Riksrevisionens rapport om statens insatser mot exploatering av arbetskraft

Anf. 96 Magnus Persson (SD)

Fru talman! Vi ska här debattera Riksrevisionens rapport om statens insatser mot exploatering av arbetskraft. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 i betänkandet.

Det är glädjande att se att utskottet ställer sig bakom Moderaternas och Sverigedemokraternas yrkande gällande ändrade sekretessregler då detta är ett problem och något som begränsar möjligheten att utföra gemensamma kontroller mot arbetslivskriminalitet. Men Sverigedemokraterna hade önskat att man ville gå lite längre. Det handlar om samordning, kartläggning av arbetskraftsexploateringens omfattning, tydligare direktiv till våra myndigheter samt utredning av hur lagen ska utformas så att det framgår att det är otillåtet att ta betalt för en anställning eller att kräva tillbaka lön från en arbetstagare.

Sverigedemokraterna noterar att majoriteten i utskottet hänvisar till Arbetsmiljöverkets uppdrag inom ramen för regeringens nya arbetsmiljöstrategi, vilket vi inte anser räcker då det är en strategi och en vision som saknar skarpa förslag. Vi har här ett problem som är eskalerande, och då krävs det skarpa förslag och inte visioner. Utländska arbetare som tvingats betala för sina arbeten och som utnyttjas på svensk arbetsmarknad hjälps inte av visioner, utan här krävs handling.

Anf. 97 Ali Esbati (V)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som rör Riksrevisionens rapport om statens insatser mot exploatering av arbetskraft. Själva temat, alltså exploatering av människor som arbetar i Sverige, är stort - dessvärre alltför stort - och mycket viktigt.

På svensk arbetsmarknad förekommer nämligen en utbredd arbetslivskriminalitet. Resultatet av det arbete som genomförs under sådana villkor kan ibland vara högst synligt. Ändå är de människor som utför arbetet och de människor som exploaterar dem och profiterar på deras arbete ganska osynliga fenomen i svensk samhällsdebatt. Det är nog rätt många i Sverige som inte känner till att detta är en del av verkligheten här hemma.

I en artikel i det senaste numret av tidskriften Clarté beskriver fackföreningsaktivisten Emil Boss det som händer i första hand migrantarbetare i Sverige. Jag citerar ett litet stycke:

"En medelålders kock som kom till Stockholm från Egypten för fem år sedan uttryckte det så här: 'Jag har arbetat i Egypten, jag har arbetat i Grekland och i Sverige. Det är bara i Sverige jag har träffat arbetare som jobbar för mat och ett sovutrymme. Det är ovanligt i de flesta afrikanska länder.'

En håltagare från Albanien arbetade med bygget av Mall of Scandinavia. Arbetslaget borrade på femtio meters höjd hela natten och kördes sedan direkt till ett nytt objekt på morgonen. Hans längsta arbetspass var 36 timmar i sträck.

- Sverige är ett av de värsta länderna att arbeta i, men många tror fortfarande att det är bra här, säger han."

Detta är inte en verklighet för alla som arbetar i Sverige, men det gäller en tillräckligt stor grupp människor i vårt land i dag för att det ska vara uppenbart att det är ett stort samhällsproblem.

Även vid sidan av den här typen av extrem exploatering finns det tyvärr oseriösa aktörer som dumpar löner och villkor och systematiskt bryter mot lagar och regler i syfte att skaffa sig konkurrensfördelar.

Arbetslivskriminaliteten påverkar därmed arbetstagare, företag och i förlängningen hela samhället. Arbetstagare utnyttjas och tvingas arbeta till låga löner och usla villkor, vilket även pressar ned löner och villkor för övriga löntagare i utsatta branscher. Företag som följer lagar, avtal och regler konkurreras ut av oseriösa aktörer. Samhället går miste om miljardbelopp via uteblivna skatter och avgifter.

För att stoppa den här utvecklingen krävs det kraftfulla insatser från statens sida. En central i det arbetet är förstås att motverka att arbetskraftsexploatering över huvud taget sker på svensk arbetsmarknad.

Man kan notera att majoriteten som exploateras är utländsk arbetskraft, varav många är arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU, så kallade tredjelandsmedborgare. Det här är inget överraskande, tyvärr, därför att nuvarande regelverk för arbetskraftsinvandring som infördes av den borgerliga grupperingen, tidigare känd som Alliansen, plus Miljöpartiet är riggat för att arbetsgivare ska kunna utnyttja arbetstagare med låga löner och dåliga villkor. Det var förväntat att det skulle få de här effekterna när regelverket kom på plats.

För att förhindra att arbetskraftsinvandrare exploateras på svensk arbetsmarknad behöver regelverket för arbetskraftsinvandring förändras i grunden. Vänsterpartiet har länge krävt att så ska ske. Det behöver finnas en koppling mellan arbetskraftsbrist och arbetskraftsinvandring i olika branscher. Arbetskraftsinvandrarnas ställning måste också bli starkare för att fler ska kunna och våga säga ifrån, så att det blir möjligt att komma till rätta med problemen.

I Riksrevisionens rapport nämns regelverket för arbetskraftsinvandring som en av flera faktorer som har potential att motverka att arbetskraft exploateras. Men Riksrevisionen väljer av utrymmesskäl att inte beröra regelverket för arbetskraftsinvandring inom ramen för granskningen, trots att det utgör en huvudorsak till den arbetskraftsexploatering som präglar delar av svensk arbetsmarknad. Det är lite anmärkningsvärt. En genomgående förändring av nuvarande regelverk för arbetskraftsinvandring torde vara en av de mest centrala åtgärder som staten kan vidta på området.

Dessvärre har frågan gått lite grann i baklås på grund av det olycksaliga januariavtalet, där regeringen har förbundit sig att inte åtgärda problemen eftersom det skulle göra de nyliberala samarbetspartierna ledsna. Det är ett beklagligt förhållningssätt till ett mycket allvarligt samhällsproblem.

Fru talman! Även om en viktig aspekt alltså saknas i granskningen är det likväl en bra och intressant granskning som Riksrevisionen har genomfört. Man har ett antal rekommendationer till regeringen, och några av dem tycker vi att regeringen borde ha hanterat annorlunda. Det gäller bland annat rekommendationen att regeringen ska se till att lämpliga myndigheter tar fram information som är tillgänglig för alla riskgrupper om arbetstagares rättigheter och skyldigheter, information om vart man kan vända sig och hur man kan få hjälp och stöd om man är utsatt för arbetskraftsexploatering samt en process för skydd och stöd som är anpassad till offret för arbetskraftsexploatering.

Det är en väldigt viktig ingång att det är de som drabbas som måste få starkare möjligheter och stöd för att säga ifrån. Det är bara så vi i grunden kan komma åt problemen, inte genom att massvis med poliser och andra myndighetspersoner springer runt och försöker lösa de här problemen på den myriad av arbetsplatser som finns. Här finns det alltså en förbättringspotential, och det är något som regeringen bör ta tag i.

Riksrevisionen rekommenderar också regeringen att utreda hur riskgrupper för arbetskraftsexploatering kan få bättre möjlighet att utkräva en avtalad eller innestående lön, hur krav på boendestandard och boendekostnader kan ställas på arbetsgivaren när en anställd erbjuds boende som en del av anställningen samt om myndigheterna bör utöva tillsyn över arbetsvillkoren för utländsk arbetskraft i branscher med ökad risk för arbetskraftsexploatering.

Just när det gäller myndigheternas möjligheter och rättigheter finns det saker att diskutera. Men man måste absolut stärka rätten för den som drabbas av exploatering att utkräva sin innestående lön. Det finns också internationella regelverk som säger att om man har genomfört ett arbete spelar det till exempel ingen roll vilken migrantstatus man har, utan man ska i alla fall ha rätt till sin lön. Och det måste finnas strukturer som gör att de människor som är i en mycket utsatt situation kan få stöd för detta. Regeringen väljer att inte heller gå vidare med den rekommendationen, och det är beklagligt.

Vänsterpartiet har därför en reservation nummer 2 i betänkandet, vilken jag yrkar bifall till.

Jag konstaterar också att det finns ett enigt utskott om ett yrkande från Moderaterna och Kristdemokraterna som också Vänsterpartiet ställer sig bakom. Det är en fråga som bland andra Skattemyndigheten tidigare har uppmärksammat. Det handlar om att ändra sekretessreglerna för att underlätta myndighetssamverkan i arbetet mot exploatering av arbetskraft. Till sist är det, glädjande nog, ett enigt utskott som nu riktar ett tillkännagivande till regeringen angående detta. Annars har det ofta i de här politiska sammanhangen suttit långt inne med förslag som utmanar företag, som sägs ha behov av affärssekretess, medan integritetsfrågor som rör individers rättigheter i stället tenderar att hanteras ganska lättsinnigt i debatten. Det är i alla fall en glädjande enighet i det här fallet.

Det finns också en mängd andra saker som man kan göra mycket mer brett för att komma till rätta med exploatering av arbetskraft. Det handlar om att stärka fackliga rättigheter, att stärka skyddsombudens ställning med mera. Men det är ju breda samhällsfrågor som vi lär återkomma till i många andra sammanhang.

Anf. 98 Johan Andersson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna 1 och 2.

Det här är ett väldigt angeläget betänkande och en angelägen rapport som Riksrevisionen har tagit fram när det gäller insatser mot exploatering av arbetskraft. Precis som föregående talare kan jag tycka att Riksrevisionen kanske kunde ha tittat lite mer på de delar som gäller exploatering av arbetskraft. I dag har vi den lagstiftning som vi har.

Det har skett en hel del arbete just när det gäller arbetslivskriminaliteten. Det känns bra att det finns en bred samsyn kring detta i kammaren. Sedan får vi se hur det kommer att se ut när vi framöver kommer till skarpa förslag. Jag tänker bara ta upp några saker som har skett när det gäller det här arbetet och som vi ibland kanske glömmer snabbt.

Lex Laval revs upp den 30 juli 2020. Det blev nya utstationeringsregler, som gav möjligheter att kräva svenskt kollektivavtal. Det var en del i ett förbättrat klimat i arbetslivet.

Vi har gett 30 miljoner mer när det gäller möjligheten att arbeta med arbetslivskriminalitet, och Arbetsmiljöverket har uppgiften att samordna arbetet. Det innebär att det har blivit fler kontroller och tillslag. Över 4 000 kontroller har genomförts sedan 2018. I fokus för kontrollerna har de mest riskutsatta branscherna varit, som byggsektorn, skönhetsindustrin och restaurangbranschen.

Under 2019 valde ett av tio kontrollerade företag att stänga eller delar av sin verksamhet på grund av de brister som hade hittats. Och över 10 miljoner kronor har dömts ut i sanktionsavgifter.

Man har också sett människohandel, riskfyllda arbetsmiljöer, farliga och oskyddade arbetsmaskiner, bristande säkerhetsutrustning och bidragsbrott. Inget av detta hör hemma på svensk arbetsmarknad, så vi har verkligen anledning att gå vidare med att genomföra åtgärder för att stävja detta.

Det lämnades en utredning från Mikael Sjöberg, Myndigheter i samverkan mot arbetslivskriminalitet. Det kan låta ganska torrt, men det är en väldigt läsvärd utredning som jag kan rekommendera er som inte har tagit del av den. Där finns rekommendationer som man har överlämnat till regeringen och som nu bereds i Regeringskansliet för att sedermera komma för ställningstagande i den här kammaren.

Jag kan lova er som lyssnar på debatten att vi kommer att göra allt vad vi kan från Socialdemokraterna för att få bukt med ofoget med arbetslivskriminalitet.

Fru talman! Jag yrkar än en gång bifall till utskottets förslag och avslag på de två reservationerna.

Anf. 99 Saila Quicklund (M)

Fru talman! I dag behandlas som sagt Riksrevisionens rapport om statens insatser mot exploatering av arbetskraft.

Exploatering av arbetskraft är ett allvarligt och välkänt problem på den svenska arbetsmarknaden och därtill ett allvarligt samhällsproblem, och tyvärr går utvecklingen i helt fel riktning.

Det handlar om att arbetstagare inte erhåller någon lön alternativt en låg sådan. Det handlar även om för långa arbetsdagar, undermåliga boendemiljöer, farlig arbetsmiljö med mera. Det innebär också att företag som efterlever lagar och förordningar missgynnas i konkurrenshänseende, vilket är illa.

I regeringens skrivelse 2020/21:169 om Riksrevisionens rapport om statens insatser mot exploatering av arbetskraft redogör regeringen för sina bedömningar och åtgärder med anledning av rapporten.

Riksrevisionen gör iakttagelsen att statens insatser mot exploatering av arbetskraft har - hör och häpna - stora brister. Bristerna finns i alla delar av systemet och beror enligt Riksrevisionen framför allt på att regeringen inte har gett myndigheterna mandat och tydliga uppdrag att motverka problemet.

Regeringen rekommenderas att ge myndigheterna på området tydliga uppdrag och mandat för att kunna genomföra åtgärder.

Exploatering av arbetskraft är som sagt ett allvarligt och växande samhällsproblem, och vi anser att regeringen bör ta Riksrevisionens kritik på yttersta allvar. Att endast inte hålla med eller säga att man gör mycket och avser att fortsätta på den inslagna vägen är inte tillräckligt.

Regeringen kan inte undvika den skarpa kritik som framförs om att regeringen inte har gett myndigheterna mandat på området och tydliga uppdrag för att motverka problemet.

Regeringen talar varmt om mer samverkan i sin skrivelse men gör inte tillräckligt för att ta bort de hinder för samverkan som finns.

Ett sådant hinder är sekretessen mellan myndigheterna.

I Ds 2021:l Myndigheter i samverkan mot arbetslivskriminalitet föreslås att sekretessen utreds. Moderaterna instämmer i utredarens förslag att regeringen skyndsamt ska tillsätta en utredning för att identifiera det ur juridisk synvinkel lämpligaste sättet att möjliggöra för samtliga eller en delmängd av de samverkande myndigheterna att inom ramen för arbetet med myndighetsgemensamma kontroller kunna delge varandra information. Detta borde vara en självklarhet, fru talman.

Det gäller information om vilka arbetsställen som anses lämpliga att kontrollera myndighetsgemensamt, information som är en förutsättning för kontrollers praktiska genomförande, exempelvis avseende adresser till arbetsställen, information om huruvida företag på ett visst arbetsställe är mottagare av arbetsmarknadspolitiska stöd och liknande samt information som framkommit under genomförda kontroller.

I sammanhanget föreslås även att utredningen särskilt ska överväga ändamålsenligheten i och möjlig utformning av en sekretessbrytande bestämmelse i lag för ändamålet samt bedöma möjligheterna till avsedd informationsöverföring inom nuvarande regelverk. Utredningen bör vidare bedöma om åtgärder behövs för att öka myndigheternas reella möjlighet att dela information med stöd av lagen om underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen, vilket är en viktig fråga.

Regeringen nämner väldigt kort och försiktigt i sin skrivelse att man anser att det är viktigt att de samverkande myndigheterna kan utbyta den information som krävs för en effektiv och ändamålsenlig kontrollverksamhet. En utökad informationsdelning måste alltid vägas mot den personliga integriteten. Regeringen avser att se över de behov av förändringar av regelverket om offentlighet och sekretess som kan krävas för att möjliggöra en förbättrad myndighetssamverkan.

Men detta är inte tillräckligt.

Moderaternas och Kristdemokraternas följdmotion i betänkandet lyder enligt följande: Vi menar att regeringen senast den l april 2022 bör återkomma med förslag på hur sekretessreglerna kan förändras för att motverka exploatering av arbetskraft och förbättra möjligheten till myndighetssamverkan i frågor som dessa.

Det är oerhört glädjande att vår följdmotion i en sådan viktig fråga också blev utskottets tillkännagivande till regeringen.

Anf. 100 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Jag vet att vi ofta debatterar svåra frågor här och att det är viktigt att alternativen är tydliga. Men ibland är det faktiskt också tydligt när vi är ense.

Riksrevisionens rapport om exploaterade människor som hamnat i ett kriminellt sammanhang där de utsätts för allt från människohandel till fullständigt orimliga villkor har samlat hela riksdagen i en gemensam syn på att allt måste göras för att förhindra detta utnyttjande.

Låt mig påminna om något som inte har nämnts så mycket i debatten. Det rapporten verkligen pekar på är att de personer som har hamnat i en situation där de har förespeglats saker och där myndigheterna har fått besked om villkor som inte alls stämmer ska veta sin rätt och inte vara rädda för att gå till myndigheter. De ska också kunna få rätt och därmed kunna kräva att få ut lön och få boendeförhållandena korrigerade om de inte är så som de har sagts till dem och myndigheterna.

Detta står vi alla bakom.

Dessutom har vi på ett klokt sätt enats om att de sekretessbarriärer som har funnits mot att dela information mellan olika myndigheter måste ändras skyndsamt så att man kan dela information, se problemen, komma åt dem och ändra på dem. Detta har Centerpartiet med flera och även regeringen drivit.

Centerpartiet har i ett annat yrkande som hamnade i ett annat betänkande också lyft upp det som denna rapport går in på. När Arbetsmiljöverket inspekterar ska man också kunna börja utreda, för annars förlorar polisen mycket väsentlig information om det pågår exploatering eller människohandel. När de sedan kommer in kan de inte göra lika mycket, och de har också många andra uppgifter. Här borde alltså Arbetsmiljöverket kunna hjälpa polisen med information. Jag yrkar givetvis inte på detta här och nu eftersom det tillhör ett annat betänkande, men det ligger nära dagens fråga.

Så långt det fina med enighet och stödet bakom den.

Jag ska också säga något om de personer som kommit till Sverige och velat vara del av vår arbetsmarknad och som i många fall verkligen hade kunnat bidra om de inte hade blivit utsatta för exploatering. Till dem ska vi inte säga att vårt mål är att stoppa deras möjlighet att komma till Sverige och bidra i bristyrken, till exempel som kockar, vilket nämndes, eller, som det vanligaste faktiskt är, i yrken som inte berörs av denna typ av exploatering inom it-sektorn.

Det finns en väldig våg nu att blanda ihop dessa utsatta personers situation med att vi alla vill försvara dem och med att man ska stoppa arbetskraftsinvandringen över huvud taget. Man blandar ihop ytterlighetsfallen med en överlag oerhört framgångsrik arbetskraftsinvandring inom väldigt många sektorer som kritiska för att stödja svenska jobb och utvecklingen här.

Jag vill påminna om något. Om en person har en utsatt ställning, ger det då trygghet att veta att minsta lilla fel som arbetsgivaren gör innebär att personen kan bli utkastad ur landet? Det kallas ibland för kompetensutvisningar då det ofta är personer med hög kompetens som hamnar i sådana situationer. Eller ger det personen trygghet att veta vad som gäller och kunna kräva sin rätt och att polisen utreder och stoppar och att Arbetsmiljöverket börjar med det? Det är naturligtvis det senare, inte att dra åt tumskruvarna, som många här i kammaren vill göra för dem som vill göra rätt för sig i Sverige och för dem som faktiskt sedan vill göra rätt för dem. Man bör straffa dem som gör fel, som bör upptäckas och som bör sanktioneras, och hjälpa dem som blir utsatta.

Tryggheten i en lyckad arbetskraftsinvandring, som finns i många länder och på många ställen, också i allt väsentligt i Sverige, ligger i att reglerna är tydliga, enkla och klara och att man, när någon bryter mot dem, vet sin rätt och att det kan beivras. Så snälla, i den här debatten, när vi värnar om dessa personer, låt oss inte göra dem ännu mer utsatta genom att gå emot arbetskraftsinvandringen som princip och idé i samma ögonblick som vi vill stå upp till dessa personers försvar!

Anf. 101 Michael Anefur (KD)

Fru talman! Låt mig börja med att säga att all exploatering av arbetskraft, av människor, ska bekämpas hela tiden. Det är sammanfattningen av exploatering av arbetskraft. Det är framför allt för den enskildes skull, den som utsätts för vidrigheter, men också för samhället i stort, eftersom exploatering av arbetskraft sätter konkurrensen ur spel.

Ärliga företag som vill göra och gör rätt slås ut på marknaden därför att andra fuskar och prisdumpar. Det är inte hållbart på något sätt. Om detta är tack och lov hela riksdagen överens.

Det kan alltid vara lockande när man får tid i talarstolen att hålla på länge, men jag tänker inte göra det i dag eftersom vi är överens. Det är uppenbart att vi har samma mål, att ingen ska exploateras som arbetskraft i Sverige.

Jag är väldigt glad över att utskottet anslöt sig till vår och Moderaternas motion om att se till att sekretesslagstiftningen fungerar på ett bättre sätt, även om det skedde fem i tolv. Det är alltid bättre sent än aldrig.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Anf. 102 Leila Ali-Elmi (MP)

Fru talman! Jag vill börja med att slå fast att arbetskraftsinvandring är bra för Sverige. Den gör att företag kan rekrytera den kompetens som de behöver, och därmed växa och konkurrera i en global ekonomi. På sikt skapar detta fler jobb i Sverige. Den gör också att vi får in skattepengar för att bekosta välfärden, och det ger möjlighet för människor från andra länder att skapa sig ett bättre liv.

Sverige är utan tvekan ett land med behov av internationell kompetens. I dag råder det arbetskraftsbrist i både lågkvalificerade och högkvalificerade yrken. Syftet med det svenska regelverket för arbetskraftsinvandring är att, under seriösa och kontrollerade villkor, tillföra kompetens till branscher och sektorer med brist på arbetskraft.

Men det finns också allvarliga problem kopplade till arbetskraftsinvandring. Arbetskraftsexploatering är ett stort och växande samhällsproblem, trots alla insatser som har gjorts för att motverka den. Utnyttjandet drabbar främst arbetskraftsinvandrare och innebär att arbetstagaren får låg eller ingen lön, långa arbetsdagar, farlig arbetsmiljö och undermåliga levnadsförhållanden.

Exploateringen riskerar att leda till att seriösa företag konkurreras ut av företag som exploaterar sin arbetskraft. Och för att kunna konkurrera om internationell arbetskraft måste Sverige vara ett attraktivt land för utländska arbetstagare.

Fru talman! Utvecklingen när det gäller fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet är oroande och på väg åt fel håll. Det är av största vikt att vi kommer till rätta med dessa problem. Människor från andra länder ska inte behöva arbeta under sämre villkor än svenskar, och arbetsgivare som lurar och utnyttjar arbetskraftsinvandrare måste upptäckas och lagföras.

Miljöpartiet har varit med och infört flera kontrollsystem de senaste åren för att skärpa tillsynen. Vi har exempelvis infört krav på arbetsgivare att varje månad redovisa arbetsgivaravgifter och system med personalliggare så att myndigheter kan kontrollera vilka som arbetar på en arbetsplats.

Riksrevisionens rapport visar dock tydligt att de insatser som har gjorts hittills inte räcker. Nu arbetar en utredning för att förbättra såväl kontrollen som sanktionerna ytterligare. Utredningen ser över regelverket och ska föreslå åtgärder för att stärka Sveriges konkurrenskraft, stoppa kompetensutvisningarna, underlätta för att locka hit talanger, motverka missbruk av arbetskraftsinvandringen och förhindra exploatering av människor.

I början av februari kom utredningens delbetänkande, som innehåller förslag om utökade kontroller av arbetskraftsinvandrares villkor. Det är viktiga förslag som nu har varit ute på remiss. I den fortsatta beredningen är det dock viktigt att påminna om att den svenska arbetsmarknadsmodellen innebär att det i första hand är arbetsmarknadens parter som förhandlar om löner och övriga villkor på arbetsmarknaden. Den principen gäller även för arbetskraftsinvandrare.

Utredningens slutbetänkande ska redovisas i november. Redan i slutet av den här månaden får vi också ta del av betänkandet från den särskilda utredare som har haft i uppdrag att analysera om vi behöver stärka skyddet för offer för människohandel ytterligare.

Fru talman! Vi har precis debatterat regeringens arbetsmiljöstrategi här i kammaren. I den lyfts bland annat en arbetsmarknad utan brott och fusk fram som ett av strategins fyra huvudsakliga delområden. Det är positivt att regeringen tar den här frågan på stort allvar.

Utöver detta föreslår utskottet ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med förslag på hur sekretessreglerna kan ändras för att motverka exploatering av arbetskraft och förbättra möjligheterna till myndighetssamverkan på det här området.

Jag ser fram emot att vi i riksdagen ska återkomma till de här viktiga frågorna flera gånger under mandatperioden. Det är bara genom att komma till rätta med missbruket av regelverket som vi kan värna det som är bra med arbetskraftsinvandringen.

Ingen ska utnyttjas på svensk arbetsmarknad. Vi ska dock se värdet av att människor vill komma till Sverige och bidra. Det gör Sverige bättre, det är bra för våra företag och det är bra för vår välfärd.

Med det sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)