Försvarsutskottets betänkande
1998/99:FÖU08

Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten


Innehåll

1998/99

FöU8

Sammanfattning

I   betänkandet   föreslås  att  riksdagen  bifaller
regeringens förslag  till lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten.   För   den    som    tjänstgör    i
internationell  fredsfrämjande  verksamhet är risken
att skadas och invalidiseras högre  än i många andra
verksamheter. Vissa regler föreslås därför  för  att
förbättra      det      socialrättsliga     skyddet.
Försvarsmaktens   ansvar   för   rehabilitering   av
personer   som  skadas  under  sin   anställning   i
utlandsstyrkan  förtydligas  och  förstärks.   På en
punkt   vill   emellertid  utskottet  gå  längre  än
regeringen. Utskottet  vill  att  livränteunderlaget
skall  vara  minst  sju  basbelopp,  i  stället  för
regeringens förslag om minst fem basbelopp,  för den
som  skadas  i  sin  utlandstjänstgöring  och får en
varaktig nedsättning av sin arbetsförmåga.

Som ett led i arbetet med att söka
minska risken för skador och
invaliditet för de anställda i
utlandsstyrkan föreslår regeringen
att vissa delar i arbetsmiljölagen
(1977:1160) skall gälla även
utomlands. Den nya lagen innehåller
också viss särreglering av
arbetsrättslig karaktär. Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli
1999.

Propositionen

Regeringen  yrkar  i  proposition 1998/99:68 Lag  om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten:
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

Motionerna

Motioner med anledning av proposition
1998/99:68 Lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten

1998/99:Fö17  av Berit Jóhannesson  m.fl.  (v)  vari
yrkas
1. att riksdagen  beslutar om följande ändring av 5
§   tredje   stycket   i   förslag   till   lag   om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten: "Vid tillämpning
av    lagen    om    arbetsskadeförsäkring     utgör
livränteunderlaget minst sju basbelopp",
2. att riksdagen beslutar om följande ändring av  6
§  punkt 3 i förslag till lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten:  "-  - - ansvara för att den skadade
får  tillgång  till  lämplig  yrkesutbildning  eller
fortbildning  som är ägnad  att  stärka  hans  eller
hennes förvärvsförmåga.",
3. att riksdagen beslutar om följande ändring i 7 §
förslag   till   lag    om    utlandsstyrkan    inom
Försvarsmakten:  "Försvarsmakten  har också ansvaret
för andra åtgärder som främjar den skadades återgång
till arbetslivet samt anskaffande av  hjälpmedel som
den skadade behöver.",
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna      vad     i     motionen     anförts     om
författningskommentaren    till    8    §   och   om
rehabiliteringstidens längd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  de  anhörigas
situation  när det gäller deras möjligheter att vara
nära den skadade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i   motionen  anförts  om  de  anhörigas
situation när det  gäller en skadads möjligheter att
få stöd av flera anhöriga än en person,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen   anförts  om  de  anhörigas
situation  när  det gäller anhörigas  resmöjligheter
och möjligheter att besöka den skadade,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen   anförts  om  de  anhörigas
situation när det gäller ersättning i samband med en
anhörigs besök hos den skadade,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts   om  de  anhörigas
situation  när  det gäller ersättning  för  förlorad
arbetsinkomst vid besök hos den skadade,
10. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till  känna  vad i motionen anförts om de  anhörigas
situation och  om  att  ersättning  enligt 11 § till
dessa  bör  omfatta  kostnader  som uppkommit  efter
utgången av 1992.
1998/99:Fö18 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om den  föreslagna
lagens tillämpningsområde,
2. att riksdagen beslutar om sådan  ändring  i  5 §
Förslag    till    lag    om   utlandsstyrkan   inom
Försvarsmakten att livränteunderlaget  skall  utgöra
minst sju basbelopp,
3.  att  riksdagen beslutar om sådan ändring i 8  §
Förslag   till    lag    om    utlandstyrkan    inom
Försvarsmakten          att          Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar inte skall tidsbegränsas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om incidenter  med
radiologiska, biologiska eller kemiska ämnen.
1998/99:Fö19 av Marianne Andersson  (c)  vari  yrkas
att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  att  förändra  och
förtydliga i förslaget till lag om utlandsstyrkan.

1998/99:Fö20  av  Henrik  Landerholm  m.fl. (m) vari
yrkas  att  riksdagen som sin mening ger  regeringen
till känna vad  i  motionen  anförts  om ersättning,
rehabilitering och förebyggande arbete  vid  olyckor
och skador vid tjänstgöring i utlandsstyrkan och vid
värnpliktstjänstgöring.

1998/99:Fö21 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om livränteunderlaget,
2.   att   riksdagen   beslutar  att  6  §  lag  om
utlandsstyrkan   inom   Försvarsmakten   skall   ges
följande  lydelse:  6  §  Om   någon   skadas  under
anställning    i    utlandsstyrkan,    åligger   det
Försvarsmakten i samråd med den skadade att
a)  utreda behovet av åtgärder för att den  skadade
skall återfå full arbetsförmåga eller för att stärka
den skadades  möjligheter  att  i framtiden försörja
sig genom förvärvsarbete,
b)  om  det  är  möjligt,  ge  den skadade  lämplig
arbetsträning   inom   ramen   för   Försvarsmaktens
verksamhet, samt
c)  se  till  att  den  skadade  får tillgång  till
lämplig  yrkesutbildning eller fortbildning  som  är
ägnad att stärka hans eller hennes förvärvsförmåga,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen  anförts  om att skador skall
omfatta såväl psykiska som fysiska skador,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i   motionen   anförts   om   social
rehabilitering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  ett  livslångt
rehabiliteringsansvar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen  anförts  om  att  jämförelsen
mellan  anhöriga   till   skadade   och   vittnen  i
lagförslaget bör strykas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om att de anhörigas
rättighet  till  ersättning  skall  börja  tillämpas
samtidigt som den skadades,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om att regeringen bör
återkomma till riksdagen med en  redovisning  för de
kostnader som den nya lagen medför,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  en prövning av
huruvida  bestämmelserna  i lagen kan tillämpas  för
skadade efter utgången av år 1948,
10.  att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen
till känna  vad i motionen anförts om en utvärdering
av lagen inom fem år efter att den trätt i kraft.

Utskottet

Regeringen

Ärendet och dess beredning

Den 23 januari 1997 beslutade regeringen om direktiv
(dir. 1997:21) till en särskild utredare med uppdrag
att   se   över   reglerna    för    Försvarsmaktens
fredsfrämjande verksamhet utomlands. Utredningen som
antog  namnet Utredningen om utlandsstyrkan  fick  i
uppdrag   att   samla  grunderna  för  verksamheten,
anställning    av    personal    samt    personalens
skyldigheter   och   förmåner   i   en   förordning.
Utredningen skulle också  göra en saklig prövning av
gällande regler och rutiner,  främst  med inriktning
på  dem som tillämpas vid personskador,  samt  lämna
förslag  till  förbättringar.  Utredningens  förslag
kräver  delvis  lagform  varför  utredningen  lämnat
förslag   till   en   lag   om  utlandsstyrkan  inom
Försvarsmakten. Huvuddelen av  utredningens  förslag
finns   i   en   till  lagen  knuten  förordning  om
utlandsstyrkan inom Försvars-makten.

I  propositionen  har   regeringen  följt  Lagrådets
förslag   att   inte  genomföra   ett   förbud   mot
överklagande i vissa  fall.  Detta  har resulterat i
att regeringen har formulerat om lagförslaget  i  de
delar  det  behandlar  rehabilitering och ersättning
till  anhöriga  så  att  det   får   karaktären   av
rättighetslagstiftning  och därmed bättre lämpar sig
för en eventuell domstolsprövning.

I propositionen föreslås  en  lag  om utlandsstyrkan
inom   Försvarsmakten.  För  den  som  tjänstgör   i
internationell  fredsfrämjande  verksamhet är risken
att skadas och invalidiseras högre  än i många andra
verksamheter.   Regeringen  föreslår  därför   vissa
regler   för  att  förbättra   det   socialrättsliga
skyddet. Försvarsmaktens  ansvar  för rehabilitering
av  personer  som  skadas  under  sin anställning  i
utlandsstyrkan förtydligas och förstärks.
Som  ett led i arbetet med att söka  minska  risken
för  skador  och  invaliditet  för  de  anställda  i
utlandsstyrkan föreslår regeringen att vissa delar i
arbetsmiljölagen   (1977:1160)   skall   gälla  även
utomlands.  Den  nya  lagen  innehåller  också  viss
särreglering   av   arbetsrättslig  karaktär.  Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.
Lagförslaget framgår av bilaga 1 till detta
betänkande.

Lagens tillämpningsområde

Regeringen  föreslår  att   den   nya   lagen  skall
tillämpas  på alla som är anställda i utlandsstyrkan
inom Försvarsmakten.
I utlandsstyrkan  anställs  endast den personal som
behövs för internationell verksamhet  utomlands  för
vissa i lagen angivna syften.
Som   skäl   för   regeringens  förslag  anges  att
särregleringarna  som   föreslås   i  denna  lag  är
motiverade med hänsyn till den specifika hotbild som
tjänstgöringen  i utlandsstyrkan medför.  Regeringen
vill med lagförslaget  öka  skyddet för den enskilde
när  denne  ställer  upp  i  en  för  den  enskilde,
relativt sett, farlig verksamhet.  Arbetet utförs på
platser där väpnade konflikter pågår  eller  där det
finns  risk för sådana. De föreslagna bestämmelserna
bör  tillämpas   på   sådan  personal  som  särskilt
anställs   för   tjänstgöring    i   utlandsstyrkan.
Bestämmelserna bör omfatta såväl militär  som  civil
personal. Utredningen har föreslagit att endast  den
personal     som     behövs    för    internationell
fredsfrämjande verksamhet  får anställas. Vidare har
utredningen  ansett  att  man  därför  i  lag  måste
definiera   vad   som   avses   med   internationell
fredsfrämjande verksamhet. Även regeringen anser att
det  i  lagen  bör  anges för vilken verksamhet  som
personal får anställas i utlandsstyrkan.
Fredsfrämjande  verksamhet   är   inte  något  helt
entydigt begrepp. Fredsfrämjande verksamhet bygger i
regel   på  beslut  av  Förenta  nationerna.   Någon
definition  av  begreppet  finns  dock  inte  i  FN-
stadgan. I stället har en avgränsning av vad som hör
till  fredsfrämjande  verksamhet  vuxit  fram  efter
hand.
I   stället   för  en  definition  av  vad  som  är
internationell fredsfrämjande  verksamhet  bör man i
lagen  ange den verksamhet som avses och för  vilken
anställning   i   utlandsstyrkan   får   ske.  Denna
verksamhet  är sådan som utförs i syfte att  avvärja
risk  för  en väpnad  konflikt,  hejda  en  pågående
väpnad konflikt,  övervaka  överenskommelser om fred
och vapenstillestånd eller skapa förutsättningar för
varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i
samband   med   en   väpnad  konflikt.   De   nämnda
uppgifterna kan innebära  såväl  väpnad  tjänst  och
våldsanvändning  som  humanitärt arbete. I uppdraget
kan  också  utbildnings-   och  informationsinsatser
ingå. Avgränsningen i lagen innebär att man inte kan
anställa  personer  i utlandsstyrkan  som  tjänstgör
utomlands med enbart  humanitärt  arbete  utan någon
anknytning  till  en väpnad konflikt, t.ex. personal
som deltar för att  rädda  liv  eller  bygga  upp en
infrastruktur   i   ett  land  som  drabbats  av  en
naturkatastrof. Däremot  finns det inget som hindrar
att regeringen för ett visst  uppdrag  beslutar  att
bl.a.  motsvarande  rehabiliteringsbestämmelser  som
här  föreslås  för  utlandsstyrkans  personal  skall
gälla  även  för  grupper  som tjänstgör under andra
mycket riskfyllda betingelser.
Att verksamheten skall vara  internationell innebär
inte att all tjänstgöring måste  ske  utomlands  men
att  de  huvudsakliga  arbetsuppgifterna  skall vara
förlagda  till  utlandet  och att tiden i Sverige  i
princip   bara   bör  ägnas  åt  förberedelser   och
efterarbete.

Tillämpningen av vissa lagar

Försvarsmaktens arbetsmiljöansvar

Regeringen föreslår att arbetsmiljölagen (1977:1160)
till viss del skall  gälla  även  när utlandsstyrkan
inom Försvarsmakten tjänstgör utomlands.

Som   skäl   anger   regeringen   att  grunden   för
arbetsmiljöarbetet  i  Sverige  är bestämmelserna  i
arbetsmiljölagen.   Syftet   med   arbetsmiljölagens
bestämmelser är att förebygga ohälsa  och olycksfall
i  arbetet  samt att uppnå en god arbetsmiljö.  Inom
Försvarsmakten  har  osäkerhet  rått  i  fråga  om i
vilken omfattning arbetsmiljölagen är tillämplig vid
utlandsstyrkans         verksamhet        utomlands.
Skadeförebyggande arbete har dock alltid förekommit.

I förarbetena till arbetsmiljölagen sägs att lagen i
princip inte är tillämplig  utanför landets gränser.
Av  förarbetena  framgår dock också  att  lagen  bör
tillämpas   i  möjlig   utsträckning   vid   svenska
beskickningar och missioner.

Anställningsavtal  i  utlandsstyrkan får anses ha en
sådan anknytning till Sverige  att  svensk  lag  bör
tillämpas även när tjänstgöringen sker utomlands. De
ambitioner  som  finns  på arbetsmiljöområdet bör om
möjligt   även  beaktas  hos   svenska   myndigheter
utomlands.  Regeringen  anser  därför  att det finns
starka skäl för att delar av arbetsmiljölagen  skall
gälla utlandsstyrkan även utomlands.

De  delar  av  lagen  som  enligt  regeringen  bör
tillämpas  finns  främst  i  2  och  3 kap. I 2 kap.
regleras   närmare   hur  arbetsmiljön  skall   vara
beskaffad i olika hänseenden,  medan bestämmelser om
arbetsgivarens    och    arbetstagarens     allmänna
skyldigheter  finns i 3 kap. Utöver detta finns  det
anledning att tillämpa  vissa  av bestämmelserna i 6
kap.  Detta behandlar samverkan mellan  arbetsgivare
och   arbetstagare    och   innehåller   regler   om
skyddsombud och skyddskommittéer.

Även   om   de   ovan   nämnda    bestämmelserna   i
arbetsmiljölagen som huvudregel bör  tillämpas,  kan
emellertid  tjänstgöringsförhållandena  vara  sådana
att det i vissa fall inte är fullt möjligt. Det  kan
därför  finnas  anledning  att  i  viss mån begränsa
skyldigheten att tillämpa de nämnda  bestämmelserna.
En lämplig begränsning är att de skall  tillämpas om
inte  tjänstgöringsförhållandena hindrar det.  Denna
begränsning skall tolkas restriktivt. Det bör krävas
att  varje  enskilt  undantag  från  tillämpning  av
arbetsmiljölagen  framstår  som  rimligt  med hänsyn
till  den  rådande situationen. De skadeförebyggande
åtgärderna får  inte  innebära  att Sverige inte kan
uppfylla   sina   åtaganden  i  den  internationella
verksamheten. Att svensk  trupp  i  vissa  fall står
under  utländskt befäl bör därför normalt sett  inte
föranleda  någon  förändring  i t.ex. skyddsombudens
och skyddskommittéernas verksamhet.

Anställningsform, semester och arbetstid m.m.

Regeringen  föreslår  att  bestämmelsen   i   12   §
semesterlagen  (1977:480) hur semesterledighet skall
förläggas  inte  skall   tillämpas  på  den  som  är
anställd    i    utlandsstyrkan.     Inte     heller
arbetstidslagen  (1982:673)  skall  tillämpas på den
som är anställd i utlandsstyrkan.
I    lagen   regleras   att   en   anställning    i
utlandsstyrkan  skall vara tidsbegränsad och vad som
skall  gälla  vid  uppsägning  av  anställning  före
anställningstidens utgång. I lagen skall också anges
att det inte behöver  lämnas  besked enligt 15-17 §§
lagen   (1976:580)  om  anställningsskydd   om   att
tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta.

Regler vid prövning av arbetsskada

Regeringen  föreslår  att  vid  tillämpning av lagen
(1976:380)   om  arbetsskadeförsäkring   skall,   om
övervägande skäl  talar  för  det,  alla  skador som
inträffar  från  det  att  den  första  färden  till
tjänstgöringsplatsen  påbörjas  och till det att den
sista  färden  från  tjänstgöringsplatsen  avslutats
anses som arbetsskada.  Undantag  görs  för semester
eller  motsvarande  ledighet  som  tillbringas  utom
tjänstgöringslandet.
De bevisregler i LAS eller LSP som  är förmånligast
för den enskilde skall tillämpas vid prövning  av om
en  anställd  har  drabbats  av en arbetsskada under
ifrågavarande period.
Livränteunderlaget utgör vid  tillämpning  av lagen
om arbetsskadeförsäkring minst fem basbelopp.
Som skäl för förslaget anger regeringen att i  17  §
förordningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd
i  utlandsstyrkan inom Försvarsmakten föreskrivs att
ersättning  för  sjukdom  eller  skada som uppkommit
under tjänstgöring utomlands utgår enligt de grunder
som      anges     i     lagen     (1976:380)     om
arbetsskadeförsäkring.  I  tjänstgöringen  utomlands
inbegrips färd från Sverige till förrättningsplatsen
och  åter.  En förutsättning för ersättning är  dock
att skadan eller  sjukdomen  skulle  ha medfört rätt
till ersättning enligt lagen (1977:265)  om statligt
personskadeskydd, om den lagen hade varit tillämplig
på  den anställde. Regeln innebär att prövningen  av
om en  skada  eller sjukdom ådragits i arbetet skall
göras enligt antingen lagen om arbetsskadeförsäkring
eller lagen om statligt personskadeskydd beroende på
vilken  av  lagarna   som   ger   det  förmånligaste
resultatet  för  den  enskilde. Regleringen  innebär
också att bevisreglerna  i  7  och  8  §§  lagen  om
statligt  personskadeskydd  skall tillämpas om dessa
är förmånligare än LAF:s bevisregler.
Utlandsstyrkans personal tjänstgör  under speciella
förhållanden.   Hotbilden  är  i  princip  densamma,
oavsett  om  utlandsstyrkans   personal  ligger  och
sover,  äter  mat,  ägnar  sig  åt  vapenvård  eller
tjänstgör  i  skarpa  lägen.  Med  hänsyn  till  den
hotbild  som  finns  på  platser  dit utlandsstyrkan
skickas och för att söka åstadkomma  klara och enkla
regler  anser regeringen att det finns  skäl  att  i
denna lag särskilt klargöra vilken tid som det skydd
som skall gälla för anställda i utlandsstyrkan skall
omfatta och att även fritidsskador skall inbegripas.
Regeringen  anser  dock  att  det  inte  finns någon
anledning att låta det stärkta skyddet även  omfatta
semestervistelse  på  orter  där  hotbilden  saknas.
Undantag   görs   därför   för   ledighet  som  inte
tillbringas i tjänstgöringslandet, om inte särskilda
skäl  talar  för  att skyddet skall gälla  även  då.
Särskilda  skäl  är  t.ex.   att   kortare  ledighet
förläggs till en plats i närheten av missionsområdet
där  hotbilden  för  den enskilde på grund  av  hans
eller  hennes  anställning   i   utlandsstyrkan   är
densamma som på tjänstgöringsplatsen.
Den  som  till följd av en arbetsskada har fått sin
förmåga att  skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt
har enligt lagen  om  arbetsskadeförsäkring  i vissa
fall  rätt  till livränta. Regeringen anser att  ett
garanterat  livränteunderlag   bör   gälla  för  den
aktuella  gruppen  och  att  fem  basbelopp  är  väl
avvägt.

Rehabiliteringsansvaret

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar

Regeringen  föreslår  att  om  någon  skadas   under
anställningen  i utlandsstyrkan skall Försvarsmakten
utreda  rehabiliteringsbehovet,  planera  insatserna
samt stödja  och hjälpa den skadade så att han eller
hon får lämplig arbetsträning eller utbildning.
Försvarsmakten   skall  ekonomiskt  bidra  till  en
utbildning  som motiveras  av  eller  förlängs  till
följd av skadan.
Försvarsmakten  skall  även  ekonomiskt  bidra till
andra särskilda rehabiliteringsinsatser.
Som skäl för regeringens förslag anges att sedan den
1    januari    1997    har    Försvarsmakten    ett
rehabiliteringsansvar för alla som varit anställda i
utlandsstyrkan  och som skadats efter år 1992. Detta
är  reglerat  i  15  §  förordningen  (1984:309)  om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Ansvaret innebär
att   Försvarsmakten    skall   se   till   att   de
rehabiliteringsuppgifter  som  en  arbetsgivare  har
enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring
fullgörs.   Ansvaret   fråntar   inte  den  skadades
eventuella    arbetsgivare    dess    ansvar     för
rehabilitering av den skadade.
Försvarsmakten   är   en   arbetsgivare   med  goda
förutsättningar    att    ha   en   väl   fungerande
organisation  för  att  fullgöra   ett   långtgående
rehabiliteringsansvar.  Det  är  en  fördel för  den
enskilde   om  rehabiliteringsansvaret  ligger   hos
Försvarsmakten.   Försvarsmakten   torde  ha  bättre
möjligheter  att  se  till  den enskildes  särskilda
behov  och  situation eftersom  myndigheten  på  ett
annat sätt än  försäkringskassan  kan  ha förståelse
och  kunskap om den mycket speciella verksamhet  som
den skadade  har  tjänstgjort  i.  Sammantaget anser
regeringen   att  det  finns  skäl  att  komplettera
rehabiliteringsansvaret  så som det är reglerat i 22
kap.  lagen om allmän försäkring  och  att  särskilt
ange Försvarsmaktens ansvar i detta avseende.
Försvarsmakten  bör  få så stor handlingsfrihet som
möjligt i sitt arbete med  att rehabilitera personer
som skadas i sin tjänstgöring  i utlandsstyrkan. Det
skall vara möjligt för Försvarsmakten  att finna den
bästa möjliga lösningen för varje enskild person som
behöver  sådana  åtgärder.  Ingen skada är  lik  den
andra  och  framför allt har varje  enskild  individ
sina specifika behov som behöver tillgodoses för att
det  bästa möjliga  rehabiliteringsresultatet  skall
kunna uppnås.
Allmänna  bestämmelser om rehabilitering av skadade
finns  i  22  kap.   lagen   om  allmän  försäkring.
Regeringens lagförslag är att  se som en förbättring
av,   och   ett   komplement   till,   den    lagens
bestämmelser. Lagförslagets bestämmelser är centrala
för den enskilde som skadats. Reglerna utgör en  del
av  ett regelkomplex för rehabilitering. Det är mest
naturligt  och  lämpligt att även dessa bestämmelser
regleras   i   lag.   Samtliga    bestämmelser    om
rehabilitering  som  är  av central betydelse får då
samma dignitet i lagteknisk mening.
En särskild fråga är vid vilka psykiska besvär
Försvarsmakten skall bistå en tidigare anställd.
Enligt regeringens uppfattning är det endast i de
fall då de psykiska besvären tydligt har sin orsak i
händelser efter det att anställningen upphört eller
i andra faktorer som uppenbart saknar samband med
tjänstgöringen som Försvarsmakten inte bör ha något
ansvar för att bistå med stöd till rehabiliteringen.

Begränsning av rehabiliteringsansvaret i tiden m.m.

Regeringen föreslår att Försvarsmaktens  sociala och
arbetslivsinriktade   rehabiliteringsansvar   enligt
denna lag skall bestå under tre år. Tiden skall dock
kunna förlängas med ytterligare två år.
Försvarsmakten skall samarbeta  med  andra  berörda
myndigheter         och         samordna        sina
rehabiliteringsinsatser    med    eventuell    annan
arbetsgivares åtgärder.
Som   skäl   för   regeringens  förslag  anges   att
rehabiliteringsinsatserna  enligt  lagen  om  allmän
försäkring  under  tid  för  utbildning i princip är
begränsade      till     ett     års     tid     med
rehabiliteringspenning.   Vissa   möjligheter   till
förlängning      finns      dock.      Arbetsgivares
rehabiliteringsansvar    gäller    dock   så   länge
anställningen fortgår.
Försvarsmaktens  rehabiliteringsansvar   bör  bestå
under en längre tid. Regeringen anser att tre  år är
en  rimlig  gräns.  I  vissa  fall kan det dock vara
befogat  med  ännu  längre  tid. Vid  vissa  svårare
skador kan arbetsträning m.m. ta särskilt lång tid i
anspråk. Det kan också förekomma  att den utbildning
som ansetts lämplig tar längre tid  än  tre  år. Det
bör  därför  finnas möjlighet att utsträcka ansvaret
ytterligare två  år  om det finns särskilda skäl. Om
en  rehabiliteringsåtgärd   befinner   sig   i  sitt
slutskede när denna tid löpt ut finns det inget  som
hindrar Försvarsmakten att låta slutföra åtgärden.
Vid  sidan  av Försvarsmakten finns myndigheter och
andra som har  ansvar  för  rehabiliteringen  av  en
skadad. I de flesta fall är deras inbördes samarbete
reglerat   och  beroende  av  vilken  ställning  den
skadade  har,  t.ex.  som  arbetstagare.  Att  någon
skyldighet för de andra inblandade att samarbeta med
Försvarsmakten  inte  följer  av regleringen hindrar
inte  att Försvarsmakten åläggs  att  samarbeta  med
exempelvis  försäkringskassan och länsarbetsnämnden.
Med  hänsyn till  att  även  dessa  myndigheter  har
ansvar  för  rehabilitering  och att Försvarsmaktens
insatser  kan  främja  rehabiliteringen  borde  inga
hinder föreligga för samarbetet.

Ersättning till anhöriga

Regeringen föreslår att anhöriga till den som skadas
skall  få  ersättning  för   vissa   kostnader  från
Försvarsmakten.

Som skäl för regeringens förslag anges  att det ofta
är  ytterst  väsentligt  för  resultatet  av  övriga
rehabiliteringsinsatser  att  de  anhöriga engagerar
sig i rehabiliteringen av en skadad.  Försvarsmakten
bör därför sträva efter att i samråd med den skadade
uppmuntra  och  stödja  sådant  engagemang  från  de
anhörigas  sida.  Ibland  kan  dock en  medverkan  i
rehabiliteringen bli omfattande  eller på annat sätt
mycket   ekonomiskt   kännbar   för  den   anhörige,
samtidigt som rehabiliteringssynpunkter talar starkt
för  att  den  anhöriges  insatser  bör   fortsätta.
Regeringen  anser  att Försvarsmakten i sådana  fall
skall  ge  den anhörige  skälig  ersättning  för  de
kostnader som  uppstår.  Det  kan  t.ex. röra sig om
ökade  boendekostnader,  kostnader för  barntillsyn,
kostnader för resor till en  plats där arbetsträning
eller andra rehabiliteringsinsatser  äger  rum eller
dylikt.  Regeringen delar utredningens synpunkt  att
ersättning    inte    skall   utgå   för   utebliven
arbetsinkomst bl.a. med  hänsyn  till  den rätt till
ledighet som i så fall också måste övervägas. Frågan
bör  såsom utredningen konstaterat behandlas  i  ett
vidare  sammanhang som beaktar också andra anhörigas
välmotiverade  önskan  att medverka i rehabilitering
av sina närmaste.
Om en anställd i utlandsstyrkan  skadas  svårt,  är
det  även  rimligt att de anhöriga får möjlighet att
möta honom eller  henne  vid ankomsten till Sverige.
Motsvarande bör gälla även  vid  ett  dödsfall.  När
någon  som skadats är i behov av långvarig läkarvård
kan det också finnas anledning att bistå de anhöriga
med ersättning  för  minst ett besök per månad under
tiden för sjukhusvistelsen.  En sådan ersättning bör
ges  för resa, uppehälle och för  förlorad  inkomst.
Regeringen  anser  att  den  lämpligen bör ges efter
samma grunder som gäller i fråga  om  ersättning  av
allmänna medel till vittnen m.fl.
Som  ovan  nämnts har ofta anhörigas stöd avgörande
betydelse för  en framgångsrik rehabilitering av den
skadade. Men även  de  anhöriga  kan  själva  vara i
behov  av  psykosocialt  stöd.  Regeringen  anser, i
likhet  med  utredningen, att Försvarsmakten bör  ta
ett ansvar för  att  sådana  behov  hos  de anhöriga
tillgodoses.  Försvarsmakten skall därför vid  behov
ge  skäligt ekonomiskt  bidrag  till  kostnader  för
sådant psykosocialt stöd till anhöriga som Försvars-
makten   inte  själv  kan  tillhandahålla.  Samtliga
regler om ersättning bör vara samlade på ett ställe.

Överklagande

Regeringen   föreslår   att   beslut   med  stöd  av
bestämmelserna om rehabilitering och ersättning till
anhöriga      får     överklagas     till     allmän
förvaltningsdomstol.

Utredningen,   som   till   övervägande   del   inte
formulerat sitt  förslag som rättighetslagstiftning,
har ansett att Försvarsmaktens  beslut  med  stöd av
denna  lag  inte bör kunna överklagas. Däremot borde
det  enligt utredningen  finnas  möjlighet  för  den
enskilde   att  begära  omprövning  av  beslut  inom
Försvars-makten,  men  på  en högre nivå. Med hänsyn
till att regeringen omformulerat  förslaget  så  att
det  får karaktären av rättighetslagstiftning lämpar
sig   bestämmelserna   bättre   för   en   eventuell
domstolsprövning. Skäl saknas därför att överväga en
möjlighet  till omprövning av Försvarsmaktens beslut
i enlighet med utredningens förslag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser


Författningsförslagen kan träda i kraft
tidigast den 1 juli 1999. De föreslagna
bestämmelserna bör gälla från
ikraftträdandet. Dock bör det
rehabiliteringssystem som Försvarsmakten
tillämpar för anställda i utlandsstyrkan
vara enhetligt. De nya
rehabiliteringsbestämmelserna bör därför
tillämpas även på tidigare anställda i
utlandsstyrkan som skadats efter utgången
av år 1992. I fråga om ersättning till
anhöriga innebär denna reglering att
ersättning i sådana fall kan betalas ut för
ersättningsgilla kostnader som uppkommit
efter det att lagen trätt i kraft. Skadan
som den enskilde drabbats av, och som en
anhörig grundar sitt anspråk på, måste dock
ha uppstått efter utgången av 1992.


Motionerna

Moderata samlingspartiet  anser  i Fö20 (m kommitté)
att  de  som tjänstgör för Sverige i  utlandsstyrkan
måste känna  att  det  finns ett säkert och fullgott
försäkringsskydd om olyckan  skulle vara framme. Det
får inte finnas en tvekan om att  staten  är  beredd
att ta ett mycket långtgående ansvar för att ta hand
om  och sörja för framtiden för dem som skadats  när
de frivilligt ställt upp för landet i fredsbevarande
insatser  i  konfliktdrabbade  områden.  Detta måste
vara      vägledande     vid     utformningen     av
försäkringsskyddet för utlandsstyrkan.
De  som tjänstgör  i  utlandsstyrkan  anställs  som
kontraktsanställda.  Kontraktstiden  är ofta kort, i
många   fall  cirka  sex  månader.  De  flesta   som
tjänstgör  är  unga och värvas i anslutning till sin
värnpliktsutbildning.  De  som nyligen har gjort sin
värnplikt  är  ofta  de  som  har  bäst  kunskap  om
materiel och system. Många i utlandsstyrkan har ännu
inte hunnit skaffa sig civil utbildning,  än  mindre
hunnit skaffa sig arbete och yrkeskarriär.
Vi   Moderata  samlingspartiet  anser  att  statens
riskgaranti  skall  utgå  åtminstone  i enlighet med
utredningens förslag, dvs. ett engångsbelopp  på  11
basbelopp  samt  ett  årligt belopp på två basbelopp
vid  full  medicinsk  invaliditet.  Riskgarantin  är
utformad  som  en statlig  försäkring  för  dem  som
tjänstgör i utlandsstyrkan.  Den  knyts  direkt till
graden av medicinskt handikapp. Den är en  skattefri
försäkringssumma  som inte avräknas och som utfaller
utan villkor, såsom  framtida  arbete, framtida lön,
bostadsort  etc.  Staten  ersätter   på  detta  sätt
möjligheten  att  ta  vanliga försäkringar.  Det  är
nästan   omöjligt   för   den    enskilde   att   få
tilläggsförsäkringar    för    en    krigssituation.
Riskgarantin   skall   också   utgöra   ett  ideellt
skadestånd   för   bestående   men   som   förändrar
förutsättningarna  för  både  arbete  och privatliv.
Regeringen   uppmanas   därför  att  i  förordningen
utforma   den  statliga  riskgarantin   från   dessa
utgångspunkter.    Detta    skulle    motivera   att
utredarens  förslag  kompletteras så att  förslagets
engångsbelopp  höjs  till   nuvarande  22  basbelopp
samtidigt  som  förslaget  med 2  basbelopp  årligen
behålls.  nuvarande  engångsbelopp,   22  basbelopp,
bibehålls.  Detta  är ytterligare aspekter  som  bör
övervägas vid utformningen av garantin.
Det är viktigt att  konsekvenserna  av  arbetsskada
kan  försäkras  på  ett  tryggt sätt. Livräntan  vid
kvarstående handikapp bör  baseras på minimum av den
inkomst som utlandsstyrkan har, vilket motsvarar sju
basbelopp.
Försvarsmakten skall ha rehabiliteringsansvaret för
den som skadats. Vi anser att  det  är  viktigt  att
rätten  till  rehabilitering  kvarstår  så länge det
behövs.   Många   skador   visar   sig  långt  efter
tjänstgöringen,  inte  minst  vad  gäller   psykiska
skador.  Det går inte att sätta absoluta tidsgränser
som tre eller  fem år. Det är viktigt att de skadade
garanteras  stöd  så  att  de  inte  faller  emellan
landstingens   akutsjukvård  och  försäkringskassans
åtaganden eller ställs i långa sjukvårdsköer.
Anhöriga måste  ges goda möjligheter till besök och
medverkan.
Det finns i detta  sammanhang  motiv  för  att även
beröra   frågan   om   försäkringsskyddet   för   de
värnpliktiga som tjänstgör inom landet. Förändringar
i  regelsystemet  för de kontraktsanställda bör även
aktualisera en översyn  av reglerna för värnpliktiga
som drabbas av skador vid  tjänstgöring under grund-
eller fortsättningsutbildning inom landets gränser.
Vänsterpartiet pekar i motion  Fö17 (v kommitté) att
länsrätten    i    sitt   remissvar   påtalat    att
livränteunderlaget bör  vara  sju  basbelopp  - inte
fem.  Grundlönen  utgår  med  belopp motsvarande sju
basbelopp vilket inte var fallet  för några år sedan
då  grundlönen  var  lägre.  Livränteunderlaget  bör
därför höjas till minst sju basbelopp  (yrkande  1).
Motionärerna  vill  även att Försvars-maktens ansvar
för  rehabilitering  och   för   att   vidta   olika
rehabiliteringsåtgärder bör förtydligas och föreslår
därför  ändringar  i  detta  syfte  i  6  §  och 7 §
(yrkandena  2  och  3).  Beträffande  den  tid under
vilken         Försvarsmakten        skall        ha
rehabiliteringsansvaret   anser  Vänsterpartiet  att
den  inte bör sättas för snävt. Man pekar i motionen
på att  svåra  psykiska  effekter kan uppkomma långt
efter    det    att    personen    är     medicinskt
färdigbehandlad.   Det   måste   vara   möjligt  att
individuellt pröva denna tid så att man kan  få  den
mest  lämpliga  utbildningen  (yrkande  4). Motionen
framhåller  att  det  är  av  största  vikt  att  de
anhöriga ges möjligheter att vara nära den skadade i
så stor utsträckning som möjligt (yrkande 5). Därför
är det viktigt att det klargörs att en skadad person
kan  behöva stöd av flera anhöriga (yrkande 6).  Det
är  en   på   tok   för   låg   norm   som  anges  i
författningskommentaren med en resa/månad. Här bör i
stället  behoven styra (yrkande 7). Att ersättningen
till  vittnen   skall   vara  normen  för  anhörigas
ersättning   bör  strykas.  Ersättningen   till   de
anhöriga    bör    i     stället     motiveras    ur
skälighetssynpunkt    och   utgå   från   de   reala
kostnaderna (yrkande 8).  För  att  göra det möjligt
för alla, även sådana med låga inkomster,  att kunna
vara  med  sina anhöriga krävs att man dessutom  får
ersättning för  förlorad  arbetsinkomst (yrkande 9).
Lagen   bör   enligt   regeringens   förslag   gälla
retroaktivt för dem som skadats efter utgången av år
1992.  Vänsterpartiet anser  att  även  ersättningen
till anhöriga bör gälla från samma tidpunkt och inte
från 1 juli 1999 vilket regeringen föreslår (yrkande
10).

Kristdemokraterna  anser  i  Fö21  (kd kommitté) att
ansvaret för eventuella skadade i utlandsstyrkan bör
ligga   på   den  tillfälliga  arbetsgivaren,   dvs.
Försvarsmakten.  Detta ansvar bör det lagstiftas om,
även om rehabiliteringen  kan  ske  i  samarbete med
övriga  lämpliga myndigheter i samhället.  Vi  anser
att ansvaret skall vara livslångt. Det ger en tydlig
moralisk signal och även goda kostnadsincitament för
Försvarsmakten   att  utarbeta  en   fungerande  och
effektiv   rehabiliteringsorganisation.    Det   ger
dessutom incitament för försvaret att öka säkerheten
för  personalen  i utlandsstyrkan samt att förbättra
färdigheten för dem som skickas ut (yrkande 5).
Kristdemokraterna    vill   betona   att   de   som
invalidiseras som en följd  av  sin   tjänstgöring i
utlandsstyrkan ofta är unga vältränade människor som
kanske  fått  hela  sin  framtid  förändrad.  Enligt
lagförslaget  riskerar  de att för resten  av  livet
bedömas utifrån den utbildnings- och inkomstnivå som
de har vid skadetillfället.  Många  kanske  inte ens
har  hunnit  fullfölja  sin  utbildning eller hunnit
komma  ut i arbetslivet. Kristdemokraterna  föreslår
därför att  livränteunderlaget  på  sikt  fastställs
till minst sju basbelopp (yrkande 1).
När        det        gäller        Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar anser motionärerna  att ordval
och formuleringar som "skall" och "medverka"  i  6 §
om  rehabilitering  bör  stärkas  så att det tydligt
"åligger" Försvarsmakten att ta sitt  ansvar  i  den
medicinska    och    yrkesmässiga   rehabiliteringen
(yrkande 2).
Det  är  även  viktigt att  betona  att  eventuella
skador omfattar såväl  psykiska  som fysiska skador,
detta med hänsyn till att de psykiska  skadorna ofta
nonchaleras av arbetsgivare. De psykiska skadorna är
ofta  svårare  att  identifiera,  och  sviterna  kan
återkomma i perioder (yrkande 3).
Den  sociala  rehabiliteringen  är även av  största
vikt, då personalen efter hemkomsten inte bara skall
fungera i sitt nya arbete utan även  i  sin  sociala
omgivning.   Kristdemokraterna   anser   att  i  den
rehabiliteringsorganisation  som  regeringen   skall
återkomma  med  i  en  förordning,  bör  den sociala
rehabiliteringen   inkluderas,  vilket  där  så   är
lämpligt  bör ske i samarbete  med  familjemedlemmar
och  den  berörda   personens   närmaste   omgivning
(yrkande 4).
Kristdemokraterna anser däremot att det är märkligt
att   lagförslaget   vad  gäller  ersättning  jämför
anhöriga med vittnen.  Detta anser Kristdemokraterna
skall   strykas  ur  lagtexten.   Det   räcker   att
konstatera  att  de  anhöriga  är en självklar del i
rehabiliteringsprocessen och har  givna  rättigheter
till   skälig   ersättning   för  de  kostnader  som
medverkan  i rehabiliteringen kan  medföra  (yrkande
6).
Att sedan de  anhöriga  enbart  skall  få rätt till
ersättning för kostnader som har uppkommit efter den
30  juni 1999, medan bestämmelserna för den  skadade
personalen  skall  tillämpas  efter  utgången  av år
1992, är likaledes otillfredsställande (yrkande 7).
Återigen  har  regeringen lagt ett förslag utan att
tillföra  de  nödvändiga   finansiella   resurserna.
Kristdemokraterna begär en redovisning av regeringen
för de kostnader som lagen medför. Redovisningen bör
även  inkludera kostnaderna för upprättandet  av  en
rehabiliteringsorganisation   inom   Försvars-makten
(yrkande 8).
Kristdemokraterna  anser att det är mycket  viktigt
att  även  skadad  personal  i  utlandsstyrkan  från
tidigare tjänstgöring än år 1992 får upprättelse för
sin sak. De som fortfarande  lider  av  skador  från
dessa   utlandsinsatser  bör  i  dag  få  rätt  till
sjukvård  och  rehabilitering.  Vi anser att det bör
prövas  om huruvida startåret kan  fastställas  till
1948 då Sverige  för första gången sände ut personal
i FN-ledda operationer (yrkande 9).
Kristdemokraterna   anser   att   utformningen  och
tillämpningen   av  lagen  om  utlandsstyrkan   inom
Försvarsmakten bör  utvärderas inom fem år efter att
den har trätt i kraft (yrkande 10).
Miljöpartiet  de  gröna  pekar  i  motion  Fö18  (mp
kommitté) på att det  föreslagna tillämpningsområdet
styrs av bestämmelsen i  1  §.  Bestämmelsen innebär
alltså   inte   att   alla   som   tjänstgör    inom
internationell  verksamhet inom Försvarsmakten skall
vara  anställda i  utlandsstyrkan.  Avgränsningen  i
lagen innebär  att  man inte kan anställa personer i
utlandsstyrkan som tjänstgör  utomlands  med  enbart
humanitärt  arbete  utan  någon  anknytning  till en
väpnad  konflikt, t.ex. personal som deltar för  att
rädda liv  eller  bygga  upp  en infrastruktur i ett
land    som    drabbats    av   en   naturkatastrof.
Avgränsningen  innebär vidare  att  lagen  inte  kan
tillämpas på personal,  inom  t.ex. Försvars-makten,
som ingår i andra internationella uppdrag. Frågan är
om denna ordning är tillfredsställande. Miljöpartiet
anser   att   all   personal  som  tjänstgör   under
riskfyllda betingelser  bör ha samma socialrättsliga
skydd (yrkande 1).
Enligt  Miljöpartiet  de  grönas   mening   är  fem
basbelopp  ett  för  lågt  livränteunderlag  i detta
sammanhang.  En  person som engagerat sig i Sveriges
internationella fredsfrämjande  verksamhet,  och som
fått  en  arbetsskada  under tjänstgöringen som lett
till inkomstförlust kanske  för  all  framtid, skall
inte  riskera sina fortsatta ekonomiska  villkor  på
grund   av    att   de   totalförsvarspliktiga   får
motsvarande ersättning.  En jämförelse kan göras med
den   ersättning   som  norska   anställda   i   FN-
kontingenter erhåller.  Denna  är  av  en helt annan
storlek  än  vad svenska anställda har. Miljöpartiet
föreslår därför ett livränteunderlag vid arbetsskada
om minst sju basbelopp (yrkande 2).
Miljöpartiet instämmer inte i regeringens bedömning
och föreslår i  stället  att  någon  tidsbegränsning
inte skall föreligga för Försvarsmaktens  ansvar för
den  enskildes  rehabilitering. Som skäl härför  kan
bl.a. anges att psykiska  skador  kan visa sig långt
efter  det  att  tre-  respektive  femårsgränsen  är
passerad.  Det  finns  åtskilliga  exempel   på  att
psykiska  åkommor  uppkommit  åratal  efter avslutad
mission (yrkande 3).
Motionärerna  framhåller att särskild uppmärksamhet
skall   ägnas   åt  incidenter   med   radiologiska,
biologiska eller  kemiska  ämnen samt olika typer av
höggradig smitta. Med tanke på de omständigheter som
råder i ett konfliktdrabbat område, bör riskerna för
denna  typ  av  incidenter samt  infektionssjukdomar
inte underskattas.  En  kunskapsbank med information
om t.ex. olika länders infektionspanorama är av vikt
vid  planering  och genomförande  av  fredsfrämjande
missioner (yrkande 4).

I motion 1998/99:Fö19 anser Marianne
Andersson (c) att förslaget bör kunna
tydliggöras på ett par punkter. Det bör
göras klart att förslaget är av karaktären
rättighetslagstiftning. Någon
tidsbegränsning av Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar, i enlighet med 8 § i
lagförslaget, synes onödig. Det förefaller
inte troligt att någon överkonsumerar
rehabiliteringsinsatser. Riksdagen bör
vidare betona att lagförslagets skrivning
om att livränteunderlaget skall utgöra
minst fem basbelopp just innebär en
lägstanivå. Ersättning till anhöriga bör
utgå för reella och skäliga kostnader och
omfatta ersättning för förlorad
arbetsinkomst.


Utskottets överväganden

En utvärdering av lagförslaget m.m.

Kristdemokraterna   har  i  Fö21  yrkande  10  bl.a.
föreslagit  att utformningen  och  tillämpningen  av
lagen bör utvärderas  inom  fem år.  Vidare begärs i
yrkande 8 en redovisning av de  kostnader  som lagen
medför.
Moderata  samlingspartiet  anser  i Fö20 att det  i
detta  sammanhang  finns motiv för att  även  beröra
frågan om försäkringsskyddet för de värnpliktiga som
tjänstgör inom landet.  Förändringar i regelsystemet
för de kontraktsanställda  bör  även  aktualisera en
översyn av reglerna för värnpliktiga som  drabbas av
skador   vid   tjänstgöring   under   grund-   eller
fortsättningsutbildning inom landets gränser.
Regeringen  har  lämnat  förslag till en ny lag inom
utskottets ansvarsområde. Riksdagen lägger stor vikt
vid uppföljning och utvärdering  av  effekterna m.m.
av sina beslut. Kristdemokraternas förslag att följa
upp lagens effekter, dess tillämpning och eventuella
kostnader  ligger  således  i  linje  med riksdagens
ambitioner i detta avseende. Regeringen  bör  därför
följa   upp   vilka   konsekvenser   som   den   nya
lagregleringen  får i olika avseenden, och återkomma
till riksdagen med  en  redovisning vid den tidpunkt
som regeringen finner  lämplig,   dock  senast  inom
fem år.
Den  s.k.  Pliktutredningen  (Fö  1998:01) har fått
tilläggsdirektiv  (Dir.  1998:49) av regeringen  att
bl.a.    se   över   personskadeskyddet    för    de
totalförsvarspliktiga.  Utredningen  skall  redovisa
sina  överväganden och förslag senast den 1 februari
år 2000.  En  prövning  av personskadeskyddet för de
totalförsvarspliktiga bör  enligt  utskottets mening
göras   i  ljuset  av  de  regler  som  gäller   för
korttidsanställda    och    för   visstidsanställda.
Utskottet räknar med att regeringen  återkommer till
riksdagen när den övervägt Pliktutredningens förslag
i dessa delar.
Vad  utskottet  nu  har  anfört  om behovet  av  en
utvärdering av lagens effekter och  dess tillämpning
bör  riksdagen  som  sin  mening ge regeringen  till
känna.
Regeringen avser att meddela  ytterligare  föreskrifter  genom
förordning.  Detta  gäller  -  enligt  vad utskottet
erfarit    -    även    de   frågor   som   Moderata
samlingspartiet tar upp rörande  utformningen av den
statliga riskgarantins förmånsregler  som regeringen
har   att   beslutar   om.  Utskottet  noterar   att
regeringen i propositionen  redovisar  att  den inte
avser att följa utredningens förslag till ändring av
denna.   Regeringskansliet   har   inför   utskottet
redovisat    att   några   några   försämringar   av
riskgarantin inte  är  aktuella.  Det  är utskottets
mening  att riskgarantin framgent skall utformas  så
att minst nuvarande förmånsnivå upprätthålls.
Utskottet  anser  det  därför inte nu motiverat med
några bindande riktlinjer  från  riksdagens sida när
det  gäller  det  fortsatta författningsarbetet  som
regeringen ansvarar för. Utskottet kommer emellertid
att   inom   ramen   för   sin   uppföljnings-   och
utvärderingsverksamhet  följa  upp  hur  de reglerna
utformas  mer i detalj och vid behov ta erforderliga
initiativ  till   förbättringar.  Något  uttalandera
riktlinjer   från  riksdagens  sida  avseende  t.ex.
riskgarantins närmare  utformning behövs därför inte
nu.
Utskottet har övervägt möjligheten att komplettera
och förtydliga det förelagda  lagförslaget  på vissa
punkter. Detta skulle emellertid kräva ett fördjupat
författningstekniskt  arbete och därmed riskera  att
fördröja   lagens   ikraftträdande.   Utskottet   är
angeläget om att det  kompletterande  skydd  som den
nya lagen ger de anställda i utlandsstyrkan träder i
kraft snarast.

Lagens tillämpningsområde

Regeringen   föreslår   att   den  nya  lagen  skall
tillämpas på alla som är anställda  i utlandsstyrkan
inom   Försvarsmakten.  I  utlandsstyrkan   anställs
endast den  personal  som  behövs för internationell
verksamhet  utomlands  för  vissa  i  lagen  närmare
angivna syften.
Miljöpartiet  framhåller  i  Fö18   yrkande  1  att
avgränsningen  innebär att lagen inte kan  tillämpas
på  personal  som   ingår  i  andra  internationella
uppdrag,   vilket   inte    är   tillfredsställande.
Miljöpartiet  anser att all personal  som  tjänstgör
under   riskfyllda    betingelser   bör   ha   samma
socialrättsliga skydd.
Utskottet  delar  regeringens  uppfattning  att  den
särreglering som nu föreslås är motiverad med hänsyn
till  den specifika  hotbild  som  tjänstgöringen  i
utlandsstyrkan  medför.  Det  är  angeläget  att öka
skyddet  för  de  personer  som ställer upp i dessa,
relativt   sett,   riskfyllda   uppdrag.   Utskottet
ifrågasätter  emellertid  inte att  ett  motsvarande
skydd  kan  vara  motiverat  även  för  vissa  andra
kategorier vilka, på uppdrag av  regeringen eller en
statlig  myndighet,  sänds ut i särskilt  riskfyllda
internationella uppdrag,  och  därmed utvidga lagens
tillämpningsområde  till  att omfatta  även  dessa..
Utskottet noterar att det inte  finns  några  hinder
mot  att regeringen  särskilt beslutar för ett visst
uppdrag         att         bl.a.        motsvarande
rehabiliteringsbestämmelser  som   nu  föreslås  för
utlandsstyrkan skall gälla även för  andra  grupper.
Det  bör emellertid enligt utskottets mening ankomma
på    regeringen     att    under    det    kommande
utvärderingsarbetet   närmare    överväga   om   den
föreslagna lagens bestämmelser - helt eller delvis -
bör  utvidgas även till andra kategorier  än  de  nu
aktuella  och  i  så  fall återkomma till riksdagen.
Motion Fö18 yrkande 1 bör  därför  inte  bifallas av
riksdagen.

Regler vid prövning av arbetsskada

I  propositionen  föreslås i 5 § första stycket  att
lagen  (1976:380) om  arbetsskadeförsäkringen  (LAF)
skall gälla  från  det  att  den  första färden till
tjänstgöringsplatsen påbörjas till det att den sista
färden  från  tjänstgöringsplatsen avslutas.  Enligt
förslaget skall  skada som inträffar under denna tid
anses som arbetsskada  om övervägande skäl talar för
det.

För tydlighetens skull vill  utskottet framhålla att
med arbetsskada menas i detta  sammanhang skada till
följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan som
en anställd i utlandsstyrkan har  varit  utsatt  för
under  den i 5 § första meningen angivna tiden. Även
skador som  uppkommit under fritid kommer därmed att
omfattas  av  lagens   regler   och   således  kunna
godkännas  som  arbetsskada.  Skador  som  uppkommit
under    semester    eller    motsvarande    utanför
tjänstgöringslandet  skall  dock  omfattas av lagens
skydd endast om det finns särskilda skäl för det.

Om  det  konstateras  att  den anställde  har  varit
utsatt för olycksfall eller  annan  skadlig inverkan
under den skyddade tiden skall, i enlighet  med  den
s.k.  bevisregeln  i  2  kap. 2 § LAF, skada som han
eller hon har ådragit sig  anses vara orsakad av den
skadliga inverkan om övervägande skäl talar för det.
Om  det  är förmånligare för den  enskilde  skall  i
stället bevisreglerna  i 7 och 8 §§ lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd  (LSP)  tillämpas.  Med
detta     förtydligande     tillstyrker    utskottet
propositionens förslag.

Underlaget för livränta

Livränteunderlaget bör enligt  regeringen  bestämmas
till minst fem basbelopp vid tillämpningen av  lagen
om  arbetsskadeförsäkring. Den som till följd av  en
arbetsskada  har  fått  sin  förmåga  att skaffa sig
inkomst  genom  arbete nedsatt har enligt  lagen  om
arbetsskadeförsäkring   i   vissa   fall  rätt  till
livränta.   Regeringen   anser  att  ett  garanterat
livränteunderlag om fem basbelopp  är väl avvägt för
den ifrågavarande gruppen.
Moderata      samlingspartiet,      Vänsterpartiet,
Kristdemokraterna samt Miljöpartiet anser  alla  att
det  garanterade  livränteunderlaget  bör  bestämmas
till minst sju basbelopp. I motion Fö19 (c)  betonar
motionären   att   lagförslagets  skrivning  om  att
livränteunderlaget skall  utgöra minst fem basbelopp
just skall innebära en lägstnivå.
Utskottet  erinrar  om  att  flertalet  av  dem  som
tjänstgör i utlandsstyrkan  är  förhållandevis unga.
Många har inte hunnit fullfölja sin  yrkesutbildning
eller högre studier och därmed kunnat etablera sig i
arbetslivet.    Enligt   utskottets   mening   talar
övervägande skäl för att underlaget för livränta bör
bestämmas  till minst sju basbelopp. De  är  rimligt
att det fåtal   personer  som  -  ofta  i  unga år -
skadas   så   allvarligt   under  tjänstgöring  inom
utlandsstyrkan,        att        den       framtida
försörjningsförmågan blir allvarligt  nedsatt,   ges
en lägsta livränta som ligger i nivå med den inkomst
som huvuddelen har.
Utskottet  är  medvetet  om  att  den  något  högre
garanterade  livräntenivå  som  utskottet  förordar,
skulle kunna medföra  något högre kostnader  än  vad
regeringen  föreslagit. Såvitt utskottet erfarit har
emellertid flertalet  anställda  i utlandsstyrkan en
inkomst som ligger i nivå med eller  överstiger  sju
basbelopp.  Antalet  personer  som  skadas  och  får
omfattande  bestående skador bedöms - inte minst med
hänsyn  till  hittillsvarande   erfarenheter  -  bli
litet.  Den  merkostnad som skulle  kunna  följa  av
utskottets  förslag   torde   i   sammanhanget   bli
försumbar och är motiverad. Lagförslaget bör sålunda
ändras  i detta avseende. Utskottet anser därför att
motionerna  Fö17 (v) yrkande 1, Fö18 (mp) yrkande 2,
Fö20 (m) i denna  del  samt  Fö21 (kd) yrkande 1 bör
bifallas av riksdagen.

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar

Försvarsmaktens  ansvar  för rehabilitering  av  den
skadade regleras i 6-10 §§.  Regeringen föreslår att
Försvarsmakten  skall utreda rehabiliteringsbehovet,
planera  insatserna   samt  stödja  och  hjälpa  den
skadade   så   att  han  eller   hon   får   lämplig
arbetsträning eller utbildning. Försvarsmakten skall
ekonomiskt bidra till en utbildning som motiveras av
eller förlängs till  följd av skadan. Försvarsmakten
skall även ekonomiskt  bidra  till  andra  särskilda
rehabiliteringsinsatser.

Ett  stort antal motioner lämnar förslag som  syftar
till   att   utvidga,   precisera   eller   förlänga
Försvarsmaktens  lagreglerade  skyldigheter  för den
skadades rehabilitering.
Moderata  samlingspartiet  anser i Fö20 att det  är
viktig  att rätten till rehabilitering  kvarstår  så
länge det behövs.
Vänsterpartiet     vill     i    Fö17    förtydliga
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar  och  föreslår
(yrkandena  2  och 3) sådana förändringar i 6 och  7
§§. Rehabiliteringstiden  måste  prövas individuellt
(yrkande 4).
Kristdemokraterna vill i Fö21 göra  Försvarsmaktens
ansvar tydligare än vad regeringen gör  (yrkande  2)
samt  att ansvaret även skall omfatta såväl psykiska
som fysiska  skador (yrkande 3) och även omfatta den
sociala rehabiliteringen  (yrkande  4). Ansvaret för
Försvarsmakten bör vara livslångt (yrkande 5).
Miljöpartiet föreslår i Fö18 (yrkande  3) att någon
tidsbegränsning    inte    skall    föreligga    för
Försvarsmaktens    ansvar    för    den    enskildes
rehabilitering varvid uppmärksamhet även skall ägnas
åt  incidenter  med  radiologiska,  biologiska eller
kemiska ämnen (yrkande 4).
Marianne  Andersson  (c)  anser  i Fö19  att  någon
tidsbegränsning          av          Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar synes onödig.
Utskottet   vill   inledningsvis   erinra   om   att
lagförslagets  bestämmelser  är komplement till  det
socialrättsliga skydd som finns för alla och en var.
Förslaget innebär således ingen  inskränkning av det
ansvar som t.ex. den skadades ordinarie arbetsgivare
har enligt arbetsmiljölagen eller  lagen  om  allmän
försäkring.  Ansvaret  för  rehabilitering  omfattar
såväl psykiska som fysiska skador.
Försvarsmakten    kan    i   rehabiliteringsarbetet
medverka  t.ex.  till att hjälpa  den  enskilde  att
komma  fram  till  lämplig  yrkesutbildning,  stödja
ansökningsprocedurer  m.m.  samt  att  ge ekonomiska
förutsättningar  för  att  den enskilde skall  kunna
genomföra   kompletterande   grundutbildning    m.m.
Däremot  kan  Försvarsmakten inte ges ett ansvar för
att den enskilde  faktiskt  antas  till  t.ex. olika
typer  av  högskoleutbildningar  eftersom lärosätena
har sina egna antagningskrav och -former.
Enligt   utskottets  mening  är  de  åtgärder   som
Försvarsmakten  åläggs  att  göra  för  den  skadade
betydligt mer långtgående än vad som är normalt  för
andra  skadade.  Inget  hindrar  att  Försvarsmakten
medverkar i avsevärt större omfattning  än  vad  som
framgår  t.ex.  av  författningskommentarerna till 6
och 7 §§ om det behövs.
När det gäller frågan om Försvarsmaktens tidsmässiga
rehabiliteringsansvar    föreslår   regeringen   att
Försvarsmaktens   sociala  och   arbetslivsinriktade
rehabiliteringsansvar  skall  bestå  under  tre  år.
Tiden skall dock kunna förlängas med ytterligare två
år. Försvarsmakten skall samarbeta med andra berörda
myndigheter         och         samordna        sina
rehabiliteringsinsatser    med    eventuell    annan
arbetsgivares  åtgärder. I 8 §  har  Försvarsmaktens
tidsmässiga  ansvar   för  rehabiliteringsåtgärderna
således begränsats till fem år.
I flera motioner krävs  emellertid  att  tiden  för
Försvarsmaktens  ansvar  förlängs. Utskottet erinrar
om att tiden för Försvarsmaktens  ansvar inte räknas
från   den   tid   då   skadan  uppkom.  Tiden   för
rehabiliteringsansvaret  räknas   först   från   den
tidpunkt  då  åtgärderna i 6 § punkterna 2 och 3 kan
inledas. Detta  innebär  oftast  att  den medicinska
rehabiliteringen  redan  är  avslutad  och   att  en
utredning  gjorts  om  vilka  specifika åtgärder som
behövs, för att den skadade skall  kunna återfå full
arbetsförmåga  eller  för  att  hans  eller   hennes
möjligheter  att  i  framtiden  försörja  sig  genom
förvärvsarbete  stärks.  Utskottet  räknar  med  att
Försvarsmakten   naturligtvis   utsträcker  tiden  -
utöver de sammanlagt minst  fem år  som  föreslås  i
lagen  -  för  sina rehabiliteringsinsatser om detta
behövs   för   att   rehabiliteringen    skall   bli
framgångsrik,    vilket    även    torde   ligga   i
Försvarsmaktens intresse att så sker.
Utskottet  har  tidigare begärt att effekterna  och
tillämpningen av lagen  skall följas upp. Därmed får
riksdagen en möjlighet att ta ställning till om För-
svarsmaktens ansvar både  vad gäller omfattningen av
åtgärder  och under den tid  som  den  skall  lämnas
behöver  utvidgas.  Regeringens  förslag bör sålunda
bifallas av riksdagen.
Motionerna Fö20 (m) i denna del, Fö17 (v) yrkandena
2-4, Fö21 (kd) yrkandena 2-5, Fö18(mp)  yrkandena  2
och  3  samt  Fö19  (c) i denna del bör således inte
bifallas av riksdagen.

Ersättning till anhöriga

I  11  § regleras dels  vilken  ersättning  anhöriga
skall  få   när   de   medverkar  vid  den  skadades
rehabilitering, dels vilken  ersättning som anhöriga
kan  få  om en anställd i utlandsstyrkan  förolyckas
eller skadas så svårt att sjukhusvård krävs.
I motion  Fö20  anser  Moderata samlingspartiet att
den anhöriga måste ges goda  möjligheter  till besök
och medverkan.
Vänsterpartiet anser i Fö17 yrkandena 5-10  att det
är  av  största vikt att de anhöriga ges möjligheter
att vara nära den skadade i så stor utsträckning som
möjligt och  att  det kan behövas att flera anhöriga
är närvarande. Den  norm  som anges i propositionens
författningskommentar  är för  låg,  i  stället  bör
behovet  styra.  Ersättningen  bör  ske  utifrån  en
skälighetsbedömning  och inte jämställas med den för
vittnen. Även ersättning  för förlorad arbetsinkomst
bör utgå. Ersättning bör utgå  för  tiden  efter  år
1992.
Kristdemokraterna  anser  i  Fö21 yrkandena 6 och 7
bl.a. att jämförelsen mellan anhöriga  till  skadade
och  vittnen i lagförslaget bör strykas. De anhöriga
är en  självklar  del i rehabiliteringsprocessen och
har rätt till skälig ersättning för de kostnader som
den kan medföra. Att  ersättning endast kan utgå för
kostnader  som  uppkommit  efter  30  juni  1999  är
otillfredställande.
Marianne  Andersson   (c)  framhåller  i  Fö19  att
ersättning till anhöriga  bl.a. bör omfatta förlorad
arbetsinkomst.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det ofta
är  ytterst  väsentligt  för  resultatet  av  övriga
insatser,   att   de   anhöriga  engagerar   sig   i
rehabiliteringen  av en skadad.  Försvarsmakten  bör
därför sträva efter  att  i  samråd  med den skadade
uppmuntra  och  stödja  sådant  engagemang  från  de
anhörigas   sida.   Lagförslaget   begränsar    inte
ersättningen till endast en anhörig.
Utskottet  vill erinra om att 11 § tar sikte på att
anhörigersättningen omfattar två principiellt skilda
fall. I det första  fallet  omfattas  ersättning för
anhörigas  medverkan  i den skadades rehabilitering.
Lagförslaget tar i detta fall sin utgångspunkt i den
skadades   behov   av   anhörignärvaro    för    sin
rehabilitering.  Försvarsmakten  skall i sådana fall
ge anhöriga skälig ersättning för  de  kostnader som
uppstår.   Det   kan   t.ex.   röra   sig  om  ökade
boendekostnader,    kostnader    för    barntillsyn,
kostnader  för resor till en plats där arbetsträning
eller andra  rehabiliteringsinsatser  äger rum eller
dylikt. Utskottet delar regeringens uppfattning  att
ersättning    inte    skall   utgå   för   utebliven
arbetsinkomst bl.a. med  hänsyn  till  den rätt till
ledighet som i så fall också måste övervägas.
I det andra fallet avses anhörigas behov att besöka
en  skadad som vistas på sjukhus eller att  få  möta
honom   eller  henne  vid  ankomsten  till  Sverige.
Motsvarande  bör gälla vid dödsfall. Utskottet anser
att den mer schablonmässiga ersättningnorm som anges
i propositionen i dessa fall därför är motiverad.
Utskottet anser  därför  att  riksdagen bör bifalla
regeringens  förslag till ersättning  till  anhöriga
och  avslå förslagen  i  motionerna  Fö19  yrkandena
5-10,   Fö21  yrkandena  6  och  7 samt Fö19 i denna
del..


Övergångsbestämmelser

De föreslagna bestämmelserna bör gälla  från  den  1
juli  1999. De nya rehabiliteringsbestämmelserna bör
tillämpas    även    på    tidigare    anställda   i
utlandsstyrkan  som  skadats  efter utgången  av  år
1992.  I fråga om ersättning till  anhöriga  innebär
denna reglering  att  ersättning  i  sådana fall kan
betalas   ut  för  ersättningsgilla  kostnader   som
uppkommit sedan  lagen  trätt  i  kraft, dvs. den  1
juli 1999. Skadan som den enskilde  drabbats av, och
som en anhörig grundar sitt anspråk på,  måste  dock
ha uppstått efter utgången av 1992.
Kristdemokraterna  föreslår  dock  i Fö21 yrkande 9
att  det bör prövas om startåret för dem  som  skall
omfattas  av  de  nya reglerna bör bestämmas till år
1948.
Sen 1948 har cirka 80 000 svenskar
medverkat i internationella insatser.
Utskottet bedömer att det saknas praktiska
förutsättningar att låta alla dessa  den
personalen omfattas av de nya reglerna. I
flertalet fall där aktiva och meningsfulla
rehabiliteringsinsatser kan göras från
Försvarsmaktens sida torde skadorna ha
inträffat efter 1992. Motion Fö21 yrkande 9
bör därför inte bifallas.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande  lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten
att  riksdagen med  bifall  till  motionerna
1998/99:Fö17  yrkande 1, 1998/99:Fö18 yrkande 2,
1998/99:Fö20  i   denna   del  och  1998/99:Fö21
yrkande   1   antar   regeringens    förslag   i
proposition     1998/99:68     till    lag    om
utlandsstyrkan  inom  Försvarsmakten,   med  den
ändringen    i    5   §   tredje   stycket   att
livränteunderlaget   skall   utgöra   minst  sju
basbelopp,
res.  1(kd)
2. beträffande utvärdering av lagen m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fö21 yrkandena
8   och   10   och   med  avslag  på  motionerna
1998/99:Fö17   yrkandena    2-10,   1998/99:Fö18
yrkandena 1, 3 och 4, 1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20
i övriga delar samt 1998/99:Fö21  yrkandena  2-7
och  9  som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en utvärdering av lagen.

res. 2(m)
res. 3(v)
res. 4(mp)
Stockholm den 6 maj 1999
På försvarsutskottets vägnar
Henrik Landerholm
I beslutet har deltagit: Henrik
Landerholm (m), Tone Tingsgård (s),
Christer Skoog (s), Karin Wegestål
(s), Stig Sandström (v), Åke
Carnerö (kd), Olle Lindström (m),
Rolf Gunnarsson (m), Ola Rask (s),
Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson
(v), Margareta Viklund (kd), Anna
Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp),
Erik Arthur Egervärn (c), Runar
Patriksson (fp) och  Berndt
Sköldestig (s).

Reservationer

1. Lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten (mom. 1)

Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anser

dels  att den del av utskottets anförande som på  s.
18 börjar  med  "I  flera  motioner"  och slutar med
"bifallas av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Proposition  1998/99:68 Lag om utlandsstyrkan  inom
Försvarsmakten  handlar  om  att  öka den ekonomiska
säkerheten  för de personer som inom  Försvarsmakten
ingår i olika fredsuppdrag.
Den tillfälliga arbetsgivaren, dvs. Försvarsmakten,
skall ha det fulla ansvaret för eventuella skadade i
utlandsstyrkan.   Detta   gäller   såväl   ekonomisk
ersättning som rehabiliteringsansvar.
Enligt      regeringens      förslag      begränsas
Försvarsmaktens  rehabiliteringsansvar  till tre  år
från det att åtgärder kan inledas. I särskilda  fall
kan åtgärderna utsträckas ytterligare två år.
Även  om  behandlingen,  rehabiliteringen,  i många
fall  kan  rymmas  inom den av regeringen föreslagna
tidsramen   skall   Försvarsmaktens    ansvar   vara
livslångt    för    den    som   skadat   sig   inom
Försvarsmaktens  utlandstjänstgöring.   Det  ger  en
tydlig  normgivande  signal  innebärande bl.a.  goda
kostnadsincitament för Försvarsmakten  att  utarbeta
en          fungerande          och         effektiv
rehabiliteringsorganisation.   Det    ger   dessutom
incitament  för  försvaret  att  öka säkerheten  för
personalen  i  utlandsstyrkan  samt  att   förbättra
färdigheten    för    dem   som   skickas   ut   för
utlandstjänstgöring.  Motion  1998/99:Fö21 yrkandena
2 och 5 bör därför bifallas.
dels  att  utskottets hemställan  under  1  bort  ha
följande lydelse:

1.  beträffande   lag  om  utlandsstyrkan  inom
Försvarsmakten
dels att riksdagen med  bifall  till  motionerna
1998/99:Fö17 yrkande 1, 1998/99:Fö18 yrkande  2,
1998/99:Fö20   i   denna  del  och  1998/99:Fö21
yrkande   1   antar   regeringens    förslag   i
proposition     1998/99:68     till    lag    om
utlandsstyrkan  inom  Försvarsmakten,   med  den
ändringen    i    5   §   tredje   stycket   att
livränteunderlaget   skall   utgöra   minst  sju
basbelopp,
dels   att  riksdagen  med  bifall  till  motion
1998/99:Fö21  yrkandena  2  och 5 med ändring av
regeringens  förslag att 6 § skall  ha  följande
lydelse:
6  §  Om  någon  skadas   under   anställning  i
utlandsstyrkan,  åligger  det  Försvarsmakten  i
samråd med den skadade att
1.  utreda behovet av åtgärder  för  att  den
skadade  skall  återfå  full arbetsförmåga eller
för att stärka den skadades  möjligheter  att  i
framtiden försörja sig genom förvärvsarbete,
2.  om det är möjligt, ge den skadade lämplig
arbetsträning  inom  ramen  för  Försvarsmaktens
verksamhet, samt
3. se till att den skadade får tillgång  till
lämplig  yrkesutbildning  eller fortbildning som
är   ägnad   att   stärka   hans  eller   hennes
förvärvsförmåga.

2. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)

Henrik Landerholm, Olle Lindström,  Rolf  Gunnarsson
och Anna Lilliehöök (alla m) anser

dels att den del av utskottets anförande som  på  s.
15 börjar med  "Regeringen avser att" och slutar med
"nuvarande   förmånsnivå   upprätthålls"   bort   ha
följande lydelse:
Regeringen    avser    att    meddela   ytterligare
föreskrifter genom förordning. Detta gäller - enligt
vad utskottet erfarit - även de  frågor som Moderata
samlingspartiet tar upp rörande utformningen  av den
statliga riskgarantins förmånsregler  som regeringen
har att besluta om. Utskottet noterar att regeringen
i  propositionen  redovisar  att  den inte avser att
följa  utredningens förslag till ändring  av  denna.
Regeringskansliet  har inför utskottet redovisat att
några försämringar av riskgarantin inte är aktuella.
Det är utskottets mening  att  riskgarantin framgent
utformas i enlighet med det förslag  som  framförs i
Moderata samlingspartiets motion 1998/99:Fö20. Detta
bör  riksdagen  som  sin  mening ge regeringen  till
känna.
dels att den del av utskottets  anförande  som på s.
18  börjar  med  "I  flera motioner" och slutar  med
"bifallas av riksdagen" bort ha följande lydelse:
I flera motioner krävs  emellertid  att  tiden  för
Försvarsmaktens  ansvar  förlängs. Utskottet erinrar
om att tiden för Försvarsmaktens  ansvar inte räknas
från   den   tid   då  skadan  uppkom.   Tiden   för
rehabiliteringsansvaret   räknas   först   från  den
tidpunkt då åtgärderna i 6 § punkterna 2 och  3  kan
inledas.  Detta  innebär  oftast  att den medicinska
rehabiliteringen  redan  är  avslutad   och  att  en
utredning  gjorts  om  vilka specifika åtgärder  som
behövs för att den skadade  skall  kunna återfå full
arbetsförmåga  eller  för  att  hans  eller   hennes
möjligheter  att  i  framtiden  försörja  sig  genom
förvärvsarbete stärks.
Utskottet   anser  att  de  förändringar  som  blir
resultatet  av  liggande  lagförslag  är  angelägna.
Därför  är det  väsentligt  att  lagstiftningen  kan
träda i kraft  redan  den  1  juni  1999.  Likväl är
frågan   om   Försvarsmaktens  rehabiliteringsansvar
enligt utskottets  mening  inte tillräckligt belyst.
Behovet   snarare   än   de  tidsbegränsningar   som
regeringen   föreslår   bör   vara    styrande   för
rehabiliteringsansvarets    utsträckning   i    tid.
Utskottet förutsätter därför  att regeringen snarast
återkommer till riksdagen med förslag  om  reglering
av tiden för rehabiliteringsansvaret för personal  i
utlandsstyrkan.  Detta  bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna  samtidigt som lagförslaget
bifalls i sitt nuvarande skick.
dels  att  utskottets hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:

2. beträffande utvärdering av lagen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna
1998/99:Fö20 i denna del och  1998/99:Fö21
yrkandena 8 och 10 och med avslag på
motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2-10,
1998/99:Fö18 yrkandena 1, 3 och 4,
1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20 i övriga delar,
samt 1998/99:Fö21 yrkandena 2-7 och 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört dels om en utvärdering av
lagen, dels om nivån på den statliga
riskgarantin och dels om förslag till
reglering av tiden för Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar.

3. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)

Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v) anser

dels att utskottets  anförande  på  s. 18 som börjar
med "Utskottet räknar med"  och slutar med "bifallas
av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Utskottets         uppfattning        är        att
rehabiliteringsbehovet  i  vissa  fall kan överstiga
den tid som Försvarsmaktens ansvar föreslås få i det
av regeringen framlagda lagförslaget.  Speciellt med
tanke  på de psykiska skador som kan uppkomma  långt
efter  hemkomsten.   Därför  bör  enligt  utskottets
mening För-svarsmaktens  ansvar  inte begränsas till
dessa   fem   år  utan  behoven  måste  prövas   mer
individuellt    om     detta    behövs    för    att
rehabiliteringen skall bli  framgångsrik.  Utskottet
anser  sålunda att riksdagen med bifall till  motion
1998/99:Fö17 yrkande 4 bör begära förslag till sådan
lagändring  från regeringen. Vad utskottet anfört om
behovet av en  snabb  lagändring  för  att utsträcka
Försvarsmaktens tidsmässiga ansvar bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels  att  utskottets  hemställan  under  2 bort  ha
följande lydelse:

2. beträffande utvärdering av lagen m.m.
att   riksdagen  med  bifall  till  motion
1998/99:Fö17  yrkande  4  och  med  anledning av
motion 1998/99:Fö21 yrkandena 8 och 10  och  med
avslag på motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2, 3
och  5-10,  1998/99:Fö18  yrkandena  1, 3 och 4,
1998/99:Fö19,  1998/99:Fö20 i övriga delar  samt
1998/99:Fö21 yrkandena  2-7 och 9 som sin mening
ger regeringen till känna  vad  utskottet anfört
dels om en utvärdering av lagen, dels om förslag
till  reglering  av  tiden  för  Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar.

4. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)

Lars Ångström (mp) anser

dels  att utskottets anförande på s. 15  som  börjar
med "Utskottet  noterar att" och som på s. 16 slutar
med   "bifallas  av   riksdagen"  bort  ha  följande
lydelse:
Vad   gäller   lagens  tillämpningsområde   innebär
avgränsningen att  annan  personal  än  den som inte
anställts  i  utlandsstyrkan  ej omfattas. Utskottet
noterar  att  det inte finns några  hinder  mot  att
regeringen beslutar  särskilt  för ett visst uppdrag
att  bl.a.  motsvarande  rehabiliteringsbestämmelser
som nu föreslås utlandsstyrkan  skall gälla även för
andra grupper. Men det utgör en brist  att  personal
som  på  uppdrag  av  regeringen  eller  en  statlig
myndighet    sänds    ut   i   särskilt   riskfyllda
internationella  uppdrag   i   samband  med  väpnade
konflikter inte med automatik omfattas av lagen. Som
exempel kan nämnas totalförsvarspliktiga  som deltar
i   internationell   minröjning   och  som  inte  är
anställda   av   utlandsstyrkan  och  således   inte
omfattas  av  lagen  till  skillnad  från  minröjare
anställda av utlandsstyrkan.  Utskottet  vill därför
att  regeringen vidgar lagen till att omfatta  också
dem som utför uppdrag liknande de som utlandsstyrkan
utför  men  som  av  olika  skäl  ej är anställda av
utlandsstyrkan.   Utskottet   anser   sålunda    att
riksdagen   med   bifall  till  motion  1998/99:Fö18
yrkande  1  begär  att   regeringen   snarast  skall
återkomma  med  förslag  till  sådan lagändring  som
utvidgar  lagens tillämpningsområde.  Vad  utskottet
har  anfört   bör   riksdagen   som  sin  mening  ge
regeringen till känna.
dels att utskottets anförande på  s.  18  som börjar
med "I flera motioner"  och slutar med  "bifallas av
riksdagen" bort ha följande lydelse:
Försvarsmaktens  tidsmässiga  rehabiliteringsansvar
för personal som deltagit i internationella insatser
bör ej vara tidsbegränsat till fem år. Många skador,
inte minst psykiska, kan återuppstå  långt efter det
att  de första rehabiliteringsinsatserna  avslutats.
Försvarsmaktens  ansvar bör därför vara obegränsat i
tid. Detta kräver en snar lagändring jämfört med det
nu liggande lagförslaget.  Utskottet  anser  sålunda
att  riksdagen  med  bifall till motion 1998/99:Fö18
yrkande  3  begär  att  regeringen   snarast   skall
återkomma  med förslag till ändring av lagen i detta
avseende. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels  att utskottets  hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:

2. beträffande utvärdering av lagen m.m.
att riksdagen  med  bifall till motion 1998/99:Fö18
yrkandena  1  och 3 samt  med  anledning  av  motion
1998/99:Fö21 yrkandena  8  och  10 och med avslag på
motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2-10, 1998/99:Fö18
yrkande  4,  1998/99:Fö19,  1998/99:Fö20   i  övriga
delar, samt 1998/99:Fö21 yrkandena 2-7 och 9 som sin
mening  ger  regeringen  till  känna  vad  utskottet
anfört dels om en utvärdering av lagen, dels  om  en
utvidgning  av lagens tillämpningsområde och dels om
förslag   till    lagreglering    av    tiden    för
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar.

Särskilt yttrande

Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v) anför:

I  Vänsterpartiets  motion 1998/99:Fö17 har vi yrkat
på en mängd förändringar bl.a. vad gäller behovet av
ersättningar vid deltagande  i rehabilitering av den
skadade.  Med  hänsyn  till  att dessa  förändringar
kräver  omfattande  lagstiftningsarbete  och  då  vi
anser  det  viktigt att  lagen  -  trots  ett  antal
brister -snabbt  träder  i  kraft  yrkar  vi inte nu
avslag  på  lagförslaget.  Utskottet  begär  ju   en
uppföljning   och  utvärdering  av  den  nya  lagen.
Utskottet  kommer   även   självt   att   följa  upp
detaljerna i lagens tillämpning. Vi räknar  med  att
ytterligare  justeringar  i  lagen,  som vi anser är
motiverade, kommer upp i det sammanhanget.

Förslag    till    lag    om   utlandsstyrkan   inom
Försvarsmakten