Övergripande miljöfrågor

Anf. 74 Helena Storckenfeldt (M)

Fru talman! Detta är ett mycket blandat betänkande. Det innefattar många olika frågor som spänner över ett brett område. Jag kommer därför att fördjupa mig i några av frågorna och yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

När man tänker på Moderaterna är det mest naturliga kanske att tänka frihet, ansvar, äganderätt. Äganderätten är fundamental för Moderaterna. Det är en mänsklig rättighet, som skyddas både i regeringsformen och i Europakonventionen.

För ett år sedan, när motsvarande betänkande behandlades senast, drev vi i opposition igenom tydliga skrivningar om äganderätten som samlade majoritet och blev ett tillkännagivande till den dåvarande regeringen. Det var ett viktigt steg.

Vi ser att äganderätten och rätten att bruka den mark man äger riskerar att urholkas. Många skogsägare beskriver det som ett sluttande plan. Det tycker vi är synd, för skogsägarna ger oss såväl klimatsmarta produkter som oförglömliga naturupplevelser för alla som vistas i skogen. För detta förtjänar de respekt och tacksamhet. Den svenska skogen har bidragit till att lyfta vårt land ur fattigdom och är i dag en av våra viktigaste näringar, som skapar jobb och välfärd i hela landet. Skogen har dessutom en central roll i den gröna omställningen och är en nyckel för att bryta vårt fossilberoende.

Det långsiktiga ägandet och förvaltningen, som ofta sträcker sig över flera generationer, förtjänar bättre förutsättningar. Vi moderater vill att de svenska lantbrukarnas konkurrensförutsättningar ska stärkas. Därför är det viktigt att vi står upp för äganderätten.

Herr talman! Miljöbrott får ofta allvarliga konsekvenser för människor, djur och natur, och detta under lång tid. Miljöbrott behöver tas på större allvar och prioriteras högre. Långt ifrån alla miljöbrott anmäls, och ännu färre klaras upp. Miljöbrott, inte minst olagliga utsläpp av miljögifter, kan få långtgående konsekvenser.

Men för majoriteten av de miljöbrott som lagförs blir påföljden inte mer än dagsböter, trots att fängelse finns i straffskalan. För att stävja miljöbrotten och för att straffen ska vara i paritet med brotten vill vi skärpa straffen för grövre miljöbrott.

Men för att miljöbrotten ska kunna stävjas behöver också fler upptäckas. Här spelar tillsynsmyndigheterna en stor och viktig roll. Tillsynen behöver uppnå likvärdighet över landet. Det ska inte hänga på om den aktuella kommunen har eller inte har kunskap och kompetens på området. Kvaliteten behöver förbättras, och mindre kommuners möjligheter att klara uppdraget behöver stärkas. Det handlar exempelvis om samarbeten kommuner emellan eller system med experter som kan ge råd i specifika branschfrågor.

Herr talman! Många företag vittnar i dag om långa handläggningstider för miljötillstånd när de vill investera och utveckla sina verksamheter. Detta gäller också alla de verksamheter som skapar klimatnytta. I stället för att uppmuntras möter de i dag hinder.

I vintras besökte jag och några kollegor vattenkraftverket Untra, som man, när det byggdes, trodde skulle kunna förse hela Stockholm med el i lång tid framöver, om inte för alltid. Det skulle inte krävas någon utökad produktion, helt enkelt. Nu har vi dock lärt oss att så inte var fallet och att mycket mer kommer att behövas, inte minst för den gröna omställningen. I 15 års tid fick man slita för att få tillstånd att utöka vattenkraftverkets produktion - något som borde ha kunnat ske många år tidigare. Detta är orimligt.

Vattenkraften utgör en fundamental del av svensk kraftförsörjning. År 2022 stod den för 41 procent av svensk elproduktion, och det finns stor potential att öka effekten från befintlig vattenkraft, till exempel genom investeringar i nya turbiner. Untra är ett exempel på hur onödigt långa tillståndsprocesser satt käppar i hjulen för den svenska elförsörjningen och för omställningen. Vi kommer att behöva dubbelt så mycket el som vi använder i dag bara till 2045. Men i stället bromsas utvecklingen av onödigt långa och komplicerade processer.

Herr talman! Sveriges konkurrenskraft och välfärd bygger på att vi har en trygg och stabil elförsörjning. Energipolitiken ska säkra el till konkurrenskraftiga priser och garantera att el finns när och där man behöver den. För att minska våra utsläpp och säkra framtidens jobb behöver Sverige mer ren el, som möjliggör ökad tillväxt och en konkurrenskraftig industri.

Klimatförändringarna blir alltmer påtagliga, och det kommer att krävas en hel palett av lösningar för att nå nettonollutsläpp. Elektrifieringen av industri och transporter, två av våra största utsläppare, är en stor bit av pusslet. Men för att vi ska lyckas kommer det - med risk för upprepning - att krävas mycket mer ren el.

Vårt energisystem är i dag uppbyggt kring vattenkraften i norr och kärnkraften i söder. Detta har lagt grunden för vårt robusta, fossilfria elsystem, som säkerställer att vi har tillräckligt med el för Sveriges hushåll, företag och andra kritiska samhällsfunktioner.

Det är nog ingen som har missat att Moderaterna vill ha mer kärnkraft. Den politik som S-ledda regeringar under decennier drivit för att försämra och till slut slå ut kärnkraften har varit skadlig för Sverige. I och med Tidöavtalet har den här regeringen lagt en ny kurs för Sverige, som garanterar en framtid där kärnkraft kan byggas.

Men vi är också överens om att alla fossilfria kraftslag behövs. Vindkraften kommer att behövas. Vi befinner oss just nu i en tuff ekonomisk situation, och både hushåll och företag behöver mycket mer ren el till rimliga priser. Därför måste vi göra allt i vår makt för att ta fram förslag som leder till mer fossilfri elproduktion, oavsett kraftslag. Vårt fokus måste ligga på att bygga upp ett fossilfritt energisystem som håller i längden.

När expertmyndigheter granskat planerna för omställningen har de kommit fram till att elbehovet kommer att uppgå till 280 terawattimmar redan 2035. För att klara denna utmaning har industrin, experter och myndigheter gemensamt varit tydliga med en sak: Vindkraften kommer att behövas. Och Moderaterna håller med.

(Applåder)

Anf. 75 Joakim Järrebring (S)

Herr talman! Tack, Helena Storckenfeldt, för anförandet! Jag tar gärna vid där ledamoten slutade sitt anförande - behovet av mer el i Sverige. Jag hörde att vi är överens om att ett av de stora problemen när det gäller att få fram mer el är tillståndsprocesserna.

Den tidigare S-ledda regeringen tillsatte två utredningar, Miljöprövningsutredningen och Klimaträttsutredningen. De är båda färdiga och remitterade och ligger på regeringens bord. Min fråga är: Varför sitter just nu ni i Tidölagets partier på händerna? Ni tillsätter ytterligare en utredning - okej, men varför inte gå fram med de förslag som redan nu hade kunnat leda till snabbare tillståndsprocess? Varför denna saktfärdighet?

Anf. 76 Helena Storckenfeldt (M)

Herr talman! Uppenbarligen är det saker som fattas i det som den tidigare socialdemokratiska regeringen har jobbat fram. Det kan vi se på flera olika områden. Här behövs ett omtag, dels för att öka acceptansen, dels för att se till att det faktiskt går att bygga ut vindkraften på ett rimligt och bra sätt där man tar äganderätten som ett perspektiv också. Vi ser att många markägare vill bygga ut mer vindkraft.

Sedan vill jag uppmana ledamoten: Vi är Tidöpartierna.

Anf. 77 Joakim Järrebring (S)

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Frågan kvarstår dock. Jag kan visst ha sympati för att man vill fortsätta utreda om det finns mer man kan göra med de förslag som fanns i utredningarna. Men de förslag som ändå finns utredda, remitterade och klara - varför går man inte vidare med dem? Är det något specifikt i de förslagen som Moderaterna och de andra partier som står bakom regeringen inte håller med om eller inte tycker är bra? I så fall vore det trevligt att få höra det. Annars kvarstår min fråga: Varför inte gå fram med lagstiftning som hade kunnat förbättra tillståndsprocesserna här och nu?

Det kan också vara värt att fundera över en grupp av viktiga myndigheter när det gäller tillståndsprocesserna, nämligen länsstyrelserna, och hur man från regeringen har valt att hantera finansieringen där. Hur underlättar det för tillståndsprövningen att resurserna till länsstyrelserna dras ned?

Jag var i måndags och besökte Länsstyrelsen Västra Götaland. Där försvinner ungefär 8 miljoner kronor per år för just tillståndsprövningen. Det motsvarar nästan 16 tjänster. Hur underlättar det för tillståndsprövningen?

Anf. 78 Helena Storckenfeldt (M)

Herr talman! Vi har bland annat gett ett tilläggsdirektiv för att stärka incitamenten för utbyggd vindkraft i kommunerna. Vi ser att det är en av de absolut största frågorna. Både mitt och ledamotens parti styr i kommuner i Sverige som har sagt nej till vindkraft. Det är uppenbart att vi behöver öka incitamenten för utbyggnad av vindkraften. Det är en av de absolut viktigaste frågorna. Här har regeringen nyligen lagt ett tilläggsdirektiv. Jag ser väldigt mycket fram emot vad den utredningen ska komma fram till.

Anf. 79 Emma Nohrén (MP)

Herr talman! Tack, Helena Storckenfeldt, för anförandet! Ledamoten började i äganderätten. Det är ett ord som har varit uppe i debatten väldigt mycket och allt starkare de senaste åren. Precis som ledamoten sa skyddas den i både regeringsformen och Europakonventionen.

Men det finns också inskrivet där att allmänhetens intresse ibland har företräde. Då ska den som har en egendom också kunna få skälig ersättning. Ibland när Moderaterna pratar tycker jag att det kan låta som att det inte finns någon inskränkning i äganderätten. Äger man något får man göra vad man vill med det.

Jag är själv skogsägare. Det finns lagar och regler som man ska hålla sig till, och jag är glad för att det finns ett gemensamt ramverk för vad man får och inte får göra, för som enskild kan man inte alltid ha koll på allting, och man kan heller inte alltid se sin egen del i ett större sammanhang eller i ett större ekosystem.

När jag hör företrädare för Moderaterna och senast ledamoten själv tala låter det dock som att den som äger något själv får bestämma, och ingen annan ska lägga sig i. Ser Moderaterna att det faktiskt finns sådant där vi kan ha gemensamma regler, eller är det alltid den som äger något som ska bestämma själv?

Om man till exempel har en industri finns det ju utsläppsregler och andra lagar och regler, och det är inga konstigheter, men så fort det handlar om mark eller skog låter det på Moderaterna som att allt ska vara tillåtet, för den enskilde vet bäst. Är detta korrekt uppfattat?

Anf. 80 Helena Storckenfeldt (M)

Herr talman! Jag beskrev i mitt anförande att många skogsägare upplever det som ett sluttande plan just nu. För oss moderater handlar det om att hålla en rimlighet i de här frågorna. Det måste finnas en rimlighet.

Vi har väldigt högt förtroende för skogsägare just för att vi ser att de tar hand om sin bit av naturen på ett sätt som Myndighetssverige inte klarar av att göra. Där har vi ett väldigt högt förtroende för skogsägarna, för de naturvärden som de bevarar och för hur de jobbar med biologisk mångfald på sin egen plätt på denna jord. Vi ser att de tar hand om sitt på ett sätt som Sverige i stort inte skulle kunna göra. Vi har alltså ett väldigt högt förtroende här.

Men detta sluttande plan är något som vi måste komma till rätta med. Det är något som inte stämmer här med hur vi behandlar våra markägare runt om i Sverige, och det är något som jag vill jobba med i alla fall.

Anf. 81 Emma Nohrén (MP)

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag har också ett väldigt högt förtroende för markägare, lantbrukare och skogsägare. Men jag ser att man kan behöva hjälp med att se det hela i ett större sammanhang - vad man gör på sin egen mark kan man inte alltid veta hur det påverkar grannens och så vidare.

Ledamoten talar om ett sluttande plan. Nu har vi haft denna ordning länge, och ändå ser vi att vi har mindre andel urskog nu än någonsin, och mer avverkas. Vi ser ett artutdöende i rekordfart, och vi ser att den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet minskar.

Det system vi har nu har ju inte funkat helt och hållet. Nu kommer det en lagstiftning från EU om att vi måste restaurera vår mark, för vi har helt enkelt förstört en hel del markområden för att vi har trott att det var bäst. Nu ser vi att vi behöver göra på ett annat sätt.

Jag ser hellre att vi hjälper våra markägare och skogsägare med rådgivning så att de kan göra rätt. De allra flesta vill göra rätt, men det är otroligt svårt att ha koll på allting.

Ser Moderaterna och ledamoten någon möjlighet att detta skulle kunna vara en del av det hela, eller är det alltid den som äger något som vet bäst?

Anf. 82 Helena Storckenfeldt (M)

Herr talman! Det man äger, det vårdar man. Detta lägger någonstans grunden. Utifrån detta kan vi sedan diskutera inskränkningar på olika sätt.

Sverige har historiskt behövt inskränka markägares rätt för att kunna bygga upp samhällsviktig infrastruktur. Detta kommer vi att få se igen, inte minst nu när vi ska bygga ut elnätet för att klara elektrifieringen av våra industrier och transporter. Där handlar det om skälig ersättning.

Men man måste grunda sig någonstans i den här frågan. Hos oss är grunden att det man äger vårdar man och att vi har förtroende för våra markägare.

När det gäller hur vår natur förvaltas skulle jag snarare vilja se hur detta görs inom naturreservat, till exempel. Där har vi sett att det inte har skett på ett särskilt bra sätt. Där är markägarna föredömen, och där borde Myndighetssverige lära sig av markägarna - inte tvärtom.

Anf. 83 Emma Nohrén (MP)

Herr talman! Jag tjuvstartade debatten lite grann genom att begära replik innan det var dags för mitt anförande; det är ju ett spännande ämne vi har att debattera i dag.

Vi debatterar betänkandet Övergripande miljöfrågor. Det är ett lite spretigt betänkande, men det är otroligt viktigt. Det handlar om de stora frågor som sätter ramverket, till exempel miljömålssystemet, miljöbalken, tillståndsprocesser, äganderätt - som det precis talades om - samt talerätt, miljöbrott och offentlig upphandling. Det handlar om de stora delar som sätter spelreglerna.

Jag vill redan nu säga att jag givetvis står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men att jag för tids vinning yrkar bifall enbart till reservation 15, som handlar om att miljöbalken måste klimatsäkras.

Herr talman! Vi står inför en avgörande tid om vi ska klara klimatutmaningen. Forskningen är entydig. Den senaste IPCC-rapporten talar sitt tydliga språk - och tyvärr ett väldigt ledsamt språk: Vi är just nu inte på väg att klara de gemensamma åtaganden vi har. Forskarvärlden är också tydlig med att vi verkligen måste försöka göra det. Vi måste klara Parisavtalets mål att hålla oss under 1,5 grader. Det handlar om att vi ska kunna leva i en värld som vi känner igen, som går att förvalta och där vi kan få livsmedel, transporter och allt annat att fungera.

Överskrider vi 1,5 grader vet vi inte riktigt vad som väntar, men forskningen visar att det förmodligen är ett mycket mer skrämmande jordklot vi kommer att leva på. Det kommer att vara mer omfattande extremväder, mer torka och skyfall och sönderslagna ekosystem, förmodligen med massmigration som följd eftersom många jordar inte kommer att gå att bruka. Det får inte ske.

Herr talman! Detta är någonting vi har vetat ett tag, och efter några skakiga år har faktiskt Sverige försökt komma på rätt väg. Just nu pågår den gröna omställningen i Sverige.

Genom långsiktiga spelregler och gemensamma mål för vart vi ska skapade S-MP-regeringen förutsättningar. Gemensamt i denna sal, förutom något parti, har vi också antagit en klimatlag - det klimatpolitiska ramverket. Vi har ett 2030-mål om vart vi ska, för att ge förutsättningarna att nå målen. Vi skapade också förutsättningar för att detta ska gå att nå med gemensamma medel, såsom Klimatklivet, Industriklivet, Fossilfritt Sverige med mera.

Det knorrades förstås i början - man sa att det inte går - men sedan insåg man allvaret och såg att det nog kommer att gå. Det är svårt, men om vi lyckas kommer det också att ge konkurrensfördelar. Om Sverige lyckas ta på sig ledartröjan kommer våra företag också att få det bra. Vi ser nu möjligheterna; vi ser fossilfritt stål och batterifabriker. Sverige har ledartröjan på sig - och måste fortsätta ha det.

På typiskt svenskt sätt satte vi oss också ned och pratade om hur vi går vidare. Miljömålsberedningen fick ett nytt uppdrag att titta på hur konsumtionsutsläppen kan minskas. Gemensamt från alla partier levererade vi också en modell för hur det skulle kunna gå till, liksom en modell för hur svensk export skulle kunna bidra till detta.

Tyvärr har den modellen inte gått vidare under den nya regeringen, och här kommer vi till det aber som finns i sammanhanget, herr talman: Vi har fått en borgerlig regering på plats som tillsammans med samarbetspartiet Sverigedemokraterna drar undan mattan för det som höll på att hända.

Vi ser en kullkastning av energipolitiken, nya spelplaner, en motaktion mot det billigaste energislaget - vindkraft - och en sänkning av reduktionsplikten utan att man berättar vad man ska göra i stället. Man tog bort äggen ur korgen och lade inte dit några nya alls. Vi ser också en total oförmåga att se att biologisk mångfald och friska ekosystem är en del av lösningen - att ett friskt jordklot och friska ekosystem har högre resiliens. Nej, den här regeringen verkar ta bort allting, och nåde den som säger att en art eller en växt skulle vara nödvändig.

Tydliga och långsiktiga spelregler är en förutsättning för att man ska kunna planera sin verksamhet, och den ryckighet som råder nu är inte av godo. Den ökar risken för att ekonomiska investeringar uteblir. Utan en långsiktig plan står företagen villrådiga.

Vi ser att det behövs en lagstiftning som tar höjd för detta nya, och vi ser att miljöbalken behöver klimatsäkras. Vi ser att det i tillståndsprövningar behöver finnas stoppregler gällande höga växthusgasutsläpp, och vi ser att lagstiftningen behöver utvecklas så att man kan stoppa det fossila och i stället få investeringar i det fossilfria.

Vi ser att det behöver göras en storsatsning på förnybar och billig energiproduktion, och i dag är vindkraften den billigaste energikällan. Redan i år väntas vindkraften stå för 30 procent av den svenska elproduktionen, och företag står i kö för att bygga i de bästa vindlägena. Hos Svenska kraftnät finns över 70 ansökningar om havsbaserade vindkraftsparker, vilket med råge motsvarar det elbehov vi har och kommer att ha.

För att den positiva utvecklingen när det gäller förnybar energi ska hålla i sig behöver det kommunala vetot reformeras. Det kom ju en utredning, men den fick tilläggsdirektiv som gjorde detta omöjligt att lösa. Det måste också vara effektiva tillståndsprocesser, och vi anser att alla prövningar bör samlas på en och samma myndighet. Tillstånden måste nämligen till för att allt detta ska kunna ske, herr talman - för att vi ska kunna bygga upp den gröna omställningen.

Jag tror att flera av mina politiska motståndare kommer att trycka på regelförenklingar och borttagen möjlighet till överklagande. Om man läser betänkandet ser man att de tycker att det bästa vore om företagen fick göra som de ville, när de ville. Och visst är regelförenklingar bra - vi ska inte ha regler i onödan - men många regler finns där av en anledning. Vi ska se till att vi inte trampar på andra värden. Vi ska väga olika samhällsintressen mot varandra.

Ibland uppstår målkonflikter, och då måste de lösas. Samtidigt ser vi att flera av de nya verksamheter som nu står på kö inte ens var påtänkta - man visste inte ens att de skulle komma till - när reglerna skrevs. Därför måste vi uppdatera lagstiftningen, men det betyder inte samma sak som att stryka allting.

Jag tror att det absolut viktigaste som behöver göras rör kapacitet. När jag är ute och pratar med företag som ibland har väntat på tillstånd i många år och som fått beskedet att det de har skrivit inte är tillräckligt utan att de måste komma med kompletteringar visar det sig att det sällan är lagstiftningen som är felet. I stället är det kapaciteten på andra sidan - att kommunerna inte har de tjänstepersoner på plats som behövs. Länsstyrelserna har inte de personer på plats som behövs, det vill säga inte tillräckligt mycket personal. Inte heller i domstolarna finns det tillräckligt mycket personal.

Vi hörde precis min kollega från Socialdemokraterna berätta att vi var på besök hos landshövdingen i Västra Götalands län i måndags. Där pratades det om hur man gjorde med de stora ansökningar som kom in: Man jobbade i team och arbetade ned den långa handläggningstid som har varit, för att visa att detta är viktigt. Man hade med all personal och all kunskap från början. Detta har gjort att spaden redan har satts i marken för en batterifabrik i Göteborg och att det är en på gång i Mariestad. Men man sa också att man får mindre pengar och att man inte kan göra detta utan pengar.

Till mina kära vänner i regeringspartierna och samarbetspartiet vill jag därför säga: Vill ni ha verkstad, se till att ge mer medel till kommuner, regioner, landsting och domstolar! Då kommer köerna att minska och den gröna revolutionen att vara här tidigare än vi trodde.

(Applåder)

Anf. 84 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Herr talman! Som vi har hört tidigare debatterar vi i dag ett betänkande som vi internt i MJU lite vanvördigt kallar slasktratten. Det är inte för att ämnena på något vis hör hemma i en slask, men det är här vi samlar många av de motioner som inte passar i andra betänkanden. De ärenden som behandlas i detta motionsbetänkandet är jätteviktiga. Av de kollegor som redan har varit uppe i talarstolen har vi hört att det gäller bland annat miljöbalken, tillståndsprocesser, miljöbrott och så vidare. Det är alltså på intet sätt några oviktiga frågor.

Miljöbalken är en viktig och stor del i detta. Den får ganska mycket kritik. Något som är rätt intressant, herr talman, är att den tidigare statsministern Göran Persson, som i högsta grad var delaktig i införandet av miljöbalken så som den ser ut i dag, har sagt att han har gjort mycket under sin politiska gärning men att det är en sak där han skulle vilja göra om och göra rätt, och det är just arbetet med miljöbalken.

Miljöbalken blev så ovillkorligt skriven att den gav alldeles för mycket makt åt domstolarna att gå in och bedöma. Där hade politiken, oavsett sida, andra tankar om vad man ville med miljöbalken. Den är alltså alltför brett skriven. Man skulle ha gått in mer i detalj och gjort den tydligare. Jag tror, utifrån de motioner som jag sett, att vi med ganska stor enighet i denna sal kan hitta vägar att reformera miljöbalken i dessa delar så att vi hamnar där vi egentligen vill vara.

Vi är mitt inne i omställningen, och den är helt nödvändig. Och de som verkligen går före är näringslivet. De måste gå före - annars är de inte på banan utan kan låsa och gå hem. Samtidigt är näringslivet väldigt tydliga med att de gör jobbet men att det som till stor del hindrar dem är vi - lagstiftningen och staten.

De är jättetydliga med att vi måste få till stånd förändrade tillståndsprocesser i flera delar. Det är därför regeringspartierna är så tydliga med att tillståndsprocesserna måste anpassas och moderniseras, så att vi kan främja en snabbare omställning. Och det är just därför det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att komma en utredning - för att förenkla och förkorta miljötillståndsprövningen enligt miljöbalken så att den blir mer flexibel, effektiv och förutsägbar.

Sedan, herr talman, har vi, som vi hörde här tidigare, även Klimaträttsutredningen och Miljöprövningsutredningen, som nyligen har sett över miljöbalken i syfte att modernisera den. Det finns flera delar som regeringspartierna har sagt är bra och som kommer att läggas in där.

Samtidigt blir jag lite fundersam, herr talman. Vi hörde nyligen min kollega i utskottet, Emma Nohrén, prata om bland annat tillståndsprocesser. I betänkandet behandlas många motioner om tillståndsprocesser och att dessa ska förenklas och förkortas. Men det finns inga motioner som pekar åt det hållet vare sig från Miljöpartiet eller från Vänsterpartiet. Därför vore det intressant att få veta på vilket sätt de vill snabba på näringslivets och industrins omställning.

Vi hörde här tidigare att man talade om mer pengar, som tydligen är lösningen på allt. Men jag inte så säker, herr talman, på att mer pengar alltid är lösningen på allt. Sverige ligger ju i framkant, och om vi ska kunna fortsätta att göra det måste vi underlätta. Vi måste säkra svenskt näringslivs konkurrenskraft. Vi måste säkra svensk industriproduktion och främja en grön omställning med export av klimatvänliga produkter och teknik. Det är på det sättet, herr talman, som vi går före - genom att föra ut våra varor, vår teknik och vårt kunnande i världen.

Enligt den senaste siffran jag såg är vår export med och tränger bort koldioxidutsläpp på motsvarande 26 miljoner ton, tack vare att varorna är tillverkade i Sverige, där vi redan har gått många steg och därmed till exempel har en betydligt grönare energimix än vad i många andra delar av världen.

Vi har haft fyra tillkännagivanden under de föregående åtta åren som handlat om just tillståndsprocesser. Tyvärr har det inte hänt någonting, men jag har stora förhoppningar om att vi verkligen ska kunna få till något nu när vi vet att utredningen är på gång och vi ser positiva signaler även från Socialdemokraterna.

En annan fråga som har diskuterats mycket i denna kammare och som även är med i motionsfloran i år är klassificeringen av jordbruket. Vi tog ett beslut för ungefär ett år sedan om att jordbruk inte längre ska klassas som miljöfarlig verksamhet. Det var ganska mycket diskussioner om detta då. Det skickade väldigt konstiga signaler till våra lantbrukare. De som är med och producerar vår förstklassiga svenska mat fick höra att det som de håller på med är miljöfarlig verksamhet. Jag ser därför fram emot att regeringen ska ändra klassificeringen så att det i stället blir miljöpåverkande verksamhet. Det är ingen tvekan om att jordbruket påverkar, men vi ska kalla det för vad det är och inte för miljöfarligt. Det skickar jätteviktiga signaler.

Herr talman! Äganderätten har redan tagits upp flera gånger. Man har nämnt både grundlagen och Europakonventionen, men man glömde FN:s deklaration, för även där är äganderätten med som en viktig del. Det är viktigt vid ingrepp i egendomsskyddet att kontrollera proportionaliteten, men just när det gäller proportionaliteten och hur det bedöms är vi kanske inte alltid eniga.

Det står i lagen att den enskilde ska vara tillförsäkrad ersättning när det allmänna inskränker någons användning av mark eller byggnad på ett sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Det blir en tolkningsfråga vad avsevärt försvåras innebär.

Precis som vi hörde tidigare vårdar man det man äger, och därför är det jätteviktigt, precis som jag sa i går i en annan debatt som vi hade här i kammaren, att den enskilda skogsägaren kan lita på staten och att staten också litar på den enskilda skogsägaren.

Nu har jag inga siffror från i fjol, men år 2021 stod den svenska skogen för ett exportvärde på motsvarande 164 miljarder kronor. Det är enormt viktigt för Sveriges ekonomi, det är enormt viktigt för vår svenska industri och det är enormt viktigt för våra svenska skogsägare, men det är jätteviktigt för klimatet eftersom våra produkter från skogen är med och trycker undan produkter som annars skulle produceras av CO2-intensivt material som stål och betong.

Jag noterar att jag redan har kommit upp i mina åtta minuter, herr talman. Jag hade tänkt prata om både vindkraft, upphandling och lite acceptans, men av respekt för att mina minuter har gått väljer jag härmed att avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Anf. 85 Joakim Järrebring (S)

Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för anförandet! Jag gör ett nytt försök att få svar på de frågor som jag ställde till den moderata ledamoten.

Ledamoten Ottosson får gärna förklara varför man håller på de färdiga utredningarna, som är remitterade och klara och som hade kunnat bli ny lagstiftning som hade underlättat tillståndsprocesserna.

Ledamoten tog i sitt anförande upp att det inte alltid är mer pengar som behövs för att lösa samhällsproblem. Detta är jag helt överens med ledamoten om, men vi pratar om tillståndsprocesser där det krävs handläggare - människor av kött och blod - för att ta hand om tillståndsprövningarna. Tror inte Kjell-Arne Ottosson att mindre pengar till länsstyrelserna, så att det blir 16 personer färre, påverkar deras möjligheter att hantera tillståndsprocesserna?

Anf. 86 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Herr talman och Joakim Järrebring! Det är glädjande att herr Järrebring är så ivrig att få till stånd förenklade och förkortade tillståndsprocesser. Jag kan garantera Joakim Järrebring att vi är lika ivriga båda två.

Även om mitt parti är ett av partierna i regeringen har jag inte full koll på alla processer och precis hur kalendariet ser ut i Regeringskansliet, även om det hade varit intressant att ha betydligt mer information därifrån. Jag kan tänka mig att Joakim Järrebring upplevde detsamma på den tid då hans parti satt i regering.

Som jag sa är vi ganska nära nu att komma vidare och sjösätta det hela, för det är viktigt och något som näringslivet verkligen efterfrågar. De är så tydliga att det inte går att missförstå.

Jag har en motfråga till Joakim Järrebring. Som jag sa i mitt anförande har vi, om jag har räknat rätt, haft fyra tillkännagivanden under de senaste åtta åren. Även solen har sina fläckar, så jag kan ha räknat fel, men när jag satt på min kammare i går kväll och kollade fick jag det till fyra tillkännagivanden på detta område.

Där det inte har hänt någonting under Joakim Järrebrings partis maktinnehav är på området förenklade och förkortade tillståndsprocesser. Varför är det så att man under de föregående åtta åren inte har gått vidare med det här? Det är ju tydligt att viljan finns nu eftersom det nu finns motioner från Socialdemokraterna i ämnet, vilket är jätteglädjande.

Anf. 87 Joakim Järrebring (S)

Herr talman! Jag måste börja med att rätta ledamoten. Det är klart att det har hänt en massa saker. Annars hade det inte funnits två stycken färdiga utredningar som är remitterade och klara och som kan bli lagstiftning om bara regeringen kommer med dem till riksdagen.

Frågan är fortfarande varför ni vilar på hanen. Varför är det inte läge att korta tillståndsprocesserna med det som går även om regeringspartierna vill utreda fler saker? Jag är med på det, men det finns färdiga lagförslag som det bara är att lämna till riksdagen. Varför kommer de inte hit?

Den andra frågan fick jag inget svar på. Det är frågan om de systematiska neddragningarna på länsstyrelserna i höstbudgeten men också i vårändringsbudgeten. Tror inte ledamoten att minskade resurser till länsstyrelserna för tillståndsprövningar påverkar tiden för tillståndsprövningarna?

Anf. 88 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Herr talman! Ja, utredningarna finns. Om man läser i Tidöavtalet ser man att det står att delar av dem ska effektueras. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, men redan när Tidöavtalet skrevs var man alltså tydlig med att delar av det här ska man gå vidare med.

Sedan finns det, precis som Joakim Järrebring var inne på, vissa delar som vi måste skruva på och andra delar som vi vill förändra utifrån vårt sätt att se det.

Det är jättebra att Socialdemokraterna och Joakim Järrebring är så ivriga. Då tror jag att vi kan få en ännu större samsyn i detta och därmed, när vi har en så stor majoritet i frågan, kan driva det framåt.

Jag ställde frågan varför det inte hände så mycket under de åtta åren. Joakim Järrebring kontrade med att man har två utredningar.

Det blev två utredningar på åtta år men ingen verkstad. Varför startade man inte tidigare? De första tillkännagivandena fanns i god tid för att komma hela vägen i mål så att det verkligen hade blivit verkstad och inte bara utredningar. Hur kommer det sig att man inte kom så långt när man nu i arbetet här, när man skriver egna motioner, är så jätteivrig?

Vi vill ju bägge två komma vidare från ord till handling. Det är verkstaden som är det viktiga. Det är då vi ser till att näringslivet får den hjälp det efterfrågar. Hade vi startat tidigare, ja, då hade vi kommit längre i processen nu - och kanske gjort ett ännu större avtryck i positiv bemärkelse när vi skickar våra miljövänliga och klimatsmarta varor och vår teknik ut i Europa och världen.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Nu var det en slutreplik, så de frågorna får hänga i luften - kanske till kommande repliker.)

Anf. 89 Joakim Järrebring (S)

Herr talman! Inledningsvis vill jag meddela att vi socialdemokrater självklart står bakom samtliga av våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservation nummer 9.

Det är med en känsla av djupt ansvar jag står här i talarstolen i dag eftersom vi ska debattera en av vår tids viktigaste frågor: miljön.

Vi lever i en tid då människan står inför en enorm klimatutmaning och stora miljöproblem - problem som vi människor själva har skapat genom den fossildrivna ekonomin. Det är också problem som vi fortfarande kan klara av att hantera, men det kräver att vi som beslutsfattare agerar kraftfullt för att skydda och bevara livsbetingelserna på vår jord. Det är en fråga om rättvisa, respekt och gemensamt ansvar, i dag och i morgon men också för framtida generationer.

För att på ett effektivt sätt kunna möta dessa utmaningar behöver vi ha en väl fungerande och genomtänkt miljöpolitik.

En miljöpolitik som erkänner att det finns målkonflikter är en miljöpolitik som är förankrad i verkligheten. Det finns motstående riksintressen som politiken behöver döma av. Vår uppgift är att göra dessa avvägningar med fokus på hållbarhetens samtliga aspekter - den ekonomiska, den sociala och den ekologiska.

Därför kan hållbar miljöpolitik vara att ge fortsatt tillstånd till Cementa. Därför kan hållbar miljöpolitik leda till nya gruvor, och därför kan hållbar miljöpolitik vara ökad produktion i skogsbruket.

Herr talman! Miljömålssystemet utgör grunden för vår miljöpolitik. De senaste utvärderingarna och uppföljningarna visar att många myndigheter gör både små och stora insatser som har betydelse för att nå målen men att Sverige behöver göra mycket mer.

Miljöpolitiken måste alltså uppdateras och förstärkas på flera områden för att vi ska kunna nå målen till 2030. Framför allt behöver vi fokusera på och prioritera arbetet med de vattenrelaterade miljökvalitetsmålen, klimatanpassningen, biologisk mångfald och en snabbare grön omställning där vi ersätter den fossilt drivna ekonomin med ett cirkulärt system.

Det är i det perspektivet man ska se Tidölagets besked om att sänka reduktionsplikten till 6 procent, vilket kommer att öka den fossila användningen och öka utsläppen från transportsektorn.

Det allvarliga är att regeringen presenterar sänkningen av reduktionsplikten isolerat och utan att svara på vilka kompensatoriska åtgärder man ser framför sig som ska väga upp de ökade utsläppen eller vad kostnaderna för utsläppsrätter eller avgifter till EU beräknas uppgå till.

Herr talman! Miljöbalken, som är den centrala delen av vår miljölagstiftning, måste tillsammans med annan lagstiftning ses över, och ramverken för processerna för miljöprövningar måste reformeras i syfte att främja nyindustrialisering och elnäts- och elproduktionsutbyggnad.

Vi behöver robust lagstiftning som tar hänsyn till både dagens och framtidens miljöutmaningar och samtidigt inte skapar onödiga hinder för omställningen.

Ska vi klara klimat- och miljöutmaningarna behöver tillståndsprocesserna bli snabbare, enklare, mer kostnadseffektiva och mer förutsägbara med fortsatt höga miljökrav.

Konkret vill vi socialdemokrater se lösningar som parallella tillståndsprocesser och att ändringstillstånd blir huvudregel. Vi vill främja berörda myndigheters och domstolars kompetensresurser och kapacitet och komma till rätta med kompletteringsträsket genom att ordförande och miljösakkunniga inom miljöprövningsdelegationerna ska kunna tjänstgöra över hela landet.

Vindkraften är en viktig del av vår omställning till ett hållbart och klimatsmart samhälle.

Vindkraften är också helt avgörande om vi som land ska kunna göra den gröna omställningen till en svensk framgångssaga med nya företag och ökade resurser till välfärden genom jobb och tillväxt i hela landet.

Vindkraften är helt avgörande därför att det är vindkraften som i närtid och på medellång sikt har möjlighet att bidra med den nödvändiga ökningen av elproduktion för att näringslivets planerade investeringar ska hamna i Sverige.

Om vindkraftens utbyggnad inte tar fart igen kommer investeringarna, och därmed jobben och tillväxten, att hamna i andra länder. Någon kraftig ökning av elproduktionen kommer då inte att behövas i Sverige, vare sig från solkraft, vindkraft, vattenkraft eller kärnkraft. Att då, som regeringen gör, på flera områden försvåra för vindkraftsinvesteringar är dålig klimat- och miljöpolitik, dålig jobbpolitik, dålig tillväxtpolitik och dålig välfärdspolitik. Samtliga partier i regeringsunderlaget måste släppa det ensidiga fokuset på kärnkraften, genomföra förslagen i incitamentsutredningen och rulla tillbaka förslagen som försvårar för en snabb vindkraftsutbyggnad i Sverige.

Herr talman! Nya reformer i en statsbudget brukar ligga mellan 20 och 30 miljarder. Jag vill säga något om de cirka 820 miljarder av våra gemensamma skattemedel som inte i tillräcklig utsträckning bidrar till den nödvändiga omställningen. Jag talar alltså om omfattningen av den offentliga upphandlingen i Sverige.

Det är naturligtvis så att 820 miljarder har en stor potentiell inverkan på miljön. Därför är det av yttersta vikt att vi ställer höga miljökrav vid upphandlingar och att vi ser till att dessa krav också efterlevs. Genom att ställa krav på giftfria, fossilfria och cirkulära lösningar i enlighet med den klimatpolitiska handlingsplanen och strategin för cirkulär ekonomi kan den offentliga upphandlingen bidra till den gröna omställningen.

Herr talman! Inom affärsvärlden och tillverkningsindustrin pratas det om arbetssättet ständiga förbättringar. Detta har sitt ursprung i den japanska affärsfilosofin kaizen. Vi kan konstatera att de budgetar som regeringen har presenterat så här långt - höstbudgeten liksom vårbudgeten och vårändringsbudgeten - har ett återkommande tema när det gäller klimat- och miljöpolitiken. Det är en form av omvänd kaizen, skulle man kunna säga. I stället för ständiga förbättringar jobbar regeringen med ständiga försämringar och ekonomiska neddragningar på miljö- och klimatområdet.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson är tydlig med att riktningen ligger fast och att miljöbudgeten ska halveras. Trots det återupprepar regeringen och regeringspartierna ett mantra: Regeringen har inte sänkt Sveriges miljö- och klimatambitioner, och höstens budget är den näst största miljöbudgeten någonsin. Det finns uttryck för att beskriva beteendet att säga en sak och göra någonting annat.

Jag vill avsluta med en fråga till företrädarna för regeringspartierna: Skaver det inte åtminstone lite grann i samvetet att påstå en sak och göra någonting helt annat?

(Applåder)

(forts. § 15)

Anf. 90 Martin Kinnunen (SD)

Herr talman! Ledamoten gick in på beskedet som kom från regeringen och Sverigedemokraterna nyligen om reduktionsplikten.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen införde reduktionsplikten för ett antal år sedan. Sedan blev det en liten paus. Men nästa år skulle reduktionsplikten chockhöjas till 40 procent.

Tack vare regeringspartierna och Sverigedemokraterna får vi nu se en sänkning till 6 procent. Det är väldigt viktigt nu med den inflationskris som vi befinner oss i. Det drabbar hushållen och företagen. Det drabbar särskilt vårt lantbruk som tillverkar vår mat.

Det drabbar särskilt transporterna i vårt land som behövs för att maten ska tas till butikerna. Det drabbar hushållen när de ska handla och när de ska åka till matbutiken.

Herr talman! Socialdemokraterna klagar på beskedet att vi får se en sänkning av drivmedelspriserna, av transportkostnaderna och kostnaderna för vårt lantbruk. Det gillar inte Socialdemokraterna.

Det jag försöker att förstå är: Vad vill Socialdemokraterna? Vilken nivå i reduktionsplikten vill man ha? Tyckte man att den lagstiftning som man under tiden i regeringsställning infört var bra, att den skulle fortsätta att rulla på och att vi skulle se en chockhöjning av reduktionsplikten varje år framöver?

Vi skulle ha kommit till 40 procent den 1 januari. Sedan skulle vi ha gått mot 45, 50 och uppåt. Min fråga till ledamoten är helt enkelt: Vad vill Socialdemokraterna vad gäller reduktionsplikten?

Anf. 91 Joakim Järrebring (S)

Herr talman! Tack, Martin Kinnunen, för frågan!

Jag tror att vi alla är överens om att elektrifiering av transportsektorn är vägen framåt. Det är så vi klarar omställningen till 2045.

Till 2030 är det dock så att även om all nybilsförsäljning i Sverige skulle vara elbilar från och med i dag så kommer fortfarande mer än hälften av fordonsflottan ha förbränningsmotorer.

För att klara transportmålet att sänka utsläppen från transportsektorn behöver vi hantera utsläppen från förbränningsmotorerna. Där var reduktionsplikten svaret som i princip samtliga förutom Sverigedemokraterna stod bakom när vi införde det.

När det gäller det besked som nu kom finns en rad olika argument för varför man gör detta. Branschen är högst tveksam till om det kommer att få de ekonomiska effekterna.

Man kan också tänka sig att man med de medel som står till buds hade kunnat göra ganska stora sociala insatser för att rikta stöd till dem som behöver det. Ska vi vara ärliga är det inte speciellt många barnfamiljer där man kör dieselbilar.

Frågan är snarare: Hur har regeringen och Sverigedemokraterna tänkt att klara transportmålet till 2030? Hur ska ni få ned utsläppen?

Anf. 92 Martin Kinnunen (SD)

Herr talman! Tack, Joakim Järrebring, för svaret!

Jag fick inget tydligt svar. Ska jag tolka detta som att Joakim Järrebring och Socialdemokraterna tycker att den nuvarande reduktionspliktslagen, som innebär att reduktionsplikten för diesel ska höjas till 40 procent vid årsskiftet, är bra och ligger fast? Där skulle jag vilja se ett förtydligande.

Herr talman! Det är riktigt, alla hushåll har inte dieselbil. Men alla hushåll behöver äta mat. Alla hushåll behöver hitta livsmedel i sin matbutik. Allt hänger ihop.

Reduktionsplikten drog inte in några skatteintäkter. Vi fick inga skatteintäkter genom reduktionsplikten som vi kan dela ut till olika hushåll. Det kommer heller inte att kosta noterbara mängder skattemedel för att sänka reduktionsplikten. Det är det fantastiska med den här reformen. Vi kan sänka reduktionsplikten och få ned kostnaderna i samhället under den inflationskris som vi befinner oss i.

Herr talman! Joakim Järrebring nämner transportmålet och elektrifiering. Sverigedemokraterna delar fullständigt synen att det är elektrifieringen som är nyckeln här. Vi behöver få ut ännu fler laddplatser. Ska man transportera sig med bil i Sverige vill man inte vänta en timme på en laddstolpe när man reser genom landet.

När det gäller elektrifieringen måste insatserna snabbas på. Det är tur att vi har fått ett regeringsskifte så att det arbetet verkligen kan komma igång på allvar.

Vad gäller 2035-målet för transportsektorn tror jag att det målet kan fungera som en viktig kontrollstation i arbetet med att övergå till elektrifiering av transportsektorn. Jag är övertygad om att vi kommer att komma dit.

Reduktionsplikten var inte lösningen. Det var en dyr, ineffektiv och kortsiktig metod att ta sig dit kanske några år snabbare.

Anf. 93 Joakim Järrebring (S)

Herr talman! Tack, Martin Kinnunen, för de fortsatta frågorna! Det är klart att vi fortfarande har ett tufft kostnadsläge i Sverige, även om vi ser ljusningar. Inflationen dämpas, och elpriserna har gått ned kraftigt.

Sänkningen av reduktionsplikten sker ju inte här och nu, utan den kommer att träda i kraft först efter årsskiftet. Tänk om regeringen hade haft lite verklig omsorg om alla Sveriges barnfamiljer och i stället för att sänka skatten för de rikaste med 13 miljarder hade satsat på barnfamiljer och på dem som faktiskt har det riktigt tufft just nu!

Det hade varit en politik för att hjälpa de mest utsatta i Sverige i stället för dessa löften om en reduktionsplikt, som inte ens branschen själv tror kommer att leda till sänkta dieselpriser.

(Applåder)

Anf. 94 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Herr talman! Tack, Joakim Järrebring, för anförandet! Det var så bra att jag faktiskt inte hade tänkt begära någon replik. Men så började Joakim Järrebring att fäkta lite grann på slutet, och då tänkte jag att det i alla fall ska bli rätt i protokollet!

Det handlar alltså om vindkraft, och jag vill få fört till protokollet att min regering har godkänt lika mycket havsbaserad vindkraft på 120 dagar som den rödgröna regeringen gjorde på åtta år. Så sent som i förra veckan tillsattes dessutom ytterligare en utredning för att effektivisera etableringar av havsbaserad vindkraft.

För ungefär ett år sedan röstade vi här i kammaren ned en proposition som kom från Socialdemokraterna om incitament för vindkraft. Det fanns en anledning till att den röstades ned: Vi gillade rätt och slätt inte innehållet. Incitamenten träffade fel.

Har Socialdemokraterna och Joakim Järrebring sett över detta och tänkt på vilka incitament som faktiskt skulle kunna hjälpa? De incitament som fanns med i propositionen riktade sig snarare till grupper än till personer som drabbades på riktigt. Om man ska nå fram är det viktigt att incitamenten träffar rätt - där de behövs.

Har Socialdemokraterna tänkt om i denna fråga så att vi kan hitta rätt vägar fram även där?

Anf. 95 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågorna! Jag börjar med vindkraften. Jag är genuint glad att Kristdemokraterna har ändrat retoriken från valrörelsen, där man skrämde folk med stora stålskogar och så vidare.

I stället inser ni nu att vindkraften är den enda lösningen på kort och medellång sikt för att få till de investeringar som är så viktiga om vi ska få framtidens jobb och framtidens tillväxt och därmed också kunna finansiera en god välfärd i Sverige framöver. Så tack för det!

Propositionen som kammaren röstade ned handlade inte om incitamenten. Kritiken från den dåvarande oppositionen gällde just att incitamentsfrågan inte var löst. Propositionen handlade om att kommunerna skulle ge tidigt besked i planprocessen.

Vi tillsatt dock en incitamentsutredning; det är helt riktigt. Den tillträdande regeringen gav ett tilläggsuppdrag, eller snarare ett förändrat uppdrag, till utredningen. Man tog då bort möjligheten för kommunerna att få någon form av ekonomiskt incitament. Även utredaren pekade på att detta var en brist, för man kommer inte hela vägen fram med att skapa rätt incitament.

Jag är mer intresserad av att lyssna på om man från regeringspartierna har tagit till sig utredarens uppmaning att också den frågan behöver lösas. I övrigt ser vi positivt på de förslag som finns från incitamentsutredningen.

Anf. 96 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Vi har hela tiden stått bakom att vi behöver all fossilfri energi som vi kan få tag på - just för att klara omställningen.

Sedan är vi också tydliga med detta: Vindkraft, ja - men på rätt ställe. Det är ändå väldigt ingripande i människors miljö. Och som vi sa i debatten i går och som jag hade tänkt ta upp i mitt anförande men inte hann handlar det om acceptansen. Det är oerhört viktigt.

När propositionen diskuterades i fjor var regeringsföreträdare ute i medierna, bland annat, och påpekade att man som plåster på såren kanske skulle kunna ge en kommun en simhall för att man etablerar en vindkraftspark. Men om det skulle bli en vindkraftpark hemma hos mig känner jag mig ganska säker på att jag inte hade fått någon simhall i närheten av mig. Den hade hamnat i centralorten, fem och en halv mil bort. Det hade alltså inte hjälpt mig över huvud taget.

Det är viktigt att man möter den som blir drabbad, den som till exempel får fastighetsvärdet sänkt och den som inte kan få bygga på grund av regleringarna som följer med vindkraftsparken. Det är där man först måste sätta in incitamenten för att kunna nå vidare.

Vi tycker fortfarande att det kommunala vetot är jätteviktigt, för som sagt: Acceptansen är A och O om vi ska komma vidare. När det gäller det kommunala vetot vore det intressant att få veta hur det är med detta, för vi vet ju att socialdemokratiskt styrda kommuner har använt sig av det och sagt nej. Hur ställer sig Socialdemokraterna nu, när man inte längre är bunden i regering, till frågan om kommunalt veto?

Anf. 97 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Det är helt enkelt så här: Att ge ett tidigt besked i planprocessen är inte att ge upp det kommunala vetot. Det kräver bara att kommunerna tar ställning i ett tidigt skede så att man slipper lägga ned en massa tid och pengar i onödan på att ta fram ett projekt för vindkraft för att sedan, i ett sent skede, få ett negativt besked.

Det är oerhört oekonomiskt, och det slösar med samhällsresurser. Därför vore ett tidigt besked i planprocesserna från kommunernas sida bra på många olika sätt.

Vi är helt överens när det gäller incitamenten. Det är självklart viktigt att det finns acceptans för alla former av kraftslag för dem som berörs och som är närboende.

Det finns en anledning till att jag tog upp detta i mitt anförande. Kristdemokraterna - och jag tror också både Moderaterna och Liberalerna - pratar inte bara kärnkraft numera utan faktiskt också om vindkraftens betydelse. Jag tyckte mig höra det från samtliga företrädare för regeringspartierna. Men det samarbetsparti som regeringen är helt beroende av för att kunna få igenom någon som helst politik i den här kammaren, Sverigedemokraterna, har meddelat att de ska stoppa vartenda vindkraftsprojekt som de kan.

Därför var det viktigt för mig att betona behovet av att alla inser att det är svenska jobb, svensk tillväxt och Sveriges framtida finansiering av välfärden som står på spel om vi inte får fram den elproduktion som vi behöver i närtid.

(Applåder)

Anf. 98 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Nu står vi här och ska debattera igen. Den här gången gäller det övergripande miljöfrågor. Det är brett, kan man konstatera.

Jag tänkte fatta mig ganska kort och uppehålla mig mest vid torvfrågan. Det är kanske föga förvånande för församlingen här med tanke på att den har en ganska stark koppling till regeringens satsningar på återvätning av våtmarker.

Våtmarkerna - alltså de som inte har blivit torrlagda - lagrar växthusgaser. Torrlagda våtmarker, däremot, släpper ofta ut desamma. Sedan mitten av 1800-talet har över 2 miljoner hektar våtmark torrlagts i Sverige. Den satsning som nu görs på återvätning gör alltså stor nytta.

Men nu är det inte återvätningen jag ska lägga min tid här i talarstolen på, utan jag tänkte ta upp torvbrytningen. Torvbrytning har stor klimatpåverkan. Vi i Liberalerna anser att den behöver minskas för att på sikt fasas ut. Torv i utdikade marker bryts sakta ned och avger koldioxid. När torven bryts för att eldas, vilket som väl är inte är så vanligt längre, när den blir odlingsjord eller används på annat sätt påskyndas utsläppen.

I dag används som sagt väldigt lite torv för el och värme, och det är bra. I stället har dock produktionen av odlingsjord ökat, vilket innebär att jorden man köper och bär hem till trädgården har ganska stor klimatpåverkan. Detta behöver trädgårdsentusiaster som jag själv bli varse. Det är inte automatiskt bra för traktens bin, fåglar och djurliv att trädgården är full med blommor om man planterar dem i jord som innehåller en massa torv.

Torven är för många en okänd klimatbov. Stora delar av Sveriges yta består av torvmark, och stora arealer torvmark har historiskt dikats ut, precis som jag nämnde, för att ge plats för jordbruket. Mycket av den marken täcks i dag av skog. Det var säkert rätt beslut då. Det var säkert nödvändigt för Sveriges utveckling. Nu står vi dock i ett annat läge.

Torv består som bekant av växtdelar som ansamlats under tusentals år och som inte kunnat förmultna i den våta marken. När den dikas ut, vattnet försvinner och torven kommer i kontakt med syre startar en nedbrytning som avger stora mängder koldioxid. Detta är mycket problematiskt, för klimatgasutsläppen de närmaste årtiondena måste minska mycket påtagligt.

I det betänkande vi debatterar i dag behandlas en motion där det anförs att det de senaste åren har blivit svårare att bryta torv efter en lagändring - 2017 tror jag att det var - och att denna utveckling behöver vändas. Syftet med motionen är alltså att göra det enklare att få tillstånd att bryta torv. Detta avstyrks av utskottsmajoriteten, vilket jag tycker är bra. Om det skulle genomföras, om det skulle bli enklare att bryta torv, skulle det få stor påverkan på klimatet.

Fru talman! Torvbrytningen behöver, precis som jag sa tidigare, minskas ordentligt och på sikt fasas ut. Att driva på för ökad torvbrytning är i mitt tycke helt fel väg att gå.

Anf. 99 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack, Elin Nilsson, för anförandet!

Jag återkommer till frågan om att korta processen vid tillståndsprövningar. Jag tycker ändå att jag har fått en del svar av tidigare talare från samarbetspartierna, men just i frågan om resurserna till länsstyrelserna saknar jag fortfarande svar. Delar Elin Nilsson min och Socialdemokraternas uppfattning att om vi ska kunna snabba på tillståndsprocesserna i närtid, innan vi har fått förändrad lagstiftning på plats, handlar det om att se till att det finns rätt resurser hos de myndigheter som ska göra prövningarna? Och hur rimmar det i så fall med att man i regeringsställning minskar finansieringen till länsstyrelserna både i höstbudgeten och i vårändringsbudgeten? Delar inte Elin Nilsson min uppfattning att detta är ganska kontraproduktivt om målet är att uppnå snabbare tillståndsprocesser?

Anf. 100 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Järrebring!

Jag delar såklart bilden att det är viktigt att jobba för kortare, mer effektiva och alltid rättssäkra tillståndsprocesser. Det är ett problem som ofta lyfts av intresseorganisationer, av företag och av dem som vill få tillstånd. Jag tror att vi alla blir kontaktade angående detta och att vi också delar bilden att det behöver ske.

När det gäller resurserna har vi lagt fram en ansvarsfull budget utifrån det läge som råder. Det är en stram budget baserad på hög inflation, lågkonjunktur och höga elpriser. Vi tar ansvar för Sverige genom att lägga fram en budget som är restriktiv. Den innebär att alla myndigheter kanske inte alltid får samma medel som man har fått tidigare. Då får man fundera på hur man ska hantera det. En myndighet kan inte heller räkna med att alltid få samma medel.

Myndigheter kan dock styras på andra sätt än bara genom ekonomiska medel. För regeringen och för oss i regeringsunderlaget är det viktigt att tillståndsprocesserna kortas, och då kan vi vara tydliga mot länsstyrelserna på annat sätt.

Anf. 101 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack, Elin Nilsson för svaret!

Jag dristar mig ändå att säga att det är en politisk prioritering som ligger bakom detta. Det är ju svårt att säga att de kompetenta handläggare som ska handlägga tillståndsprocesserna ska kunna göra mer när man drar ned resurserna till just dem. När det försvinner 800 miljoner kronor per år för Västra Götaland, alltså 16 tjänster, blir det svårt att få ihop retoriken. Det är viktigt att korta tillståndsprocesserna, men inte så viktigt som att sänka skatten för de allra rikaste.

Även om vi är överens om att man just nu behöver ha en stram politik vad gäller de ekonomiska förutsättningarna för att pressa tillbaka inflationen ligger det ändå en politisk prioritering bakom att ni i regeringsställning väljer att sänka skatten för de allra rikaste före resurser till barnfamiljerna och före resurser för att korta tillståndsprocesserna.

Skaver det inte lite i samvetet att påstå att ni står upp för höga klimat- och miljömål samtidigt som era prioriteringar när det gäller de ekonomiska resurserna pekar i en annan riktning?

Anf. 102 Elin Nilsson (L)

Fru talman! I höstas lade vi fram den näst mest ambitiösa miljöbudgeten genom tiderna. Vi har höga miljö- och klimatambitioner, och det kommer vi att ha under hela mandatperioden.

När det gäller myndigheter, tilldelade medel och handläggningstider är det inte automatiskt så att mer pengar gör att en myndighet jobbar snabbare och mer effektivt. Det kan jag dela med mig av, som har jobbat på myndigheter i över tio år. Det är oftast mycket annat som också kan göra att myndigheter kan korta sina handläggningstider. Här finns det också ett arbete att göra som inte är kopplat till pengar ute hos samtliga länsstyrelser i landet, för processerna behöver bli mer effektiva. Den bilden delar jag med ledamoten.

Anf. 103 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Tack, Elin Nilsson för ditt anförande om torvbrytning och torv, som var väldigt spännande att lyssna på. I detta delar vi ju väldigt mycket åsikter.

Utdikningen i Sverige har skett på ett ganska brutalt sätt, även om den har tjänat oss väl. 75 procent av alla större våtmarker nedanför fjällkedjan är borta, 90 procent i slättlandskapet. Nu pågår ett stort arbete, som vi också måste göra, med att återställa våtmarker.

Torvbrytningen medför stora problem, som du sa, men är också en av de verksamheter där man faktiskt har ett återställningskrav på sig efteråt, vilket man inte kan säga om alla andra verksamheter som naggar i kanten.

Elin Nilsson sa också, fru talman, att det kanske inte gynnar ens biologiska mångfald hemma i trädgården på det sätt man tror om man bär hem jord med torv i eftersom den har gjort det dåligt för miljön i en annan ände - det var så jag uppfattade henne. Då kan jag inte låta bli att ställa en fråga.

Regeringen har tillsatt pengar för att återställa våtmarker. Men de pengarna är ju inte nya, additionella pengar utan pengar man tar från anslaget till värdefull natur. Det blir egentligen samma sak: Man gör våtmarker för pengar som egentligen var på väg att bli någonting annat. Man öronmärker pengarna till värdefull natur så att det blir mindre till exempelvis ängsskötsel. Vi hörde ju stora protester utifrån landet när man nu inte skulle ha möjlighet att sköta sina naturreservat och sådant.

Hur ser Elin Nilsson och Liberalerna på detta? Är det, med tanke på engagemanget här för torv- och våtmarkerna, någonting man kommer att ändra på - att det faktiskt blir mer pengar så att man i stället för antingen eller kan göra både och?

Anf. 104 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Vi är väldigt nöjda med de satsningar som görs på återvätning av våtmarker. Men vi ser att det skulle behöva ske snabbare, mer skyndsamt. Där har ansvariga myndigheter ett arbete att göra. Man kan känna viss frustration över att det inte levereras mer. Det beror lite på vilken myndighet man tittar på, men här skulle myndigheterna behöva göra mer.

När man lägger en budget får man alltid prioritera. Men jag delar uppfattningen att om man skyddar miljö är det viktigt att också avsätta pengar till att sköta den. Vi skulle gärna se att mer pengar avsätts i framtiden.

Anf. 105 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Jag tackar Elin Nilsson för svaret. Jag ser det som i alla fall ett halvt löfte om att Liberalerna kommer att kämpa för det. Jag hoppas att ni lyckas.

Det rimmar dock lite illa med hur ni beter er nu när ni sitter i regeringsställning, bland annat när det gäller budgeten och de prioriteringar som görs. Klimatsidan har varit uppe, men när det gäller biologisk mångfald är det ganska tomt.

Nu får vi ny lagstiftning från EU som kommer att hjälpa till när det gäller biologisk mångfald. Man säger att det vi har nu är bottenplattan och att vi ska öka restaureringen av våra marker. Elin Nilsson var själv inne på att vi har ändrat landskapet och till viss del måste återskapa det.

Hur kan regeringen då motsätta sig den lagstiftningen och försöka försvaga den? Argumenten Elin Nilsson framför här handlar ju om det som vi måste göra. Den svenska regeringen urvattnar nu systemet. Allt som handlar om att återfå biologisk mångfald eller skapa sådan i skogen och, enligt restaureringslagen, alla biologiska system försämrar vi, försöker att slingra oss ur och tycker är dåliga. Hur kommer det sig att regeringen har den inställningen? Håller ledamoten med om den?

Anf. 106 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Jag är inte helt hundra på vad frågan gick ut på. Men det är såklart viktigt att återställa mark som har blivit skadad under tiden människan har brukat den.

Sedan får man alltid göra avvägningar när det kommer EU-lagstiftning och när man förhandlar fram ny EU-lagstiftning. Man behöver anpassa den till de förutsättningar som finns i Sverige. Vad det landar i återstår att se.

Anf. 107 Martin Kinnunen (SD)

Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet Övergripande miljöfrågor. Trots ett deppigt namn innehåller det många viktiga frågor.

Jag tänkte inleda med att tala om torv, precis som Elin Nilsson från Liberalerna gjorde. Då blir det ofrånkomligt att tänka på vår numera avlidne före detta ledamot Mats Nordberg. Han arbetade i många år intensivt med de frågorna och vann mycket respekt ute i landet för sitt engagemang.

Fru talman! I brist på brunkolsgruvor och oljefält har torv kommit att hamna i fokus hos en alltmer radikaliserad miljörörelse, som i sina illegala sabotageaktioner runt om i vårt land i dag fokuserar på att utmåla torv som något hemskt hot mot det globala klimatarbetet. Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Klimatrörelsen tycker om att hänvisa till IPCC och forskningen. Men då ska man komma ihåg att IPCC inte klassar torv som fossilt, utan torv klassas som just torv. Det är en egen klass.

Man kan också konstatera att torven i Sverige växer till sig. Det blir alltså mer än vad som skördas.

Fru talman! Den naturvårdspolitik som förts de senaste mandatperioderna har inte varit bra. För att naturvården ska kunna existera måste den samexistera med mänskliga verksamheter. I Sverige har det i dag blivit mycket svårt, ibland omöjligt, att få tillstånd för nya torvtäkter. Det är ett stort problem som fler måste våga tala öppet om, även om en del ligistgrupper på stan kommer att bli upprörda. Vi kan om några år få en situation med allvarlig brist på torv i Sverige.

Fru talman! Det finns en del fakta som är ofrånkomlig. Odlingstorv behövs för både skogsplantor och grönsaksodling. Vi vill alla att självförsörjningsgraden ska öka. Men det finns inga alternativ som fullt ut kan ersätta torv. Om utvecklingen fortsätter kommer jord- och skogsbruk att tvingas förlita sig på import av råvaror med betydligt sämre miljöprestanda. Alternativen är inte speciellt bra.

Det handlar kanske om kokos från Asien, som kräver extremt mycket vatten för att tvättas. Det har sannolikt betydligt större miljöpåverkan, speciellt om man tar hänsyn till de extremt långa transporterna, för att inte tala om kostnaderna för dem.

Det kan handla om produkter från skogs- och pappersindustrin. Men det är saker som vi redan använder i olika industriella processer. Man talar också om park- och trädgårdsavfall. Men det är också sådant som redan används i just odlingen. Och man talar om biokompost. Men det kräver en hel del bearbetning och kan inte ersätta torv fullt ut. Det kan kombineras med torv, men det är ingen ersättning.

Fru talman! Torvbruk bedrivs i dag enbart på en halv procent av Sveriges uppdikade torvmarker. På 99,5 procent är det alltså inget torvbruk. Andelen utsläpp av växthusgaser som torvbruket orsakar är försumbar i förhållande till utsläppen från uppdikade torvmarker i stort. Men trots sin litenhet genererar torvbruket stor nytta genom att bidra till att vi får svensk mat på bordet och träråvaror ute i världen.

Torvbaserad jord bidrar även, genom sin goda förmåga att binda fukt, till att minimera näringsläckage och därmed till att vi når miljömålen. När torv skördas skapas ny våtmark, som så gott som alltid blir oerhört populära tillhåll för fågellivet, just eftersom det finns krav på återställning.

Fru talman! Först och främst behöver det nu tillsättas en bred utredning om hur det går att öka Sveriges tillvaratagande av torv, som växttorv i form av odlingssubstrat och strömaterial inom djurhållningen samt som energitorv i kombination med trädbränsle på bästa sätt. Vidare bör tillståndsverksamhet för torvbruk utredas i syfte att göra det lättare och enklare att få tillstånd på lämpliga marker över hela landet. Lärdomarna från Ukrainakrisen när det gäller svensk livsmedelssäkerhet behöver även utredas i förhållande till möjligheten att säkerställa och öka nyttjandet av torv som odlingssubstrat.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv bör man också titta på möjligheten att utnyttja energitorv i vår energiproduktion, som en försäkran vid bristsituationer, ungefär som man gör i Finland. Vi brukar ofta använda Finland som ett gott exempel. Det är ett land som lagerför viktiga produkter på ett bra sätt, som vi gärna vill efterlikna. De använder torv på detta sätt.

Med anledning av det här vill jag passa på att yrka bifall till reservation 23.

Fru talman! Sverigedemokraterna vill också sätta grunden i miljöarbetet i fokus, det vill säga miljömålssystemet. Det har visat sig att bedömningen av hur miljömål, inklusive miljökvalitetsmål, uppnås ofta görs utifrån orimliga villkor. Målen blir ouppnåeliga. Det är kontraproduktivt och kommer med tiden att minska motivationen hos berörda och underminera förtroendet för målen och arbetet med dem.

Vi kan inte som i dag ha mål som myndigheter och ett flertal politiska partier anser inte går att uppnå, då de nödvändiga åtgärderna hamnar i konflikt med andra mål. Miljömålen och uppföljningen av dem måste bedömas opartiskt och utifrån behovet att samtidigt främja såväl ekonomisk utveckling som miljö.

Ett uppenbart exempel på mål som inte är uppnåeliga är att samtliga arter ska kunna uppnå god bevarandestatus. Det kan samtliga arter i Sverige aldrig ha. Sådana mål måste omformuleras. Arter varierar över tid, och vi kommer alltid att ha ovanliga arter. Här ska man inte missförstå mig. Artbevarande arbete är viktigt, men vi kan inte ha orimliga mål som inte går att uppnå.

Fru talman! Avslutningsvis är det värt att nämna tillståndsfrågorna, som återfinns i betänkandet. Det är akuta problem som Sverigedemokraterna har gjort vårt bästa för att belysa här i kammaren under Socialdemokraternas åtta år vid makten. Tack vare Tidöavtalet har vi fått en ny regering på plats, med ett regeringsunderlag som i detta nu arbetar med att korta tillståndsprocesserna, öka förutsägbarheten, minska risken för företagare med mera. Åtta år med vänsterstyre har varit åtta förlorade år.

Om vi ska få bukt med stagnerad tillväxt och kunna möjliggöra för grön omställning måste det göras omtag. Socialdemokraterna hänvisar här i kammaren till att man har tillsatt två utredningar. Vi hade alltså en socialdemokratisk regering som satt vid makten under två mandatperioder och som inte levererade en enda relevant proposition som löste problemet. Man levererade två utredningar som har dömts ut fullständigt av alla näringar och branschorganisationer som otillräckliga.

Ja, det behöver göras betydligt mer.

Det finns vissa detaljer i utredningarna som är positiva och som ska genomföras, men man skrapade bara på ytan. Det mesta av arbetet återstår tyvärr. Det kommer att ta ett tag att reda ut röran som skapats genom åren, och det är just den möjligheten vi får nu. Med Tidöavtalet skapas möjligheten att få till ett fungerande system. Den här frågan bereds nu på Regeringskansliet, och jag skulle bli förvånad om vi inte inom kort får besked om hur regeringen avser att ta tillståndsfrågorna vidare.

Anf. 108 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack, Martin Kinnunen, för det intressanta anförandet och lovsången till torven! Det tänker jag inte uppehålla mig mer vid, utan jag fortsätter replikskiftet som vi hade med anledning av mitt eget anförande om de bristande svaren på hur Sverigedemokraterna och Martin Kinnunen ser på hur Sverige ska nå transportmålet för 2030 med anledning av den överenskommelse som nu är gjord om att sänka reduktionsplikten. Naturvårdsverket har varit tydliga, och deras bedömning är att det inte går att nå transportmålet för 2030 med en så kraftig sänkning av reduktionsplikten.

Kopplat till det här tycker jag att det är intressant att lyssna på vad Sverigedemokraternas partiledare sa när han var med i 30 minuter. Han fick också frågor på det här temat och svarade att det var enklare för Sverigedemokraterna i förhandlingarna med regeringspartierna om reduktionsplikten. Han sa att Sverigedemokraterna har större handlingsutrymme eftersom de inte var med och röstade igenom klimatlagen. Delar Martin Kinnunen förhållningssättet som hans partiledare gav uttryck för i intervjun i 30 minuter?

Anf. 109 Martin Kinnunen (SD)

Fru talman! Sverigedemokraterna var inte med i den miljömålsberedning som tog fram det som kom att bli det klimatpolitiska ramverket. Vi bjöds aldrig in till den, så vi fick aldrig möjlighet att tycka till. Det är bakgrunden till att vi inte heller backade upp målen. Genom att vi har stått utanför har vi varit mer fria, och vårt perspektiv handlar om hur vi kan bidra till att lösa problemet. Problemet är alltför stora utsläpp av växthusgaser i världen. Det innebär också att vi kan fundera på bättre lösningar även i Sverige. Vi kan tycka att alla remissinstanser som motsatte sig sektorsmål kanske hade rätt. Det hade kanske varit bättre att enbart ha ett mål. De sektorsvisa målen motverkar snarare syftet.

De sektorsvisa målen ledde fram till att den socialdemokratiska regeringen lade fram förslaget om reduktionsplikt som gör det extremt dyrt att transportera sig i Sverige och att vi har världens högsta dieselpriser. Vi vet att biodrivmedel inte är nyckeln till att elektrifiera personbilstransporter. Det är i stället elektrifieringen som är nyckeln, och det håller forskningen med om. Biodrivmedel gör betydligt större nytta i andra sektorer.

Vi kommer att uppnå elektrifiering av transportsektorn. Vi kommer kanske inte att uppnå det till 2035, men vi kommer sannolikt att nå dit några år senare och det kommer inte att vara någon katastrof. Det kommer att ske på ett betydligt mer effektivt sätt. Det är min åsikt.

Anf. 110 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Nu blir det en viss tolkning från min sida, men jag gör min tolkning mot bakgrund av att Martin Kinnunen i en intervju som svar på klimat- och miljöministerns tankar om kompensatoriska åtgärder för att nå transportmålet för 2030 sa att det inte är någonting som Sverigedemokraterna kommer att ställa upp på. Han hänvisade i sitt uttalande under intervjun till att det inte finns någonting i Tidöavtalet om kompensatoriska åtgärder för sänkningen av reduktionsplikten.

Mot bakgrund av Jimmie Åkessons uttalande i 30 minuter, intervjun med Martin Kinnunen själv och de svar jag har fått nu inställer sig frågan om det finns annan lagstiftning - för klimatlagen är ju en lag - som Sverigedemokraterna inte anser sig bundna av, fastän den är beslutad i Sveriges riksdag?

Anf. 111 Martin Kinnunen (SD)

Fru talman! Vad gäller kompensatoriska åtgärder handlade de här uttalandena om att när vi och samarbetspartierna inför regeringstillträdet förhandlade om reduktionsplikten ingick inte kompensatoriska åtgärder. Att efter det att en förhandling är slutförd föra in tal om kompensatoriska åtgärder blir inte rimligt. Det var det vi reagerade på. Jag kan konstatera att förhandlingen nu är avslutad för andra gången, och det blev inga kompensatoriska åtgärder.

Regeringen och Sverigedemokraterna kommer givetvis att bidra till uppgiften att leverera på Sveriges horribla åtagande gentemot Europeiska unionen vad gäller ESR-kriterierna. Regeringen kommer att redovisa hur de jobbar med det längre fram.

Man behöver inte stirra sig blind på åtgärder i Sverige, utan ESR ger möjlighet till åtgärder även i andra länder. Det finns en flexibilitet till LULUCF-sektorn, jordbrukssektorn och skogsbrukssektorn, men den är vi inte intresserade av att använda. Produktionen behöver ökas så mycket som möjligt i de sektorerna. Däremot är flexibiliteten till utlandet intressant att titta på. Det kan hända att man kan driva projekt och sluta avtal med andra länder och uppnå de här kraven på ett betydligt mer effektivt sätt.

Anf. 112 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Jag kunde inte låta bli att trycka på knappen när jag hörde två så diametralt olika anföranden från en företrädare för regeringspartiet Liberalerna och en från samarbetspartiet Sverigedemokraterna som är grunden till att den regering Sverige nu har kan samla en majoritet.

I torvfrågan var det uppochnedvända världen vad gäller det ni sa. Jag undrar hur samarbetet kan fungera och vem som bestämmer om regeringsföreträdare pratar om nackdelarna med torv och torvbrytning och att det ska fasas ut medan Martin Kinnunen snarare sjunger torvens lov och ser den som lösningen på väldigt många av framtidens utmaningar.

Den första frågan från min sida är helt enkelt om partierna kan samarbeta och den andra är vem som vinner om det här skulle komma upp. Finns det över huvud taget ett samarbete mellan regeringen och Sverigedemokraterna här?

Anf. 113 Martin Kinnunen (SD)

Fru talman! Det är riktigt; Sverigedemokraterna tycker inte likadant som Liberalerna i den här frågan. Man kan inte vara överens om allt. Vi har ett gott samarbete, men när det kommer till torvfrågorna har vi uppenbarligen lite olika perspektiv. Det kanske är den liberala flygeln av den här regeringen som vi sverigedemokrater har störst problem med i torvfrågorna.

Min förhoppning är att vi ska kunna övertyga även liberaler om att man behöver bruka torv på en pytteliten del av Sveriges torvmarker. Mestadels ska man ju inte bruka torv på markerna, utan det handlar om en väldigt liten del. På 99,5 procent av dessa marker finns det inget torvbruk i dag, och jag tror att man kommer att upptäcka risker även här - precis som i många andra samhällssektorer i Sverige där vi har pekat på risker.

Sverige är beroende av torv för produktionen i jordbrukssektorn och i skogsbruket. Det är en väldigt hållbar produktion i Sverige. Vi vill inte ha en situation som i andra europeiska länder där man importerar stora mängder torv från länder med betydligt sämre miljöskydd än vad Sverige har.

Det är alltså riktigt att vi inte är överens i de här frågorna, men jag är övertygad om att vi sverigedemokrater kommer att kunna övertyga fler och fler om det rimliga i att bibehålla en torvproduktion som är miljömässigt hållbar i Sverige.

Vi har i dag inget samarbete i torvfrågan. Vi har samarbete i budgetfrågorna, om saker som möjligtvis kan gälla myndigheter som är ansvariga för sådant här och i tillståndsfrågor. Men något formellt samarbete kring torv har vi tyvärr ännu inte.

Anf. 114 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Nej, det var väl nästan uppenbart att det inte finns något samarbete här, med tanke på de anföranden vi hört. Men det gör att jag och förmodligen många i svenska folket undrar hur stabilt det är i regeringen och i samarbetspartierna, framför allt när det kommer till vår ödesfråga: klimatet och miljön. Som vi hörde i ett tidigare replikskifte har det funnits meningsskiljaktigheter; Sverigedemokraterna har till exempel varit ute och krävt att vi ska ta bort reduktionsplikten. Även när det gäller skogsbruk och annat finns det flera exempel på att regeringen och regeringspartierna har ett annat synsätt.

Men vem är det som bestämmer i de här frågorna? Du säger att det inte finns något samarbete, men vad händer om ni tycker olika? Jag tror att det är många som skulle vilja veta det.

Anf. 115 Martin Kinnunen (SD)

Fru talman! Jag tackar åter Emma Nohrén för frågorna. När vi tycker olika och inte har något samarbete lägger vi i Sverigedemokraterna fram våra förslag i kammaren, röstar på dem och försöker övertyga så många andra som möjligt om att även de bör rösta på dem. Det är också så vi gör med vår reservation om torv.

Fru talman! När det kommer till klimatfrågorna är jag positiv till möjligheterna för att vi fyra partier ska kunna komma överens om en inriktning och en strategi för såväl mål som ECR-sektorer och andra klimatåtgärder. Jag tycker inte att de sakpolitiska skillnaderna är jättestora. Det kan hända att man använder olika ord och att man trycker på olika risker på olika sätt. Men när vi väl diskuterar i sak är vi väldigt eniga.

Vi är övertygade om att elektrifiering är nyckeln. Vi är övertygade om att tillståndsprocesserna är nyckeln för att kunna få elektrifieringen att fungera. Vi har också ett Tidöavtal som tydligt slår fast att vi ska ha en ambitiös och effektiv klimatpolitik och där stora delar av klimatavsnittet är direkt hämtat från Sverigedemokraternas valplattform.

Det här betyder att partierna är ganska överens. Vi har kunnat enas om texter som har hämtats från vårt partis valplattform. Det här skapar bra förutsättningar för samarbete framöver. Jag tror inte att Emma Nohrén behöver vara så orolig. Det kommer att bli bra leverans på det klimatpolitiska området framöver.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag uppskattar när ledamöterna följer den parlamentariska traditionen - tilltalar varandra med för- och efternamn och kommer ihåg att tala via talmannen.)

Anf. 116 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Flera av förslagen i det här betänkandet rör tillståndsprocesser. Ingen är emot att vi ska ha snabba och effektiva tillståndsprocesser. Risken är dock att man trycker på för mycket och att vi i stället får ett rättsosäkert tillstånd där man viktar företagens investeringar och etableringar tyngre än värnandet om miljön. Vi ska komma ihåg att vi har miljöbalken, plan- och bygglagen och andra lagstiftningar just för att vi ska kunna göra en avvägning mellan exploatering och miljö- och naturhänsyn. Då är det viktigt att det också blir en bra avvägning och att det är en process som får ta den tid som krävs för att göra en sådan.

Jag och mitt parti vill framhålla att miljöbalken behöver bli ett skarpare verktyg för att nå klimatmålen såväl som de andra nationella miljömålen. Enligt FN står vi inför en trippelkris; det handlar om klimatet, utarmningen av biologisk mångfald och spridningen av föroreningar. Dessa globala utmaningar måste hanteras parallellt, och det måste också avspegla sig i miljöbalken.

I dag står Sveriges befintliga industrier för ungefär en tredjedel av våra utsläpp av växthusgaser. Det är inte rimligt att tillstånd i princip ges för evigt till dessa verksamheter. I dag kan tillstånden bara omprövas vid vissa angivna förutsättningar och på initiativ av en miljömyndighet. I propositionen till miljöbalken framfördes att tillstånd i ökad utsträckning ska kunna meddelas för begränsad tid och att det framför allt ska gälla stora verksamheter med stor miljöpåverkan. Så är alltså inte situationen i dag. I de fall verksamheter tidsbegränsas rör det sig framför allt om mindre verksamheter.

Vår uppfattning är att man bör se över miljöbalken och dess tillämpning, så att tillstånd speglar teknikutvecklingen och förändringar i samhället. Huvudprincipen bör vara att tillstånd tidsbegränsas. Det är det enda rimliga förhållningssättet för en modern miljölagstiftning.

Existerande miljötillstånd till alla verksamheter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser borde upphöra att gälla senast 2030 för att därefter omprövas och ges dispens om verksamheten tar klimatansvar. All ny verksamhet måste prövas utifrån våra miljömål, inklusive klimatmålen.

Fru talman! Jag skulle också vilja tala för Vänsterpartiets reservation om det kommunala vetot mot vindkraftsetableringar. Det kommunala vetot innebär att en kommun när som helst och på vilka grunder som helst genom ett beslut som inte kan överklagas kan säga nej till etablering av vindkraftverk. Detta infördes av den borgerliga regeringen 2009. Det syfte man angav då var att tillståndsprocesserna skulle gå fortare, men nu ser vi att det har blivit precis tvärtom. Enligt branschen själv stoppades förra året 73 procent av de aktuella vindkraftverken på land av kommunerna.

Sverige har goda förutsättningar för vindkraft, inte minst eftersom vi har en lång kust där vindarna är starka. I våra grannländer Danmark och Tyskland producerar vindkraften 50 respektive 23 procent av elen, vilket visar på potentialen och på att det är fullt möjligt även för Sverige att bygga ut vindkraften i en mycket högre takt än i dag. Vindkraften måste byggas ut för att möjliggöra omställningen av industri och transporter. En kraftig utbyggnad av både land- och havsbaserad vindkraft är det snabbaste sättet att bygga ut Sveriges elproduktion.

Samtidigt möter vindkraften ofta lokalt motstånd. De som bor i områden med vindkraftverk måste såklart få skälig ersättning. Vänsterpartiet vill öka acceptansen för vindkraft genom att lagstifta om en produktionsbaserad ekonomisk ersättning som går till de lokalsamhällen där vindkraftverk byggs.

Det är däremot inte hållbart med det kommunala veto som finns i dag. Formerna för kommunernas inflytande på vindkraftssidan måste förändras och kravet på tillstyrkande tas bort. Kommunerna bör dock på ett tidigt stadium involveras och vara med i processen. Det är också viktigt att upprätthålla höga krav på en rättssäker prövning med hänsyn till människors hälsa och miljön. Kommunernas åsikt ska väga tungt, men i ett läge där Sverige ska gå från fossil energi till förnybar energi är ett kommunalt veto orimligt. Därför yrkar jag bifall till reservation 20.

Anf. 117 Stina Larsson (C)

Fru talman! Sverige har kanske världens mest ambitiösa och omfattande miljölagstiftning. Det är på många sätt positivt. Samtidigt bygger lagstiftningen i flera hänseenden på gamla sanningar och föråldrade strukturer från en tid då Sverige och världen såg annorlunda ut. För att vi fullt ut ska kunna ställa om till en cirkulär ekonomi och växla upp takten i klimatomställningen måste stora delar av miljöbalken ses över i grunden och moderniseras, så att vi kan få miljö- och klimateffekt av nya innovationer utan att tillståndsprocesserna sätter käppar i hjulet.

Tanken med en ambitiös miljölagstiftning är god, och det är bra att vara försiktig med nya innovationer. Men i verkligheten är utfallet ofta ett annat. Miljöbalken stjälper i dag snarare än hjälper oss med att ställa om till ett cirkulärt och fossilfritt samhälle.

9297021953954Jag vill ge några exempel. Om vi ska kunna nå klimatmålen behöver vi gå över till en cirkulär ekonomi. Vi behöver använda alla våra råvaror flera gånger om. Men tyvärr är branschen och industrin begränsad på grund av regler och lagstiftning. Det går exempelvis inte att utvinna alla metaller från våra avfallsanläggningar, eftersom dessa anses vara farliga.

Därför vill vi att nationella end of waste-kriterier tas fram i samverkan med branschen. Vi vill ha tydligare och moderna definitioner av när avfall upphör att vara avfall och i stället ska betraktas som en resurs. Det behövs olika kriterier för olika typer av material. Detta behöver införas i Sverige så snart som möjligt.

Detsamma gäller reglerna och principerna för avfallshierarkin. Avfallshierarkin måste bytas ut mot en resurshierarki som utgår från att vi ska nyttja det vi redan brutit eller producerat så länge det bara går. Denna princip har varit en grundbult i miljöpolitiken under lång tid och har tjänat oss väl, särskilt för att ta oss ur det tidigare skräpsamhället, men varje styrmedel har en begränsning i både tid och rum.

Avfallshierarkin handlar om att minska och undvika avfall i stället för att utgå från resursperspektivet, det vill säga att designa, cirkulera och dela resurser. Vårt alternativ är en resurshierarki som utgår från att nyttja en resurs på bästa möjliga sätt och få den att leva så länge som möjligt i kretsloppet. Material och produkter bör designas för lång livslängd samt för att kunna repareras och uppgraderas. Detta var en princip som man följde under många årtionden före det moderna slit-och-släng-samhället.

Dagens miljöregler begränsar oss också på andra sätt. Tekniken och utvecklingen går framåt med nya gröna innovationer, men lagstiftningen hänger inte riktigt med. Det är ofta små och växande företag, som anställer unga människor, som vill visa och demonstrera sina innovationer, men de möts av en vägg av betungande statlig reglering och tillsyn.

Det är dock såklart inte bara små företag som upplever detta. Vi vill göra det lättare för alla företag att testa ny och oprövad miljöteknik utan att myndigheterna sätter käppar i hjulet med ett kvävande regelverk som till och med etablerade bolag ibland har svårt att leva upp till. Vi ser att näringslivet ligger långt framme i omställningen, och vi vill inte begränsa detta genom föråldrad lagstiftning.

Fru talman! Innan jag lämnar detta område - en översyn av miljöbalken - vill jag ta upp frågan om klassificeringen av jordbruket. Det var ju inte så länge sedan vi hade ett tillkännagivande om att jordbruket inte ska anses vara miljöfarlig verksamhet, men det verkar som att alla som i valrörelsen pratade sig varma för landsbygden och svensk livsmedelsproduktion plötsligt har glömt vad som lovades.

Det börjar bli en följetong med saker som regeringspartierna lovade förra året men som nu inte uppfylls. När det väl kommer till kritan prioriteras inte lantbruks- och miljöfrågorna av denna regering. Centerpartiet vill se att regeringen snarast återkommer till riksdagen och förändrar miljöbalken, precis som många var överens om.

Fru talman! Nu ska jag gå över till en sak som vi har pratat om länge, nämligen tillståndsprocesserna. Det tar alldeles för lång tid i dag.

Det svenska näringslivet är inom flera områden världsledande i den gröna omställningen. Många företag har varit med och framgångsrikt format omställningen med globala överenskommelser om att få ned koldioxiduppsläpp och styra mot en hållbar verksamhet. De nya teknikerna och produkterna som svenska företag utvecklar och producerar kommer att leda till sänkta utsläpp inte bara i Sverige utan i hela världen. Många svenska företag förstår att det är i omställningen som tillväxten och de goda framtida marginalerna finns. På område efter område är det i dag näringslivet som går före och politiken som springer bakom och försöker att komma i kapp.

Sverige har naturresurserna, kapitalet och innovationerna för att gå vinnande ur den omställning som kan fortsätta att skapa jobb och tillväxt, men det stupar på en sådan till synes enkel sak som tillstånd. Långdragna och oförutsägbara tillståndsprocesser är ett hot mot både klimatet och jobben. Vi kan därför inte ha en ordning där byråkrati och dysfunktionella processer hindrar klimatomställningen.

Debatten om förenkling av tillståndsansökningarna har parkerat på vindkraft. Självklart är tillstånden för vindkraft en viktig del, och det är välkommet att regeringen nu tar tag i frågan om havsbaserad vind. Men det är inte bara där som förenklingar behöver göras. Det krävs tillstånd för kraftledningar, andra energikällor, industrietableringar och inte minst mineralutvinning på helt nya områden i Sverige.

Problemen med tillstånden består av många delar. Det handlar om att antalet stora och komplexa ansökningar har ökat på mycket kort tid, vilket gör att myndigheter och domstolar inte hinner med, att riksintressen och miljö- och klimatintressen ibland är i konflikt samt att myndigheter, företag och privatpersoner ser till sitt eget bästa. De allra flesta vet att detta är ett problem. Många försök med samordnare och utredningar har gjorts. EU-kommissionen har i de förordningar som just nu ska hanteras i parlamentet och i medlemsstaterna pekat ut de långa tillståndsprocesserna som en av de viktigaste utmaningarna att ta tag i.

Fru talman! Centerpartiet vill se handling här och nu. Vi vill egentligen gå ännu längre än i de yrkanden och förslag som behandlas i dagens betänkande. Vi föreslår nu en tillståndsberedning som kan jobba nära regeringen och myndigheterna för att under ett år lösa de största problemen som företagen upplever och komma ett steg längre i klimatomställningen.

Genom att visa omvärlden att vi har en robust process för att bryta dagens dödläge kommer vi att kunna signalera till investerare att Sverige är det bästa landet att genomföra klimatinvesteringar i, inte bara för att Sverige har resurserna och kompetensen utan också för att det är en framtida tillståndsprövning som är effektiv, förutsägbar och rättssäker.

Näringslivet vet att en investering som leder till minskade koldioxidutsläpp kommer att ha bättre avkastning än en investering som ökar klimatutsläppen. Det är så efterfrågan ser ut, oavsett om man tror på klimathotet eller inte.

Fru talman! Sverige har ett komplicerat regelverk som begränsar den gröna omställningen. Näringslivet går före och behöver stöd från myndigheter och politiker i utvecklingen.

Vi i Centerpartiet har tre prioriteringar. Vi vill reformera miljöbalken för att se till att den är anpassad till samtiden och återspeglar dagens tekniska möjligheter. Vi vill göra det lättare för små företag att testa ny och innovativ miljöteknik. Vi vill också se över tillståndsprövningen så att den blir mer effektiv, rättssäker och förutsägbar.

Jag står bakom alla Centerpartiets förslag men yrkar bifall endast till reservation 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 maj.)