Tydligare befogenheter för polisen när beslut om avvisning eller utvisning verkställs

Anf. 27 Christina Höj Larsen (V)

Herr talman! I den proposition som vi debatterar i dag föreslås bland annat ett tydligare lagstöd för Polismyndighetens och Säkerhetspolisens möjligheter att använda tvångsåtgärder vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. Det föreslås att polisen ska kunna återlämna verkställighetsärenden till Migrationsverket, att Polismyndigheten ska vara ansvarig myndighet för ny verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut och handläggande myndighet när det gäller förvar i dessa situationer samt att Polismyndigheten ska ha samma förutsättningar som Migrationsverket att ta barn i förvar.

Som Justitieombudsmannen också har konstaterat finns ett behov av att förtydliga regelverket för polisens befogenheter. De åtgärder som omfattas av förslaget karakteriseras av tvångsinslag, och just därför behövs en klar och tydlig reglering.

Tvångsingripanden får endast ske under rättssäkra och förutsebara former, och det måste finnas ett tydligt lagstöd för sådana ingripanden.

Jag tänker först och främst fokusera på barnperspektivet. Barns bästa ska alltid beaktas och vara vägledande för beslut som rör barn.

Enligt barnkonventionens artikel 37 b får inget barn godtyckligt berövas sin frihet. Frihetsberövande av ett barn får endast ske i absoluta undantagsfall som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Det kan inte motiveras enbart av att barnet är ensamkommande eller har skilts från sina föräldrar eller av barnets migrationsstatus, hemvist eller brist på sådan. Vänsterpartiet tycker därför att de skäl som regeringen anför för att motivera statens rätt att ta barn i förvar är ytterst tveksamma. I propositionen motiveras förslaget med att barn på detta sätt bättre kan förberedas för en verkställighet.

Det är ärligt talat helt obegripligt hur just inlåsning skulle kunna förbereda ett barn bättre för en utvisning. Vi vet att inlåsning av barn, även på kortare tid, påverkar barnets psykiska hälsa väldigt negativt. Det senaste året har regeringen genomfört en rad lagändringar, både i rätten till bistånd och boende för dem med utvisningsbeslut och i en handräckningsbestämmelse för att Migrationsverket ska kunna be polisen flytta folk från boendet. Samtidigt har den övriga oppositionen tävlat i att föreslå åtgärder för att öka antalet avvisnings- och utvisningsbeslut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tydligare befogenheter för polisen när beslut om avvisning eller utvisning verkställs

Valet mellan att följa ett utvisningsbeslut och att inte göra det är valet mellan att återvända till den plats man flytt ifrån och att stanna kvar på den plats man flytt till. Även i de fall det saknas grund för asyl flyr människor från platser med hemska och svåra förhållanden. Att tro att ett indraget bistånd eller tvångsåtgärder skulle vara till hjälp för att få människor att vilja återvända är i bästa fall naivt, i sämsta fall cyniskt.

Regering och riksdag bör i stället basera sina beslut på det vi faktiskt vet fungerar - inte på signalpolitik om hårdare tag. För det finns andra och bättre metoder för att öka återvändandet. Fokus ska ligga på ett effektivt återvändande med bibehållen rättssäkerhet och mänsklig värdighet och inte på repressiva åtgärder. Detta säger jag för att vi vet vad som fungerar. Vi kan lyssna till Svenska Röda Korsets mångåriga arbete med återvändande. Deras erfarenheter visar att det i stället är positiva incitament som ökar viljan till frivilligt återvändande. Det kan handla till exempel om beviljande av återetableringsstöd för fler nationaliteter, behovsanpassad rådgivning efter avslag på asylansökan och inför återvändande samt riktade stödinsatser till särskilt utsatta grupper, såsom våldsutsatta kvinnor och personer med funktionsnedsättning.

FN:s barnrättskommitté har identifierat ett antal luckor i skyddet för ensamkommande barn generellt. Kommittén konstaterar att i många länder blir ensamkommande barn och barn som har skilts från föräldrarna rutinmässigt nekade inresa eller hålls kvar vid gränsen av gränskontrolls- eller immigrationstjänstemän. I andra fall får de inresetillstånd men vägras möjlighet att söka asyl, eller så hanteras deras asylansökningar inte på ett ålders- och könsanpassat sätt. Vänsterpartiet ställer sig, precis som remissinstansen Barnombudsmannen, frågande till hur barns rätt att söka asyl i landet ska kunna säkerställas om Polismyndigheten ges befogenhet att ta barn i förvar redan vid en yttre gränskontroll.

Vänsterpartiet är mycket positivt inställt till det pågående arbetet med att inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning. Men både undertecknandet av barnkonventionen och arbetet med att inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning är mer än bara symboliska handlingar. Sverige har på olika punkter fått återkommande kritik av FN:s barnrättskommitté för hur vi följer, eller snarare inte följer, barnkonventionen.

Även om lagstiftningen inte är på plats än borde regeringen föra en politik som redan nu genomsyras av ett starkt barnperspektiv och hänsyn till barnets bästa. Under det senaste året har regeringen i stället fört en politik som på ett antal områden tvärtom kränker eller inskränker barns mänskliga rättigheter. Det har handlat om införandet av de nya asylreglerna, med bland annat familjesplittring som följd, och att barn fortfarande, trots stark kritik från FN-organ, placeras i häkten och åläggs restriktioner som i princip innebär isolering och avsaknad av mellanmänsklig kontakt.

Förslaget att öka möjligheterna att placera barn i förvar är således ytterligare ett exempel i raden av sådant som går helt på tvärs mot barnkonventionens innehåll och intentioner. Vänsterpartiet motsätter sig därför att det införs ytterligare en möjlighet för samhället att frihetsberöva barn. Den här världen behöver inte fler inlåsta barn. De skäl som anförs är inte tillräckliga för att motivera så långtgående inskränkningar av barns rättigheter. Även om det i propositionen anges att användningen av möjligheten att sätta barn i förvar ska tillämpas restriktivt delar vi Rädda Barnens farhåga att det finns en stor risk för att barn kommer att tas i förvar i ökad utsträckning om förslaget genomförs. Riksdagen borde därför besluta att bestämmelserna i utlänningslagen som rör förutsättningarna för att ta barn i förvar inte utvidgas på det sätt som föreslås i propositionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tydligare befogenheter för polisen när beslut om avvisning eller utvisning verkställs

Vänsterpartiet har inget att invända i sak mot förslaget att i lag tydliggöra förutsättningarna för omhändertagande vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. Men det är mycket problematiskt att beslut om omhändertagande inte är överklagbara, eftersom ingripande tvångsåtgärder traditionellt sett alltid kan och principiellt sett bör kunna överklagas. Beslut av den här karaktären bör vara överklagbara för att en laglighetsprövning ska kunna komma till stånd. När det rör barn ser vi dessutom här återigen hur regeringens förslag krockar med barnkonventionen, som man så ofta säger sig vilja göra till lag. Jag läser ur barnkonventionens artikel 37, avsnitt d: "Varje frihetsberövat barn skall ha rätt att snarast få tillgång till såväl juridisk biträde och annan lämplig hjälp som rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken."

Detta går helt emot det som föreslås. Överklagandemöjligheten har även stor betydelse för hur tillämpningen av den föreslagna möjligheten att omhänderta någon kommer att se ut samt för att säkerställa att denna möjlighet tillämpas på ett rättssäkert sätt. Rättssäkerhet borde vara vår ledstjärna. Därför tycker vi i Vänsterpartiet att regeringen måste se till att det införs en möjlighet att överklaga beslut om omhändertagande.

I propositionen föreslås också att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna vidta tvångsåtgärder för att skaffa nödvändiga handlingar för verkställigheten och utreda identiteten. Det innebär bland annat att polisen får rätt att omhänderta en utlänning och utan samtycke föra hen till hens hemlandsambassad eller annan beskickning. Denna möjlighet aktualiserar frågor som rör både avvägningar i fråga om lämplighet och möjligheten att upprätthålla sekretess för sådana uppgifter som om de röjs kan innebära att den asylsökande eller någon närstående lider allvarliga men.

Uppgifter som omfattas av sekretess får som huvudregel inte röjas för en utländsk myndighet. Mot bakgrund av att det för många personer, till exempel hbtq-personer eller personer som har lämnat Kina eller andra repressiva diktaturer och sökt asyl här, kan innebära akut fara om känslig information överförs till hemlandet eller dess representanter måste noggranna överväganden göras innan någon med tvång förs till sitt hemlands ambassad eller motsvarande.

Detta är något som även Justitieombudsmannen framhåller i sitt remissvar. Det finns stora svårigheter att upprätthålla sekretessen i en intervjusituation där polisen faktiskt inte har kontroll och i många fall inte förstår språket. Till skillnad från lagrådsremissen har regeringen i propositionen utvecklat resonemanget kring denna problematik. Men man landar ändå i att sådana åtgärder får vidtas om de bedöms lämpliga i meningen att de ska vara verkningsfulla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tydligare befogenheter för polisen när beslut om avvisning eller utvisning verkställs

Här tycker Vänsterpartiet att regeringen måste klargöra att hänsyn även ska tas till de eventuella risker förfarandet kan innebära för den omhändertagna. Det innebär inte nödvändigtvis att vi behöver göra ändringar i offentlighets- och sekretesslagen. Men regeringen måste återkomma till riksdagen med ett förslag som innebär att det vid lämplighetsbedömningen även ska tas hänsyn till vilka risker som det kan innebära för den omhändertagna att med tvång föras till hemlandsambassad eller beskickning.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det betänkande som vi har på vårt bord i dag saknar nödvändiga hänsyn till barnrättigheter, till rättssäker möjlighet till överklagande av frihetsberövande och till riskbedömning. Som jag sa tidigare: Det världen behöver är inte fler inlåsta barn.

Med detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation.

Anf. 28 Yilmaz Kerimo (S)

Herr talman! Regeringen föreslår i propositionen att polisen ska få tydligare befogenheter när beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas.

Den som har tagit sig till Sverige och som inte får sin ansökan om uppehållstillstånd beviljad är skyldig att självmant lämna landet. Det förväntas att den som har fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut respekterar detta.

Det är av stor vikt för verkställighetsarbetet att Polismyndigheten har möjlighet att använda tvångsåtgärder när det behövs för att genomföra en verkställighet mot den som inte frivilligt medverkar i detta. Det är en uttrycklig bestämmelse som ger Polismyndigheten möjlighet att omhänderta en utlänning om det är nödvändigt för att verkställighet ska kunna förberedas eller genomföras. En sådan ordning liknar den som finns på andra områden där Polismyndigheten har ett ansvar för att genomföra utvisning eller avvisning.

Regeringens förslag innebär ett förtydligande av Polismyndighetens och Säkerhetspolisens möjligheter att använda tvångsåtgärder vid verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning - och inget annat.

En uttrycklig rätt till omhändertagande innebär att den polisman som ska genomföra åtgärden får befogenhet att använda våld vid ingripandet under de förutsättningar som anges i polislagen. En rätt att omhänderta den som ska avvisas eller utvisas innebär också att det finns en befogenhet att genomföra kroppsvisitation och göra husrannsakan för att söka den person som ska omhändertas. Frågan om huruvida ett omhändertagande behövs beror på omständigheterna i det enskilda fallet.

Utgångspunkten är att omhändertagandet ska vara så kort som möjligt samtidigt som tiden för omhändertagandet måste vara så lång att de nödvändiga åtgärderna som regel kan genomföras. I de allra flesta fall torde det vara tillräckligt med en maximal tid för omhändertagande om 24 timmar. Tiden bör kunna utsträckas till ytterligare högst 24 timmar om det finns särskilda skäl. Ett omhändertagande får endast användas i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska kunna uppnås.

Verkställande myndigheter måste ges möjlighet till ett effektivt verkställighetsarbete, vilket minst omfattar att resehandlingar kan införskaffas och att utredningar av identitet kan göras. Dessa åtgärder vidtas endast om de antas bli verkningsfulla, lämpliga och nödvändiga. Den som ansöker om uppehållstillstånd här ska inte utsättas för fara på grund av verkställighetsarbetet. Utskottet delar regeringens bedömning att det är av mycket stor vikt att Polismyndigheten inför ett besök på en ambassad noggrant överväger vilka uppgifter om utlänningen som kan lämnas till den utländska myndigheten i samband med besöket. Det kan i sammanhanget konstateras att den som anser sig behöva skydd mot hemlandets myndigheter antingen redan har fått prövning av åberopade skäl eller kan åberopa skyddsskäl som inte tidigare har prövats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tydligare befogenheter för polisen när beslut om avvisning eller utvisning verkställs

Herr talman! Det är inte lämpligt att förutsättningarna för att ta ett barn i förvar är beroende av vilken myndighet som har fattat ett beslut som kan verkställas omedelbart. I övrigt bör förutsättningarna för att ta ett barn i förvar inte förändras. Regeringen betonar att en utgångspunkt är att barn inte i onödan ska utsättas för tvångsåtgärder och att barnets bästa i enlighet med barnkonventionen särskilt ska beaktas. Det är därför av vikt att bestämmelsen tillämpas med särskild restriktivitet när det gäller barn. I första hand ska andra åtgärder vidtas i form av till exempel information och motiverande samtal. Om ett förvarstagande ändå måste ske ska tvångsåtgärder genomföras med särskild försiktighet och på ett barnanpassat sätt, med hänsyn till det enskilda barnets situation och erfarenheter.

Herr talman! Jag yrkar i och med detta bifall till utskottets förslag i SfU5 om ändringar i utlänningslagen och i lagen om särskild utlänningskontroll och avslag på reservationen från Vänsterpartiet.

Anf. 29 Mikael Cederbratt (M)

Herr talman! Jag vill å Alliansens vägnar yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet SfU5.

Sverige behöver en långsiktig migrationspolitik, och det måste ha sin bas i tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav under lång tid.

I spåren av den stora flyktinginvandringen under framför allt 2015 har behovet av ett effektivt återvändande ökat. Under fyra år har Sverige tagit emot 300 000 asylsökande. Det är bra och viktigt att vårt lands lagstiftning ger skydd till människor som är i behov av skydd. Den andra sidan av myntet är dock att de som inte uppfyller kraven på skydd måste lämna landet. Det måste helt enkelt vara en skillnad på ett ja och ett nej.

Eftersom inte alla som fått nej hörsammar kravet på att frivilligt återvända - de stannar i stället kvar - tydliggörs behovet av tydliga regler och befogenheter för de myndigheter, i detta fall polisen, som har ansvaret att agera. Det bör också kompletteras med en förlängning av tiden då man kan få sin sak prövad, från fyra till tio år. Då minskar nämligen motivationen att hålla sig undan och att inte lämna landet.

När den här typen av frågor debatteras lyfts ofta argumentet att det är omänskligt med tvång och förvarstagande. Jag tror att det är viktigt att påpeka att lagstiftningen är tydlig med att det är ett frivilligt återvändande som är grunden. Det är när en person vägrat att göra det som diskussionen om tvång och förvar dyker upp.

Under de kommande fem åren, från 2017 till 2021, beräknas 50 000 människor gå under jorden. Alternativet till att lämna landet är att människor förvisas till ett skuggsamhälle, där de riskerar att utnyttjas av skrupelfria människor. Kvinnor och män riskerar att arbeta för slavlöner, leva i extrem trångboddhet, utsättas för sexuellt utnyttjande med mera. För barnen är riskerna ännu större.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tydligare befogenheter för polisen när beslut om avvisning eller utvisning verkställs

Det är i relation till detta som tvångsåtgärder och förvar bör och ska diskuteras. Jag menar med emfas att det är långt mycket medmänskligare att ha ett effektivt och rättssäkert regelverk för återvändande för dem som väljer att inte följa lagstiftningen om ett frivilligt återvändande än att förvisa dem till ett skuggsamhälle.

Jag vill dock till sist lyfta fram att lagstiftningen och dess utformning inte är det enda som har betydelse, utan det måste kompletteras med att verkställande myndigheter får de resurser som uppdraget kräver. Här är jag mycket kritisk till regeringen. Polisen är nu mitt i en stor omorganisation, och missnöjet är stort. Det har fått till följd att vi inte lyckas fylla alla utbildningsplatser och att erfarna poliser slutar. Här hjälper det inte att prata siffror och om hur många poliser vi vill ha - det måste omsättas i poliser av kött och blod, något som den nuvarande regeringen har misslyckats fullständigt med.

Detta misslyckande talar statistiken tydligt om. Antalet inre utlänningskontroller 2012 var 42 000. År 2016 var det 19 000. Under tiden 2017-2021 beräknar man att 70 000 verkställighetsärenden kommer att överlämnas till polisen, och då ska man veta att polisen verkställde 3 700 ärenden 2016.

Dock är de nu förslagna åtgärderna åtminstone ett steg i rätt riktning.

Anf. 30 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi en proposition som innebär tydligare befogenheter för Polismyndigheten och Säkerhetspolisen när beslut om av- eller utvisning verkställs i form av tvångsåtgärder.

I stort håller Sverigedemokraterna med regeringen i dess ståndpunkt att en person som har ett verkställbart beslut om avvisning eller utvisning ska kunna omhändertas för att verkställigheten ska kunna förberedas eller genomföras. Precis som Mikael Cederbratt sa tidigare är det viktigt att man gör skillnad mellan ett ja och ett nej och att vi har en hållbar och rättssäker migrationspolitik.

Vi stöder därför propositionen, som innebär ett steg i rätt riktning, men vill samtidigt vara mycket tydliga med att vi inte anser att åtgärderna är tillräckliga utan önskar att regeringen utvidgade dessa förslag. Vi befinner oss just nu i ett akut läge, varför detta borde ha funnits på plats för länge sedan. Av den anledningen har vi lämnat in ett särskilt yttrande som jag tänkte redogöra för här.

Den tidsgräns för omhändertagande som föreslås - 24 timmar och om det finns särskilda skäl ytterligare 24 timmar - är för kort och bör förlängas. Vi kan inte uppnå omhändertagandets syfte om tiden är för kort.

Vi är dessutom kritiska till den tidsgräns som regeringen föreslår för placering av personer som hålls i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest av transporttekniska skäl. Den är för kort. För att få en verklig effekt räcker det inte med tre dygn, vilket föreslås, utan även denna tidsgräns menar vi bör förlängas.

Herr talman! Vi har den senaste tiden sett diverse händelser som tydligt pekar på att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen behöver större möjligheter att fullfölja sitt uppdrag att skydda svenska medborgare och upprätthålla svensk lag. Det måste finnas en tydlig skiljelinje mellan vad som är rätt och vad som är fel. De beslut som fattas måste kunna genomföras för att våra viktigaste samhällsfunktioner ska fungera.

Tydligare befogenheter för polisen när beslut om avvisning eller utvisning verkställs

Vänsterpartiet har en reservation i detta betänkande som främst rör statens rätt att omhänderta personer som anses vara minderåriga. Man kritiserar detta och hänvisar till barnkonventionen men missar samtidigt att FN inte vänder sig emot omhändertagande av barn utan snarare talar om vikten av att barn behandlas väl och att det hela tiden sker en regelbunden översyn. Allt detta är naturligtvis självklart.

Vi har, inte minst i samband med protesterna på Mynttorget och Medborgarplatsen, fått se hur tydliga och ökade befogenheter hade kunnat underlätta för polisen att verkställa fattade beslut och säkerställa att rådande regler också gäller. De som ska skydda oss och upprätthålla ordningen bör ha rätt verktyg för sitt uppdrag, och det har de inte haft. Polisen har i dag saknat tydliga direktiv och verktyg för att fullfölja sitt uppdrag, vilket polisen också varit tydlig med under sommaren. Det är tyvärr så att Vänsterpartiet genom sin reservation tydligt visar att de inte har lyssnat på polisen.

Vidare har Vänsterpartiet lyft upp frågan om överklagande. Även här kan jag konstatera att det egentliga syftet tycks vara att skapa mer byråkrati, eftersom samtliga eller närapå samtliga som blir omhändertagna lär överklaga. Hur detta ska gå till är således också oklart, då omhändertagandet sker under en mycket kort period. Med ett sådant förslag kommer byråkratin att förvärra redan befintliga problem inom Migrationsverket, vilket är det sista vi behöver.

Jag skulle med detta vilja yrka bifall till propositionen men också tydligt poängtera att vi har en stark förhoppning om att den utvecklas ytterligare i enlighet med Sverigedemokraternas särskilda yttrande.

I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)