Nya mål i jämställdhetspolitiken

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2005/06:AU11

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 16 maj 2006

Beslut

Nya mål i jämställdhetspolitiken (AU11)

Riksdagen beslutade om nya mål i jämställdhetspolitiken. Det övergripande målet ska vara att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Dessutom ska det finnas fyra delmål på områdena makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, det obetalda hem- och omsorgsarbetet och mäns våld mot kvinnor.

Utskottets förslag till beslut: Bifall till propositionen. Avslag på motioner.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Hela betänkandet

Betänkande 2005/06:AU11 (pdf, 474 kB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

16 motioner, 1 proposition

Från regeringen

proposition 2005/06:155 Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken

Motioner från ledamöterna

motion 2005/06:A2 med anledning av prop. 2005/06:155 Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken av Camilla Sköld Jansson m.fl. (V)
motion 2005/06:A3 med anledning av prop. 2005/06:155 Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken av Stefan Attefall m.fl. (KD)
motion 2005/06:A4 med anledning av prop. 2005/06:155 Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken av Anders G Högmark m.fl. (M)
motion 2005/06:A5 med anledning av prop. 2005/06:155 Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken av Gudrun Schyman (-)
motion 2005/06:A6 med anledning av prop. 2005/06:155 Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken av Annika Qarlsson m.fl. (C)
motion 2005/06:A7 med anledning av prop. 2005/06:155 Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken av Tina Acketoft m.fl. (FP)
motion 2005/06:A224 Strategi för implementering av Cedaw av Camilla Sköld Jansson m.fl. (V)
motion 2005/06:A225 Strukturell diskriminering av Camilla Sköld Jansson m.fl. (V)
motion 2005/06:A259 En jämställd arbetsmarknad av Lars Leijonborg m.fl. (FP)
motion 2005/06:A260 Män och jämställdhet av Camilla Sköld Jansson m.fl. (V)
motion 2005/06:A261 En feministisk politik för jämställdhet av Lars Ohly m.fl. (V)
motion 2005/06:A268 Löneskillnader mellan män och kvinnor av Rigmor Stenmark och Viviann Gerdin (C)
motion 2005/06:A269 Kvinnors arbetsmarknad av Lars Ohly m.fl. (V)
motion 2005/06:A310 För ett jämställt samhälle av Margareta Andersson m.fl. (C)
motion 2005/06:A370 Jämställdhet av Göran Hägglund m.fl. (KD)
motion 2005/06:K357 Jämställdhetspolitikens organisering av Gudrun Schyman (-)

Beredning

Beredning i utskottet: 2006-04-18
Justering: 2006-04-27
Betänkande publicerat: 2006-05-04
Trycklov: 2006-05-03

Reservationer 33
Betänkande 2005/06:AU11

Nya mål i jämställdhetspolitiken (AU11)

Regeringen har lämnat förslag till nya mål i jämställdhetspolitiken. Det övergripande målet ska vara att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Dessutom ska det finnas fyra delmål på områdena makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, det obetalda hem- och omsorgsarbetet och mäns våld mot kvinnor. Arbetsmarknadsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2006-05-11

Webb-tv Debatt om förslag: Nya mål i jämställdhetspolitiken

11 maj 2006
Debatt om förslag 2005/06:11

Dokument från debatten

2006-05-11

Protokoll för debatten

Maryam Yazdanfar (S)

Anf. 115 Maryam Yazdanfar (S)

Fru talman! Det är nu dags att debattera arbetsmarknadsutskottets betänkande om nya mål i jämställdhetspolitiken. Ärendet behandlar regeringens jämställdhetsproposition med det nya övergripande målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. I propositionens namn hittar vi det centrala begreppet makt. Om vi utgår från att makten är relativt konstant kan vi konstatera att maktfördelning mellan kvinnor och män inte kan ske genom att den totala summan makt ökar. I stället måste kvinnor och män i olika delar av samhället ge avkall på viss makt för att makten ska bli jämnt fördelad. Förutom det övergripande målet finns fyra delmål för jämställdheten i samhällets olika delar. Det första är en jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattande. Vi befinner oss just nu i en av världens mest jämställda parlamentariska församlingar. Därmed skulle somliga kunna tro att det första delmålet är uppfyllt. Men om vi i stället riktar blicken mot näringslivet och bolagsstyrelser ser vi att så inte är fallet. För att kvinnor ska kunna uppnå den reella makten krävs inflytande över vilka frågor som tas upp på dagordningen och vilka som avvisas, kunskap och tillgång till informella beslutsvägar och frihet från förtryckande behandling. Det andra är ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Den bristande jämställdheten på detta område i dag gäller främst inte tillgången till utbildning eller tillgången till arbetsmarknaden utan skillnader i förutsättningar, möjligheter och villkor beträffande utbildning och betalt arbete samt det faktum att kvinnor fortfarande tjänar bara 82 % av männens lön. Här är det centrala att utbildningssystemet fortfarande är könssegregerat och att arbetsmarknaden är könsuppdelad. Det tredje är en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor. Central i svensk välfärds- och jämställdhetspolitik är tanken att människor inte ska behöva välja mellan arbete och familj. Det ska vara möjligt att förena avlönat arbete med att ha familj för både kvinnor och män. Det fjärde är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, tjejer och killar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Våldet som kvinnor utsätts för är den yttersta konsekvensen av mäns överordning och kvinnors underordning. Därför måste denna struktur och alla uttryck för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld stoppas.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 116 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Ord som feminism, underordning och könsmaktsordning är ord som till sitt innehåll är viktiga och intressanta men som används på ett sätt som utesluter i princip alla andra politiska lösningar än traditionell vänsterpolitik. Det är något som också detta betänkande genomsyras av. Moderaternas syn på jämställdheten utgår från alla människors lika värde och varje människas rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor. Ingen ska särbehandlas på grund av kön eller av andra skäl. Människor har rätt att bli betraktade som individer och inte som delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper, behov eller förutsättningar. Vår politik för en verklig jämställdhet och frihet för kvinnor och män i Sverige utgår från vår grundläggande idé om alla människors frihet. Det är en självklarhet att alla människor oavsett kön ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på livets alla områden. Vi anser att detta både bör och ska vara det naturliga och övergripande målet i svensk jämställdhetspolitik. Vi motiverar vårt övergripande mål på ett annat sätt än regeringen gör, och vi har förslag på andra delmål än de som regeringen föreslår. Jag kommenterar dem lite längre fram. Dessutom avvisar vi regeringens förslag om att inrätta en myndighet för jämställdhetsfrågor. Det är inte det samlade grepp som behövs. Moderaterna vill ha en sammanhållen, enhetlig lagstiftning snarast möjligt. Vi vill slå samman de olika ombudsmännen till en gemensam myndighet. Det är det tydligaste och mest fruktbara på längre sikt. Herr talman! I en demokrati och rättsstat garanterar likheten inför lagen att alla medborgare behandlas lika och ges samma möjligheter men också att vi har samma skyldigheter. Något annat är otänkbart. Regeringens delmål om makt och inflytande har nu fokus på kvinnors och mäns rättigheter och möjligheter, men vart tog skyldigheterna vägen - för individen, för samhällsmedborgaren? För oss moderater är det en lika stor självklarhet att poängtera de skyldigheter vi som individer har gentemot varandra och samhället i övrigt som våra rättigheter. Vårt första delmål blir därför: Kvinnor och män ska ha lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter i samhället. Vi motsätter oss varje form av kvotering. Kvotering är matematisk rättvisa, något som riskerar att cementera en förlegad syn på att kvinnor behöver särskilda åtgärder för att ta sig fram. Vi tycker att det är precis lika fel att ta in en kvinna i en styrelse för att hon är en kvinna som att ta in en man för att han är man - eller någon med invandrarbakgrund, med funktionshinder och så vidare. Långsiktig, hållbar jämställdhet kräver i stället något annat. Det kräver attitydförändringar, och det går inte att lagstifta fram. Det krävs en öppen diskussion och ett ansvarstagande från oss alla. Makten och inflytandet börjar i den egna vardagen, genom att man kan försörja sig själv och leva på sin lön. Det betyder att den kanske viktigaste formen av oberoende är att kunna leva på sin lön. Jämställdhetspolitiken handlar till stor del om att ge kvinnor lika möjligheter att skaffa sig den ekonomiska makt som män har. Därför är ekonomisk frihet bland de viktigaste jämställdhetsreformerna. En av de viktigaste prioriteringarna är att bidra till ökade inkomster för kvinnor. Vi moderater föreslår en skatte- och bidragsreform som skulle innebära betydande skattesänkningar för främst låg- och medelinkomsttagare som arbetar deltid. Vilka är då det? Jo, det är kvinnorna. Men ekonomiskt oberoende betyder mer än bara höjd lön. Vi vill också öka möjligheter för kvinnor att kunna göra lönekarriär och kunna bryta den manliga dominansen inom företagandet. Fler kvinnor borde få chansen att utvecklas inom sina valda yrken och ta sig uppåt på lönestegen i karriären. Det skulle också innebära fler kvinnor i sektorer som tidigare har varit förbehållna männen och på lång sikt bidra till en riktig, reell och hållbar jämställdhet. I dag, herr talman, är mer än hälften av Sveriges yrkesarbetande kvinnor hänvisade till den offentliga sektorn som arbetsgivare och saknar i praktiken tillgång till en fri arbetsmarknad. Den offentliga sektorn har blivit en kvinnofälla. Om man en gång har hamnat där är det svårt att ta sig därifrån. Det finns inget att välja på. Vi vill därför öppna för alternativ i vården, skolan och omsorgen. Gårdagens beslut här i kammaren om fri etableringsrätt för förskolor ger en sådan möjlighet, och vi gläds, även om Socialdemokraterna med all kraft har motarbetat detta. Vi anser att det behövs mer av detta, inte mindre. Allians för Sverige föreslår en startlag som gör det möjligt för läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och andra att skapa nytt och välja inom sin egen arbetsmarknad. Inom Allians för Sverige föreslår vi också en skattesänkning för hushållstjänster. Vi vill införa en 50-procentig skattereduktion på utgifter för arbetskostnader upp till 100 000 kr. Det är märkligt att snart sagt alla utom Socialdemokraterna ser det positiva med vårt förslag om hushållstjänster. Senast var det fackföreningen HTF och Byggnads som tillsammans ställde sig bakom detta förslag. Min uppmaning här i dag är: Gör det ni också! Våga välja förnyelse, förnuft och framtidstro! Vårt delmål om ekonomisk jämställdhet är därför: Kvinnor och män ska ha lika möjligheter och villkor i fråga om utbildning, arbete och företagande för att kunna uppnå varaktig ekonomisk självständighet. Moderaternas utgångspunkt är att både män och kvinnor vill arbeta och ta ansvar för sina liv, sina familjer och sina barn. Och att ha ett arbete är mer än bara ett sätt att dra in pengar till hemmet. Det är en viktig del av den personliga identiteten och självkänslan. Att underlätta för kvinnor att förvärvsarbeta samtidigt som de skapar en familj är en viktig del av jämställdhetspolitiken. Ett första steg är att männen tar sin del av ansvaret för att sköta barn och hem, för att underlätta för kvinnor men också för att det har ett värde i sig. Men vi tror inte på tvingande lagstiftning i syfte att förmå fäder att ta ett större ansvar hemma, och vi avvisar alla förslag om kvoterad föräldraförsäkring. Däremot tror vi på incitament. Vi föreslår därför ett förvärvsavdrag i kombination med föräldraförsäkringen. Den förälder i familjen som har den lägsta inkomsten får en skattereduktion när den andre föräldern, den med högre inkomst, tar ut sin föräldraledighet. Vi vill dessutom göra det ekonomiskt möjligt också för mer högavlönade - det är oftast män, som vi vet - att vara föräldralediga, och vi accepterar regeringens förslag till höjning av taket i föräldraförsäkringen. Det skulle också, anser vi, förbättra kvinnornas incitament att gå tillbaka till arbetslivet. Men friheten att välja själv hur man vill sköta sin familj och sin fritid måste finnas kvar. Därutöver vill vi ge möjligheter för kommuner att låta finansieringen av barnomsorgen till de allra minsta barnen tillfalla de föräldrar som själva väljer att låta sina barn vara hemma lite längre. Vårt mål för det obetalda hem- och omsorgsarbetet ska vara: Kvinnor och män ska ha lika möjligheter att kombinera privatlivet med arbete, efter egna önskemål och förutsättningar. Ett ökat inflytande över den egna situationen, främst på arbetsplatsen, skulle bidra till att förbättra hälsan hos många kvinnor. Det finns ganska gott om undersökningar som visar det. Därför är ökad mångfald inom offentlig sektor också ett steg mot ett friskare Sverige. Det finns en problematik kring kvinnligt och manligt i sjukvården som måste synliggöras. Dessutom är det, när vården utformas, viktigt att beakta den kunskap som finns om kvinnors och mäns olika konstitution, symtom och behov. Vi vill att hälso- och sjukvården ska kvalitetssäkras genom att vi har en samlad tillsynsorganisation och genom att vårdens förutsättningar för kvinnor och män mer tydligt lyfts fram i forskningen. Därför behövs det ännu ett mål, och vi vill ha ett för hälsofrågor som lyder: Vård och omsorg ska vara tillgängliga på lika villkor för kvinnor och män. Herr talman! Den socialdemokratiska regeringens misslyckande att rusta ett rättsväsende som inte tolererar brottslighet har till stor del bidragit till att våldet ökar, mot både män och kvinnor. Vi föreslår en rad konkreta åtgärder som syftar till att hejda våldet, att öka rättsväsendets kapacitet, att bekämpa brottsligheten och att öka tryggheten för alla. Vi vill öka antalet poliser till 20 000 år 2010. Synliga poliser är viktiga för att öka tryggheten hos medborgarna och för att minska risken för att brott ska begås. Och för att öka antalet poliser och förbättra förutsättningarna för rättsväsendet och öka tryggheten för alla vill Moderaterna tillföra rättsväsendet 5 miljarder under de kommande tre åren. En rättsstat som tydligt reagerar mot allt våld måste också ge kvinnor som blir misshandlade av närstående ett bättre skydd. Det ska inte längre råda någon tvekan om att kvinnomisshandel ska ge fängelsestraff. Straffen i Sverige måste höjas generellt. Överträdelse av besöksförbud måste straffas hårdare för att inskärpa allvaret i att utsätta människor för trakasserier och hot. Övervakningen av besöksförbud måste förbättras, till exempel genom att man använder elektronisk fotboja vid besöksförbud. Det ska finnas möjligheter till och resurser för att utrusta hotade kvinnor med larmpaket, skyddad identitet och, om det skulle behövas, livvakt. Allt det här är åtgärder som skulle öka tryggheten för kvinnor. Det finns en rad områden där kvinnor och flickor upplever diskriminering som strukturell eller kulturell. Ett exempel är unga kvinnor i så kallade hederskulturer, men det finns också en förlegad syn på flickor och kvinnor i vår egen kultur. Unga flickor får ofta stå ut med glåpord och angrepp på sitt kön, i form av svordomar och förolämpningar. Detta förtryck är oacceptabelt oavsett bakgrund. Vi föreslår att brottet förolämpning ska falla under allmänt åtal. Det ska vara lika straffbart att anspela på någons kön eller sexualitet i allmänhet som på någons ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning. Ställer regeringens företrädare, ministern, upp på detta? Lagstiftning, herr talman, är bara ett instrument för att tillförsäkra människor en rätt till frihet och frid. Därför är diskussionen om etik och moral lika viktig för att komma åt de problem som i dag drabbar främst kvinnor. Det går inte att lagstifta bort dåliga attityder, nedvärderande syn på kvinnor eller ett förtryckande beteende. Men det är nödvändigt att vi, genom opinionsbildning och öppen debatt, fokuserar på problemen och drar upp dem i ljuset för att på så sätt få den långsiktiga attitydförändring som ger varje människa möjlighet att forma sitt eget liv. Vi föreslår ett sista delmål: Svensk lag ska gälla lika för kvinnor och män. Våld och brott ska inte tolereras, oavsett vem som råkar ut för det eller vem som utför det. Herr talman! Moderaterna står naturligtvis bakom samtliga reservationer i betänkandet med moderata förtecken, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 1.

Tina Acketoft (Fp)

Anf. 117 Tina Acketoft (Fp)

Herr talman! Detta är en stor dag. För om man får tro regeringen, med samarbetspartner, går jämställdhetspolitiken nu in i ett nytt skede. Eller rättare sagt: Det gjorde den faktiskt redan när regeringen överlämnade propositionen Nya mål i jämställdhetspolitiken . Om det är någonting som gör mig misstänksam så är det när man får en rubrik i 36 punkters fetstil som innehåller något av orden "nya", "extra", "speciellt", "bäst" eller något liknande. Då kan man vara ganska så säker på att det är så här: Innehåller det som man ska få folk att läsa inte någonting nytt gäller det att i alla fall sätta folk i rätt frame of mind , som man kallar det, när de får upp skrivelsen. Och det är faktiskt mest gammal skåpmat. Tack och lov är vi i denna församling inte så lättduperade att vi går på någonting som "nya" i 36 punkters fetstil. "I jämställdheten inget nytt" kanske skulle vara en bättre beskrivning av den här skrivelsen, men det kanske inte är fullt lika säljande. Vi vet nämligen redan allt som står här. Vi vet vilka brister som finns. Vi vet att vi har löneskillnader som är orättvisa - vi kan allt om dem. Vi vet att vi har en könssegregerad arbetsmarknad. Vi vet att män utövar våld mot kvinnor och barn. Vi vet att kvinnor har mindre makt än män, och vi vet att män generellt i allt är överordnade kvinnor. I den här kammaren är vi rörande överens om att vi inte vill ha det så. Jämförelsevis, om man tänker på hur det ser ut i världen, har vi kommit en bra bit på vägen när vi talar om jämställdhet i Sverige. Det är viktigt att säga. Man ska inte alltid utmåla någon domedagsprofetia. Jag tror inte att det blir trovärdigt i längden. Och kvinnor och män i Sverige är faktiskt hyfsat överens om vikten av jämställdhet och om att allt annat faktiskt är orättvist. Men om vi ska vara ärliga har inte kampen direkt varit någon kamp på ganska lång tid. Det har inte varit som så att män direkt har behövt förändra sitt beteende för att åstadkomma den jämställdhet som vi nu har fått. Och det är inte så himla svårt för mig att förändra mitt beteende så länge jag egentligen inte behöver förändra någonting utan det bara är vackra ord. En sak är faktiskt säker: Om vi vill gå vidare, om vi menar allvar med pratet om jämställdhet, att vi ska dela lika på kapitalet och på makten och på ansvaret och på rättigheter och skyldigheter, måste det bli en förändring. Män måste maka på sina bakar från styrelsestolarna, och kvinnor måste äntra dem. Vi kvinnor måste också ha rätten att få vara i styrelserummen eller i militära sammanhang eller här i detta parlament just för att vi är de individer vi är, inte för att vi ska vara mjuka feminina buffertar mellan karlakarlar. Det är alltså i högsta grad tid för en förändring, ett nytt skede i jämställdhetspolitiken. Herr talman! Jag vet knappt var jag ska börja. Jag tror att regeringen vill väl, och jag tror att man faktiskt har haft någon typ av avsikt. Man vill åstadkomma en bred förändring med propositionen och betänkandet. Men det spretar värre än en okammad tuppkam. Det innehåller i princip bara ett enda nytt förslag, en ny myndighet! Har ni hört något så drastiskt? Det ska bli en ny myndighet. Rent instinktivt kan man se att det kravet är ett rejält underkännande av en politik man tidigare själv har fört, och det är vi många som skriver under på. När jag nu har ministern här, vilket är en lika ovanlig som trevlig överraskning, kanske han kan förklara vari denna myndighets uppdrag ska bestå. Det står att den ska bidra till att utveckla en effektiv jämställdhetspolitik. Att bidra till att utveckla en effektiv jämställdhetspolitik borde man nästan kunna hoppas är ett grundläggande krav för alla myndigheter, att de på något sätt ska bidra till en effektiv politik inom sitt område. Något annat verkar tämligen huvudlöst. Jag ska inte uppehålla mig vid detta. Jag är tämligen övertygad om att jag inte kan övertyga jämställdhetsministern om att ännu en myndighet inte är vad vi kvinnor eller män behöver i Sverige. Hur tydligt en myndighets uppdrag än skulle vara formulerat - notera att jag inte säger att det är så, men om det skulle vara så - kommer den inte att kunna ersätta verklig handlingskraft hos regeringen. Det finns nämligen redan myndigheter inom alla de områden som våra frågor berör. Vad regeringen i stället borde göra, om jag får drista mig till att ge jämställdhetsministern råd, är att ta ett särskilt ansvar för att myndigheterna ägnar sig åt det de ska inom jämställdhetsområdet och också att samordna det arbetet effektivt. Det gäller att skapa den röda tråden i jämställdhetsarbetet som alla skriker efter i stället för att komma pytsande med småpengar hit och småpengar dit efterhand som massmedierna belyser någon ny krisuppgift som råkar bli månadens smak. Ett sådant arbete gör ingen speciellt lyckligt. Det gör att resultatet blir dyrt och dåligt. Under en alliansregering blir det ingen ny myndighet. Däremot blir det en samordning mellan de myndigheter som finns. Låt mig också passa på att yrka bifall till reservation 27, så att vi har det svart på vitt. De pengarna och den kraften kan vi ägna åt att verkligen skapa konkreta åtgärder som minskar löneskillnaderna och skapar trygghet för kvinnor och barn som blir misshandlade eller våldtagna. Herr talman! Det finns mycket jag vill säga. Det märks kanske. Jag vill ägna resten av min talartid åt en fråga som jag ändå tycker är viktigast inom jämställdhetsarbetet. Det finns grader i helvetet. Frågan är faktiskt livsviktig. Det handlar om mäns våld mot kvinnor och barn. Dag efter dag sker det, i alla typer av hem. Det utförs av nyktra som onyktra. Det är män av om någon märklig anledning anser sig ha rätten att banka frun gul och blå. Varje år anmäls 60 000 fall av våld, hot och ofredande. Varje år anmäls över 10 000 fall av sexualbrott. Varje år mördas 16 kvinnor av sin partner, nuvarande eller före detta. I går var det dags igen, och det följde samma mönster som vanligt. När kvinnan äntligen efter många år av hot och misshandel bestämmer sig för att gå, då klipper mannen till. Hon blev först skjuten för säkerhets skull, och därefter knivstucken. Som om inte det skulle vara nog var fyra av fem barn hemma, tror jag dessutom. Alla siffrorna och morden undantagna har vi ett gigantiskt mörkertal. Det är väl det enda vi kan vara säkra på. Jag vet att vi alla är lika upprörda över detta. Men varje år får vi höra från regeringen att detta är ett prioriterat område. Mycket har gjorts, men det återstår mycket att göra. Det ska jag också säga till regeringens försvar. Det är inte rätt att säga att man står handfallen, men mycket återstår att göra. Man kan fråga sig vad ett mål som: Mäns våld mot kvinnor ska upphöra, egentligen säger. Är det någon mer än jag som får känslan av peace, love and understanding ? Det är en vacker och fantastiskt formulerad mening, men den ger ingenting. Hur ska mäns våld mot kvinnor upphöra? Jag är inne på mitt andra exemplar av rapporten Slag i luften som kom år 2004. Det är en svidande rapport där regeringen inte bara får slag på fingrarna utan rakt i solar plexus över den politik som är förd på området. Det är inte bara det. Den kommer dessutom med en handfull konkreta åtgärder på hur man skulle kunna stoppa mäns våld mot kvinnor. Jag skulle vilja passa på att återigen fråga ministern: Vad avser han att göra med denna fantastiska skrivelse? Folkpartiet plockade upp inte alla punkter men ett antal av deras förslag och infogade i vår politik. Vi driver de frågorna som verklig konkret politik. Det ska införas familjevåldsenheter inom alla polismyndigheter så att vi verkligen får den samverkan som vi alla har talat så vackert om och en social myndighet som samverkar med Rikskriminalen, och så vidare. Det ska finnas en kommunal brottsoffergaranti så att utsatta kvinnor och barn får det skydd de behöver. De ska inte behöva bli ihopplåstrade av kvinnor som i vanliga fall knypplar dukar och som nu ska knyppla ihop varandra. Staten ska ta ansvar för de brottsoffer som kvinnor och barn är. Vi säger också att en haverikommission ska skapas varenda gång en kvinna blir mördad så att vi kan lära av de mönster vi hela tiden ser, och så vidare. Det ska finnas specialenheter med kompetens om mäns våld mot kvinnor och barn inom alla myndigheter som arbetar med frågan. Det är inte så svåra saker att omvandla till praktik. Jag vill avsluta med att ställa en rak fråga till ministern. Vad avser ministern att göra med de konkreta, goda och enkla förslag som skulle kunna leda till att vi åtminstone inte nästa år igen behöver säga att vi hade 16-20 kvinnor som blev ihjälslagna av sina män, när vi faktiskt hade kunnat förhindra det?

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 118 Stefan Attefall (Kd)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till reservation 3 om de övergripande målen och reservation 27 om jämställdhetsmyndigheten. Detta är en proposition och ett betänkande som handlar om målen för jämställdhetspolitiken. Då borde faktiskt debatten handla lite grann om idéerna bakom jämställdhetspolitiken och vad man egentligen vill. Vi kristdemokrater har försökt att ta propositionen på allvar och har diskuterat igenom med varandra och också angett i en motion hur vi vill formulera jämställdhetspolitiska mål som passar i dagens samhälle och som sedan också leder till konkret politik. Det finns en risk med jämställdhetspolitiska mål att det blir vackra ord, och sedan betyder de ingenting i praktiken. Vi är därför lite besvikna över att man inte hade en bättre tidsplanering och en bättre möjlighet att kunna remittera målen till olika utskott i riksdagen och få en rejäl beredning och engagemang från alla utskott som finns i riksdagen och diskutera: Vad innebär det här på vårt område? I stället blev det snabbspår genom riksdagsmaskineriet för att klara en sen tidsplan på grund av en sen proposition. Det är ett arbete som inte skapar det breda engagemang som vi tycker är nödvändigt för den här typen av proposition. Det ska ändå vara grunden för vad som sedan ska komma av konkretion. Vi inom Kristdemokraterna vill nog påstå att vi kanske varit det parti som har jobbat igenom målen noggrannast av alla partier. Jag hoppas att ett undantag finns, och det är regeringen själv. Vi har självklart förslag till ett batteri av åtgärder i våra olika motioner. Men jag vill här ta fokus just på målformuleringarna och idéerna bakom jämställdhetspolitiken. 1994 års mål, som lades av den dåvarande borgerliga regeringen, var bra. Vi håller med om att tiden talar för en översyn av de målen. Men vi är inte helt nöjda med det principiella synsätt som redovisas av regeringen. Utgångspunkten för den kristdemokratiska jämställdhetspolitiken är alla människors absoluta och okränkbara värde. Jämställdhet får inte reduceras till enbart en kvinnofråga. Det är ytterst en fråga om mänskliga fri- och rättigheter. Det handlar om kvinnors och mäns lika möjligheter att förverkliga sina rättigheter men även om deras skyldighet att respektera andras rättigheter. Genom historien har kvinnors möjligheter att förverkliga sina rättigheter varit underordnade männens. Även om kvinnans ställning stärkts och hennes situation förbättrats, framför allt de senaste årtiondena, lever fortfarande strukturer, värderingar och attityder kvar som missgynnar och diskriminerar. Vi kristdemokrater anser att vi med kraft måste arbeta för att undanröja de strukturerna, betraktelsesätten och värderingarna som förhindrar eller begränsar möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Varken kvinna eller man får betraktas som objekt. Ingen får vara överordnad den andra. Båda har lika värde. Vi hävdar rätten för alla att oberoende av kön få göra sina livsval. Det gäller exempelvis val som handlar om utbildning, arbete, livspartner, föräldraskap och boende. Varje skede av livet medför val. Rätten att göra dessa efter personliga önskemål får inte vara bunden till kön. Jämställdhetspolitikens syfte måste därför vara att undanröja sådant som förhindrar och försvårar fria val. Fokus ligger alltså på detta, och inte på att få ett lika utfall i alla lägen. Notera det! Kristdemokraterna anser också att den i huvudsak radikalfeministiska analys som ligger till grund för regeringens förslag inte är en hållbar utgångspunkt för en allomfattande och väl fungerande jämställdhetspolitik. Det är inte tillräckligt att enbart fokusera på strukturella förhållanden, utan såväl analys som mål måste kompletteras med enskilda människors ansvar. Det finns på något sätt två diken i jämställdhetsdebatten. Det ena koncentrerar sig enbart på strukturer och på någonting som ligger ovanför den enskilda människan. Det blir en fokusering på detta. Det andra diket man kan hamna i är det där man bara tittar på den enskilda människans val och agerande och glömmer strukturer och sådant som finns i samhället. Vi måste ha en jämställdhetspolitik som har båda sidorna - som diskuterar både maktstrukturer, värderingsstrukturer och det personliga, enskilda ansvaret i varje situation. Politiker kan åtgärda problem på strukturell nivå och ta ansvar för det gemensamma. Men vi når inte fram till jämställdhet om inte också den enskilda människan tar sitt personliga ansvar. Ta exempelvis lönepolitiken, där vi vet att kvinnor diskrimineras och har lägre löner. Där handlar det också om att personalchefen och arbetsgivaren tar sitt personliga ansvar för att försöka bryta de strukturer, traditioner och värderingar som finns och förändra dessa. De ska inte bara uppleva att det är någon annan som ska lösa frågan åt honom eller henne. Det gäller också den fackliga företrädaren och alla som är inblandade i lönebildningsprocessen. Kristdemokraterna vill att jämställdhetspolitiken ska bygga på en realistisk syn på människa och samhälle. Det är först när vi inser att det är våra egna kränkningar av andra människors värde som skapar och upprätthåller orättfärdiga strukturer och könsroller som vi kan verka för verklig jämställdhet. Det måste ske både på en politisk, strukturell nivå och på en enskild nivå. Denna grundläggande insikt saknas, tycker vi, i regeringens proposition. Riksdagen bör därför fatta beslut om att det ska finnas andra mål än dem som regeringen har föreslagit som ska ligga till grund för jämställdhetspolitiken. Vi kristdemokrater föreslår att de mål som ska ligga till grund för denna politik ska vara följande: Det övergripande målet ska vara, som tidigare, att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på livets alla områden. Det är det övergripande målet enligt vårt synsätt. Detta ska formuleras i fyra delmål. Dem vill vi formulera på följande sätt: Kvinnor och män ska ha samma rätt, möjlighet och skyldighet att vara aktiva samhällsmedborgare och forma villkoren för beslutsfattandet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning, egen försörjning och förmögenhetsbildning som ger egen ekonomisk trygghet livet ut. Kvinnor och män ska ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor. Det sexualiserade könsrelaterade våldet ska upphöra. Principerna bakom detta är: Vad är statens roll i sammanhanget? Vi tycker att det är otydligt i regeringens propositioner. Staten har en roll att spela, men staten är inte hela samhället och kan inte lägga sig i allt. Vad är den enskilda människans område? Vad är familjernas område? Vad ska vara familjens beslutanderätt? Exempelvis finns det en stor risk att den typ av målformuleringar som regeringen har leder fram till förslag om tvångskvotering av föräldraförsäkring där man inte respekterar familjens suveränitet att fatta beslut om sådana saker. Det handlar också om respekten för det civila samhället, som vi inte heller tycker kommer fram i en del av resonemangen i propositionen. Det handlar om lika rättigheter och möjligheter, och inte alltid om att vara fixerad vid lika utfall. Vi väljer olika i livets olika skeden, och vi måste respektera detta. Jag vill ta några exempel på det. Vi skriver i vårt mål om vikten av egen ekonomisk trygghet livet ut medan man i propositionen talar om ekonomisk självständighet. Vi tror inte att någon människa är helt självständig. Vi lever i relationer med andra människor. Vi lever också i beroende av staten och politiken. Vi är beroende av bidrag och liknande saker. Vi kan inte tala om ekonomisk självständighet. Däremot kan vi tala om att skapa egen ekonomisk trygghet. Ett konkret exempel som det resonemanget leder fram till är att vi har ett pensionssystem som medger möjlighet för den ena parten att slå ihop och dela lika på sin premiepension med exempelvis makan som jobbar mindre när barnen är små. Vi vet att fler kvinnor jobbar mindre när barnen är små. Vi tycker att pensionspoängen automatiskt borde delas när barnen är små och att man får begära det aktivt om man inte vill ha det så. I Sverige är det tvärtom. Man måste aktivt begära det, och man förlorar pengar på det också. Ett exempel på att man tar hänsyn till människors olika val men försöker skapa en egen ekonomisk trygghet livet ut är ett rättvisare pensionssystem som tar hänsyn till hur verkligheten ser ut, för närvarande i alla fall. Jag vill också ta upp det sista målet, om att det sexualiserade könsrelaterade våldet ska upphöra. Regeringen vill gå ifrån detta och välja en annan formulering. Regeringen föreslår en relativt stor förändring av den målformulering som berör frihet från sexualiserat könsrelaterat våld. Kristdemokraterna anser i likhet med flera remissinstanser, bland andra Statens folkhälsoinstitut, Länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges kvinnolobby och RFSL att regeringens förslag innehåller flera brister och att den tidigare målformuleringen är bättre. Regeringen frångår dels det väletablerade begreppet sexualiserat våld, dels tillskapar den ett mål som i sin formulering inte är könsneutral och som exkluderar allt annat våld i nära relationer än just mäns våld mot kvinnor. Dessutom fokuserar regeringen ensidigt på den kroppsliga integriteten och riskerar därmed att förbigå och glömma det psykiska våld som ju är en del av det sexualiserade könsrelaterade våldet. Detta var några exempel på varför vi vill ha andra formuleringar av målen än dem som regeringen har föreslagit. Jag ska avsluta med att kort nämna att vi självfallet också avvisar förslag om inrättandet av en ny jämställdhetspolitisk myndighet. Det är en otydlig definition av myndighetens uppgift, och vi tror som sagt inte att en ny myndighet är lösningen på problemen. Tvärtom riskerar det att göra så att andra organ och andra myndigheter slappnar av och inte är lika aktiva om man lägger över detta på en annan myndighet. Därför avvisar vi alltså detta. Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 27.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 119 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Nya mål i jämställdhetspolitiken är rubriken på det betänkande som vi debatterar i dag. Det är ett gemensamt förslag från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. Från Vänstern ser vi detta som ett steg i rätt riktning. Vi är övertygade om att förslagen kommer att skärpa den framtida jämställdhetspolitiken. För oss har det varit viktigt att politiken tydligt utgår från ett maktperspektiv och inte från en analys om att det är brister hos individerna som gör att kvinnor får sämre förutsättningar än män. Det handlar om makt. Det handlar om strukturer som systematiskt innebär att kvinnor drar det kortaste strået. Oavsett om vi talar om makt, inflytande, tillgångar till resurser och positioner, rätt till kroppslig integritet eller rätt till sin sexualitet är det konsekvent så att kvinnor underordnas män. Det betyder inte, som några av de borgerliga partierna hävdar, att individen inte skulle ha något ansvar. Tvärtom är konsekvensen av en sådan analys att kvinnors rättigheter är en samhällsfråga, att vi alla har ansvar för att ta itu med detta och att vi alla omfattas av de här strukturerna och även på olika sätt upprätthåller dem. Just på grund av det faktum att det handlar om strukturer som formas av underliggande värderingar som vi alla är bärare av måste vi också ha en politik som mycket medvetet lägger upp en struktur för arbetet och gör att vi systematiskt kan bekämpa könsorättvisor. Vi får inte tappa bort maktperspektivet. Därför tycker vi att den målstruktur som man nu föreslår är bra. Den innehåller en övergripande formulering om att kvinnor och män ska ha samma makt. Man kompletterar den med delmål och bryter sedan ytterligare ned det hela i etappmål och indikatorer. Detta gör att man kan följa upp och utvärdera politiken. Vi menar att detta ger förutsättningar för en tydligare koppling än man har haft tidigare mellan mål, insatser och resultat. Det är ett steg i rätt riktning, och det är ett bra steg. Men vi från Vänstern hade också gärna sett att vi hade tagit ett ännu större kliv. Den bärande metoden i regeringens arbete är ju jämställdhetsintegrering. Det är en metod som har sin självskrivna plats. Den innebär att alla verksamhetsområden och alla politikområden ska omfattas av ett jämställdhetsuppdrag, och man ska ha ett jämställdhetsperspektiv. Men vi tycker inte att det är tillräckligt. Har man ett jämställdhetsarbete som alltför mycket bygger på mainstreaming riskerar man att få ett för svagt mandat. Allas ansvar riskerar att bli ingens ansvar. På så sätt riskerar man att halva befolkningens rättigheter kommer på undantag. Vi har ju sett konkreta exempel på att det blir konflikter. Vi såg det när Mona Sahlin var jämställdhetsminister. Då ville hon se en individualiserad föräldraförsäkring. Fackministern som hade ansvaret för föräldraförsäkringen hade en annan uppfattning, och resultatet blev att det feministiska perspektivet, jämställdhetsperspektivet, fick stå tillbaka. Det är självklart att sådana konflikter uppstår. Det handlar lite grann om att välja sida, och det har vi gjort. Därför har vi förslag på att gå ytterligare längre när det gäller organiseringen. Vi skulle vilja se en mer feministisk profil på den. Vi vill att jämställdhetsministern ska ha ett eget departement och ett övergripande mandat att driva de här frågorna. Vi skulle vilja se en jämställdhetsrevision som har till uppgift att granska myndigheter och statlig verksamhet och även regeringens hantering av jämställdhetspolitiken. Vi skulle vilja ha en jämställdhetsförordning på samma sätt som man har inom integrationspolitikens område för att förtydliga myndigheternas uppdrag. Det här är saker som vi utvecklar i vår reservation nr 25 som jag yrkar bifall till. Men detta är som sagt ett gemensamt förslag från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. Medan Tina Acketoft raljerade och undrade vad som har hänt under den här mandatperioden satt jag och funderade och kom lite snabbt på ett tiotal punkter av väldigt strategisk betydelse som vi har hunnit med och kommer att hinna med den här mandatperioden. Det handlar om rätt till heltid. Det kommer vi att verkställa. I arbetsmarknadsutskottet har vi redan justerat när det gäller tidsbegränsade anställningar. Vi har tillskjutit resurser till den offentliga sektorn. Det är kvinnors arbetsplatser. Vi kommer att presentera en nationell handlingsplan mot lönediskriminering. Vi kommer att presentera en nationell handlingsplan mot människohandel och trafficking. Vi har tillskjutit resurser till kvinnojourerna, till skyddat boende. Vi har utbildat i rättsväsendet. Vi har skärpt sexualbrottslagstiftningen. Det går att göra en lång, lång lista. Jag tycker tyvärr att Tina Acketoft raljerade och hade lite substans i sin argumentering, särskilt när det gäller mäns våld mot kvinnor. Där fick vi höra en sarkastisk beskrivning. Det är lite förvånande med tanke på att det enda förslag som Folkpartiet självt har är en utredning när det gäller en brottsoffergaranti. Det landade denna verbala kritik på. Jag kan hålla med Stefan Attefall. Det är en mycket intressant motion från Kristdemokraterna. Den är väl genomarbetad och läsvärd. Kristdemokraterna har verkligen tänkt till utifrån sina grundvärderingar och hur ni ser på feminismen och jämställdheten. Jag håller inte med, men den är läsvärd. Kristdemokraterna har tagit det här på allvar. Men tyvärr är det fortfarande så att man utgår mycket från familjen och inte ser personerna som individer. Jag tycker också att man bommar maktperspektivet. Moderaterna har en rad konserverande förslag. I stället för att ge kvinnor samma rätt som män att arbeta heltid vill man göra skattesänkningar så att kvinnor kan fortsätta att arbeta deltid. Man gör det lite mindre orättvist. Tittar man sammantaget på vad den borgerliga alliansens jämställdhetspolitik är kan man konstatera att ni inte är överens om definitionerna, ni är inte överens om analyserna, ni inte är överens om målsättningarna och inte om de politiska förslagen förutom på tre punkter. Ni vill inte ha någon jämställdhetsmyndighet. Det är ni överens om. Sedan är ni överens om att ni vill privatisera vården och omsorgen, och sedan vill ni använda skattepengar till hushållsnära tjänster. Dessa förslag bommar fullständigt jämställdhetsambitionen och är konserverande. Det är inte så att kvinnor tjänar mindre därför att de arbetar i offentlig sektor. Kvinnor har en uppsjö arbetsgivare att välja mellan på hotellsidan, när det gäller restauranger, barer, butiker och affärer. Orsaken till att kvinnor har lägre lön än män är att de är kvinnor. De diskrimineras för att de är kvinnor. Detta grundläggande faktum har inte den borgerliga alliansen tagit till sig, eller åtminstone inte låtsats om. Det är dessutom så att den offentliga sektorn är orsaken till att svenska kvinnor har en mycket högre förvärvsfrekvens än vad man har i andra länder. Den förvandlar oavlönat arbete till avlönat arbete och ökar kvinnors självständighet. Därför är en offentlig sektor, vård och omsorg i offentlig regi, en grundbult för jämställdheten. Sedan har vi det här underbara förslaget om en skatterabatt på hushållsnära tjänster. Det handlar om att skattepengar ska användas till att friska, välbeställda personer ska få hjälp med städning i sina hem. Det är ett förslag som fullständigt saknar maktperspektiv. I stället för att ta den diskussion som man måste ta om man menar allvar med jämställdheten, nämligen att männen måste gå in och ta sitt ansvar för det oavlönade arbetet, lämnar den borgerliga alliansen den konflikten helt åt sidan. I stället ska man lyfta in en tredje person som ska komma in hos vissa välbeställda och ta hand om de här arbetsuppgifterna. Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att förstå att merparten av de personerna kommer att vara kvinnor ur arbetarklassen. Det är konserverande ur både köns- och klassperspektiv och bommar som sagt jämställdhetsmålet fullständigt. Dessutom är det dyrt. Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att vi förlorar 1,25 miljarder i skattebortfall på hushållsnära tjänster, och det skapar 2 000 nya arbetstillfällen. För samma summa pengar kan man anställa 5 000 lokalvårdare eller vårdbiträden i offentlig regi. Det är så, herr talman. Det här med jämställdhetspolitik är inte alliansens bästa gren.

Tina Acketoft (Fp)

Anf. 120 Tina Acketoft (Fp)

Herr talman! Kritik gör alltid ont. Jag antar och hoppas att det var därför Camilla Sköld Jansson antog det här typiskt manliga maktspråket genom att förminska det jag sagt och kalla det för raljant. Tydligen stoppade det dessutom på något sätt så att hon inte heller hörde att jag sade att mycket gott har gjorts av regeringen när det gäller våld mot kvinnor, både av justitieministern och av andra ministrar. Men faktum kvarstår. Om vi tittar på Slag i luften från 2004 var det en svidande kritik som utdelades när man skulle utvärdera kvinnofridsreformens förslag. Folkpartiet tog till sig de förslag som kom från Slag i luften . Jag förstår att Camilla Sköld Jansson inte läser alla våra motioner, skrivelser och så vidare. Men där lägger vi in saker som de föreslår i den här utredningen i vår politik, till exempel haverikommission var gång en kvinna blir mördad och familjevåldsenheter inom alla polismyndigheter så att vi får den samverkan som jag vet att vi båda vill ha. På punkt efter punkt har vi gått igenom vår politik och arbetat in de här förslagen. Det var därför jag frågade ministern direkt vad han avser att göra med de här förslagen. Det var inte så att jag raljerade. Jag var väldigt tydlig med att ni har gjort mycket. Men mycket finns kvar att göra. Vad avser man ta för nästa steg? Det var bara det jag ville förtydliga för Camilla Sköld Jansson eftersom hon uppenbarligen missade det inlägget.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 121 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Jag tycker att det är en bra regel när man för fram kritik att man också har konstruktiva förslag och att man lägger in det i diskussionen. Jag tycker nog fortfarande att Tina Acketofts första anförande var raljant. Jag välkomnar att du preciserar era förslag. Sedan är det så att det går att göra mer. Självklart är det så. Det kommer att kunna sägas vilken regering som än sitter vid makten. Jag är trygg med att den politik som har förts har fört frågorna åt rätt håll och har gett resultat. Men det finns mer att göra. När det gäller mäns våld mot kvinnor tycker vi till exempel att det är på sin plats att göra en kostnadsberäkning av vad mäns våld mot kvinnor kostar. Vi vill fortsätta att jobba med kvinnojourerna och inrätta särskilda resursjourer. Det finns en rad alternativ. Jag tycker att det är lite svagt och kan inte förstå hur man kan säga att skatterabatt på hushållsnära tjänster är jämställdhetspolitik, att anställa 2 000 kvinnor för 1,25 miljarder. På vilket sätt förändrar det maktbalansen mellan kvinnor och män?

Tina Acketoft (Fp)

Anf. 122 Tina Acketoft (Fp)

Herr talman! Det är lite roligt att Camilla Sköld Jansson nu väljer att byta ämne, till hushållsnära tjänster. Vi kan gärna diskutera det - vi brukar göra det. Det är ett tydligt tecken på att vi har helt olika åsikter vad gäller hushållsnära tjänster. Nej, jag ser inte hushållsnära tjänster som en jämställdhetsfråga - jag ser det som en tillväxtfråga, som dessutom har jämställdhetsaspekter. Men det är en annan sak. Det var skönt att höra att Camilla Sköld Jansson efterlyste konstruktiva förslag i sitt anförande. Hon fick dem, och nu efterlyser hon dem igen. Jag kan ta dem igen: Familjevåldsenheter inom alla polismyndigheter så att vi får samverkan, kommunal brottsoffergaranti, så att kvinnor inte behöver plåstra ihop varandra på frivillig basis, haverikommission varje gång en kvinna blir mördad, ett nationellt personsäkerhetsprogram, kunskap om könsmaktsordningen och våldsprocess hos alla myndigheter och rättsväsende som berörs av frågan, specialenheter med kompetens om mäns våld mot kvinnor och barn och så vidare. Det finns på punkt efter punkt efter punkt saker som jag lovar att vi kommer att arbeta för efter en alliansseger i det val som kommer.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 123 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Då fick vi höra förslagen en gång till. Jag efterfrågade inte dem, utan jag tackade för att Tina Acketoft talade om sina konkreta förslag. Visst finns det ett jämställdhetsperspektiv när det gäller hushållsnära tjänster, men det är ett omvänt jämställdhetsperspektiv. Jag menar att det är ett antifeministiskt krav, som konserverar könsrollerna mellan män och kvinnor. Det bommar fullständigt det kanske absolut viktigaste vi har att göra när det handlar om maktbalansen mellan kvinnor och män, fördelningen av resurserna mellan kvinnor och män, nämligen att få till en jämnare fördelning av det oavlönade arbetet. Det här förslaget motverkar det. Det är kontraproduktivt.

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 124 Stefan Attefall (Kd)

Herr talman! Jag tackar först Camilla Sköld Jansson för de trevliga orden om vår motion - hoppas att hon har haft en trevlig läsning. Vi kristdemokrater försöker vara seriösa. Det som är intressant är att du säger att oppositionen och allianspartierna inte är överens om jämställdhetspolitiken. Nej, vi har ännu inte skrivit ihop oss om jämställdhetspolitiken helt och hållet. Men det finns många viktiga beståndsdelar som vi har gemensamt. Hela ditt anförande, Camilla Sköld Jansson, var att räkna upp allt som inte står i propositionen och som inte har genomförts, sådant som ni fortfarande inte är överens om med Socialdemokraterna. Du har också reservationer i det här betänkandet om sådant som du tydligen inte har fått igenom i regeringsförhandlingar. Det ska exempelvis utredas en vetenskaplig metod för att genomföra en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn. Vad jag vet har en företrädare i ditt parti också dragit slutsatsen att det ska bli en mansskatt på detta. De här förslagen har du inte fått igenom ännu. Det finns skillnader mellan regeringsalternativen och även inom oppositionen. Det är riktigt att vi fokuserar mycket på familjen. Familjen är någonting naturligt, någonting viktigt i människans liv, och vi måste respektera de val som självständiga människor gör inom familjens ram. Det är det som är skillnaden mellan kristdemokrater och vänsterpartister. Ni brukar prata om död åt familjen, och vi säger leve familjen.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 125 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Ett av de stora problemen, som också gör att vi har stora brister i jämställdheten, är just att man har kärnfamiljen som en grundtanke, att mannen är huvudförsörjare och kvinnan är biförsörjare och ska tillföra lite fickpengar till familjen. Därför är en viktig del i att komma framåt när det gäller jämställdhetspolitiken att se kvinnor och män som individer. Jag räknade upp, och kan gärna göra det igen, det som vi har åstadkommit under den här mandatperioden. Det är mycket. Vi kommer att införa stärkt rätt till heltid. Vi kommer att begränsa de otrygga anställningarna. Vi har tillfört resurser till kvinnors arbetsplatser. Vi kommer att sjösätta en nationell handlingsplan mot lönediskriminering. Vi har tillfört resurser till kvinnojourerna. Vi har tillfört resurser till skyddat boende. Vi har utbildat rättsväsendet i de här frågorna. Vi har ändrat sexualbrottslagstiftningen. Det är en lång rad med krav som vi har åstadkommit. Hitintills är det som den borgerliga alliansen har presenterat två gemensamma krav, vad jag har sett: privatisera den offentliga sektorn och inför hushållsnära tjänster.

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 126 Stefan Attefall (Kd)

Herr talman! Det fanns också ett tidigare gemensamt krav. Vi ville ha en lag som ålägger kommunerna att ordna exempelvis kvinnojourverksamheter. Det röstade Camilla Sköld Jansson emot, liksom socialdemokrater. Det var ett gemensamt krav bara för någon dag sedan här i kammaren. Det är riktigt att vi värnar om familjen, inte en familj där någon ska vara underkuvad någon annan. Vi behöver små, nära naturliga gemenskaper, inte minst för barnens skull. Om människor i de miljöerna fattar kloka, självständiga beslut ska jag som politiker respektera de besluten. Skillnaden mellan kristdemokrater och vänsterpartister är att ni har ett uppifrånperspektiv. Ni vill laga och rätta uppifrån, så att det ska bli på ett visst sätt. Då är ni nöjda. Vi säger: Undanröj hindren så att människor kan leva jämställt! Det är skillnaden, och den skillnaden är jag stolt över.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 127 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Vi tycker att det är viktigt att se kvinnor och män som individer. Jag konstaterar att jag hade fel: Ni har inte två förslag - ni har tre förslag.

Margareta Andersson (C)

Anf. 128 Margareta Andersson (C)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna nr 5 och nr 23. Jag står givetvis bakom alla andra reservationer där Centerpartiet finns med, men jag nöjer mig med att yrka bifall till dessa. Annika Qarlsson kommer också att ta upp en del av de mer konkreta förslagen från Centerpartiet i sitt anförande om en liten stund. Frågan om jämställdhet innebär för mig och för Centerpartiet lika möjligheter och lika ansvar för alla människor. Det här är alltså en väldigt viktig fråga och avgörande i många lägen för hur vårt samhälle ska utveckla sig. Vi har olika roller. Vi har mansroller och kvinnoroller. Det är den utgångspunkt jag kommer att välja för det här anförandet, för politiken kan inte ändra på vissa av de ganska djupt nedärvda, ganska djupt inrotade rollerna. Mansrollen, vad innebär den? Macho, svala relationer. Den leder till för tidig död. Jag tycker kanske inte att mansrollen är någonting att sträva efter, och jag tror att många män upplever det så också. Alltför många män hamnar i missbruk. Våld - vi resonerar väldigt mycket om mäns våld mot kvinnor, och det är fruktansvärt och förfärligt. Men det är faktiskt så att det är mest män som utsätts för andra mäns våld. Och det är precis lika förfärligt. Självmord är vanligare bland män än bland kvinnor. Utslagningen, hemlösheten och andra sådana trista saker är också vanligare bland män. Män har många gånger sämre hälsotillstånd, även om kvinnor söker hjälp oftare i olika sammanhang. Kvinnorollen då? Den kanske inte är så eftersträvansvärd den heller. Man får ofta en offerroll, underordning, stress och dåligt samvete. Alltid gör vi fel saker på fel ställe, och vi räcker inte till. Egentligen borde det förändras i många olika sammanhang. Kvinnor har en fördel till och det är att vi lever längre, och vi har bättre relationer, bland annat till våra barn. Så det finns ju fördelar med att vara kvinna, även om inte allting är positivt. Hur skulle det se ut i samhället om vi ändrade på de här rollerna? Jag tror att männen faktiskt skulle vinna mest på ett mer jämställt samhälle, inte minst i förhållande till sina barn. Väldigt många barn lever utan att ha en god och nära relation till sin pappa. Jag tror att det är viktigt för att inte männen ska bli ännu mer utslagna, ensamma och övergivna i livet än de behöver vara. Jag tror på att män kan ha nära och goda relationer, både till sina barn och till andra, både män och kvinnor i samhället. Barnen skulle definitivt vara stora vinnare i samhället på att mansrollen förändrades, om vi hade ett annat sätt att se på varandra. De skulle ha bättre relationer till sin pappa. Men jag är övertygad om att de också skulle ha bättre relationer till varandra, att små pojkar skulle kunna umgås med varandra utan att slåss och bråka hela tiden. Sedan vet jag mycket väl att det finns en kraft, en inneboende styrka, som också måste få utlopp. Men man måste inte nödvändigtvis slå varandra för det. Kvinnorna skulle definitivt också vinna - ett ökat oberoende, ekonomisk utveckling och mindre dåligt samvete. Och vi skulle slippa mycket av det våld som vi i dag utsätts för. Samhället då? Totalt skulle vi drabbas av mindre våld och därmed sammanhängande kostnader. Det kostar ganska mycket att, som Tina Acketoft sade för en stund sedan, knyppla ihop människor som har slagit ned varandra, oavsett om det är kvinnor eller män som har drabbats. Det finns väldigt mycket att vinna ekonomiskt. Men det tycker inte jag är den viktigaste delen. Det viktigaste är att vi åstadkommer ett mjukare samhälle som ändå är kraftfullt och som kan tillföra positiva saker, utveckling för män och kvinnor, inte minst på det ekonomiska planet. Jag tycker att regeringen har gjort en del bra grejer, bland annat förstärkningen av Rikskvinnocentrum, mansjourer och kvinnojourer och att man stöder och hjälper män som är våldsbenägna. Centerpartiet tror inte mycket på fler myndigheter. Vi ska däremot ta till vara de myndigheter som vi har och få dem att samarbeta mer. De ska också ta vara på den utveckling och forskning som bedrivs på universitet och högskolor. Polisen, sjukvården, socialtjänsten, skolan - alla kan ta vara på det som redan sker. Samordna det hela! Se till att polisen anmäler till socialtjänsten, att socialtjänsten och skolan har bättre samarbete för att förhindra det våld och de negativa delar som finns i samhället, i våldet, i det som sker mellan män och kvinnor som inte är bra. Jag tror inte att det går att lagstifta bort de här frågorna. Jag tycker att en del av de förslag som finns med i det här betänkandet är bra. Men det grundläggande är att vi tar ett eget personligt ansvar. Det har ingen betydelse om det gäller det fysiska eller det psykiska våldet. Det fysiska våldet kan jag sätta upp armen eller handen för att försvara mig mot, men vad gör jag för att försvara mig mot det psykiska våldet, mot mobbning och annat som förekommer? Aggressiviteten måste få andra uttryck. Det ska inte vara så att man bankar ned någon som har en annan åsikt. Samtidigt måste det få utlopp på något sätt, men då måste vi kunna kanalisera det på ett annat sätt. Från Centerpartiets sida vill vi skapa ett samhälle som är kreativt och starkt och där alla, kvinnor och män, små och stora, starka och svaga, har utrymme och kan ta till vara den styrka och den förmåga man har. Därför måste vi också se till att det här samhället tar ansvar, att vi utnyttjar det som finns på alla sätt och att vi inte utesluter någon människa, för det förlorar hela samhället på.

Ronny Olander (S)

Anf. 129 Ronny Olander (S)

Herr talman! I dag debatterar vi en mycket angelägen proposition, 2005/06:155, som handlar om nya mål i jämställdhetspolitiken samt de fyra delmålen och aktiviteter inom 48 olika politikområden. Det kommer att innebära ett genomgripande arbete som kommer att betyda mycket för jämställdheten i Sverige. Jag vill börja mitt inlägg med att yrka bifall till betänkandets förslag och avslag på samtliga reservationer. Sverige rankades förra året av Stiftelsen världsekonomiskt forum, WEF, i Genève som det land som har den minsta "könsklyftan" av de 58 nationer som ingick i deras undersökning. Mätningen innehöll bland annat områden som deltagande i förvärvslivet, ekonomiska möjligheter, politiskt inflytande och tillgång till utbildning. Det tycker jag att vi ska vara stolta över, men det finns samtidigt väldigt mycket mer som vi behöver göra. Den 31 maj 2005 beslutade vi i riksdagen om lagändringar så att vi får ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering. Lagändringarna bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna. Skyddet mot diskriminering som har samband med kön stärktes så att det kom i nivå med skyddet mot diskriminering av orsaker som etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. De lagskärpningarna var ytterligare ett bra steg i rätt riktning. Jag tycker det är alldeles utmärkt att vi har kunnat samarbeta så bra i de här frågorna, som är en del av samarbetspartiernas 121-punktsprogram. Ändå undrar jag varför det är så svårt att nå fram till det som regeringens utredare Gertrud Åström sade och som är det som ligger till grund för den debatt vi har i dag, nämligen att nå fram till det jämställda samhälle vi egentligen aldrig har haft. Det är viktigt att vi har detta som vår ansats. Ibland känner jag att vi skulle behöva en lex jämställdhet, motsvarigheten till exempelvis lex Sarah eller lex Maria i äldreomsorgen och sjukvården - det vill säga en anmälningsplikt när man ser missförhållanden. En sådan åtgärd - ett tips - skulle betyda mycket för jämställdheten. Men jag vill också ha sagt, herr talman, att i den borgerliga alliansen tycks förvirringen i synen på jämställdhet vara ganska total. Jag vill åter gå tillbaka något i tiden. För ett år sedan konstaterade jag till min förvåning att borgerligheten sprack mitt itu på den grundläggande analysen, nämligen den om könsmaktsordningen som talar om för oss att män har mycket makt och kvinnor mindre makt samt att män är överordnade och kvinnor underordnande. Om detta bildade moderater och kristdemokrater ett läger samt Folkpartiet och Centern ett annat. Man till och med voterade om det. FN har klart deklarerat att det finns en sådan maktordning där kvinnor är underordnade män. Jag kan visst förstå att det är svårt för en del av oss män att ta till oss detta, men det är ingen ursäkt som håller. Jag är övertygad om att det är nödvändigt att ändra på de här maktförhållandena om vi ska kunna nå jämställdhet. Som samhället ser ut i dag med trafficking, kvinnomisshandel och olika former av diskriminering får vi män lov att tåla berättigad kritik. En fråga som är berättigad i dag är om den borgerliga maktalliansen har en gemensam idé om hur de tycker att jämställdhetsarbetet ska drivas - förutom att angripa de välfärdssystem som vi har i dag, som är till för alla. Det gäller resonemanget vi hörde tidigare om att införa hushållsnära tjänster och att det inte ska vara någon jämställdhetsmyndighet och så vidare. Det är glädjande att vi ska tala mer om att jämställdhet är makt. Det handlar om att makten måste omfördelas och att några måste släppa makt ifrån sig för att några andra ska få den. Var någonstans i den borgerliga filosofin om utförsäljning, privatisering, avreglering och så vidare står det skrivet att det blir kvinnor som startar företaget när rean eller budgivningen ska börja på den offentliga sektorn? Var finns de praktiska exemplen? Varför inte säga som det är? Ni vill sälja ut det gemensamt ägda - det offentliga. Sedan använder ni begreppet jämställdhet som bräckjärn. Säg det rakt ut! Det hade varit betydligt ärligare. Jag tror att en del hade respekterat er mer. Det är vad det handlar om, även om de inte tycker åtgärden är bra. Tittar vi på dagens betänkande kan vi torrt konstatera att det enda borgerligheten tycks vara överens om är utförsäljningen av offentlig sektor, att det inte ska vara någon jämställdhetsmyndighet som ska vara regeringens förlängda arm ut i samhället och införandet av RUT-avdraget, det vill säga de hushållsnära tjänsterna. Vidare har ni vid olika tillfällen deklarerat att ni är i huvudsak överens om skattesänkningar till genomsnittlig EU-nivå. Det skulle innebära för svenskt vidkommande 250 miljarder kronor mindre till bland annat offentlig sektor. Beskedet till de offentliganställda, som till 80 % är kvinnor, är att var femte anställd ska bort. Inom skolan, sjukhuset, äldreomsorgen, vården, ja överallt, ska tydligen var femte bort. Vidare vill ni sänka nivåerna i socialförsäkringarna, a-kassan och så vidare. Ni vill inte ha höjningar av tak eller golv i välfärdssystemen. Hur kan det förbättra jämställdheten och kvinnors villkor? Det finns många exempel. Man pratar till exempel om privata arbetsgivare. Där finns den offentliga sektorn. Jag kan räkna upp exempel om det blir diskussion. De finns på handelssidan - inom det tredje största LO-förbundet. De finns inom hotell och restaurang. Där finns tusentals privata arbetsgivare. Men har kvinnorna det bättre inom dessa områden än kvinnorna inom offentlig sektor? Svaret är på många ställen: Så är det inte. Vad ni försöker lansera är inte lösningen, och det har ni skrivit en gemensam reservation om. Vid en genomläsning ser man att det är vad ni syftar till. Herr talman! När jag för många år sedan med kraft och entusiasm började engagera mig för jämställdhetsfrågorna var det i förhoppningen om att det skulle gå att få en bred uppslutning om jämställdheten. Så har det varit i flera sammanhang. Jag vill nämna ett praktiskt exempel. Byggnads har nämnts tidigare. Byggnads fackförening och s-kvinnorna har gemensamt organiserat ett arbete för att den generella välfärdspolitiken ska innehålla vård, skola, omsorg och boende. Hur vi bor, var vi bor, vad det kostar att bo samt frågan om boendet och utformningen av omgivningen är viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv. De socialdemokratiska kvinnorna har också skrivit ett handlingsprogram om boendet ur ett EU-perspektiv och ett svenskt perspektiv - Kvarteret Framtiden . Det var, och är fortfarande, ett bra exempel på att man på lokalt, regionalt och centralt plan verkligen kan lyfta fram den typen av frågor. Det går att påverka arbete ur jämställdhetssynpunkt. Män och kvinnor deltar gemensamt. Ibland måste var och en driva på för sig, men det är angeläget för oss alla, både män och kvinnor som vistas i vårt land, att göra detta tillsammans. Boendet har också utvecklat sig till att bli en stor och viktig politisk fråga i vårt samhälle. Frågan har sin rättmätiga plats. Jag kom till arbetsmarknadsutskottet för ett par år sedan. Jag fick där ansvar för jämställdhetsfrågorna. Min erfarenhet från socialförsäkringsutskottet var att vi tillsammans för mäns och kvinnors jämställdhet, över parti- och blockgränser, kunde diskutera hur vi skulle arbeta med frågan om kvinnors och mäns rehabilitering. Jag vet inte om det är för att jag är ny i arbetsmarknadsutskottet, men jag upplever att det är rätt bestämda blockgränser - inte minst i fråga om jämställdhetspolitiken. Därför är vi glada över att vi tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet verkligen har gjort ett reellt arbete. Det gäller inte bara denna fråga utan också lönehandlingsplaner. Vi hörde tidigare Camilla Sköld Jansson räkna upp ett stort antal frågor som vi har gemensamt arbetat med, som kommer att stärka och utveckla jämställdheten i Sverige för både män och kvinnor. Herr talman! Om vi tittar på reservationerna i betänkandet finns det enskilda reservationer och reservationer där någon har fått ett annat parti att följa med. Till min glädje har jag noterat att olika borgerliga partier i huvudsak säger sig stå bakom flera av de socialdemokratiska målen. Men något förtas glädjen av att man sedan trasslar in sig i motsägelsefulla beskrivningar av varför man ändå måste reservera sig. Det hade varit bra om man mera tydligt hade visat oppositionens, alliansens, tankar om mer konstruktiva förslag till just utvecklingen av jämställdhetspolitiken. Lite mer tillspetsat kan jag säga att de allmänna skrivningarna i reservationerna också visar på för mycket politiskt taktiserande. Jag noterar att i de debatter vi har haft under senare tid har borgerligheten gång på gång pratat om bokslut över de tre mandatperioderna som Socialdemokraterna har innehaft regeringsmakten - snart tolv år. Det går att stämma av att det vi har sagt också har blivit gjort och levererat. Det är trist att inte ens alliansen, borgerligheten, kunde enas för något år sedan - jag ser inte heller några tecken i dag - om det mest grundläggande som just FN har sagt, och vi har skrivit på konventioner, nämligen om könsmaktsordningen. Det är väl ändå den analysen som måste ligga till grund för att tänka vidare om idéer, visioner, kring ett reellt jämställdhetsarbete.

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 130 Stefan Attefall (Kd)

Herr talman! Jag tycker att det är positivt att vi är två män som diskuterar och engagerar oss i jämställdhetspolitiken. Det tror jag är ett tecken på att de här frågorna har nått en viss mognad - de berör och engagerar både män och kvinnor i riksdagen. Det har ibland lätt blivit så att detta har hänvisats till endast kvinnor. Trots detta var Ronny Olander ute i något slags försäljningsrunda för statliga företag, vilket jag inte riktigt tror hör hemma i dagens betänkande. Det är möjligt att jag har missuppfattat någonting. Vi kristdemokrater har varit lite kritiska till en del av de här målen. Vi försökte formulera annorlunda mål. Vi var kritiska till ett mål som heter En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet, där staten satt upp mål för hur familjerna ska fördela sitt hemarbete. Där kan vi ha många uppfattningar, jag och du, och vi kanske till och med har likartade uppfattningar. Men vi kristdemokrater vill inte att staten ska sätta upp mål för detta, därför att vi anar att bakom detta ligger någonting annat, någon typ av medel som ska leda till detta. Därmed är jag inne på min fråga. Det kan också vara intressant med parallelliteten till enigheten bland vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister. Jag vet inte exakt hur det ser ut, men det kanske Ronny Olander kan reda ut här och nu. Vänsterpartiet vill tvångskvotera föräldraförsäkringen rakt av. Det vill Miljöpartiet också. Ni hade en socialdemokratisk kongress där ni öppnade för att det eventuellt blir en tvångskvotering av föräldraförsäkringen. Är det så vi ska tolka det här målet så kommer det att innebära att under nästa mandatperiod vill Ronny Olander bestämma exakt hur föräldrarna ska fördela sin föräldraförsäkring. Är det konsekvensen av det mål som nu finns här? Kan Ronny Olander ge besked på den punkten, det vill säga att ni är eniga om detta och kommer att tvångskvotera föräldraförsäkringen, eller är ni splittrade? Vad är beskedet?

Ronny Olander (S)

Anf. 131 Ronny Olander (S)

Herr talman! När det gäller frågan om föräldraförsäkringen kan jag säga att föräldraförsäkringen redan är individuell. Den är redan, i den meningen, kvoterad på sitt sätt. Vi ska inte försöka linda in någonting annat här. Det har förts en diskussion i vårt parti och i samhället om att titta på Islandsmodellen och vad den skulle kunna innebära för att stimulera männen till att ta mer tid tillsammans med sina barn. Man kan se utvecklingen sedan 1974 då det var ½ %. I dag är det nästan upp till 20 %. Det är det vi försöker understödja och verkligen ge möjlighet till och skapa förutsättningar för, bland annat genom att höja taket i sjuk- och föräldraförsäkringen. Det kommer att betyda mycket. Det har varit en del av problematiken för lönebildningen, så jag är ändå inte så sur på arbetsmarknaden. Vad gäller ditt inledande resonemang om försäljning av statliga bolag känner jag inte igen mig. Protokollet får visa vad som är sagt. Nej, det handlar om era tankar och det ni skriver i era reservationer, var för sig, om att offentlig sektor ska utförsäljas, för det är det som är er tanke. I det ligger också ert stora undandrag på 250 miljarder från den offentliga sidan. Det får konsekvenser på två mandatperioder.

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 132 Stefan Attefall (Kd)

Herr talman! Det har inte med saken att göra, men sluta lafsa om de där 250 miljarderna! Det är socialdemokratisk retorik från något valstrategihögkvarter och har ingenting med verkligheten att göra. Sälja ut - jo, vi vill sälja ut det statliga ägandet i Nordea och Telia, men det handlar inte om att sälja ut någonting annat. Det handlar om att öppna upp för människor att starta eget, ha mera valfrihet och liknande saker, även när det gäller offentliga tjänster. Ronny Olander svarade inte på min fråga om innebörden av att staten ska ha ett mål om en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Blir konsekvenserna om vi tar det målet här i riksdagen att vi kommer att hamna i ett läge då vi ska kvotera föräldraförsäkringen? Den är individuell redan i dag - ja. Det är inga problem med det. Det är jag som bestämmer min del och min hustru som bestämmer sin del, men jag bestämmer själv om jag vill ha kvar den eller vill lämna över den, och hustrun gör likadant. Att höja taket är jättebra - det har vi krävt länge. Att stimulera, uppmuntra och informera om att pappor bör ta större ansvar och ta ut mera av föräldraförsäkringen är jättebra - det går att göra ännu mer på det området. Positiva exempel finns runtom i landet som man kan hämta inspiration ifrån. Men det var inte det frågan handlade om. Blir det en kvotering av föräldraförsäkringen där man låser mera till den ena och den andra parten om Socialdemokraterna vinner valet? Är ni ense med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, eller kommer ni att förvägra dem att få igenom sina krav på det området? Vad kommer att hända efter valet, Ronny Olander?

Ronny Olander (S)

Anf. 133 Ronny Olander (S)

Herr talman! Jag känner inte över huvud taget till att det skulle ha förts några diskussioner om vad som ska hända efter valet i den bemärkelsen. Vi socialdemokrater har, precis som du själv relaterar till, vår partikongress. Det beslutet är det som gäller - punkt slut. Jag vill återknyta - du kom lite väl billigt undan det som du kallade för våra beräkningar på Sveavägen 68 - till de 250 miljarderna. Du har väl funderat på det här. Du är ju en man med många tankar och funderingar. Om du själv räknar ut det så är det ändå så att om man anpassar vår modell, den nordiska modellen, till EU-nivå eller OECD-nivå så är det i storleksordningen 250 miljarder kronor vi pratar om. Du kan väl ändå bekräfta att det är på det viset. Om du inte har mer talartid så kan du väl nicka i alla fall.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 134 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Jag begärde replik därför att jag blev så oerhört upprörd över Ronny Olanders stil i talarstolen, där han använder sig av direkta lögner. Hur länge ska Socialdemokraterna hålla på och ljuga? Falska mejl och lögner - är det det som är socialdemokratisk politik nu fram till valet? 250 miljarder, säger Ronny Olander. Jag har med mig Moderaternas ekonomisk-politiska motion. Jag har med mig motionen som handlar om jämställdhet. Var någonstans i dessa motioner, Ronny Olander, står detta som du står och talar om i talarstolen? Sanningen är att Moderaterna föreslår 10 miljarder mer än regeringen till vård och omsorg. Moderaterna föreslår 10 miljarder mer än regeringen till skola och forskning. Moderaterna föreslår 5 miljarder mer till rättsväsendet. Det vore tacknämligt, herr talman, om Ronny Olander kunde antingen be om ursäkt för det han står här och säger eller visa oss var någonstans detta står i Moderaternas motion.

Ronny Olander (S)

Anf. 135 Ronny Olander (S)

Herr talman! Jag pratar om den långsiktiga inriktning som ni i alliansen står bakom, där ni pratar om att ni ska sänka skatterna till EU-nivå och OECD-nivå. Då är det inte så svår matematik att räkna ut att det är de pengarna det handlar om. Jag tror inte att jag har missat någonting i det nya så kallade arbetarpartiet som ni nu går ut och säger. Det är väl också på det viset att det är svårt att hänga med i moderat politik i dag, för det är inte säkert att det som gällde i går gäller i dag med alla de - jag vill inte säga kappvändningar, för det är tydligen mycket känslor här i kammaren i dag, men det är ändå det som det handlar om, tycker jag. Man kan inte ändra politiken hur mycket som helst och kasta om - jo, det kan man, och det gör ni! Men det är i alla fall de summorna som ni har sagt att det handlar om. Jag utgår ifrån att det fortfarande gäller.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 136 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Ronny Olander kan inte visa någonstans att vi har krävt 250 miljarder i skattesänkningar här i riksdagen. Jag tycker att det vore tacknämligt om Ronny Olander kunde medge detta. Det är egna beräkningar från Sveavägen. Det är valtaktik man håller på med - inte någonting annat. Jag upprepar: Moderata samlingspartiet föreslår 10 miljarder mer än Socialdemokraterna till vård- och omsorgssektorn. Vi föreslår 10 miljarder mer än Socialdemokraterna till skola och forskning. Vi föreslår 5 miljarder mer än Socialdemokraterna till rättsväsendet. Sedan säger Moderaterna att det inte är orimligt alls att i takt med att det blir ökade skatteintäkter i Sverige - det får man, Ronny Olander, när fler människor kommer i arbete och betalar skatt; då blir det automatiskt mer skatteintäkter - är det inte orimligt att man kan minska det procentuella uttaget. Eller, herr talman, är det ett självändamål för socialdemokrater att ha högst skatt i världen?

Ronny Olander (S)

Anf. 137 Ronny Olander (S)

Herr talman! Det är definitivt inget ändamål att ha hög skatt, men det är ett ändamål att ha bra socialförsäkringssystem, bra välfärdssystem, höja till exempel sjuk- och föräldraförsäkring och höja golvet, och som vi har sagt när det gäller a-kassan, inför nästa mandatperiod är vi beredda att höja taket även där, naturligtvis med den hänsyn och respekt som fordras till den ekonomiska utvecklingen. Jag tycker det är märkligt att många borgerliga riksdagsledamöter talar så mycket om att ge mer pengar till det och det. Jag har också läst den bok av Ulf Kristofferson där Fredrik Reinfeldt har huvudrollen och där den moderata partitoppen just säger att om man sänker skatter så måste man ta bort någonting. Det är väl det som ni är beredda att göra. Sedan är frågan hur ni räknar ihop det. Om inte siffran kan levereras nu, vad gäller de 250 miljarderna, vore det intressant att se vad de svenska skatterna skulle bli i förhållande till EU-nivån. Det skulle vara intressant att veta så att vi även fick en debatt om det. Är det de 250 miljarderna som gäller eller är det mindre - 240 eller 230? Det kommer ändå att slå med stor kraft mot de offentliganställda, de kvinnor vi pratar om.

Margareta Andersson (C)

Anf. 138 Margareta Andersson (C)

Herr talman! Från Allians för Sverige vill vi möta framtiden, och därför tycker vi att det vore bra om vi kunde sänka skattetrycket, inte skatterna, till det i jämförbara OECD-länder. Det gäller de nordiska länderna. Då skulle vi hamna i ett skattetryck som inte ligger så förskräckligt långt från det som vi har nu. Det som vi sagt i vår gemensamma motion är att vi ska sänka skatterna för anställda och arbetsgivare med ungefär 50 miljarder. Hur vill Socialdemokraterna möta framtiden när det till exempel gäller de kvinnor som i dag inte kan starta egna företag för att de finns inom den offentliga sektorn? Hur svarar Ronny Olander när jag säger att det gått tolv år och man inte kommit längre vad gäller att utjämna löneskillnaderna? Skillnaderna är ungefär lika stora i dag som när Socialdemokraterna kom till makten för tolv år sedan.

Ronny Olander (S)

Anf. 139 Ronny Olander (S)

Herr talman! Det sistnämnda pekar väl just på den här debatten när ni påstår att staten ska bestämma, staten ska styra och ställa överallt, inte minst i jämställdhetspolitiken. Regering och riksdag skapar förutsättningar, möjligheter, utveckling för att män och kvinnor ska ha möjlighet att starta eget företag, kunna umgås med sina barn, ha försäkringar, trygghetssystem och så vidare. Jag har frågat näringsminister Thomas Östros om just kvinnors företagande. Ett av svaren är att det rör sig åt rätt håll, och utvecklingen vad gäller kvinnors företagande är viktig. Det finns omfattande handlingsprogram med över 330 konkreta åtgärder. Det handlar om lagar och förordningar, myndighetsföreskrifter, lånemöjligheter, ja allt. Det är viktigt att lyfta upp frågor om kvinnors företagande, kvinnors möjlighet att, precis som män, kunna ta lån på banken, få utbildning och kompetenshöjning och många andra sådana saker. Problemet man kan uppleva när man läser era reservationer var för sig är att ni tror att nyckeln ligger i att sälja ut den offentliga sektorn, att öppna upp, som man säger. Tanken är att det genom det privata ägandet skulle uppstå en stor lycka. Som jag sade tidigare finns det inom handelsområdet och inom hotell- och restauranganställdas område tusentals privata arbetsgivare. Har kvinnorna bättre villkor där? Har de bättre löner? Har de mer heltid? Det är sådant som vi som arbetsgivare i en kommun trots allt kan vara med och påverka. Låt mig också säga att av landets nästan 300 kommuner styr ni i en tredjedel, vi i ungefär en tredjedel och sedan är det blandat i ytterligare en tredjedel. Ni har alltså lika stort ansvar som vi att vara mönsterarbetsgivare i kommunal och offentlig sektor.

Margareta Andersson (C)

Anf. 140 Margareta Andersson (C)

Herr talman! Ronny Olander svarade inte på min fråga. Varför har man inte kommit längre när man haft ansvar så länge? Med alla de 330 åtgärderna borde man väl ha kunnat komma lite längre. När jag kom in i riksdagen hade vi ett samarbete mellan socialdemokrater och centerpartister. Vi hade målsättningen att 30 % av företagen skulle startas av kvinnor. Tyvärr har Sverige inte uppnått det målet ännu. Om man jämför med till exempel USA ligger de på över 40 %. Det är alltså nästan jämställt där, och varken Ronny Olander eller jag upplever väl det landet som något mönster av socialt företagande. Jag tycker fortfarande att den offentliga sektorn borde ha kunnat bryta vallen, men tyvärr har det inte skett, inte ens i socialdemokratiskt styrda kommuner - om vi från alliansen nu inte skulle vara så stora föregångsmän och -kvinnor. I det fallet har vi inte lyckats på någondera håll, vilket är beklagligt, och jag tycker därför inte att Ronny Olander ska anklaga alliansen för att vara sämre än någon annan. Boendet är en annan viktig fråga. Kvinnorna behöver komma in mycket mer i planeringen än vad fallet är i dag. Inte heller där upplever jag att man kommit särskilt långt. Det behövs mer förändringar. Till exempel behöver man bygga bort en del av det som i dag alstrar mäns våld mot kvinnor - överfall och sådant sker ju i tunnlar, mörka parker och så vidare. Den socialdemokratiska regeringen har inte lyckats uppnå de mål som vi gemensamt satte upp, för många av dessa mål är faktiskt gemensamma. Upp till bevis, Ronny Olander!

Ronny Olander (S)

Anf. 141 Ronny Olander (S)

Herr talman! Jag vill börja med att ge en eloge till Margareta Andersson för hennes ärliga svar att man ska sänka skattetrycket i nivå med OECD-länderna. Jag har för mig att det är ett sjuttontal länder som ingår i den beräkningen. Det är väl utifrån den summan som vi diskuterat, omkring 250 miljarder eller ej. Jag ser fram emot att höra om det finns andra beräkningsgrunder för detta. Visst, jag kom in i riksdagen 1994 och var med när Centern och Socialdemokraterna samarbetade. Vi gjorde en hel del, och en del gick bekvämt. Nu befinner vi oss dock i en helt annan ekonomisk situation. Ni valde den borgerliga alliansen, och därför har vi samarbetat med Vänstern och Miljöpartiet. Det har varit framgångsrikt, inte minst under de senaste åren, med reallöneutveckling och så vidare. Jag vill ge Margareta Andersson rätt i att vi också ska ställa krav på socialdemokratiskt styrda kommuner, och jag hoppas att ni är beredda att säga till er tredjedel att även de ska vara med i detta arbete. Det behövs verkligen. Jag uppskattar också att Margareta Andersson lyfter upp boendefrågorna. Det gäller att bygga bort mörka tunnlar, dåligt upplysta gångstigar och dylikt. Där kan kvinnor vara med, både som arkitekter och annat, och på olika nivåer planera det framtida boendet. Därför vill jag nämna de socialdemokratiska kvinnorna och handlingsprogrammet Kvarteret Framtiden . Det är ett exempel både ur ett svenskt och även ur ett EU-perspektiv på att frågan inte bara är nationell utan också kan vara lite större. Helt klart finns det mycket mer att göra, och det är väl det som hela det här arbetet och debatten i dag syftar till. Vi har kommit långt. Vi är otåliga. Det är viktigt att analysera det, och det är viktigt att inom 48 politikområden säga: Så här mycket är det, och så ska vi göra!

Ulf Holm (Mp)

Anf. 142 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Propositionen Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken har utarbetats av regeringen, Miljöpartiet och Vänstern tillsammans. Jag har därför inga reservationer utan yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och därmed avslag på samtliga reservationer. Propositionen är en målproposition och tar bland annat upp styrning och organisering av jämställdhetspolitiken samt en uppföljning av skrivelsen Jämt och ständigt som vi behandlade i riksdagen hösten 2003. Det är ett omfattande arbete som skett under de senaste åren, och i och med denna proposition går jämställdhetspolitiken in på en ny växel. En framgångsrik jämställdhetspolitik ska vara integrerad i all politik och forma samhället och människors vardag. Det gäller allt från ekonomisk politik till arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik. Jag kan i mitt inlägg i dag omöjligt gå in på alla de områden som tas upp utan vill endast lyfta fram några viktiga områden. Vi föreslår ett nytt övergripande mål för jämställdhetspolitiken. Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det torde vara en självklarhet, men så är det tyvärr inte i dag. Trots en lång tid av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en skev könsmaktsordning. Det är mannens behov, perspektiv och värderingar som alltjämt sätter dagordningen och är styrande i samhället. Arbetet måste därför ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste göras medvetna om att det alltjämt råder en könsmaktsordning där mannen är norm. Samhället är organiserat utifrån föreställningen att den medborgare som världen ska anpassas efter är man, heterosexuell, vit och medelålders. Sanningen är förstås att denna grupp utgör en ganska liten del av befolkningen och att majoriteten därigenom definieras som avvikande och i och med det på olika sätt tvingas arbeta mot strukturer som missgynnar dem. Denna orättvisa är ett allvarligt demokratiskt problem som innebär att grundläggande mänskliga rättigheter åsidosätts. Det är dessutom ett oerhört slöseri med resurser och positiva krafter. I ett jämställt samhälle ska män och kvinnor i första hand ses som människor och i den meningen vara lika inför varandra. Miljöpartiet anser att både kvinnor och män tjänar på ökad jämställdhet och att bristen på jämställdhet är ett resultat av den patriarkala struktur som formar samhället. Den i dag omfattande lagstiftningen om jämställdhet i Sverige kan ge sken av att det patriarkala förtrycket är borta. Så är det tyvärr inte. Trots många bra lagar påverkar fortfarande könstillhörigheten våra möjligheter och val och det bemötande vi får i samhället. Arbetsmarknaden och lönesättningen är bra exempel på detta. Trots att kvinnor gått om män i utbildningsnivå kvarstår löneskillnaden mellan könen. Fler kvinnor än män har otrygga anställningsförhållanden, är deltidsarbetslösa och sjukskrivna. Det finns således skäl att skärpa målen på detta område. Det är därför glädjande att det inom kort kommer en handlingsplan för jämställda löner från oss i den rödgröna majoriteten. För oss i Miljöpartiet är det självklart att det krävs ett handslag för jämställda löner mellan arbetsmarknadens parter och staten, framför allt när det gäller den offentliga sektorn, där vi har ett särskilt ansvar som beslutsfattare. Vi kan inte fortsätta acceptera den ordning som finns i dag. I dagens betänkande slår vi i den rödgröna majoriteten fast att ett stort problem är den dolda strukturella diskriminering som bland annat värdediskrimineringen utgör. Värdediskrimineringen innebär att yrken där kvinnor är i majoritet har sämre villkor i fråga om löner och anställningsförhållanden än yrken där män är i majoritet. Jag ser redan fram emot riksdagens debatt om den snart kommande handlingsplanen för jämställda löner, även om det kommer att bli under nästa mandatperiod. Herr talman! Det är viktigt för mig och Miljöpartiet att jämställdhetsarbetet förs av både män och kvinnor. Under jämställdhetsfrågornas hela historia har kampen nästan uteslutande förts av kvinnor. Männens deltagande i jämställdhetsarbetet har varit undantaget snarare än regeln. Ofta är det kvinnor som med oerhörd kraft har reagerat mot det tydliga uttryck för könsförtryck som sexhandel, kvinnomisshandel och ojämställda löner utgör. Men exempelvis mäns våld mot kvinnor är inte enbart en kvinnofråga utan i högsta grad en mansfråga. Det räcker därför inte med att kvinnor diskuterar jämställdhet och könsroller när det är mansrollen och dess schabloner som faktiskt är det största problemet. Självfallet måste utgångspunkten för en debatt om mansrollen vara att vi alla är individer, men vi är alla påverkade av schabloner - allt från att yngre pojkar får en bild av den manliga rollen genom att bland annat kolla på Internets allt grövre sexsidor där kvinnan är till för att köpas och förnedras, över lumpartidens machojargong till den manliga vuxenvärldens acceptans, tystnad eller till och med medlöperi. Män liksom kvinnor underställs föreskrivna normer för hur de ska bete sig som man respektive kvinna. I det betänkande som diskuterades i jämställdhetsdebatten 2003 skrev jag ett särskilt yttrande över behovet av att en tvärpolitisk utredning tillsätts för att analysera en ny mansroll och hur detta arbete ska föras ut till allmänheten. Nu har vi i Miljöpartiet lyckats göra också de två röda partierna uppmärksamma på detta behov, och i propositionen slås fast att en arbetsgrupp ska inrättas för att se över mansrollen, män och jämställdhet. Arbetsgruppen ska utgöra ett forum för frågor som kan leda till konkreta förslag om hur förändringar bland män och pojkar kan åstadkommas i syfte att öka jämställdheten. Jag är ledsen över att Camilla Sköld Jansson från Vänstern har reserverat sig i denna fråga - det är reservation 32 - med motiveringen att män som grupp inte tjänar på ökad jämställdhet. Det tycker jag är helt fel. Därmed säger man ju också att det kvinnan gör värderas lägre än männens makt. Jag tycker att det är fel. Vi män måste lära oss att se en annan bild än den vi är uppvuxna med. Det är det viktiga i detta arbete. Som män borde vi lära oss mer om att ta hand om barn, om omsorg och den sociala biten. Det är sådant som vi män generellt är sämre på. Det är det viktiga, och därför är jag ledsen för att Camilla Sköld Jansson reserverar sig. Herr talman! En stor grön framgång i samarbetet med regeringen och Vänstern är också den skarpa skrivningen om att det ska ställas krav på att ett jämställdhetsperspektiv ska ställas som villkor för statligt organisationsstöd till ideella organisationer. Folkrörelserna i Sverige är starka och viktiga. Det är egentligen konstigt att jämställdhetsperspektivet inte har uppmärksammats och funnits med i dessa diskussioner tidigare. Staten ger ju ganska mycket bidrag till ideella organisationer och till folkrörelserna. Nu ska dock detta arbete äntligen påbörjas, och jag är mycket nöjd med det. I propositionen och betänkandet tas också upp hur staten själv ska organisera sitt arbete när det gäller jämställdhetspolitiken. Vi i Miljöpartiet anser att det är viktigt att det finns en samordning och ett effektivt främjandearbete och jämställdhetsarbete. Det är därför naturligt att vi skapar en myndighet som bland annat har till uppgift att bidra till utvecklande av en effektiv jämställdhetsmyndighet. Det är dock viktigt att inte göra något förhastat. Vi vet ju alla att Diskrimineringskommittén har lagt fram ett förslag som just nu är ute på remissbehandling. Vi ska därför avvakta remissbehandlingen innan vi tar ställning. Tina Acketoft lyfte fram alliansens reservation om detta. I reservationen står ungefär det som också är vår politik: Vi ska avvakta Diskrimineringskommitténs betänkande och se om vi kan hitta en helhetssyn. Det är ju precis detta som står i propositionen! Därför står det inte att en jämställdhetsmyndighet ska inrättas i dag - vi ska nämligen beakta vad kommittén föreslår. Margareta Andersson, är det bara antalet myndigheter som är bekymret här - vi vill inrätta en myndighet, och det tycker ni inte är bra - så kan vi väl lägga ned någon annan myndighet som har gjort sitt. Nu behöver vi faktiskt en myndighet som tar upp bland annat jämställdhetsfrågorna och kan hjälpa till att driva dem. Det finns säkert massor av myndigheter som ni i alliansen vill lägga ned. Gör det då, men se till att det skapas en ny myndighet som arbetar med främjandefrågorna när det gäller diskriminering. Herr talman! Mäns våld mot kvinnor är ett fruktansvärt stort problem. I propositionen tar vi främst upp vad som gjorts under mandatperioden, men också vad som är på gång. Vi har till exempel dubblerat medlen till kvinnojourerna, vilket är ett viktigt stöd. Tyvärr noterar jag att den borgerliga alliansen vill skära ned på detta. Vi har bildat ett nationellt kunskapscentrum och så vidare. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi i propositionen också tar upp behandlingsverksamheten för män samt metodutveckling för att synliggöra det våld som annars är svårt för myndigheterna att upptäcka. Det är ett problem att vi i så liten mån tar upp våld i samkönade relationer, men det kommer ett annat arbete om detta längre fram, och vi har därför valt att inte ta upp det mer i denna jämställdhetsproposition. Vi avvaktar ett större arbete som är på gång inom Regeringskansliet. Jag tror att det är vettigt att vi gör så. Annars kan jag givetvis instämma i motioner om att detta är en viktig fråga som vi måste uppmärksamma. Det är också viktigt att vi betonar vikten av lokalt och regionalt jämställdhetsarbete och att de övergripande nya jämställdhetsmålen ska användas på både lokal och regional nivå. Länsstyrelserna ska få i uppdrag att i samverkan med lokala och regionala aktörer utarbeta mål som tar sin utgångspunkt i de nationella målen, så att vi för ned jämställdhetsarbetet på regional nivå. Det tror jag är väldigt viktigt. Slutligen, herr talman, vill jag lyfta upp kvoteringen, som jag ser som ett bra medel för att nå ett mål, men kvotering är inget mål i sig. Om det nu skulle vara så självklart att män och kvinnor har samma förutsättningar undrar jag: Varför består då bolagsstyrelserna till 84 % av män? Om det vore så skulle denna skevhet inte finnas. Då skulle det vara mycket mer jämnt fördelat. Utvecklingen går sakta. Den går alltför sakta. Vi måste faktiskt hjälpa näringslivet med detta. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi faktiskt får till en kvotering av det underrepresenterade könet till bolagsstyrelserna för att på det sättet fördela makten bättre.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 143 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Ulf Holm tog upp diskussionen om mäns roll i jämställdhetsarbetet. Det har också varit uppe tidigare i debatten. Alla har ansvar för att jobba med jämställdhetsfrågor, och i någon mån - visst är det så - tjänar alla på jämställdhet. Men det är inte riktigt så enkelt. Det handlar om att män måste släppa på sin överordning. Ska kvinnor få mera makt ska män ha mindre makt. Ska kvinnor ha mera resurser måste män träda tillbaka. Det som reservationen handlar om är vikten av att män, när de organiserar sig för jämställdhetsarbetet, gör det med ett feministiskt perspektiv. Männen måste alltså organisera sig och ingå i en feministisk strategi, vilket betyder att de ska vara beredda att avstå makt, avstå inflytande och lyfta fram kvinnorna. Om Ulf Holm läser vår reservation kan han nog rösta för den.

Ulf Holm (Mp)

Anf. 144 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Jag kan dela en del av resonemanget, men det står ju faktiskt: Däremot tjänar inte män som grupp på ökad jämställdhet när detta innebär att de tvingas dela med sig av makt eller andra resurser. Då definierar du makt som någonting mycket bättre än annat, och jag förstår inte det. Jag tycker att det är lika viktigt att vi delar upp allting och att vi delar med oss. Vi tjänar på det. Vi tjänar på att vara mer hemma med barn. Vi tjänar på att vara mer hemma och ta det stora ansvar som i dag många kvinnor tar när det gäller att vårda äldre. Det skulle vi män tjäna på. Vi skulle inte tjäna på det rent ekonomiskt, men som individer skulle vi tjäna på det. Det är det som är det viktiga. Jag tycker att det är felaktigt att säga att män förlorar på jämställdhet. Män vinner på jämställdhet. Vi vinner inte pengar, men pengar är inte allt i livet.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 145 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Vi vänder oss mot att man över huvud taget ställer frågan på det sättet, att någon vinner eller någon förlorar. Men man måste vara väl medveten om att det finns ett konfliktperspektiv. Det är inte bara gulligt med jämställdhetsarbete. Ska kvinnor kunna öka sina löner måste man ta av löneutrymmet. Då måste män stå tillbaka. Ska män vara hemma med barn kommer det att betyda att män förlorar i ekonomi. Det är alltså en rad sådana punkter där det finns konflikter. Sedan håller jag med om att alla, sett i ett större perspektiv, självklart tjänar på rättvisa, jämställdhet och jämlikhet. Men när män organiserar sig beskrivs de som handlingskraftiga, initiativrika. När kvinnor organiserar sig ses det med misstänksamhet. Det är radikalt. Det är kanske extremt. Man uppfattar alltså kvinnors organisering och mäns organisering på olika sätt. Därför måste man vara väldigt noga, menar jag, med att män, när de går in i jämställdhetsarbetet, ska göra det utifrån ett feministiskt perspektiv. Det är det som den här motionen handlar om, att mäns deltagande i jämställdhetsarbetet ska bli en del i en feministisk strategi.

Ulf Holm (Mp)

Anf. 146 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Jämställdhet är en win-win -situation för män och kvinnor. Det är det som är det övergripande och viktigaste och som vi måste intala ett flertal män som är rädda för jämställdhetsdiskussionen därför att de tror att de förlorar. Jag tycker att det är olyckligt att vi säger: Ni kommer att förlora - that's it . Vem går med på att man ska förlora? Vi måste lära oss att män vinner på jämställdheten men kanske inte i ekonomiska termer, det som vi traditionellt räknar allting i och som även Vänstern nu gör mycket. Ja, kvinnors organisering är viktig. Det är därför våra partier har kommit överens om att mångdubbla stödet till kvinnors organisering. Det behövs nämligen ett starkare stöd där.

Margareta Andersson (C)

Anf. 147 Margareta Andersson (C)

Herr talman! Jag tycker att det är bra att vi har myndigheter här i Sverige, men jag vill veta vad myndigheterna ska göra och innehållet i deras verksamhet. Jag kan inte se att det finns något bra förslag till den här nya jämställdhetsmyndigheten. Dessutom säger Ulf Holm själv att den inte ska inrättas förrän lite senare när vi har sett vad man kommer fram till i de olika förslagen. Varför då inte avvakta tills vi ser det? Dessutom uppfattar jag det som väldigt viktigt att alla myndigheter i Sverige har med det här med jämställdhet som en viktig del av sin verksamhet. Jag kan inte förstå att vi behöver ha en ny myndighet. Vi behöver lägga ned en himla massa andra myndigheter för att de har gjort sitt, precis som Ulf Holm säger, men inte starta en ny jämställdhetsmyndighet. Jag tycker alltså att uppdraget ska ges till alla myndigheter att ta det här ansvaret. Det här är inte en specifik fråga som djurskydd eller polisväsende eller någonting annat. Det här är någonting som ska genomsyra alla myndigheter. Därför kan jag inte förstå varför man ska ha en ny myndighet och varför man ska instifta den innan man har klart för sig vad man ska använda den till.

Ulf Holm (Mp)

Anf. 148 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Det står väldigt tydligt, till och med på första sidan, i sammanfattningen: Diskrimineringskommitténs förslag ska beaktas. Det finns heller inget skarpt beslut om att en myndighet ska inrättas. Dessutom står det att vi ska ha en myndighet som bland annat ansvarar för jämställdhetsfrågorna. Jag har aldrig sagt att det ska vara en jämställdhetsmyndighet. Det är jag och vårt parti helt emot. Vi tycker inte att vi ska ha det som en särskild punkt, utan då måste man ta ett större grepp och se på samtliga diskrimineringsgrunder. Och det är också den diskussion som förs när det gäller Diskrimineringskommitténs förslag, att man ska ta ett samlat grepp. Då måste vi vänta in remissbehandlingen och förslagen. Sedan får vi ta det i ett större sammanhang. Det är möjligt att nästa regering under nästa mandatperiod kommer fram till att det ska bli en jämställdhetsmyndighet. Det är möjligt, men det blir inte med mitt stöd i alla fall.

Jens Orback (S)

Anf. 149 Jens Orback (S)

Herr talman! Vid tretiden i dag intervjuades jag av en kvinnlig journalist från Polen. Hon började med att säga: Det måste väl vara underbart att vara jämställdhetsminister i världens mest jämställda land? Jag sade: Jag är stolt, men jag är inte nöjd. Och jag sade att det finns två problem. Det ena problemet är att det finns förslag som hotar jämställdheten. En del av dem har vi hört debatteras i kammaren i dag. Det andra är att jag hellre vill leva i en annan värld, i en värld där kvinnor inte är rädda för att de är kvinnor, i en värld där kvinnor inte har lägre lön eller lägre pensioner för att de är kvinnor och så vidare. Att sträva mot jämställdhet är att sträva mot frihet. Jämställdhetspolitiken bärs av en frihetsidé, befrielse från underordning, befrielse från diskriminering, befrielse från våld. Det är en befrielse som gäller både män och kvinnor, en befrielse från stereotypa könsroller, inskränkande och begränsande förväntningar. Jag skulle ändå vilja säga att utvecklingen går i rätt riktning. De senaste tio åren har jämställdheten mellan kvinnor och män, som grupp, ökat. Kvinnor har ökat sitt betalda arbete. Skillnaden i disponibel inkomst har minskat. Kvinnor har minskat sitt obetalda arbete. Andelen kvinnor i politiska beslutsfattande funktioner har ökat. Mäns uttag av föräldrapenningen har ökat, men det går långsamt. Det går också lite långsamt framåt när det gäller kvinnor på ledande positioner i näringslivet, men alldeles för långsamt. Herr talman! Därför återstår stora utmaningar. Det vi diskuterar här i dag är målen för jämställdhetspolitiken och hur jämställdhetspolitiken ska organiseras för att nå dessa mål. Vi har även gått in på en hel del särskilda problem, som jag också tar tillfället i akt att här nämna en del om. Mäns våld mot kvinnor är ett sådant problem. Det är inte värdigt ett demokratiskt välfärdssamhälle. Det är inte värdigt att kvinnor lever i skräck för att han ska slå. Det är inte värdigt att barn inte kan koncentrera sig i skolan därför att mamma kanske blir slagen. Barn har bilder och ljud i huvudet om hur det är när pappa slår. Det är inte värdigt ett civiliserat samhälle att flickor och kvinnor inte törs ta vissa vägar i staden eller på landet. Jag kan också känna som pappa till tre döttrar att det är en stor välfärdsförlust att oroas när de inte är hemma. Men det är också en stor välfärdsförlust att så många kvinnor är rädda för att vara just i sitt eget hem. När det gäller våld mot kvinnor redovisas i propositionen olika åtgärder som planeras, pågår och har genomförts. Det gäller lagstiftning, satsning på utbildning i myndigheter, samordning av myndigheter, resurstillskott till kvinnojourer och kunskaps- och metodutveckling. Men att skärpa lagen, att förbättra rättsprocessen och omhändertagandet räcker inte för att förhindra. Vi måste också se till den könsmaktsordning som bildar grunden för ojämställdhet och inte minst mäns våld mot kvinnor. Vi måste se de strukturerna. En del partier har i dag vittnat om de strukturerna, och också en del partier i den borgerliga alliansen, men inte alla. Där kanske ett samtal dem emellan kan öka kunskaperna. Vi måste gå vidare. Jag var också stolt när jag var på en konferens i går i Uppsala som handlade om behandling av våldsutövande män. Det fanns inte längre kvar en konflikt i att man tog resurser från kvinnor. Där såg inte minst halva publiken av kvinnor från kvinnojourer och universitet att behandling av våldsutövande män också är ett skydd för kvinnor och barn. Det diskuterade vi. Det krävs också fortsatt diskussion om hur barn i mycket större utsträckning måste uppmärksammas. Det gäller barn som upplever våld i nära relationer. Jag är också glad över den arbetsgrupp som Ulf Holm nämnde här. Vi kan ta strid sedan om vems idé det var. Det är viktigt att vi arbetar för att bryta reproduceringen av mansrollens negativa effekter. Jag ska i slutet av mitt anförande komma tillbaka till frågan huruvida män tjänar på jämställdhet eller inte. Det gäller själva grunden för jämställdhetspolitiken. Den polska journalisten frågade också hur vi har nått så här långt. Jag tänkte spara en del av svaret. Men själva fundamentet är en gemensamt finansierad offentlig sektor. En gemensamt finansierad offentlig sektor har skapat möjlighet för kvinnor och män att kombinera arbete och egen försörjning med familj. Det är den stora skillnaden mellan den nordiska modellen och de modeller som fortfarande finns kvar bland annat i södra Europa. En stor utmaning för jämställdhetsarbetet är den ekonomiska ojämställdheten. Den disponibla inkomsten för kvinnor är betydligt lägre trots att den har närmat sig den för män. Transfereringssystemen utjämnar en del. Därför är det viktigt att vi också slår vakt om dem. Där finns en hel del av de hot som jag ser mot jämställdhetspolitiken och en del av de hot som förs fram i den här kammaren. För att komma vidare måste vi komma till rätta med löneskillnader, otrygga anställningar, deltidsarbetslöshet och ohälsa. Regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer därför att presentera en lönehandlingsplan. När det gäller ohälsan har regeringen presenterat flera strategier. Det sker också stora förbättringar när det gäller ohälsotalen och inte minst ingången i ohälsa. Vi har nyligen avsatt 1 miljard kronor till bättre hälso- och sjukvård till sjukskrivna och en ökad satsning på företagshälsovård. Rätten till heltid är en viktig fråga. 200 000 personer jobbar deltid i Sverige, och en stor del av dem jobbar ofrivillig deltid. De är i nästan uteslutande grad kvinnor. En höjning av taket i föräldraförsäkringen är viktig för att öka incitamenten när det gäller uttag. Att ta bort en månad innebär snarare motsatsen. Offentligt finansierad barn- och äldreomsorg är en förutsättning för att kvinnor ska kunna kombinera arbete med familjeliv. Där har vårt parti sagt att de kommande åren ska vi göra Sverige till ett föregångsland när det gäller att vara ett land att också åldras i. Vi räknar med att avsätta 10 miljarder kronor under de närmaste tio åren. Propositionen visar också att jämställdhetsfrågorna står stadigt förankrade i hela regeringen. Här finns en redovisning av de olika insatser som görs när det gäller flera - ja, i stort sett alla - politikområden. Vi ska därför fortsätta med jämställdhetsintegreringen. Det har gjorts 120 olika analyser av delar av eller hela politikområden. Ett femtiotal mål har identifierats. Där ställer man också återrapporteringskrav. Det är det dagliga löpande arbetet i Regeringskansliet jag talar om. För att arbetet med jämställdhet ska fungera praktiskt måste det utvecklas. Det måste också finnas ett långsiktigt stöd för jämställdhetspolitikens genomförande. I dag har vi till instrument i den nationella jämställdhetspolitiken en jämställdhetsenhet, JämO, som framför allt har i uppdrag att följa lagstiftningen när det gäller diskriminering av kvinnor. Vi har också en handläggare på varje länsstyrelse. Det är allt. Det är allt i den fråga som alla i den här talarstolen talar om som en av de kanske allra viktigaste frågorna. Varför ska inte det viktiga området ha ett stöd för sin politik när det gäller att utvärdera politiken, att bidra till samordningen och samverkan mellan olika myndigheter, att förstärka uppföljningen av politiken, att förstärka kunskapsinsamlingen och kunskapsspridningen och att stödja regionalt och lokalt jämställdhetsarbete? Varför ska vi inte ha det stödet när det gäller jämställdhetspolitik? Väldigt många av de förslag som i dag har tagits upp i kammaren skulle kunna lösas med hjälp av en jämställdhetsmyndighet. Eller är det själva begreppet som skrämmer? Det är inte heller tanken att det ska vara någon stor mastodontmyndighet. Jag undrar hur man skulle föreslå när det gäller till exempel miljövård. Där ska alla politikområden ha en miljökonsekvensbeskrivning. Innebär det att vi skulle kunna lägga ned till exempel Naturvårdsverket? Jag talade med den polska journalisten om hoten mot vår position. Det finns ett antal förslag från den borgerliga alliansen. Bland annat säger man nej till en lagstiftad rätt till heltid. Man har olika förslag om barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag som jag tror går precis i motsatt riktning om man vill uppnå jämställdhet. Jag har också några frågor. Hur gynnar till exempel sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkring, föräldraförsäkring och a-kassa kvinnor? Det är just socialförsäkringen som i viss mån utjämnar löneskillnaderna. Jag vet inte om jag ska uppröra Magdalena Andersson igen. Jag tittade i några papper där Fredrik Reinfeldt uttalar sig om sin vision när det gäller skatter. Det är inte de nordiska länderna som är målet, utan det är Europanivån, som ligger på ungefär 40 %. Det är 10 % lägre än den svenska nivån. Det är ändå skäligt att vi som står i opposition till den politiken räknar ut hur mycket pengar detta skulle kosta. Jag tror att just värnandet av våra gemensamma insatser är fundamentet för jämställdhet. Det ska vi utveckla, inte avveckla. Det talas också från Moderaterna om huruvida detta är ett individuellt problem eller inte. Vi har arbetat länge med klassklyftor, och vi arbetar med jämställdhetsfrågor och med frågor om etnisk bakgrund. Vi ser och tar upp löneskillnader och våldsfrågor. Vi tittar på olika sektorer i arbetslivet. Överallt ser vi just strukturella skillnader mellan män och kvinnor. Det skulle vara en sak om en kvinna var misshandlad eller tio, hundra eller tusen. Men om det rör sig om tusentals så är det inte något annat än strukturer. Jag skulle vilja fråga kd hur ett vårdnadsbidrag gynnar jämställdheten. Ibland brukar konservativa partier ändra sig med tiden. Man kan inte vara konservativ för evigt. Jag skulle kunna räkna upp ett antal frågor där man har ändrat sig. Men just i dag är jag extra nyfiken, för jag har fört en debatt om trafficking och människohandel som vi också ser som en del av mäns våld mot kvinnor. Vi fick en lag 1999 som sade att i Sverige förbjuder vi köp av sexuella tjänster. Men det var ett antal partier som var däremot. Min fråga är: Har man ändrat sig på den punkten? Det skulle också vara intressant att veta varför. Den fråga som jag lovade besvara var den från den polska journalisten: Hur har ni nått så här långt? Mitt korta svar är att det har vi gjort därför att vi har en stark kvinnorörelse och därför att vi i många år har haft en socialdemokratisk regering. Men den nya jämställdhetspolitiken, och det som jag också vill arbeta för är att fler män ska engagera sig. När jag hörde debatten mellan Camilla Sköld Jansson och Ulf Holm, om huruvida man vinner på jämställdhet eller inte som man, så skulle jag vilja ta ett konkret exempel. Jag ska inte avgöra själv om svaret är att man vinner eller inte på det. Det får var och en tänka ut själv. Min mormor hade nio barn. Om hon skulle ha haft ambitionen att skilja sig från min morfar - om han hade varit en plågoande - så hade hon knappast kunnat göra det med ambitionen att fortsätta försörja sina nio barn. Det hade inte gått. Om min mamma hade velat lämna min pappa så hade hon näppeligen klarat detta. Hon jobbade i 30 år i barnomsorgen och hade en rätt dålig lön där. Hon jobbade delvis deltid. Det hade varit svårt för henne. Om min sambo skulle vilja lämna mig så skulle hon klara det. Jag har inte samma makt och kontroll över henne via ekonomiska medel. Men det gör också att jag varje dag kan ha en känsla av att bli vald. Man får själv ställa sig frågan om jag har förlorat eller vunnit på detta. (Applåder)

Magdalena Andersson (M)

Anf. 150 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Unga flickor får stå ut med mycket i dag. Det är inte enkelt att vara ung. De får ofta höra glåpord och angrepp på sitt kön. Det är svordomar, könsord och förolämpningar. Vuxenvärlden står än så länge ganska handfallen inför det här. Om någon av mina kolleger här i riksdagen skulle gå omkring och kalla mig för hora så skulle jag aldrig acceptera det. Men unga flickor får ibland höra detta dagligen - flera gånger om dagen - på sin arbetsplats, i skolan. Vi tycker att detta är oacceptabelt, och jag är övertygad om att ministern också tycker det. Mobbning ska aldrig få förekomma någonstans. Vi föreslår obligatoriska mobbningsprogram i alla skolor. Men vi föreslår också från moderat sida att brottet förolämpning ska falla under allmänt åtal. Jag tog upp det i mitt inledningsanförande. Vi vill att det ska vara lika straffbart att anspela på någons kön eller sexualitet som det är att anspela på ras, hudfärg, trosbekännelse eller annat. Jag är intresserad av att veta om jämställdhetsministern ställer upp på vårt förslag. Eller tycker han att det är bra som det är i dag? Jag ska passa på att ställa en fråga till. Propositionen om statligt stöd till kvinnors organisering togs upp här förra året. Stödet till politiska kvinnoorganisationer togs också upp. Efter sju års segdraget förhandlande skulle det här lösas. Det gjorde det inte. De politiska kvinnoorganisationernas framtid var oviss. Man har nu från regeringens sida tillfälligt löst det här under 2006. Vi har tagit upp detta i förslaget. Utskottet säger att man noterar att regeringen enligt propositionen avser att påbörja en översyn under våren 2006. Min fråga är: Har våren kommit? Är översynen påbörjad? Och när kommer beslutet som ger moderatkvinnor och vänsterkvinnor besked om vilka framtida villkor och möjligheter att verka vi har?

Jens Orback (S)

Anf. 151 Jens Orback (S)

Herr talman! Jag tänker att en regel skulle kunna vara att om jag svarar på dina frågor så svarar du på mina, Magdalena Andersson. Jag riktade ju några till dig härifrån talarstolen. Men jag börjar med att svara på din fråga. Vi har fått ett förslag från Diskrimineringskommittén om hur man ska se på den samlade lagstiftningen när det gäller diskriminering utifrån kön, etnisk tillhörighet och så vidare. Däremot var vi otåliga nog att gå före med en skollag, där vi tittade på precis hur man gör i skolan när det gäller till exempel mobbning. Där har vi kraftigt stramat upp det hela. Huruvida den lagen sedan ska flytta över i den allmänna lagen så att vi får en skarpare lag när det gäller förolämpning eller snarare kränkning återstår att se. Men jag tycker att vår vilja på den punkten kan avspeglas i det förslag till ny skollag som nu är aktuellt. När det gäller stödet till kvinnors organisering så kunde man kanske gå snabbare fram. Men jag ska säga uppriktigt till dig att min ambition är att kvinnoorganisationerna skulle kunna komma överens. Jag har inte riktigt gett upp det. Om du kan redogöra för ett förslag där ni är överens så vore det bra. Men jag har sagt att jag ska ha ytterligare dialoger med den grupp som kvinnoförbunden har tillsammans. Jag tror att det är det allra bästa för att få något långsiktigt. Det var dina frågor. Min fråga var: Hur ser du på att sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkring och föräldraförsäkring ska kunna stödja jämställdheten? Hur ska till exempel en barnomsorgspeng kunna stödja jämställdheten? Och hur ska neddragningar i skattetrycket kunna stödja jämställdheten mellan män och kvinnor?

Jens Orback (S)

Anf. 151 Jens Orback (S)

Magdalena Andersson (M)

Anf. 152 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Moderaterna föreslår 10 miljarder mer än regeringen till området vård och omsorg. Vi föreslår 10 miljarder mer än regeringen till skola och forskning och 5 miljarder mer än regeringen till rättsväsendet. Det kommer att innebära viktiga fördelar för kvinnor. Vi föreslår att man luckrar upp offentlig sektor så att kvinnor får fler arbetsgivare att välja emellan. De 250 miljarderna som ministern nämnde och som Ronny Olander pratade om kan man säkert inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid tänka sig. Men det betyder att det måste vara fler människor som är i arbete än i dag så att fler människor betalar skatt. Då får vi in mer skattepengar till Sverige och då kan vi ha ett utrymme och en möjlighet att sänka skatten. Men nu föreslår Moderaterna ungefär 47 miljarder i skattesänkning och vi säger som svar på de frågor som ministern har att fler arbetsgivare gynnar kvinnor. Mer pengar i plånboken gynnar kvinnor - framför allt lågavlönade kvinnor. 1 000 kr mer i månaden i plånboken gynnar sannerligen dem. Ökade möjligheter att starta företag inom kvinnors riktiga expertområden gynnar kvinnor. Möjligheter att göra lönekarriär gynnar kvinnor. Fler poliser gynnar kvinnor. Ökad trygghet gynnar kvinnor. Fängelsestraff för misshandel gynnar kvinnor. Vi har förslag som verkligen gynnar kvinnor.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 152 Magdalena Andersson (M)

Jens Orback (S)

Anf. 153 Jens Orback (S)

Herr talman! Man sänker skatten på bland annat förmögenhet med 47 miljarder kronor. Man har en förmögenhetsskatt som har en kostnad och så gör man en besparing, till exempel på sjukförsäkring eller föräldraförsäkring som framför allt gynnar kvinnor i en omfördelning. Jag tycker att det leder precis tvärtom. Det kommer att öka ojämställdheten.

Tina Acketoft (Fp)

Anf. 154 Tina Acketoft (Fp)

Herr talman! Jag ställde egentligen mina frågor från talarstolen. Men jag tänkte ta tillfället i akt och upprepa dem. Men inte bara det. Det är säkert förmätet, men jag tror inte att jämställdhetsministerns svar till den polska journalisten var korrekt till 100 %, men däremot till 50 %. Jag tror att orsaken till att vi har blivit så jämställda i Sverige som vi trots allt är - det är vi överens om, och jag svartmålar eller raljerar inte - är att vi har haft en stark kvinnorörelse. Men jag ställer mig lite mer tveksam till den socialdemokratiska regeringen. Jämställdhetslag, JämO och pappamånad är folkpartistiska förslag. Det är folkpartistiska regeringar som har borgat för att de faktiskt har kommit till stånd. Sedan har socialdemokratiska regeringar drivit frågorna vidare, och det tackar jag innerligt för å alla kvinnors och mäns vägnar i Sverige. Låt mig säga - för att inte hamna under någon annans paraply här - att mäns våld mot män inte är att jämställa med mäns våld mot kvinnor. Jag säger inte att jämställdhetsministern sade detta, men då har man inte förstått de strukturer som ligger bakom det våldet. Man kan inte heller bygga bort mäns våld mot kvinnor som Ronny Olander var inne på. Då blir jag också alldeles rädd. Jag tror att jämställdhetsministern och jag egentligen är ganska överens. Men min fråga var väldigt konkret och gällde när eller om jämställdhetsministern avser att sjösätta något av de konkreta förslag som jag redogjorde för. Jag tror inte att det finns någon politisk motsättning här, men de ingår i Folkpartiets program och i våra motioner. Jag väntar idogt på att få stöd för dem även från regeringen.

Jens Orback (S)

Anf. 155 Jens Orback (S)

Herr talman! Tina Acketoft använde en del av sin talartid till den översyn som har gjorts när det gäller myndigheternas ansvar för att få kvinnofridslagen att fungera. Mycket av det som du tar upp skulle lösas av en jämställdhetsmyndighet - tro det eller ej. Att till exempel samordna arbetet med mäns våld mot kvinnor och se hur Rikspolisstyrelsen och Brottsoffermyndigheten gör är just ett sådant uppdrag som skulle kunna gå till en jämställdhetsmyndighet. Vi talar om dolda mörka parker. Där finns ett stort behov av ett lokalt och regionalt stöd. Nu kan vi se hur de här myndigheterna samordnar sig lokalt. Där skulle också en myndighet vara ett mycket gott stöd tror jag. Jag tog med allt det som vi nu gör när det gäller mäns våld mot kvinnor som bland annat är ett svar på den utredning som Åsa Eldén lämnade. Hon lämnade också förslag på ett ökat stöd till kvinnojourerna och så vidare. Jag hinner inte rabbla upp allt. Men en viktig del i det förslag som hon kom med var stödet till kvinnojourerna. Vi ska ge 100 miljoner extra. Då är min fråga till dig: Varför tar ni bort 80 miljoner av dem? Låt mig sedan säga som en liten parentes att det var Bengt Westerberg som lade fram förslaget om en pappamånad, men jag satt i pappagruppen som lade fram förslaget till honom.

Tina Acketoft (Fp)

Anf. 156 Tina Acketoft (Fp)

Herr talman! Ja, jag vet det, och det hedrar ministern. Jag måste säga att han gick in med höga poäng i mina ögon i sin roll som minister. Sedan har han kanske inte helt levt upp till det. Jag förstår att vi alla är frustrerade. Jämställdhetsministern säger att han vill leva i annan värld. Han är välkommen att leva i en oppositionsvärld efter valet. Regeringssidan försöker ju ständigt att leva i båda världarna. Man talar om att det har gått framåt under tio år och vi har alla blivit mer jämställda. Samtidigt ikläder man sig oppositionsrollen och säger att det har gått alldeles för långsamt. Man lever tydligen i båda världarna, och det kan väl vara givande också. Jag uppfattar fortfarande inte några konkreta beslut eller tidsplaner när det gäller dessa punkter bland annat från Åsa Eldéns utredning som vi verkar vara överens om. Jag ser fram emot att få en konkret tidsplan med ansvarsfördelning och så vidare så att man inte bara hela tiden lutar sig tillbaka på den här mainstreamingeffekten som jag tror är bra. Men som gammal projektledare på en reklambyrå kan jag säga att hade man kört mainstreaming, det vill säga att ett projekt är allas ansvar, hade det inte blivit något. Då talar jag inte om att jag vill ha en myndighet. Jag talar om att ministern ska göra sitt jobb, Regeringskansliet ska göra sitt jobb och länsstyrelserna ska göra sitt jobb. Jag har en fråga av nyfikenhet. Jag vet att det var en konferens i går i Uppsala, och ministern refererade också till den. Där talar man äntligen om det faktum att vård av män som slår gagnar alla. Jag blev bespottad bara för något år sedan när jag ansåg att det var så. Jag är tacksam för det. Jag undrar hur ministern avser att lösa det faktum att vi i Sverige har elva mansjourer som ska se till att de här männen får vård i hela vårt avlånga land. Ministern har tillskjutit 3 miljoner kronor för att detta ska lösas.

Jens Orback (S)

Anf. 157 Jens Orback (S)

Herr talman! Jag upplevde att det blev en fråga på slutet, men i övrigt blev Tina Acketoft mer och mer överens med mig, och det gläder mig. Det är inte mansjourer som har hand om behandlingen av våldsutövande män. Det är något annat. De jobbar stödjande. Det är professionella manscentrum i olika tappningar som har hand om detta, och det finns betydligt fler än elva. De får i dag ett reguljärt stöd av kommuner och landsting. Min vision är att precis på samma sätt som en kvinna var hon än bor i landet ska ha tillgång till ett professionellt stöd ska det också i framtiden finnas behandling för män som misshandlar var de än bor i landet. Det är min vision. Det vi måste lära oss mycket om är vilka behandlingsmetoder som fungerar och vilka effekter som finns. Finns det en risk för att kvinnan vaggas in i en säkerhet när man behandlar en våldsutövande man, när det snarare är tvärtom? Det finns en hel del säkerhetstänkande vi måste lära oss. Då är min tanke att diskutera tillsammans med v och mp hur vi kan använda dessa miljoner. Det är 3 miljoner. Vi har 4-5 miljoner i övrigt som vi också delar ut från statligt håll. Hur kan vi använda dem för att ta fram mer metodutveckling och få information om vad som fungerar? Kan vi utveckla en jourtelefon och så vidare? Det finns väldigt mycket att göra. Jag är mycket glad att detta har satts i gång på ett bra sätt. Det fick ett väldigt bra mottagande. Det var väldigt många kommunala företrädare där i går som ville ha stöd för att bygga upp en sådan här behandlingsmetod.

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 158 Stefan Attefall (Kd)

Herr talman! Enligt min uppfattning var det mycket bra som statsrådet sade i sitt anförande. En del var till och med vackert sagt. Det finns mycket att instämma i, inte minst det engagerade talet om hur man ska bekämpa mäns våld mot kvinnor. Men det finns en konkret fråga utifrån detta. Vi har alldeles nyligen i riksdagen behandlat frågan om att skärpa 5 kap. 11 § i socialtjänstlagen så att den kräver av kommuner att ge stöd och hjälp åt brottsoffer och särskilt beakta kvinnor och barn som utsätts för våld. Det här är en skärpning av socialtjänstslagen som är utredd av en statlig utredning, remissbehandlad och beredd, men regeringen vill utreda vidare. Varför inte komma till skott i den frågan? Det är min första fråga. Det andra jag skulle vilja gå tillbaka till handlar om målen för jämställdhetspolitiken. Jag tog upp det med Ronny Olander och fick inga vettiga svar på mina frågor. Vi har reagerat lite grann över målformuleringarna därför att vi är rädda för vad detta leder till i praktiken. Det gäller till exempel formuleringar som en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Det är en formulering som man kan tycka är bra, men leder den exempelvis till en ytterligare tvångsdelning av föräldraförsäkringen? Vänsterpartiet vill ha det. Miljöpartiet vill ha det. Den socialdemokratiska kongressen beslutade att hålla dörren öppen för detta. Får vi en sådan efter valet? Kan Jens Orback ge ett bättre besked än Ronny Olander så att vi vet vad det innebär? Det är någonting som vi reagerar negativt över, för vi tror att sådana här beslut ska fattas av familjen. Däremot ska vi på många olika sätt uppmuntra till ett ökat uttag av föräldraledighet för män också.

Jens Orback (S)

Anf. 159 Jens Orback (S)

Herr talman! Den första frågan gällde socialtjänstens ansvar för våldsutövande män. Jag har inte varit med i riksdagsbehandlingen, där det har varit återremisser och så vidare, och jag undrar om Stefan Attefall är helt hederlig i sin fråga. Det handlar nog snarare om att det är rätt tydligt och klart vad både Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill i den här frågan. När det gäller att det obetalda arbetet ska vara jämnt är det, precis som det står i målformuleringen, vår politiska vision att det inte ska vara beroende på kön huruvida vi har ansvar för det obetalda eller det betalda arbetet. Den tredje frågan gällde kvotering av föräldraförsäkringen, och den är individualiserad, som Ronny Olander mycket riktigt sade. Vi har också kvoterat den. Det vill en del partier ta bort, och jag tycker att det vore väldigt beklagligt. Vi sade på vår kongress att den här gången höjer vi taket i föräldraförsäkringen, och om det visar sig att det inte hjälper ska vi hålla dörren öppen för att titta på de förslag som presenterades i Karl-Petter Thorwaldssons utredning när det gäller föräldraförsäkringen. Det är kongressens beslut, och det står jag bakom. Sedan tar jag mig friheten att ställa en fråga till Stefan Attefall. Kd rör på sig och rör sig framåt, men kanske inte lika mycket i Sverige som i till exempel Tyskland. Där har nu din kollega minister von der Leyen sagt att det är bättre att införa en föräldraförsäkring och att satsa på utbyggd barnomsorg - det är vägen att nå jämställdhet. Kan inte det vara någonting att lära av?

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 160 Stefan Attefall (Kd)

Herr talman! Det är klart att tyskarna har en del att lära av oss när det gäller att vi ska ha en bra föräldraförsäkring och en kvalitativt bra barnomsorg. Jag har själv nyttjat den kommunala barnomsorgen och upplevt den som god där jag har varit och bott. Det är inte det som vår kritik handlar om. Vår kritik handlar snarare om att kvaliteten ibland är för dålig, att det är för många barn i barngrupperna, att det saknas valfrihet och alternativ i kommuner och generellt genom att man inte kan få vara hemma lite längre om man så önskar eller hitta andra mixer och blandningar av olika omsorgsformer. Tillbaka till min fråga om socialtjänstlagen: Det är ett förslag som är berett och utrett, och det fanns konkreta lagförslag att ta ställning till här i riksdagen. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill utreda vidare. Jag tycker att man kan komma till skott i en viktig fråga och se till att alla kvinnor exempelvis får en viss garanti för att det finns ett stöd i alla kommuner. Sedan kan det organiseras på olika sätt beroende på kommunernas storlek. Tillbaka till kvoterad och tvångsdelad föräldraförsäkring: Ska målen bara vara visioner, eller ska det vara mål som leder till medel som leder till åtgärder och därmed också faktiska beslut? Då säger Jens Orback att Socialdemokraterna ska hålla dörren öppen. Samtidigt finns det två partier som stenhårt driver på för en ökad tvångsdelning av föräldraförsäkringen. Då säger vi: Vi ska verka för jämställdhet. Vi ska verka för att fler män tar större ansvar för sina barn. Vi ska uppmuntra detta på olika sätt. Men vi ska inte som stat besluta hur människor löser de här frågorna. Medvetna, kloka människor fattar beslut som passar deras familj och framför allt deras barn bäst. Det är inte Jens Orback eller Stefan Attefall som ska tala om för dem hur de ska göra.

Jens Orback (S)

Anf. 161 Jens Orback (S)

Herr talman! Stefan Attefall har inte någon ytterligare replik, men han nickade i det förra replikskiftet. Den fråga som väcks hos mig är: Vill kd att det ska vara ett jämnt uttag av föräldraförsäkringen? Det är det mål som vi har slagit fast på kongressen, att vi vill att det ska vara ett jämnt uttag av föräldraförsäkringen, att män och kvinnor ska ta ut lika mycket av föräldraförsäkringen. Sedan har vi olika förslag och åtgärder när det gäller hur vi kommer dit, om vi kommer dit snabbt genom att kvotera direkt eller om vi prövar andra metoder. På kongressen kom vi fram till att vi ska börja med att höja taket i föräldraförsäkringen, hitta andra incitament, genomföra rätten till heltid och så vidare. Om det inte fungerar får vi titta på de förslag som Karl-Petter Thorwaldsson lade fram. Men det tar vi nästa gång, huruvida ni vill eller inte vill att det ska vara ett jämnt uttag av föräldraförsäkringen.

Margareta Andersson (C)

Anf. 162 Margareta Andersson (C)

Herr talman! Jag återkommer till mäns våld, som jag talade om i mitt anförande. Jag upplever ibland att Socialdemokraterna är lite för mycket för att lappa och laga i stället för att göra någonting förebyggande. Som jag ser det gör mäns våld mot andra män att barn upplever att våld hör till mansrollen, att i manlighet ingår att vara våldsam. På det viset kommer vi att föra den här rollen vidare till våra barn. Så kan det pågå väldigt länge - i all evighet om vi inte gör någonting åt detta. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att vi hittar olika sätt att göra detta. Mäns våld mot kvinnor är naturligtvis alldeles förskräckligt, men jag tycker att mäns våld mot andra män är i samma kategori. Det är våld, och det kan jag aldrig acceptera, varken mot män eller kvinnor. Men vi får också mer av våld som drabbar både män och kvinnor och barn. Jag undrar vad ministern vill göra för att motverka och förebygga. Jag känner att det är viktigare än att laga i efterhand, då någon redan har blivit utsatt.

Jens Orback (S)

Anf. 163 Jens Orback (S)

Herr talman! Det är intressanta och viktiga frågor som här framförs. Jag är väldigt inriktad på att arbeta förebyggande. Här finns ändå en skiljelinje. Det är någonting annat att bli slagen och hotad i underordning, skulle jag vilja säga. Jag har inte varit i speciellt många slagsmål själv, men det vore någonting annat att ha blivit slagen av min pappa eller mamma. Det är skillnad att bli slagen i underordning, tycker jag. Att jobba förebyggande handlar bland annat om att ha genuspedagoger i skolan som ser till att lärare utbildas och att andra lärare sedan utbildar andra lärare. Att jobba förebyggande är också att se över sexualiseringen av vårt offentliga rum. Jag bevittnar det själv, och jag bevittnar det rätt mycket som fyrabarnspappa. Det är allvarligt, och det blir värre, enligt min mening. Titta in på Internet och på Playstation i leksakshyllorna! Där funderar vi också på huruvida vi möjligen kan genomföra en lagstiftning när det gäller diskriminering i fråga om marknadsföringslagen. Det är också viktigt att titta på vad det är som reproducerar mansrollens dåliga egenskaper. Som Ulf Holm nämnde har vi tagit initiativ till att tillsätta en grupp som ska se hur vi kan arbeta för att bryta den här reproduktionen. Då handlar det om att titta på skola, idrottsrörelse, värnplikt och så vidare. Jag håller helt med om att det är viktigt att jobba förebyggande. Det här var några exempel på vad vi gör.

Margareta Andersson (C)

Anf. 164 Margareta Andersson (C)

Herr talman! Jag tror fortfarande att det här är lite grann av ett manligt sätt att se ned på kvinnor, att återigen sätta oss kvinnor i offerrollen. Den vill jag angripa, för det är inte ett bra sätt att hantera de här frågorna. Jag tror att vi måste gå vidare i den här diskussionen, gå vidare på alla möjliga sätt, diskutera och göra det tydligt för oss själva. Jag går över till en annan fråga, och den handlar om kvinnors löner, som också är att nedvärdera de jobb som kvinnor för det mesta gör. Ulf Holm var inne på att man diskuterar lönesättningen i kvinnligt dominerade yrken, att kvinnors löner är lägre än i de yrken där männen jobbar i större utsträckning. Jag tycker inte att det är ett bra sätt att genom transfereringar ersätta för den skillnaden, utan man måste arbeta för att män och kvinnor ska ha lika löner både för lika och för likvärdigt arbete. Det är en av de stora målsättningar som vi har i vårt jämställdhetsarbete i Centerpartiet. För min del är det bättre att man får hela lönen och halva makten än att man ska få lite allmosor. Nu undrar jag vad jämställdhetsministern vill göra för att uppnå det här i stället för att ge transfereringar, för att arbeta vidare. Man har inte nått så förfärligt mycket längre än vad vi hade gjort i mitten på 90-talet med löneskillnaderna.

Jens Orback (S)

Anf. 165 Jens Orback (S)

Herr talman! En mycket viktig del när man tittar på löneskillnaderna som den här utredningen lyfter fram är just sambandet mellan deltid och dålig löneutveckling, mellan deltid och utslitning på arbetsplatsen, mellan deltid och låga pensioner. Då vore ett sätt att komma till rätta med detta att lagstifta om rätten till heltid. Då handlar det inte om att de som jobbar på Gröna Lund ska kunna jobba där hela året. Det handlar inte minst om många kvinnor som har jobbat på arbetsplatser i 8-10 år och ändå inte erbjuds heltid. Det handlar också om arbetsplatser där männen några meter ifrån på sportavdelningen har heltid. Det vore väldigt bra om Centern också kunde stödja ett sådant förslag. Transfereringarna är inga allmosor. Transfereringarna är ett sätt att upprätthålla ett välfärdssystem. Det handlar om att inte behöva gå från hus och hem när man blir sjuk. I a-kassan handlar det om att inte dumpa lönerna. Och kvinnorna har de lägsta lönerna. Kvinnorna är också de som har det största behovet av transfereringar. Att sänka dem är inget annat än ett slag i ansiktet just på kvinnor. Man kan inte göra bara en sak samtidigt. Samtidigt ska vi också jobba för att se till att kvinnor har hela lönen och halva makten.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 166 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Jag tänkte knyta an till diskussionen som har varit här om mäns delaktighet i jämställdhetsarbete och frågan huruvida män tjänar eller förlorar på jämställdhet. Som jag sade i ett tidigare replikskifte och som också står i vår reservation tycker vi att frågan är fel ställd för att man kan få olika svar beroende på vad man tittar på men mest utifrån att det faktiskt är ointressant. Det här handlar om grundläggande mänskliga rättigheter, halva befolkningens rättigheter, och det står på sina egna ben. Jag ska inte behöva bevisa att även män tjänar på det. Det här är grundläggande mänskliga rättigheter som står på egna ben. Vi är överens om analysen när det gäller problemen med att kvinnor och män har olika möjligheter, olika rättigheter och så vidare. Vi är också överens om att inriktningen på politiken är att bryta maktstrukturer, att bryta mäns överordning, att omfördela resurser från män till kvinnor och så vidare. Jag har två frågor till jämställdhetsministern. Den ena är om han delar Vänsterpartiets slutsats att det finns en konflikt i detta, när man vill bryta maktordningen, när man vill omfördela resurser. Det är min första fråga. Om vi är överens om det är följdfrågan: Vilka konsekvenser får det då för mäns delaktighet i jämställdhetsarbetet?

Jens Orback (S)

Anf. 167 Jens Orback (S)

Herr talman! Det var intressant att vi fick den här diskussionen. Jag tycker att en fråga inte behöver vara felställd för att den kan få flera svar. Snarare tror jag att skälet till att man ställer en fråga är att man inte är säker på svaret själv. En feministisk analys ska vara grunden för jämställdhetsarbetet. På frågan om det här innehåller en konflikt är mitt svar ett rungande ja. Den andra frågan var kopplad till det, nämligen huruvida det här var av intresse för män - du får upprepa den frågan om jag inte tolkar det rätt. Jag förstår inte av Camilla Sköld Janssons resonemang varför vi inte ska ha en sådan här grupp. Varför ska vi inte ha en grupp, oberoende av om män förlorar eller inte på detta? Varför ska vi inte ha en grupp som tittar på hur mansrollens negativa effekter reproduceras och vad vi kan göra åt det? Vad är det i ditt resonemang som gör att vi inte ska ha en sådan här grupp? Jag tycker en del i ditt resonemang talar ännu mer för att det är viktigt att ha den här gruppen.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 168 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Jag håller med om att vi ska ha den här gruppen. Jag har inte motsatt mig det. Som parti gör vi självklart inte det. Vi tycker att det är viktigt att även män deltar, men man måste se på vilket sätt män kommer in i jämställdhetsarbetet. Det var det som min fråga handlade om. När det gäller att frågan om män tjänar eller förlorar på det är felställd finns risken att man just skymmer sikten för att det faktiskt handlar om en maktkonflikt. Den tycker jag det är viktigt att man har klar för sig. Man måste vara beredd att ta en fight om man ska komma fram på allvar i den här frågan. I vår reservation påpekar vi vikten av att till exempel den här arbetsgruppen, men över huvud taget mäns organisering, måste ses som ett led i en feministisk process. Det ställer stora krav. Det innebär att män går in i ett arbete där de ska ifrågasätta sina egna privilegier, de går in i ett arbete där de ska agera utifrån kvinnors erfarenheter, de går in i ett arbete där de ska vara beredda att avstå makt till förmån för kvinnor och så vidare. Det är därför vi menar att det är så viktigt att, även när det gäller mäns arbete, kanske särskilt när det gäller mäns delaktighet i jämställdhetsarbete, man ställer krav på att det precis som alla insatser vi gör ska ingå i en feministisk strategi. Det kräver eftertanke, och det måste kvalitetssäkras.

Jens Orback (S)

Anf. 169 Jens Orback (S)

Herr talman! Då har vi klarat ut en hel del. Jag håller med Camilla Sköld Jansson i resonemanget kring detta. Jag tror också att de män som engagerar sig i dag gör en feministisk analys och ser att det finns en strukturell över- och underordning. Det är viktigt att vi då inte använder detta för att hålla män utanför. Jag tror att många män inte har kommit lika långt i sin analys och att se det här som strukturer, men det gäller att vi också bjuder in dem. Där ska vi sedan ställa samma krav på män och kvinnor. Men jag tror att en sådan här grupp är viktig. Jag vet att det handlar om maktfrågor och konfliktfrågor. Men jag tror också, som mitt lilla exempel kanske ändå belyste, att män också har att vinna på detta.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 170 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Jag tänkte att jag skulle börja någonstans i närheten av där Jens Orback slutade. För mig som fyrabarnsmor är sexualisering av det offentliga rummet en fråga som kommer väldigt nära och in i vardagsrummet. Tyvärr lät det bara som att det var ett lagförslag som var på gång från regeringen. Jag har fört fram det som vi har i vår reservation här i betänkandet, som jag tycker skulle vara ett mycket bättre förslag. Jag har fört fram det tidigare, och jag tänker föra fram det en gång till, att vi använder oss av något liknande Quick Response som granskar medierna i ett etniskt perspektiv. En liknande organisation skulle kunna finnas just när det gäller sexualisering av det offentliga rummet, både i reklam och i de skrivna reportagen. Vi säger i reservationen att det i dag finns ett Näringslivets etiska råd, som är tämligen uddlöst, men vi tror att ha en egengranskning där konsumenter sitter i majoritet skulle kunna bli någonting helt annat och faktiskt få en helt annan effekt. Det skulle också vara med att bygga attityder, att ändra beteenden. Vi skulle också se till att använda oss av konsumentmakten. Det skulle bli en självsanering på ett helt annat sätt. Jag framför det igen, hoppas att man tar det till sig och ser att det skulle kunna vara ett alternativ att börja med. Annars tänkte jag faktiskt börja i folkhemmet. Det var några år sedan som bygget av folkhemmet tog fart och man kunde bygga sitt lilla hus, köpa sin lilla bil. Mannen jobbade, kvinnan stod på trappan och vinkade av mannen med ett blommigt förkläde på sig, och så gick hon in och bakade bullar. Det var ju ett otroligt bygge av ett folkhem men också av väldigt tydliga könsroller. Nu höll inte det i evighet, utan kvinnor ville vara och behövdes ute på arbetsmarknaden. Men det de då kom ut till var en mycket könsuppdelad arbetsmarknad. Sverige är rätt exceptionellt i det här fallet med sin uppdelning. Kvinnor jobbar inom vård och omsorg; männen jobbar inom produktion. Kvinnor har offentlig sektor som arbetsgivare; männen finns i det privata näringslivet. Hur ska man då komma åt de här bitarna? Det finns faktiskt en sak som har gjort stora, radikala förändringar när det gäller kvinnors ingång på arbetsmarknaden. Jag tror inte att jag ska förorda det, men krig har faktiskt gett kvinnor ett helt annat utrymme. Nu tror jag inte att det är en modell att rekommendera, även om det kändes som om det var ett sådant vi gav oss in i för ett år sedan när könskriget härjade som allra värst. Det är rätt spännande att fundera på och göra symbolik av den könsuppdelade arbetsmarknaden. I dag är kvinnor inom offentlig sektor beroende av politiska beslut. Det är inte sambon som har makten över sambon, Jens. Det är politikerna och riksdagen som har makten över kvinnor, ifall vi ska klara av att ha en ekonomisk egenmakt. Jag tycker att det är lite underligt att man inte ser de här bekymren. När vi nu har pratat om löneutveckling och liknande kan vi gå in och titta på statistik. Ministern tog fram statistik som stödde hans tes att vi behöver lagstifta om heltid. Vi kan titta på annan statistik som visar att jobbar man inom privat sektor har man betydligt större chans att faktiskt höja sin lön. Vi i alliansen tycker alltså att detta är en viktig fråga medan vänsterkartellen inte tycker det. Då kan man fundera: Om man nu tycker att det är så bra med offentlig sektor, att det är den optimala arbetsgivaren, varför har vi då inte förstatligat alla manliga arbetsplatser? Om nu detta är så tryggt och så bra, varför ger vi inte alla män möjligheten att jobba inom offentlig sektor? Vi har ett förslag som handlar om diskrimineringsbot. Vi vill ha en tydlig lagstiftning som talar om vad kvinnor har för rättigheter enligt lag och där de också ska ha möjlighet att faktiskt utkräva dem. Det ska inte vara som i dag att arbetsmarknadens parter, de som faktiskt är en del av diskrimineringen, ska besluta om de har gjort rätt eller fel, utan detta ska till allmän domstol. Tillsammans med detta ska det också finnas en diskrimineringsbot. Det ska alltså kosta att diskriminera. Det brukar ha en bra effekt när det gäller att komma åt felaktiga beteenden. Man gör sig lite lustig över att vi är så tydliga från alliansen med att det är viktigt att vi öppnar offentlig sektor och vård- och tjänsteföretagande, både för att kvinnor ska kunna starta företag och för att de ska kunna ha alternativa arbetsgivare. Människor, såväl kvinnor som män, är ju olika. En del vill vara anställda. En del har idéer de vill förverkliga via ett företagande. En del kanske vill gå samman i ett kooperativt företagande. Då ser vi att detta är en stor sektor där en majoritet kvinnor jobbar som inte får chansen, som inte får möjligheten. I vår motion har vi satt av 50 miljoner till rådgivning, stöd och riskkapital, just för att stärka och stötta kvinnor som vill starta eget. Det handlar också om att öppna för möjligheten att starta företag inom vård- och omsorgssektorn. Barn som växer upp och slutar gymnasiet, eller ska välja till gymnasiet som min son just är i begrepp att göra, har fortfarande någonstans bilden med sig att kvinnan är försörjd och mannen är försörjare. Det är detta som sedan leder tillbaka till att man inte får starta företag, att man inte får möjlighet att faktiskt genomföra de idéer man har. Det finns också en mentalitet av att vi ska tas om hand i stället för att ges möjligheter att faktiskt förverkliga de drömmar och idéer som vi bär på. RUT-avdraget har också varit uppe tidigare. Precis som tidigare talare anser jag inte att detta i sig är det stora jämställdhetsförslaget. Däremot vore det ett viktigt förslag för att stärka kvinnor. Vi har en mängd kvinnor som i dag jobbar svart, otryggt. På detta sätt kunde vi se till att de kommer in i den vita sektorn och får en möjlighet till en tryggare anställning. Tittar vi på det finska exemplet - där det är helt andra siffror än de Camilla Sköld drog upp, inte alls de kostnaderna och betydligt fler jobb - ser vi att en mängd kvinnor som tidigare kanske till och med var arbetslösa har kunnat komma in på arbetsmarknaden, starta företag och dessutom anställa. Då kan man ju fundera på vilket som är bäst. En sak i den här diskussionen som jag inte blir riktigt klok på är varför man från vänsterkartellen så nedvärderar ett så viktigt jobb som att hålla rent. Jag vet inte, men jag har inte hört talas om att det var denna typ av diskussioner när barnomsorgen byggdes ut, att detta var jobb som inte var värda att göras. Det är faktiskt detta man försöker få det till här i dag. Att införa avdrag för hushållsnära tjänster skulle vara ett sätt att få i gång tjänstesektorn - och den behöver sättas i gång ordentligt. Det skulle också ge möjlighet till fler företag, och det skulle professionalisera en viktig uppgift. En myndighet är egentligen det konkreta förslaget. Det är omformuleringar av mål, som vi ställer oss bakom, men en myndighet har vi inte ställt oss bakom. Vi har haft mycket diskussioner. Man kan ju fundera: Det vore väl otroligt bra att få en myndighet som tog hand om allt detta och såg till att allt löstes som vi inte har klarat att lösa. Det kan hända att det finns de som verkligen tror att en myndighet skulle klara av detta. Jag är inte av den uppfattningen. Vi har i dag ökat antalet myndigheter i Sverige sedan jag kom in i riksdagen med 27 stycken. Jag vet inte om någon har sett någon skillnad på de här områdena. När vi har tittat på de här bitarna har vi snarare sett att det som saknas i dag är en styrning på området som verkligen gör att man uppdaterar sig på aktuell forskning, omsätter den i praktiken och ser till att det faktiskt blir verkstad av det hela. Jag ska också bara kort beröra kvinnoförbunden. Vi har försökt stämma träff tre gånger här i vår och inte lyckats. Om beskedet från ministern är att om vi bara blir överens så ska ni nog se till att göra detta undrar jag bara ifall det är någon begränsning på nivån eller om vi kommer att komma överens på vilken nivå som helst.

Gudrun Schyman

Anf. 171 Gudrun Schyman

Herr talman! Kvällen är sen. Alla är trötta. Det blir inga fler repliker. Jag ska se om jag kanske kan hetsa upp någon. Med väldigt stor respekt för allt arbete som har gjorts och görs av många okuvliga, envisa och kloka kvinnor genom decennierna - och en och annan man - tror jag ändå att vi måste konstatera att politiken står inför ett misslyckande när det gäller möjligheten att bryta ned den könsmaktsordning som i alla fall många av oss i denna kammare är överens om finns och som också i stora delar har stärkts. Detta syns inte minst på arbetsmarknaden och särskilt när det gäller mäns våld mot kvinnor, den ökande sexismen i samhället, den ökande handeln med kvinnors och barns kroppar för sexuella ändamål, den växande sexindustrins inkomster och så vidare. Det är ju det som är det paradoxala: Samtidigt som den politiska medvetenheten har höjts, kunskapsnivån har höjts och juridiken har skärpts har praktiken förvärrats. Det gör ju att det som man framställer som lyckanden och satsningar egentligen är framsprungna ur just det faktum att det går bakåt. Då tycker jag ändå att det borde finnas utrymme för reflexion över politikens möjligheter i den form som de har använts. Är det verkligen säkert att vi kommer framåt om vi fortsätter att i princip göra samma sak som tidigare, fast kanske med lite nya ord och möjligen omformulering av mål? Jag är väldigt osäker på att det skulle frambringa en stor, varaktig och djupgående förändring i den bemärkelsen att vi på fullt allvar skulle utmana könsmaktsordningen och störta patriarkatet. Jag har väldigt svårt att se det. Det där tror jag att vi behöver både fundera över och diskutera just utifrån att verkligheten är så brutal och så oerhört tydlig. Och läget skärps, inte bara i Sverige utan också internationellt. Då ska vi ställa oss frågan varför det händer så lite, säger jag nu med de här reservationerna, trots att vi vet så mycket, och varför politiken är oförmögen att handha de här frågorna. Jag tror att vi måste erkänna att politiken också är född in i och född ur just den könsmaktsordning som vi vill bekämpa, det vill säga politiken som verktyg är en del i det problem som vi säger att vi vill bekämpa. Det visar sig ju också i vilken plats de här frågorna får och vilken lättviktighet som de har i politiken. Det märks bland annat på att det inte finns en minister som har bara detta ansvar. Det finns inget departement. Det finns inget utskott i riksdagen för att diskutera de här mycket sammansatta, komplicerade och samverkande frågorna. Det finns inte en tydlig majoritet ens för att inrätta en myndighet, vilket jag också tycker att man ska göra, för att åtminstone strama upp det här arbetet och få in det oerhört sammansatta och komplexa som det handlar om, för att få praktik och teori, forskning och verklighet att mötas och för att få ett långsiktigt arbete, en uppföljning och en utvärdering. Det är på något sätt som om det här ska ske någon annanstans, någon annan gång, helst kanske i kvinnoförbund eller någonting sådant, och det ska ske lite projektmässigt. Det är som om det fanns en mental föreställning om att det går över. Det här kommer att gå över. Det behöver inte vara långsiktigt, det behöver inte vara målinriktat, det behöver inte vara systematiskt, vi behöver inte ha den här uppföljningen utan vi kör på projektlinjen. Jag tycker att den utvärdering som jag tror det var Tina Acketoft som tog upp väldigt tydligt visade att det inte blir någonting heller. Det blir osystematiskt, det blir ostrukturerat och det blir otydligt. Målen går inte ned i organisationerna och når inte verkligheten. Därför är det naturligtvis viktigt att vi får en myndighet, men också en uppstramning av det här arbetet i regeringen och också här i riksdagen. Det som bekymrar mig en del, måste jag säga, är att det finns en väldig konturlöshet i den här diskussionen, som jag ju har lyssnat på nu. Det finns en flytande gräns, om det ens är någon gräns, för vad det här egentligen betyder. Har vi någon könsmaktsordning eller inte? Är det inte så att det bara är lite gamla traditioner, lite kulturrester och vad det kan vara? Om man inte är väldigt tydlig med att detta är en fråga som handlar om makt och som naturligtvis i sig rymmer en konflikt kommer man heller inte att kunna formulera problemen på ett riktigt sätt och heller inte att kunna utforma de verktyg som behövs om vi på allvar ska utmana den patriarkala maktordningen. Jag har skrivit en motion om det här, och jag är i den bemärkelsen besviken på de nya målen i jämställdhetspolitiken, därför att jag tycker att man har suddat till det. Jag tycker att man inte är tydlig med att kvinnor bara kan få mer makt på mäns bekostnad. Sedan kan man tycka om det eller inte. Men på det vis som vi förhåller oss till makt när vi säger att gruppen män har mer makt och inflytande än gruppen kvinnor är det på kvinnors bekostnad. När män har bättre ekonomi och högre löner är det på kvinnors bekostnad. Det är vi tydligen inte överens om, så då kanske vi får lite debatt i alla fall. Jag menar att den här konflikten måste tydliggöras och att en feministisk politik handlar just om en fördelning av makt och privilegier, från gruppen män till gruppen kvinnor. Det är klart att alla inte vill det. I så fall skulle det redan vara gjort. Det är klart att det finns de som absolut motsätter sig detta. Men man kan inte hoppa över det. Därför blir det luddigt när det står här att vi ska ha en jämn fördelning av makt. Det föreslås att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället. Visst! Det kan lika gärna betyda: Och så är det! Om man inte pekar ut att så är det inte har man inte formulerat sig tydligt. Det står under punkten 1 som förslag till delmål: "En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva". Men kvinnor och män har ju inte det. Det borde stå att kvinnor ska ha större rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare. Det är ju det som är problemet. Det står under Ekonomisk jämställdhet att "kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete". Det borde ju stå: Kvinnor ska ha bättre möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete än nu, för det är ju verkligheten vi talar om. Detta blir diffust. "En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet" står det. Det borde naturligtvis stå att män ska ta mer ansvar för hemarbetet. Det är ju det som är problemet. Om man hela tiden undviker att formulera problemet utifrån den konflikt som finns gör man det möjligt för oss att ha en jämställdhetsdebatt där alla är överens om allt. Och så är det ju ofta i den här diskussionen, när man är ute och pratar. Man frågar människor: Ska vi ha jämställdhet? Jaa, säger alla. Ska vi ha rättvisa löner? Jaa, säger alla. Då är det väl mycket märkligt att vi hela tiden producerar och reproducerar ett samhälle som ser ut på ett helt annat sätt, nämligen på ett sätt som alla säger att man inte vill ha. Det tror inte jag. Jag tror inte att det vore möjligt att vi skulle kunna forma ett samhälle som ser ut på ett sätt som absolut alla inte vill ha. Jag tror snarare att det är många som vill ha det som är nu. Annars skulle det inte leva kvar. Och då måste vi tala om detta, tror jag, som grund för den politik som vi som vill förändra den här maktordningen sedan ska utforma. Det är både kvinnor och män som både vill och inte vill. Alla kvinnor är inte feminister, och alla feminister är inte kvinnor. Men vi måste tala klarspråk och inte hela tiden undvika att säga att det finns en konflikt här.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 172 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Jag tycker att det verkar som om Gudrun Schyman har sökt orsaker till att hitta kritik. Gudrun efterfrågar den här analysen av om det är könsmaktsordningen som gäller. Hon efterfrågar resonemang om att man faktiskt vill bryta maktordningen. Hon efterlyser resonemang om att det faktiskt handlar om att det är ett konfliktperspektiv, att när kvinnor tar utrymme betyder det att män måste avstå. Allt det som Gudrun Schyman tog upp och efterfrågade har tagits upp i debatten. Det kan man se i protokollet. Jag håller inte heller med om att man ska nedgradera de här målsättningarna och säga att det ska vara bättre än i dag. Gudrun tycker att det som målsättning ska stå att kvinnor ska ha mer inflytande än vad de har i dag. Kvinnor ska så att säga flytta fram sina positioner. Det är väl inte radikalt? Då är det mycket tydligare som det står, nämligen att det ska vara samma rättigheter. Kvinnor ska ha samma makt, inte mer makt än i dag. Det är ingen målsättning. Då kan vi flytta positionerna en bit framåt och vara nöjda med det. Jag menar att målstrukturerna är tydliga, klara och har det maktperspektiv som Gudrun Schyman efterfrågar. Jag förstår faktiskt inte den kritik som förs fram.

Gudrun Schyman

Anf. 173 Gudrun Schyman

Herr talman! Nej, det var synd! Jag menar att man måste vara tydlig i att tala om att det inte går att framställa detta som att det inte finns några konflikter. Det går inte att framställa detta som att det är frid och fröjd och att detta är en form av win-win -system. Det måste naturligtvis framgå att det finns hinder i detta. De hindren är inte något utomjordiskt utan de består av tankar och idéer i människors huvuden. Jag har lyssnat på debatten, och jag har visst hört, Camilla, att några debattörer talar om könsmaktsordning och konflikten. Alla gör inte det. Samtidigt låter det som om alla är överens. Jag har deltagit i debatter utanför kammaren med representanter från andra partier som kanske inte tillhör dem som samarbetar med regeringen. De vill hela tiden få det att låta som om alla är överens. "Det är klart att vi vill samma sak, och egentligen är det konstigt att det inte har hänt." Om vi inte förklarar varför vi inte har den jämställdhet vi vill ha, om vi inte kan begripliggöra det för människor, blir det obegripligt och i och med det något omöjligt att göra något åt. Därför måste vi i alla lägen ha största möjliga klartext. Jag skulle önska att andra gick upp och debatterade oklarheterna än den som just nu står i talarstolen här. Vi har de minsta skiljelinjerna i dessa frågor, även om vi också har en del skiljelinjer, framför allt om hur pass möjligt det är att använda gamla traditionella trubbiga politiska verktyg. När det gäller frågan om konflikt- och maktperspektiv tror jag att skillnaderna är betydligt större för de andra partierna som har varit uppe i debatten.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 174 Camilla Sköld Jansson (V)

Herr talman! Sådana här debatter har visat att det definitivt finns en skillnad mellan höger och vänster. Man skjuter förbi målet om man tror att problemet ligger i hur vi diskuterar här eller hur man formulerar sig i proposition och betänkande. Skillnaderna visar sig när man kommer till handling. Det visar sig om man är beredd att utföra konkreta politiska insatser som faktiskt förändrar. Det är där det bevisar sig. Jag håller med om att det är en gradskillnad. Men det jag invänder mot, och där jag tycker att Gudrun Schyman inte har fog för sin kritik, är att hon menar att det vore bättre med målsättningar som säger att kvinnor ska ha lite mer inflytande än i dag, kvinnor ska ha lite högre lön än i dag, kvinnor ska ha lite mindre oavlönat arbete än i dag. Den kritiken är krystad. Den säger ingenting om målet. Om vi flyttar fram positionerna två centimeter uppfylls det målet. Därför måste det vara tydliga mål som talar om att det ska vara lika mycket makt och lika mycket inflytande när det gäller kvinnor och män.

Gudrun Schyman

Anf. 175 Gudrun Schyman

Herr talman! Ja, vi har olika uppfattning i frågan. Det är bra att man beskriver den verklighet som är. Om jag läser ett dokument där det står att man vill ha en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män - punkt - kan jag utgå från att det väl är så. Jag får ingen som helst signal om att det inte är så. Då måste jag ha den kunskapen med mig. Tycker man inte att det är ett problem utan att det är så, då kan man instämma i målsättningen utan att ha kunskaper om att det är otroligt stora skillnader. Det gäller att vara noggrann med språket. Det säger också en del om hur man ser på detta. Om vi har formuleringar som alla kan stämma in i oavsett om vi tycker att vi har problem eller inte, blir de inte så effektiva. Det är vad jag menar. Så är ofta jämställdhetsdebatten. Den är inte effektiv eftersom den inte klargör skillnaderna mellan dem som diskuterar och mellan de olika aktörerna. Då kan vi stå och prata om en massa saker utan att komma någon vart. Och alla kan säga: Visst, det är klart att vi ska ha jämställdhet.

Beslut

Beslut: 2006-05-16

16 förslagspunkter, 11 acklamationer, 5 voteringar

Webb-tv: Beslut

16 maj 2006

Protokoll med beslut

2006-05-16

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2005/06:257

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Övergripande mål om jämställdhet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen godkänner att det övergripande målet för jämställdhetspolitiken ska vara att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:155 i denna del och avslår motionerna 2005/06:A3 yrkande 1 och 2005/06:A261 yrkande 1.

Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (kd)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i motivfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (m)
s	120	0	0	24
m	0	44	0	11
c	16	0	0	6
fp	0	0	38	10
kd	0	0	25	8
v	23	0	0	5
mp	13	0	0	4
-	1	0	0	1
Totalt	173	44	63	69
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 3 (kd)
s	120	0	0	24
m	25	0	19	11
c	16	0	0	6
fp	36	0	2	10
kd	0	25	0	8
v	23	0	0	5
mp	13	0	0	4
-	1	0	0	1
Totalt	234	25	21	69
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Andra övergripande frågor om jämställdhet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:A2 yrkande 4, 2005/06:A6 yrkande 1, 2005/06:A224, 2005/06:A225 yrkande 1 och 2005/06:A310 yrkande 1.

Reservation 4 (v)
Reservation 5 (c)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 5 (c)
s	120	0	0	24
m	44	0	0	11
c	0	16	0	6
fp	38	0	0	10
kd	25	0	0	8
v	0	0	23	5
mp	13	0	0	4
-	1	0	0	1
Totalt	241	16	23	69
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. Delmål om makt och inflytande

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen godkänner att delmålet om makt och inflytande ska vara: En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:155 i denna del och avslår motionerna 2005/06:A3 yrkande 2 och 2005/06:A4 yrkande 1.

Reservation 6 (m)
Reservation 7 (kd)

4. Frågor med anknytning till delmålet om makt och inflytande

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:A259 yrkande 7 och 2005/06:A370 yrkandena 2 och 36.

Reservation 8 (fp, kd)

5. Delmål om ekonomisk jämställdhet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen godkänner att delmålet om ekonomisk jämställdhet ska vara: Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:155 i denna del och avslår motionerna 2005/06:A3 yrkande 3 och 2005/06:A4 yrkande 2.

Reservation 9 (m)
Reservation 10 (kd)

6. Frågor med anknytning till delmålet om ekonomisk jämställdhet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:A6 yrkandena 2, 3, 8 och 9, 2005/06:A7 yrkandena 2-4, 2005/06:A225 yrkande 2, 2005/06:A268 och 2005/06:A269 yrkande 1.

Reservation 11 (fp)
Reservation 12 (v)
Reservation 13 (c)

7. Delmål om obetalt hem- och omsorgsarbete

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen godkänner att delmålet om obetalt hem- och omsorgsarbete ska vara: En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:155 i denna del och avslår motionerna 2005/06:A3 yrkande 4 och 2005/06:A4 yrkandena 3 och 5.

Reservation 14 (m)
Reservation 15 (kd)

8. Frågor med anknytning till delmålet om obetalt hem- och omsorgsarbete

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:A6 yrkandena 4 och 10 samt 2005/06:A7 yrkandena 5 och 6.

Reservation 16 (m, c, fp, kd)

9. Delmål om mäns våld mot kvinnor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen godkänner att delmålet om mäns våld mot kvinnor ska vara: Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:155 i denna del och avslår motionerna 2005/06:A3 yrkande 5, 2005/06:A4 yrkande 4 och 2005/06:A5 yrkande 4.

Reservation 17 (m)
Reservation 18 (kd)

10. Frågor med anknytning till delmålet om mäns våld mot kvinnor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:A2 yrkande 5, 2005/06:A3 yrkandena 8 och 9, 2005/06:A4 yrkande 6, 2005/06:A5 yrkandena 5-9, 2005/06:A6 yrkandena 11-14 och 2005/06:A7 yrkandena 7-9.

Reservation 19 (m)
Reservation 20 (fp)
Reservation 21 (kd)
Reservation 22 (v)
Reservation 23 (c)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 23 (c)
s	120	0	0	24
m	0	0	44	11
c	0	16	0	6
fp	0	0	38	10
kd	1	0	23	9
v	21	0	2	5
mp	13	0	0	4
-	1	0	0	1
Totalt	156	16	107	70
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

11. Styrning och övergripande organisering av jämställdhetspolitiken

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:A2 yrkandena 1-3, 2005/06:A3 yrkande 6, 2005/06:A5 yrkande 1, 2005/06:A6 yrkandena 6 och 7 samt 2005/06:A261 yrkandena 5-7.

Reservation 24 (kd)
Reservation 25 (v)
Reservation 26 (c)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 25 (v)
s	120	0	0	24
m	43	0	1	11
c	0	0	16	6
fp	38	0	0	10
kd	0	0	25	8
v	0	23	0	5
mp	12	1	0	4
-	1	0	0	1
Totalt	214	24	42	69
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

12. En ny jämställdhetsmyndighet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:K357 yrkande 2, 2005/06:A3 yrkande 7, 2005/06:A4 yrkande 7, 2005/06:A6 yrkande 5, 2005/06:A7 yrkande 1 och 2005/06:A261 yrkande 3.

Reservation 27 (m, c, fp, kd)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 27 (m, c, fp, kd)
s	120	0	0	24
m	0	44	0	11
c	0	16	0	6
fp	0	38	0	10
kd	0	25	0	8
v	23	0	0	5
mp	13	0	0	4
-	1	0	0	1
Totalt	157	123	0	69
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

13. Länsstyrelsernas jämställdhetsexperter m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:A259 yrkande 11 och 2005/06:A261 yrkande 4.

Reservation 28 (fp)

14. Regionala jämställdhetsmål m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:A3 yrkande 10.

Reservation 29 (kd)

15. Stöd till politiska kvinnoorganisationer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:A4 yrkande 8.

Reservation 30 (m)

16. Könsroller m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:A2 yrkande 6, 2005/06:A3 yrkande 12, 2005/06:A6 yrkande 15 och 2005/06:A260 yrkande 1.

Reservation 31 (kd)
Reservation 32 (v)
Reservation 33 (c)

Var är ärendet nu?

Beslut

Nya mål i jämställdhetspolitiken (AU11)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Nya mål i jämställdhetspolitiken (AU11)

Webb-tv: Beslut

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Övergripande mål om jämställdhet

Omröstning i motivfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Andra övergripande frågor om jämställdhet

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. Delmål om makt och inflytande

4. Frågor med anknytning till delmålet om makt och inflytande

5. Delmål om ekonomisk jämställdhet

6. Frågor med anknytning till delmålet om ekonomisk jämställdhet

7. Delmål om obetalt hem- och omsorgsarbete

8. Frågor med anknytning till delmålet om obetalt hem- och omsorgsarbete

9. Delmål om mäns våld mot kvinnor

10. Frågor med anknytning till delmålet om mäns våld mot kvinnor

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

11. Styrning och övergripande organisering av jämställdhetspolitiken

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

12. En ny jämställdhetsmyndighet

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

13. Länsstyrelsernas jämställdhetsexperter m.m.

14. Regionala jämställdhetsmål m.m.

15. Stöd till politiska kvinnoorganisationer

16. Könsroller m.m.