befriades. På själva minnesdagen kommer kronprinsessan, statsministern och jag att, tillsammans med överlevare från Sverige, resa till Auschwitz-Birkenau och delta i den internationella ceremoni där som väntas samla företrädare för ett 50-tal länder.

Kära vänner,

Vi har samlats här i dag för att göra tre saker. Vi har samlats här för att hedra minnet av de miljoner män, kvinnor och barn som föll offer för det folkmord vi idag känner under namnet Förintelsen.

Vi har också samlats här för att lära av historien, för att lyssna till de miljontals röster som talar till oss från det förflutna, från massgravarna vid Treblinka, från gaskamrarna i Auschwitz, från sedan längre rivna lägerkaserner i Bergen-Belsen, röster som enträget ger oss som lever idag ett tydligt budskap: ”låt det aldrig ske igen, låt aldrig ondskan växa sig stark igen, låt aldrig människovärdet förtrampas igen”.

För det tredje har vi samlats här för att avge ett löfte – till varandra och till det samhälle som vi tillsammans skapar. Vi lovar varandra att stå upp för medmänskligheten, friheten och demokratin, vi lovar att kämpa för de grundläggande värden som vårt samhälle, vår gemenskap bygger på, vi lovar att göra vårt yttersta för att hindra ondskan och våldet att triumfera.

När vi hedrar minnet av de ungefär 13 miljoner människor, som mördades i nazisternas koncentrations- och förintelseläger, bör vi dock stanna upp ett ögonblick och fundera över varför vi hedrar deras minne. Vi ska inte hedra dem, därför att de var offer, utan för att de var människor. Vi ska inte se dem framför oss som offer i en ändlös massgrav, utan som människor fyllda av liv, fyllda av glädje, fyllda av hopp. Vi ska inte minnas dem för att de dog, utan för att de levde.

För vad innebar ideologin bakom Förintelsen? Nazisterna reducerade sina offer från medmänniskor med ett oskattbart värde till tingestar som ingenting var värda, till föremål som bokstavligen skulle förintas, förvandlas till aska och sot och spridas för vindarna. Vi säger att nazisterna begick brott mot mänskligheten och menar brott mot alla oss människor, men man kan också säga att deras brott var riktat mot det mänskliga, mot det som gör oss till människor. Deras övergrepp riktade sig mot humanismens själva kärna, idén om varje människas unika och oskattbara värde.

Ingen människa har någonsin levat förgäves. Det finns syfte och värde i varje enskilt liv. I gaskamrarna i Auschwitz förintades fler än en miljon unika människor och om vi hedrar dem för allt det de bidrog med när de levde, hedrar dem för den låga av mänsklighet som brann i var och en av dem, då blir det också tydligare varför vi ska lära av historien, varför vi ska lyssna på deras röster, när de uppmanar oss över tidens avgrund att aldrig låta detta ske igen. När vi ser dem som människor, ser vi också oss själva i dem och då inser vi att detta monstruösa brott mot mänskligheten, som iscensattes i Europas hjärta för en mansålder sedan, också var ett brott mot oss. Inom var och en av oss brinner en likadan låga av mänsklighet som nazisterna försökte släcka i miljoner och åter miljoner själar i Auschwitz, Treblinka, Buchenwald och alla de andra platser där ondskan firade triumfer.

Det tredje syftet med att vi samlas här – att vi ska lova varandra att kämpa för medmänskligheten, för friheten och för demokratin – är det viktigaste syftet av dem alla, men samtidigt också det svåraste, eftersom det kräver av oss att vi handlar, att vi kanske någon gång måste ta risker, att vi någon gång måste sätta vår personliga bekvämlighet på spel. Kampen för de här värdena måste föras i vardagen och det blanka vapen, som vi måste använda – det enda vapen som står oss till buds – är civilkurage.

En som förkroppsligade begreppet civilkurage var Raoul Wallenberg. Också vad gäller honom högtidlighåller vi ett 75-årsminne i år. Den 17 januari 1945, bara tio dagar innan Auschwitz befriades, togs Raoul Wallenberg till fånga och försvann. Denne svenska hjälte har en självklar plats i De Goda Gärningarnas rum här i riksdagen. På mindre än ett år gjorde han, 32 år ung, en hel, lång livstids goda gärningar – och mycket mer än så. Han räddade människor från Hitler för att bli fängslad av Stalin.

Det är en ödets bittra ironi att den som vigde sitt liv åt att rädda människor från Hitlers dödsläger, själv blev tillfångatagen av Stalin, en annan av 1900-talets värsta förbrytare.

Bakom mig har vi dagen till ära satt upp en väv av textilkonstnären Eva Ek-Schaeffer. Den heter Mnemosyne, som var minnets gudinna i den grekiska mytologin och visar just Raoul Wallenbergs kamp att befria judar, förse dem med svenska skyddspass och föra dem i säkerhet. Denna imponerande väv tog tre år att tillverka. Vi kommer snart att få höra mer om verket av Eva Ek-Schaeffers barnbarn Izume Ek.

Mina damer och herrar,

Vem av oss kan med säkerhet säga hur vi hade agerat, om vi hade levt i Tyskland på 30-talet. Vem kan lova att han eller hon inte hade krossat något fönster under Kristallnatten? Vem kan lova att hon eller han inte hade spottat på en jude? Vi ser hur massmorden fortsätter. Bosnien, Rwanda, Syrien – det är några av de platser där ondskan fått fritt spelrum under senare år. Människorna där är inte annorlunda än oss som bor här. Kan civilisationens fernissa brista där, så kan den brista här. Därför måste varje ny generation återerövra medmänskligheten, demokratin och friheten. Därför måste vi varje dag kämpa för att vara goda medmänniskor. Därför måste vi varje dag minnas att det finns ett syfte och ett värde i varje enskilt liv.

Tack!