Utgiftsområde 13 Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering

Anf. 1 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Sverige är ett av världens mest jämställda länder och har tillsammans med våra nordiska grannländer ofta betraktats som ett föredöme. Man bör dock inte förlita sig på att svensk jämställdhet är en naturlag som är bestående oavsett omständigheter, och det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra.

Sverigedemokraterna betraktar jämställdhet mellan könen som en självklarhet och en grundpelare i ett civiliserat och demokratiskt land.

Rätten till frihet och trygghet och möjligheten att forma sitt eget liv får aldrig tillåtas variera i omfattning mellan könen och därmed inskränka grundläggande rättigheter utan ska vara en självklarhet för både kvinnor och män, i lika hög utsträckning.

Vi sverigedemokrater motsätter oss synen på att kvinnor och män i första hand ska ses som representanter för ett kollektiv och först i andra hand som egna individer med vitt skilda erfarenheter, kunskaper och bakgrunder. Detta gör att vi exempelvis är tydligt emot alla former av könskvotering eftersom det baserar sig på tanken att den kvoterade personen ska representera hela gruppen, oavsett vad personen själv tycker och tänker.

Vi ser ingen vinning i ifrågasättande av könsidentitet eller könsnormer, utan vi förespråkar i stället insatser för att främja individens egna val och fria tanke i en positiv kontext.

Problemet är inte att flickor är flickor eller pojkar är pojkar. Problemet är att samhället ser på, och värderar, de olika könsrollerna på olika vis. Kvinnor arbetar exempelvis oftare inom vård- och omsorgsyrken eller inom det offentliga, där det är betydligt sämre löner och arbetsvillkor och en alltför långsam löneutveckling jämfört med de traditionellt mansdominerade yrkena.

Sverige behöver fokusera på att skapa ett samhälle där man får lov att vara sig själv utan att stoppas av strukturella och socialt konstruerade hinder. Vi duger precis som vi är, utan att behöva placeras eller kvoteras in i normfack.

Sverigedemokraterna vill se ett samhälle där jämställdhet mellan kvinnor och män genomsyrar alla samhällets skikt och kommer alla grupper till del. Allt som oftast är det gruppen kvinnor som får lida de absolut största konsekvenserna av ojämställdhet, men i de fall det omvända skulle råda behöver det såklart finnas lösningar även på de problem som drabbar fler män. Med det sagt kan det inte nog understrykas att många jämställdhetsproblem har en slagsida när det kommer till vilken grupp som drabbas hårdast av dem.

Utgångspunkten i ett välmående samhälle måste vara att kvinnor och män ges samma möjligheter och rättigheter och att jämställdhet och vars och ens trygghet upprätthålls. Vad vi i stället ser i dag är ett utbrett våld i samhället och i synnerhet våld mot kvinnor och barn, vilket inte är värdigt vare sig Sverige eller något annat land.

Brottsförebyggande rådet uppger att 7,7 procent av alla svenska kvinnor mellan 18 och 64 år, alltså över 300 000 personer, utsätts för sexualbrott, och årligen anmäls över 50 000 fall av våld i nära relationer.

Den utbredda otryggheten i samhället har varit påtaglig under lång tid, och det finns i nuläget inga indikationer på att det i närtid kommer att förändras till det bättre. Den budget som vi debatterar här i dag innehåller de satsningar som krävs för att påbörja det mycket viktiga arbetet mot förändring.

Även om all otrygghet är att betrakta som oacceptabel finns en betydande skillnad mellan könen. Otryggheten är särskilt utbredd bland kvinnor. Hela 49 procent av kvinnorna i åldersgruppen 20-24 uppger att de är rädda för att utsättas för ett sexualbrott. Som svar på otryggheten känner sig många kvinnor tvingade att ändra sina egna vanor eller beteendemönster. Dessa begränsningar i tillvaron utgör ett oacceptabelt hinder för ett jämställt samhälle.

Rättsstaten ska vara garanten för invånarnas säkerhet, och arbetet med att trygga befolkningen behöver påskyndas. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och rättigheter och därmed också ha lika stor rätt till ett tryggt liv. Kvinnovåld är ett betydande jämställdhetsproblem som måste tas på största allvar.

Kvinnovåldet utgör inte bara ett betydande och oacceptabelt hinder för ett jämställt Sverige, utan det får även ekonomiska konsekvenser och kostar enorma summor i skattemedel varje år. Det är pengar som i stället hade kunnat användas till att exempelvis förbättra välfärden.

Kvinnovåldets kostnader i Sverige uppgår till mellan 2,7 och 3,3 miljarder kronor per år, lite beroende på vad man inkluderar. Kvinnovåldet som hinder för ett jämställt samhälle och det som den enskilde utsätts för räcker för att motivera ett kraftfullt åtgärdsprogram, men kvinnovåldet lyfter också fram en ekonomisk dimension. Därför är varje väl spenderad krona på åtgärder som effektivt motverkar kvinnovåldet också en samhällsekonomisk investering.

De senaste decennierna har hedersrelaterat våld och förtryck etablerat sig som fenomen i Sverige, och allt oftare kommer rapporter från personer som lever i en förtryckande och våldsam hederskultur som kraftigt begränsar deras möjligheter att leva sina liv så som de själva önskar. De tvingas finna sig i att deras rätt att göra egna livsval inskränks, och det krävs inte sällan att de ger upp den egna viljan för att sätta familjens eller släktens heder i första rummet. I hederns namn utsätts de för trakasserier, hot och våld från de personer som borde stå dem allra närmast.

Det som särskiljer hedersvåld från annat kvinnovåld är att det oftast inte rör sig om en make eller annan enskild person som står bakom våldet. Vid hedersvåld agerar ofta ett helt kollektiv av landsmän, släkt och familjemedlemmar förtryckande genom våld eller hot om våld. Att fly från hedersförtryck kan därmed innebära att man tvingas säga upp kontakten med alla sina närmaste släktingar.

För att ytterligare kunna motverka utbredningen av det hedersrelaterade våldet behövs ett kunskapslyft. Det behövs ett intensifierat arbete med informationsspridning för att nå ut till de individer som i dag lever i utanförskapsområden präglade av hederskultur.

Nyckelpersoner som jobbar inom vård och omsorg, förskola, skola och fritidsverksamhet, socialtjänst, Polismyndigheten och rättsväsendet behöver få utökade kunskaper i detta ämne. Dessa kunskaper är grundläggande för att kunna kommunicera med hederskulturens offer, visa förståelse för deras situation och på sikt hjälpa dem att känna sig trygga nog att slå sig fria från förtrycket.

Fru talman! Den budget från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som ligger på bordet adresserar just de utmaningar som jag nu har talat om. Det är en budget som kommer att göra skillnad för människor på riktigt. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Avslutningsvis vill jag önska talmännen, ledamöterna och all personal i riksdagen en god jul och ett gott nytt år.

Anf. 2 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt att försöka reda ut ett par saker.

Jämställdhetsintegrering är en strategi som används som metod i många kommuner, länsstyrelser och, inte minst, våra statliga myndigheter som en del i att arbeta för att synliggöra de beslut som fattas och vilka resurser som ska tillföras utifrån om det är män eller kvinnor som gynnas eller om det blir snedfördelning, för att snabbt kunna ta tag i det.

Att jämställdhetsintegrering leder till att få fatt på dessa ofördelaktiga skillnader har bevisats många gånger, och det är beprövat. Men Sverigedemokraterna har tidigare varit ganska tydliga med att jämställdhetsintegrering är flum och ingenting som de över huvud taget vill ska styra eller finnas med som en metod eller strategi.

När jag läser den här budgeten finns jämställdhetsintegrering ändå i allra högsta grad med. Det framgår med all tydlighet att det är en viktig del av budgeten och ska fortsätta att vara det - precis det som den S-ledda regeringen införde i tidigare regleringsbrev.

Min fråga till ledamoten är då: Är jämställdhetsintegrering bra eller dåligt, med tanke på hur tonläget har varit tidigare från Sverigedemokraterna?

Anf. 3 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Det går ju inte att svara på om jämställdhetsintegrering bara är bra eller dåligt, utan det är ett verktyg. Frågan är hur man avser att använda det, vad det ska användas till.

Det syftar ju till att se till att de sex jämställdhetspolitiska målen införlivas i verksamheten. Då måste vi gå tillbaka dit och fråga: Vad tycker vi om de här målen? I grund och botten, sett till rubrikerna, är de jättebra. Det sjätte målet, att vi ska stoppa mäns våld mot kvinnor - 90 procent av budgeten - är jättebra. Det är ingen som tycker att det är någonting konstigt med det.

Men tar man till exempel det första delmålet fokuserar det ganska mycket på att vi ska få en jämn könsfördelning bland män och kvinnor. Då tittar man helt numerärt på den här siffran, och då är frågan: Är det numerären som är det viktiga, att det är lika många män som kvinnor? Eller är det kanske viktigare att kvinnor och män har lika stor möjlighet att påverka sin samvaro, sitt liv och sitt samhälle?

Rent konkret när vi tittar på detta så, ja, vi jobbar med jämställdhetsintegreringen, och vi ser till att det är lika många män som kvinnor. Men det kan ju vara så exempelvis att ett parlament har 45 procent kvinnor där kvinnorna inte har någonting att säga till om över huvud taget. Det anses alltså vara bättre och mer jämställt än ett parlament med, säg, 39 procent kvinnor där de kvinnorna har den största möjlighet att vara med och påverka?

Svaret på frågan om jämställdhetsintegrering är bra beror alltså helt enkelt på vad man bakar in i det begreppet. Som du säger ligger det kvar i budgeten, men exakt hur det ska användas, vad det de facto innebär, är ett löpande arbete som vi kommer att få återkomma till.

Anf. 4 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag tror att det har varit ganska tydligt. Jämställdhetsmyndigheten har varit väldigt tydlig med hur den här metoden ska fungera och vilken strategi som gäller. När dessutom väldigt många kommuner, många länsstyrelser och alla myndigheter har arbetat med det visar det väldigt tydligt vad som ligger i det och hur det ska användas.

Så frågan kvarstår: Är det bra eller dåligt, och ska det fortfarande finnas i budgeten enligt Sverigedemokraterna?

Vi fick inte riktigt svar på det, men vi kan prova med en annan fråga till Sverigedemokraterna och se om den är lättare att svara på. I budgeten för 2023 är det regeringspartierna och regeringens underlag i form av Sverigedemokraterna som har fått makten. Det är de som nu sitter och bestämmer vad som ska beslutas i den här kammaren och som bär hela ansvaret för detta. Men nu ser vi att det ska skäras i välfärden och den offentliga sektorn, som ju är väldigt kvinnodominerad. Ändå pekas kvinnors arbetsmiljö särskilt ut i både arbetsmiljöstrategin som både regeringen och Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid. De generella statsbidragen kommer att minska ordentligt. Kommuner och regioner visar med all tydlighet vad detta kommer att innebära och desperationen som finns där ute.

Vi dubblar de generella statsbidragen, för vi vet vad det skulle göra för välfärden och för de här kvinnodominerade yrkena. Varför gör inte Sverigedemokraterna det?

Anf. 5 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Ta ansvar, säger ledamoten från Socialdemokraterna. Vi kan ju börja med att titta på Socialdemokraternas budgetförslag som ställs mot det gemensamma förslaget från oss; det är i princip ingen skillnad över huvud taget. Socialdemokraterna har samma siffror, med undantag för att man vill satsa 327 miljoner på kommunersättningar för flyktingmottagandet. Annars är det ju samma siffror rakt av. Det känns som om ledamoten talar sig varm om satsningar som man sedan inte lägger en enda krona på. Det låter lite ihåligt, måste jag säga.

När det gäller just ansvar för politiken kan vi titta på vad Socialdemokraterna har gjort under sin tid vid makten. Då ser vi att andelen människor som upplever sig som otrygga har ökat från 21 till 30 procent. Endast 2 av 10 utländska våldtäktsmän utvisas. Man har inte försökt avskaffa straffrabatter eller mängdrabatter. Det är brist på barnmorskor, och där saknas 21 miljoner kronor. Jag kan fortsätta, men jag förstår alltså om Socialdemokraterna inte vill tala om sin egen politik här utan försöker rikta ljuset åt ett annat håll.

Jag kan dock försäkra ledamoten om att det här är en budget som när den nu kommer på plats kommer att ta tag i de jämställdhetsproblem som finns i vårt samhälle och faktiskt göra förändring. Den väg vi har varit inne på de senaste åren har uppenbarligen inte funkat. Folket vill ha ett skifte. Nu kommer de att få det, och vi kommer att ta tag i de problem som finns.

Anf. 6 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Tack, ledamoten Rubbestad, för ett initierat och engagerat anförande! Ledamoten pratade mycket om mäns våld mot kvinnor, vilket kanske är det största hotet mot att kvinnor faktiskt ska kunna forma och ha makten över sina egna liv.

En av de kanske värsta formerna av mäns våld mot kvinnor är ju prostitution. Det leder mig in på en fråga som möjligtvis inte har direkt bäring på nästa års budget men ändå är så viktig att jag ställer frågan. Jag har ställt frågan till många företrädare för regeringsunderlagspartierna, men jag har ännu inte fått något svar som jag förstår, så nu står mitt hopp till ledamoten Rubbestad.

Det gäller skrivningarna i Tidöavtalet om att man ska utreda huruvida bristande vandel, där man bland annat har exemplifierat detta med prostitution, ska vara grund för utvisning. Det lär ju vara så att det nu läggs tid och resurser på att skriva direktiv för denna utredning; i någon mening lägger man alltså pengar på denna fråga.

Min fråga till ledamoten Rubbestad är helt enkelt: Hur kan prostitution - som ju handlar om de mest utsatta grupperna i samhället, kvinnor som är offer för prostitution - ens finnas med i termer av att det utgör bristande vandel och en grund för utvisning?

Anf. 7 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Tack, Helena Vilhelmsson, för frågan! Jag håller med. Det här är en viktig fråga.

Först vill jag bekräfta det du sa om mäns våld mot kvinnor. Där är vi ju faktiskt helt överens. Jag vet att Sverigedemokraterna och Centerpartiet har en del likalydande åsikter i den här frågan, och det känns ganska bra.

Jag har inte varit med i de förhandlingar där man har diskuterat de exakta skrivningarna, så det blir svårt för mig att förtydliga exakt vad som avses med vandel just i det här specifika fallet. Men i händelse av att man upptäcker prostitution och polisen kopplas in görs ju såklart en unik bedömning av det fallet. Sannolikt är det en kvinna som har tvingats till detta. Då är enligt min bedömning bristande vandel inte aktuellt när det gäller den personen, som då gör något mot sin vilja. Det är kanske snarare den person som har tvingat in kvinnan i prostitution som utgör själva problemet. Då är det ju ganska uppenbart att det är den personen som i första hand ska lagföras och kanske utvisas, medan kvinnan snarare behöver mycket hjälp och stöd.

Om det nu är så att en kvinna - förutsatt att det är en kvinna; det finns ju även prostituerade män - har rest till Sverige och själv landat i att hon vill göra detta för att tjäna pengar är det en helt annan sak. Det går alltså inte att svara på hur vi ska vi göra, utan det är alltid en individuell bedömning från fall till fall.

Mitt ingångsvärde är dock att en kvinna som ger sig in i prostitution är att betrakta som ett offer och inte någon som har utsatt sig själv för bristande vandel. Sannolikt behöver hon i första hand hjälp och stöd. Sedan kan det säkert finnas undantagsfall.

Anf. 8 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag har förståelse för att det var ganska få som satt med och diskuterade formuleringarna i Tidöavtalet. Det kan säkerligen finnas en och annan formulering som man ångrar, och det här borde vara en sådan.

Jag är tacksam över att ledamoten är så tydlig med att kvinnor som är fast i prostitution är offer. Jag tyckte mig höra ledamoten säga det. Men det är ändå en tid sedan Tidöavtalet slöts, och det borde ha funnits tillfällen att verkligen diskutera detta. Vad innebär det? Vad menar ni?

Det jag reagerar mot är när ledamoten säger så här: även om kvinnan - vi säger att det är en kvinna - i det här fallet inte har tvingats in i prostitution, och så vidare. Då har jag en fråga. Vi har en lagstiftning som heter sexköpslagen, enligt vilken kvinnor som säljer sex, oavsett om de har tvingats in i prostitution eller inte, inte är kriminella utan brottsoffer. Det är den som tvingar dem och den som köper sex som är den kriminella. Detta argument stämmer alltså inte.

Även om en kvinna gör detta frivilligt för att tjäna pengar - vilket inte finns i min värld att någon skulle göra - och inte har tvingats in i prostitution har vi fortfarande en lagstiftning som heter sexköpslagen. Menar ledamoten att det ändå är rimligt att kvinnan utreds för bristande vandel?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att debatten handlar om utgiftsområde 13, även om ämnet inom det är jämställdhet.)

Anf. 9 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Det är en fråga som får avgöras från fall till fall. Ingångsvärdet är att en kvinna i prostitution är ett offer; det är ärligt talat inget snack om saken. Jag är helt övertygad om att vi är överens om det.

Sedan kan det alltid finnas undantagsfall. Det finns tyvärr kvinnor och män som söker sig till prostitution, alltså att sälja sex, helt frivilligt. Jag var i kontakt med en intresseorganisation för några år sedan som gick ut och tog ställning för prostitution i samband med att det fanns någon form av bordell uppe i norr. Då fördes också en politisk dialog med de här människorna. Så jo, det finns människor som vill sälja sex och som inte på något vis är tvingade till det. Som ledamoten säger är det också enligt lagstiftningen i dag tillåtet.

Men ingångsvärdet ska självklart vara att kvinnan betraktas som ett offer. När vi pratar om bristande vandel kopplat till prostitution handlar det såklart om att vi vill komma åt människorna bakom det hela - själva människohandeln.

Tidöavtalet är mycket, mycket bra för Sverige. Men det som är bra kan alltid bli bättre. Uppenbarligen finns frågetecken kring innebörden av vissa formuleringar, och jag kan absolut ställa mig bakom att vi ska se över dessa så att de blir tydliga och alla förstår vad det är som gäller. Det får vi ta med oss.

Anf. 10 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Frihet! Målet om ekonomisk jämställdhet handlar om rätten att forma sitt eget liv. Det är frihet i sin renaste form. Jag vill ta tillfället i akt att berätta om ett möte som jag kommer tillbaka till i tanken allt som oftast när ekonomisk jämställdhet behöver bli till kött och blod.

För ganska exakt sex år sedan befann jag mig i Kambodja, närmare bestämt i huvudstaden Phnom Penh. Jag var där för att delta i ett projekt för att förstå textilarbetarnas arbetsvillkor och förutsättningar. 95 procent av textilarbetarna är kvinnor.

Det är en tidig söndagsmorgon, och jag har med kort varsel lyckats boka ett möte med två kvinnliga textilarbetare. Vi är lite tidiga, och jag väntar spänt på att de ska komma. Det är ju deras enda lediga dag i veckan, och de vet knappt vem jag är eller vad jag vill.

Kosmak och Solyna dyker upp. Jag bjuder dem på iskaffe, som jag har lovat. Jag tar en svart varm kaffe, och de ler. Svetten rinner i pannan på mig, men ändå ska jag ha det där varma kaffet - väldigt västerländskt. Mitt varma kaffe blir isbrytaren som gör att de blir mer bekväma, och samtalet kommer igång.

Vi pratar om de svåra arbetsförhållandena och hur de båda har lämnat sina familjer i mycket ung ålder för att arbeta i fabrikerna. Vi pratar länge om deras lön; det är den stora frågan. Den fackliga kampen har i flera år handlat om att få en lön som man kan överleva på. Deras lön var 140 amerikanska dollar i månaden, medan levnadslönen låg på 177 amerikanska dollar i månaden. I Kambodja har inflationen ökat mycket den senaste tiden. Kostnaden för en enkel måltid har ökat med 50 procent på kort tid.

Vi pratar om framtiden. Vad händer om fabriken lägger ned? Vi pratar om önskan att utbilda sig och om drömmen om ett bättre liv. Det sjunker sakta in i mig: Att kunna förändra sitt liv är nästan omöjligt här. Även om du skaffar dig ett arbete är det bara ett sätt att överleva och inte att leva. Känslorna i min kropp bara växer och växer, och det blir så starkt att jag vill gråta. Men jag håller tillbaka. Det ska bara inte få vara så här!

I slutet av vårt samtal ställer Kosmak den första motfrågan till mig: Vad ska du göra med det som vi har berättat för dig nu? Jag blir ställd, och jag svarar som det är - att det är en del i mitt arbete här och i den rapport jag ska skriva.

Kosmak tittar på mig och säger: Du måste berätta om det här! För om ni i Sverige inte hade kommit så långt som ni har gjort skulle vi aldrig kunna tro eller hoppas på att vi kan göra samma resa. Berätta om att er fortsatta kamp också är vår!

Nu står jag här och berättar det som Kosmak ville. För mig gör denna resa och det samtal som vi hade det så oerhört tydligt vilken betydelse ekonomisk självständighet har.

Jag har inte träffat vare sig Kosmak eller Solyna efter den där söndagen för sex år sedan, men jag har följt utvecklingen i Kambodja. Jag har dock haft otaliga samtal med många kvinnor, och då inte så långt borta som i Kambodja. Det räcker att ha dessa samtal i Sverige, och de är mer lika varandra än vad man kan tro.

Fru talman! Jag tänker nu berätta vad som har hänt och gjorts i Sverige de senaste åtta åren med en S-ledd regering på det här området.

En jämställdhetsmyndighet har inrättats.

Som första land i världen införde Sverige en feministisk utrikespolitik som sex andra länder nu har följt efter, bland annat Kanada, Frankrike, Spanien och Tyskland. Den nuvarande regeringen var mycket snabb med att avskaffa detta tidigare i höstas.

Ett särskilt barnfridsbrott som gör det straffbart att utsätta barn för att bevittna brott i nära relation har införts.

De generella statsbidragen till kommuner och regioner har ökats för att höja kvaliteten i välfärden.

En tredje reserverad månad i föräldraförsäkringen har införts.

Vårdnadsbidraget, som framför allt låste fast kvinnor med utländsk bakgrund i hemmet, har avskaffats.

Årlig lönekartläggning har återinförts.

Kunskapslyftet och arbetsmarknadsutbildningar har byggts ut till att omfatta över 144 000 platser. Det är nu möjligt för fler arbetslösa att studera med bibehållen ersättning.

Mödrahälsovården och förlossningsvården har stärkts genom bland annat ökade ekonomiska satsningar på personaltäthet.

En ny sexualbrottslagstiftning som bygger på samtycke har antagits.

En särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv har införts.

Vi har gett ökade resurser till polisen så att exempelvis 350 fler utredare för vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn har kunnat anställas.

Höjt bostadstillägg och garantipension för pensionärer har införts.

Listan är lång, och ändå var det här bara en liten del av hela listan.

Fru talman! Då kanske man kan fråga sig om jag är stolt. Och ja, jag är stolt - väldigt stolt! Jag vet att var och en av punkterna i listan har spelat oerhört stor roll för många. Sammantaget har vi förflyttat oss på en strukturell nivå mot ett mer jämställt Sverige.

Men man kanske också frågar sig om jag är nöjd. Nej, jag är inte nöjd. Det finns otroligt mycket mer att göra, och än mer att försvara. Mer än något annat är jag snarare orolig för det vi står inför.

Ett jämställt samhälle för alla kan bara uppnås genom en jämlik jämställdhet. Ett jämställt samhälle kräver att jämställdheten för arbetarkvinnorna, alltså halva landets kvinnliga befolkning, sätts i centrum. De kvinnor i Kambodja som har sytt våra kläder borde stå i ljuset i den politiska debatten. Det borde kvinnor i hela världen göra.

Sverige sägs ofta vara ett av världens mest jämställda länder. Även om den utnämningen säger mer om hur illa det är i andra länder är det någonting att påminna om. Men i vissa hänseenden sticker Sverige ut. Lönegapet mellan könen är exempelvis fortsatt stort, och så har det sett ut de senaste årtiondena. Arbetsmarknaden är mer könsuppdelad än i de flesta andra jämförbara länder, och kvinnor tjänar i snitt fyra femtedelar av männens löner. Samtidigt blir kvinnors hälsa allt sämre jämfört med männens.

Det är ett fåtal partier i den här kammaren som har en politik som leder till ökad ekonomisk jämställdhet för alla kvinnor. De partierna sitter inte i den nuvarande regeringen och ingår inte i regeringens underlag. Jämställdhet nämns endast ett par gånger i Tidöavtalet. Förra veckan presenterades dagordningen för Sveriges ordförandeskap i EU under nästa år. Där finns inte jämställdhet bland de fyra prioriteringarna. Det finns inget som tyder på att den här regeringen kommer att ha samma ambitioner att förbättra den ekonomiska jämställdheten. Därför är jag orolig.

Fru talman! Jag kommer inte att yrka bifall till något, eftersom Socialdemokraternas förslag innebär en större ram för utgiftsområde 13. Men i vårt särskilda yttrande redovisar vi vår uppfattning om politikens inriktning.

(Applåder)

Anf. 11 Arin Karapet (M)

Fru talman! Ärade ledamöter i utskottet! Hedersrelaterat våld, hedersförtryck och utanförskap bland gruppen utländska kvinnor är vår tids största jämställdhetsfrågor och vår tids största frihetsfrågor. Hedersrelaterat våld och förtryck har lyfts upp av väldigt många i Sverige, inte bara de senaste åren utan de senaste två tre decennierna. Men när det lyftes upp negligerades det. Man viftade bort problemet. Det här var någonting man inte ville kännas vid. Hur kunde detta ske i vårt fina, toleranta och öppna Sverige? Man lyssnade inte på de kvinnorna, männen, flickorna och pojkarna, för de tillhörde nog inte majoritetssamhället. Majoritetssamhället hade ju bestämt sig för att vi inte har den här typen av problem i Sverige. När man kommer till Sverige blir man per automatik svensk. När man kommer till Sverige anammar man varenda värdering vi har så fort man landar på en flygplats. Så ser inte verkligheten ut.

Det var oftast kvinnor med utländsk bakgrund från den vänstra sidan i politiken i Sverige som lyfte upp de här frågorna. Bland de första var Nalin Pekgul. Hon fick kalla handen av sitt parti. Hon fick sedan rätt. Men vi kastade bort alla de åren, fru talman. Hur många flickor och pojkar har inte politiken på sitt samvete? Man pratar väldigt högt i den här kammaren om mänskliga rättigheter, jämställdhet, lika möjligheter, samma rättigheter och lika skyldigheter. Men det här är människor av kött och blod som lever i vårt samhälle. Det kan vara vår syster, vår bror, vår granne eller vår arbetskollega.

Fru talman! Att prata om det hedersrelaterade våldet och hedersförtrycket är inte rasism. Det är att stå upp mot de intoleranta, mot dem som är beredda att ta ifrån en enskild människa dennes frihet. Det är fråga om unga flickor som inte får välja sin partner, som kanske får sin rörelsefrihet begränsad eller som blir nekade utbildning. Ett exempel på hedersrelaterat förtryck kan vara att en flicka som bor i Stockholm ska plugga till läkare och kommer in på Lunds universitet men får ett starkt nej från familjen. Om hon flyttar till en annan stad har de nämligen inte social kontroll på henne. Vem umgås hon med på morgonen? Vad gör hon på kvällarna? Nej! Det är bättre att hon är hemma och får en sämre framtid. Det är bättre att hon jobbar på någon närliggande arbetsplats. Det här är inte bara hedersrelaterat förtryck utan därtill förstörelse av humankapital.

Fru talman! Det hedersrelaterade våldet och hedersförtrycket påverkar även unga pojkar. Pojkar som kanske har en annan sexuell läggning eller tvingas kontrollera sin syster eller sin skilda mamma är också offer för det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det måste vara slut med att allt som är obekvämt i det här landet ska kallas för rasism. De som får ta smällen är offren, och det är alltid personer med utländsk bakgrund. De vars sida man påstår sig stå på är oftast de vars frihet man i själva verket kämpar emot. Det är det som blir resultatet.

Fru talman! Vi har också problem med det ökade utanförskapet bland kvinnor med utländsk bakgrund. Det är inte bara fråga om att de får ta ansvar för det obetalda arbetet i hemmet. När de kommer till Sverige kanske de redan har ett, två eller tre småbarn. De kanske kom hit gravida eller blev gravida efter en tids tillvaro i Sverige. Det vi vet är att barn till mammor som integreras snabbare själva integreras snabbare och lyckas bättre i skolan. Mammorna har större närvaro i barnens liv än fäderna. Det finns statistik på det. Ju fler kvinnor som kommer in på arbetsmarknaden, desto bättre. De ska också lära sig svenska från dag ett. Det ser vi till med Tidöavtalet. Vi ställer krav på kunskaper i svenska språket redan för att få permanent uppehållstillstånd samt för att få svenskt medborgarskap. Det gynnar den enskilda, det gynnar barnen och det gynnar även Sverige. Det är språket som binder ihop oss. Vårt välfärdssamhälle bygger på att var och en efter förmåga arbetar, betalar in skatt och finansierar vår gemensamma välfärd.

Fru talman! Regeringen satsar 20 miljoner extra permanent för kvinnors organisering i våra förorter. I kampen mot hedersförtryck och hedersrelaterat våld gör vi en permanent satsning på 50 miljoner kronor. Därtill kommer straffskärpningar att komma i kampen mot hedersrelaterat våld och hedersrelaterat förtryck. Den förra regeringen pratade väldigt varmt om detta, liksom om kampen mot mäns våld mot kvinnor. Men när det kom till lagstiftningsfrågor var skrivningarna alltid väldigt lättvindiga. Om man kallar sig feminist eller inte får stå för var och en. Det är vad som sker i den här kammaren i slutet av dagen som räknas.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 12 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Det var fint av ledamoten att i sitt anförande tala sig varm för många av de saker som jag tror att många av oss i den här kammaren brinner för. Men det var Moderaterna som styrde efter Nalin Pekguls larm, det vill säga under tiden från 2006 till 2014. Jag har lite svårt att se vad det var Moderaternas regering gjorde efter larmet från Nalin. Men det kanske kan framgå vid något annat tillfälle.

Men jag tänkte faktiskt lyfta fram en annan sak i min replik till ledamoten. Vi kommer från en kris, och vi är på väg in i en ny kris. Vi kommer från en kris som huvudsakligen var en hälsokris, där välfärdsarbetarna - oftast kvinnor - stod i första ledet. Även där ser vi att kvinnorna på arbetsmarknaden tog en stor smäll för det som blev konsekvenserna.

Kvinnorna, främst arbetarkvinnor, som betalade ett högt pris då ser ut att fortsätta få betala ett högt pris i den stundande ekonomiska krisen. Jag ser inte riktigt i den här budgeten vad Moderaterna tänker göra för att det inte ska hända eller hur det ska lindras eller till och med helt stävjas.

Varför skär man ned på välfärden, på den offentliga sektorn, på de kvinnodominerade yrkena, på de kvinnor som stod i främsta ledet? Varför kan vi inte förbättra deras arbetsmiljö och arbetsförhållanden så att de inte behöver ta smällen och betala det priset även fortsättningsvis?

Anf. 13 Arin Karapet (M)

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Sofia Amloh!

Jag kan väl också drämma till med någonting. Socialdemokraterna är väldigt stolta över att man har haft en feministisk utrikespolitik. Åtta veckor efter att man hade lämnat regeringsmakten vågade man prata om kampen i Iran. Innan vågade man inte ens prata om kvinnornas kamp i Iran. Den första feministiska revolutionen som vi har upplevt i modern tid vågade man inte tala om. Detta, ledamoten, leder till eftertanke.

Det är väldigt lätt att sätta en etikett på sig själv och förstora upp saker utifrån sin inre frustration: Jag brinner för frågan! Men väljarna bryr sig inte om ifall man brinner för frågorna eller inte. Väljarna bryr sig om hur vi agerar här i kammaren. Det är därför de går till valurnan, inte för att vi brinner för olika frågor och lägger upp något på Facebook för att få ett hjärta, en lajk eller en kommentar. Det här är människor av kött och blod.

Jag vill också påminna ledamoten Amloh om att arbetssjukdomarna ökade innan pandemin liksom under pandemin. Det stämmer att det är de hårt arbetande kvinnorna och männen - undersköterskan och lokalvårdaren - som har tagit mest stryk.

Om vi ska förstora upp så mycket saker här i kammaren - jag har inga problem med att visa känslor; det finns mer att visa - då är min fråga till ledamoten Amloh: Er budget är en servettskiss på 35 sidor, innehållande en innehållsförteckning och förklaring. I det här betänkandet är kvotflyktingar det enda ni satsar mer på. Ni pratar om arbetande kvinnor och män, om att jämställdheten är utmanad och om generella statsbidrag. Men låt oss titta i betänkandet! Det enda ni satsar mer på är kvotflyktingarna, ett ökat flyktingmottagande som också kommer att påverka välfärden.

Anf. 14 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Det pratas varmt om vad den förra regeringen inte gjorde och vad vi har stått för. Men nu är det faktiskt så att ledamoten här representerar regeringen, och regeringen har fått just makten.

Det är inte så konkret vad regeringen gör och vilka förslag som finns på bordet. Vad gör ni för att arbetsmiljön ska förändras, för att kvinnors arbetsvillkor ska förbättras, för att sjukskrivningstalen ska gå ned? Är det skattesänkningen för dem som tjänar 50 000 i månaden?

Efter årsskiftet, när vi har firat nyår, ska vi får mer pengar i plånboken - 1 000 kronor mer! Jag tror att vi kan avstå det. I stället för 25 miljoner skulle exempelvis min hemkommun Nyköping få 50 miljoner mer att göra välfärd för, dubbelt så mycket som regeringen har lagt som förslag. Jag vet, för jag har suttit i kommunstyrelsen. Jag vet exakt hur mycket mer välfärd det skulle kunna ge.

Jag tycker att det är på sin plats att ledamoten svarar på frågan. Varför ska vi skära i välfärden? Men när ni ser en skattesänkningsmöjlighet är det svårt att låta bli. Då kan det kosta. Då kan det kosta på välfärden när den kanske behövs som mest.

(Applåder)

Anf. 15 Arin Karapet (M)

Fru talman! Det verkar som om det har undgått ledamoten Amloh att vi har en inflation på 10 procent. Det vill säga, i och med att inflationen går upp skulle också skatterna öka. Här står ledamoten Amloh och är bestört över att människor kommer att få mindre i plånboken, men ändå är hon beredd att beskatta dem allt hårdare. Det är det som är frågan, men för er handlar allting om generella statsbidrag, att ta in en massa skatt och säga till människor: Här får du en liten påse pengar! Titta, jultomten har kommit!

Jag vill göra ledamoten Amloh medveten om att skälet till att vi politiker kan göra satsningar är att vi har tagit in medborgarnas skattepengar. Det är bättre att de får behålla så mycket som möjligt. Om man vill rätta till problemet inom välfärdssektorn handlar det om tidiga insatser: förebyggande sjukpenning, tidigare insatser på arbetsplatsen och bättre uppföljning när det kommer till arbetsmiljön.

När kvinnor i vården gör tunga lyft, ja, då kanske vi ska öka friskvården för dem eller se till att de får träna på arbetstid. I stället skickas man till Försäkringskassan och får ett beslut: Hej, här har du fått sjukpenning! Kom tillbaka när du blivit bättre!

Så funkar det i ert Sverige. I Socialdemokraternas Sverige blir man bortglömd. I Moderaternas Sverige, tillsammans med Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, blir man inte bortglömd. Det finns en välkomnande famn. Det finns omtanke. Man säger: Du har det tufft i dag. Skyddsnätet tar hand om dig. Men en dag är du tillbaka i värmen, för du kan bli frisk igen.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill återigen påminna om att det är utgiftsområdet 13 inom arbetsmarknadsutskottets betänkande 1 som vi i dag debatterar.)

Anf. 16 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Jämställdhet är en fråga om liv och död, om kvinnors rätt till sina kroppar och sin trygghet. Jämställdheten kommer inte av sig själv, utan precis som för generationer som gått före oss med feministiska reformer är det nu vår tur att göra detsamma.

Fru talman! Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vill sätta fokus på frågor som maktfördelning, ekonomiska orättvisor, arbetsfördelning i hemmet och alla former av förtryck och våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som har förödande och långtgående konsekvenser både för de individer som drabbas och för samhället i stort, såväl i form av mänskligt lidande som utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Genom preventivt arbete över tid och på många arenor kan faktiskt våldet minska.

Fru talman! Kvinno- och tjejjourernas arbete bygger på en idéburen grund utan vinstintresse och är en uppskattad tillgång för samhällets gemensamma strävan att motverka våld. Kvaliteten på jourernas stöd lovordas ofta högljutt och från många håll. Men det finns en skillnad i de olika politiska förslagen gällande hur jourernas framtid ska säkras.

De idéburna jourerna har en avgörande funktion, och deras röst har varit avgörande för jämställdhetsarbetet, detta till skillnad från det ökande antalet privata aktörer, vars plats på marknaden medför en risk för att mångårig erfarenhet utarmas.

Vi i Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen tidigare lyft fram frågan om kvinnojourernas framtid och behovet av en stabil finansiering. Vi vill skydda, bibehålla och stärka de fristående kvinnojourerna. Vänsterpartiet anser att regeringen behöver tydliggöra att kvinnojourerna kommer att garanteras långsiktiga och stabila ekonomiska lösningar för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Vänsterpartiet föreslår därför att det tillförs mycket mer medel till jourernas verksamhet än vad regeringen och utskottet gör.

Fru talman! Jämställdhet handlar ju inte bara om avskaffande av mäns våld mot kvinnor, för trots att kvinnor har fått ett ökat utrymme på olika nivåer i samhället kvarstår väldigt många olika orättvisor. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, bara för att de är kvinnor. Gapet mellan en mans och en kvinnas livsinkomst är nästan 4 miljoner kronor. Och detta gap, fru talman, har inte minskat på 25 år. Kvinnor jobbar oftare deltid, ofta ofrivilligt, och får därmed också sämre pension. Kvinnor utnyttjar föräldraförsäkringen i högre grad än männen och utför också en större del av hushållsarbetet. Det finns givetvis inte bara ett förslag som gör att vi ökar jämställdheten i samhället.

Fru talman! Om man söker efter ordet jämställdhet i slottsavtalet hittar man det bara på ett endaste ställe, och det är under avsnittet Samhällsintroduktion för asylsökande, samhällsorientering för nyanlända. Idén är tydligen att jämställdhet är någonting som vi redan har som är en bra sak och som vi ska lära de stackare som kommer hit, för vi gör redan ett väldigt bra jobb. Jag är ledsen, men det hade varit klädsamt om vi också hade pratat mer om hur vårt jämställdhetsarbete i Sverige ska öka.

Fru talman! Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över nivån i budgeten kan jag inte reservera mig. Vänsterpartiets budget ska givetvis ses som en helhet, så jag avstår från ett ställningstagande och lägger i stället fram ett särskilt yttrande om Vänsterpartiets politik på utgiftsområde 13.

(Applåder)

Anf. 17 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom regeringens politik. Jag vill därför börja med att yrka bifall till propositionen i dess helhet.

Vi har nu kommit en liten bit in i debatten, och det är för mig en styrka att höra att alla riksdagspartier är överens om att jämställdhet är en viktig och prioriterad fråga. Det tror jag att vi alla kan vara överens om att vi är överens om. Genom detta har vi i alla fall kommit en liten bit framåt på vägen mot ett mer jämställt samhälle.

Fru talman! För några veckor sedan var vi med om en historisk händelse. En kvinna vid namn Stéphanie Frappart fick tillsammans med två andra kvinnor för första gången utgöra ett domarteam i en match under herrarnas fotbolls-VM. Stéphanie Frappart blev tilldelad uppgiften att vara huvuddomare i mötet mellan Costa Rica och Tyskland. Att man valde detta VM för denna händelse får väl ändå ses som en tydlig markering åt rätt håll, även om det runt omkring det mästerskap som precis avslutats fanns många andra tveksamheter.

Det som denna kvinnliga trio fick vara med om får väl, som Neil Armstrong uttryckte det 1969, ses som ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten. Trots att vi här i kammaren verkar vara överens om att jämställdhet är en viktig fråga finns det oerhört mycket kvar att göra.

Fru talman! Låt mig få be er om att för ett ögonblick fästa blicken på det övergripande mål angående jämställdhet som finns med i propositionen. Så här står det, vilket ni ju säkert vet: Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Tänk att jag är en av 349 ledamöter som fått förtroendet att vara med och forma samhället utifrån mitt uppdrag som ledamot i riksdagen! Det vill jag förvalta på bästa möjliga sätt. Det vill säkerligen också alla övriga riksdagsledamöter. Vi har tillsammans ett förtroendekapital att förvalta som innebär makt att vara med och forma vårt samhälle. Det gäller oavsett om vi är män eller kvinnor. Alla har vi fått den möjligheten och det ansvaret.

Fru talman! När vi talar om jämställdhet går det inte att gå förbi frågan om mäns våld mot kvinnor. Bara förra året mördades 24 kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är det yttersta uttrycket för brist på jämställdhet - något som aldrig får accepteras eller nonchaleras. Tillsammans måste vi hitta vägar för att hjälpa kvinnor ur dessa förhållanden, och vi måste tillsammans jobba för att vidta kraftfulla åtgärder och kraftfullt markera allvaret i brottet.

Jag vill också understryka att ur mitt perspektiv är det omvända, alltså kvinnors våld mot män, lika oacceptabelt. Tyvärr tror jag att statistiken här inte visar faktiska siffror utan att det finns ett stort mörkertal. Personligen har jag i min närhet haft en vän till familjen som varit utsatt. Min uppfattning när det gäller kvinnors våld mot män är att det inte är fysiskt utan mestadels psykiskt.

Det finns också studier som rapporterar att mäns och kvinnors utsatthet är lika stor. Och forskning visar att det rör sig om olika typer av våld, alltså, som jag själv var inne på, mer psykiskt våld än fysiskt. Att män i mindre utsträckning anmäler beror många gånger på att det är lite förnedrande och svårare att ta på när våldet inte är fysiskt. Mörkertalen är därför troligen mycket stora. Men låt mig vara tydlig: Våld får aldrig tolereras eller accepteras i vårt samhälle, oavsett mot vem det sker.

Fru talman! Den andra delen av det övergripande målet är att kvinnor och män ska ha makt att forma sina egna liv. Vi som politiker har därför en stor uppgift att skapa rätt förutsättningar, så att det inte bara ska bli ett övergripande mål inskrivet i en handling utan ett mål som går att uppfylla.

Vi har tagit många viktiga steg framåt, men vi är inte framme än. Det är ett arbete som vi måste göra allihop för att ge människor, kvinnor såväl som män, möjligheten att ha samma makt att forma samhället och sina egna liv, ge likvärdiga förutsättningar och villkor för att kunna utveckla sin fulla potential i såväl familjelivet som arbetslivet och samhällslivet. Vad jämställdhet ytterst handlar om är alla människors lika värde.

Fru talman! Propositionen i sin helhet andas dessa möjligheter. Jag vill därför bara avsluta med att igen yrka bifall till propositionen.

Anf. 18 Sofia Amloh (S)

Fru talman! För att nå målet om full sysselsättning och kvinnors ekonomiska självständighet behöver kvinnors deltagande i arbetslivet öka men också männens närvaro och engagemang i hemmet. Ett hållbart arbetsliv med balans mellan familj, arbete och fritid är en förutsättning.

Den enskilt mest betydelsefulla reformen för ökad jämställdhet i arbetslivet och familjelivet är en helt individualiserad föräldraförsäkring. Det ojämlika uttaget i dag leder till sämre löneutveckling och lägre pensioner för kvinnor. Men även kvinnors möjlighet att avancera i arbetslivet minskar. Detta befäster ojämlika strukturer där kvinnor tar mer ansvar för det obetalda hemarbetet medan männen kan lägga tiden på förvärvsarbete.

Vi har sett effekter i rätt riktning när politiken genom lagstiftning har styrt till ett jämnare uttag och märkning av föräldradagarna. Vad har Kristdemokraterna, ett av regeringspartierna, för förslag för att ta denna jämställdhetspolitik vidare och jämna ut för att få till stånd både ett bättre familjeliv och möjlighet att kombinera det med ett yrkesliv, så att fler kvinnor kan delta och vi som nation kan uppnå våra jämställdhetsmål?

Anf. 19 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten Sofia Amloh, för frågan! Det är ingen hemlighet att vi kristdemokrater tycker att det ska ges möjlighet att dela föräldraledigheten utifrån varje familjs egen situation. Vi tror inte på att samhället ska bestämma hur mycket mamman respektive pappan ska vara hemma - eller om man är två mammor eller två pappor. Vi tror att varje familj själv bäst avgör hur dagarna ska fördelas. Från min och Kristdemokraternas sida vill vi alltså ge båda föräldrarna möjlighet att själva styra över sina dagar - att fritt välja hur de ska fördelas. Alla dagarna ska alltså vara lika mycket bådas, och varje familj kan själv välja utifrån sin egen situation.

Jag har egen erfarenhet av detta. Min man, som är egenföretagare - och nu är jag också det - hade inte möjlighet att ta ut föräldraledighet när barnen var små. Det betyder inte att han inte har tagit ansvar, utan de senaste åren är det han som har klivit in och tagit mycket mer ansvar hemma och för hushållsarbetet. Jag tror att varje familj bestämmer bäst själv utifrån sin egen situation hur föräldraledigheten ska fördelas.

Anf. 20 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Så Kristdemokraterna tänker alltså inte göra något åt detta, trots att vi vet att det spelat roll när vi fattat de politiska besluten om fördelningen. Vi har i årtionden förflyttat normen så att männen bidrar mer till hemarbetet och kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden har ökat. Trots den vetskapen tänker Kristdemokraterna inte göra något åt detta, utan man tänker lämna över det helt till familjen och bortse från detta faktum. Det är också ett svar på frågan.

Men vad är Kristdemokraternas förslag? Det är lite svårt att tyda allt i Tidöavtalet. Min fråga till Kristdemokraterna och ledamoten är: Är det privata föräldraförsäkringar vi kommer att få se framöver? Är det sådana förslag som kommer att komma? Är det ett nytt vårdnadsbidrag som kommer att läggas på riksdagens bord? Eller är det mer rut, så att de välbärgade kvinnorna kan kapitalisera på arbetarkvinnornas arbete? Vilka förslag kan vi få se?

Anf. 21 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Tack igen, ledamoten Sofia Amloh, för frågorna! Det var väldigt många frågor. Vi började i föräldraförsäkringen och vad vi ska göra åt den.

Jag blir lite förvånad när det nästan låter som att man säger: Ska familjen själv bestämma? Vad hemskt! Det måste väl samhället göra? Vi måste väl lägga oss i hur föräldrar vill dela sin föräldraledighet - det klarar de väl inte av?

Jag förstår mig inte på den retoriken. Ledamoten får ursäkta. Jag tror och litar på att varje förälder själv, utifrån sitt vardagsliv och sitt perspektiv, bäst kan bestämma vilken fördelning som blir bäst. Jag tror inte att det, om vi skulle bestämma att föräldrarna själva får välja hur de vill fördela dagarna, skulle betyda att män helt plötsligt skulle sluta vara hemma mer. Jag tror att vi har kommit längre än så - vi lever på 2000-talet.

Jag litar på att föräldrar vill sitt barns och sin familjs bästa så att samhället inte behöver styra över varje dag och varje uttag. Jag kan inte se det behovet.

Nu får ledamoten Sofia Amloh inte svara på denna fråga, men den är ganska intressant. Vårdnadsbidraget togs bort, men jag undrar om fler utrikes födda kvinnor har kommit i arbete bara för det. Jag tror inte att det är så. Jag tror nämligen att det är likadant där. Det är bättre att vi försöker jobba på att få kvinnor i arbete. Vårdnadsbidraget skulle inte stoppa det. Jag tror att det skulle göra att man såg att det arbete som görs hemma också är värdefullt för samhället och betyder något.

Anf. 22 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerat anförande! Vi delar många ingångar här, framför allt vad gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Jag tyckte att det var lite intressant hur ledamoten även lyfte fram det omvända: kvinnors våld mot män. Jag skulle gärna vilja att ledamoten utvecklar detta lite.

Personligen tror jag att vi lite går i en fälla när vi hela tiden säger: Men de då? Det är ett slags whataboutism som jag tror är skadlig för debatten. Vad är det som talar för att jag, om jag pratar om det otroligt viktiga arbetet mot mäns våld mot kvinnor, inte skulle vara lika engagerad i kvinnors våld mot män? Det är det strukturella som är farligt och som vi måste arbeta emot, oavsett vilket relationsvåld vi pratar om. Ledamoten får gärna utveckla sitt resonemang och tala om ifall hon håller med mig om detta.

Det är naturligtvis bra att vi lyfter fram alla former av våld i nära relationer. Ingen ska känna skam för det. Men det är, menar jag, skadligt att alltid säga: Jamen de då? Och den då? Det är det strukturella vi är ute efter.

Ledamoten nämnde ingenting om prostitution. Jag dristar mig till att ställa samma fråga till ledamoten som jag ställde till Sverigedemokraternas ledamot, trots att talmannen säger att detta handlar om utgiftsområdet. Men det är faktiskt så att Jämställdhetsmyndigheten omfattas av detta utgiftsområde, och de jobbar med prostitution via sina koordinatorer. Tycker ledamoten att prostitution ska utgöra grund för bristande vandel och därmed utvisning?

Anf. 23 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten Helena Vilhelmsson, för frågorna! För mig är det ganska självklart att jämställdhetsarbetet måste gå åt båda hållen. Jag var ganska tydlig när jag sa att våld inte är okej i någon form. Det ska vi arbeta mot. Jag tycker att det då inte är fel att också lyfta fram det omvända, för jag tror att ju mer uppmärksamhet detta får, desto mer kommer vi att komma igång med arbetet för att motverka våldet. Kvinnor som lever i förhållanden där de blir utsatta för hedersvåld eller annat våld ska få hjälp. Men ur mitt perspektiv tycker jag faktiskt att även män ska få den hjälpen.

Jag tycker inte att det handlar om att säga: Jamen du då, eller den då? Jag tycker att det är viktigt att man lyfter fram båda perspektiven, och jag tror att vi när vi gör det får upp detta på en högre nivå, vilket skapar ett större engagemang och en större förståelse för alla dessa som tyvärr är utsatta för våld i någon form.

Jag vill nog säga att även om det, som ledamoten Helena Vilhelmsson är inne på, ser ut som att det i högre grad är kvinnor som är utsatta vet vi - jag var inne på detta i mitt anförande - att forskningen visar att det finns ett stort mörkertal.

Bara att vi pratar mer om saken tror jag kommer att göra att arbetet med att förebygga detta och hjälpa människor som är utsatta - oavsett kön - ökar och får mer fokus, vilket skapar bättre förutsättningar att nå fram.

Anf. 24 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! I grund och botten är ledamoten och jag naturligtvis överens. För mig handlar det här om hur man för debatten och vad det är för signaler vi sänder.

Jag kommer nog aldrig att säga att det strukturella problemet är lika stort i alla sorters relationsvåld, för det är det inte. Det är mäns våld mot kvinnor som är det stora strukturella problemet, och arbetar man mot det tycker jag inte att man ska behöva höra att man måste nämna annat också. Det måste man nämligen inte. Man är per automatik emot alla former av strukturellt våld. Jag tror inte heller att kunskapen ökar om det strukturella bara för att man nämner det på ett eller annat sätt; jag tror faktiskt att det till och med kan öka polariseringen.

Vi kommer nog inte längre i den debatten, men jag vill återigen ställa frågan om ledamoten kan utveckla sin och Kristdemokraternas syn på det som står i Tidöavtalet. In the bitter end hamnar vi nämligen vid att det står att man ska utreda möjligheten att se prostitution som bristande vandel och därmed grund för utvisning.

Som har nämnts har vi en sexköpslag i Sverige som kriminaliserar den som köper sex, inte den som säljer sex. Är den lagen något som Kristdemokraterna står bakom, och hur tänker man i så fall ställa sig till detta? Lagen kommer ju faktiskt i konflikt med detta om den prostituerade helt plötsligt ska betraktas som kriminell och utvisas.

Anf. 25 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag tackar återigen ledamoten Helena Vilhelmsson för frågorna.

Jag kan nog ändå inte förstå varför det på något vis skulle förringa motsatsen om man väljer att även lyfta fram kvinnors våld mot män. Jag tror att det är viktigt att ta upp att båda förekommer. För mig är det också ganska naturligt att man i jämställdhet inte bara pratar i en riktning. Ledamoten vill få det till att man ska förstå att det andra inkluderas när det pratas i bara ena riktningen, och jag tycker att det blir lite märkligt. Jag tycker att det är bra att prata om helheten. Men vi kan som sagt även konstatera att vi är väldigt överens.

Detta är min andra debatt i kammaren som ny ledamot, och jag vill gärna lyda fru talmannen. Vi debatterar nu utgiftsområde 13, som handlar om jämställdhet och invandrares etableringsmöjligheter. Därför säger jag att jag tycker att ledamoten fick ett bra och tydligt svar gällande Tidöavtalet och prostitutionen tidigare. Jag tycker att det svaret var fullgott, och jag kan ställa mig bakom det.

Anf. 26 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Centerpartiet är en tydlig röst för jämställdhet - en jämställdhet som är bra för alla, både kvinnor och män. Vi är ett liberalt och feministiskt parti, och ord och handling betyder någonting. Det är viktigt att alltid stå upp för att man är feminist.

Vi står upp för kvinnors och flickors rättigheter lokalt och nationellt men också internationellt. Aborträtten hotas i världen, och det kan ske även i vårt land. Därför vill vi grundlagsskydda aborträtten. Vi fördömer och avskyr den tyranni som den iranska regimen visar mot kvinnor och flickor just nu, och vi kräver att Irans revolutionsgarde terrorklassas.

Den ekonomiska jämställdheten är otroligt viktig, och den halkar efter i Sverige i dag - rejält. I ett livsperspektiv har kvinnor i genomsnitt knappt 80 procent av männens totala inkomster, och som vi har hört härifrån talarstolen är detta en skillnad som har sett likadan ut sedan 1995. Det har alltså inte hänt någonting sedan 1995. Det betyder att det skiljer nästan 4 miljoner kronor under en hel livstid. Så ser gapet ut.

Även om kvinnors löneinkomster har ökat mer relativt sett än mäns löneinkomster den senaste tiden - för så är det faktiskt - är gapet lika stort. Varför? Jo, män har större inkomster av kapital. De sparar mer och äger mer. När man ska sätta sprätt på de pengarna skattar man mindre, eftersom skatt på kapital är lägre än skatt på inkomst. Därför har män mer pengar i plånboken.

Som sagt äger män också mer, oavsett om det gäller bilar, aktier eller fastigheter - eller skog, som är mitt yrke i det civila. Det visar sig att de som förvärvar skogsfastigheter är män. Hur har de då råd med det? Det är inte billigt att köpa skog i dag. Jo, det beror på just detta: Män äger mer, och därmed kan de belåna mer och på så sätt köpa mer. Detta är väldigt allvarligt, mina vänner.

Sveriges Kvinnoorganisationer har precis släppt en rapport som heter Jämställda skatter. Vi behöver verkligen lägga till perspektivet jämställdhet när vi pratar skattereformer. Skattereglerna är i sig "jämställda", men effekterna av dem slår ojämställt. Har vi någonsin tidigare pratat om det i arbetet med skattereformer? Nej, jag tror inte det. Vi måste göra det på ett bättre sätt.

Ett annat tecken på att kvinnor inte är ekonomiskt självständiga är att kvinnor faktiskt avstår från att begära skilsmässa. Det finns helt enkelt inte pengar nog att klara sig på egen hand. Och då pratar jag ändå inte om relationer där våld är inblandat och där detta faktiskt kan innebära en katastrof. Centerpartiet vill ta bort avgiften för skilsmässa, vilket vore en liten ekonomisk insats men en väldigt viktig signal.

Vi vet dock att en av de tydligaste anledningarna till den ekonomiska ojämställdheten är föräldraförsäkringen, som flera före mig har pratat om. Rättare sagt handlar det om det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen. Det är klart att man kan välja själv, och det handlar inte om vem av mamma och pappa som är bättre på att ta hand om barn. Det handlar i stället om vilka förutsättningar vi ger kvinnor och män när de blir pensionärer. Det gapet grundar sig nämligen i föräldraförsäkringen.

Är det verkligen meningen att vi med skattemedel ska finansiera en reform som sätter kvinnor på den ekonomiska pottkanten när de blir pensionärer? Nej. Vi måste bättra på uttaget av föräldraförsäkringen. Att föda barn ska inte stå i vägen för en karriär, och föräldraskap ska inte vara en ekonomisk fälla för kvinnor. Vi måste reformera föräldraförsäkringen.

Även kvinnors företagande behöver naturligtvis främjas genom trygghetssystem som är anpassade till företagares villkor och en mer jämställd fördelning av det offentliga riskkapitalet. Det behöver vi inte ens prata om, för jag blir så upprörd över hur mycket av det offentliga riskkapitalet som går till kvinnor respektive män.

Fru talman! Den grupp i samhället som är mest utsatt för ekonomisk ojämställdhet är utlandsfödda kvinnor. Det tar längre tid för utlandsfödda kvinnor än för utlandsfödda män att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnorna skrivs in på Arbetsförmedlingen senare än männen och erbjuds färre insatser. Dessutom skrivs de i genomsnitt ut från Arbetsförmedlingen snabbare än män. Det är inget annat än ett svek.

Tiden i föräldraförsäkring för utlandsfödda måste begränsas, och integrationsförskola, en jämställd utbetalning av bidrag och bättre förutsättningar för tolkning är viktiga åtgärder för ökad jämställdhet - särskilt den sistnämnda. Men framför allt måste myndigheter och arbetsgivare ha exakt samma förväntningar på utlandsfödda kvinnor som de har på utlandsfödda män.

Fru talman! För en tid sedan nåddes vi av nyheten att skolor inte längre serverar soppa på fredagar eller måndagar. Personalen märker helt enkelt att många barn verkar äta mindre på helger. Föräldrar har helt enkelt inte råd med tillräckligt mycket mat. Ingen mamma eller pappa ska behöva säga till sitt barn: Ät nu ordentligt i skolan så att du står dig över helgen!

När kostnaderna för el, mat, bränsle och räntor ökar är det också många som får det mycket tuffare ekonomiskt. Bland dem som drabbas hårdast är de cirka 145 000 ensamstående föräldrar som tar emot underhållsstöd. Av dessa är 80 procent kvinnor. Därför vill Centerpartiet stegvis höja underhållstödet de kommande åren med start nästa år.

Fru talman! Centerpartiet har länge drivit på för att få till en långsiktig och stabil finansiering av tjej- och kvinnojourer. Det är oacceptabelt att det i kommunernas politiska dagordningar ibland kommer upp en fråga om man ska ge ett bidrag till kvinno- och tjejjourer. Är det ens en fråga?

Om behov finns ska stöd sättas in. Punkt. Så gör vi med alla andra brottsoffer eller offer för missbruk till exempel. Det fattas inga beslut i kommunen om huruvida en ungdom ska få behandling eller inte för exempelvis drogmissbruk, utan det eventuella politiska beslutet handlar möjligen om vilken behandling som ska ges.

Stöd ska finnas vid behov, och jag är glad att Centerpartiet lägger extra resurser på detta jämfört med föreliggande budget för ökat stöd till jourer och skyddat boende.

Vi har också länge pekat på vikten av tillräckliga resurser för dem som arbetar med att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har sett till att kompetensteamet finns kvar vid Länsstyrelsen i Östergötland och att erforderliga resurser finns för verksamheten. Det är mycket bra att det satsas på det i föreliggande budget.

Centerpartiet vill också ge Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, bättre och mer långsiktiga ekonomiska förutsättningar. Det handlar bland annat om att säkerställa full finansiering för Kvinnofridslinjen, en nationell stödtelefon för våldsutsatta kvinnor som drivs av NCK.

Antalet samtal har ökat de senaste åren, inte minst under pandemin, och det är viktigt att stödtelefonen kan fortsätta att utvecklas och bemannas. Vi behöver också fortsätta att stödja telefonlinjen som finns hos Unga relationer. Det första slaget kommer inte i 30-årsåldern, utan det börjar mycket tidigare.

NCK måste få ett nationellt kunskapsuppdrag för att kunna fortsätta att bidra till att utveckla och sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor. Det gäller också det nya uppdraget som kommuner har fått att jobba förebyggande med män som slår och att följa den nya lagen om barnfridsbrott som har nämnts här. Vi ser i vår budget till att NCK får det de behöver och äskar. Det ska aldrig vara upptaget när en våldsutsatt kvinna tar modet att ringa.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor har ökat under pandemin. Det gjorde tyvärr också sexuell exploatering av barn, prostitution och människohandel. Med kriget i Ukraina i vår närhet ser vi att risken att hamna i prostitution och i människohandlares klor ökar.

Regionkoordinatorerna verkar i dag på Jämställdhetsmyndigheten. De har ett nationellt uppdrag rörande prostitution och människohandel. De ska samverka arbetet med polis, socialtjänst, vården och civilsamhället.

Vi utökar resurserna till Jämställdhetsmyndigheten för just regionkoordinatorerna i vår budget. De har en nyckelroll i det förebyggande arbetet ute i landet och finns på tio orter i samtliga sju polisregioner. Men de behöver bli fler.

Centerpartiet föreslår också att Jämställdhetsmyndigheten ska ges ett permanent informationsuppdrag när det gäller lagstiftningen mot sexköp. I dag är arbetet fokuserat mycket på offren. Förstå mig rätt: De ska naturligtvis ha skydd och stöd. Men det finns också något som behöver göras steget innan.

Vem ska ta lead i det arbetet? Vem stöder tränaren att stoppa skitsnacket i omklädningsrummet? Vem stöder arbetsgivaren i att sätta stopp när de råa skämten kommer upp? Vem talar om för människor att en av tio män har köpt sex, att du förmodligen känner många som har gjort det, och att du behöver ta diskussionen med dem?

Vem ser till att skolan har lämpligt material så att varje tonåring förstår att det är olagligt att skicka dickpicks, och att köper du sex hamnar du i fängelse? Skolan, tänker ni? Ja, sexköpare blir tyvärr yngre och yngre.

Attityder, språk och normer är viktiga. Här har Jämställdhetsmyndigheten ett mycket viktigt uppdrag och kan göra mycket mer. Det gäller inte minst för att påverka det språk vi använder och medierna använder.

Jag kan avsluta med vad som stod i Aftonbladet, tror jag. Där rapporterar man återigen om att en kvinna har fallit från en lägenhet. Vuxna människor faller inte från lägenheter. De faller inte från balkonger. Det är fullständigt orimligt att använda en sådan rubriksättning. Säg som det är: En kvinna har blivit utsatt för mordförsök.

Centerpartiets förslag till budget föll tidigare här i kammaren. Vi har därför inget eget förslag här i dag, utan jag hänvisar till vårt särskilda yttrande.

Anf. 27 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Vi debatterar utgiftsområde 13 i statens budget för 2023. Det rör jämställdhet och nyanlända invandrares etablering.

Fru talman! Arbetslöshetssiffrorna är på väg uppåt igen. Precis som alltid är ungdomar, invandrare och särskilt utlandsfödda kvinnor de som drabbas först och hårdast.

Forskning visar att det i Skåne tar särskilt lång tid för flyktingar och nyanlända att få sitt första jobb jämfört med övriga Sverige. Det är också allra svårast med etableringen för nyanlända kvinnor i Skåne. Efter tio år har endast en fjärdedel en månadsinkomst som motsvarar mer än 17 000 kronor.

Samtidigt skriker många verksamheter efter kompetens, och bristen på matchning är slående. Det duger inte. Det är ett underbetyg för den politik som förts de senaste åtta åren. Men framför allt är det en frihetsfråga för dessa kvinnor och män som påverkar deras nuvarande situation men också framtiden, hela familjer och i förlängningen samhället.

Utlandsfödda kvinnor nås inte av etableringsåtgärderna oavsett om de kommit hit som flyktingar eller som anhöriginvandrare. Sverige behöver bland annat bättre sfi, högre förväntningar på resultat, reformerad föräldraförsäkring och språkförskola för barn. När kvinnor integreras ger det effekter för hela familjen och skapar egenmakt och frihet.

Regeringens permanenta satsning för att stärka kvinnors och flickors organisering är en pusselbit i arbetet med integrationen. Att bygga upp ett attraktivt och aktivt civilsamhälle vet vi gör skillnad.

Som fotbollsmorsa till tre söner kan jag konstatera att vissa barns organisering och föreningsliv ökar. Det är inte sällan fotbollsträning flera kvällar i veckan. Den toppas också med matcher på helgen. Men samtidigt finns en grupp barn och ungdomar som inte alls syns i medlemsstatistiken på volleybollen eller i musikskolan.

Ojämlikheten mellan de barn som har förutsättningar och möjlighet till ett aktivt och inspirerande fritidsliv och de som inte har förutsättningar att delta blir allt större. Den grupp barn som kanske skulle ha mest nytta av att befinna sig i föreningslivet hamnar alltför ofta utanför. Kommunala bidrag och aktivitetsstöd går mer till resursstarka barn och ungdomar i stället för dit där de gör mest nytta. När samhällets resurser inte är oändliga måste politiken orka och våga använda mest där de gör mest nytta.

Alla dessa hundratals timmar av frivilligarbete vi föräldrar lägger ned för att träna bollkontroll, sälja korv eller städa omklädningsrum ger ett innehåll och stärker mer än det aktiva barnet. Regeringens nya satsning på idrott och organisering i utanförskapsområden hoppas jag mycket på. Man ska inte missa kamratskap, trygghet och skratt som man får i en förening för att man inte har råd att köpa fotbollsskor.

Ett annat område som behöver belysas här är kvinnligt företagande. Av Sveriges 490 000 företag drivs bara 25 procent av kvinnor. Det är lågt i ett europeiskt perspektiv i ett av världens mest jämställda länder.

Som egen företagare sedan tonårstiden vet jag vad det innebär att driva företag samtidigt som man bildar familj och skaffar barn. Det förutsätter att man har gjort ett genomtänkt val av en jämställd partner och att man kan skaffa sig en ekonomisk buffert när pengarna inte rullar in för att man tar hand om snoriga barn i februari.

Men det är också en kamp mot samhällets förväntningar kring hämtningstider på förskolan som ofta redan är tom när man kommer klockan fyra för att hämta sitt barn. Men det handlar också om bullbak till lucia och utflykter. Att vara kvinna och företagare är en extra stor utmaning. Även företagare måste kunna ta del av samhällets skyddssystem. Alternativet är att Sverige missar hundratusentals företag, och det har vi inte råd med.

Fru talman! Ekonomisk frihet är viktig. Men dessa frågor blir sekundära när man inte har sin grundläggande trygghet. Mitt hem är min borg, och min familj är min trygghet. Så borde det vara för alla kvinnor och barn i landet Sverige 2022. Men sanningen är en annan.

För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan. Först och främst måste vi få män att sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för att män hotar dem till livet och berövar dem deras frihet.

Det viktigaste för att nå detta mål är det förebyggande arbetet - slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster. I skolan måste det finnas en diskussion kring machokultur och könsroller. När det första slaget har utdelats måste rättssystemet ta vid och ge hårda straff till förövaren.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige. Nästan alltid har hon sökt samhällets hjälp innan det händer.

Den 6 december hade jag förmånen att arrangera ett seminarium tillsammans med Unizon för att uppmärksamma den internationella dagen Femicide - mäns dödliga våld mot kvinnor. Då lyssnade jag på Josefinas berättelse om hur det är att växa upp utan sin mamma när ens egen pappa har dödat henne efter åratal av trakasserier.

Jag önskar att Josefinas berättelse var ovanlig, men tyvärr satt det ytterligare åhörare i publiken med precis samma upplevelse.

Sedan 2000 har 254 minderåriga barn förlorat sina mammor då en man tagit mammornas liv, ibland framför ögonen på barnet.

Josefina vittnade inte bara om den förfärliga incidenten utan också om det svek som följde i form av umgängestvång med förövaren och om att den som dödat ens mamma också ska bestämma vilken gymnasieskola man ska gå i. Hon vittnade också om den otrygghet det innebär att åka mellan olika familjehem och stigmat i sociala situationer. Dessa kvinnor och barn sviks alltför ofta om och om igen genom hela livet.

Vår uppgift i denna sal är att höja rösterna för de kvinnor och barn som tappat rösten av skräck eller av för mycket gråt. Det räcker nu! Inte en enda kvinna till ska dödas!

Våld mot kvinnor eller barn kan inte kopplas till något postnummer eller till etnicitet. Men vi vet att hedersvåld är ett extra stort förtryck när en hel familj, en släkt eller ett samhälle sätter normer kring hur man förväntas vara och uppföra sig. Denna typ av förtryck drabbar oftast kvinnor och flickor men också pojkar, män och hbtqi-personer.

Arbetet med att permanenta stödet till kvinno- och barnjourer kommer att göra skillnad. Ett första steg att skapa långsiktighet för denna viktiga verksamhet är att den inte ska leva på projektpengar. Nästa steg måste bli att hjälpa dem som är utsatta för våld inom hemmets väggar och ge dem bättre hjälp till ett tryggt boende. Att leva skyddat kostar, och inte sällan hamnar man i Kronofogdens register som en konsekvens av sämre möjligheter till jobb och olika former av stöd. Kontakterna är många, och det krävs samordning av myndigheter för att säkra kvinnors och barns trygghet och möjligheter att skaffa en vardag.

Vi måste sluta att ha brottslingarnas perspektiv och i stället fokusera på offret. Framför allt får vi aldrig blunda för det obehagliga och obegripliga. Vi måste få mer fakta så att vi kan ta kunskapsmässiga och vettiga beslut som gör skillnad för de mest ofria.

Det är en bra ansats i budgeten som denna regering har åstadkommit under det fåtal veckor som den har varit igång. Ytterligare skarpa och liberala frihetsförslag för de mest ofria förväntar jag mig i den handlingsplan som påbörjas nu. Den nuvarande initierades av alliansregeringen 2007. Det är hög tid att ta den vidare.

Likväl som vi behöver hårdare tag när det har gått fel behöver vi öka arbetet för att detta inte ska ske.

Anf. 28 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! Liberalerna är ett parti som historiskt har satt integrationspolitiken högt på dagordningen. Men nu väljer Liberalerna i stället att samarbeta med Sverigedemokraterna som snarare har den motsatta politiken och som länge har stått här i kammaren och i det närmaste föreslagit ett avskaffande av integrationspolitiken. Det har gett ett tydligt resultat i regeringens politik. Hela Tidöavtalet har ett tydligt sverigedemokratiskt sigill. Det blir neddragningar i den aktiva arbetsmarknadspolitiken, i vuxenutbildningen och i arbetet mot segregationen, något som knappast kommer att leda till ökad integration.

Jag undrar hur Liberalerna egentligen ser på möjligheterna att främja integrationen inom ramen för detta samarbete.

Anf. 29 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag tackar för frågan. Teresa Carvalho har alldeles rätt i att vi har en stolt historia av duktiga integrationspolitiker. Det finns många som har stått här i salen och debatterat före mig.

Jag är inte orolig för att vi inte ska kunna fortsätta att driva dessa frågor. Vi har ministrar som har ordentligt på fötterna och som är hemmastadda när det gäller vikten av detta. Jag tycker också att den framlagda budgeten visar att vi tar frågorna på stort allvar och kommer att fortsätta med den stolta tradition som vi har.

Anf. 30 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! Jag får tacka för det korta men kärnfulla svaret om att ledamoten inte är orolig.

Jag tänker ändå att det nog måste vara ganska jobbigt att vara liberal i dag när man är så pressad att man går med på att släppa fram en politik som bygger på att se över modersmålsundervisningen, att överväga införandet av angiverilagar och att fundera på att dra in tolkhjälpen i vården. I min värld är det i alla fall inte en särskilt liberal politik utan snarare en politik som drar åt det auktoritära hållet.

Jag undrar därför hur det känns i magen på Liberalerna att ha släppt in detta parti, Sverigedemokraterna, i Regeringskansliet, ett parti som man tidigare hade utsett till sin huvudmotståndare. När man kan tänka sig att införa angiverilagar, då undrar jag verkligen var Liberalernas röda linjer går. Ser Liberalerna några som helst risker med vad denna politik kommer att innebära för den svenska samhällsgemenskapen och vad den kommer att innebära för segregationen, som redan är ett mycket stort problem i vårt land?

Anf. 31 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Det är klart att man som liberal alltid har en klump i magen, oavsett åt vilket håll man samarbetar. För oss är individen i fokus, och människor ska få hjälp med utsatthet oavsett om det handlar om hedersvåld, mäns våld mot kvinnor eller segregation. Dessa människor blir angripna från både höger och vänster.

Det som föreslås i Tidöavtalet handlar till stor del om att utreda en del förslag. Låt oss vänta och se vad man kommer fram till i de utredningarna.

Jag är glad att ledamoten har omsorg om min hälsa och hur jag mår, men jag kan försäkra henne att jag känner mig lugn och trygg i fråga om detta.

Anf. 32 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Det är intressant att du tog upp er tradition när det gäller integrationspolitiken och hur mycket ni har värnat den, Camilla Mårtensen.

Även om Sverigedemokraterna inte sitter i regeringen är det för mig och hela Sverige ganska tydligt vem det är som styr landet.

Liberalerna införde nya integrationspolitiska mål 2009, under Nyamko Sabunis tid som integrations- och jämställdhetsminister. De lyder: Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.

I Tidöavtalet står det att det ska införas en ny målstruktur för integration. Min fråga är egentligen ganska simpel. Kommer Liberalerna att stå fast vid det?

Anf. 33 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Mitt svar är lika simpelt: Ja.

Anf. 34 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Okej, Camilla Mårtensen! Men det stämmer inte med resten av innehållet i Tidöavtalet, där ni indikerar att ni ska avskaffa rätten till tolk.

Du talade varmt om lågutbildade utrikesfödda kvinnors etablering och möjligheter i samhället, och du talade om att de ofta glöms bort. Samtidigt vill ni att människor ska kvalificera sig in i välfärden. Alltså försvårar ni för redan utsatta människor att ta sig fram i samhället.

Hur går det ihop?

Anf. 35 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Ledamoten rättade sig själv. Det har ännu inte gjorts några inskränkningar i rätten till tolk, utan man ska se över förutsättningarna och vad det skulle innebära.

Jag ser inte problem. Jag ser att vi måste diskutera vad det handlar om innan vi kan fatta beslut. Ja, det kommer att bli förhandlingar, liksom det hade blivit ifall vi hade suttit i regering med Miljöpartiet. Det fanns integrationsförslag som vi ville driva igenom även när ni satt i regeringen men som vi inte lyckades med.

För att komma till rätta med de strukturella problemen måste vi lyfta upp dem. Vi måste ha underlag och statistik för att kunna göra något åt det och sätta upp nya mål. Jag ser fram emot det arbetet, som jag har full tilltro till att regeringen kommer att fortsätta med. Och jag har tilltro till att Liberalernas frågor och ställningstaganden historiskt kommer att ha en stark position i den politik som förs.

Anf. 36 Jonny Cato (C)

Fru talman! Jag hade inte tänkt ta replik, eftersom jag håller med om mycket av det som ledamoten sa. Men ibland får man titta också på vad som saknas i anförandet.

Inom det här utgiftsområdet behandlas en av mina absoluta hjärtefrågor: kvotflyktingarna.

Att kalla sig borgerlig och liberal är enkelt. Att stå upp för liberala och borgerliga värderingar är många gånger svårare.

Låt mig citera Liberalernas hemsida: "Det behövs fler lagliga vägar till Europa. Fler kvotflyktingar måste få skydd, vilket skulle gynna kvinnor och barn." Förra året tog Sverige emot 6 421 kvotflyktingar. Majoriteten av dem var kvinnor och barn. Vi har haft ett gemensamt mål i Sveriges riksdag på 5 000 kvotflyktingar årligen. 5 000 ska nu bli 900.

Att kalla sig borgerlig och liberal är som sagt enkelt. Men när man överger några av vår tids absolut mest utsatta människor har man förbrukat rätten att kalla sig liberal. Men jag hoppas och tror att detta är en kompromiss, att det är Sverigedemokraternas politik som Liberalerna har varit tvungna att köpa. Därför vill jag ställa frågan: Hur många kvotflyktingar vill Liberalerna som parti ta emot?

Anf. 37 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag skulle önska att det inte är någon annan som definierar vem som ska få kalla sig liberal och borgerlig. Jag känner mig både liberal och borgerlig.

Det är ingen tvekan om att kvotflyktingarna var en av de saker som vi tvingades kompromissa med för att få fram en budget, en förändring i Sverige och ett nytt styre. Det var nog det som satt hårdast inne. Jag satt inte själv i riksdagsgruppen då, men det var det som sved mest i hjärtat.

När vi vänder på den här skutan, när vi lyckas med integrationen och med att få kvinnor i utanförskap i arbete och när Sverige går i rätt riktning igen hoppas jag och tror att vi kan arbeta in att öka antalet kvotflyktingar.

Anf. 38 Jonny Cato (C)

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. Det gläder mig genuint att höra det. Under den migrationspolitiska debatten förra veckan fick jag nämligen ett annat svar från Liberalerna, att Liberalernas politik var att stå upp för att det ska vara 900 kvotflyktingar. Jag blev förvånad och har funderat mycket på det sedan dess. Därför gläder det mig verkligen att Camilla Mårtensen verkar ha en helt annan inriktning.

Vi behöver vara fler liberala krafter som står upp för människor på flykt. Historiskt har Liberalerna och Centerpartiet gjort mycket bra där. Jag hoppas att vi även i framtiden kan göra det igen.

Jag vill dock ta fasta på en annan del när det gäller kvotflyktingar, att man ska styra om för att ta emot dem som har absolut bäst integrationsförmåga.

För mig innebär kvotflyktingsystemet något helt annat. För mig innebär kvotflyktingsystemet att vi ska hjälpa dem som har allra störst behov av hjälp. Det handlar om kvinnor och barn som har blivit torterade och utsatta för trauman. Många kvinnor inom kvotflyktingsystemet har blivit våldtagna och gravida på flyktvägen. Det är den typen av kvotflyktingar som Centerpartiet tycker att vi ska prioritera.

Kopplat till integrationsförmåga undrar jag om även detta är en kompromiss från Liberalerna. Eller tycker Liberalerna att vi ska ställa om när det gäller vilka typer av kvotflyktingar vi ska ta emot?

Anf. 39 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag känner inte riktigt igen ledamoten Catos beskrivning. Det man har sagt är att när det gäller kvotflyktingar ska kvinnor, barn och hbtqi-flyktingar prioriteras. Jag kan inte se att de per automatik går lättast att integrera.

Anf. 40 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Liberalerna är kända för - det är en stor del av Liberalernas identitet - att vara principfasta när det kommer till värderingar om frihet, även om den friheten är fokuserad på individen och inte på kollektivet. Det har historiskt spelat stor roll för flera viktiga frihetsreformer. Liberalerna och Socialdemokraterna har många gånger haft hjälp av varandra för att nå de framgångarna.

I höstas när slottsavtalet slöts framhöll ni i Liberalerna att en av era största vinster med avtalet var att ni är garanten för att grundlagsskydda aborträtten. Det är absolut något som också vi socialdemokrater tycker är bra. Men den stora anledningen till att det behövs är att partier som Sverigedemokraterna i samma avtal ser just makten och med avtalet blir den största delen av regeringsunderlaget. Om ni inte hade gett dem den makten hade aborträtten kanske inte behövt grundlagsskyddas.

Anser Liberalerna att det här är en stor seger och att det därmed skulle ha varit en stor uppoffring för de andra partierna i de förhandlingarna?

Anf. 41 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag har ingen särskild insyn i själva förhandlingarna. Men Liberalerna har, precis som Sofia Amloh förtjänstfullt beskrev, i årtionden och i ett århundrade faktiskt drivit de liberala frihetsfrågorna. Att grundlagsskydda aborträtten är en liberal idé och tanke som väcktes för flera år sedan. Den frågan kommer vi att fortsätta driva. Efter åtta veckor har vi ännu inte sett lagförslag, men jag är övertygad om att de kommer att komma.

Det är möjligt och troligt att vi hade kunnat göra upp i enskilda frågor också med Socialdemokraterna, där vi är överens, för historiskt har vi varit överens i många frågor. Men Socialdemokraterna var inte beredda att göra de stora förändringar som vi anser behöver göras för att man ska komma till rätta med integration, hedersproblematik och arbetsmarknadspolitik. Vi har valt att placera oss på den borgerliga sidan. Vi är tillbaka i borgerligheten, och där förhandlar vi med övriga partier. Den grundlagsskyddade aborträtten står vi kvar vid.

Anf. 42 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Ni har ingen insyn i förhandlingarna, men detta måste ändå bäras av er regeringspartier. Jag tycker att man behöver ta ansvar även här.

Det framgår av tidigare replikskiften vilka stora uppoffringar som Liberalerna har gjort i detta slottsavtal. Vinsterna kanske handlar om att grundlagsskydda aborträtten och om läroböcker. Jag har svårt att se vilka fler vinster som Liberalerna har gjort i detta avtal.

Här har vi tidigare hört att ett annat regeringsparti, Kristdemokraterna, tycker att vårdnadsbidraget har varit ganska bra och att det kanske inte har låst fast de utländska kvinnorna i hemmet utan att det har funnits ganska stora fördelar med det. Är Liberalerna beredda att återinföra vårdnadsbidraget trots att resultatet har varit en halvering av etableringstiden för utländska kvinnor?

Anf. 43 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Vårdnadsbidraget har Liberalerna kämpat för att få bort under hela den tid som det har funnits. Jag kan inte se att avtalet mellan Tidöpartierna skulle förändra den synen. Vad jag vet finns det heller inget förslag om att vårdnadsbidraget ska införas. Jag delar ledamotens åsikt att det är en kvinnofälla.

Ja, vad har Liberalerna vunnit på att ingå detta avtal? Jag skulle vilja vända på det. Sverige har vunnit att vi nu kan ta krafttag mot kriminalitet, att vi har en budget som kan antas som en helhet, att vi kan få en integrationspolitik som är fungerande, att vi vågar se de problem som finns och att vi får en utbildningspolitik som kommer att göra att vi står bättre rustade inför framtiden, där vi fokuserar på forskning och teknisk utveckling.

Anf. 44 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Miljöpartiet är ett feministiskt parti. Det innebär att vi med politiska verktyg vill verka för jämställdhet och motverka den rådande könsmaktsordningen i Sverige såväl som i världen - den som innebär att män har mer makt än kvinnor.

För Miljöpartiet är jämställdhet i grunden en fråga om frihet. Människors möjligheter att leva sina liv ska inte påverkas negativt eller begränsas av kön eller könsidentitet. Alla ska ha frihet att vara som de är utan att hindras av stereotypa normer och attityder. En modern och radikal politik för ökad jämställdhet lägger fokus på lika möjligheter inom alla områden.

Genom att Sverige har ratificerat FN:s kvinnokonvention om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor har vi åtagit oss att ta till vara kvinnors rättigheter och förhindra könsdiskriminering. Vi har i Sverige tagit många steg mot jämställdhet och ligger i dag före många andra länder i världen. Det är resultatet av en kamp som många har fört före oss. Men vi måste alla fortsätta att dra vårt strå till stacken om en utveckling mot mer - i stället för mindre - jämställdhet ska bli verklighet.

Under vår tid i regeringen prioriterade vi insatser på jämställdhetsområdet. Jag ska ge några exempel. Jämställdhetsintegrering blev ett kraftfullt instrument. Det har blivit krav på arbetsgivare att göra aktiva åtgärder i jämställdhetsarbetet. Samtyckeslagen infördes i juli 2018. Det är en viktig miljöpartistisk seger. Vi har jobbat med frågan i många år. Att lagen nu ger avtryck i en ny slags sexualundervisning i skolan, där både könsidentitet och samtycke finns med, kommer att göra stor skillnad i praktiken. Vi har också förbättrat de lägsta pensionerna, vilket gynnar kvinnor, liksom höjt de lägsta nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen och förbättrat sjukförsäkringen. Vi har också tagit fram åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Men det finns fortfarande mycket att göra för att Sverige ska bli ett fullt ut jämställt land. Än i dag har flickor inte samma makt och möjligheter som pojkar i samhället. Skillnaderna finns redan i förskolan och i skolan. Kvinnor tar ett större ansvar för det oavlönade arbetet i hemmet, medan de får mindre lön än män i arbetslivet och i högre grad blir fattiga som pensionärer. Vi ser också skillnader i hälsa mellan kvinnor och män, och mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem.

Det var 100 år sedan kvinnor fick rösträtt, och mycket har förbättrats sedan dess. Men det är uppenbart att kvinnors rättigheter måste fortsätta att bevaras och förbättras. Det finns fortfarande krafter runt om i världen som hotar de framsteg som görs när det gäller frihet och jämställdhet. Det är till exempel djupt bekymmersamt att aborträtten inskränks i flera delar av världen.

Vi ser även att den svenska regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, tar initiativ som inte kommer att stärka kvinnors rätt. Nedskärningarna i biståndet kommer till exempel att drabba kvinnor och flickor särskilt hårt, liksom den skärpta migrationspolitiken.

Det tycks hos regeringen finnas en rädsla för begreppet feminism. Men feminism handlar om att konsekvent analysera verkligheten ur ett könsperspektiv och se till att flickor och kvinnor har samma möjligheter som pojkar och män. Det är något som alla borde se som en självklarhet. Det handlar helt enkelt om individuella rättigheter.

I och med detta riskerar ett av Sveriges signum att tappas bort. Fram till september hade vi en feministisk regering. Det var en viktig signal till oss själva och omvärlden om att jämställdhet har en hög prioritet på alla områden. Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men vi är ändå mycket långt från jämställdhet. Det märks inte minst när det gäller mäns våld mot kvinnor.

Ungefär samtidigt som Miljöpartiet startades bildades de första kvinnojourerna och deras verksamheter. Under de decennier som har gått har kvinnojourerna mött och stöttat hundratusentals våldsutsatta kvinnor och barn, och kunskapen om våldets dynamik och orsaker har fördjupats. Under lång tid fick kvinnojourernas ideella krafter bära hela ansvaret när det gällde de våldsutsatta kvinnornas situation, medan samhället såg åt ett annat håll. I dag finns det, tack vare det arbete som jourerna gjort, en annan förståelse för våldet och kvinnornas situation.

Miljöpartiet vill fortsätta att utveckla lagstiftningen för att ge bättre skydd åt kvinnor som utsätts för våld, även det så kallade eftervåldets alla dimensioner. Men vi ser också att kvinnojourernas arbete är helt centralt för den samhällsförändring som krävs för att man ska bryta med våldet. I budgetpropositionen för 2022 såg jämställdhetsminister Märta Stenevi, från Miljöpartiet, till att statsbidragen till kvinno- och tjejjourerna permanentades och att anslagen ökade. Men jourerna behöver ännu mer stöd. Därför vill vi avsätta 50 miljoner kronor ytterligare.

Men vi ser också flera civilsamhällesorganisationer som gör ett oerhört viktigt arbete med att stötta barn i deras relationer och för att motarbeta till exempel fysiskt, psykiskt, sexuellt och digitalt våld, som ökar. Organisationernas stödlinjer är ett bra stöd. Därför vill vi se en särskild satsning för att stärka finansieringen just till dessa stödverksamheter för barn och unga - för att de ska kunna fortsätta men också skala upp sin verksamhet ytterligare. Där vill vi lägga ytterligare 20 miljoner kronor.

Vi i Miljöpartiet välkomnar regeringens ökade satsningar när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Därmed tas ett viktigt arbete vidare, ett arbete som den föregående regeringen inledde med kraft och där det finns betydligt mer att göra.

Mer arbete för ökad jämställdhet behövs på alla områden så att alla våra jämställdhetspolitiska mål faktiskt nås. Det kommer vi i Miljöpartiet, som är ett feministiskt parti, aldrig att sluta jobba för. Det är helt enkelt en rättvisefråga.

Eftersom en riksdagsmajoritet i första steget av budgetprocessen har gett politiken en annan inriktning än vad Miljöpartiet skulle ha velat se avstår vi från ställningstaganden. Vi hänvisar till vår reservation 4 i finansutskottets betänkande om statens budget för 2023 och till vårt särskilda yttrande.

Anf. 45 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Fru talman! Senaste gången jag stod i talarstolen och debatterade integrationspolitiken var det som alla andra gånger före det helt i opposition. Den här gången är det som representant för ett samarbetsparti till regeringen men i viss mån också ett oppositionsparti.

Sverige har haft allmänna val, och Sverigedemokraternas stöd ökade återigen. Därmed har vi haft möjligheten att dra nya penseldrag på den tidigare destruktiva och misslyckade integrationskartan och göra en förändring till att gå i en mer Sverigevänlig riktning. Jag vill tacka alla väljare för den möjligheten, och det är deras röst jag företräder i den här kammaren.

Stora delar av svenska folket har uppenbarligen fått nog av politiker som raserar vårt vackra land, fått nog av dagliga skottlossningar och fått nog av den rödgröna sörja som inte klarat av sin uppgift: att hålla svenskarna trygga. När jag växte upp under 70-80-talen kastade vi inte sten på blåljuspersonal. Vi utsattes inte för gruppvåldtäkter, och kvinnor kastades inte ned i gruvhål i Bergslagen för att hedra någon Mohammed eller Allah.

Det handlar om kvinnofientliga, främmande, uråldriga värderingar som inte hör hemma här. Vårt västerländska sätt att leva utmanas på allvar av den misslyckade invandring och brist på integration som övriga partier ägnat sig åt. Det enda parti som inte har ansvar för hur dagens Sverige ser ut är faktiskt mitt eget. Men att stå kvar i den ringhörnan och säga att detta inte är vårt fel leder naturligtvis inte till förändring.

Vi har hela tiden varit ödmjuka inför att ta vårt ansvar i samarbete med andra partier för att ändra Sveriges färdriktning. Äntligen är dagen för att även vi har möjlighet att ta ett reellt ansvar för vårt land här! Jag vill dock vara noga med att poängtera att Sverigedemokraterna inte sitter i regeringen. Vi är ett samarbetsparti som har förhandlat fram ett avtal som gör att regeringen med vårt stöd kan existera. I övrigt är vi ett oppositionsparti som förmodligen inte kommer att vara överens med regeringen i varje enskild fråga under mandatperioden.

Fru talman! Med det sagt vill jag yrka bifall till samarbetspartiernas budget, alltså utskottets förslag till beslut. För tack och lov har regeringen, tillika våra samarbetspartier, accepterat att det är tid för förändring. Svenska folket har sagt sitt. Den 14 oktober 2022 kommer att etsa sig fast i historien. Regeringen var då, tillsammans med Sverigedemokraterna, redo att ta det ansvaret.

Jag har full respekt för att regeringspartierna först under föregående mandatperiod verkade inse att den tidigare förda integrationspolitiken var ohållbar. Man har insett haveriet från avbytarbänken under åtta år och är nu med vårt stöd redo för förändring. Med Sveriges bästa för ögonen föddes Tidöavtalet. Nu är det tid att göra Sverige bra igen, fru talman.

Svenska folket har tröttnat på att deras barn inte kan gå till skolan utan att riskera att bli rånade på sin mobiltelefon, dator eller moped, och att vi i Sverige gått från att ha en av världens bästa skolor till att nu befinna oss i bottenläge i rankningarna.

Svenska folket har tröttnat på att våra äldre inte får den omsorg de behöver på grund av att personalen inte behärskar svenska språket och på långa vårdköer där människor hinner dö i väntan på vård. Sjukvård i världsklass är inte längre verklighet här trots högt skattetryck på befolkningen.

Svenska folket har tröttnat på en politik som lett till ett utanförskap som medför att individer aldrig kommer att bidra till vårt samhälle. Vi har bevittnat otaliga integrationsprojekt som kostat oss skattebetalare ofantliga summor men som varit helt overksamma.

Projekt som genomförts har konstaterat att det finns individer som efter att ha bott 15 år i Sverige inte behärskar ens hjälplig svenska. De kan inte göra sig förstådda eller förstå. Men tack och lov har vi sverigedemokrater redan under föregående mandatperiod lyckats stoppa en hel del huvudlösa bidrag, och ett av dem är hemutrustningslånet.

Hemutrustningslånet var ett CSN-lån som kunde användas till att exempelvis köpa möbler. Twisten i det hela var bara att individerna sedan inte behövde betala tillbaka det så kallade lånet. För att ge en känsla av vilka belopp det rör sig om kan jag säga att det i det här fallet är cirka 700 miljoner kronor som inte betalats tillbaka. Dessa 700 miljoner kronor har efterskänkts.

Individer som semestrar i det hemland de flytt ifrån förefaller inte längre ha ett skyddsbehov. Det verkar vi vara överens om nu för tiden.

Av respekt för Sveriges befolkning är det viktigt att frågan om utvisning på grund av bristande vandel och frågan om återvändarverksamhet utreds ordentligt. Högre krav måste ställas. Gör din plikt innan du kräver din rätt!

Fru talman! Sverigedemokraterna är garanten för att migrationspolitiken i allmänhet och integrationspolitiken i synnerhet förändras på riktigt. Jag är stolt över att våra samarbetspartier nu exempelvis kan se över hur höjda krav för medborgarskap ska utformas och se till att fler uppehållstillstånd återkallas. Genom väljarnas stöd och Tidöavtalet har vi kommit en god bit på vägen mot ett tryggare Sverige.

I detta anförande instämde Michael Rubbestad (SD).

Anf. 46 Tony Haddou (V)

Fru talman! Det viktigaste för integrationen är tryggheten att få stanna, rota sig och bygga sin framtid här i Sverige. Sverigedemokraterna vill inte ha integration - de vill ha deportation, och metoderna för det är minst sagt anmärkningsvärda i en demokrati.

I slottsavtalet vill Sverigedemokraterna och regeringen utreda under vilka förutsättningar befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas. Sverige är en demokrati, och jag förstår att Sverigedemokraterna har lite problem med det, men det finns ju grundläggande rättsprinciper. Det är exempelvis så att rättsbeslut ska gälla. Vi har en positiv rättskraft som innebär att en myndighet som huvudregel inte tar tillbaka gynnande förvaltningsbeslut och så vidare.

Det här handlar om väldigt många människor som flytt för sina liv, fått skyddsstatus och beviljats permanenta uppehållstillstånd. De är här i dag på precis samma villkor som vi och alla andra. Men de riskerar nu utvisning. Vilka är det som ska utvisas, och hur ska det gå till?

Jag hörde också ledamoten säga "Gör din plikt, kräv din rätt". Men detta handlar om människor som har gjort allt rätt och som har gjort allt i sin makt. De har fått permanent uppehållstillstånd. Då gäller inte det här med att göra sin plikt och kräva sin rätt. Detta gäller ju i en demokrati, men det vill Sverigedemokraterna uppenbarligen nedmontera.

Ledamoten får gärna svara på vilka det är som ska utvisas och hur det ska gå till.

Anf. 47 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Fru talman! Nu är det ju faktiskt inte på något sätt en mänsklig rättighet att bo i Sverige. För att vara fullgod medborgare i Sverige bör man göra sin plikt först och därefter kräva sin rätt. Man bör bidra till Sverige på ett positivt sätt.

För Vänsterpartiets del är ju ingenting problematiskt vad gäller till exempel ekonomin. Vänsterpartiet har alltid en enkel lösning: att höja skatten. Sedan kan man leka vidare med skattebetalarnas pengar.

Någon ska ju betala för det här kalaset. Någon ska betala för att vi faktiskt har människor i Sverige som begår brott.

Vilka ska utvisas? Naturligtvis ska till exempel grova brottslingar, som gör andra människor väldigt illa eller mördar dem, utvisas; det är ingen hemlighet att vi tycker så. Jag, och vi som parti, tycker inte att man är en fullgod medborgare om man gör Sverige och Sveriges befolkning så illa.

Anf. 48 Tony Haddou (V)

Fru talman! Jag vet inte om den djupa rasismen har förvrängt all kunskap hos Sverigedemokraterna eller om man ens uppfattar rättsstatens principer och demokrati. Det gör mig väldigt chockad - här får vi faktiskt svaret att man vill rucka på rättsstatens principer och göra Sverige till mindre av en demokrati. Man vill låsa fast en grupp i permanent otrygghet. Man sätter skräck i en väldigt stor del av landets befolkning.

Sverigedemokraterna har ju Tourettes när det gäller invandring och kriminalitet; man kan inte prata utan att hålla dessa saker som synonymer. Men det här handlar om 300 000 människor som riskerar att drabbas av detta förslag. Sverigedemokraterna sätter skräck och oro i en stor del av landets befolkning.

Detta är utan tvekan det mest oansvariga och oanständiga jag har varit med om under mina år i riksdagen. Man säger att de med permanent uppehållstillstånd inte ska vara här. Det är ju helt vansinnigt. Man gör det dessutom på ett sätt som ruckar på rättsstatens principer och gör Sverige mindre demokratiskt.

Fru talman! Jag skäms över det här. Detta är utan tvekan det mest oansvariga ledarskap Sverige någonsin har haft. Men det behöver kanske inte ledamoten här ta ansvar för - hon är ju i opposition när hon känner för det och i regeringsställning när hon känner för det, så kritiken kan ju rinna av.

Kan ledamoten förtydliga hur arbetsfördelningen ser ut? Du vill smita ifrån ansvar när du får kritik och frågor, Ann-Christine From Utterstedt, men när du känner för att stå i en talarstol och slänga ur dig all rasism i världen är det helt okej. Berätta gärna om arbetsfördelningen inom regeringen och samarbetspartiet!

Anf. 49 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Fru talman! Där drog ledamoten rasistkortet igen. Det är ganska tröttsamt, får man säga. Men det är klart - vissa här i världen utvecklas, och vissa gör det inte.

Vänsterpartiet står på brottsoffrens sida när man känner för det, men i många fall har Vänsterpartiets svans ämnat stå på förövarnas sida i stället. Det tycker jag är högst anmärkningsvärt. Kan inte ledamoten förklara för mig och för svenska folket varför man så gärna vill att grova brottslingar ska finnas ute i vårt samhälle här i Sverige? Varför vill man inte utvisa dem härifrån?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna talaren om att ledamoten Tony Haddou inte har någon ytterligare replikrätt.)

Anf. 50 Jonny Cato (C)

Fru talman! Mycket har jag hört, men detta var nog faktiskt ett av de värsta anföranden jag hört i Sveriges riksdag. Man drar inte rasistkortet, för det var ren och skär rasism i vissa delar.

Ledamoten hade möjlighet att presentera Sverigedemokraternas integrationspolitik. I stället var det en lång lista med "allt är invandrarnas fel" och "allt var bättre förr". Det var det vi fick höra.

Till alla där ute som tittar på denna debatt vill jag säga att det finns en annan väg framåt. Det finns många personer här i kammaren som inte håller med om att allt är invandrarnas fel. Vi måste också se oss själva i spegeln - politiken kan göra så mycket mer för att integrationen ska bli bättre.

Tidöavtalet är verkligen Sverigedemokraternas politik. Ytterligare ett tecken på det är att det inte finns ett enda integrationsförslag i Tidöavtalet.

Vi kanske inte är överens om mycket, men vi kan i alla fall vara överens om en sak: Det är fler som behöver lära sig det svenska språket, det är fler barn som behöver se sina föräldrar gå till arbetet på morgonen och det är fler utlandsfödda kvinnor som behöver gå från utanförskap till innanförskap.

Nu ger jag ledamoten ytterligare en chans. Vad är Sverigedemokraternas politik för att fler ska lära sig svenska? Vad är Sverigedemokraternas politik för att fler barn ska se sina föräldrar - sina mammor och pappor - gå till jobbet varje morgon? Och vad är Sverigedemokraternas politik för att fler utlandsfödda kvinnor ska gå från utanförskap till innanförskap? Nu har du chansen, Ann-Christine From Utterstedt - jag hoppas att du tar den.

(Applåder)

Anf. 51 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att Centerpartiet och ledamoten tenderar att vara rödare än Socialdemokraterna själva i vissa delar.

Jag noterar att ledamoten förespråkar en regering som inte ens har haft kontroll över vilka människor som bor i vårt land och befinner sig här. Regeringen har till exempel inte varit särskilt överens med Säpo i dessa frågor, för Säpo är högst intresserade av att veta exempelvis vilka terrorister som uppehåller sig i vårt land.

Det kommer att genomföras en folkräkning. Den är högst väsentlig, för vi behöver ha kontroll över vilka som bor - eller uppehåller sig - i vårt land. Som jag sa tidigare är det heller ingen mänsklig rättighet för någon att bo just i Sverige.

Som ledamoten väl vet har vi med en hel del av våra integrationsförslag och politiska förslag i Tidöavtalet. Bland annat ska det utredas hur man ska kunna utvisas från landet om man inte längre bedöms ha ett skyddsbehov eller om man har bristande vandel. Detta kommer att utredas.

I övrigt noterar jag att Centerpartiet och ledamoten inte är nöjda med Sverigedemokraternas politik och anförande, och det är jag faktiskt inte speciellt förvånad över. Det vore väl konstigt om Centerpartiet var överens med oss. Men vi ska inte förglömma att svenska folket har röstat för det här maktskiftet - det är väljarnas vilja vi ser.

Anf. 52 Jonny Cato (C)

Herr talman! Jag ställde tre mycket enkla frågor: Hur ska fler bli bättre på det svenska språket, hur ska fler pojkar och flickor se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen och hur ska fler utlandsfödda kvinnor gå från utanförskap till innanförskap? Jag fick svaret: folkräkning och utvisning. Alltså, på riktigt!

Man säger att det är detta som det svenska folket har röstat på, men jag tror genuint att det svenska folket har röstat på en bättre integrationspolitik. När jag pratar med väljarna låter det faktiskt som att de tror att det är detta de får med Sverigedemokraterna, men det får de ju inte.

Oavsett vad Sverigedemokraterna tycker, och oavsett Tidöavtalet, kommer utlandsfödda människor att stanna i det här landet. Hur ska de få bättre förutsättningar att lära sig svenska? Hur ska fler få möjlighet att gå till ett arbete på morgonen? Hur ska fler utlandsfödda kvinnor gå från utanförskap till innanförskap?

Nu är Sverigedemokraterna inne i värmen, och nu kan ni inte skylla på någon annan, på sossarna eller på oss. Nu har ni ansvaret de kommande fyra åren för Sverige och för integrationen. Då måste man också ta ansvaret. Ansvar förpliktar. Att sitta i regering eller inte, men man har det nära samarbete man har med regeringen. Det är er politik som ska genomföras med anledning av Tidöavtalet. Då måste man ha svar på några av vår tids absolut viktigaste frågor, och integrationen är en sådan fråga. Även om jag inte håller med de andra partierna kan jag konstatera att det är sju partier i kammaren som har en integrationspolitik. Den kan vara bra eller dålig utifrån mitt perspektiv, men det finns sju partier som har en politik och ett parti som inte har det, nämligen Sverigedemokraterna.

Nu får Ann-Christine From Utterstedt två minuter på sig. Ge mig sedan ett svar på hur fler ska lära sig svenska.

Anf. 53 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Herr talman! Det här är ett spännande replikskifte såtillvida att jag inte visste förrän nu att ledamoten Cato är min uppdragsgivare och att det är ledamoten Cato som bestämmer här i kammaren hur jag ska tala, uttrycka mig och vad jag ska prata om. Men det var spännande.

Själv ser jag det så att det är väljarna och mitt parti som är mina uppdragsgivare.

Det är jätteviktiga frågor som ledamoten tar upp, nämligen att lära sig svenska, ingå i det svenska samhället och få ett arbete. Och det är frågor som vi inte ska förringa på något sätt. Det gör inte jag, och det gör inte mitt parti. Och det visar Tidöavtalet tydligt.

Först och främst handlar det om den egna viljan, att vilja ingå i det svenska samhället, att vilja lära sig språket. Det är naturligtvis en grundsten för om man som individ ska lyckas eller inte.

Vi kan inte på något sätt dra alla över en kam. Det finns människor som kommer till vårt land som inom två år behärskar svenska språket, har en bra anställning, arbetar och bidrar till det svenska samhället på ett positivt sätt. Å andra sidan ser vi andra människor, andra individer, som jag sa i mitt anförande, som har bott här i 15 år som fortfarande inte hjälpligt klarar svenska språket.

Jag och mitt parti hävdar att om det är så finns det inte tillräckligt egenintresse för att vilja ingå i vårt samhälle och vårt västerländska sätt att leva, och då ska man inte heller bo kvar här.

Anf. 54 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Jag begärde replik när sverigedemokraten gjorde ett stort nummer i sitt anförande av att man inte sitter i regeringen. Det är ju sant, men Sverigedemokraterna sitter i Regeringskansliet och i Rosenbad. Man kan kalla sig ett oppositionsparti om man vill, men vi vet alla att det är Sverigedemokraterna som håller i kopplet på den här regeringen.

Tillsammans med sin regering har Sverigedemokraterna nu lagt fram sin politik. På det här området går det bland annat ut på att lägga ned Delegationen mot segregation, det vill säga den myndighet som har haft det sammanhållna ansvaret för arbetet mot just segregation. Man tar även bort investeringsstödet, som har haft till syfte att främja byggandet av fler hyresrätter eftersom det är viktigt att också rent fysiskt bygga bort segregationen. Man skär ned i vuxenutbildningen och arbetsmarknadspolitiken, och därtill har man meddelat att man tänker riva upp bosättningslagen, som syftar till att alla kommuner ska dela på det ansvar som ändå finns för flyktingmottagandet.

Allt detta gör högerpartierna, trots att de naturligtvis är fullt medvetna om att samtliga dessa reformer är sådant som bidrar till att spä på segregationen. Därför undrar jag om Sverigedemokraterna över huvud taget har en ambition att bryta segregationen, som är ett stort problem i vårt samhälle i dag. Kan Sverigedemokraterna ge ett enda exempel på hur man tänker snabba på etableringen, öka integrationen och bryta segregationen?

Anf. 55 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för hennes engagemang och frågor.

Jag konstaterar att den tidigare S-regeringen i allra högsta grad har gått i MP:s koppel. Jag kan förstå att ledamoten liknar den sittande regeringen med att den skulle gå i Sverigedemokraternas koppel på något sätt. Men jag kan försäkra ledamoten att så inte är fallet. Min uppfattning är att samarbetspartierna har förhandlat fram ett avtal med varandra som alla parter är nöjda med. Det är därför avtalet finns, och det är därför regeringen sitter med vårt stöd.

Jag kan inte låta bli att fundera över följande. Socialdemokraterna har haft åtta år på sig att göra något åt segregationen och att kunna hantera integrationen på ett bra sätt, men man har valt att inte göra det. Det Socialdemokraterna har valt att göra, med stöd av andra partier, är att göra segregationen ännu allvarligare. I stället för att göra något åt den har man spätt på den ännu mer. Det är oerhört oansvarigt.

Jag och mitt parti, och jag försäkrar att även regeringspartierna tänker samma sak, ska naturligtvis göra något åt detta. Det är därför avtalet finns. Ledamoten kan vara lugn med att vi kommer att göra det bästa av detta. Vi kommer att se förändringar som inte hade skett om Socialdemokraterna hade fortsatt i regeringsställning. Men nu har svenska folket röstat för det här maktskiftet, så nu kommer vi att se förändringar på området.

Anf. 56 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Jag ställde alltså frågan om vad Sverigedemokraterna vill göra för att bryta segregationen, och jag bad om att få ett endaste exempel. Jag fick inget.

Vi socialdemokrater menar allvar när vi säger att vi vill bryta segregationen, och det behövs därför en generalplan som spänner över flera politikområden. Jag kommer att tala mer om det snart.

För oss är det en grundförutsättning att migrationspolitiken är stram. Vi ska ställa höga krav på den enskilda, men vi behöver också ge aktivt stöd till den enskilda.

Det är här vi har den stora skiljelinjen. Sverigedemokraterna vill inte ha en integrationspolitik. Tvärtom har man stått här, år efter år, och i det närmaste föreslagit att integrationspolitiken ska avskaffas.

Anledningen till motståndet mot de integrationsfrämjande insatserna tror jag, när jag hör på ledamoten, bottnar i att man faktiskt inte enbart är emot invandring utan också är emot invandrare. Det var, herr talman, en bedrövlig nivå på anförandet vi alldeles nyss hörde.

Sverigedemokraterna har, som sagt, ingen integrationspolitik. Det är därför man inte kan ge de exempel som efterfrågas om hur Sverigedemokraterna ska bryta segregationen. Man struntar helt i det aktiva stödet för att få människor in på arbetsmarknaden, in i det svenska samhället. Man stirrar sig blind på kraven och strösslar sedan politiken med sådant som snarare bidrar till ökad social splittring. Det är därför Sverigedemokraterna inte kan ge något endaste exempel, trots upprepade chanser, på hur segregationen ska brytas.

Anf. 57 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Herr talman! Ledamoten vet mycket väl att Sverigedemokraterna vill minska invandringen. Det är en av de åtgärder som är allra viktigast för att kunna ta hand om det vi brottas med inom landet i dag.

Man kan inte fylla på ett land med människor år efter år utan att ge dessa människor en ärlig chans. Det har Socialdemokraterna inte gjort under åtta år. De har inte fått en ärlig chans när de har kommit till Sverige. De har flyttat till ett utanförskapsområde, och de har levt i detta utanförskapsområde utan några särskilda chanser till att lyckas. Det är Socialdemokraternas ansvar att det ser ut så. Detta tänker den här regeringen, med stöd av oss, göra skillnad på.

Ledamoten säger att Sverigedemokraterna inte har någon integrationspolitik. Då vill jag råda ledamoten att läsa Tidöavtalet och läsa våra tidigare kommittémotioner. Ledamoten kan ta del av vårt principprogram. Det finns en hel del som vi vill göra, och det finns där svart på vitt.

Ledamoten har helt rätt i att det finns en tydlig skiljelinje. Till skillnad från Socialdemokraterna vill vi i Sverigedemokraterna ta ansvar för något som vi själva inte har ställt till. Socialdemokraterna däremot har inte varit intresserade av att ta ansvar de senaste åtta åren de satt i regering och hade chansen.

Ni hade chansen. Ni tog den inte.

Anf. 58 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det är ju fantastiskt vilket resultat vi har att se fram emot om fyra år. Då kommer allt att ha förändrats - trots att Sverigedemokraterna inte sitter i regeringen.

Många med mig har förvånats över touchen på den sverigedemokratiska ledamotens inlägg, och jag skriver under på det. Allt var bättre förr, tydligen. Ledamoten pratade också om mäns våld mot kvinnor. Jag undrar om det var så mycket bättre förr, på 20, 30, 40 och 50-talen. Hur mycket var det som kom fram då? Hur mådde kvinnor och barn då, i fattigdom?

Det gäller, Ann-Christine From Utterstedt, att ha respekt för brottsoffren. Ord betyder någonting. Ord betyder verkligen någonting, och jag undrar: Tror ledamoten att det spelar någon roll för kvinnan som blev nedknuffad i ett gruvhål om den som gjorde det har ett svenskt eller ett utländskt efternamn? Det är min fråga till ledamoten.

Anf. 59 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna och reflektionerna!

Ledamoten tar upp att vi behöver ha respekt för brottsoffren. Jag förstår ärligt talat inte varför ledamoten ställer frågan om det till mig och mitt parti. Vi är ju de som i allra högsta grad har respekt för brottsoffren och står på brottsoffrens sida.

Kan inte ledamoten försöka förklara för mig och för Sveriges övriga befolkning varför man är beredd att låta grova brottslingar vara kvar i det här landet och dessutom försvarar det? Det är inte att stå på brottsoffrens sida, inte någonsin eller någon gång. Men ledamoten kan försöka förklara för mig och andra i den här kammaren hur det kommer sig att Centerpartiet står mer på brottsoffrens sida när man inte är beredd att utvisa exempelvis grova brottslingar.

För kvinnan som blev nedknuffad i ett gruvhål spelar det naturligtvis ingen roll vad han har för efternamn. Men det spelar naturligtvis roll vilka konsekvenser man får av en sådan handling.

Här är Sverigedemokraterna tydliga: Vi måste ha hårdare straff. Det är inga konstigheter. Men Centerpartiet kan väl förklara hur man ser på det här frågorna eftersom ledamoten nu har väckt dem.

Anf. 60 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Till slut kom faktiskt svaret på min fråga: Nej, för kvinnan som blev nedknuffad i gruvhålet har efternamnet ingen betydelse.

Jag tackar för det svaret, för det är trots allt det det handlar om. Kriminella ska straffas. Oavsett om det handlar om mäns våld mot kvinnor eller om vad som helst i övrigt ska kriminella straffas, oavsett vad de har för efternamn.

Centerpartiet står upp alla dagar i veckan för brottsoffer. Vi jobbar mot mäns våld mot kvinnor. Vi jobbar mot prostitution. Vi lyfter fram det i varje anförande, i varje förslag och i varje debatt. Men det gäller alla. Det gäller alla kriminella. De ska ha sitt rättmätiga straff, och för brottsoffren spelar det ingen roll vad de har för efternamn.

Anf. 61 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Herr talman! Det är förvånande att Centerpartiet och ledamoten uppvisar en sådan fördomsfullhet. Jag är förvånad.

Centerpartiet säger här att det inte spelar någon roll vilket efternamn man har. Nej, okej, så kan det vara. Men det är ju inte det som är intressant. Jag är förvånad över skillnaden Centerpartiet gör mellan olika människor.

Det är värderingarna man har som gör skillnad. Vad man heter i efternamn spelar väl ingen roll över huvud taget. Det är ens värderingar som gör skillnad, och jag är som sagt förvånad över den fördomsfullhet som ledamoten uppvisar.

Anf. 62 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Sverige ska vara ett jämlikt och jämställt land. Socialdemokraternas politik på det här området bygger på idén om att alla människor i vårt land ska vara en del av samhället på lika villkor - oavsett bakgrund, etnicitet, kön, ålder och sexuell läggning. Diskriminering och rasism ska alltid bekämpas. Vi ska alla möta lika rättigheter och möjligheter men också lika skyldigheter och förväntningar. Sverige ska vara ett samhälle som håller ihop. Vi ska inte ha några parallellsamhällen.

Men i dag sliter segregationen sönder vårt land. Det ökar misstron och göder kriminaliteten. Jag tror inte att det finns någon quickfix på det här problemet, tyvärr, utan här krävs en bred offensiv. Vi socialdemokrater vill därför se en generalplan för att ta itu med segregationsproblemen från roten.

Tyvärr har vi fått en ny regering som är styrd av Sverigedemokraterna och som tydligt signalerar att man inte delar vår ambition att bryta segregationen.

Man väljer exempelvis att lägga ned den myndighet som haft det sammanhållna ansvaret för arbetet mot segregationen. Investeringsstödet för att bygga nya hyresrätter försvinner redan vid årsskiftet, och bosättningslagen ska enligt Tidöavtalet rivas upp så att rika kommuner utan en stor diaspora ska kunna slippa undan sin del av ansvaret för att ta emot nyanlända.

Regeringen och Sverigedemokraterna skär också ned på vuxenutbildningen och den individanpassade arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp samtidigt som vi går in i lågkonjunktur. Den delen tycker jag är särskilt anmärkningsvärd, eftersom en av de mest uppenbara bakomliggande förklaringarna till segregationen är att människor som har invandrat till Sverige inte i tillräckligt hög utsträckning har lyckats etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag vill också vara tydlig med att det är Socialdemokraternas bestämda uppfattning att en grundförutsättning för att lyckas bryta segregationen är att vi har en fortsatt stram migrationspolitik.

Vi lade om politiken under vår tid i regeringsställning, först efter flyktingkrisen 2015 och därefter så sent som förra året när vi fick på plats en ny permanent utlänningslag. Det stora paradigmskiftet som det talas om har alltså till stor del redan skett inom migrationspolitiken.

Sverige ska ta sin del av ansvaret i EU för att ge människor skydd undan krig och förtryck. Men vi ska inte ha ett regelverk som skiljer sig avsevärt från övriga EU, och vi ska inte ta emot fler människor än vad vi har kapacitet att integrera i samhället.

Även om etableringstiden kortades avsevärt under vår tid i regering är det uppenbart att samhällets förmåga att erbjuda bostäder, jobb, utbildning, samhällsintroduktion och gemenskap har brustit, med segregation, trångboddhet och utanförskap som konsekvens.

Herr talman! Det är snarare i viljan att ta itu med dessa följdverkningar än själva migrationspolitiken som vi finner de riktigt stora skiljelinjerna i svensk politik i dag. Jag tycker att det är viktigt att säga det.

Den som inte har rätt att vara i Sverige ska lämna landet. Men den som beviljas uppehållstillstånd enligt de nya reglerna ska snabbt integreras. Det ska vara högt ställda och tydliga krav på den enskilde att göra sig anställbar och lära sig svenska.

Därför gjorde vi socialdemokrater det till en skyldighet att delta i etableringsinsatser, inte bara till en rättighet som den tidigare alliansregeringen. Vi införde också en utbildningsplikt för de nyanlända som behöver utbildning för att komma i arbete. Annars kan ersättningen dras in.

Att ensidigt hänvisa till en stram migration och högt ställda krav kommer inte att räcka, för det ger inte människor de färdigheter som krävs. Detta behöver ackompanjeras av verktyg och stöd.

Det kanske allra viktigaste är en aktiv arbetsmarknadspolitik - precis det som Sverigedemokraterna och regeringen nu skär ned på. Det behövs en bred palett av individanpassade insatser såsom utbildning, vägledning, matchning, kompetenskartläggning, språkträning, subventionerade anställningar och praktik. Listan kan göras längre. Allt detta krävs för att man ska kunna komma närmare och slutligen in på den reguljära arbetsmarknaden.

Trots att högerpartierna satt i opposition förra året lyckades de tyvärr samla en majoritet för sin budget och skrota extratjänsterna, som var ett viktigt verktyg inte minst för utrikes födda kvinnor att komma närmare egen försörjning. Nu fortsätter dessa partier i samma anda.

Vi kan i alla fall glädjas åt ett nytt verktyg i verktygslådan, inte tack vare regeringen, ska tilläggas, utan tack vare att arbetsmarknadens parter äntligen har enats om ett avtal om de nya etableringsjobb som riktar sig till nyanlända och långtidsarbetslösa. Upplägget är att lönen finansieras av både arbetsgivaren och staten så att den motsvarar lägsta lön i kollektivavtalet. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen omfamnar detta med samma entusiasm som vi socialdemokrater gör - och gjorde under vår tid i regeringsställning, då vi arbetade intensivt för att stödja framtagandet av denna jobbform. Etableringsjobben visar på styrkan i den svenska partsmodellen.

Herr talman! Även om vi ska prata mer arbetsmarknadspolitik i nästa debatt vill jag här och nu höja ett varningens finger för att integration från borgerligt håll ofta nämns som skäl för att motivera sämre trygghet på arbetsmarknaden. Det heter att trösklarna och lönerna måste ned för att få in fler och på så vis öka integrationen.

Missförstå mig rätt - vi är helt överens om att fler ska in på arbetsmarknaden och att det behövs arbetstillfällen som inte kräver en lång utbildning. Men det vore förödande för det svenska löntagarkollektivet att öppna upp för sämre löner och villkor för vissa utpekade grupper, för vi vet att det i förlängningen innebär en generell press nedåt.

Dessutom låser det in vissa grupper i låglönebranscher och legitimerar urusla löner som vuxna människor inte kan försörja sig och sina barn på och villkor som de flesta av oss aldrig skulle acceptera.

Går det någonsin att bryta segregationen så? Nej, jag tror inte det. Låga löner, dåliga villkor och osäkra anställningar kan inte lösa integrationsproblemen. En stram migration i kombination med trygga jobb och en lön som går att leva på är en förutsättning för en hållbar integration.

Herr talman! Avslutningsvis: Jag ser att en av svensk politiks stora skiljelinjer har tydlig bäring på det här politikområdet och segregationen. Det handlar om huruvida vi ska dra samhället i en riktning mot mer exkludering och splittring eller mot mer gemenskap och sammanhållning.

När jag lyssnar på tidigare talare i denna debatt blir det uppenbart att Sverigedemokraternas och regeringens fokus inte är att bekämpa segregationen utan snarare att göra livet så eländigt som möjligt för vissa utpekade grupper. Att skära i arbetsmarknadspolitiken kommer inte att förbättra integrationen, för att ta ett exempel.

Herr talman! Tidöavtalet innehåller även en del inhumana excesser såsom förslag om angiverilag, utvisning av prostituerade kvinnor och begränsad rätt till tolk inom vården. Det är bara att konstatera att det här är en ynklig politik och fel väg att gå för att på riktigt komma åt segregationsproblemen.

Nej, herr talman, Sverige ska vara ett land där varje unge får se mamma och pappa gå till jobbet och där vi alla kan forma våra liv och ta nya språng. Sverige ska vara ett land som håller ihop, inte ett som dras isär av klyftor, misstro och segregation.

(Applåder)

Anf. 63 Viktor Wärnick (M)

Herr talman! När jag läser Socialdemokraternas följdmotion för utgiftsområde 13 blir jag, och säkert många med mig, konfunderad. Det första de socialdemokratiska ledamöterna i arbetsmarknadsutskottet skriver i sin motion, alltså i portaltexten, lyder: "Vi anser att Sverige ska ha en fortsatt stram migrationspolitik. Paradigmskiftet som skedde på det här området i samband med flyktingkrisen 2015 skedde under vår tid i regeringsställning. Sverige ska ta sin del av ansvaret i EU - varken mer eller mindre - för att ge människor skydd undan krig och förtryck. Vi kan inte permanenta en ordning där vi tar emot fler människor än vad vi har kapacitet att integrera i samhället."

Trots dessa barska ord och påståendet att de vill bedriva en "stram migrationspolitik" föreslår Socialdemokraterna att Sverige ska ta emot fem gånger fler kvotflyktingar än i den moderatledda regeringens förslag, och följaktligen tillför de flera hundra miljoner kronor mer av skattebetalarnas pengar till ändamålet än vad som anslås i budgetpropositionen inom detta utgiftsområde.

Herr talman! Vi får ofta hör att det minsann var tack vare S-MP-regeringen som det skedde ett paradigmskifte på migrationspolitikens och integrationspolitikens område - vilket faktiskt är historierevisionism. Ord och handling hänger inte heller ihop i nuvarande S-politik, så därför frågar jag Teresa Carvalho: Hur kommer det sig att Socialdemokraterna vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot flest kvotflyktingar i hela EU?

Anf. 64 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Moderaternas analys av svensk politik känns lite daterad. Jag hoppas att de flesta vet att Socialdemokraterna står för en stram migrationspolitik och att vi lade om politiken under vår regeringstid, dels efter flyktingkrisen, då situationen i Sverige blev ohållbar, dels när vi fick den nya utlänningslagen på plats, där vi på många punkter gick från en mer generös politik till en stramare. Denna politik har jag inga problem att upprepa. Vi ser att Sverige behöver en betydligt stramare migrationspolitik framgent än vad Sverige har haft de senaste decennierna under såväl alliansregeringen som vår tid vid makten. Så är det, och det är inget problem för mig att konstatera det ännu en gång.

Jag förstår dock att Moderaterna vill upprätthålla detta som en stor konflikt i svensk politik, för det vore gynnsamt för Moderaterna med flera partier om vi socialdemokrater ville ha en mer generös flyktingpolitik än vad vi faktiskt har. Men så är alltså inte fallet, utan den stora skiljelinjen hittar vi snarare i synen på integration och segregation.

Till sist: Vad gäller kvotflyktingarna vill jag säga till den som lyssnar på debatten och kanske inte hänger med i de olika begreppen att kvotflyktingar alltså är de som omfördelas direkt från flyktingläger via FN. Där finns bland andra yazidiska tjejer som har lyckats fly tillvaron som sexslavar hos IS samt barnsoldater från Kongo. Det handlar om dem med de största behoven.

Vi kan diskutera antal. Jag tror inte att det finns en magisk siffra som är den korrekta. Men vi står fast vid den siffra som vi tidigare kom överens om mellan flera partier.

Anf. 65 Viktor Wärnick (M)

Herr talman! Jag förstår att det är svårt för Teresa Carvalho att komma undan det faktum att Sverige även i fortsättningen ska vara det land inom Europeiska unionen som tar emot flest kvotflyktingar av alla. I år har länderna åtagit sig att ta emot 23 000 kvotflyktingar på ett ungefär. Andelen för svensk del är enormt hög om man ser till den totala volym som Europeiska unionens medlemsländer har åtagit sig.

Om man ser på vad UNHCR önskar att Europeiska unionen ska göra kan man se att det handlar om ungefär 40 000 kvotflyktingar årligen. Då hamnar siffran på 900 kvotflyktingar, som vi moderater tillsammans med samarbetspartierna har lagt fram, i rätt härad. Det står i proportion till vad Sverige ska ta emot.

Det är egentligen denna konflikt som finns i betänkandet, om man tittar på hur anslagen fördelas. Det är därför jag tar upp detta med ledamoten och frågar. Det handlar om flera hundra miljoner ytterligare som Socialdemokraterna vill lägga på detta, samtidigt som man säger sig bedriva en stram migrationspolitik. Jag får faktiskt inte detta att gå riktigt ihop.

Det är klart att integration och volym hänger ihop. Det tror jag att de flesta av oss i den här kammaren nu kan erkänna.

Sverige tar och har historiskt tagit ett stort ansvar när det gäller att ta emot människor på flykt. Det vi har misslyckats med är integrationen. Vi har misslyckats med invandrares etablering i samhället, på arbetsmarknaden och i övriga delar. Därför är det viktigt att ord och handling hänger ihop.

Därför frågar jag nu ledamoten ytterligare en gång: Hur kommer det sig att man påstår att man bedriver en stram migrationspolitik samtidigt som man ska ta emot fem gånger fler kvotflyktingar än regeringen föreslår?

Anf. 66 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Jag svarade på frågan om antalet kvotflyktingar i första replikskiftet, men jag kan upprepa att jag inte ser att det finns en magisk siffra som är den absolut rätta.

Men jag kan konstatera att vi mycket riktigt har kvar nivån på 5 000 i vårt budgetalternativ, som ju är det som vi kom överens om mellan flera partier tidigare. Detta är en mindre del av de flyktingar som kommer till Sverige, och det är de som har de absolut största behoven. Vi ser alltså inte att det i första hand är just antalet kvotflyktingar som behöver minska. I övrigt står vi dock för att vi behöver ha en betydligt mer stram migrationspolitik än vi har haft under de senaste decennierna.

Nu handlar den här debatten egentligen om integration och segregation. Jag noterar att Viktor Wärnick ändå kom till detta på slutet. Det uppskattar jag.

Det var ju inte så mycket egna förslag som lyftes fram, men det kanske kommer i anförandet senare. Men jag passar väl på att ställa frågan helt enkelt: Utöver den strama migrationen, som vi i stora stycken är överens om, vad ser Moderaterna är det som kommer att snabba på etableringen och minska eller helst bryta segregationen?

Som jag läser det är det här som vi har de stora konfliktlinjerna. De finns inte i migrationspolitiken, hur gärna Viktor Wärnick ändå vill debattera detta politikområde och måla upp det som den stora konflikten. Men det är snarare i integrations- och segregationspolitiken som skiljelinjerna går.

Hittills har vi sett en rad förslag om hur högerpartierna avser att spä på segregationen. Finns det något som man har tänkt göra för att bryta segregationen, eller är detta, herr talman, inte någonting som står på de högerkonservativas agenda för den här mandatperioden?

Anf. 67 Magnus Jacobsson (KD)

Herr talman! När jag har haft förmånen att sitta och lyssna här har jag så sakteliga börjat fundera på om jag befinner mig i finansdebatten eller i arbetsmarknadsdebatten. Men i vilket fall som helst har det uttalats en del från våra socialdemokratiska vänner som inte bara kan stå oemotsagt.

Exempelvis har man hävdat att vi drar ned på ekonomin i kommuner och regioner. Det är helt enkelt inte korrekt. Vi ökar med 12 miljarder. SKR konstaterar också att den energilösning som vi nu jobbar på kommer att ge ytterligare 5 miljarder till kommuner och regioner.

Detta ska givetvis ställas mot socialdemokratin, som vill fortsätta med reduktionsplikt, vilket kommer att ge 9 kronor mer vid pump. Det kommer att drabba kommuner och regioner stenhårt.

Vi ser också i deras budget hur man vill höja skatten med 13 miljarder i ett läge där vi har stora ekonomiska problem. Höjd skatt i detta läge riskerar att leda till att fler går ut i arbetslöshet. Det riskerar att leda till att den kommunala ekonomin drabbas, då det blir färre som betalar skatt.

Vi hör här i debatten också att vi i regeringspartierna drar ned på vuxenutbildningen. Det är en sanning med modifikation. Det som avvecklas är ju en extrasatsning med anledning av covid som var tillfällig, och denna tillfälliga satsning upphör nu. Man kan givetvis diskutera om det är rätt eller fel tillfälle att göra det, men det är inte helt rätt att påstå att man drar ned på något när det i själva verket handlar om en tillfällig åtgärd som upphör.

Tittar vi sedan rent generellt på arbetsmarknaden - jag får ändå försöka komma till ämnet, herr talman - är det totalt 95,6 miljarder vi satsar på de områden som vi avhandlar i dagens båda debatter om AU1 och AU2. Socialdemokraterna lägger 2 miljarder mer och Centern 5 miljarder mindre. Vad har ni för regeringsunderlag?

Anf. 68 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Oj, detta var en bit utanför utgiftsområde 13, får man säga! Men jag ska med glädje ta mig an detta replikskifte också, så att Kristdemokraterna ska få svar på dessa frågor.

Låt oss börja med välfärden. Vi fick höra av ledamoten här att det i debatten hade påståtts - jag tolkar det som att han syftade på att jag skulle ha sagt det, men det kan ha varit någon annan - att regeringen drar ned på bidragen till kommunerna för att finansiera välfärden. Jag sa ingenting sådant.

Däremot kan jag med glädje kommentera att det förvisso inte är direkta neddragningar, men stödet till kommunerna och regionerna är så pass litet att det i praktiken kommer att innebära neddragningar i välfärden. Så är det ju. Kommunerna kommer inte att ha råd att bevara ens nuvarande nivå på välfärden. Det kommer att bli antingen skattehöjningar eller neddragningar i välfärden. Det är vad regeringens och Sverigedemokraternas politik bidrar till.

Det mest anmärkningsvärda vi fick höra var dock att vi höjer skatterna. Nu minns jag inte vilken siffra ledamoten nämnde här, men detta är en lögn! Vi socialdemokrater höjer inga skatter i vårt budgetalternativ. Det vi gör är att vi säger nej till stora skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi säger att de pengarna behövs i välfärden, och de behövs på arbetsmarknadsområdet i stället.

Vi har inga skattehöjningar, men vi säger nej till skattesänkningar för dem som tjänar väldigt mycket.

Till sist vill jag kommentera detta med vuxenutbildningen. Det skiljer alltså 1 miljard om man jämför 2022 och 2023 i regeringens budget. Det är i alla fall vad jag kallar en neddragning.

Anf. 69 Magnus Jacobsson (KD)

Herr talman! Att höja brytpunkter och tal gör ju att fler kommer in i den statliga beskattningen. Det är de facto att höja skatten för enskilda. Det får också som resultat att man försvagar köpkraften.

Att försvaga köpkraften i ett läge där ekonomin backar är att öka risken för arbetslöshet. Ökad arbetslöshet kommer att ge mindre pengar till de kommuner och regioner som jag vet att både vi kristdemokrater och ni socialdemokrater gärna värnar.

Återigen hör vi samma resonemang när det gäller vuxenutbildningen. Ja, det skiljer 1 miljard, men det är fortfarande inte någon aktiv neddragning, utan det handlar om en tillfällig åtgärd som inte fortsätter. Man kan givetvis diskutera om den behövs.

Vi är på väg in i en tuffare ekonomisk situation. Jag är helt övertygad om att regeringen kommer att återkomma i kommande budget om hur man ser på vuxenutbildning, för det är och förblir en av de viktiga åtgärder vi har. Jag kommer själv att komma in på detta i mitt tal när det gäller hur vi utvecklar samhället, förbättrar arbetet mot utanförskap och förstärker integrationen.

Återigen: Våra kommuner och regioner får ofantligt mycket pengar. De jobbar hårt med dessa pengar och gör goda saker för dem. Om jag läser rätt i budgeten är det 8 miljarder som skiljer i detta budgetområde mellan oss och socialdemokratin. Man låtsas som att detta skulle innebära skillnaden mellan himmelrike och helvete - förlåt bildspråket! - men det är helt enkelt inte sant.

Jag återkommer till min sista fråga när det gäller arbetsmarknadsutskottets område - AU1 och AU2. Vår totala budget är 95,6 miljarder. S gör en förändring med ungefär plus 2, och Centern gör en förändring med ungefär minus 5. Vad har S för regeringsunderlag?

Anf. 70 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Då fick vi till sist höra det som många av oss har haft på känn: Kristdemokraterna tycker att välfärden har tillräckligt med resurser. Jag är av en helt annan uppfattning, och många av de förskollärare och undersköterskor som jag har mött under hösten har vittnat om en helt annan bild.

Vi har också fått höra att om man säger nej till skattesänkningar för höginkomsttagare kommer köpkraften att minska för denna grupp. Jag är betydligt mer bekymrad över köpkraften hos landets låginkomsttagare - vanligt folk - som nu oroar sig över hur de ska klara att betala elräkningen när elkompensationen eller högkostnadsskyddet mot höga elräkningar, som skulle vara på plats den 1 november, dröjer. Det var ett vallöfte från regeringspartierna och Sverigedemokraterna, men vi har inte sett något av det ännu. Detta oroar mig mycket mer.

Vi säger mycket riktigt nej till stora skattesänkningar för höginkomsttagare, som vi tror klarar sin köpkraft ändå. I stället väljer vi att lägga pengarna på tillfälligt barnbidrag, på tankningskompensation för dem som bor i glesbygd och är beroende av bilen samt på välfärden. Vi lägger också pengar på arbetsmarknadspolitiken för att människor ska komma i jobb och för att vi ska använda denna tid till att rusta människor så att de får de färdigheter som behövs när det vänder uppåt igen.

Vad gäller vuxenutbildningen, herr talman, kan vi väl vara överens om att vi kan kalla en spade för en spade. När man tar bort 1 miljard kallar jag det för en neddragning. Vi säger för övrigt nej till denna neddragning.

Till sist, vad gäller regeringsunderlaget vet jag inte om ledamoten från Kristdemokraterna har missat detta, men nu är det hans parti som sitter i regeringen och inte vi socialdemokrater. Jag tar ansvar för Socialdemokraternas politik, ingen annans.

(Applåder)

Anf. 71 Viktor Wärnick (M)

Herr talman! Sverige har under mycket lång tid misslyckats med integrationen - låt oss vara ärliga med det. Hundratusentals människor som av olika anledningar har sökt sig hit, och i många fall också deras svenskfödda barn, har hamnat i utanförskap och bidragsberoende. Vad detta till slut har lett till är numera tyvärr vardagsmat i såväl nyhetssändningar som egenupplevda händelser för många i vårt land: otrygghet, brottslighet, gängskjutningar, hedersförtryck, bostadssegregation och trångboddhet, för att bara nämna några saker.

Så länge man inte erkänner eller ens ser problemen är det svårt att göra något åt dem. Därför är det viktigt att den moderatledda regeringen och riksdagens majoritet i form av samarbetspartierna - Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna - nu har fått svenska folkets mandat att agera och reformera.

Vi har i Tidöavtalet överenskommit att under mandatperioden lägga stor vikt vid att få ordning på migrations- och integrationspolitiken. Den budget som nu hanteras i Sveriges riksdag är ett första steg och ska naturligtvis inte ses som slutresultatet av den politik som våra fyra partier avser att bedriva, även om det ibland, något ohederligt kan tyckas, brukar låta så från den rödgröna oppositionen.

Herr talman! Som en del av utgiftsområde 13, som vi nu debatterar, ligger nyanlända invandrares etablering. Det kan tyckas att budgetpolitiken kan hanteras i de stuprör som kallas just utgiftsområden, men precis som framhålls av regeringen är det genom övergripande åtgärder i kombination med riktade åtgärder som integrationspolitiken måste bedrivas.

Därför kan man heller inte se utgiftsområde 13, och specifikt de delar som avser nyanlända invandrares etablering, som den fullständiga integrationspolitik som nu ska bedrivas, men självklart är att en del ligger inom arbetsmarknadsutskottets beredningsområde. Arbete är givetvis en viktig pusselbit för en lyckad integration, men det räcker inte som ensamt mått.

Herr talman! En riktad åtgärd som presenteras av regeringen i budgetpropositionen och som vi i utskottets majoritet står bakom är att det avsätts medel till Boverket för att fortsätta att säkra tillgång till analys- och uppföljningsverktyg med platsdata genom den så kallade Segregationsbarometern.

Sveriges goda tillgång till individdata behöver kombineras med en god tillgång till platsdata. Det är viktigt att utvecklingen i olika områden kan följas över tid för bland annat arbetslöshet, försörjningsstöd och skolresultat. För att kunna göra något åt problemen är det alltså viktigt att se dem och ha kunskap om dem.

Herr talman! Som ett led i att vända utvecklingen och lyckas med integrationen måste migrationen till Sverige minska kraftigt. Det gäller att vi får kontroll på invandringens nivåer på alla områden, inklusive kvotflyktingmottagandet.

Vi moderater, tillsammans med våra samarbetspartier, anser att mottagandet ska minska till 900 kvotflyktingar per år under mandatperioden, i linje med Sveriges andel av Europeiska unionens antal och utifrån UNHCR:s önskemål om 40 000 kvotflyktingar till de europeiska länderna framöver. Detta återspeglas i ett minskat anslag på ett antal hundra miljoner kronor för 2023 och uppåt 1 miljard kronor i slutet av mandatperioden.

Men här spretar det ordentligt i de rödgröna oppositionspartiernas skuggbudgetar. Socialdemokraterna, som i ord påstår sig vara de främsta försvararna av en restriktiv migrationspolitik i Sverige, visar sig i handling vilja ha ett högre kvotflyktingmottagande med över 16 000 fler vidarebosatta i Sverige under mandatperioden än vad vi moderater och samarbetspartier vill se. Centerpartiet och Miljöpartiet hakar föga förvånande på, och Vänsterpartiet vill gå ännu längre och införa en amnesti för ensamkommande barn och unga som varit i Sverige i över ett år.

En sak är väldigt tydlig hos den rödgröna oppositionens politik: Den kommer knappast att bidra till att lösa Sveriges jättelika integrationsproblem eftersom man till vänster i svensk politik inte ser dem, eller i varje fall inte erkänner dem.

Herr talman! Redan i regeringsförklaringen för två månader sedan var statsminister Ulf Kristersson tydlig. Han sa: "Det här är en regering för alla som anstränger sig och för alla som vill göra rätt för sig, oavsett om man har invandrat till Sverige eller om man är född här. Människor har under årens lopp kommit hit och bidragit med kunskap, entreprenörskap och skattepengar. När integrationen till det svenska samhället fungerar skapas ett rikare, tolerantare och mer framgångsrikt samhälle. Men . vi får aldrig vara toleranta mot intoleransen."

Det är i denna anda som integrationspolitiken nu förs och byggs av samarbetspartierna. Genom att se och erkänna problemen kan man göra något åt dem. Budgetpropositionens förslag till utgiftsområde 13 och arbetsmarknadsutskottets betänkande 1 bidrar med ett antal byggstenar till detta, och därför vill jag självfallet yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 72 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har inlett mandatperioden med att rada upp förslag som kommer att spä på segregationen. Jag har redan nämnt några av dem tidigare i denna debatt, men jag upprepar dem gärna. Det handlar exempelvis om nedläggningen av den myndighet som hade det sammanhållna ansvaret för arbetet mot segregation, om den upprivna bosättningslagen som fördelar ansvaret för de nyanlända som kommer till Sverige, om slopat investeringsstöd för byggandet av nya hyresrätter som behövs för att rent fysiskt bygga bort segregationen och om nedmonteringen av arbetsmarknadsinsatser och vuxenutbildning.

Jag får intrycket att regeringen inte har någon ambition att bryta segregationen, men jag vill ändå ge ledamoten från regeringens största parti en chans att svara. Det är inte regeringsunderlagets största parti - vi vet alla vilka det är som står utanför regeringen och dikterar villkoren - men jag tänker att någon från de partier som sitter i regeringen behöver svara. Hur har högerpartierna tänkt bryta segregationen? Det gäller alltså den segregation som redan finns i vårt samhälle i dag, inte den som eventuellt skulle kunna tänkas uppstå längre fram, beroende på vilken migrationspolitik vi har.

Vi är som sagt i stora stycken överens om att vi behöver ha en stram migrationspolitik. Men oaktat detta har vi ju en segregation här och nu. Vad är då högerpartiernas svar på hur den ska brytas? Eller är detta inte en ambition som finns på dagordningen för Moderaterna och deras kompisar i regeringsunderlaget?

Anf. 73 Viktor Wärnick (M)

Herr talman! Här ställs två månader mot två mandatperioder, alltså åtta år. Ledamöter från Socialdemokraterna och de övriga som stod bakom Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regering utkräver nu ansvar av den nya majoriteten efter två månader men vägrar att ta ansvar för sina två mandatperioder - åtta år! Jag kan tycka att det finns anledning att reflektera över detta.

Vi diskuterar nu utgiftsområde 13, vilket vi har att hantera med detta betänkande. Precis som jag nämnde i mitt anförande går det inte att se till vart och ett av utgiftsområdena isolerat i ett enskilt betänkande för att hitta helheten. Det gäller att se på helheten, bredden, i detta.

När det specifikt kommer till utgiftsområde 13 och arbetsmarknadsutskottets betänkande 1, som vi har här i dag, finns det ett förslag som skiljer sig från regeringens budgetproposition, alltså budgetförslaget från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna tillsammans med Sverigedemokraterna, och det är förslaget om ökat antal kvotflyktingar från Socialdemokraternas sida. I övrigt är det alltså ingen skillnad mellan förslagen. Ändå kommer man och tycker att man har en mängd olika anledningar att utkräva ansvar.

Det vi säger är att vi nu har en mandatperiod på oss. Vi har ett Tidöavtal som reglerar hur vi ska hantera migrations- och integrationsfrågorna framåt. Det löser vi inte på två månader efter två mandatperioders passivitet från Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Jag tycker att det vore klädsamt om ledamoten kunde ta på sig lite ansvar för den situation vi har i dagsläget och snarare presentera sina egna förslag. Är det då ett ökat kvotflyktingmottagande som är lösningen på Sveriges segregations- och integrationsproblem? Jag finner det svårt att tro att så är fallet.

Anf. 74 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Och jag tycker att det vore klädsamt om ledamoten från Moderaterna kunde lyssna på vilken fråga jag faktiskt ställde, nämligen vad Moderaterna har för idé för att bryta segregationen. Inte heller har jag eller Socialdemokraterna föreslagit ett ökat antal kvotflyktingar, vilket vi nu hörde påståenden om.

Men det blir uppenbart att Moderaterna inte vill prata om konsekvenserna av sin egen politik, det vill säga den nedmonterade arbetsmarknadspolitiken och de konsekvenser det får för främjandet av integrationen. Jag fick här en uppmaning om att reflektera över de år som har varit, och som jag har sagt flera gånger är det precis vad vi har gjort. Och vi konstaterar rakryggat att vi behöver en stramare migrationspolitik än vad som har varit rådande under många år i Sverige, under både socialdemokratiska och moderatledda regeringar. Det är således inte där den stora skiljelinjen finns i dag utan snarare i synen på integration och segregation.

Etableringstiden för nyanlända har avsevärt kortats under vår tid vid makten. Jag är på intet sätt nöjd med hur det ser ut i dag; det vill jag vara tydlig med. Men man kan ändå konstatera att den har halverats under vår tid vid makten. Vi kommer såklart även att granska och följa upp hur utvecklingen ser ut under de kommande fyra åren, var så säker!

Vi kan i alla fall också konstatera att vi i dag har arbetslösa som har kommit till Sverige och att vi samtidigt har branscher som skriker efter arbetskraft. Det är inte alltid så att man behöver ha lång utbildning för de här jobben, men man kanske behöver en kortare yrkesutbildning och tala tillräcklig svenska.

Då kommer jag tillbaka till min utgångsfråga: Hur har regeringen tänkt att få in fler människor i arbete som undersköterska eller busschaufför, för att ta två exempel, när man skär ned på just det anslag i budgeten som finansierar arbetsmarknadsutbildningar och andra aktiva insatser för att rusta människor - hur? Kan vi få något enda förslag på hur Moderaterna har tänkt bryta segregationen?

Anf. 75 Viktor Wärnick (M)

Herr talman! Som jag nämnde i tidigare replikskifte med ledamoten Carvalho handlar det ju också om att se vad grundproblemet ligger i, nämligen volymerna som kommer till Sverige. Om detta verkar vi vara överens i ord, men i handling återstår det att se hur det hanteras när detta väl kommer till riksdagens bord.

Det är bara att konstatera att när Moderaterna har gjort omprövningar av den egna politiken på migrations- och integrationsområdet har inte sällan tidigare statsråd som Morgan Johansson anklagat oss för att inte längre vara människor och så vidare. Det finns ett antal uttalanden som man verkligen kan fundera över om de bidrar till en god politisk debatt.

Det handlar om att ställa krav, och det handlar om att se till att människor lär sig svenska språket och gör sig anställbara. Det handlar om att vi vill tränga undan det parallella samhället, skuggsamhället. Det finns en rad olika åtgärder som vi har presenterat i Tidöavtalet som behöver implementeras. Återigen: två mandatperioder kontra två månader - det är svårt att se att ansvaret skulle ligga på den här regeringen efter så kort tid.

Jag tror inte alltid att man ska se det som att mer pengar är lösningen på alla problem; det brukar vara Socialdemokraternas generalplan för att lösa det mesta. Sverige är ett land med ett av världens högsta skattetryck. Vore det så att pengar som pumpas in från skattebetalarna till olika typer av åtgärder är det enskilt bästa hade vi haft den bästa arbetsmarknadspolitiken i hela världen. Då hade vi haft de bästa förutsättningarna vad gäller arbetslösheten. Så är ju faktiskt inte fallet. Här gäller det att man är effektiv med de åtgärder man sätter in och ser till att pengarna används till rätt saker, att pengarna inte kastas bort i onödan. Därför är det viktigt med en effektivisering av arbetsmarknadspolitiken. Det kommer vi att återkomma till i nästa debatt!

Mycket finns att säga om detta, och vi kommer att få anledning att debattera vidare och se hur Socialdemokraterna ställer sig när förslagen väl kommer på bordet.

Anf. 76 Tony Haddou (V)

Herr talman! Jag får nog inleda med att rikta ett tack till moderaten Viktor Wärnick som här i debatten lyfte fram Vänsterpartiets förslag om amnesti för de ensamkommande. Det gör mig väldigt glad.

Låt mig sätta det i perspektiv: För två veckor sedan fick kvinnor och flickor från Afghanistan rätt till uppehållstillstånd i Sverige efter många, många år i ovisshet fastän man hade vetskapen om att de ändå inte kan utvisas till Afghanistan. Många av dem fick inte möjlighet att jobba eller att ha någonstans att bo, och man tog ifrån dem deras ersättningar.

Herr talman! Detta är en bra punkt, tänker jag, att fundera över det här. För detta nej i så många år blev ju till slut ett ja. Det finns såklart en anledning till detta: De kan inte utvisas. Om man sätter det i relation till den politik som den här regeringen vill driva kan man ju säga att dessa kvinnor och flickor för två veckor sedan var det skuggsamhälle som Moderaterna skulle utrota.

Så ser svensk migrationspolitik ut i dag. I flera år attackerar man dem, ger sig på dem och tar ifrån dem deras fri- och rättigheter. Men sedan får de stanna. Förslaget vi lägger fram om amnesti för de ensamkommande är: Låt dem få stanna. Låt dem inte möta samma öde. Det är helt ovärdigt. Det är onödigt, och det är ett sådant slöseri. Låt dem få stanna i Sverige, låt dem få jobba och låt dem få bo någonstans. Låt dem få de ersättningar de har rätt till. De är redan en del av samhället i dag. Jag förstår inte varför man drar det så långt med människor som ändå inte kan utvisas.

Herr talman! Det viktigaste för en integration, visar forskning, kunskap och erfarenhet - nu får regeringspartierna, Moderaterna och så vidare, hålla för öronen - är ett välkomnande. Det är trygghet och att man får avsluta sin flykt. Det är att kunna blicka framåt och börja ett nytt liv. Svårare än så är det inte.

För att göra det, herr talman, behövs permanenta och trygga uppehållstillstånd som det går att bygga en framtid på och en välfärd och ett skyddsnät som finns där för en när det behövs.

Men innanför slottsmurarna, långt ifrån vanliga människors verklighet, har det formats en politik som är närmast perfekt för att göra integration omöjlig i Sverige. Från det ena hållet har vi de traditionella högerpartierna som är ute efter att begränsa den svenska välfärden och som ser det här som en bra början. Från det andra hållet har vi Sverigedemokraterna, som tar varje chans att ge sig på människor med utländsk bakgrund. Vi hörde det tydligt i debatten tidigare här i dag.

Genom att utmåla människor som söker skydd här som hot och belastning blir det lättare att neka dem deras mest grundläggande rättigheter och tillgång till välfärd.

Högern vill skära ned trygghetssystemen för alla, och Sverigedemokraterna erbjuder dem en syndabock för att påbörja det projekt där välfärden ska villkoras och demokratin och rättsstatens principer som vi känner dem urholkas.

Herr talman! Sverige behöver en politik som möjliggör integration - inte motverkar den, som den här regeringen gör. För att komma undan med detta använder den alla sina uppochnedvända kullerbyttor om integration. Regeringen vill att färre ska söka skydd här för att förbättra integrationen genom åtgärder som vi med all kunskap vet leder till sämre integration.

Det är också detta som gör slottspolitiken totalt obegriplig på området. Om man fortfarande tror att regeringen löser arbetslösheten, bostadskrisen, problemen i skolan eller den eftersatta välfärden genom att ge sig på de mest utsatta tror jag man får tänka ett varv till.

Jag ser över huvud taget inga ambitioner från regeringens sida att göra de satsningar och investeringar som krävs för att rusta upp landet. Tvärtom är det samma partier som prioriterar skattesänkningar till sig själva och till de rika. Det är samma partier som låter sina kompisar doppa sugröret i välfärden för att suga ut våra gemensamma skattepengar, som skulle gå till skola, vård och omsorg, samtidigt som nyanlända, sjuka, barnfamiljer och pensionärer lämnas efter. Det, herr talman, är ett praktexempel på hur man skyller på invandrare för att själva smita från ansvar.

Vi behöver helt enkelt bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är den viktigaste och effektivaste integrationsmotorn. Vi har historiskt bevisat att det är fullt möjligt att investera i den generella välfärden, att minska de ekonomiska klyftorna och att samtidigt erbjuda trygga jobb och ett starkt mottagande.

Vi är övertygade om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas. Och just under dessa punkter hade den här regeringen - innanför slottsmurarna och långt ifrån människors verklighet - helt enkelt gått och lagt sig.

(Applåder)

Anf. 77 Magnus Jacobsson (KD)

Herr talman! Nu debatterar vi nyanländas och invandrares etablering, vilket är ett stort och viktigt område. Innan jag går in på själva anförandet vill jag inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Integration är en av Sveriges viktigaste politiska frågor, som vi måste lyckas med om vi ska ge alla människor som bor i Sverige samma förutsättningar att utvecklas och lyckas med sina liv.

Regeringen har sagt att målet för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Målet för politiken mot segregation är minskad segregation, jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla. Det är bra mål - mål som förpliktar.

För egen del har jag jobbat en hel del med integration som kommunpolitiker. Jag har också haft förmånen att göra studiebesök i både Storbritannien och Kanada. Jag har även många vänner som kommer ifrån olika delar av världen, och jag lever i en mångkulturell familj. Allt detta gör att jag har landat i att man aldrig kan komma till rätta med utanförskapet om man inte jobbar med en bred palett.

Herr talman! Under alla år som jag har varit politiker har jag uppfattat det som att många partier har haft svårt för begrepp som moral och etik. Har någon talat om värderingar har man hävdat att det är något som politiken bör hålla sig borta ifrån samt att var och en blir salig på sin egen tro.

Under senare år har det skett en förändring. I dag existerar inga företag eller kommuner som inte talar om behovet av en värdegrund. Jag välkomnar den förändringen. Samtidigt är det viktigt att man är tydlig med vad det är för värdegrund som man anser ska prägla ett företag, en gemenskap eller ett land.

För egen del anser jag att det är den judisk-kristna etiken som skapar de bästa förutsättningarna för att bygga ett samhälle där man betonar allas lika värde samt klassiska dygder som att vi alla har både rättigheter och skyldigheter. Ska vi lyckas med integrationen är det viktigt att vi är tydliga med vilka värderingar som gäller i vårt land. Och det är i arvet från Aten, Jerusalem och Rom som västerlandet har utvecklat alla de friheter som vi i dag tar för givna.

Vid sidan av tydliga värderingar är det när en person får ett eget jobb som det stora klivet in i samhället börjar. På samma sätt som jämlikhet mellan män och kvinnor bygger på möjligheten att försörja sig själv skapas förutsättningarna för ett jämlikt och integrerat samhälle på arbetsplatsen.

Det är därför det är så viktigt att vi underlättar för människor att komma in på arbetsmarknaden samt att vi förbättrar förutsättningarna för studier. All forskning visar att den enskildes utbildningsnivå avgör vilka möjligheter man har att få ett jobb. Vi måste därför göra allt vi kan för att barn och ungdomar ska lyckas med sina studier. Vi måste också fortsätta att ge människor möjlighet att vidareutbilda sig under livet.

Bra teoretiska utbildningar som ger möjlighet att läsa vidare på universitet ger människor bättre förutsättningar att ta ansvar för det egna livet. På samma sätt är det med bra yrkesutbildningar. Det finns åtskilliga exempel på enskilda personer som fastnat i utanförskap men som har fått en bra yrkesutbildning och därmed klarat av att förbättra livet för sig själva och sina familjer.

Samtidigt som man utbildar sig och får ett jobb får man också möjlighet att förändra sin bostadssituation. Men, herr talman, detta är ett av våra stora problem. När man en gång i tiden började bygga städer utifrån idén om kategoriboende byggde man automatiskt in segregation i våra städer. Själva konstruktionen med villaområden, bostadsrätter, hyresrätter, handel och industrier som placeras ut i något som liknar ett Simcityspel har skapat utsatta områden.

Inget bostadsområde borde ha mer än max 30-40 procent hyreslägenheter. Hyresområden i sig skapar tyvärr en del problem, då det oftast är de som kommer sist till Sverige eller som är på väg in på bostadsmarknaden som bor i dessa lägenheter - vilket i och för sig var själva idén med kategoriboende. Men vartefter en enskild individ eller en ny invandrargrupp lyckas med att förbättra sina förutsättningar flyttar man bort från området samtidigt som någon annan som är ny flyttar in. Detta gör att bostadsområdet i sig sällan får en bättre utveckling då det i princip alltid är de som är på väg någon annanstans i livet som bor där för tillfället.

Detta fenomen påverkar även kvartersskolor, då de flesta föräldrar väljer att placera sina barn i den skola som är närmast bostaden. En segregerad stadsdel får därför även en segregerad skola, vilket i sig har lett till att vi har skapat ett samhälle där segregation och utanförskap går i arv.

Ska vi lyckas med att skapa ett bra samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter måste vi jobba med både trygghetsfrågor, utbildning, jobb och bostadssegregation.

Även om jag hade hoppats på att det fanns någon snabb lösning för att bryta utanförskapet så finns inte det, utan vi måste jobba tillsammans med kommuner, näringslivet, civilsamhället, familjen samt den enskilde för att bryta utanförskapet över tid. Det är bland annat därför jag själv är väldigt glad över att de fackliga parterna tillsammans med arbetsgivarna nu arbetar fram etableringsjobb.

Jag vill också berätta två solskenshistorier.

År 2015, mitt i den stora och tunga krisen när folk flydde från Syrien, ringde en kurdisk kvinna till mig, som då var skolpolitiker. Hon berättade att hon hade 15 läkare sittandes i stora rummet. Själv var jag trött. Det var måndag och jag hade varit på gruppmöte. Jag ville inget hellre än att komma hem. Men det var bara att vända bilen och åka och träffa min kurdiska vän. Mycket riktigt - där satt läkarna. Vad jag inte hade reflekterat över, vilket jag borde ha gjort med tanke på det jag studerat på universitetet, var att just läkare från Syrien har pluggat antingen i Italien och Frankrike eller i Ukraina och Ryssland. Hälften av de läkare som satt i rummet var innanför Erasmus och hade rätt betyg.

I Uddevalla kunde vi skapa en vuxenutbildning där vi gav sfi samtidigt som vi gav vårdsvenska och samarbetade med regionen. I dag när jag går till min vårdcentral uppe på Dalaberg är det en av de läkarna som tar hand om mig. Vi måste klara av att bli bättre på att samverka mellan det statliga och det kommunala och mellan näringslivet och politiken om vi ska klara den här typen av problem.

Herr talman! Vi har tidigare haft en debatt om vårdnadsbidrag. Låt mig ta ett annat exempel på en solskenshistoria. Det handlar om annan pedagogisk omsorg, som lagen säger. Den har gett människor möjlighet att själva ta hand om sina egna barn. Det var en valfrihetsreform. Ofta har vi debatterat denna reform utifrån barnperspektivet - lär de sig tillräckligt mycket svenska eller inte? Jag satt för ett tag sedan med en av mina somaliska vänner, som tackade för den här reformen. Men han tackade från ett annat perspektiv. Han konstaterade att flera av de somaliska kvinnor i Uddevalla som aldrig någonsin hade ägt ett eget bankkort fick sitt första jobb och sin första lön. Nu när barnen har växt vidare, hör och häpna, jobbar man med annat. Man kom in på arbetsmarknaden. Man fick ett betyg som berättade att man gjort någonting.

Vi måste gå samman och bli bättre på den här typen av samverkan. Vi kommer inte att lösa det här från riksdagens talarstolar, och vi kommer inte att lösa det enbart i kommunerna. Men vi kommer att kunna samverka och göra Sverige till ett bättre land.

Herr talman! När det gäller integrationspolitiken framhåller regeringen att det främst är genom generella åtgärder för hela samhället som målen uppnås, vilket är en uppfattning som jag delar. Samtidigt gör regeringen följande satsningar:

förstärkning av arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck

en satsning på idrottsrörelsen i utsatta områden, vilket jag personligen tror är oerhört viktigt

ökat stöd till kvinnors och flickors organisering i utsatta områden

en långsiktig satsning på förebyggande och hälsofrämjande arbete inom barn- och ungdomshälsovården

fler praktikplatser.

Vid sidan av dessa satsningar arbetar regeringen för att öka tryggheten i samhället och förbättra kvaliteten inom vuxenutbildningen. Allt detta är bra åtgärder, men jag tror att vi behöver göra mer, framför allt inom bostadssektorn. Dagens segregation har etablerats under årtionden, och det kommer tyvärr att ta flera år att arbeta bort segregationen, vilket är ett av skälen till att vi måste göra allt vi kan för att ge alla människor bättre förutsättningar till utbildningar och jobb.

Herr talman! Väl medveten om att mitt anförande blir lite långt vill jag ändå kommentera Tidöavtalet. Jag är kristdemokrat. Som sådan står jag bakom den naturrättsliga idétraditionen, eller naturrättsfilosofin, för dem som orkar googla det. I naturrätten, en rättstradition som till viss del inte är så vanlig i Sverige, där man snarare har jobbat utifrån Uppsalaskolan, finns det ett antal grundläggande värderingar. FN-stadgan, EU:s olika stadgar om mänskliga rättigheter och barnkonventionen är exempel på naturrätt.

Jag är personligen väldigt stolt över naturrätten och att den får mer inflytande i den svenska politiska diskussionen. Jag vill i all ödmjukhet påpeka att Tidöavtalet bygger på ett antal utredningar men att allt är upphängt på att det ska stämma överens med vanliga traditionella rättsprinciper. Det ska stämma överens med EU-rätten och de mänskliga rättigheterna. Detta är viktiga begränsningar som gör att Sverige med nuvarande regering kommer att stå fast vid den rättstradition som är fastslagen i internationell rätt. Det är jag väldigt stolt över, herr talman.

Anf. 78 Jonny Cato (C)

Herr talman! Jag hade tänkt inleda med att säga att det efter fyra år som migrationspolitiker ska bli kul att diskutera och debattera integration. Men jag kan konstatera att de här områdena blandas samman ännu mer än vad jag trodde.

Sverige präglas sedan länge av en långvarig och allvarlig social klyvning. Det är en klyvning som skär mellan människor och mellan platser, mellan dem som har utbildning, språk och yrkeserfarenhet och dem som inte har ett jobb att gå till, mellan å ena sidan välmående och företagsamma orter och å andra sidan utsatta stadsdelar och bruksorter. Friheten och möjligheterna i vårt land är alldeles för ojämnt fördelade. Man kan inte annat än konstatera att Sverige har stora integrationsutmaningar. Men det är också viktigt att säga att det finns många lyckade exempel där integrationen fungerat väldigt väl. För att de lyckade exemplen ska bli fler krävs att integrationsperspektivet genomsyrar hela samhället och samtliga politikområden.

För att integrationen ska bli bättre behöver det bli enklare och billigare för företag att anställa. Nyanlända ska tidigt få lära sig om det svenska samhället. Det kan handla om praktiska frågor, som vart man vänder sig om man är i behov av hjälp, hur arbetsmarknaden ser ut och vilka regler och lagar som gäller i vårt land. Vad vi förväntar oss av nyanlända och vad nyanlända kan förvänta sig av samhället behöver vara glasklart. Den som behöver ska kunna få vidareutbildning och svenskundervisning. Det är av största vikt att nyanlända inte fastnar i byråkrati och långa utredningar.

Vi behöver ställa krav på dem som kommer hit, men vi behöver också ställa högre krav på oss som samhälle och politiker att skapa bästa tänkbara förutsättningar för en välfungerande integration. Det finns en stor skiljelinje i svensk politik. Vi har hört om den här i dag. Jag tror genuint att alla som kommer hit och flyr undan krig och förtryck vill gott. Man vill lära sig svenska. Man vill komma in i och bli en del av vårt gemensamma samhälle. Jag tror inte att det är viljan det är fel på, men man får många gånger inte de förutsättningar man behöver.

För att Sverige ska stå starkt, nu och i framtiden, behövs effektiva reformer som förbättrar vårt mottagande av nyanlända med ett tydligt jobbfokus. Att få första jobbet är nyckeln till mycket, exempelvis till ekonomisk frihet och till att bli ännu bättre på det svenska språket. Jag tror i ärlighetens namn inte att vi ska underskatta vikten av att få kollegor, nya bekantskaper och vänner i sitt nya land.

Precis som första jobbet många gånger är nyckeln till en lyckad integration är goda kunskaper i det svenska språket många gånger nyckeln till att få det där första viktiga jobbet. Kvaliteten i svenska för invandrare, sfi, är inte tillräckligt bra. Samtidigt finns det många duktiga utbildningsanordnare som visat sig väldigt framgångsrika i att lära ut språk. I dag kan inte den som läser sfi välja en annan utbildningsanordnare än kommunen eller de anordnare kommunen upphandlat. Vi vill därför att det införs en resultatbaserad sfi-peng. De som lär sig svenska får därmed möjlighet att välja var de vill studera, och utbildningsanordnaren får betalt genom en skolpeng som baseras på resultat. Detta har utretts och kan snabbt bli verklighet om viljan finns från regeringen.

Etableringsreformen, som flyttade ansvaret för nyanländas etablering från kommunerna till Arbetsförmedlingen, har inte lett till de förbättringar som var syftet, snarare tvärtom. Kommunerna bör återfå ansvaret för etableringen.

Herr talman! Precis som det finns ett gap i sysselsättning mellan utrikes och inrikes födda finns också ett gap mellan utrikes födda män och utrikes födda kvinnor. Integration är därmed också en fråga om jämställdhet, och här har vi mycket att göra. Särskilt utrikes födda kvinnor som har flytt från sitt hemland har svårt att snabbt komma i arbete. Den inledande tiden i Sverige domineras alltför ofta av att kvinnan arbetar i hemmet, vilket kraftigt minskar chanserna att komma in på arbetsmarknaden. Tiden i föräldraförsäkringen bör därför begränsas och språkutbildning påbörjas parallellt med eventuell föräldraledighet, till exempel med hjälp av Centerpartiets förslag om införande av integrationsförskolor.

Det är viktigt med tydlighet från samhällets sida när det gäller grundläggande värderingar om människors lika rätt och värde. Det är enkelt att säga att de som kommer hit ska anpassa sig. Men vi måste också göra vårt. Ekonomiska ersättningar till hushåll, som exempelvis ekonomiskt bistånd, bör i betydligt större utsträckning betalas ut jämnt mellan makar. Bemötandet från myndigheter måste också i högre grad spegla att samhället har samma förväntningar på kvinnor och män att integreras, lära sig svenska och komma i arbete.

Herr talman! Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att det finns otroligt mycket i Tidöavtalet som är direkt dålig politik. Men jag har lovat mig själv att också se på de saker som faktiskt är bra. När det gäller integrationen är det svårt, för det ekar otroligt tomt i Tidöavtalet. Det mesta är faktiskt ren och skär migrationspolitik. De reformer som integrationen är i så stort behov av lyser verkligen med sin frånvaro.

Men det finns ett par saker som faktiskt är bra. En sådan sak är att regeringen ska titta på kvalificering in i välfärden. Nyanlända behöver i större utsträckning bidra till den långsiktiga finansieringen av sin försörjning. Ett sådant exempel skulle kunna vara att göra om etableringsbidraget till ett etableringslån, på liknande sätt som CSN-lånet fungerar för studenter.

Politiken kan otroligt mycket bättre när det gäller integrationsfrågor. Detta gäller alla partier i Sveriges riksdag. Det är ofta bråk mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om vems fel det är. Jag kan konstatera att när det handlar om integrationen har samtliga partier haft för få svar på denna mycket svåra och viktiga fråga.

Men för den som är ny i Sverige är föreningslivet och civilsamhället många gånger helt avgörande. Där har man många gånger lyckats med det som politiken har misslyckats med. Där finns nätverk, kontakter och jobbmöjligheter. Civilsamhället har gjort och gör otroliga insatser och vill många gånger göra mycket mer, men för det krävs det bättre och mer långsiktiga förutsättningar.

Vi behöver på riktigt se över hur stödet till civilsamhället kan blir mer långsiktigt. I alldeles för många fall handlar det om kortsiktiga projekt, som man kan skala upp både i tid och i omfattning.

Herr talman! Den svenska integrationen behöver som sagt bli mycket bättre. Förväntningarna på nyanlända behöver bli tydligare, och förutsättningarna för att komma in i och bli en del av vårt gemensamma svenska samhälle behöver bli ännu bättre. Fler unga pojkar och flickor behöver se sina mammor och pappor gå till jobbet varje morgon.

Integrationen är en av den här mandatperiodens absolut största ödesfrågor. Därför har regeringen börjat oroväckande. Integrationspolitiken lyser nämligen med sin frånvaro i Tidöavtalet.

Anf. 79 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! Vi debatterar i dag regeringens förslag till budget på utgiftsområde 13. Jag vill framföra följande angående den SD-styrda regeringens integrationspolitik. Dagens debatt och regeringens reformagenda på området skrämmer mig. Den tar oss bort från den tradition av humanism, rättvisa och tolerans som har präglat Sverige sedan slutet av andra världskriget.

Alltför länge har nu debatten om integration handlat om allt annat än integration. I stället för att handla om integration baserad på forskning och beprövad vetenskap har debatten handlat om att måla upp en bild av att integration skulle vara omöjlig, genom att integration gång på gång kopplas till kriminalitet och kulturell belastning.

Regeringen och dess stödparti kopplar ihop olika företeelser och får det att låta som att invandring skulle vara synonymt med kriminalitet. Den debatt som borde handla om hur människor som flyr till Sverige kan bli en del av och bidra till vårt samhälle används i stället som ett led i en process för att avhumanisera invandrare. Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och de inte längre så liberala Liberalerna har starkt bidragit till att förskjuta fokus från etablering till att det i stället handlar om att misstänkliggöra invandrare till varje pris.

Herr talman! Nu är detta inte längre bara en debatt. Nu är det inte längre bara en kamp om problemformuleringen. Nu blir SD:s högerextrema politik verklighet genom den borgerliga regering de fjärrstyr. Det sker sannerligen ett paradigmskifte i Sverige; på den punkten har de blåbruna helt rätt. Detta är tydligt när man läser Tidöavtalets avsnitt om migration och integration. Jag förstår att Sverigedemokraterna nu är nöjda, när tre borgerliga partier har lovat att genomföra i stort sett hela deras integrations- och migrationspolitik.

Men målet de har satt upp tillsammans med sin marionettregering är lika tydligt som obegripligt: Sverige ska bli ett sämre land. Sverige ska bli ett land dit ingen vill fly. Och för att göra Sverige sämre som asylland behöver de exempel som illustrerar att Sverige är ett land som inte välkomnar flyktingar.

Denna omvälvande förändring kräver naturligtvis offer. Och de som offras är de som har invandrarbakgrund, också alla de som är en väl integrerad del av samhället och som i många fall har levt hela sina liv i Sverige - som är födda och uppvuxna här.

Herr talman! I sin iver att göra Sverige så oattraktivt som möjligt vill de blåbruna straffa människor i stället för att inkludera dem. De vill dela upp oss i grupper: medborgare som ska ha alla rättigheter och icke-medborgare som inte ska ha några rättigheter.

Förslaget om att kvalificera sig in i välfärden är huvudlöst och kommer att göra vårt land sämre. Välfärdsrättigheter som barnbidrag, föräldrapenning, kompletterande ekonomiskt bistånd och assistansersättning ska inte ges till dem som behöver det utan till dem som förtjänar det.

Detta är inte förslag som förbättrar integrationen. Det är förslag som ska göra det obekvämt att vara i Sverige som invandrare - allt för att statuera avskräckande exempel för asylsökande. Detta kommer att öka klyftorna i vårt samhälle, och det kommer att leda till att barn växer upp i fattigdom. Det är ovärdigt ett välfärdsland.

Herr talman! Sverigedemokraterna står för ett otroligt kallt och cyniskt Sverige. Flyktingar är inte välkomna. Invandrare som bor och verkar här ses som en kulturell belastning och icke önskvärda, och dessutom pekas de ut som grundorsaken till de flesta av våra samhällsproblem.

Herr talman! Det är klart att man kan välja att göra Sverige till ett sämre land för att färre ska vilja bo här. Men vi och många med oss vill göra Sverige bättre. Vi vill förbättra integrationen i stället.

En invandrad person kan inte integreras om hon inte inkluderas. Därför är det av största vikt att nyanlända människor tidigt inkluderas i det svenska samhället genom språkkunskaper, samhällskunskap och tillgång till utbildning, jobb och bostad. Alla dessa förutsättningar är centrala för att skapa sig en trygg framtid.

Jämställdhet och ny-anlända invandrares etablering

Vad som är svenskt kan säkert diskuteras, och man kan ha olika uppfattningar om det. Men det finns tydliga kännetecken: en stark demokrati som värnar mänskliga rättigheter, en allmän välfärd för alla, rättsstatens principer och rättssäkerhet. Detta har varit viktiga grundfundament för formandet av Sverige som en humanitär stormakt.

Det ironiska är Sverigedemokraternas besatthet av svenskhet, samtidigt som de och deras politik i dag utgör det mest osvenska vi har sett. Och att de, som kallar sig Sverigevänner, vill göra Sverige till ett land dit ingen vill fly eller flytta kan jag inte begripa.

Med det sagt, herr talman, ska Miljöpartiets budget ses i en helhet. Därför avstår jag från ett ställningstagande och hänvisar till Miljöpartiets särskilda yttrande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 december.)

Arbetsmarknad och arbetsliv