Kultur för alla

Anf. 122 Kristina Axén Olin (M)

Fru talman! När jag är riktigt stressad och min hjärna är överhettad och är som en popcornkastrull utan lock finns det en metod som fungerar för mig, och det är att sätta mig vid ett piano och spela Bachs inventioner, preludier eller fugor. Då blir det ordning. Jag är otroligt tacksam för att jag har hittat musiken i mitt liv.

Fru talman! De flesta svenskar har kultur i sitt liv och i sin vardag. Jag läste alldeles nyss statistik över hur det ser ut i Sverige: 95 procent av svenskarna lyssnar på musik, 80 procent har läst böcker det senaste året, 90 procent har sett filmer, besökarna till kulturfestivaler ökar kraftigt och mer än hälften har besökt ett fornminne det senaste året. Människor har alltså kultur i sitt liv.

Vi väljer kanske olika kulturuttryck, men de flesta människor i Sverige använder verkligen kultur. Vi använder det när vi ska fira, när vi vill bli glada men också som tröst eller avslappning eller kanske som uppeppning när vi vill piggna till lite. En del använder konst och kultur när de vill uttrycka eller förmedla något.

Men kultur är egentligen mycket mer än så. Kultur har en otroligt viktig plats i vårt samhälle. Vi vet till exempel att barn i skolan som spelar instrument, sjunger i kör eller dansar mellan teoretiska lektioner presterar bättre i de andra ämnena. Vi vet att sjukskrivna människor, åtminstone med vissa sjukdomar, tillfrisknar snabbare med hjälp av olika former av kultur - för att inte tala om bnp, tillväxt och export i Sverige. Vår musikindustri, våra artister, tillsammans med idrottsprofiler gör mer för Sveriges tillväxt och vår export än vad många andra myndigheter kan göra.

Vi talar inte så ofta om allt det goda som kultur för med sig i ett samhälle, och den senaste tiden har vi fallit in i en diskussion om kultur på en tråkig nivå. Det finns många frågor vi borde diskutera. Vi behöver till exempel fundera över hur vi kan åtgärda kompetensbristen i kulturskolan runt om i Sverige där det saknas utbildade pedagoger. Vi behöver diskutera hur vi ska få fler barn att knäcka läskoden så att ännu fler barn kan hitta nöjet med att försvinna in i böckernas värld.

Vad ska vi göra med alla våra orkestrar? Allt fler av instrumentalisterna i orkestrarna är utbildade i ett annat land än Sverige. Hur skyddar vi Sveriges kulturarv i den händelse vi skulle råka ut för ett krig? Vad kommer AI att få för påverkan på kulturbranschen? Vad behöver vi lagstifta om i kammaren för att se till att säkra kulturbranschens fortlevnad och hantera problem med upphovsrätt som kommer i en helt ny dager med AI:s inträde?

Fru talman! Det finns många saker vi borde prata om som är nödvändiga för att få en blomstrande kultur i Sverige. Det glädjande med dagens motionsbetänkande är att det finns många i riksdagen som är engagerade i kulturfrågor. Det gäller enskilda ledamöter och partier. I dagens betänkande har vi behandlat 80 yrkanden, och de handlar om allt från operahus, blåsinstrument och bibliotek till minoritetsspråk.

Fru talman! I betänkandet föreslår utskottet att motionsyrkandena ska avslås. Det beror nästan alltid på att vi ofta tycker lika, men de flesta frågor som tas upp i motionerna är sådant som antingen redan är beslutat, är på gång eller är under utredning. I många frågor har vi ett gemensamt engagemang och tycker lika. Samtidigt som jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut hoppas jag att vi kan fortsätta debatten och tillsammans föra de frågor som är så viktiga för kulturbranschen och kulturen i Sverige framåt, i stället för att falla in i en ovärdig debattnivå som gör kulturbranschen en otjänst.

(Applåder)

Anf. 123 Amanda Lind (MP)

Fru talman! Jag tackar Kristina Axén Olin för hennes anförande. Jag delar bilden av att det finns ett brett engagemang i kammaren och i kulturutskottet för många av de frågor som betänkandet behandlar. Många av frågorna kommer vi att återkomma till i kammaren. Vi kan ju inte diskutera alla nu.

Jag vill ställa en fråga angående ett ärende som många partier och regeringar har hanterat under åren - jag tror att vi skulle tjäna på en bred diskussion - nämligen renoveringen av Kungliga Operan. Det är en svår fråga.

Det togs initiativ av en moderat kulturminister. Både Alice Bah Kuhnke och jag under min tid som statsråd jobbade vidare med frågan. Det har lagts fram flera utredningar, och nu har regeringen tagit ytterligare ett steg och bett om en ytterligare bedömning. Det är i sig rimligt utifrån inflationen och kostnadsberäkningen från det gamla förslaget, kallat NOiO. Det syftade till att göra de akuta renoveringarna, skapa en bättre arbetsmiljö i Operan och göra vissa utbyggnader så att Operan kan få en bättre verksamhet, till exempel en andra scen, vilket borde anstå en nationalscen, bättre möjligheter för barn- och ungdomsverksamheten samt bättre möjligheter för baletten med mera.

Jag har skrivit i mitt särskilda yttrande, som jag är lite bekymrad över, om uppdraget till Statens fastighetsverk att ta fram en ny projektering eller ett nytt förslag. Hur snävt är uppdraget? Finns förutsättningar att på allvar beakta Operans långsiktiga utvecklingsverksamhet? Man har pratat om en ringa utbyggnad och renovering. Det är här jag undrar hur Moderaterna tänker. Finns utrymme att under processens gång säkra en operaverksamhet som kan utvecklas och där arbetsmiljön inte blir lidande därför att lokalerna även i fortsättningen kommer att vara för små?

Anf. 124 Kristina Axén Olin (M)

Fru talman! Jag vill tacka Amanda Lind för frågorna.

Frågan om Operan är otroligt långdragen. Redan när jag var borgarråd i slutet av 90-talet i Stadshuset började vi uppvakta dåvarande regering om behovet av en renovering av Operan. Det är sannerligen inte någon ny fråga utan många kulturministrar, regeringar och riksdagsledamöter har kommit och gått sedan dess.

Som det är nu har Parisa Liljestrand, vår nuvarande kulturminister, gjort ett nytag i frågan och gett ett uppdrag till Statens fastighetsverk att tillsammans med Operan försöka hitta en lösning som går att genomföra.

Det här är komplicerat. Det handlar om ett gammalt hus som kräver renovering, om det över huvud taget är möjligt, och dessutom är möjligheterna begränsade att utöka ytorna med tanke på att det är ett K-märkt område, det finns andra hus i närheten och så vidare. Jag hoppas ändå att utredningen visar på en framkomlig väg framåt. Det kommer inte att bli ett perfekt operahus, som jag tror att många av oss här inne skulle önska, som skulle klara alla moderna krav på hur en opera ska utformas, men det är ändå vårt operahus, och vi får försöka göra bästa möjliga av situationen.

Anf. 125 Amanda Lind (MP)

Fru talman! Jag tackar Kristina Axén Olin för svaret.

Det är positivt att ledamoten säger att det här är en process som ska ske i dialog mellan Fastighetsverket och Operan. Jag hör inte heller att ledamoten utesluter att det kan bli en utbyggnad. Om det ska till en andra scen, om baletten ska få rimliga möjligheter att repetera, om barn- och ungdomsverksamheten ska utvecklas, kan det krävas att man tittar på dessa frågor. Det behöver inte bli exakt som förslaget i NOiO, men det kanske finns en variant där man ändå tillgodoser möjligheterna att skapa en modern opera.

Jag ställer min fråga igen. Utredningen har inte uteslutit detta. Jag hör lite dubbla signaler, dels säger Parisa Liljestrand att det ska finnas förutsättningar för en modern operaverksamhet i världsklass, och det är glädjande, dels säger man att man har lämnat NOiO bakom sig. Hur stort utrymme finns att ta ett modernt operahus i beaktande?

Kristina Axén Olin betonade i sitt anförande att det här är en fråga med ett brett engagemang hos alla. Jag tror att det kan finnas en poäng att samtala över blockgränsen, och det finns ett sådant motionsyrkande i betänkandet. Exakt vilken form är upp till kulturministern, men jag undrar om Moderaterna ser att det finns ett värde. Även om initiativ tas nu kan det ta flera år till dess projektet färdigställs, och det kan komma situationer där det kan vara bra med blocköverskridande samtal.

Anf. 126 Kristina Axén Olin (M)

Fru talman! Jag ler lite här eftersom jag under förra mandatperioden föreslog parlamentariska samtal om operahuset för den socialdemokratiska majoritetsregeringen, och jag fick till svar att man hör vad jag säger. Något mer blev det aldrig av det.

Jag är för breda samtal om viktiga frågor för framtiden, och jag vet att operahuset engagerar många. Jag tar gärna med mig att många är engagerade till Kulturdepartementet.

Det är knepigt med operahuset, och vi kan prata detaljer länge. Huset byggdes när till exempel människors snittlängd var 150-160 centimeter, så stolarna i publiksalongen är inte anpassade efter människor som är 175, som jag, eller ännu längre.

Sedan har vi scenen. Den nuvarande scenen har inte den bredd som scenografier i moderna operor har, så man får inte plats med moderna scenografier. Det gör att man till och med begränsar utbudet av föreställningar som fungerar. Det finns alltså väldigt mycket att göra. Operahuset består i dag av över 1 000 rum. Det tycker man är helt galet när man ser huset. Det finns alltså en enorm komplexitet i detta. Dessutom regnar det in, och det ramlar ned stenar och annat.

Jag är lugn och trygg i och med att operahuset självt och vd:n för Operan tillsammans med Fastighetsverket nu tittar på vad som måste göras och vad man kan göra. Jag litar verkligen på professionen i detta fall. Jag är övertygad om att de kommer att göra så mycket som det faktiskt går att göra inom den befintliga platsen och med det befintliga huset.

Förhoppningsvis kan vi återkomma längre fram. De ska vara färdiga med utredningen ganska snart, så jag tror att vi får ett förslag före sommaren.

Anf. 127 Amanda Lind (MP)

Fru talman! Förra veckan ägde World Summit on Arts and Culture rum här i Stockholm. Det är ett internationellt toppmöte med fokus på hur konstens och kulturens frihet kan stärkas. Initiativet till att detta toppmöte skulle äga rum här i Sverige togs under min tid som kulturminister. Jag är glad att efterkommande regeringar har valt att både fullfölja planeringen och genomföra detta toppmöte.

Med cirka 400 deltagare från hela världen delades erfarenheter om hur den konstnärliga friheten på olika sätt inskränks världen över och vad som kan göras, oavsett var man bor och oavsett landets förutsättningar, för att värna och stärka konstnärlig frihet.

Det var, fru talman, djupt berörande att ta del av berättelser om attacker på den fria kulturen och på den fria akademin, om förföljda och fängslade författares och konstnärers erfarenheter och om begränsande censur. Det var berättelser från Ungern, från Bangladesh, från Afghanistan och även från USA.

Fru talman! Toppmötet inleddes med utdelningen av ALMA-priset. Ungdoms- och barnboksförfattaren Laurie Halse Anderson höll ett starkt tal om hur de böcker som hon nu prisas för i Sverige är förbjudna i flera delar av USA. I Laurie Halse Andersons hemland USA pågår just nu försök att tysta många ungdomsboksförfattare. Det är konservativa politiker som inte vill att unga ska ta del av böcker som handlar om aktivism, rasism och hbtqi-frågor. Flera av Andersons egna böcker har nu förbjudits på folkbibliotek och skolbibliotek. Det finns exempel på säg inte gay-lagar och förbud mot hbtqi-undervisning i skolorna. Detta är alltså i USA.

Fru talman! Det här är en utveckling som vi dessvärre inte är vaccinerade mot ens i Sverige. Vi har de senaste månaderna gång på gång fått bevittna hur Sverigedemokraterna både angriper den fria kulturen och ifrågasätter principen om armlängds avstånd. Dessutom ägnar man sig åt ett osmakligt misstänkliggörande av både populära sagostunder och hbtqi-personer. Detta är inte ofarligt. Det har tvärtom lett till stora mängder hot och hat riktat mot dessa personer. Det är ett misstänkliggörande som är ovärdigt Sverige.

Stegvis har tonläget skärpts från regeringspartierna gentemot samarbetspartnern. Det har gått från en öronbedövande tystnad till att kulturministern för några veckor sedan var förvånad över Sverigedemokraternas upptagenhet i fråga om dragqueens, och nu senast var hon besviken. Och ingen har väl undgått Liberalernas partiledare och partisekreterare som har rutit till både i Agenda-debatter och på Twitter.

Detta är bra, men det är inte tillräckligt. Det lugnar inte att armlängds avstånd är inskrivet i Tidöavtalet, inte så länge Sverigedemokraterna inte accepterar dess definition och inte då höga SD-företrädare gör klart att detta är en kamp man ämnar ta med kraft.

Fru talman! Armlängds avstånd handlar inte bara om att något inte ska vara förbjudet, utan det handlar om att samhället ska kunna stötta fritt skapande. En mångfald av uttryck ska kunna komma fram, även sådant som provocerar och som inte följer normen eller är det mest populära eller kommersiellt gångbart för stunden. Allt detta ska också kunna ta plats i offentliga sammanhang - detta såklart oavsett vad politiker av olika färger tycker om innehållet.

Fru talman! Miljöpartiet har kommit med en mängd förslag, som hanteras i detta motionsbetänkande, för att stärka konstens frihet och armlängds avstånd. Det har vidtagits åtgärder redan efter Myndigheten för kulturanalys rapport Så fri är konsten och i och med museilagens införande, och detta arbete måste fortsätta.

Vi har förslag om att bibliotekslagen skulle kunna skärpas med skrivningar om principen om armlängds avstånd, precis som museilagen.

Den nya utredningen om kultursamverkansmodellen har lagt fram flera spännande förslag. Det är en utredning som kommer att komma i sommar, som talar om att ställa krav på att man ska värna principen om armlängds avstånd när det gäller regionala kulturverksamheter. Det är bra. Det är nämligen en del av den så kallade MYKA-rapporten Så fri är konsten som inte har diskuterats så mycket. Hur kan vi stötta kommuner och regioner i fråga om att dra dessa gränser och värna denna princip?

Vi menar att effekterna av de justeringar som har gjorts i regleringsbrev och av ansvariga myndigheter behöver följas upp och utvärderas för att man helt enkelt ska se om ytterligare steg behöver tas för att säkra den konstnärliga friheten.

Arbetet med styrelsetillsättningar vid de statliga kulturinstitutionerna bör även fortsättningsvis riktas in på att separera politiken från beslut om konst- och kulturstöd. Det är steg som togs under min tid som kulturminister.

Men detta räcker inte. Vi behöver göra mer för att stärka den fria kulturen och det fria skapandet, och då kommer finansieringsfrågorna och konstnärers generella förutsättningar in.

Vi menar att man borde ta ett initiativ och på allvar titta på om det går att bredda finansieringen av kulturlivet, till exempel genom bättre möjligheter för sponsring av kultur. Den privata finansieringen skulle absolut kunna öka. Men vi har också sagt - och det är väldigt viktigt - att det inte ska ske på bekostnad av den offentligt finansierade kulturen. Det är ju så, fru talman, att konst och kultur måste kunna stå stark och oberoende i förhållande till klåfingriga politiker och kortsiktiga kommersiella villkor.

Vi vill se en bredd och en mångfald och att även det smala kan få ta plats. Därför är värnandet av en stark offentlig finansiering också ett skydd för konstnärlig mångfald, bredd och konstnärlig frihet i praktiken.

Miljöpartiet vill se att det ges ett uppdrag till en lämplig myndighet på kulturområdet att ansvara för kunskapsförmedling och rådgivning inom området konstnärlig frihet och armlängds avstånd. Bidragsgivande myndigheter skulle naturligtvis i dialog med varandra kunna stärka kunskapsutvecklingen. Men det handlar också om kommuner och regioner, som ofta saknar kunskap i de ganska svåra och komplexa frågor som det faktiskt handlar om.

Fru talman! För en reell konstnärlig frihet krävs det rimliga villkor för dem som skapar konsten och kulturen. Vi har flera hyperviktiga utredningar som antigen har landat eller snart kommer att landa på regeringens bord.

Utredningen om sjukpenninggrundande inkomst var väldigt efterlängtad - det var något som det trycktes på i Återstartsutredningen. Vi i den rödgröna regeringen tillsatte den, och den kommer att lämna sina förslag senare i år.

Vi har utredningar om a-kassan och om socialförsäkringen.

Vi vet att alla dessa utredningar utgör pusselbitar när det gäller att man som konstnär ska få en större trygghet i att man kan vara föräldraledig, kan vara sjuk och kan få en vettig pension. Naturligtvis handlar det också om att vi vill att en bredd av människor ska våga söka sig till konstnärsyrket. Det ska inte bara vara den som har en ekonomisk ryggsäck eller en trygghet hemifrån som ska våga kasta sig ut i den ofta osäkra värld som det innebär att vara konstnär, frilansare eller kombinatör.

Det behövs naturligtvis ännu fler insatser. Stipendiesystemet bör ses över och utvecklas. Systemet med konstnärsallianser är ett annat sätt att möjliggöra trygga arbetsvillkor för många. Det är viktigt att MU-avtalet följs upp, och vi behöver fortsatt rikta insatser mot hot och hat mot konstnärer. Det handlar om insatser här i Sverige men också om att fortsätta utveckla det fristadssystem som gör att vi har kunnat ta emot många förföljda konstnärer och kulturskapare världen över. De har kunnat bidra till en debatt här hemma i Sverige som vidgar våra perspektiv och som jag tror också är gynnsam för den konstnärliga friheten i grunden.

Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till reservation 2 av mig.

Anf. 128 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Tack, Amanda Lind, för ditt anförande!

Diskussionen om den konstnärliga friheten har gått varm under den senaste tiden, precis som Amanda Lind säger. Det är en diskussion som jag tycker är bra. Den för upp diskussionen om konstnärlig frihet på agendan på ett sätt som jag tycker är sunt för en demokrati att kunna diskutera.

Det finns en del problematiska förhållanden när det kommer till principen om armlängds avstånd. Det är inte för att principen per se, så som den grundades på 50-talet, på något sätt är tvetydig.

Det är snarare så att det handlar om vår rätt i Sverige att använda vår yttrandefrihet och att få uttrycka våra åsikter. Det gäller som medborgare men inte minst som konstnär. Det är en rättighet som de flesta av oss värnar till döden. Den är väldigt central, och den är väldigt viktig.

År 1974 när Socialdemokraterna lade fram kulturpropositionen i Sveriges riksdag valde man att utmana den kommersiella konsten. Den kommersiella konsten är också den fria konsten på många sätt. Där är du inte beroende av någon på det sätt som man är när man tar emot medel för skattefinansierad konst.

Där har vi grundproblemet. När man målar upp det i en stor tavla, mycket större än den debatt som har varit nu den senaste tiden, ser man väldigt tydligt att vi har en konst som inte är fri.

Det finns tydliga direktiv, tydliga målsättningar och ramar, från politiken som styr mycket av det konstnärliga innehållet. Det är problematiskt. Den diskussionen är väldigt intressant att ta.

Det är inte bara jag som säger det. Även när man lyssnar på experter som djupt har satt sig in i detta hör man att de menar att det är klart att det finns gråzoner. Det är en viktig fråga att diskutera.

Som Amanda Lind också sa har vi där en historia där Miljöpartiet självt har varit med och drivit en styrning av konsten. Det är mitt svar på frågan och påhoppet.

Anf. 129 Amanda Lind (MP)

Fru talman! Det var jag som beställde rapporten Så fri är konsten. Vi har vidtagit åtgärder utifrån dess rekommendationer. Jag måste ändå fråga Alexander Christiansson om ledamoten har läst rapporten.

Den talar om brister och risker i den statliga styrningen. Det har skett något enskilt övertramp som sedan har korrigerats. Den talar om en kulturpolitisk styrning som i huvudsak är rimlig. Men det har letat sig in otydligheter och oklarheter i styrningen från flera regeringar sedan lång tid tillbaka.

Det handlar om saker som vi har varit överens om här i kammaren. Men det har bidragit till otydligheter som har lett till väldigt negativa resultat, oacceptabla resultat. Det ska aldrig vara så - och det vill jag vara tydlig med här i kammaren - att någon konstnär eller kulturskapare avstår från att söka stöd för att den tror att det förväntas någonting i innehållet av den utifrån vad Sverigedemokraterna eller Miljöpartiet tycker är positivt. Självklart är det så. Vi har också vidtagit åtgärder efter det.

Men man använder rapporten för att på något sätt legitimera den egna styrningen man vill göra från Sverigedemokraterna. Man kastar principen om armlängds avstånd över ända. Man står i tv och säger att populära sagostunder inte hör hemma på våra bibliotek för att det är skadligt för barnen. Det är anmärkningsvärt. Vi förtjänar en bättre debatt om konstens frihet än så.

Jag försökte att i mitt anförande peka på bredden av insatser som krävs. Det är inga här som är emot kommersiellt finansierad kultur. Tvärtom tycker Miljöpartiet att vi ska ta initiativ på det området. Men att säga att det bara är den kommersiella kulturen som är fri är en anmärkningsvärd åsikt från Sverigedemokraterna.

Jag måste ställa frågan tillbaka: Ämnar Sverigedemokraterna gå vidare med förslaget från Mykarapporten om att ge en statlig institution ett uppdrag att stötta kommuner och regioner? Det är ofta där övertrampen sker, inte minst av sverigedemokrater.

Kan Alexander Christiansson lova att man går vidare med det förslaget och hjälper till med de viktiga gråzonsdiskussionerna?

Anf. 130 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! I förlängningen av det jag sa tidigare handlar det om den ideologiska inriktning som man har satt inte minst på kulturpolitiken i Sverige. Där har den politiska styrningen vuxit fram.

Det gäller inte minst Amanda Linds tidigare kollega, dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke. Hon hade en text i broderi, tror jag, bakom sig vid någon intervju på sitt kontor. Där stod: Visst behöver vi en ny kulturrevolution.

Oavsett om Amanda Lind kommer att ställa sig bakom en kulturrevolution - det är jag väldigt tveksam till, och det tror jag inte att Amanda Lind vill - vittnar det i förlängningen om ideologin som ligger bakom. Den tycker jag är problematisk. Den kommer jag sedan att diskutera vidare i mitt anförande. Det är där mycket av problemen ligger.

Det gäller oavsett om vi har politiker på regional eller kommunal nivå som har åsikter om skattefinansierad konst, vilket också är en diskussion som är värd att ta. Om man har styrt under väldigt lång tid har man kunnat tillsätta olika positioner och platser i olika delegationer som ska göra olika saker.

Konsten ska få provocera. Det är inga problem. Men när konsten alltid provocerar åt ett håll kan man börja diskutera: Vad är det som ligger bakom egentligen? Vad är det som gör att vi har en struktur som är ett problem inom konstpolitiken?

Jag har väldigt svårt för det resonemanget. Det är märkligt att inte Amanda Lind och andra politiker från vänstersidan kan se det. Jag tycker att det är märkligt. Jag vänder mig mot beskrivningen att bara för att man står för en annan ideologisk inriktning är man auktoritär eller har en viss agenda.

Anf. 131 Amanda Lind (MP)

Fru talman! Det är återigen uppenbart att Sverigedemokraterna inte har förstått vad principen om armlängds avstånd är. Det ska inte spela någon roll vilken ideologisk inriktning som jag har, vilka teman som jag tycker är viktiga och vilken typ av konst som jag eller för den delen Miljöpartiet tycker är viktig. Det ska finnas en frihet, och det ska finnas armlängds avstånd, att provocera mot det som jag står för. Det ska inte leta sig in i innehållet.

Här menar Sverigedemokraterna någonstans att man har en bild av hur någonting har varit. Det ska legitimera sin egen politik. Det är helt okej att sverigedemokrater vill förbjuda populära sagostunder, kritiserar ett offentligt konstverk på torget eller på olika sätt hävdar att principen om armlängds avstånd inte ska gälla längre. Allt som är skattefinansierat ska vi ha en uppfattning om.

Det är en stor förändring av den svenska kulturpolitiken. Där står ni ensamma här i Sveriges riksdag.

Anf. 132 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag yrkar avslag på samtliga motioner.

Jag vill lyfta fram kulturkanon och hur vi kristdemokrater ser på den. Dessutom ska jag säga något om armlängds avstånd.

Kulturkanon finns med i Tidöavtalet, så den kommer att bli av. Ett uppdrag ska ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens inom respektive område.

Förutom värdefulla och betydande litterära och kulturella verk som kan väcka förnyat intresse för litteratur, handlar det om andra kulturyttringar, som film, musik och scenkonst.

Fru talman! Vi har från Kristdemokraterna länge hävdat att kulturkanon kan vara ett inkluderande verktyg för bildning och att en kulturkanon kan öka också gemenskapen bland barn och unga. Problemet i dag är inte att barn och vuxna tar del av kulturella aktiviteter för ofta, utan för lite.

Kulturkanon kan göra att vi talar mer om kultur. Det talas för lite om kultur, inte för mycket. Förhoppningsvis leder framtagandet av kulturkanon till en diskussion. Så kom igen, oppositionen: Bli med i stället för att vara så negativa!

Det blir en utmaning för alla, inte minst för lärare, att ha en kulturkanon att utgå ifrån. Och vad är livet utan utmaningar? Jag har arbetat som lärare i många år och vet att jag har en hel del makt när det gäller att ta fram lämpligt material till mina elever - sådant som väcker intresse. Kan vi få in en kulturkanon i läroplanen blir det ett viktigt inkluderande verktyg för bildning.

Fru talman! Jag ska säga något om armlängds avstånd, som har blivit en het potatis på sistone. I Tidöavtalet står tydligt: "Kulturpolitiken ska värna kulturlivets oberoende." Det står också att "principen om armslängds avstånd ska upprätthållas". Jag skulle egentligen kunna avsluta här. Politiker ska inte gå in och peta i tablån eller programinnehållet, utan skapa förutsättningar.

Sedan får vem som helst ha åsikter om vad som helst - och det har människor. Föräldrar kan till exempel reagera på kulturyttringar som man upplever som tveksamma för sina barn. Det har man rätt till, och jag är övertygad om att det också görs. Föräldrar skulle kunna vara ännu mer vakna när det gäller reaktionen på vad som händer både i kulturlivet och på andra håll.

Men har då konsten och kulturen varit så fri tidigare? Man har nämnt rapporter i debatten. Det finns en från MUCF, alltså Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Det finns också en rapport från Myndigheten för kulturanalys som heter Så fri är konsten. Där framgår att konsten inte har varit så fri som vi kanske har trott. Jag tar mig friheten att använda rapporten i debatten här. Ansökningarna om att få offentliga bidrag har ofta styrts genom ansökningshandlingar där det krävs att man uppfyller vissa kriterier för att få bidrag. Detta är allvarligt. Ett stort antal kulturarbetare har låtit bli att söka bidrag för att det har funnits krav på olika kriterier, till exempel att den bidragssökande ska måla feministiskt.

Fru talman! Vi kristdemokrater värnar den konstnärliga friheten och kulturlivets oberoende.

Anf. 133 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Jag nappade på Roland Utbults uppmaning: Kom igen, oppositionen! Det var så han uttryckte sig, så jag nappade och vill ta en diskussion om en kulturkanon.

Jag instämmer inte i de förhoppningar som Roland Utbult och Kristdemokraterna har på projektet med kulturkanon. Jag tror inte att det kommer att ge de effekter ni hoppas på. Jag tror snarare att det tar fokus från andra, viktiga, diskussioner vi borde ha om kulturen, om kulturens roll i samhället och om hur barn ska få tillgång till kultur. Jag tror inte på de utjämnande effekter som man hoppas på.

Vi vet att Kulturdepartementet har det ganska tufft och inte så mycket utrymme. De har många stora frågor som ska hanteras den här mandatperioden, till exempel Operan, som vi hörde om här tidigare. Det handlar också om konstnärernas villkor och socialförsäkringsfrågor. Det är stora frågor.

Jag är orolig för att kanonarbetet kommer att ta både medialt utrymme, som gör att andra kulturfrågor hamnar utanför, och kraft hos departementet.

Det vore en sak om det bara skulle handla om roliga listor som vi kunde tipsa varandra om och säga: Här finns tips på bra film, och här finns bra litteratur som man kan läsa! Men nästa steg, som Roland Utbult uttrycker här, är att man ska in i skolorna och att man ska göra listor till lärarna. Det är där jag tycker att det börjar bli lite mer problematiskt och inte bara en tidstjuv.

Det står redan i kursplanerna att man ska ta del av litteraturhistorien och att man ska läsa om olika viktiga litterära verk. Detta finns alltså redan, och det görs i dag i skolorna. Men här vill man gå in och styra mer konkret vad som ska läsas, och jag tror inte att det kommer att bli bra för eleverna och lärarna i skolan.

Jag skulle i stället vilja fråga: När får vi en satsning på skolbio så att barn kan åka och titta på film? När får vi en förändring i skollagen så att alla barn får bemannade skolbibliotek och kan ta del av litteratur?

Anf. 134 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Tack, Vasiliki Tsouplaki, för frågan! Låt mig säga så här: Visst finns det utrymme även för att diskutera kulturkanon. Det vore väl fattigt om vi inte kunde få in det också.

Men det finns en allvarlig aspekt som jag skulle vilja ta upp, och det är klassfrågan. Den bör ju Vänsterpartiet vara ganska insatt i. Vad är det som skulle kunna göra att Vasiliki Tsouplaki inte vill ge nycklarna till alla de barn som inte har Selma Lagerlöf hemma, som inte läser litteratur och som inte ser på vettiga filmer, eller hur man nu ska uttrycka det? Varför vill du inte ge nycklarna till dem? Ska de hållas utanför?

Vi lever i en värld av kultur, men det är så många som inte gör det. Min fråga är: Varför vill du inte ge dem nycklarna till denna underbara värld som vi andra befinner oss i?

Jag tror verkligen på att få in en kulturkanon i läroplanen så att den tas på allvar. Någon lärare såg positivt på detta och sa: Det vore bra att ha någonting att utgå ifrån när man till exempel i svenskan diskuterar litteratur.

Låt oss tro att vi har utrymme för en kulturkanon. Men jag tycker att det vore intressant att få veta hur du ser på klassfrågan.

När det gäller skolbio och bemannade skolbibliotek har jag i nuläget inget svar på den frågan.

Anf. 135 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Tack, Roland Utbult, för svaret! Det är det som jag oroar mig för: att man har fokus på symboliska frågor i stället för att faktiskt satsa på att genomföra konkreta förändringar som skulle ge alla barn möjligheter.

Som Roland Utbult lyfter är klassperspektivet väldigt viktigt för oss i Vänsterpartiet. Vi ser att barn som kommer från hem där man inte har läsvana och inte har några böcker hemma är beroende av att få ta del av litteratur och få en guidning i skolan, till exempel genom undervisningen i svenska men också genom att möta utbildade skolbibliotekarier.

Det är detta som är haken här. Jag tycker att man satsar på fel saker. Vill man att barn ska ta del av litteratur handlar det inte om listor som en expertkommitté ska ta fram. Det handlar om bättre villkor för lärarna och om bättre skolbibliotek. Framför allt handlar det om en förändring som gör att vi har bemannade skolbibliotek. I dag är det väldigt få av landets elever som har tillgång till litteratur i sin skola. Det är anmärkningsvärt.

Många skolor har också svårt att köpa in böcker för att de inte har utrymme för det i sin budget. Det är så verkligheten ser ut. Det finns ingen stor efterfrågan på litteraturlistor från någon expertkommitté.

Det finns kunskap redan i dag. Svensklärarna har lång utbildning. De har läst litteraturhistoria, och det finns också krav i kursplanerna på att man ska ta upp det i sin undervisning. Det finns antologier med ett urval av våra viktiga historiska litterära verk. De finns samlade där, och barnen får ta del av dem.

Jag tror att skon klämmer någon annanstans. Jag tycker till exempel att vi ska ha en nationell kulturgaranti och ett kulturlyft för skolan där vi garanterar alla barn kultur i deras vardag i skolan. Så kan vi möta alla barn, och då spelar det ingen roll om man har föräldrar som har en tjock plånbok och kulturvanor som gör att de tar med barnen på teater och museum. Det är skolan som ska ha den viktiga rollen.

Anf. 136 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag undrar vad ledamoten Vasiliki Tsouplaki menar med att skon klämmer någon annanstans. Jag känner inte alls igen det. En litteraturkanon finns i Danmark och på andra ställen. Vi har inga märkliga tankar om det här, utan det är en bildningsfråga. Vi vill att bildningen ska öka.

Ledamoten säger att det inte finns någon efterfrågan. Ursäkta, men vad vet Vasiliki Tsouplaki om denna efterfrågan? Nu är kulturkanon inte på plats, och det kan ju vara så att detta blir alldeles utmärkt. Det är också det vi tror.

Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag hör att ledamoten har ett antal goda förslag som också är viktiga, men det utesluter inte att kulturkanon kan bli någonting väldigt spännande för bildningen och för gemenskapen. Gemenskap är viktigt för oss kristdemokrater, och vi tror att detta också kan bidra till det.

Anf. 137 Catarina Deremar (C)

Fru talman! Precis som den förra replikören gick jag igång lite när Roland Utbult utmanade oss i oppositionen.

Kulturkanon har ju kommit på tapeten - men väldigt lite och i marginalen, får vi väl ändå säga. Vi vet väldigt lite. Nu fick vi några svar i ditt anförande: Det handlar om litteratur, det handlar om film och det handlar om musik. Missade jag någon punkt får du rätta mig. Men resten? Hur vet vi att det kommer att stanna här? Hur har det gått i andra länder, exempelvis Danmark som du tog upp? Finns industridesign med? Ska jag känna till byggnadsverk? Var kommer det att ta slut?

Det kan vara så att det är resan som är mödan värd, att vi diskuterar vad detta skulle betyda och vad det skulle göra, snarare än själva listan. När det gäller litteraturen är det för mig viktigare att barnen läser än vad de läser. Och vad är det som säger att en lista från en expertgrupp är rätt och riktig? Jag tror att lärare och bibliotekarier är duktiga på att ta fram på vilket sätt jag kan utveckla min läsning, och det måste vara det viktiga.

Hur har ni resonerat när ni har kommit fram till de här tre områdena? Och vad ska det betyda i det stora?

Anf. 138 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Catarina Deremar för frågan.

Det stannar väl inte riktigt med detta. Jag kan komplettera med att det handlar om scenkonst och om arkitektur. Det finns i alla fall tankar om att det ska kunna ingå.

Enligt ledamoten är det ingenting som säger att experter skulle kunna komma med något bra här. Vad är det som säger att de inte verkligen skulle kunna ta fram det bästa vi har? Ta litteraturen, till exempel. Där ska inte vi politiker lägga oss i och börja tala om vad som ska finns med. Men experter, riktigt litteraturkunniga personer, ska kunna vara med och säga att det är bra om barn läser detta.

Som ledamoten säger är det jätteviktigt att barn läser mer, absolut. Jag håller med om det, och jag ser kulturkanon som en alldeles utmärkt möjlighet för lärarna att utgå från. Jag har som sagt varit lärare i ganska många år och vet att vi har en viss makt när det gäller att ta fram underlag, så för mig är kulturkanon någonting att utgå från.

Jag har dragit det underlag som finns. Min förhoppning är som sagt att oppositionen ska komma med i detta. Ni behöver inte vara så negativa. Ni funderar så mycket och försöker hitta små negativa saker, men var med i stället! Det finns utrymme även för detta i den stora debatten.

Anf. 139 Catarina Deremar (C)

Fru talman! Tack för svaret, Roland Utbult!

Ledamoten ska inte missförstå mig på något sätt. Jag vill absolut inte att politiker ska vara med och ta fram dessa listor. Att det ska vara en expertgrupp är väl det enda som jag kan tycka är positivt i det jag fått tydliggjort för mig. Jag tycker dock att man exkluderar både bibliotekarier och lärare från vilka steg eleverna kan ta för att komma in i denna värld. Därmed tror jag att risken är stor att det blir bestsellerlistor: Det är de här böckerna som ska finnas hemma i bokhyllan. Vet vi om danskarna läser mer för att de har en kulturkanon? Jag är inte säker på det, men det kanske finns fler böcker hemma i bokhyllan som är av "rätt" karaktär.

Jag tror inte på kulturkanon. Jag förundras över att man vill lägga pengar på att ta fram dessa listor. Jag undrar också vad budgeten är för detta. Och hur statisk är en kulturkanon? Den måste ju ständigt fyllas på. Kulturkanon är det vi brukar, det vi använder och det vi tittar på. Hur ser ledamoten Utbult på det? När ska den börja? Tar den slut? Hur ska detta gå till?

Anf. 140 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Det är underbart att vi i kulturutskottet kan diskutera sådana här jätteviktiga frågor, och jag är väldigt tacksam för båda replikskiftena.

Det kanske inte är helt rätt på decimalen, men man satsar nu 40 miljoner på att ta fram detta - i en uppstart, ska jag väl säga. Man kan tycka att det är mycket pengar eller att det inte är så mycket pengar; det beror på hur man ser på värdet av kulturkanon.

Det kommer naturligtvis att bli uppdateringar. Det ska vara ett pågående arbete.

Kulturkanon har inte riktigt varit den hetaste frågan. Den är het, men för regeringen kanske den inte precis just nu är den hetaste, som jag har uppfattat det. Den ligger kanske lite längre fram. Jag har ingen tidsplan, men när den väl kommer tror jag att den kommer att betyda mycket.

Det finns ett uttryck i en motion som jag har reagerat på. Jag är lite osäker på om Centerpartiet är med på den, men man uttrycker det som att detta åtgärdar "icke existerande problem". Man ser alltså inte värdet av att de som inte har litteraturen hos sig får del av den. Man ger inte nycklarna, helt enkelt, till de många som inte får ta del av kulturen. "Icke existerande problem" tycker jag är ett besvärande uttryck. Det finns absolut problem, och jag tror att kulturkanon kan vara en del av lösningen.

Anf. 141 Lars Mejern Larsson (S)

Fru talman! Jag läste nyligen en artikel av den norske krigskorrespondenten Per Kristian Aale. Han beskriver en staty av en ukrainsk poet som står i Moskvas centrum där ryssar varje dag stannar för att lägga blommor medan polisen försöker att stoppa dem. Ryssarna kommer hela tiden på nya sätt att visa sin solidaritet med ukrainare och sitt motstånd mot kriget. Men all kritik av kriget blir sedd som förräderi med långa fängelsestraff som följd, så det gäller att vara kreativ.

Fisken har blivit en symbol. Det kommer av att en kvinna i Sibirien stod inför rätta för att ha skrivit "Nej till k..g" på en byggnad. Under rättegången sa hon att ordet inte var vojna, som betyder krig, utan vobla, som är en sorts fisk. Jag hatar fisk; jag tåler inte lukten av det, sa hon. Hon blev frikänd. Detta spred sig som en löpeld på sociala medier, och nu ser man fiskar med rött kors över i hela Ryssland, som symbol för "Nej till krig".

Till och med Lev Tolstojs kända roman Krig och fred används som en stilla protest. Bokens framsida läggs ut med den nya titeln Specialoperation och fred. Dessa kreativa protester ger mig hopp, trots allt.

Samtidigt ska vi inte vara naiva. Det som händer i vårt grannland kan vara och är på väg att hända här i Sverige. Låt oss gemensamt se till att vår befolkning inte ska behöva ta till symboler och husväggar för att uttrycka sina åsikter eller protester.

Konst är inte vad du ser utan vad du får andra att se, sa Edgar Degas.

Fru talman! De som sitter på den politiska makten ska inte kunna utnyttja offentliga medel för att påverka människors världsbild och bilda politisk opinion. Låt oss värna om det fria konstuttrycket, det vill säga respektera principen om armlängds avstånd inom all kultur, skattefinansierad eller inte.

Alexander Christiansson från Sverigedemokraterna säger att principen måste omdefinieras. Det blev ännu tydligare i replikskiftet tidigare med Amanda. Den ska å ena sidan värnas, men å andra sidan bör politiker få stoppa det som är opassande. Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson är lika tydlig när han säger: "Politiker bör få styra mer över skattefinansierad kultur."

Enligt rapporten Vi vet ju hur det blev i Sölvesborg från facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor, DIK, anser 70 procent av medlemmarna att det allmänna förtroendet för öppenhet och demokrati minskar. I rapporten beskrivs en samtid med klåfingriga politiker, kunskapsförakt, en hårt polariserande allmänhet samt oro över att inte kunna utföra sitt arbete utifrån yrkesetiska principer.

Det måste till åtgärder som stärker de offentliganställda tjänstemännens arbetssituation, inte minst när de drabbas av politikers gränsförskjutningar. Politiker och myndigheter måste stödja och främja kulturen på olika sätt men samtidigt respektera kulturens oberoende och självständighet.

Kulturminister Parisa Liljestrand från Moderaterna har flera gånger satt ned foten och klargjort att det som står i Tidöavtalet gäller, att principen inte är hotad och att konstnärlig frihet råder.

Fru talman! Ärligt och uppriktigt litar jag på kulturministerns ambition att principen om armlängdsavstånd ska gälla, men jag litar inte på de högre hierarkierna.

Myndigheten för kulturanalys föreslog i rapporten Så fri är konsten en rad åtgärder som den socialdemokratiskt ledda regeringen genomförde. Men det finns ytterligare förslag på vad som behöver göras för att underlätta arbetet på både regional och kommunal nivå. Det handlar om utbildningsinsatser, myndigheters möjligheter att bistå regioner och kommuner i arbetet, hur statens stöd via kultursamverkansmodellen kan främja principen om armlängds avstånd samt en förstärkt politik för oberoende tjänstemäns roll.

Kulturskaparnas villkor ska också stärkas. Vi ska se till att trygga socialförsäkringssystemet för alla, inklusive konstnärer.

Alliansidén som skapades för att öka den sociala och ekonomiska tryggheten blev uppskattad. I dag har vi allianser inom teater, dans och musik som tryggar arbetsvillkoren för många. Vi önskar bredda det till fler kulturområden. Kulturarbetarna ska få skälig ersättning för sitt arbete och möjlighet att livnära sig på sin konst. Så är det inte överallt i dag. De nuvarande ersättnings- och stödnivåerna gör att det fria kulturlivet påverkas negativt.

Kultur är en viktig del av samhället och påverkar människors liv och välbefinnande på många sätt. Regeringen måste se till att detta arbete fortgår så att kulturen får fortsätta blomstra på egna villkor. Det är som de säger hemma i Exhärad: Te mål e tavvel ä ett arbet. Men te få hänn såld ä e könst.

Fru talman! Jag ställer mig bakom samtliga av våra reservationer och särskilda yttranden, men för att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 18 om konstnärers villkor.

Håkan Hellström, Monica Zetterlund, Benjamin Ingrosso, Molly Sandén, Ultima Thule och Rufus Wainwraight under Nobelfesten är ett urval kända artister som sjungit Värmlandsvisan. Vi ska inte glömma den mest hyllade versionen med opera- och hovsångaren Jussi Björling. Frågan är: Varför just Ack Värmeland, du sköna? Ni behöver inte vara oroliga; jag ska bespara er min sång.

När vi nu är inne på opera vill jag berätta om en för mig oförglömlig dag på Kungliga Operan för några veckor sedan. Ett av nedslagen var besöket på repetitionen av baletten Manon, i vilken en utsatt människas moral sätts på prov. Det var strålande dirigerat av balettchefen Nicolas le Riche, som varit chef för ett av världens äldsta balettkompanier.

Efter lunch fick jag närvara på repetitionen av Hört ä smörgåsa eller Var är smörgåsen, en ny produktion av Unga på Operan. Där visade Ellen Lamm hur viktigt det är att låta barn och unga utöva kultur samtidigt som det lockar nya, unga människor till Operan, eftersom de utgör en viktig del av publiken och framtida utövare.

I kostymateljén träffade jag bland andra Monica Svartvik, som berättade om de roliga, utmanande och innovativa arbetsuppgifterna på damskrädderiet där man tillverkar, anpassar kostymer, klänningar och inte minst skohattar.

Under första akten av kvällens föreställning fick jag sitta i inspicienthytten tillsammans med Mauro Tarantino. Han samordnar hela föreställningen, ser till att föreställningen löper smidigt och skapar en trygg och säker arbetsmiljö.

Fru talman! Känslan av att sitta i cockpit var slående, men den stora skillnaden var närheten till alla solister i världsklass.

Under andra akten fick jag sitta längst bak med Emma för att sätta ljus och skapa olika stämningar på scenen.

Under tredje och sista akten avslutades dagen på bästa sätt, i orkesterdiket tillsammans med Kungliga Hovkapellet, stämledaren Fredrik Söhngen och några värmlänningar såklart. Att få sitta under scenen och höra tonerna av Puccinis E lucevan le stelle ur Tosca var magiskt.

Jag kommer aldrig att glömma vilken stolthet som genomsyrade denna dag och professionalismen, kreativiteten och engagemanget vid utförandet av allas arbete för att uppnå det allra högsta resultatet.

Jag hörde inte en enda klagan över verksamhetsbehoven, som vi alla känner till, och som Kristina också tydliggjorde här. Det handlar om lutande golv på stora scenen, arbetsmiljö, läckor från tak, undermåliga toaletter, ventilationsbehov, trånga lokaler och repetitionsutrymmen. Jag skulle kunna läsa upp hur mycket som helst.

Fru talman! Kungliga Operan är ett av våra största skyltfönster mot världen, men vi politiker vill lägga en presenning över det i sju till tio år. Hur speglas då vår profession - en politikers profession? Vi kan inte ens sätta oss ned vid samma bord för att på ett kreativt sätt åstadkomma bästa resultat. Det borde finnas en bred blocköverskridande samsyn i en så tongivande och viktig fråga som Operans framtid. I stället känns det som att vi ror in i framtiden men med blicken bakåt under det stora jubileumsåret 2023.

Fru talman! Nessun dorma - ingen ska sova.

(Applåder)

Anf. 142 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Tack, Lars Mejern Larsson, för ett kreativt anförande med lite sång! Vi har förstått sedan tidigare att det kan hända i kulturutskottet, och det är ju trevligt.

Bara för att göra detta väldigt tydligt och klart: När det gäller den kulturella friheten är Sverigedemokraternas kommittémotioner tydliga. Vi vill att de kulturpolitiska målen och den politiska styrningen inom ramen för kulturanslagen ska suddas bort. Vi vill inte ha någon politisk styrning av kulturen i Sverige. Så enkelt är det. Det finns inga förslag i våra kommittémotioner eller i den politik vi driver om hur vi ska styra konsten. Så enkelt är det.

Det som är problemet, och det som vi har utmanat Socialdemokraterna och Miljöpartiet om eftersom deras politik har präglat den svenska kulturpolitiken i många, många år, är just den politiska styrningen, de mål och de kriterier som de partierna har fört in i politiken. Det fastslås också väldigt tydligt i rapporten som det har hänvisats till. Det är utgångspunkten.

Sverigedemokraterna har inga förslag som vill styra någon konst. Det finns något förslag inom filmpolitiken där vi har sagt att vi vill avsätta vissa anslag till kulturhistoria när det kommer till filmproduktion, men det betyder inte att man måste leva upp till några kulturhistoriska perspektiv eller kriterier för att ta del av anslagen utan bara att vi avsätter en del av budgeten - en liten peng ska gå till det. Det är det enda. Det finns inga andra förslag. Det stämmer alltså inte att Sverigedemokraterna vill styra konsten.

Anf. 143 Lars Mejern Larsson (S)

Fru talman! Jag vet att vi har olika syn på det här, men Sverigedemokraterna är faktiskt en jättestor del av regeringsunderlaget. Om era företrädare säger som Björn Söder att kulturanslag inte ska gå till det som är olämpligt kan jag bara tolka det på ett sätt. Vem bestämmer vad som är lämpligt?

Anf. 144 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Då är vi där igen. Principen om armlängds avstånd är i grunden, så som den tillämpades i Storbritannien på 1950talet och när den blev princip i Sverige, till för att skydda kulturskapare mot auktoritära ideologier som vill styra konsten för sina egna syften. Det är vi helt överens om.

Problemet är att i den kulturproposition som Socialdemokraterna drog genom riksdagen 1974 ville man uttryckligen utmana den kommersiella konsten och kidnappa den skattefinansierade konsten. Sedan tillsatte man olika myndigheter, delegationer och tjänstepersoner som drev en viss form av politik. Därmed ställde man sig och kramade politiken, höll ut armen och sa att det är armlängds avstånd som gäller. Det är ett problem som vi ofta ser inom socialdemokratin, och det är för att Sverige är ett land som präglas väldigt mycket av den socialdemokratiska ideologin. Det är ett problem. Därför kommer vi att utmana det. Så enkelt är det.

Vad Björn Söder har sagt betackar jag mig för att kommentera. Det är någonting som han får stå för. Det jag pratar om är en ideologi som ligger till grund för detta, och jag utvecklar gärna det i den debatt och de samtal som man kan ha i en öppen, demokratisk miljö - eller borde kunna ha, i alla fall.

Tyvärr är det svårt i Sverige att ha vissa former av debatter just för att de är så stigmatiserade. Man blir kallad för alla möjliga saker så fort man lyfter vissa frågor. Men som jag sa i det förra replikskiftet tycker jag att debatten är sund och tydlig. Jag tycker att vi ska kunna ha den här typen av debatter i en demokrati utan att det behöver betyda att allting som händer är otroligt farligt.

(Applåder)

Anf. 145 Lars Mejern Larsson (S)

Fru talman! Jag tycker definitivt att vi ska ha en debatt, men jag är rädd för utvecklingen när politiker styr kulturinnehållet. Det leder snart till att kritiska röster mot sittande regimer tystas och vår frihet begränsas.

Vi har sett det tidigare. Bertolt Brecht, dramatikern som skrev Tolvskillingsoperan, den chilenske vissångaren och poeten Víctor Jara, den grekiske kompositören Mikis Theodorakis - ingen av dem fick utöva sin kultur på grund av att de som hade den politiska makten var missnöjda med innehållet. Och nu ser vi det ryska punkbandet Pussy Riot, vars medlemmar är kända feminister och kulturarbetare, som genom musiken länge har protesterat öppet mot Putin och försvarat yttrandefriheten.

Jag tänkte att jag säkert skulle få frågan, så jag ville lyssna på och ställa den till AI: Vad innebär egentligen armlängds avstånd när det gäller den konstnärliga friheten? Jag fick svaret att principen om armlängds avstånd sammanfattningsvis innebär att konstnärlig frihet och konstnärligt oberoende är viktigt för en levande demokrati och att konstnärer och kulturinstitutioner behöver skydd mot politisk styrning och censur för att kunna fortsätta utforska och uttrycka sina nya idéer och perspektiv.

Anf. 146 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Jag vill först yrka bifall till reservation 23 i betänkandet.

I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande om Kultur för alla. Det är väldigt brett och omfattande. Det belyser bredden av frågor som vi ledamöter i kulturutskottet hanterar i olika former. Det är bland annat blåsmusik, litteratur och läsande, nationella minoriteters kultur och kulturens oberoende, som naturligt nog blivit del av den här debatten hittills.

Kulturen knyter ihop folket. Den kan också splittra folket - det ser vi inte minst nu under kriget i Ukraina där Ryssland medvetet ger sig på kulturen i Ukraina just för att den har en sådan otrolig kraft. Det är en kraft som är bra och sund när den används på rätt sätt.

Vi har ett rikt kulturliv i det här landet. Vi har extremt många fantastiska kulturskapare inom olika konstformer och ett kulturliv som vi ska värna och vara rädda om. Vi har satt avtryck runt om i hela världen - inte minst våra konstnärliga begåvningar inom film och musik. Det är fantastiskt och något som vi alla känner stor stolthet över.

Det är även viktigt att bevara och värna ett rikt kulturliv i hela landet. Det är centralt för den politik vi driver, inte bara för att det är viktigt att så många som möjligt ska kunna ta del av kulturen utan också för att det i förlängningen innebär att man skapar ett intresse för att själv bli kulturskapare.

Det är också därför det är bra och viktigt att vi tillskjuter medel till samverkansmodellen i syfte att stärka kulturen ute i landet, inte minst i landsbygdskommunerna. Det är även bra att man just nu utreder kultursamverkansmodellen för att göra den mer effektiv och bättre, så att skattepengarna inte stoppas av olika byråkratiska hinder. Pengarna ska komma ut dit där de gör nytta, ute i landet.

Det är också viktigt att konsten blir träffsäker, och att det som kommunerna erbjuds blir det de efterfrågar. Min förhoppning är att den nya utredningen ska ta upp kommunernas involvering i kultursamverkansmodellen. Det menar vi sverigedemokrater är viktigt.

För nationella minoriteter är rätten till kultur, språk och identitet grundläggande i en demokrati. Oberoende av om individen identifierar sig med enbart den nationella minoritetens kultur eller om den identifierar sig med majoritetsbefolkningens kultur - eller båda kulturerna - är rätten till dem grundläggande. Vi menar att det är viktigt att värna individens frihet att själv välja tillhörighet. Med anledning av detta tycker vi att möjligheterna att ytterligare tillgängliggöra kulturarv tillhörande de nationella minoriteterna bör utredas.

Fru talman! Vi lever i en föränderlig värld där den digitala och tekniska utvecklingen går fort. Vi fick exempelvis höra ett utkast från AI läsas upp i talarstolen nyss. Det är första gången jag får höra det, och det var intressant. AI är något som diskuteras löpande nu. Man talar hela tiden om hur AI kommer att påverka oss som nation på olika sätt inom de olika politiska områdena. Många fördelar och många möjligheter kommer med AI.

Men det är också så att det kommer en del utmaningar och problem med utvecklingen, inte minst för något som vi varit inne på tidigare under debatten: unga människors läsande. Jag såg någon utredning som visade att unga i dag i snitt läser en A4-sida per dag. Det är väldigt lite, för då inkluderar man även läsandet i skolan. Detta är ett bekymmer. Hur vi ska få bukt med det är naturligtvis någonting som diskuteras löpande. Det finns i dag stor konkurrens från skärmar och telefoner. Som pappa till fyra söner vet jag vad det innebär. Det är svårt att konkurrera med det. Den diskussionen måste fortgå hela tiden.

Som ett led i detta har vi diskuterat med regeringen och kommit fram till att vi tillsammans ska arbeta med kulturkanon. En kulturkanon allena löser absolut inte problemet, men den är en del av skolans roll när det kommer till det svenska kulturarvet och den svenska litteraturen. Den berör ett betydligt bredare område men är en viktig del som med rätt verktyg kommer att sätta läsandet på dagordningen. Vi menar att det är viktigt.

Fru talman! Konstens oberoende var precis uppe för diskussion i ett replikskifte. Som jag nämnde då är den stora bilden att vi lever med ett problematiskt arv från en politik som förts under en väldigt lång tid då Socialdemokraterna i olika konstellationer styrt Sverige och satt sin ideologiska prägel på mycket av de saker vi har i vårt land, inte minst kulturpolitiken. Jag säger det igen: I kulturpropositionen från 1974 är man väldigt tydlig med att man vill se en starkare skattefinansierad konst. Jag tycker att det är problematiskt, för jag är i grunden en marknadsliberal person. Jag har en helt annan ideologisk utgångspunkt.

Jag är själv uppvuxen i en familj med kulturskapare och har sett hur mina föräldrar fått kämpa med sitt skapande. Eftersom de inte hade rätt politisk färg fick de avslag när de sökte kulturbidrag och annat. Detta är ett problem som jag ofta springer på när jag träffar kulturskapare. Jag har vuxit upp med kulturskapare från olika sektorer runt mig.

Vi behöver en friare konst i Sverige. Vi måste skapa fundament och villkor som gör att kulturskapare blir friare. Vi kan då titta på våra nordiska grannländer, till exempel Danmark. Där finns det i dag incitament för kulturskapare. Man kan erhålla sponsring eller ekonomiskt stöd från privatpersoner eller företag. Jag tycker att det är intressant och någonting som vi borde titta närmare på.

Även kulturskaparnas situation som företagare behöver stärkas. Trots att det i dag finns många kulturskapare som är beroende av offentligt stöd finns det faktiskt även småföretagare som inte är det. Genom att vidta politiska åtgärder som möjliggör för fler kulturskapare att stå på egna ben och bli självförsörjande på sin konst kan vi befria kulturen från politisk inblandning. Det är inte bara jag och Sverigedemokraterna som jag säger det. Det är en rad experter som säger att det är problematiskt när vi har subventioner på det sätt som vi har i Sverige inom konsten och kulturen. Det kommer alltid att finnas någon form av politiker som sätter ramen, och det är problematiskt.

Socialdemokraterna har en ideologi som går ut på att ta in stora skatter för att sedan dela ut pengar på olika sätt. Det här anförandet handlar egentligen inte om filmpolitiken, men jag vill ta ett bra exempel från vår kommittémotion när det gäller filmpolitiken. Vi lyfter frågan om att byta ut det filmstöd som man har i dag mot produktionsrabatter, som slår bredare. Då blir det inte längre: Om du lever upp till de här kriterierna inom filmpolitiken kommer du att få stöd. I stället blir det: Vill du göra film? Bra, då erbjuder vi rabatter! En sådan förändring frigör konsten och filmskapandet på ett väldigt enkelt sätt.

Det finns en pågående utredning gällande SGI:n som vi just nu väntar på att få ta del av. Småföretagarnas villkor är någonting som jag brinner för som tidigare småföretagarpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna. Enskilda näringsidkare har i dag stora problem med sin SGI. Det är väldigt obalanserat hur man räknar ut SGI:n för enskilda näringsidkare. En stor del av kulturskaparna är just enskilda näringsidkare. Vi väntar på resultatet av den utredningen. Ju mer vi förenklar och ju tryggare och enklare vi gör det för människor att driva små egna verksamheter inom kultursektorn och de kreativa näringarna, desto friare kommer konsten att bli. Det tycker jag är viktigt.

Fru talman! Vi kommer alltid att behöva viss subvention av konsten - inte minst för att bevara kulturarvet, för det bär sig inte självt. Så enkelt är det. Men om man skapar modern konst, utmanar och vill ha ideologi i sitt konstskapande kommer man också att få tåla att ens åsikter ifrågasätts. Jag har som politiker tankar kring vad mina väljares skattemedel går till. Bland mina väljare finns hårt arbetande personer som går upp klockan sex på morgonen, driver sina små företag eller går till jobbet och kämpar och sliter för att betala in pengar till vår statskassa. De förväntar sig svar av mig som politiker på vart deras medel tar vägen. Det är inget kontroversiellt, menar jag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Runar Filper (SD).

Anf. 147 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Det finns verkligen en stor spännvidd i de frågor som samsas i det här betänkandet. Bara från mitt parti, Vänsterpartiet, finns förslag rörande samiska språk, samisk kultur, bibliotek, litteraturstöd samt kultur och idrott för personer med funktionsnedsättning. Jag står förstås bakom alla våra förslag men yrkar bifall endast till reservation 5.

Fru talman! Förtryck av nationella minoriteter och politik för tvångsassimilering är en mörk och ännu på många sätt obearbetad del av Sveriges historia som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på diskriminerande sätt enbart för att de tillhört minoriteter. Målet var assimilering. Politiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället.

Genom internationella avtal har Sverige förbundit sig att skydda och stärka samers, tornedalingars, sverigefinnars, romers och judars rättigheter till identitet, språk, kulturarv och religion. Men mycket återstår att göra. Vänsterpartiet har väckt en omfattande motion för att stärka de nationella minoriteternas rättigheter. Jag kommer i dag att fokusera på de delar som rör den samiska kulturen och de samiska språken.

Situationen för de samiska språken i Sverige är mycket allvarlig. Trots insatser för revitalisering, det vill säga återuppväckande, av språken de senaste decennierna är de fem samiska språken nordsamiska, lulesamiska, pitesamiska, umesamiska och sydsamiska klassade som hotade språk av FN:s organisation för utbildning, vetenskap och språk, det vill säga Unesco. Århundraden av assimileringspolitik har inneburit att många samer aldrig eller endast bristfälligt fått lära sig sitt eget språk. Det får effekter på människors självkänsla, identitetsskapande, känsla av samhörighet och kulturella förståelse.

Sametinget har i dag ansvar för att leda det samiska språkarbetet och har tagit fram en handlingsplan. Behovet av olika språkstödjande, stärkande, rådgivande och informationshöjande insatser är enormt såväl bland samer som i samhället i stort. Bland annat vill man starta fler språkcentrum för att täcka in alla de fem samiska språkvariationerna, för skillnaderna mellan nord- och sydsamiska är lika stora som mellan svenska och isländska.

För att kunna göra skillnad i vardagen är närhet till förskola, barnavårdscentral, skola och andra kommunala och regionala verksamheter viktig. Man kan anordna språkkaféer, ge ut material och stödja föreningsinitiativ mycket lättare om man finns på fler orter i Sápmi.

Vi i Vänsterpartiet vill att Sametinget ska få ytterligare stärkt ställning och att arbetet med de samiska språken ska få ännu mer tyngd.

Sverige har särskilda åtaganden då samerna är ett urfolk, och som ett led i ökat självbestämmande för det samiska folket behövs en särskild samisk språklag. Därför föreslår vi i betänkandet att regeringen tillsätter en utredning i syfte att i nära samarbete med Sametinget och det samiska samhället ta fram ett förslag till samisk språklag.

Fru talman! Det här är alltså ett arbete som ska göras på ett mycket stort geografiskt område, inte sällan med samarbeten över landsgränserna inom Sápmi, och resurserna är långt ifrån tillräckliga. Det samiska biblioteket, som är en resurs för hela landet, har bara en halvtidstjänst för att göra allt detta arbete. Så var det i alla fall när vår motion skrevs i höstas.

Vi i Vänsterpartiet föreslår därför i vår budgetmotion för 2023 en satsning på ytterligare 30 miljoner för att ge Sametinget mer resurser för att arbeta med språkfrågorna. Vi ser att den satsningen skulle kunna komma även det samiska biblioteket till del.

En effekt av att så få har fått undervisning på de samiska språken är att bokutgivningen är ganska skral. Det är ett stort steg att börja skriva böcker om man inte känner sig helt trygg med ett språk. I Norge, till exempel, ges det ut betydligt fler titlar på samiska jämfört med utgivningen i Sverige.

Det finns risk att det blir en negativ spiral om dagens barn och unga inte får tag på intressanta barn- och ungdomsböcker på sitt samiska språk, så utöver att uppmuntra fler att skriva böcker på samiska behöver vi redan i dag tillgängliggöra den litteratur som finns.

En ytterligare möjlighet att öka utbudet av böcker vore att fördjupa samarbetet när det gäller utlåning av böcker mellan bibliotek i olika länder. Även på det här området föreslår vi en utredning för att det ska bli möjligt att låna böcker från andra nordiska länder på de olika samiska språken.

Det tredje förslaget i vår reservation som jag vill lyfta fram handlar om en samisk nationalscen, för att skapa en nationalscen för teatern är också ett sätt att stärka den samiska kulturen.

Giron Sámi Teáhter - ni får ursäkta om uttalet inte blev rätt - har sitt säte i Kiruna med egen scen, egna lokaler och egen administration. Förutom att vara det samiska folkets teater är den även en kunskapsbank av språk och kultur för hela det samiska området. Ett pilot- och utvecklingsprojekt pågick under förra mandatperioden, 2017-2020, med uppdrag att utreda och klarlägga hur Giron Sámi Teáhter kan utvecklas till en samisk nationalscen. En förstudie har såvitt vi förstått överlämnats till regeringen. Det var Kulturdepartementet men även Sametinget som under förra mandatperioden fick ta del av den. Då var åtminstone Moderaterna positiva till förslaget.

Vänsterpartiet anser att en nationalscen för Sápmi bör inrättas. Vi vill gärna höra vad regeringspartierna anser, för i dag säger de nej till vår motion om detta. Jag ser tyvärr ingen representant från regeringspartierna här i kammaren just nu, men jag hoppas att vi kan återkomma till frågan framöver.

Anf. 148 Catarina Deremar (C)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 1 om kulturens oberoende ställning.

Kultur för alla är med sina endast tre ord en kort men viktig rubrik. Sällan har väl en så kort rubrik haft ett så brett innehåll som denna.

Vad lägger vi då in i denna rubrik? För mig är det frihet, tillgänglighet och variation. Men det är också alla våra rubriker i betänkandet.

Hur säkrar vi kulturens frihet? Det har många talare före mig varit inne på. Jag ska också ägna en liten kort stund åt detta.

För mig och Centerpartiet är det av största vikt att vi säkrar den konstnärliga friheten och att vi håller armlängds avstånd.

Här vill jag passa på att tacka kulturminister Parisa Liljestrand för hennes tydliga återupprepande av vikten av att politiken håller armlängds avstånd till kulturens innehåll. Det är betydelsefullt, och jag kommer med spetsade öron att fortsätta lyssna efter att budskapet från Kulturdepartementet fortsätter vara detta.

Kulturen är brobyggare från dåtid till framtid, och framtiden går inte att stoppa. Det måste finnas variation, och det måste finnas valmöjligheter. Kulturen skapar också möten med och mellan andra människor och ibland med oss själva. Möts den med ett öppet sinne och nyfikenhet utvecklar kulturen både individer och samhällen.

Fru talman! En decentraliserad kulturpolitik bidrar till ett kulturliv som tar sin utgångspunkt i regionala önskemål och förutsättningar och på så sätt kan utvecklas friare i förhållande till den statliga kulturpolitiken.

Det finns anledning att se över det juridiska skyddet för en fri kultur. Det kan till exempel röra sig om att bilda stiftelser för vissa kulturverksamheter. På så sätt kan kulturen stå mer fri från politisk påverkan.

Jag tycker att det är av stor vikt att kulturen är öppen för alla. Vi ska göra allt för att sänka trösklarna så att fler kan ta del av den kultur som bjuds, både som betraktare och som utövare.

Här har vi ett särskilt ansvar för barnen, fru talman. Barn måste tidigt få möta kulturen och professionella kulturskapare för att inspireras att leta sig vidare i kulturens mångfasetterade värld. Här har givetvis kulturskolan och Skapande skola en oerhört viktig roll.

Kulturen måste finnas i hela landet och vara tillgänglig för alla. Nya grupper måste få tillgång till kulturen. Olika aktörer måste på allvar öppna upp för och nå nya grupper. Kulturellt utanförskap kan inte accepteras. En tillgänglig och närvarande kultur får ett samhälle att hålla ihop och en bygd eller en by att utvecklas.

Politikens uppgift är att främja kulturen på alla plan och undanröja hinder i största möjliga mån.

När det gäller våra kulturskapare måste vi förbättra deras villkor. Det finns som sagt många punkter där vi egentligen är väldigt överens. Också det har flera talare lyft fram i dag. Att förbättra kulturskapares villkor handlar om att säkra deras möjligheter att fortsätta sitt konstnärskap. Här spelar konstallianserna en stor och viktig roll.

Åtgärder behövs för att ge bättre och mer rättvisa villkor för kulturella och kreativa näringar samt det fria kulturlivet. Det finns behov av att utreda delar av kulturpolitiken.

För att underlätta för kulturarbetare att vara företagare bör det erbjudas utbildning i entreprenörskap på de konstnärliga högskolorna och folkhögskolorna.

Till sist, fru talman, ska alla, oavsett bostadsort, bakgrund, funktionsnedsättning eller livssituation, ha möjlighet att delta i kulturlivet, som rymmer både professionellt buren kultur och amatörers skapande. Kultur stärker självförtroendet och gör att fler tar till vara yttrandefriheten. Detta i sin tur stärker delaktigheten och demokratin i vårt samhälle. Ett brett kulturliv i hela landet underlättar för alla att ta del av det. En stor del av kulturen bärs av våra språk, och språkrikedomen i landet behöver tas till vara; bland annat behöver de nationella minoritetsspråkens position stärkas.

Anf. 149 Ewa Pihl Krabbe (S)

Fru talman! Inledningsvis ställer jag mig bakom samtliga våra yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 9.

Läsning har mycket stor betydelse för alla delar av livet och är ytterst en fråga om delaktighet i samhället, alltså en demokrati- och rättighetsfråga. Att våra barn ska lära sig läsa i skolan är en självklarhet och en förutsättning för att de ska kunna tillgodogöra sig utbildning i så gott som alla ämnen.

Kulturrådets undersökning visar att cirka 20 procent av 15-åringarna i Sverige inte når över basnivån i läsförståelse. Man kan också se att av alla över 16 år är det 34 procent som inte läst böcker alls det senaste året. Detta ger naturligtvis återverkningar på barns och ungas läsning och inlärning. Man konstaterar också att barn och unga i socioekonomiskt svaga områden är i behov av stärkta insatser, liksom barn med flerspråkighet eller funktionsnedsättning.

Läsfrämjande är ju en del av kulturpolitiken, men vad innebär det? Jo, att man tar bort hinder för läsning och öppnar vägar till litteratur, bidrar till att människor kan utveckla alla sina språk samt stärker självtillit och läsaridentitet. Det handlar också om den konstnärliga upplevelsen.

Fru talman! Jag kan konstatera att regeringen inte lägger fram några förslag för att främja läskunnigheten. Ett viktigt förslag är det som utredningen Skolbibliotek för bildning och utbildning kom med, nämligen att fastställa att alla skolor ska ha tillgång till utbildade skolbibliotekarier och bemannade bibliotek. Som det nu ser ut är det mycket ojämlikt i landet men också inom kommunerna.

Låt mig ge några exempel på hur man kan stimulera läsintresset och främja läsningen.

På Vegalyckan, en F-3-skola i Lund, talas 15 olika språk, och där arbetar man aktivt för att varje barn ska lyckas med sin läsinlärning. Där bokbadar man, som man kallar det, och har bokbytardagar. Man söker aktivt kontakt med bokhandlare och bokförlag, som sedan är vänliga och skänker böcker. Nyligen fick alla barn i skolan en kasse med sju olika nya böcker - mycket uppskattat såklart. Rädda Barnen och frivilliga studenter hjälper de barn som har behov av extra språkträning och läsinlärning på sin fritid. Man använder naturligtvis också leken för att stimulera till läsning.

Jag besökte också nyligen Båstad kommun i Skåne, där huvudbiblioteket och gymnasieskolan samsas i samma hus men finns på olika våningsplan. Där har man inrättat ett fantasyrum med lämplig litteratur - också ett bra exempel på hur man kan stimulera ungdomars läsintresse med litteratur som många ungdomar gillar.

Det sista exemplet kommer från Svenska Akademien. Häromåret gav de ut en poesibok, som delades ut till alla sexåringar i landet. Boken innehåller ett sextiotal äldre och nyare dikter med illustrationer framtagna av några av våra främsta barnboksillustratörer. Tillsammans med varje dikt finns också tips till vuxna om hur man kan prata med barnen om dikterna. Detta var en bra läsfrämjande insats av akademien, som ville uppmuntra vuxna att läsa tillsammans med sina barn.

Jag har gett några goda exempel på hur man kan främja läsandet. Nu föreligger ett förslag från Tidöpartiernas sida om framtagande av en kulturkanon. På vilket sätt skulle då en kulturkanon, i detta fall alltså en litteraturkanon, medverka till en läsfrämjande miljö?

Under frågestunden häromveckan frågade jag kulturministern hur en kulturkanon skulle verka främjande för barns och ungas läsinlärning, och jag fick till svar att det skulle kunna vara ett hjälpmedel. En litteraturkanon kan, anser jag, på inget sätt ersätta läsfrämjande insatser. Men när man väl läser bra och har ett stort läsintresse kan man också ta sig an de lite tyngre verken. Läsning är ju en förutsättning för bildning.

Det danska försöket med kulturkanon har vi talat om tidigare här i kammaren; det inbegriper en litteraturkanon. Danmark är för övrigt det enda nordiska land som inrättat en sådan. Försöket har inte varit särdeles lyckat. Jag vill betona att det inte gjorts någon formell utvärdering av kulturkanon i Danmark. Det finns dock ett antal olika utvärderingar som visar på att kanon har haft en liten effekt. Numera görs inga uppdateringar över huvud taget av kulturkanon i Danmark.

Med detta vill jag säga att en öppen debatt om böcker och böckers värde alltid är välkommen. Men jag vill påstå att vi redan har en fantastisk litteraturkanon i form av de hundratusentals boktitlar som redan finns på alla våra bibliotek i landet.

Hur planerna för en kulturkanon ser ut finns det fortfarande mycket lite information om, även om vi har blivit lite klokare i dag. Jag anser att man först måste se till att våra barn och ungdomar får hjälp och stimulans att bilda sig, och de insatserna måste göras på olika plan. Men av oerhörd vikt är, som jag sagt tidigare, att alla skolor får resurser i form av skolbibliotekarier och skolbibliotek som fungerar.

Fru talman! Ett läsvänligt land kräver en förstklassig infrastruktur för läsning. Bibliotek är grundbulten i den strukturen. Bibliotek är så mycket mer än bara en källa för gratis tillgång till böcker och informationssökning. Bibliotek är också mötesplatser - detta har alla bibliotekarier som jag mött det senaste halvåret vittnat om, och det kan inte nog poängteras. Mötesplatsen är oerhört viktig.

Det stärkta biblioteksanslaget har varit mycket framgångsrikt under de år det har funnits, men det upphör i sin nuvarande form vid detta års utgång. Kommer regeringen att fortsätta att stödja och stärka biblioteken för att utveckla biblioteksväsendet?

De senaste tio åren har cirka tio bibliotek försvunnit varje år, vilket är oroväckande. Det har gjorts satsningar: Bibliotekslagen har tillkommit, och en nationell biblioteksstrategi har diskuterats. Men var finns den vision kring svenska bibliotek som faktiskt står i paritet med de många vackra ord om vikten av läsning som jag tror att vi alla är överens om? Biblioteksdöden är ett hot mot visionen om ett läsvänligt land.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 maj.)