Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna

Finansutskottets betänkande 2010/11:FiU1

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 8 december 2010

Beslut

Ja till regeringens budgetproposition (FiU1)

Riksdagen sa ja till regeringens budgetproposition för 2011. Beslutet gäller bland annat riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, statens inkomster och ramarna för statsbudgetens olika utgiftsområden. Ramarna styr sedan när riksdagen senare under december fattar beslut om de olika anslagen. Utgiftstaket för staten blir 1 063 miljarder kronor 2011, 1 083 miljarder kronor 2012, 1 093 miljarder kronor 2013 och 1 103 miljarder kronor 2014. Beslutet innebär bland annat följande prioriteringar: Förstärkningar av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Kommunerna får 3 miljarder i extra statsbidrag. Totalt satsas 7,5 miljarder kronor på sänkt inkomstskatt för pensionärer. Höjda bostadsbidrag till familjer med barn. Nya åtgärder för att förbättra sjukvården och äldreomsorgen. Nya satsningar på havsmiljö, miljöteknik och energiforskning.

Utskottets förslag till beslut: Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag.

Hela betänkandet

Betänkande 2010/11:FiU1 (pdf, 2 MB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

7 motioner, 1 proposition

Från regeringen

proposition 2010/11:1 Budgetpropositionen för 2011

Motioner från ledamöterna

För hela Sverige Motion 2010/11:Fi230 av Mona Sahlin m.fl. (S, MP, V)
En återupprättad välfärd Motion 2010/11:Fi231 av Johnny Skalin och Björn Söder (SD)
Orättvisor i välfärden Motion 2010/11:Fi233 av Hans Olsson m.fl. (S)
En strategi mot ojämlikhet Motion 2010/11:Fi259 av Håkan Juholt (S)
Välfärdens framtida finansiering Motion 2010/11:Fi271 av Johnny Munkhammar (M)
På barns villkor Motion 2010/11:So543 av Maria Wetterstrand m.fl. (MP)
En rättvis värld är möjlig Motion 2010/11:U306 av Urban Ahlin m.fl. (S)

Beredning

Beredning i utskottet: 2010-11-18
Justering: 2010-11-25
Betänkande publicerat: 2010-12-01
Trycklov: 2010-11-30

Reservationer 4
Betänkande 2010/11:FiU1

Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna (FiU1)

Finansutskottet föreslår att riksdagen säger sa ja till regeringens budgetproposition för 2011. Förslaget gäller bland annat riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, statens inkomster och ramarna för statsbudgetens olika utgiftsområden. Ramarna styr sedan när riksdagen senare under december fattar beslut om de olika anslagen.

Utgiftstaket för staten blir 1 063 miljarder kronor 2011, 1 083 miljarder kronor 2012, 1 093 miljarder kronor 2013 och 1 103 miljarder kronor 2014. Beslutet innebär bland annat följande prioriteringar:

Förstärkningar av de arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Kommunerna får 3 miljarder i extra statsbidrag.

Totalt satsas 7,5 miljarder kronor på sänkt inkomstskatt för pensionärer.

Höjda bostadsbidrag till familjer med barn.

Nya åtgärder för att förbättra sjukvården och äldreomsorgen.

Nya satsningar på havsmiljö, miljöteknik och energiforskning.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2010-12-08

Webb-tv Debatt om förslag: Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna

5 augusti 2022
Debatt om förslag 2010/11:FiU1

Dokument från debatten

2010-12-08

Protokoll för debatten

Thomas Östros (S)

Anf. 1 Thomas Östros (S)

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 3. Efter några tuffa år återhämtar sig nu Sverige ekonomiskt. Svensk bnp är tillbaka på den nivå som gällde år 2007. Vi kan lägga tre förlorade år bakom oss. Nu är det hög tid att se framåt. Utmaningarna är sannerligen stora. Jag vill peka på några centrala områden där Sverige behöver en starkare politik. Det handlar om att möta de möjligheter men också de svårigheter som globaliseringen innebär. Det handlar om kampen mot det utanförskap som nu biter sig fast och om växande klyftor i Sverige. Det handlar om att trygga välfärden men också om att möta de nya utmaningarna kring energi och klimat. Vi socialdemokrater står för frihandel, öppenhet och stärkt konkurrenskraft. Globaliseringen ses av många svenskar som en positiv kraft - en ganska unik inställning i världen. Det har att göra med den trygghet som svenskar generellt sett har känt när tiderna förändras och strukturomvandlingen slår till. Aldrig har väl globaliseringens effekter varit så tydliga som i den tid vi nu lever i med finanskris och statsfinansiell oro. Vi ser också en global ekonomisk maktordning som är under snabb förändring. Krisen visar hur oerhört integrerade de finansiella marknaderna är men också hur fragmenterad den politiska makten är. USA bygger upp stora skuldberg som finansieras inte minst av stora överskott i Kina. Flera europeiska länder har fått se sin ekonomisk-politiska situation allvarligt undergrävd. Det är bara någon vecka sedan Irland tvingades be om ekonomisk assistans från omvärlden. Där hade vi ett bra samarbete mellan regeringen och oppositionen, vilket jag uppskattar. Idén om att marknaden kan sköta sig själv är en tanke som allt färre försvarar. Globaliseringen innebär stora möjligheter, men svenska företag möter en allt tuffare global konkurrens inom allt fler branscher. Det handlar inte längre bara om låglönekonkurrens utan också om kunskapsbaserad konkurrens från starkt växande medelinkomstländer. Samtidigt pressas löneinkomsterna ned av konkurrens från länder som kan erbjuda varor och tjänsteproduktion till allt lägre löner. Sverige behöver ett nytt kunskapslyft om vi ska möta den här globala konkurrensen. I vår rödgröna budget presenterar vi förslag om att stärka den svenska arbetskraftens kompetens med kvalitetssatsningar i skolan och på högskolan. Vi satsar på ökade inslag av praktik i utbildningssystemet. Vi satsar brett på vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Vi lägger också fram förslag om ökade insatser för forskning samt om att stärka tillgången till riskkapital och åstadkomma större möjligheter för små företag att exportera på de internationella marknaderna, inte minst Kina och Indien. Vi investerar i modern infrastruktur som bygger samman vårt land och som skapar förutsättningar för långsiktig tillväxt och ökad produktivitet. I ett europeiskt perspektiv har Sverige en mycket stor andel av befolkningen i sysselsättning. Men andelen i jobb är nu mindre än för fyra år sedan. Det betyder att färre ska försörja fler. Sverige har nu en av Europas högsta nivåer beträffande ungdomsarbetslösheten. Det är sannerligen ingen synvilla, som hävdades i valrörelsen, utan det är en realitet för många av våra unga. En väldigt central parameter när man ska titta på hur vår arbetsmarknad utvecklas är det som ekonomerna brukar kalla för jämviktsarbetslösheten, den strukturella arbetslösheten. Konjunkturinstitutet rapporterar att denna har stigit under de senaste åren - detta efter att ha fallit ett helt decennium dessförinnan. Det är allvarligt eftersom det permanent ökar antalet människor utan jobb. I valet 2006 lovade Moderaterna att minska utanförskapet, men utanförskapet ökade. Allvarligast nu är kanske långtidsarbetslösheten som är mycket hög. En av tre arbetslösa har varit arbetslös i mer än sex månader. Sverige har inte råd med en politik som slår ut tusentals människor från arbetsmarknaden. Nu ser vi en kraftig ekonomisk uppgång. Det innebär också att det kommer nya jobb - självklart; så har ekonomin i alla tider fungerat. Efter dåliga tider kommer goda tider. Men redan nu varnar vice riksbankschefen Svante Öberg och säger: Bristen på arbetskraft stiger nu snabbare än vad arbetslösheten faller. Vidare säger han: Det tyder på att matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan bli påtagliga långt innan arbetslösheten har kommit ned på en normal nivå. I klartext betyder det höjda räntor trots hög arbetslöshet. Hög långtidsarbetslöshet och en växande arbetskraftsbrist är inte en slump utan det är konsekvensen av flera år av nedskärningar i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. I en lågkonjunktur måste man vårda arbetskraften. Det är inte bara det formella arbetsutbudet som är viktigt. Viktigt är också att vårda arbetskraften så att man verkligen kan efterfråga de jobb som skapas när högkonjunkturen kommer. För några dagar sedan kom en rapport från Långtidsutredningen som återigen visar att arbetsmarknadsutbildning är effektivt, alltså just det som de borgerliga partierna och Anders Borg ägnat så stor energi åt att skära ned på. En avvecklad arbetsmarknadspolitik är ett experiment med en svensk arbetsmarknadsmodell som riskerar att leda till att villa- och bostadsrättsägare till slut står där med höjda räntor samtidigt som vi har en hög arbetslöshet. Jag menar att arbetslinjen måste förstärkas. I en klassisk socialdemokratisk arbetslinje ingår att det ska löna sig att arbeta. Det handlar om rimliga marginalskatter för låg- och medelinkomsttagare. Men arbetslinjen är och måste vara bredare än så. Det handlar om att begränsa marginaleffekterna i välfärden samt om låga taxor till förskolan. Det handlar om att arbete kvalificerar till våra trygghetsförsäkringar - en viktig drivkraft för arbete traditionellt sett. Får man ett arbete får man också tillgång till arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. Det handlar om att med framgångsrikt fackligt arbete skapa god reallöneökning, vilket också ökar drivkraften att arbeta. I vår rödgröna budget lägger vi fram förslag om att sänka maxtaxan i förskolan. Vi förstärker inkomstbortfallsprincipen, som rapport efter rapport visar är krackelerad i Sverige. Jämför man oss med andra länder visar det sig att vi, som är inkomstbortfallsprincipens hemland, nu inte kan mäta oss med andra länder när det gäller försäkringar som tryggar medelinkomsttagarnas inkomst om man blir sjuk eller arbetslös. Vi säger nej till förslaget om obligatorisk a-kassa för att det försämrar drivkrafterna för arbete. Vi behöver i stället breda satsningar på att skapa fler jobb. Vi föreslår i vår rödgröna budgetmotion sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och ett ungdomsavdrag för arbetsgivare som anställer ungdomar. Hela arbetsgivaravgiften slopas om man tar sig an en ung arbetslös. Vi gör utbildningsinsatser på bredden som gör människor anställningsbara, inte minst en effektiv yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Det tredje området som är centralt är de ökade klyftorna i Sverige. Om Sverige ska vara framgångsrikt behöver vi hålla samman vårt land. Sverige ska vara i reell mening ett möjligheternas land, och då är det inte ökade klyftor som kommer att leda till ökad tillväxt och ökad dynamik. Den skattepolitik som hittills har bedrivits har med väldigt stark precision riktats mot dem som har allra högst inkomster. Det är ingen bra balans i skattepolitiken. I vår rödgröna budget behåller vi jobbskatteavdraget, men vi trappar av det för dem med högst inkomster. Tjänar man en miljonlön får man med vårt förslag inget jobbskatteavdrag. Det är en rimlig avvägning. Vi förbättrar villkoren för ensamstående med barn, och vi förbättrar villkoren för pensionärer. Den kanske mest utmanande långsiktiga frågan är att klara att finansiera välfärden med en åldrande befolkning utan att pengarna tas ifrån barn och ungdomar. Det kommer inte att fungera om vi måste minska resurserna i skola och förskola för att klara äldreomsorg och sjukvård. Vi måste prioritera välfärden. Det är klart att den allt överskuggande frågan är att fler måste komma i arbete; fler måste bli skattebetalare. Det är dock också viktigt att se till att värna den offentliga sektorns inkomster. Vi har sett en minskning av antalet anställa i kommuner och landsting - 3 000 färre lärare är ett exempel. I vår rödgröna budget tillförs kommunsektorn över 6 miljarder kronor under nästa år. Det betyder mindre barngrupper i förskolan, fler anställda i skolan och bättre kvalitet i sjukvård och äldreomsorg. Klimat- och energifrågorna är ödesfrågor för oss i riksdagen. Världen står inför en klimatkris. Det är belagt att det är mänsklig aktivitet som värmer upp jorden och hotar hela länders existens. Sverige har varit ett föredöme i klimatarbetet - nu halkar vi efter. Jag vill att Sverige ska ligga i framkant. Då behöver vi en väl balanserad, långsiktig energipolitik. Vi behöver också initiativ för omställning av Sverige. I vår rödgröna budget föreslår vi stora investeringar i byggandet av snabbspår vid järnvägen. Vi bygger ut ROT-stödet med en extra klimatbonus, och vi vågar säga att det också behövs ekonomiska incitament för att ställa om Sverige. Herr talman! I går kom två intressanta rapporter. I en ny PISA-undersökning presenterades att svenska elevers kunskaper i matematik och naturvetenskap kraftigt har försämrats. I läsförståelse, den svenska paradgrenen där vi för tre år sedan låg klart över genomsnittet, har vi nu sjunkit till genomsnittet. Den socioekonomiska bakgrunden spelar också en allt större roll för elevernas resultat i skolan. Vart är vi på väg? När klassklyftorna börjar synas allt tydligare i skolans resultat bygger vi in mycket stora klyftor i framtiden för Sverige. Den andra rapporten var från Arbetsförmedlingen, som rapporterar att stora grupper inte kommer in på arbetsmarknaden. Trots att vi har snabb och ökande tillväxt och nya jobb som kommer till kommer vi inte ned på de nivåer i arbetslöshet som Anders Borg för fyra år sedan kallade massarbetslöshet. Vi står nu inför möjligheterna till ett betydande reformutrymme under denna mandatperiod. Då kommer den strategiska och viktiga frågan att ställas: Är det mer av nya, stora skattesänkningar som är det klokaste vi kan göra för framtiden? Förra mandatperioden sänktes skatterna med 100 miljarder. Det hade mycket liten effekt på sysselsättning och arbetslöshet och var till förfång för välfärden. För någon vecka sedan presenterade Anders Borg på ett seminarium tänkbara skattesänkningar på 60 miljarder kronor. Är det verkligen klokt att använda hela det reformutrymme som nu växer fram till nya, stora skattesänkningar? Jag tror att det finns mycket viktigare områden. Först och främst ska Sverige konkurrera med kunskap och inte med låga löner. Vi behöver ett lyft inom utbildning och kunskap med stora kvalitetssatsningar inom hela utbildningskedjan från grundskola till forskarutbildning, en utbyggd skola som gör att alla unga kan få en gymnasieutbildning och fler kan skaffa sig eftergymnasial utbildning, såväl teoretisk som praktisk. Stärk forskningen! Det är om vi ligger i forskningsfronten som vi skapar de kunskaper som gör att vi kan ha hög produktivitet och konkurrera med kunskap. Ett annat område är rörligheten på arbetsmarknaden. Vidga möjligheterna till arbetspendling så att fler får jobb med bra lön! Den som har åkt tåg den senaste tiden - jag tillhör dem - ser vilket pris vi får betala för eftersatta investeringar i vår infrastruktur. Vi behöver kraftigt öka investeringarna i infrastrukturen, skapa större arbetsmarknadsregioner och större flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden. Det är klokare och smartare än stora generella skattesänkningar. Det tredje området handlar om långsiktig finansiering av välfärden. Det är inte allvar och seriositet som ligger bakom att tro att det är stora skattesänkningar som kommer att klara äldreomsorgen, skolan och sjukvården. Vi behöver också använda resurserna klokare i offentlig sektor. Tillsätt en produktivitetsdelegation som får till uppdrag att driva på utvecklingen och användningen av ny teknik, kunskap och forskning i att utveckla den gemensamma sektorn! Var också tydlig med att vi alla måste vara med och betala om vi ska ha en trygghet för våra äldre, barn och unga! Där - tre områden som är mycket mer centrala än att använda reformutrymmet till stora skattesänkningar. (Applåder)

Mikaela Valtersson (Mp)

Anf. 2 Mikaela Valtersson (Mp)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1, den gemensamma rödgröna reservationen. Det är helt avgörande att ha en långsiktigt hållbar ekonomisk politik. Den ekonomiska krisen i vårt närområde har fördjupats de senaste månaderna, och allt fler euroländer upplever en mycket ansträngd ekonomisk situation. Sjukdomssymtomen är lika för de krisande länderna: skuldkris och galopperande budgetunderskott. De underliggande orsakerna är brister i den långsiktiga ekonomiska politiken. Grundläggande problem med uthållighet i de offentliga finanserna har också förvärrats av den gemensamma valutan euron. En gemensam valuta är givetvis inte i sig synonymt med ekonomiska problem eller kriser, men däremot kräver en gemensam valuta en betydligt mer strikt finanspolitik än man har mäktat med i flera av dessa länder. I Sverige ser det för tillfället ljusare ut, och det är ingen brist på förtroende hos de svenska hushållen. Det visar sig bland annat i att kredittillväxten är mycket hög, och vi har haft en kraftig bnp-tillväxt de senaste två kvartalen. Det är såklart lockande att blåsa faran över, men jag vill påminna om att Sverige är mycket beroende av omvärlden och att utvecklingen de kommande åren därför inte på något sätt är på förhand given. Vi kommer att behöva en mycket ansvarsfull ekonomisk politik de kommande åren. Speciellt oroliga bör vi vara för den stora ökningen av lån på bostadsmarknaden. De förslag om amorteringskrav som har väckts i medierna de senaste dagarna kan givetvis kanske vara ett svar på detta, men en ansvarsfull ekonomisk politik kräver att vi bereder förslag ordentligt och genomlyser konsekvenserna av förslagen. Herr talman! En viktig orsak till den globala finansiella krisen var oansvarigt beteende från banker och finansinstitut. Många av dessa företag tog för stora risker. Till en del handlar detta om felaktiga regleringar och till en del kanske om ett kalkylerat risktagande där man räknade med att staten ändå skulle gå in och lösa ut bankerna om de kom på obestånd. En tid har nu gått sedan finanskrisen bröt ut. Mycket fokus har lagts på direkt krishantering. Det har varit nödvändigt för att kortsiktigt rädda arbetstillfällen och inte skapa ekonomiskt kaos. Nu är dock tiden kommen att också diskutera hur vi långsiktigt skapar förutsättningar för att undvika nya kriser. En del viktiga initiativ har tagits. Den svenska stabilitetsavgiften som tas ut av bankerna är ett viktigt steg, liksom de regelförändringar som nu diskuteras och genomförs inom banksektorn. EU-kommissionen har nu lagt fram ett förslag om beskattning av finanssektorn där man drar två slutsatser. Dels bör EU verka för att det införs en global skatt på finansiella transaktioner - en typ av Tobinskatt fast bredare, där man inte bara beskattar valutatransaktioner utan även andra finansiella transaktioner - dels en beskattning av finansiell verksamhet inom EU, där man beskattar vinster och ersättningar. Min övertygelse är att det behövs nya och innovativa metoder för att beskatta finansiella transaktioner och finansiella företag. Syftet med sådana skatter är flerfaldigt. Dels kan man minska osund spekulation, dels kan man bidra till att finansiera de offentliga budgetunderskotten, dels kan de bidra som viktiga globala finansieringskällor, till exempel klimatfinansieringen. Finanssektorn betalar i dag inte någon moms, varför sektorn enligt många studier är underbeskattad jämfört med annan näringsverksamhet. Min förhoppning är att regeringen inser vikten av den här typen av åtgärder. Inte minst i ljuset av att Sverige nu ger stöd till flera länder är det viktigt att visa att man är beredd att hitta metoder för att långsiktigt minska riskerna i finanssektorn. Herr talman! Den här debatten handlar om de ekonomiska ramarna för Sveriges statsbudget, om riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I det perspektivet saknas inte utmaningar för Sverige och världen. Vi står inför flera parallella problem som måste lösas integrerat. Ordning och reda i finanssektorn är ett viktigt spår. Det andra är att skapa nya jobb, och den tredje stora utmaningen är klimat- och miljökrisen. Miljöpartiets grundläggande hållning är att vi måste se på hushållningen med resurser på ett sammanhängande sätt. Att stirra sig blind på att bnp stiger, medan de resurser som utgör själva grunden för ekonomin samtidigt försämras, är inte bra. Om vi släpper ut koldioxid i luften som gör att temperaturen stiger och vi drabbas av klimatförsämringar som i framtiden kommer att kosta mångdubbelt mot vad det kostar att åtgärda problemen i dag är utvecklingen inte hållbar. Runt om i världen utvecklas en medvetenhet om att vi lever på en begränsad planet. I takt med att medvetenheten ökar förbättras möjligheterna att få till stånd en hållbar ekonomi och därmed ett bättre liv för människor. Allt fler människor inser att det också ligger i deras egenintresse att skapa en hållbar utveckling. Ett fungerande ekosystem och en hållbar produktion av varor och tjänster som inte utarmar naturresurser är en förutsättning för all ekonomisk verksamhet och därmed för vårt välstånd. Om alla människor konsumerar som vi svenskar skulle vi behöva fyra jordklot. Det är en insikt som delas av allt fler. Den skara som tror på evig tillväxt av traditionell modell, det vill säga en tillväxt som förutsätter en ständig ökning av uttag av råvaror som bryts, förbrukas och kasseras, krymper allt snabbare. De som inser, liksom vi i den gröna rörelsen gjort länge, att vi måste skapa nya modeller för ekonomisk utveckling där förnybar energi kombineras med slutna materialflöden ökar i antal hela tiden. Min övertygelse är att vi kommer att övervinna de problem vi står inför och att vi därmed står inför en mycket spännande period av mänsklig utveckling. Den samlade kunskapen och tekniken finns för att vi ska kunna skapa det hållbara samhället. Det som sätter våra begränsningar är bara mod och vår egen förmåga till förnyelse och strukturförändringar. Precis som i fråga om att råda bot på finansiella bubblor behövs tydliga politiska signaler och regelverk som gynnar långsiktiga investeringar och en balanserad utveckling. Klimat-, energi- och miljöfrågor måste integreras i allt beslutsfattande. Vi måste våga sätta pris på de resurser som finns i en begränsad omfattning. Vi måste våga förbjuda det som är direkt ohållbart. När vi planerar hur samhället ska se ut måste dessa signaler vara tillräckligt tydliga och robusta för att också kunna påverka samhällsplaneringen. Samtidigt behövs det stimulanser för att bygga hållbara lösningar. Herr talman! Inför valet presenterade vi i Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ett flertal förslag som vi tror är viktiga ingredienser för att komma till rätta med klimat- och miljöproblemen samtidigt som de bidrar till att skapa nya jobb. Det handlar om att bygga ut den hållbara infrastrukturen, att öka underhållet i järnvägen, att påbörja planeringen och byggnationen av höghastighetsbanor i Sverige och att kraftigt förbättra kollektivtrafiken i våra stora städer. Det behövs breda investeringar i klimatomställningen, bland annat i energieffektivisering och utveckling av förnybar energi. Sverige ska ta täten i klimatomställningen och kraftigt reducera utsläppen av växthusgaser. Vi behöver öka takten på energieffektivisering i bostäder och lokaler. Vi måste stimulera en ombyggnation av våra miljonprogramsområden så att de blir både mer trivsamma och mer energismarta. Det kan göras genom att utvidga ROT-avdraget och att införa en klimatbonus och ett klimatavdrag. Vi behöver införa ett klimatinvesteringsprogram för kommunerna igen. Herr talman! Vi har lagt fram förslag som den här kammaren kan rösta om i dag och som skulle kunna vara ett startskott för en offensiv satsning på investeringar för ett hållbart klimat där vi minskar utsläppen. Men det krävs mod och vilja. Sverige behöver också visa ett globalt ansvarstagande i klimatfrågan där vi är med och samlar länder med höga ambitioner att driva frågan framåt. Stor kraft bör ägnas åt ett internationellt klimatarbete för att öka miljörättvisan i världen. Sverige bör inom EU driva på för att höja dagens reduktionsmål om 20 procent till 30 procent. De svenska medlen för internationella klimatåtgärder behöver öka. Vi avsätter enligt vårt rödgröna budgetförslag medel till internationella klimatåtgärder som inte konkurrerar med fattigdomsbekämpning inom biståndsbudgeten. Herr talman! Det stormar i vår omvärld. Flera länder i vårt närområde är i djupa ekonomiska problem. I Sverige har vi hög arbetslöshet och långt ifrån hållbar samhällsutveckling. Viktiga ödesfrågor står utan lösning. I ett sådant läge är det för mig grundläggande med en ansvarsfull ekonomisk politik. I dagsläget vet vi att en fossilberoende ekonomisk utveckling inte längre är vare sig önskvärd eller nödvändig. Att ta ekonomiskt ansvar i den situationen är att vi stakar ut en väg bort från fossila bränslen. Genom gröna investeringar i en hållbar utveckling kan vi både skapa nya jobb och ställa om samhället i en hållbar riktning. (Applåder)

Johnny Skalin (Sd)

Anf. 3 Johnny Skalin (Sd)

Herr talman! Denna folkvalda församling har, utom den sverigedemokratiska representationen, en sak gemensamt: Den saknar genom hela det politiska spektrumet både insikt och självkritik inom för landet helt avgörande politiska framtidsfrågor. Av den anledningen har pensionärerna, välfärden, tryggheten såväl som även arbetslösheten och sysselsättningen mött en trendmässigt mycket tragisk utveckling. En utveckling där utanförskapet tillåtits växa i över 40 år. En utveckling där sysselsättningsgraden, mätt bland personer mellan 15 och 64 år, under de senaste 20 åren tillåtits minska med nära 10 procentenheter. En utveckling där 100 000 nya jobb under förra mandatperioden ska sättas mot en befolkningsökning på 290 000 människor. En utveckling där pensionärerna, uppseendeväckande nog som något av andra klassens medborgare, föreskrivits en pensionärsbeskattning - i ett land som annars säger sig vara en varm förespråkare av allas lika värde. Och inte minst en utveckling där våldtäkter blivit ett så pass utbrett fenomen att Sverige numera statistiskt tillhör den absoluta världstoppen i anmälda våldtäkter, trots att landet samtidigt har en av de lägre uppklarningsfrekvenserna. Som medel för att lösa de problem som har skapats har regeringen valt att införa minimala ersättningsnivåer för både arbetslöshetsförsäkring och sjukpenningen. Man har skurit ned på vuxenutbildningen, man har slagit undan benen på sjuka och man har upprätthållit en hög arbetslöshet med över 700 000 inskrivna vid arbetsförmedlingar med ett samlat permanentat utanförskap för omkring en miljon människor. Man har dessutom, som grädde på moset, valt att driva en integrationspolitik som delar in människor i olika fack med olika rättigheter så att en utlänning i Sverige kan få sitt arbete upp till 80 procent av lönen subventionerat. Jag tycker att det är obehagligt att välbehövliga välfärdssatsningar under så många år har fått stå tillbaka för en omotiverad och obegriplig massinvandringspolitik, och de brister denna politik har skapat har mötts med vilseledande åtgärder. Vår utmaning att korrigera och rätta till alla de misstag regeringen och de tidigare regeringarna har gjort är därmed stor. I den sverigedemokratiska budgetmotionen föreslår vi därför en genomtänkt, stark och ansvarsfull budget, en sammansatt politik för trygghet, rättvisa, jobb och välfärd som självfallet har som utgångspunkt att kraftigt reducera invandringens negativa effekter på samhället. Det går inte att år efter år ytterligare spä på en redan stor invandring med ytterligare rekordnivåer av invandring när vi ännu inte tagit itu med de problem som vi redan har och som skapar svåra sociala sprickor och utmaningar men som inte minst allvarligt påfrestar den offentliga ekonomin. Denna politik blir dessutom farligare i ett läge av lågkonjunktur. Med tanke på det skakiga världsekonomiska läget med skuldkriser, akuta likviditetsbehov och stora budgetunderskott i många viktiga länder men också i ett läge där även Sverige - kanske genom en sprucken fastighetsbubbla - återigen kan komma att dras in i en inhemsk bank- och/eller realekonomisk kris är det av särskild vikt att bedriva en ansvarsfull invandringspolitik där mottagningen inte vida överstiger de nyskapade jobben. Tre saker vet vi nämligen säkert: 1. Ekonomiska kriser är ett återkommande fenomen. 2. Långsiktigt stigande tillgångsvärdespriser, utan täckning i den allmänna prisutvecklingen, leder förr eller senare till en priskorrigering. 3. När dessa ekonomiska korrigeringar sker, sker de med eftertryck både på arbetsmarknaden och i ekonomin. Vi föreslår därför en minskning av asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent. Men vi nöjer oss inte med det. Vi kräver också en återgång till en behovsprövad arbetskraftsinvandring, där arbetskraftsinvandringen i stället sker utifrån ett tillfälligt gästarbetarsystem anpassat efter ett samlat verkligt behov av att fylla upp kompetensluckor på den svenska arbetsmarknaden. För att ta några exempel anser vi nämligen att det så klart inte är acceptabelt att företagare med dagens regler i praktiken kan sälja svenska arbetstillstånd, att det nuvarande systemet för arbetstillstånd, knutna till arbetsgivare utan beroendeställning till arbetarna, uppmuntrar företagare att utnyttja desperata immigranter att jobba under närmast slavliknande förhållanden fram tills att de kan beviljas ett permanent uppehållstillstånd, att regeringens arbetskraftsinvandring bidrar till en kompetensflykt i och med att inflytelserika och stora IT-företag enkelt kan plocka hit arbetskraft, trots tusentals redan inskrivna IT-tekniker, systemerare och programmerare, för att lära upp dem och senare flytta jobben utomlands eller att, för den delen, det generösa arbetskraftssystemet i sig, genom att det inte ställer krav på att arbetskraftsinvandrarna ska inneha kompetens som i dag saknas på den svenska arbetsmarknaden, på sikt bidrar till att skapa lönedumpning genom att det ytterligare spär på det svenska överskottet på arbetskraft. I stället för att, som regeringen gör, tillförsäkra ett hypotetiskt framtida behov av arbetskraft förordar Sverigedemokraterna alltså ett system där vi tar hänsyn till de förhållanden som råder i verkligheten. Vi väljer således att rikta avsevärt mer medel än vad regeringen gör på att utbilda den arbetskraft vi redan har genom att satsa på läkarutbildningen, specialistsjuksköterskeutbildningen och vuxenutbildningen, genom att öka vuxennärvaron i skolan samt genom att förbättra studie- och yrkesvägledningen. Därigenom skapas en effektivare matchning mellan arbetare och arbeten. Den som saknar en gymnasieutbildning ska få chansen att få en sådan, och den som misslyckas ska få en chans till. Ett starkt utbildningsväsen kan dock inte ensamt lösa problemen med arbetslösheten, i synnerhet inte ungdomsarbetslösheten. Vi öppnar därför även upp för 50 000 lärlingsplatser med helt slopade arbetsgivaravgifter för ungdomar. Vi lever efter insikten att bland dagens små och medelstora företag växer morgondagens stora företag fram. Vi vet också att det var bland de mindre företagen som i stort sett hela sysselsättningstillväxten ägde rum under förra mandatperioden. Därför underlättar vi för småföretagandet, dels genom att vi återinför ett schablonavdrag på arbetsgivaravgiften för de tio först anställda, på bekostnad av den generella arbetsgivaravgiftssänkningen, dels genom att inrätta en stor statlig riskkapitalfond, med prioritet på småföretagare, genom att öka starta-eget-bidraget samt genom att öka antalet undantag i turordningsreglerna, så att mindre företag lättare kan behålla nyckelpersonal. Herr talman! Vi nöjer oss dock inte med detta. Vi sätter också välfärden högre genom att vi satsar sammanlagt 4,9 miljarder kronor på skola, vård och omsorg samt 1,5 miljarder för att stärka barn och familjer, samtidigt som vi redan under första budgetåret helt avskaffar pensionärsbeskattningen. Det är nämligen, som vi ser det, helt naturligt att både de som jobbar och de som har jobbat ska betala samma skatt. Det är en fråga om rättvisa mellan generationerna, men det handlar också om att det ska vara möjligt att leva på sin pension. Men att åldras och att därmed stiga från arbetsmarknaden handlar för oss inte enbart om att samhället ska visa tacksamhet för den insats man gjort för landet genom en adekvat pensionsnivå. Det handlar lika mycket om att man som äldre ska erbjudas den trygghet, den vård och den omsorg man har behov av. En satsning på trygghetsboenden, en matreform för välsmakande och näringsrik mat, ett ökat stöd till anhörigvårdare, riktade insatser för att motverka brott mot våra äldre samt en värdig vård i livets slutskede är därför naturliga delar av våra prioriteringar. Utöver detta ser vi det naturligtvis också som viktigt att den ekonomiska politiken synliggör och stärker arbetslöshetsförsäkringen, så att fler ges möjlighet att vid arbetslöshet med rimliga förutsättningar ställa om och söka ett nytt arbete. Det handlar inte bara om en grundläggande ekonomisk trygghet för alla, utan också om att högutbildade med höga omkostnader inte ska tvingas ta jobb som de är överkvalificerade för bara för att de inte klarar de löpande utgifterna under en omställningsperiod. Men trygghet handlar inte bara om ekonomi, vård, boende eller mat. Trygghet handlar också om vetskapen att landets suveränitet kan upprätthållas samt om känslan att känna sig trygg gällande risken att utsättas för brott. Mer resurser behövs för att tillgodose detta ändamål varför de även riktas mot att förstärka Försvarsmakten och kriminalväsendet. Under kommande år satsar vi därför en miljard på att förstärka försvaret, samtidigt som vi stärker rättsväsendet med 1,1 miljard kronor, varav utökade medel går till åklagarmyndigheter och domstolsväsen såväl som till kriminalvården. Herr talman! Med vår ekonomiska politik lägger vi fram konkreta förslag för hur vi kan sänka skatten för landets pensionärer och samtidigt stärka den allmänna välfärden. Vi presenterar en hållbar och ansvarsfull budget med en kraftig begränsning av kostsamma politiska prioriteringar i kombination med välriktade satsningar som ett alternativ till regeringens oansvariga politik. Genom en begränsad invandring, en riktad utbildningssatsning, en avskaffad pensionärsbeskattning, en välavvägd arbetsmarknadspolitik samt en välgrundad satsning på trygghet kan vi ge landet de förutsättningar som krävs för att vända den utveckling som under så många år har satt Sverige på efterkälken. Jag yrkar därför bifall till SD:s budgetreservation. I detta anförande instämde Björn Söder (SD).

Mikaela Valtersson (Mp)

Anf. 4 Mikaela Valtersson (Mp)

Herr talman! Jag tänker inte gå in på de ekonomiska resonemangen och huruvida invandringen är skäl till allt ont, utan jag vill ställa en fråga till Johnny Skalin om arbetskraftsinvandringen, som han tar upp i sitt anförande. Det ser inte riktigt ut så på den svenska arbetsmarknaden eller på någon annan arbetsmarknad heller för delen, tror jag, att arbetsmarknaden är helt statisk och att det finns ett exakt antal jobb som kan bytas, att personer bara kan bytas ut med andra, utan arbetsmarknaden är dynamisk och föränderlig. Människor med kompetens och kunskap och entreprenörer som kommer hit bidrar till nya jobb, och det blir en föränderlig arbetsmarknad. Ett exempel: En av de största grupper som har kommit till Sverige efter den nya arbetskraftsinvandringslagstiftningen, som trädde i kraft i december 2008, är inom restaurangbranschen. Det handlar om kockar på till exempel thaikrogar, på indiska krogar och kinakrogar. De är inte helt enkelt utbytbara mot svenskar. Det fanns en väldigt stor brist förut, för det handlar om väldigt specifikt kunnande och kompetens inom ett speciellt område. I en modern värld är det inte riktigt så att man kan låsa in människor innanför nationsgränserna. Det står inte heller mot att vi utbildar svenskar. Det ska vi givetvis göra. Men i en modern värld kommer människor alltid att vilja röra sig. Det är det perspektivet som ni lite missar, att människor alltid har velat röra sig över gränser, att migration alltid har funnits och att det bidrar till något positivt både kulturellt, socialt och ekonomiskt. Jag vill fråga Johnny Skalin om ni verkligen tror på en värld som nästan aldrig har funnits där människor kan låsas in inom sina nationsgränser. Jag upprepar också frågan som jag inte fick svar på i förra budgetdebatten: Betyder det att ni inte heller vill att svenskar ska få lämna Sveriges gränser och åka ut i världen?

Johnny Skalin (Sd)

Anf. 5 Johnny Skalin (Sd)

Herr talman! Sverige har en extrem invandringspolitik. Vi tar i dag emot fyra till sju gånger fler asylinvandrare än de största mottagarländerna i Europa, till exempel Frankrike. Den stora invandringen har skapat stora problem både socialt och ekonomiskt. Vi vänder oss också emot den fria arbetskraftsinvandring som ni förespråkar. Ni har skapat ett stort utanförskap och försatt människor i arbetslöshet. Över 700 000 människor är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Vi anser inte att människor är obildbara. När det behövs ska vi såklart ta emot människor, till exempel om det saknas kompetens inom landet. En stor del av de arbetskraftsinvandrare som kommit har dock inte varit människor som fyllt kompetensluckor. Vi har i stället sett ett omfattande missbruk av den fria arbetskraftsinvandringen, och därför vänder vi oss emot den. Vi förespråkar i stället att företag får ansöka om att ta hit arbetskraft om de har behov av arbetskraft - under förutsättning att det inte går att finna denna arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Det handlar inte om att låsa fast människor utan om att ta ansvar för landet, för vår ekonomi och framför allt för de arbetslösa människor som lever här i dag.

Mikaela Valtersson (Mp)

Anf. 6 Mikaela Valtersson (Mp)

Herr talman! När det gäller asyl- och flyktingpolitiken stämmer det inte att Sverige tar emot flest flyktingar. De flesta tas emot av fattiga länder i närområdena till konflikthärdarna. De gigantiska sociala problem som ni säger er ha sett av arbetskraftsreformen skulle jag gärna vilja få presenterade av Johnny Skalin - om ni har sett en utvärdering av reformen som ingen annan har sett. Vi säger inte alls att det ska vara helt fritt. Skillnaden mellan mig och Johnny Skalin är att jag tilltror arbetsgivarna förmågan att bedöma. I stället för att säga att en myndighet ska bestämma när det finns behov säger vi att det är arbetsgivarna själva som bäst kan bedöma om de har behov av ny kompetens och i så fall varifrån och vem. Det är vad denna reform innebär, och det är en stor fördel som medfört mycket positivt. Jag har tilltro till att man kan bedöma det. Det betyder att de som kommer hit i dag och får arbetstillstånd får det för att man bedömer att det saknas kompetens. Man bedömer att kompetensen finns hos just de personer man anställer. Det tror jag att en arbetsgivare kan bedöma bra, oavsett om arbetstagaren är född i Sverige eller i något annat land. Något omfattande missbruk av reformen har jag inte sett. Det har förekommit en del lagbrott, och de ska beivras. Det betyder inte att reformen är fel. Vi föreslår inte att hela sjukförsäkringen ska avskaffas för att några fuskar eller att barn inte ska få gå i skolan för att några skolkar. Det är inte systemet det är fel på. Vi ska komma åt de få saker som inte fungerar, men det handlar inte om regelverket och systemet. Med ett gästarbetarsystem, som många länder har, splittrar man familjer. Med vårt system får man ta med familjen, och det har stort mänskligt värde. Min fråga kvarstår: Ska svenskar få åka utanför Sverige?

Johnny Skalin (Sd)

Anf. 7 Johnny Skalin (Sd)

Herr talman! Det handlar inte om systemet, säger Mikaela Valtersson. Alliansregeringen som företräder samma system för arbetskraftsinvandring som Miljöpartiet säger att man ska göra en översyn av systemet då det har uppdagats brister. Jag tycker att dessa brister är allvarliga och onödiga. Det svenska arbetskraftsinvandringssystemet sticker ut. Det normala är ett gästarbetarsystem där man tar hänsyn till det rådande arbetsmarknadsläget och till alla de människor man har i arbetslöshet. Man stärker utbildningsväsendet i stället för att i första hand söka kompetensen utomlands. Visst ska vi kunna tro på företagen, och det kan vi också göra i de flesta fall. Det funkar dock inte alltid. Det ser vi både på den svenska arbetsmarknaden och när man söker arbetskraft utomlands. Det är problemet, och det är därför ett sådant här system inte fungerar. Framför allt fungerar inte detta system när vi redan har en stor invandring och ett stort utanförskap. Vi låser fast människor i arbetslöshet och utanförskap. Ett sådant system ska vi givetvis inte ha. Det är klart att svenskar ska få flytta utomlands. Vi vill begränsa invandringen till Sverige; vi vill inte låsa fast människor.

Ulla Andersson (V)

Anf. 8 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Före mig i denna talarstol stod en partirepresentant som gör det enkelt för sig och målar världen i svart och vitt och där enfalden har blivit den enda vägens politik. Det är enkelt och fegt att alltid slå nedåt, och det krävs mod att slå uppåt. Det modet saknar Sverigedemokraterna. Runt omkring oss ser vi hur fler och fler människor får sina liv sönderslagna av krisen. Land efter land tvingas ned på knä, och IMF får sätta dagordningen för allt fler länder och människor. En del vill få oss att tro att krisen i EU-länderna enbart handlar om att enskilda länder har misskött sin ekonomi. Det är ett sätt att dra blicken från de två grundläggande problemen - en finansiell sektor som tillåtits bli ohälsosamt stor och ett valutaexperiment i stor skala som gjort det mycket svårare att hantera kriser. Det går inte att komma ifrån att EMU-projektet sjösattes trots varningar från både vänster och höger om att kriser slår olika i olika länder och att en centralisering gör EMU ineffektivt, klumpigt och asocialt, vilket vi ser i dag. Det vi ser är konsekvenserna av högerpolitiken i Europa där de nyliberala favoriterna har fallit hårdast. Irlands banksektor är sex och en halv gånger större än deras bnp, och Islands var ungefär i samma storleksordning. Bara under 2010 har den irländska staten tillfört ca 285 miljarder kronor av de irländska skattebetalarnas pengar för att rädda bankerna. Spaniens banksektor är ungefär tre och en halv gånger större än deras bnp. Samma förhållande råder i Sveriges banksektor. Även här tilläts finanssektorn växa utan någon fungerande översyn, och hushållens skuldsättning har växt sig större år efter år. Samtidigt ser vi att klassklyftorna blir allt större, och vi blir alltmer lika länder omkring oss även i det hänseendet. Det behövs en mycket skarpare reglering av finansmarknaderna. Framför allt handlar det om bankers storlek. De får inte växa sig så stora att det blir too big to fail, det vill säga för stora för att gå omkull. När land efter land går in och räddar banker skickar det en signal till investerare och ägare att oavsett hur de beter sig står skattebetalarna alltid för förlusten. Resultatet är att förlusterna socialiseras och vinsterna privatiseras. Det i sig leder till att storbankerna får konkurrensfördelar och växer sig ännu större. Avregleringar, privatiseringar och en tilltro till att marknaden sköter sig bäst själv har varit den ledande principen för den ekonomiska politiken under lång tid, pådriven av högerkrafter och ledande ekonomer. Nyliberalismens offer har blivit många, och ansvariga borde fråntas möjligheten till samhällsinflytande för all framtid. Det grundläggande problemet i många av euroländerna är bytesbalansunderskotten. De döljs av att Tyskland har stora överskott i sin bytesbalans, men länder som Portugal och Spanien har helt enkelt inte den konkurrenskraft som behövs för att exportera med dagens eurokurser. Varje gång ett räddningspaket sätts in, och eurokursen förstärks av ett tillfälligt ökat förtroende för EMU-ländernas ekonomi, får deras exportsektor det svårare. Hittills har nyheterna om underskotten i olika länders statsbudgetar trängt undan de här problemen från förstasidorna. Bytesbalansunderskotten är det grundläggande strukturella problemet i euroländernas kris, och det behöver synliggöras. Krisen hade kunnat bemötas mycket effektivare om obalanserna mellan EMU-länderna hade kunnat justeras via flexibla växelkurser och penningpolitiska åtgärder anpassade efter läget i respektive land. Länder som Irland och Spanien hade behövt kyla av ekonomin för länge sedan genom en räntehöjning, men eftersom de är med i EMU saknar de det verktyget. I stället tvingas de att sänka löner eller ställa in viktiga investeringar vilket sänker den inhemska efterfrågan ytterligare. I Tyskland har nu de stora tidningarna börjat prata om att lämna euron eller dela upp euron i olika delar - en med fast växelkurs och en med flytande. Låt oss konstatera att EMU är ett enormt misslyckande. Det var en centralisering för centraliseringens egen skull, ett farligt ekonomiskt spel för att till varje pris bygga en stat i toppen av EU-länderna. Många människor runt om i Europa betalar nu priset för all centralisering och för finanskrisen. 23 miljoner européer är arbetslösa. Över hälften av EU:s medlemsländer har genomfört eller planerar nedskärningar i den offentliga sektorn. I sju länder minskar antalet anställda. Nästa år kommer elva länder att frysa eller sänka lönerna för de anställda. Europeiska federationen för offentliganställdas förbund varnar för att åtstramningar minskar den ekonomiska aktiviteten och för att konjunkturen faller igen. De föreslår även att ekonomiska stimulanser ska finansieras med en skatt på finansiella transaktioner. I Sverige pratas det om att det går så bra. Men kan man egentligen säga det när vi har skyhög arbetslöshet? Det finns 24 gånger fler arbetssökande än det finns anmälda platser. 29 000 lediga jobb ska delas av 400 000 arbetslösa. Om det saknas 370 000 jobb borde debatten handla om det och inte om huruvida de arbetslösa söker tillräckligt med jobb eller hur låg ersättningen ska vara för att den arbetslösa ska skärpa sig. Är det inte dags att erkänna att hur många coacher som än sätts in är det bristen på jobb som är problemet? Vi har en strukturell arbetslöshet. Vi har en arbetslöshet som inte är ett individuellt problem och därför inte ska hanteras som ett sådant. Regeringen räknar med att full sysselsättning ska nås 2014. Det innebär enligt budgetpropositionen att arbetslösheten ligger på 6 procent. Vi ska alltså ha fortsatt massarbetslöshet även i högkonjunkturen. Enligt regeringen går det bra - men inte för de arbetslösa. Nu är 15 000 människor - snart 40 000 - i fas 3, en form av modernt moderat slaveri. Företagen får betalt för att ta emot arbetskraft som tvingas leva på nudlar - mer räcker inte ersättningen till. Knappt 30 kronor i timmen får de betalt. De arbetslösas rättigheter är som bortblåsta. De är livegna och utlämnade till borgerlig välvilja. Det är den moderna arbetsmarknadspolitiken. Men bra går det, utom för dem i fas 3. Går det så bra när tågen inte går, när människor får planera om sina liv eftersom de inte vet hur många timmar tågen ska vara försenade eller om de ens ska gå? Allt fler tar bilen i det hala väglaget och utsläppen ökar. I det borgerliga Sverige där miljövänliga investeringar uteblir går det bra, men inte för miljön eller tågresenärerna. Går det så bra när hundratusentals unga är bostadslösa och när studenternas ekonomi är sämre än vad som kan kallas skälig levnadsnivå? Går det så bra när kvinnornas ekonomi halkar ännu mer efter männens i stället för att knappa in? Välfärdslandet Sverige ger vart tionde barn så dåliga ekonomiska villkor att de lever under fattigdomsgränsen. Det gäller nästan vartannat barn till utlandsfödda föräldrar. Bra går det tydligen, men inte för barnen. Nära 150 000 människor lever under hot om utförsäkring - 42 000 bara i år. Det är inte enbart de som drabbas utan även deras anhöriga. Barn får se sina föräldrar brytas ned. Borgs stupstock - det är han som har infört den - har orsakat oerhört många människors lidande och oro. Borg ville ha in 24 miljarder till skattesänkningar genom besparingar på sjuka. Bra går det för skattesänkningarna, men inte för de sjuka. Det kunde ha varit annorlunda. Det rödgröna budgetförslaget är ett förslag för mer jämlikhet. Det innehåller 100 000 fler jobb och utbildningsplatser. Det innehåller höjda studiebidrag och en stor satsning på utbildningsplatser. Det innehåller ett investeringsstöd för byggande av nya hyresrätter. Det innehåller en rejäl satsning på ökat banunderhåll och ett utbyggt järnvägsnät. Ekonomin kunde ha stärkts för ensamstående föräldrar och barnfattigdomen kunde ha sjunkit. Barnens framtid hade varit ljusare eftersom de anställda i förskola och skola hade haft mer tid för varje barn. Stressen hade varit mindre eftersom barngruppernas storlek hade minskat. Sjuka människor kunde ha tillåtits vara sjuka och få både rehabilitering och sjukersättning. Det är vad den rödgröna budgeten föreslår. Det är ett förslag som hade stärkt samhällsutvecklingen och livet för det stora flertalet. Det kunde ha gått bra på riktigt. Den rödgröna budgeten har förslag som skulle ta oss framåt. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3. (Applåder)

Anna Kinberg Batra (M)

Anf. 9 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Ärade ledamöter! Jag yrkar bifall till utskottets förslag. Jag inledde den här veckan i Bryssel där jag träffade mina gruppledarkolleger från systerpartier i andra EU-länder. Nästan alla var där. Irländaren kunde inte komma. Han var hemma för att hantera akuta krisåtgärder i det irländska parlamentet. Under middagen på kvällen satt jag mellan portugisen och greken som båda var bekymrade över den ekonomiska situationen i sina hemländer och krismedvetenheten hos befolkningen. Mitt emot satt tysken som inte har lika stora ekonomiska bekymmer hemma hos sig, men befarar politiska. Tyskarna börjar ifrågasätta varför de ska hjälpa länder som inte sköter sig lika väl som de. För mig känns det relevant att ta min utgångspunkt i det mötet, inte bara för att jag kom hem alldeles nyss utan för att de oroande samtalen hänger över och påverkar vår debatt här i dag. I dag är det 57 dagar sedan finansministern stod här och presenterade regeringens budgetproposition. Allianspartierna i finansutskottet blev varken särskilt överraskade eller besvikna. Vi hade just vunnit mer än 250 000 fler väljare i ett riksdagsval där den ekonomiska politiken spelade en stor och avgörande roll. Vi visste att väljarna brydde sig om stabila statsfinanser, jobb och tillväxt. De flesta av förslagen i propositionen kändes igen från allianspartiernas gemensamma valmanifest. Sverige har klarat en extrem ekonomisk kris bättre än de flesta jämförbara länderna, och jobben har blivit fler. Vi vill fortsätta att föra en ansvarsfull politik med den inriktningen. Under de här knappa två månaderna, under utskottets behandling av förslagen, har två tendenser blivit ännu tydligare än när finansministern presenterade propositionen. Den ena är styrkan och stadgan i den svenska ekonomin. Den har befästs. Kolleger i andra länder tittar med ganska stora ögon på en när man försöker förklara att vi fortfarande klarar stabilitets- och tillväxtpaktens underskottskrav. Det är bara tre EU-länder som gör det - ingen av eurozonens medlemmar. Vi ser fler uppdaterade prognoser över fortsatt nedgång i arbetslösheten och fortsatt uppgång i bnp-utvecklingen. Prognoser ska alltid tas med en nypa salt, men även utfallssiffrorna från förra året är något bättre än förväntat. Nu är det mer än 100 000 fler som jobbar. Vi befinner oss fortfarande i en lågkonjunktur. Det skriver regeringen också. Men det ser ut som om Sverige kan gå starkt ur krisen om vi fortsätter i den här riktningen. Därför är det viktigt med fortsatt strama statsfinanser och fortsatta satsningar på att förbättra drivkrafterna för att gå från bidrag till arbete. Den andra tendensen som förstärkts är dess värre osäkerheten i vår omvärld. Det har flera talare redan berört. Irlandskrisen har vi fått skriva in i finansutskottsbetänkandet. Den kunde inte förutses i detalj i budgetpropositionen. Vi måste gardera oss för fortsatt oro i ytterligare länder runt om oss. Detta påverkar oss naturligtvis. Sverige är i alla fall med globala mått mätt en liten, öppen ekonomi vilket innebär att vi är beroende av både efterfrågan från och utvecklingen i andra länder för att vår ekonomi ska fungera. Om tyskar och britter till exempel slutar köpa varor och tjänster av svenska företag får vi lägre intäkter och svensk ekonomi därför färre jobb. Även en välskött kaka som håller sig inom formens kanter riskerar då att bli mindre. Då blir det mindre att dela på. Oron runt om oss är väl beskriven i propositionen, och motiverar också ganska ordentliga marginaler framöver. Vi måste gardera oss för fortsatt osäkerhet, och det gör vi också i utskottets betänkande. Herr talman! Sverige går starkt ur krisen. Nu gäller det att fortsätta på den inslagna vägen och underlätta för människor att komma i jobb och för jobben att bli ännu fler. Nu växer andra regioner i världen snabbare än Europa. Indien, som redan har nämnts här, är bara ett exempel. Där bor över en miljard människor. Där var tillväxten över 7 procent förra året. Halva befolkningen är under 25 år, och de investerar som aldrig förr i utbildning och kunskap. Hur ska vi möta det annat än genom att leva på gamla meriter? Inte kan vi göra det genom att fokusera på bidrag i stället för arbete, som det är alltför stora inslag av i oppositionspartiernas förslag. Inte kan vi göra det genom att ta vårt välstånd här för givet och stå här och ägna oss åt att diskutera hur vi ska fördela det om det växer för lite jämfört med andra regioner i världen. Vi skulle behöva höja oss över det och diskutera både i dag och under de närmaste åren framöver hur vi kan fortsätta underlätta för dem som vill starta och utveckla företag och skapa ännu fler nya jobb. När EU-kommissionen presenterade den årliga European Innovation Score Board för 2009 syntes det att Sverige fortsatt ligger i topp i EU-området i fråga om innovationskraft. När World Economic Forum i september presenterade sin globala konkurrenskraftsrapport placerade sig Sverige på andra plats i världen. Förutsättningarna finns alltså. Bland de tolv faktorer som konkurrenskraftsrapporten grundar sig på finns viktiga faktorer för att det svenska samhället och den svenska ekonomin ska fungera väl: institutioner, infrastruktur, hälsa, utbildning, arbetsmarknadens funktionssätt och innovationsgrad med mera. Sverige är på ren svenska ett bra land att skapa jobb i. Bakom de fina ekonomiuttrycken finns faktorer som handlar om att människor trivs i Sverige, att man vill, törs och kan tänka sig att investera här i global konkurrens, att man vågar ta steget att starta eget om man har en idé på sitt jobb, inte trivs på sitt jobb eller inte har något jobb alls. Sådant kräver att samhället funkar, att man kan gå till banken, att man törs sätta in pengar, att man törs låna pengar, att man vågar byta jobb och att man känner att samhället runt omkring fungerar för en själv och för ens familj. Det är därför mikro och makro hänger ihop, och det är därför ekonomisk politik är viktig till vardags för vanliga människor och familjer. Alliansens politik och årets budgetproposition lägger grunden för att förverkliga detta för fler. Det ser jag fram emot att bygga vidare på under de närmaste åren. Om vi inte hade haft stabila och välskötta statsfinanser hade vi inte haft den möjligheten på samma sätt som vi har i dag. Herr talman! Jag vill avrunda med några ord om det parlamentariska läget, som är ganska speciellt. Trots att vi vann ökat väljarstöd för Alliansen och trots att vi befäste vår ställning som största block i denna kammare är vi om några medvetna om att inget parti eller regeringsalternativ har egen majoritet i kammaren. Väljarna har sagt sitt. Det måste vi alla respektera. Mandaten har fördelats mellan fler partier än förut. Jag är medveten om det, och det gör mig också angelägen om och ganska stolt över det klimat som vi hittills har haft i både finansutskottet och i denna kammare. Det här är ett parlament där vi mig veterligen aldrig slåss. Det gör man till och med i vissa europeiska parlament. Vi skriker inte åt varandra och vi kallar inte varandra för konstiga saker, utan vi för en ganska saklig diskussion och söker samförstånd där så är möjligt. Det ska märkas, och det märks här i dag, att det finns tre olika budgetmotioner och minst lika många möjliga regeringsalternativ, ambitioner och åsikter om den ekonomiska politiken i sin helhet. Det ska det göra. Men där det är möjligt är det också önskvärt med samförstånd över lite bredare gränser. Vi märkte det redan här i morse. Det var kanske inte så många som märkte det, men vi har redan behandlat ett finansutskottsärende i dag. Det blev ingen debatt alls. Det är ett exempel på hur det kan bli när vi har detta ganska goda klimat. Efter den här debatten ska vi behandla ett annat betänkande från finansutskottet där det nog inte heller blir knappt någon debatt alls efter ganska konstruktiva diskussioner i både näringsutskottet och finansutskottet. Budgetlagen åtnjuter brett stöd och har gjort det länge - ända sedan den instiftades. En proposition om uppdateringar av lagen överlämnades till riksdagen i måndags efter diskussioner mellan åtminstone sex partier. I krisåtgärderna vad gäller Irland och tidigare Lettland och Island har också klimatet varit gott. Många av ledamöterna och partierna har varit beredda att ta ansvar. Det ser jag positivt på. Avgörande skillnader ska märkas. De ska synas, de ska höras och de ska tydliggöras. Men jag vill arbeta i utskottet och i denna kammare för en fortsatt ansvarsfull ekonomisk politik eftersom det lägger grunden för jobb, tillit och tillväxt. Alla ansvarsfulla ledamöter av denna kammare är välkomna även fortsättningsvis att delta konstruktivt i detta arbete. Det tänker jag göra. (Applåder) I detta anförande instämde finansminister Anders Borg (M).

Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 10 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Europa visar i dag upp en närmast bisarrt tudelad bild och utveckling på det ekonomiska området. I länder som Tyskland, Polen och Österrike - för att inte tala om vårt eget land - växer snabbt produktion och sysselsättning. Aldrig tidigare i det återförenade Tysklands historia har bnp-tillväxten varit så hög som under andra kvartalet 2010 - 9,5 procent. Tredje kvartalet i år producerade Tyskland hela 4 procent mer än ett år tidigare. För Österrike var siffran 3,6 procent. För Polen var den 5,3, och Sverige hade en asiatisk tillväxttakt på nära 7 procent. Franska, tyska och brittiska index visar på starka ökningar i orderingång och jobb. Detta är naturligtvis mycket en återhämtning efter krisen, och inte några långsiktigt hållbara tillväxttal. De flesta länder i Europa har ännu inte återhämtat sig, och har ännu inte nått tillbaka till den inkomstnivå som de låg på innan krisen bröt ut 2008. Mot denna starka utveckling av den reala ekonomin i viktiga nordeuropeiska länder finns dock den lika sanna bilden av ett Europa som stapplar från möte till möte med sina finansministrar och - kanske - från en finansiell kris till nästa: Grekland, Irland, Portugal, Ungern och så vidare. Hur kan bilden vara så bisarrt tudelad? En enkel förklaring är att dessa krisekonomier trots allt är ganska små och tillsammans utgör kanske 6 procent av EU:s bnp. Frågan är: Kan även små tuvor stjälpa det stora europeiska lasset? Även om man lägger till Spanien till denna grupp tror jag att det är ganska osannolikt - om det inte vore för den samtidigt bräckliga utvecklingen i Förenta staterna. För bara två år sedan när Barack Obama vann presidentvalet gick han likt Jesus på vattnet hos väljare och medierna. Överallt hördes: Framtidstro, hope and change! Nu går Barack Obama inte längre på vattnet, utan han sitter fast och vadar i ett träsk av underskott, bankkris och hög arbetslöshet. Detta är tankeväckande, och det gäller inte bara detta att politiken kan skifta snabbt. Det finns också en annan lärdom, nämligen att utvecklingen i USA visar vilken fundamental förutsättning en välskött ekonomi är för möjligheten att förverkliga visioner, drömmar och förhoppningar. Det räcker inte med hopp om förändringar - de måste finansieras också. Ett tema som har varit uppe här är euroländerna och krisen. Är de europeiska krisländernas problem eurons fel? Några vill hävda att krisen i Grekland och Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar. Man kan lätt konstatera att detta är fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant, i mångt och mycket lik vår egen, har klarat krisen och åren dessförinnan ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Man kan sedan vända blicken västerut och konstatera att det inte går att skylla på euron i fallet Storbritannien. Landet har aldrig varit i närheten av euron men är icke desto mindre illa ute med djup bankkris och stora budgetunderskott. Förklaringen är i Finlands fall att politikerna där med euron som valuta dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla eller bankkris att utvecklas. De brittiska politikerna, utan euron som valuta, släppte fram budgetförsvagningar och kreditexpansion som bäddade för bankkris. Regeringen kunde inte hantera krisen när den kom, och landet dignar nu under stora skuld- och underskottsproblem, märk väl utan euron. Sanningen är sammanfattningsvis att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik blir det ekonomisk kris oberoende av valutasystem. På Irland släppte regeringarna fram en överhettning på fastighetsmarkanden och en låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte förrän det var alldeles för sent med nödvändiga nationella åtgärder. Det är just den situationen vi ska se till inte uppstår i Sverige. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan. Men mot en spekulativ bubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte heller i Frankfurt utan enbart i Dublin. Grekland hade och har statistikfusk, en korrupt politisk kultur och en slapp finanspolitik som grundproblem och inte att räntan har varit några procentenheter för låg. Att tro att de grundläggande bristerna i Greklands och Irlands inhemska politik inte hade funnits om länderna hade behållit sina nationella valutor sedan 1999 är faktiskt osannolikt naivt. Glöm inte att Västeuropa alltsedan 1960-talet har sökt att hantera de negativa externa effekterna av varandras ekonomiska politik som till exempel konkurrensdevalvering och protektionism genom olika valutasamarbeten. Det har varit valutaorm, EMS och så vidare. Herr talman! Det finns alltså återkommande och djupt liggande skäl till samarbetet i Europa på valutaområdet. De skälen skulle inte försvinna om euron inte fanns. För Sverige som ett litet starkt utrikeshandelsberoende land har alltid risken för protektionism i Europa varit det allra värsta hotet mot vår ekonomi. Glöm inte att valutasamarbetet under årtiondenas lopp stävjar detta hot mot vårt land. Vi ska ge vårt bidrag för att stärka valutasamarbetet. Det ligger i vårt intresse. Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsen, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar vi inte minst i Folkpartiet de förslag som EU-kommissionen har lagt fram även när de innebär gemensam makroekonomisk övervakning, gemensamma strängare budgetregler och så vidare. Ett starkare ekonomiskt samarbete är den bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet och långsiktiga tillväxt. Så går jag över på en annan aspekt på vår valutafråga. Vad har Sverige gemensamt med Kina och Tyskland? Jo, ett långsvarigt och ganska stort bytesbalansöverskott. Det är bara vår litenhet som nation som skyddar oss mot samma slags kritik som regelmässigt drabbar Tyskland och Kina med avsändare i främst USA och Frankrike. Bytesbalansöverskottet innebär att människor och företag i Sverige har ett betydande sparande som varje år sänds utomlands där det till stor del investeras. Överskottet är ca 6 procent av bnp. Man behöver inte vara osund nationalist för att tycka att det vore bättre om investeringarna gjordes i Sverige. En klassisk förklaring till bytesbalansöverskottet är att det finns för få bra investeringsprojekt i Sverige. Om det är hela förklaringen vet vi inte och inte heller Riksbanken som har undersökt frågan. Jag vill också lägga till att i den situation som vi nu befinner oss är det en riskfylld aspekt att ha detta bytesbalansöverskott. Denna risk förstärks av att vi har en hög trovärdighet i de starka offentliga finanserna under alliansregeringen. Det är en konstig paradox att detta också skapar ett problem. Vår flytande krona riskerar att sticka i väg och revalvera ganska mycket och ganska snabbt, det vill säga öka i värde jämfört med dollar och euro. Hittills har kronan skuggat euron, och variationen har inte varit så stor. Men både med tanke på den knackiga ekonomin i Förenta staterna och på den finansiella oron i övriga Europa kan kronans vanemässiga band till euron komma att klippas av. Vi som nation och ett litet valutaområde bör alltså vara beredda på att kronan kan komma att drivas upp med 10-20 procent mot dollarn och euron. Det kan bli en knepig situation. Då pressas inflationen ned. Det är inte något bekymmer. Räntorna behöver inte höjas. Det är inte heller något bekymmer. Men exportföretagen får prispress och kärvare villkor medan importörerna och konsumenterna får glädja sig åt lägre importpriser. Vi har alltså en skvalpvaluta. Ibland skvalpar den ned, men den kan också skvalpa upp ganska rejält och ganska fort. Hade Sverige varit med i eurosamarbetet hade det inte skvalpat alls mot övriga Europa. I detta anförande instämde Anna SteeleKarlström (FP).

Ulla Andersson (V)

Anf. 11 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Det är rätt tydligt att Carl B Hamilton inte ser något problem med att man avsagt sig räntevapnet i euroländerna och tycker att det är helt okej att man i stället stabiliserar ekonomin med att sänka lönerna eller neddragningar i välfärden. Det är en linje som Folkpartiet också stöder här i Sverige, det vill säga att man sänker ersättningsnivåerna i sjukersättningen och a-kassan och jobbar för att sätta en press nedåt på lönerna genom till exempel att både ha låg nivå i a-kassan och jobbskatteavdraget. Vi har ungefär 400 000 arbetslösa i Sverige i dag. Av dem är det 370 000 som inte kan få ett jobb eftersom det inte finns några lediga jobb i dagsläget. Visst finns det möjligheter att få jobb för en del av dem. Men det stora problemet i dag är att det är för lite jobbskapande åtgärder och att man i stället lägger fokus på de enskilda individerna, det vill säga att de inte söker tillräckligt med jobb eller att de ska ha bättre coachning och så vidare. Det är där de stora insatserna ligger. Vi ser också hur regeringen har tänkt. Man inför ett modernt moderat slaveri, som jag kallar det, i och med att man har fas tre. Man har en stor grupp långtidsarbetslösa människor som får någon form av sysselsättning, ofta rätt meningslös, till väldigt låg ersättningsnivå och helt utan rättigheter. Snart är det 40 000 som är i fas tre. Jag undrar hur Carl B Hamilton anser att den här gruppen personers möjligheter ska förbättras och hur vi ska skapa arbetstillfällen. Det säger inte Carl B Hamilton ett ord om. Jag tror inte att Folkpartiet har någon riktig jobbpolitik förutom någon förhoppning om att sänkta ersättningsnivåer i trygghetssystemen och sänkta löner är det sätt vi ska skapa jobb på.

Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 12 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Jag pekade på den väldigt snabba ökningen i bnp vi har på nästan 6 procent. Det innebär en väldigt snabb återhämtning. Det är egentligen den allra viktigaste metoden för att minska arbetslösheten. Jag håller med om att den är för hög, och det är ett viktigt mål att få ned den. Nu var Arbetsförmedlingens tal i går om arbetslöshetens minskning och sysselsättningsökningen väldigt uppmuntrande. Ulla Andersson ger en vrångbild av den svenska situationen. Men om inte arbetslösheten ska bita sig fast på höga nivåer är just den snabba återhämtningen till en långsiktig tillväxtbana med 6 procent tredje kvartalet. Det är det absolut bästa som kan ske. Då kommer fler människor i arbete snabbare. Jag blir lite fundersam när jag hör Ulla Andersson. Det är som att valrörelsen och valet inte har ägt rum. Det är samma recept och samma anförande som vi har hört så många gånger tidigare här. Jag måste ställa en fråga. Det är egentligen Ulla Andersson som ställa frågan, men jag har ändå en reflexion. Mot bakgrund av valresultatet och uppluckringen av det rödgröna samarbetet, vilka slutsatser drar Ulla Andersson och Vänsterpartiet om den egna ekonomiska politiken?

Ulla Andersson (V)

Anf. 13 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Jag konstaterar att Carl B Hamilton inte vill diskutera sin jobbpolitik eftersom han inte verkar ha någon. Han pratar om att det är bra att vi har en bra bnp-tillväxt. Visst är det bra. Men det handlar väl också om hur denna tillväxt används och fördelas? Vi kan konstatera att ni själva lägger fram ett förslag där ni anser att 6 procents arbetslöshet är lika med full sysselsättning. Jag tycker att det är katastrofalt. Det är ett oerhört resursslöseri med människor och för hela samhällsutvecklingen. Vi kan konstatera att arbetslösheten har bitit sig fast på en väldigt hög nivå. 6 procents arbetslöshet, Carl B Hamilton, är en hög nivå. Det förväntar ni er att den ska vara mitt i högkonjunkturen 2014. En tredjedel av de arbetslösa är långtidsarbetslösa. Man kan säga att det inte bara är Vänsterpartiet som befarar att dessa människor kommer att vara utanför arbetsmarknaden för all framtid utan det gör också många andra. Ni står där handfallna. Det enda förslag ni har är att låsa in dessa människor i något som ni kallar för fas tre med en ersättningsnivå på 230 kronor per dag utan några rättigheter över huvud taget och utan att ni kollar om dessa arbetsuppgifter har någon form av undanträngningseffekt på den reguljära arbetsmarknaden. Facken har inget inflytande alls över tillsättningen av dessa platser. Jag skulle vilja säga att det är en katastrofal arbetsmarknadspolitik vi ser. Det är dessutom en arbetsmarknadspolitik med otroligt låga nivåer. Och Carl B Hamilton har inte lagt fram ett enda förslag på hur han anser att vi ska skapa jobb och pressa ned arbetslösheten. Han står bara och pratar om att tillväxten är rätt hög, och det är väl bra i alla fall. Ta ansvar, Carl B Hamilton, och lägg fram några förslag på hur du skapar jobb! Hur ska ni nå målet om full sysselsättning? För Vänsterpartiet är full sysselsättning inte 6 procents arbetslöshet och kommer aldrig någonsin att vara det.

Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 14 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Jag tycker att man ska ta det lite lugnare än Ulla Andersson gör mot bakgrund av de mycket optimistiska tal som Arbetsförmedlingen publicerade i går vad beträffar sysselsättning och arbetslöshet. Det var mycket positivt. Om prognoserna för hur arbetsmarknaden kommer att se ut år 2014 skulle infrias skulle det vara mycket värt, och vi skulle vara väldigt tacksamma i Sverige om utvecklingen blir så positiv. Låt oss därför arbeta för det med olika metoder, makroekonomisk politik, åtgärder på arbetsmarknaden och så vidare. Jag talar gärna om framtiden. Ulla Andersson talar på något sätt som om valrörelsen ska köras i repris. Jag har en fråga till Ulla Andersson som hon kan undvika att svara på om hon vill. Mona Sahlin har i ett anförande varit inne på, om jag förstod det rätt, att man ska starta med högre ersättningsnivåer än i dag men att man å andra sidan ska ha en snabbare avtrappning, ungefär som i den danska modellen. Hur ser Ulla Andersson på en sådan förändring av politiken på arbetsmarknaden? (ULLA ANDERSSON (V): Herr talman! Jag har ingen ytterligare replik.)

Annie Johansson (C)

Anf. 15 Annie Johansson (C)

Herr talman! Sverige ska vara ett land fyllt med möjligheter och där fler människor vågar satsa på sina drömmar. Det kan handla om att jobba, att utbilda sig, att resa, att starta företag eller att utveckla sin kreativa ådra. Det ska vara ett land där människor får bestämma mer själva och där vi förenar grön hållbarhet med konkurrenskraft. Det ska vara ett land där den offentliga sektorn är stark där det behövs för att se till att dessa människor får viktiga verktyg och förutsättningar i livet. Vi ska också ha en kunskapsskola med duktiga lärare, en närvarande och tillgänglig polis, ett starkt skyddsnät för dem som behöver stöd samt en sjukvård och omsorg där behövande inte ska behöva sitta länge i väntrummet utan snabbt kunna få den hjälp som behövs. För att uppnå drömmen om möjligheternas Sverige krävs det resurser. För att vi ska ha råd med en god offentlig välfärd och för att vi här i riksdagen i dag ska ha pengar att fördela på olika utgiftsområden krävs det skatteintäkter, skatteintäkter som människor runt om i landet varje arbetad timme betalar in. Utan alla företag som drivs och som anställer och utan alla som jobbar skulle det inte vara möjligt att finansiera de 1 718 miljarder kronor som den offentliga sektorns utgifter för 2011 uppgår till. Därför är företagsamhet, näringslivsklimat och fler jobb i hela landet en förutsättning. Herr talman! Det är, inte minst i denna turbulenta ekonomiska tid, viktigt att se och förstå vad som sker runt utanför Sverige. Samtidigt som vi kan vara stolta över att vi har tagit ansvar för svenska skattebetalare vad gäller reformpolitiken och hanteringen av de offentliga finanserna är det nu viktigt att nogsamt följa utvecklingen hos våra europeiska vänner. Människor i olika europeiska länder har en tuff tid framför sig. Skolbarnen på Irland kommer att få möta kraftiga neddragningar när landet på fyra år ska spara 15 miljarder euro. Löntagarna i Grekland genomgår ett iskallt ekonomiskt reningsbad, och människor som bor i Spanien, Portugal och Italien kanske också får leva med höjda skatter och neddragningar inom välfärden med märkbara förändringar i vardagen som följd. Orsakerna till kräftgången bland många av Europas länder är mångfasetterade. Men siffrorna talar sitt tydliga språk; statsskulden tangerar i många fall 100 procent av bnp, och underskotten i den offentliga ekonomin växer kraftigt. För svenskt vidkommande är det viktigt att med stor noggrannhet följa den finansiella oron inom dessa länder. Svensk bnp bygger till hälften på export, och 58 procent av svensk export går till europeiska länder, för att inte tala om den påverkan som instabiliteten i andra länders finansiella system även kan ha direkt eller indirekt på Sverige. När Europas ekonomier stannar kan också Sverige bromsa, vilket är anledningen till att vi nu har tagit ansvar och eventuellt öppnat upp möjligheten att ge bilateralt stöd till Irland. På många sätt är dagens debatt fylld av kontraster. I detta nu är kontrasten mellan Sverige och många andra europeiska länder slående. Men det är också kontrasten mellan denna debatt och samma debatt som fördes här i kammaren för två år sedan. Då inleddes det som kom att bli den djupaste lågkonjunkturen sedan depressionen på 1930-talet i Sverige. Inte minst i min hemregion i Jönköpings län blev lågkonjunkturen och krisen inom fordonsindustrin oerhört märkbar med kraftigt höjd arbetslöshet som följd. De senaste åren har varit smärtsamma och jobbiga för många människor som miste jobbet under denna svåra tid. Under 1990-talskrisen stod Sverige inför en liknande situation som många av våra europeiska vänner nu går igenom. När den stora saneringen av de offentliga finanserna genomfördes i Sverige för 15 år sedan fick i princip alla grupper i vårt samhälle vara med och betala. Det handlade om skattehöjningar och besparingar på över 125 miljarder totalt. I dag kan vi vara glada över att vi gjorde vår läxa så grundligt. Centerpartiet samarbetade under denna period med Socialdemokraterna för att ta landet ur krisen. Tillsammans genomförde vi även mycket betydelsefulla reformer som har haft stor betydelse för den gynnsamma ekonomiska utveckling som vi ser i vårt land i dag. Det gäller inte minst det nya finanspolitiska ramverket med överskottsmål för den offentliga sektorn, utgiftstak för staten och kommunalt balanskrav som banat väg för sunda och offentliga statsfinanser. Herr talman! Trots att vi fortfarande befinner oss i en lågkonjunktur med hög arbetslöshet och lågt resursutnyttjande sker återhämtningen i Sverige snabbt och på bred front. Vi ser en ljus bild målas upp både vad gäller bnp-tillväxt och sysselsättning, och överskott i det finansiella sparandet väntas om ett par år. När övriga länder kämpar med stora underskott går Sverige åt rätt håll. Det är helt avgörande, för att inte säga nödvändigt, med starka offentliga finanser. Alliansregeringen har på ett ansvarsfullt sätt tagit Sverige genom en finanskris och djup lågkonjunktur, och vi är nu en av Europas mest välmående ekonomier. Starka offentliga finanser är viktiga inte minst som en ovärderlig krockkudde vid nästa ekonomiska dipp. Men naturligtvis gör de också att viktiga reformer lättare kan genomföras och finansieras fullt ut. Det är nödvändigt att göra både och - både att lägga grunden för ansvarsfulla och stabila finanser och att satsa på tillväxthöjande reformer. Herr talman! Under höstens tidigare budgetdebatt lyfte jag särskilt fram tre ambitioner för den ekonomiska politiken, och jag skulle vilja återknyta till dem. Den första ambitionen var en socialliberal och jämställd ekonomisk politik. Den ska vara liberal genom lägre skatter och en ansvarsfull ekonomisk politik med låg skuldsättning. Staten ska inte äga eller styra det som staten inte är lämplig att äga och styra över. Vi måste skapa möjligheter för företagsamheten att blomstra. Den ekonomiska politiken ska vara socialliberal genom att skapa ett starkt skyddsnät för dem som behöver stöd. Det ska vara en socialt uthållig ekonomi där alla behövs och kan bidra. Den ekonomiska politiken ska vara jämställd genom att kvinnors frihet stärks, inte minst på arbetsmarknaden. Inom offentlig sektor återstår mycket att göra för att kvinnors möjligheter till högre löner, valfrihet och företagsamhet ska öka. Den andra ambitionen handlar om att skapa en öppen och modern arbetsmarknad där alla som vill och kan jobba ska ha den möjligheten. Här är det av yttersta vikt att våga vända på alla de stenar som krävs för att människor som i dag står långt från arbetsmarknaden ska få en chans att komma in i värmen. Vi måste ge unga, funktionshindrade och invandrare en starkare ställning genom att riva hindren för fler jobb. Samtidigt måste vi möjliggöra för företagen att anställa. En modernisering av arbetsrätten måste till och förenas med en gedigen utbildning där fler får möjligheten att avsluta skolan med godkända betyg och där man möter verkligheten i form av praktik, arbetsplatsbesök och företagande innan studentmössan viftas framåt vårkanten. Alliansens förslag om lärlingsutbildning och lärlingsprovanställning är viktiga nykomlingar inom området för att skapa fler jobbmöjligheter för unga. Globaliseringen och den öppenhet som Sverige har, och ska fortsätta verka för, ställer också krav på att vi är konkurrenskraftiga gentemot omvärlden och att vi bejakar mångfalden och möjligheten med såväl arbetskraftsinvandring som fri rörlighet. Här måste vi våga se och lära oss av de länder som vågar tänka nytt och lyckas pressa ned arbetslösheten tack vare reformer för en dynamisk arbetsmarknad. Den tredje ambitionen ligger helt i linje med de pågående klimatsamtalen i Cancún. Det handlar om att förena hållbarhet och konkurrenskraft genom att satsa på grön företagsamhet. För att klara de högt ställda svenska målen och de förhoppningsvis kommande globala målen krävs handlingskraft och konkreta verktyg. För att klara omställningen till en fossiloberoende fordonsflotta är supermiljöbilspremien som regeringen nu föreslår en viktig del, men forskning och teknikutveckling för en större bredd i bilparken och en översyn av villkoren för klimatsmarta bilar är minst lika viktiga. Den kommande innovationstrategin samt satsningar på Inlandsinnovation och företagsklimatet kommer att vara betydelsefulla för att bland annat stärka svensk miljöteknikexport. Det gäller också att ge de gröna näringarna i hela landet förutsättningar att växa genom konkurrenskraftiga villkor. Herr talman! Det betänkande som vi nu debatterar rör regeringens finansplan, förslag på inkomster och utgifter 2011, förslag på fördelningen samt förslag på utgiftstak 2011-2014. Vi ska nu fatta beslut om ramarna för de 27 utgiftsområden som beskrivs utförligt i budgetpropositionen. De kommer att vara styrande för de kommande veckornas debatt och beslut i riksdagen då varje utgiftsområde behandlas var för sig. På den rödgröna sidan har det som bekant rört sig de senaste månaderna. Äktenskapet mellan de tre vänsterpartierna verkar vara upplöst. Den gemensamma budgetmotionen ligger kvar som en gemensam reservation här i dagens budgetdebatt. Men det känns, ärligt talat, som om det bara är pliktskyldigast. De senaste veckorna har vi hört många olika utspel från de tidigare samarbetspartierna där man kraftigt markerar avstånd från den gemensamma politiken. Och vad blir då kvar? När inte ens de ledande företrädarna gillar den gemensamma politiken måste det vara fler än alliansväljarna som nu är glada att den aldrig fick bli verklighet. Härmed yrkar jag bifall till förslaget i finansutskottets betänkande. I detta anförande instämde finansminister Anders Borg och Johnny Munkhammar (båda M).

Ulla Andersson (V)

Anf. 16 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Annie Johansson talar om en modernisering av arbetsrätten i sitt anförande. Man kan se på det ur olika perspektiv. Först och främst kan man konstatera att Centerpartiet i dag verkar stå längre till höger om Moderaterna än man har gjort historiskt sett. Man stöder fullt ut sänkningen av a-kassan och att jobbskatteavdraget ska pressa lönerna nedåt. Jag menar att det Annie Johansson står för, det vill säga att pressa ned lönerna, att sänka ungdomslönerna och att införa fler anställningsformer, inte är en modernisering av arbetsrätten utan en tillbakagång till förra sekelskiftet. Låt oss titta tillbaka på vad som har hänt i Sveriges arbetsmarknadshistoria. Jag tror att vi hade 4 olika anställningsformer i början av 90-talet. I dag tror jag att vi har 15, och nu ska införa två nya anställningsformer. Man kan inte säga att arbetslösheten har pressats nedåt sedan alla dessa nya anställningsformer, eller de otrygga anställningarna som jag skulle vilja kalla dem, har införts. Det är snarare tvärtom. Vi ser en konstant hög arbetslöshet, och vi ser hur det alltmer blir arbetsgivarens marknad på bekostnad av arbetstagarnas trygghet. Vi ser väldigt många unga människor som år ut och år in går in och ut i timvikariat, projektanställningar eller någon annan form av anställning. De får ingen möjlighet att vare sig sätta bo eller gå vidare i livet. Jag anser att du står för en väldigt gammal syn på arbetsrätt, Annie Johansson. Jag skulle absolut inte vilja kalla det en modernisering utan en tillbakagång. Det vore en modernisering att prata om trygga anställningar, möjlighet till inflytande och delaktighet i arbetslivet och en möjlighet att sätta bo och känna sig trygg i livet.

Annie Johansson (C)

Anf. 17 Annie Johansson (C)

Herr talman! En modern arbetsrätt handlar om att fler människor ska ha möjlighet att ha ett jobb och en inkomst och kunna känna trygghet genom att kunna försörja sig själv. Den verkligheten var det oerhört länge sedan en väldigt stor del av ungdomskullen kände. Det är en oerhört hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Och det har inte bara varit så under de senaste åren, utan den svenska ungdomsarbetslösheten har under decennier tangerat oerhört höga nivåer. Då krävs att vi vågar vända på alla stenar. Jag välkomnar den reformering av skolan som alliansregeringen nu har gjort. Där sätter man fokus på kunskap, på att nå målen och på att gå ut skolan med godkända betyg. Det absolut viktigaste för att ge unga människor en bra start livet är att man har fullständiga betyg som möjliggör att man kan gå vidare till jobb eller fortsatt utbildning. Den andra delen rör de ungdomar som faktiskt har fullständiga betyg men som ändå inte kommer in på arbetsmarknaden. Då måste man våga titta på de system som finns i Sverige och som har orsakat att vi under flera år har fått en växande ungdomskull som står utanför arbetsmarknaden. För mig handlar en modern arbetsrätt om att alla ska lika rätt till jobb. Det har man inte i dag. I dag är det en orättvis arbetsmarknad där väldigt många unga människor får stå tillbaka för andra. Jag är den första att säga att det är viktigt att titta på hur man har löst arbetslösheten i andra länder. I andra länder har man satsat på en gedigen lärlingsutbildning, vilket jag välkomnar. Alla människor kan inte gå igenom högre utbildning eller universitet. Alla vill inte heller det, men alla ska ha chansen att få en gedigen yrkesutbildning för att kunna få jobba med det man vill. För mig handlar arbetsrättens modernisering om att låta unga människor få lika rätt till jobb. Då handlar det om att reformera turordningsreglerna. Den andra delen handlar naturligtvis om en gedigen utbildning såväl i grundskolan som genom lärlingsutbildning. Det öppnar vi för nu genom att lärlingsprovanställningar. Det har funnits på vissa håll inom vissa kollektivavtalsbranscher, men nu har alla ungdomar möjlighet att skaffa sig en trygghet genom detta.

Ulla Andersson (V)

Anf. 18 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Annie Johansson pratar om att fler ska ha ett jobb, men man kan också konstatera att det inte finns någonting som visar att det leder till en fast anställning om man får ett timvikariat eller ett springvikariat på något sätt. Det finns inte någonting som visar detta, Annie Johansson. Det är snarare tvärtom, det vill säga att man fastnar i dessa otrygga anställningsformer. Det finns inte heller någonting som visar att turordningsreglerna är ett hinder för unga att få ett jobb eller stanna kvar på arbetsmarknaden. Du måste ha blundat rätt hårt för att ha missat det. Det har kommit rapport efter rapport på det området. Jag tycker att Annie Johansson borde fundera lite. Om vi nu har 17 olika anställningsformer jämfört med att vi hade 4 i början av 90-talet och ser en konstant hög arbetslöshet kan det knappast vara bristen på anställningsformer som är problemet. Det kanske snarare är motsatsen. Ytterligare ett problem som jag menar att Annie Johansson förbiser är att man skapar alltför få arbetstillfällen. Det är alltför stort fokus på de arbetslösa i stället för på ansvaret att skapa jobb. Man vill göra arbetslösheten till ett individuellt problem. Det är också därför som alliansregeringen föreslår sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och tvingar människor att söka hur många jobb som helst med hot om utestängning om man inte gör det, trots att det i dagsläget saknas ungefär 370 000 jobb i förhållande till antalet arbetslösa. Du står för en rätt gammal och förlegad politik som jag trodde att vi hade lämnat för drygt hundra år sedan, Annie Johansson. Den har tyvärr kommit tillbaka i Centerpartiets nya förhållningssätt där man pratar om en modernisering av arbetsrätten som tydligen innebär allt fler otrygga och osäkra anställningar helt på arbetsgivarens villkor. Jag skulle vilja se trygga jobb och ett skapande av jobb så att vi verkligen tar oss ur arbetslösheten. Det borde vara det som är framtiden.

Annie Johansson (C)

Anf. 19 Annie Johansson (C)

Herr talman! Om det varit så att Ulla Andersson talat om tillväxthöjande reformer för fler jobb och en modern utbildning hade jag trott att jag var den som stod för historien. Men nu talar Ulla Andersson om bidrag och om den ekonomiska politik som väljarna underkände i valet för några månader sedan. Därför måste jag säga att det är Centerpartiet och Alliansregeringen som står för de tillväxthöjande reformerna, för en sund och stabil ekonomisk politik som väljarna och de arbetslösa behöver för att i framtiden kunna få jobb. När man lyssnar till unga människor vill de hellre ha en fot in än två fötter utanför. Det är därför viktigt att sänka trösklarna så att fler unga ska få chansen. Det handlar om den reformering av skolan som redan inletts, om möjligheter till lärlingsutbildning och om att de fackliga parterna tillsammans med arbetsgivarna tar sitt ansvar och ser över löneläget så att fler unga människor verkligen får chansen till en sjyst start i livet. Man ska inte behöva gå år efter år utan att få den möjligheten. Jag är övertygad om att de olika reformer som vi i dag föreslår, både lärlingsjobb och lärlingsutbildning, kommer att göra det möjligt för fler att få chansen. Det handlar om att våga vända på alla stenar, och då tillåter jag mig både att kalla mig modern och att vara öppen gentemot andra länder för att se hur de har löst detta. Sveriges unga förtjänar bättre än att år efter år behöva leva enligt Ulla Anderssons retorik och politik. Vi behöver företag som vågar anställa, och barnen behöver en bra skolstart för att kunna gå vidare i livet.

Thomas Östros (S)

Anf. 20 Thomas Östros (S)

Herr talman! Jag lyssnade uppmärksamt på Annie Johanssons anförande. Det är viktigt att veta vart Centern är på väg. Det har ju varit lite tyst i partiet vad gäller eftervalsdiskussionerna. Jag skulle tro att det även i Centern kommer en eftervalsdebatt, och den vill jag gärna lyssna in. Det är viktigt vilket vägval Centern nu gör. När det gäller det som Annie Johansson säger om synen på ekonomisk politik är det väl Centern och Socialdemokraterna som tillsammans hållit emot till både höger och vänster när det handlat om en stark ekonomisk politik och behovet av överskott. Det är bra att Annie Johansson för vidare den centertraditionen. När Annie Johansson säger att hon är socialliberal och vill ha ett starkt skyddsnät undrar jag vad hon menar och vad det innebär för den framtida politiken. En av de stora frågorna i valet var ju de dramatiska förändringarna i sjukförsäkringen. Vid årsskiftet kastades 12 000 personer ut ur försäkringen. Försäkringskassan gör bedömningen att mellan 2010 och 2014 kommer ungefär 75 000 personer att ha utförsäkrats. Det har inte gett några jobb. Enligt Arbetsförmedlingen har bara några få procent fått ett arbete. Vi har sett exempel på cancersjuka som förlorat ersättningen, och jag har träffat många centerpartister ute i kommunerna som undrat om det verkligen är en rimlig och väl avvägd politik. Vad är egentligen Centerpartiets syn på en sådan klassisk fråga som trygghet för människor när de blir sjuka? Annie Johansson säger att Centern har fokus på kunskap i skolan. Häromdagen kom en PISA-undersökning som visar att Sverige rasar på de områden där vi traditionellt har varit mycket starka, läsförståelse och att hålla ihop skolan genom att ha små klyftor. Det börjar närma sig den punkt då Annie Johansson och andra inte längre kan säga att allt beror på Socialdemokraterna. Vi har haft Björklund under en ganska lång tid. Vad drar Centern för slutsats när det gäller skolpolitiken?

Annie Johansson (C)

Anf. 21 Annie Johansson (C)

Herr talman! Thomas Östros frågar vart Centerpartiet är på väg. Jag leder Centerpartiets eftervalsanalys och hälsar honom välkommen till presskonferensen den 27 januari. Det har knappast undgått någon vart Socialdemokraterna är på väg, eller åtminstone försöker vara på väg. De tycks ha slängt både politiken och en del ledande företrädare över bord. Vi följer med spänning den utveckling som Socialdemokraterna nu går mot. Thomas Östros frågar vad Centerpartiet tycker om sjukförsäkringsreglerna. Centerpartiet är ett humant och varmt parti, och många centerpartister runt om i landet tycker att det är viktigt med en reformering av sjukförsäkringsreglerna. Centerpartisterna tycker unisont att den reformering som vi gjorde för några år sedan var alldeles nödvändig. Man såg hur många unga människor som hade förtidspensionerats runt om i landet. Man såg att många långtidsarbetslösa fastnat i utanförskap och aldrig fått chansen att komma tillbaka. Om det är något Centerpartiet står för så är det att alla människor ska ha en chans att komma tillbaka. Alla ska ha en chans att kunna bidra. Alla ska ha en chans att få visa upp sig på arbetsmarknaden och inte bli utvisade en gång för alla och aldrig kunna komma tillbaka. Därför var det oerhört glädjande att Centerpartiet genomförde en stor och genomgående sjukförsäkringsreform. Den innehöll en hel del brister. En del avhjälptes i riksdagen medan andra nu ses över i den utredning som Alliansen har tillsatt. Vi tycker att det är viktigt att människor som är sjuka ska kunna känna trygghet, men vi tycker att det också är viktigt att det hela sköts på ett ansvarsfullt sätt så att människor kan komma tillbaka i arbete. Alla förtjänar en andra chans. Vad gäller skola och utbildning menar Thomas Östros att Sverige halkar efter, något som skulle varit nyheten för någon dag sedan. Ja, men nu har Socialdemokraterna och Alliansen exempelvis kommit överens om ett nytt betygssystem, och det välkomnar jag. Nu genomförs reformerna för en ny skola, vilket jag hoppas ger effekt på lång sikt.

Thomas Östros (S)

Anf. 22 Thomas Östros (S)

Herr talman! När det gäller skolan borde det vara en fråga som Centerpartiet engagerar sig starkt i, särskilt med tanke på att vi börjar få ökade klyftor i skolan. Här har Centern traditionellt varit ett parti som hävdat att det är viktigt att hålla samman skolan och att vi inte ska ha en utveckling där ett klassamhälle utanför skolan allt starkare avspeglar sig inne i skolan. Jag tror att Centerns väljare traditionellt varit oroliga för att just de missgynnas av en skola som dras isär. I dessa tankegångar har socialdemokratin stått nära Centern. Nu ser vi resultat som visar att det blir ökade klyftor i skolan. Jag tror att detta är den kanske viktigaste ekonomisk-politiska frågan på lång sikt. Vi kommer framöver att alltmer konkurrera med kunskap. För att få en någorlunda trygg ställning på arbetsmarknaden måste man ha mycket goda kunskaper. Om vi bygger en skola som alltmer blir en sorteringsskola med stora skillnader i resultat mellan eleverna, beroende på vilken bakgrund man har, kommer det att starkt avspeglas på arbetsmarknaden. Redan nu ser vi att när långtidsarbetslösheten biter sig fast får många med för kort utbildning svårt att komma tillbaka. Samtidigt har regeringen tagit bort en stor del av utbildningsinsatserna. Om det även börjar reproduceras bland barn och ungdomar skapar vi stora klyftor på lång sikt. Detta borde därför vara en fråga som Centern engagerade sig i, och då handlar det inte bara om pressmeddelanden från Björklund om ordning och reda. Ordning och reda vill vi alla ha, men nu handlar det om innehållet i skolan, och det handlar om resurserna i skolan. 3 000 lärare fick gå häromåret. Det är fel väg. Vi borde i stället ha satsningar på skolan för att säkerställa att eleverna lär sig. Centern är ett varmt parti. Samtidigt förstår jag på Annie Johansson att de vill göra stora förändringar av sjukförsäkringsreformen. Det välkomnar jag. När vi har 75 000 utförsäkrade framför oss innebär det ett stort lidande bland svårt sjuka människor. Det har Centerns väljare reagerat på; det syns i valresultatet. Jag välkomnar en insikt hos Centern om att det behöver göras förändringar i sjukförsäkringen så att den återigen upplevs som en trygg försäkring.

Annie Johansson (C)

Anf. 23 Annie Johansson (C)

Herr talman! Jag får tacka Thomas Östros för tipsen om Centerpartiets utveckling. Jag ska ta dem till mig. Det var framför allt två frågor Socialdemokraterna förlorade valet på 2006. Det ena var jobben och det andra utbildningen. Det är främst dessa två frågor alliansregeringen sett till att åtgärda under den förra mandatperioden. Det har kommit en ny, reformerad grundskola, och trots lågkonjunktur har sysselsättningen ökat under den förra mandatperioden. Vi ser nu en ljusare tillväxt. Jag tror att det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att vi genomgått en djup lågkonjunktur. Oavsett i vilken debatt jag möter socialdemokrater undgår det dem att vi genomgått en kraftig lågkonjunktur och en finanskris i Sverige. Nu är vi på rätt väg, och då är det viktigt att satsa såväl på skolan som på jobben men också stimulera företagen som ju är de som skapar jobben. Centerpartiets paradgren när vi pratar skola handlar inte bara om ordning och reda utan också om ramar och kramar. Om man ska lära sig någonting i skolan måste man känna sig välkommen och må bra. Därför är den satsning på förstärkt skolhälsovård som Alliansen nu kommer att genomföra mycket viktig för att unga människor ska må bättre i skolan och också lära sig saker. Jag tror att Thomas Östros har fel när han menar att Centerpartiet går bakåt och att man inte känner igen Centerpartiet. Nu verkar du välkomna de förändringar som vi gör. Vad som är viktigt är att Centerpartiet är ett varmt, grönt, företagsamt och öppet parti. Då är det viktigt att lyssna in vad våra medlemmar tycker och framför allt vad våra väljare tycker. Våra väljare gillar att vi spelar i Alliansens lag och att vi fortsätter genomföra satsningar på skola, vård, omsorg och fler jobb.

Anders Sellström (Kd)

Anf. 24 Anders Sellström (Kd)

Herr talman! Den ekonomiska krisen är nu på väg att klinga av i vårt land. Vi har en rekordhög tillväxt, sjunkande arbetslöshet och urstarka statsfinanser. Vi kan nu se att alliansregeringens politik för att värna statsfinanserna har gett resultat trots den ekonomiska kris som svept över världen och fortfarande skakar om i land efter land. I stället för att, som i exempelvis Grekland och Irland, tala om massiva nedskärningar i de sociala trygghetssystemen talar vi om de satsningar på välfärden vi ska göra. I stället för att tala om skattehöjningar kan vi tala om framtida skattesänkningar för pensionärer, låginkomsttagare och företag. Vi får samtidigt inte glömma att vi som land är oerhört beroende av vår omvärld och av hur den ekonomiska utvecklingen där ser ut. Sveriges bnp:s beroende av vår förmåga att exportera överstiger alltjämt 50 procent. Kort sagt: Verkligheten och hur den ter sig framöver styr påtagligt vår egen utveckling. Av den anledningen ska vi vara aktsamma om den fortsatta hanteringen av statsfinanserna och därmed föra en politik som minimerar risken för ekonomiska bakslag. Illa skött ekonomi i den offentliga sektorn slår direkt tillbaka i form av nedskärningar och skattehöjningar. Det drabbar alltid i din tur dem som är mest beroende av en fungerande välfärdssektor. Låt oss vara ödmjuka inför detta faktum. Som kristdemokrat är jag glad över att tillhöra ett av de fyra partier som står bakom den budget vi debatterar i dag. Kommunsektorn får extra tillskott, förutom den tidigare utlovade permanenta höjningen av statsbidraget - allt för att säkra den sektor som bedriver välfärdssystemets kärnuppgifter. Pensionärerna har att se fram emot ytterligare skattesänkningar. De kan även se fram emot höjningar av pensionen på grund av kopplingen till utvecklingen av ekonomin som helhet. Vi är också nöjda med det samarbete vi har i Alliansen och den samsyn vi har med våra kamrater om hur den ekonomiska politiken i huvudsak ska föras och om vikten av att ha ordning och reda i statens finanser, men vi är naturligtvis inte helt överens i alla detaljer. Vi är stolta men inte nöjda, om uttrycket tillåts. Vi vill gå längre i flera frågor som ligger oss kristdemokrater varmt om hjärtat, och det är ju helt naturligt. Vi är ju trots allt fyra partier i en koalition. Kömiljarden har betytt mycket för att minska väntetiderna i vården. Införandet av vårdnadsbidraget under förra mandatperioden är ett steg på väg mot mer jämställda villkor när föräldrarna väljer barnomsorgsform. Här behöver dock mer göras av regeringen för att fullt ut nå dithän att föräldrarna har en reell valfrihet mellan av kommunen erbjudna omsorgsformer och deras egna val. Tandvårdsreformens tredje steg kan snart genomföras till gagn för dem i en speciellt utsatt situation. Regeringens satsningar på de mest sjuka äldre är ytterligare exempel på välfärdssatsningar som görs av Socialdepartementet under ledning av Kristdemokraternas Göran Hägglund. Politikens gränser är en fråga som vi kristdemokrater gärna diskuterar. Var finns balanspunkten mellan statens åtaganden och den enskildes ansvar och vilja till ansvarstagande? Var ska politikens gränser dras, och vad händer med ett samhälle när politiken rör sig åt det ena eller andra hållet utefter den skalan? För varje ny lag, varje ny riktlinje och varje beslut som fattas av det offentliga blir konsekvensen vare sig man vill det eller inte ett ökat ingrepp i det enskilda ansvarstagandet. Den offentliga sektorn måste naturligtvis bestämma, styra och ställa över många av våra gemensamma åtaganden för ett fungerande välfärdssamhälle, men någonstans i våra många gånger vällovliga ambitioner tappar vi bort insikten om att ropet på lagar för att ställa till rätta och styra upp skapar ytterligare rop på lagar som ska ställa till rätta det som inte den förra tillrättaställandelagen hanterade. Och för varje ny lag hittas nya luckor som i sin tur måste täppas till med nya lagar. Det finns dock aldrig så många lagar att det kan ersätta den inre vägledande moraliska kompassen hos var och en i vårt samhälle. Låt oss i stället tillvarata denna kompass och mer förlita oss på att den också fungerar i de allra flesta fall. De beslut som hittills har tagits av alliansregeringen har förflyttat möjligheterna till att göra fler egna val från staten till den enskilde på ett positivt sätt. Jobbskatteavdraget har i det hänseendet varit effektivt, och nu tas ytterligare steg för att öka livsutrymmet för våra pensionärer. Vi kristdemokrater är mycket nöjda med den här utvecklingen. Herr talman! Ett civilt samhälle är av största vikt för en levande demokrati och ett mänskligt samhälle. Staten ska stå bakom medborgarna och inte framför. Därför måste stat och kommun främja och uppmuntra engagemang som finns i olika medborgarsammanslutningar. Det civila samhället utgörs av naturliga gemenskaper som familjer, släkt, grannskap, intresseföreningar som idrotts- och fackföreningsrörelsen, hjälporganisationer och trossamfund. Vi kristdemokrater vill öka möjligheten att vitalisera och stärka den ideella sektorn och främja människors ansvarstagande för varandra. Därför talar vi så mycket om att i Sverige, i likhet med nästan alla andra industrialiserade länder, snarast införa ett skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Att införa ett avdrag för gåvor till ideella organisationer skulle vara ett viktigt steg i en ambition att stärka det civila samhället. Kristdemokraterna slår även vakt om ett starkt näringsliv med kraft att växa och skapa arbetstillfällen. Vi anser att det privata näringslivet och enskilda människors innovationer och entreprenörskap alltid varit, är och kommer att vara grunden för Sveriges välfärd. Nya jobb kan inte kommenderas fram av politiker i kommunfullmäktige, riksdag eller regering. De skapas när enskilda människor finner det mödan värt att starta eller utveckla ett företag, förverkliga en idé och riskera sitt sparkapital. De arbetstillfällen som privat sektor kan skapa utgör basen för finansieringen av offentliga välfärdstjänster. Företag i sig är sociala skapelser där människor genom ekonomiska och sociala utbyten skapar mervärde för sig själva och därmed för samhällsekonomin i stort. Genom ett livskraftigt företagande ökar människors ekonomiska frihet samtidigt som fler bereds möjlighet att skapa en trygghet som är större än den som staten kan bidra med. Vi vill att fler ska finna det mödan värt att bli företagare, starta egna verksamheter och skapa arbeten för sig själva, sina närmaste och för samhället de verkar i. Vi anser därför att det är de små och medelstora företagen, som ofta är familjeföretag, som ska stå i centrum för utformningen av näringspolitiken. Trots en del sänkningar är de svenska arbetsgivaravgifterna höga ur ett internationellt perspektiv. Därför skulle vi i Kristdemokraterna gärna se en regeringspolitik framöver som på sikt sänker arbetsgivaravgifterna med låt oss säga 10 procentenheter upp till en lönesumma på 300 000 kronor per helårsanställd. Herr talman! Hur ser då oppositionens politik ut i rådande världsekonomiska läge? Vi kan börja med att om vi är snälla konstatera att oppositionen består av två delar: den rödgröna och Sverigedemokraterna. Den förstnämnda försöker nu på olika sätt manövrera sig ur det faktum att man lagt fram en gemensam budgetmotion i denna riksdag. Alltmer lösgör sig Socialdemokraterna från de övriga två kamraterna medan Vänsterpartiet högljutt skäller ut de andra två för att de sviker gemensamma ståndpunkter. Mona Sahlins senaste tal synliggjorde det vi misstänkte: Något samarbete med Vänsterpartiet ville hon aldrig ha. Det ska löna sig att arbeta, och a-kassan är och ska vara en omställningsförsäkring. Jag minns när jag på mellanstadiet satt vid min skolbänk. Ordning och reda i bänken var det som gällde. Flera i klassen, däribland jag, höll en hög profil runt våra skolbänkar, men problemet var att detta inte gällde insidan. Där låg böcker, skrivpapper och annat i en enda röra. När läraren var i närheten vågade man aldrig glänta på locket för att därmed avslöjas. Jag tycker att De rödgrönas budgetpolitik stämmer med den här bilden. Mellanstadiets skolbänkspolitik har fått ett nytt ansikte. Hur kan jag då påstå detta? I finansutskottets betänkande avslöjas en del besynnerliga inslag i de rödgrönas budgetmotion. Det betonas från De rödgrönas sida att Sverige ska ha sunda offentliga finanser. Man betonar vikten av att Sverige snabbt ska komma tillbaka till en situation med stabila offentliga finanser. Samtidigt som det här uttalas har tidsperspektivet i deras budgetalternativ förkortats till ett år. Riksdagens förhållningssätt betonar att det medellånga perspektivet i budgetsammanhang är grundläggande i den statliga budgetprocessen, just för att motverka kortsiktigheten i utgifts- och inkomstbesluten och göra det möjligt att bedöma om politiken är i linje med överskottsmålet och i förlängningen i linje med långsiktigt hållbara finanser. De rödgröna redovisar inga sådana beräkningar för sina förslag på mer än ett år. Thomas Östros! Är detta en eftergift åt Vänsterpartiet och Ulla Andersson? Det där med utgiftstak och långsiktighet har ju inte riktigt varit Vänsterpartiets paroll genom tiderna. Men att du, Thomas Östros, och det socialdemokratiska partiet skulle falla in i denna jargong trodde jag faktiskt inte. Skolbänkspolitiken gör sig påmind igen. Det ter sig märkligt i ljuset av att dessa partier skriver att de vill genomföra välfärdsreformer även efter 2011, när så ekonomin tillåter. Men om inga beräkningar av det statsfinansiella läget görs på medellång sikt ter sig dessa välfärdsreformer som just ord utan reellt innehåll. Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets ekonomiska politik håller så länge inte läraren lyfter på locket och avslöjar den oordning som råder inne i bänken. Man kan konstatera att Östros, Valterssons och Anderssons gemensamma politiska innehåll inte heller håller måttet vid en närmare granskning. Ett parti som spelar i samma division är Sverigedemokraterna. Det är enbart en ettårig budget med förslag som i realiteten är omöjliga att genomföra även om en majoritet i riksdagen skulle ställa sig bakom dem. Troligen har detta heller aldrig varit deras ambition. Regeringens föreslagna budget är ett kvitto på en balanserad ekonomisk politik i en tid av ekonomisk oro i vår omvärld. Den bäddar även för fler reformer i framtiden. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde finansminister Anders Borg (M).

Ulla Andersson (V)

Anf. 25 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Jag kan konstatera att om jag vore Anders Sellström skulle jag inte ta så stora ord i min mun. Vi har faktiskt sanerat statsfinanserna efter ert förra regeringstillfälle i början av 90-talet. Det kostade ganska mycket, måste jag säga. Anders Sellström pratar om skatteavdrag för gåvor, för välgörenhet, kan man väl säga. Först sänker ni skatten med 100 miljarder. Sedan vill ni införa ett skatteavdrag för att täcka de behov som finns, som ni brukar säga. Man kan konstatera att 100 miljarder hade räckt till att täcka väldigt många behov. Och det är en stor skillnad på att få sina rättigheter tillgodosedda i stället för att få det som en gåva på nåder från någon som vill stilla sitt samvete. Ett annat behov som kunde ha tillgodosetts handlar om bristen på bostäder. Vi har en rekordstor generation bostadssökande. Närmare 1,1 miljon som är födda mellan 1985 och 1994 är på väg ut på bostadsmarknaden. 216 000 unga saknar redan nu bostad och efterfrågar en sådan. Nästan hälften av landets 20-27-åringar saknar egen bostad, enligt en undersökning från Boverket. 640 000 unga kommer alltså att vilja flytta hemifrån under kommande år. Majoriteten av unga efterfrågar eget boende, helst i form av en hyresrätt. Samtidigt visar 75 procent av kommunerna upp en brist på just hyresrätter. Lösningen på detta handlar inte om att unga ska bo i andra hand eller vara inneboende, vilket är Kristdemokraternas bostadspolitik. En undersökning visade att 0 procent av ungdomarna ville bo inneboende och att 1 procent ville bo i andra hand. Det är inget överraskande alls, men för Kristdemokraterna måste det ändå ha varit en kalldusch. Min fråga till Anders Sellström är därför: Är nästa förslag från Kristdemokraterna att man ska få skatteavdrag om man låter någon flytta in på soffan i vardagsrummet? Ska det lösa bostadsbristen i framtiden?

Anders Sellström (Kd)

Anf. 26 Anders Sellström (Kd)

Fru talman! Ulla Andersson är inne på några olika områden. Efter att den här debatten är slut och beslut är fattat i kammaren kan vi konstatera att det helt plötsligt inte finns något gemensamt förslag från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ni går åt olika håll, och ni har redan börjat skälla på varandra. Det kan vi börja med att konstatera. Din politik kommer alltså inte att gå att få igenom över huvud taget. Det andra vi kan konstatera är att vi ser helt olika på hur vårt samhälle ska fungera. Vi står för att man ska lyfta över mer till det civila samhället. Det handlar om att mer kunna ta ansvar i sitt närområde. Det handlar om de föreningar som finns och om att knyta band genom att kunna införa avdrag för just gåvor till ideella organisationer och föreningar. Det är det som är poängen. Vi är ett av de få länder som inte har det här i dag. Det handlar om att skapa den här gemenskapen. Vad är det som ska fungera? Vad är kittet i samhället? Man ska få det här att fungera bättre. I mitt tal var jag inne på detta, att för varje steg staten tar och bestämmer, som Vänsterpartiet oftast vill, tas ansvarstagandet från enskilda människor, från familjer och från intresseorganisationer. Och det gör folk beroende av någonting. Vad händer då omvänt? Vem skyller man på om det blir fel i systemet? Jo, man skyller på staten, på politiken, på någon annan. Man tar inte det ansvaret själv. Det är detta vi vill komma åt. Vi vill skapa det här civila samhället, som mer och mer kan bli det kitt som håller ihop och kan täcka upp de luckor som någon lag över huvud taget inte kan hantera. Det är detta vi vill åt. Och det är väldigt stor skillnad på hur vi ser på de här bitarna. Bostadsmarknaden är ganska intressant. Under många år då Vänsterpartiet också var med och styrde i vårt land byggdes det hälften så mycket bostäder i Sverige som i Norge och i andra länder runt om. Varför var det så? Det har ju ackumulerats ett enormt underskott under den period som har varit. Vad vi försöker göra nu är att skapa långsiktiga spelregler, där alla vet vad som gäller och där man inte är inne med statliga subventioner till höger och vänster för att styra och ställa. Det är ett långsiktigt arbete. Det kommer att bli lite värre innan det börjar bli bättre. Men nu ökar bostadsbyggandet. Det tar fart, och det är vi tacksamma för. Men det behövs mycket för att komma framåt här.

Ulla Andersson (V)

Anf. 27 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Anders Sellström säger att jag tar upp olika områden. Jag skulle vilja säga: Nej, det gör jag inte. Jag pratar om hur vi ska finansiera och se på samhället. Det handlar om rättigheter. Jag anser att en bostad är en rättighet. Anders Sellström anser att mer och mer ska lösas genom välgörenhet. Det är en grundläggande skillnad. Jag kan inte se att bostadspolitik ska lösas genom välgörenhet eller skatteavdrag. Jag tror inte att det är det som bygger vår framtid stark. Jag skulle vilja säga: Ju mer vi sänker skatter och ju mer skatteavdrag vi för in desto svagare blir väldigt många människor, framför allt de mest utsatta, men också samhället i stort. Ett samhälle som dras isär, som Anders Sellström nu håller på och bygger, utvecklas nämligen sämre. Individerna, som är i det systemet, mår också sämre, även de med högre inkomster. Jag skulle vilja säga att ett skatteavdrag för välgörenhet inte råder bot på det. Det får man lösa på ett annat sätt. Det handlar om att vi tar hand om varandra, att vi tar ansvar för varandra och att vi inser att vi är starka och sköra på samma gång. Både du och jag kan bli sjuka. Både du och jag kan bli arbetslösa. Både du och jag kan bli utan bostad. Låt oss då bygga ett system som håller ihop och skyddar de enskilda individerna och därmed också bygger samhället starkt. Jag konstaterar att Anders Sellström inte alls tar ansvar för bostadspolitiken. Det enda konkreta förslag ni har är att man ska få skatteavdrag för att man låter någon flytta in i sin lägenhet. Jag tycker att det är rätt oansvarigt. Det är en enormt stor bostadsbrist. Vänsterpartiet har konstaterat det länge, och vi har lagt fram förslag på förslag här i kammaren om att införa till exempel ett investeringsstöd. Vi säger också att ROT ska omfatta hyreslägenheter. Det är ett förslag som Anders Sellström har avvisat. Han konstaterar i stället att man ska låta marknaden sköta det här. Ja, så har det väl varit ett antal år, och vi kan se att det saknas ungefär 40 000 bostäder per år. Vi har 216 000 unga som vill ha bostad nu. Din politik är inte lösningen på det problemet.

Anders Sellström (Kd)

Anf. 28 Anders Sellström (Kd)

Fru talman! Det är ganska intressant att Ulla Andersson försöker blanda ihop välgörenhet och bostadspolitik. Det är lite grann två olika områden. Men du försöker blanda ihop korten lite grann. Det får du göra om du vill; det är fritt för dig att göra det. Men det är två olika spelplaner. Vi kan konstatera att välfärdssektorn, kommuner och landsting, går mot överskott i år på 21 miljarder kronor. Det är ungefär prognosen. Nästa år går man också mot överskott. Trots det ökar vi statsbidragen och ger ett extra bidrag för att kunna hantera det. Det kan vi konstatera. Det är med andra ord inte brist på resurser i välfärdsproduktionen, om vi uttrycker det så, bland kommuner och landsting. Det är inte där skon klämmer. Det andra vi kan konstatera är att detta är gjort under en lågkonjunktur och efter att jobbskatteavdragen har genomförts, alltså skattesänkningar. Trots det tillför vi mycket mer resurser till kommuner och landsting än vad Vänsterpartiet någonsin har varit med om att göra. Hur kan den ekvationen gå ihop, Ulla Andersson? Du kan grunna lite på det. Omvänt: Hur mycket ska du höja skatten för att göra det du vill göra, och vad innebär det för drivkraften att jobba och att därigenom vara med och bygga vårt välfärdssamhälle? Vad gäller bostadspolitik pratar ni i Vänsterpartiet om investeringsstöd. Men det var ju det som gjorde att ni inte byggde lika mycket som vår omvärld, till exempel Norge och Finland och andra ställen. Det var det som hindrade det. När vi fick bort det och om vi nu får spelregler som fungerar får vi fart på bostadsbyggandet. Vi måste också komma ihåg att lågkonjunkturen slog undan benen på bostadsbyggandet. Det var ju ingen som ville köpa de bostäder som byggdes. Det är ett bekymmer, men den politik ni förde var inte det som gav fart i bostadsbyggandet. Det gjorde i stället att vi gick på halvfart i vårt land under den tid ni satt och styrde Sverige.

Anders Borg (M)

Anf. 29 Anders Borg (M)

Fru talman! Det går bra för Sverige i en orolig värld. Vi har kunnat ta Sverige genom den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen. Vi har tagit ansvar för offentliga finanser och har samlat de starkaste offentliga finanserna av alla europeiska länder. Vi har tagit ansvar genom att föra en expansiv ekonomisk politik - 90 miljarder i åtgärder för att hålla uppe efterfrågan och stimulera sysselsättningen. Vi har tagit ansvar genom en lång rad tillväxtreformer som ska förbättra den svenska ekonomins funktionssätt. Vi gör detta i en mycket orolig värld. Krisen dominerar Europa. Samtidigt är våra ambitioner klara: Sverige ska vara ett samhälle som präglas av full sysselsättning och välfärd för alla. Det är vår ambition under den här mandatperioden att fortsätta genomföra reformer som gör att sysselsättningen förstärks och välfärden förbättras. Sverige ska vara ett samhälle som präglas av sammanhållning. Jämfört med de flesta andra länder har vi klarat den här krisen med större sammanhållning och mindre ökning av klyftorna och otryggheten än praktiskt taget alla andra europeiska länder. De nordiska samhällsmodellerna med dynamik, företagsamhet, arbetslinje och ordning och reda i offentliga finanser står sig starka i en orolig värld. Låt oss hoppas att denna mandatperiods riksdagsarbete präglas av det vi vill ska prägla Sverige - sammanhållning och samförstånd. Vi ska ha ett samhälle som inte präglas av sociala klyftor, motsättningar och konflikter. Vi ska ha en riksdag som bygger på att vi har en levande ideologisk debatt men också söker samförstånd och breda lösningar när det är möjligt. Vi ska ha en arbetsmarknad där samförstånd och samtal är normen för arbetsgivare och arbetstagare. Sverige är en lugn ö i en orolig värld. Det är ingen tvekan om att den kris vi varnade för och har sett komma har förvärrats under den senaste tiden. Det är paradoxalt att EU-kommissionen förra veckan reviderade upp sin tillväxtprognos samtidigt som oron i Europa tilltog. Det är Spanien, det är Portugal och det är Irland - allvarliga finansiella risker som riskerar att störa utvecklingen på de finansiella marknaderna under lång tid. När det gäller Irland vill jag passa på att tacka oppositionen, eller snarare Socialdemokraterna och Miljöpartiet, för det stora ansvarstagande de har visat för att hjälpa irländarna. Irländarna befinner sig i en politisk katharsis som kommer att prägla landet för mycket lång tid. Kan Sverige hjälpa ett annat litet land i en utsatt situation tycker jag att det är en självklarhet att vi ska göra detta. Krisen i Europa ställer upp stora politiska utmaningar. På kort sikt måste vi skapa ramverk och krishanteringsmekanismer som gör att Europa inte slits sönder av finansiell oro. På lång sikt måste vi lägga grunden för en större stabilitet i samhällsekonomin och offentliga finanser. Överskuldsättning i det offentliga, överskuldsättning i det privata och kortsiktighet snarare än långsiktighet måste få ett slut. Vi måste sikta på en mycket mer stabil ekonomisk utveckling. Slutsatsen för Sverige är att det finns stora risker på kort sikt. Vi är i ett läge som kommer att präglas av finansiell turbulens och oro under de närmaste månaderna, kvartalen, kanske året. Det finns ingenting som talar för att en så allvarlig finansiell kris som Europa nu befinner sig i kan lösas på kort sikt. Samtidigt ska vi vara medvetna om att utvecklingen i Sverige också präglas av en mycket stark tillväxt. Statistiska centralbyrån rapporterar att tillväxten i Sverige uppgår till 6,9 procent. Arbetsförmedlingen presenterade en prognos i går med en tillväxt på 5,4 procent för innevarande år, 3,9 procent nästa år och strax under 3 procent därefter. Det är en tillväxt som drivs av hushåll som vågar konsumera därför att man har framtidstro och litar på offentliga finanser, som vågar konsumera eftersom tillväxtreformer har gjort att utsikterna för framtiden är tryggare och bättre. Vi har företag som investerar och en produktivitet i verkstadsindustrin som är tvåsiffrig. Stora investeringar och snabba effektiviseringar lägger grunden för bättre löneutveckling och ett stabilt näringsliv också i framtiden. Svensk export klarar sig bra. Samtidigt som vi ser den här bekymmersamma utvecklingen på världsmarknaderna ser vi att den svenska exportefterfrågan, alltså efterfrågan på våra varor, utvecklas mycket starkt. Det beror på att andra länder - Danmark, Finland, Tyskland och Holland - har fört en politik som påminner om den i Sverige. De har vårdat offentliga finanser, genomfört strukturreformer och säkrat att man moderniserar och utvecklar samhällsmodeller som präglas av trygghet. Den avgörande frågan för alla länder är styrkan i de offentliga finanserna. Styrkan i offentliga finanser är skyddsvallen i oroliga tider. Styrkan i offentliga finanser är det som avgör om man blir en lekboll på marknaderna eller om man själv kan möta kriser. Vi har fört en expansiv politik - 90 miljarder i åtgärder. Många av dem har varit strukturella men mycket har också riktats för att stärka efterfrågan i svensk ekonomi. Vi har förstärkt arbetslinjen. Det har gjort att våra skatteintäkter under de här åren kontinuerligt har överraskat positivt. Vi har förstärkt arbetslinjen, och det har inneburit att vid varje prognosuppdatering har kunnat se att utgifterna för ohälsa och utanförskap har minskat eller blivit lägre än vi räknat med. Balans och överskott är kärnan i en ansvarsfull ekonomisk politik. Det är därför vi har sagt att den ekonomiska politiken under den här perioden ska inriktas på att komma tillbaka till balans och överskott. Vi är också praktiskt taget det enda europeiska landet som har ett utrymme att göra det utan att genomföra mycket omfattande saneringsåtgärder, vilket ju belyses av att de två andra riktigt starka länderna, Danmark och Finland, nu genomför mycket betydande skattehöjningar och utgiftsneddragningar. Låt oss minnas att Island och Irland hade en statsskuld på 20 procent. De förde inte en tillräckligt stram ekonomisk politik. De tog inte upp överskotten när tillväxten förstärktes. De lät huspriser, bytesbalanser och skuldsättning dra i väg. Då gör det ont när överhettningar brister. Då gör det ont för länder som drabbas av kraftiga efterfrågefall och dramatiska tillväxtnedgångar. Vi har väldigt stora utmaningar också de kommande åren. Sverige har en stark ställning men också stora utmaningar. Vi har en stark tillväxt, starkare än praktiskt taget alla andra europeiska länder. Det gör naturligtvis att det finns risk för flaskhalsar i ekonomin. Det är därför av avgörande betydelse att fortsätta förstärka strukturreformerna. Det är bara genom att fler vill vara på arbetsmarknaden, fler söker jobb aktivt, fler har drivkrafter att vara rörliga yrkesmässigt och geografiskt som vi kan förena stark tillväxt med stabilitet och upprätthålla en låg inflation. Det är klart att risken för att man ska permanenta ett utanförskap ökar vid en allvarlig ekonomisk störning. Det är därför det är så avgörande att nu Arbetsförmedlingen, Riksbanken och Konjunkturinstitutet understryker att strukturreformerna är nyckeln till att hålla uppe en stark sysselsättningstillväxt utan obalanser. När det gäller arbetslinjen är jobbskatteavdraget avgörande för de kommande åren. Vi fortsätter att förstärka drivkrafterna att arbeta. Vad gäller tjänstemomsen handlar det om att det blir företagare som vill öka sin tillväxt, anställa fler och som känner att villkoren i svensk ekonomi är goda. Det är naturligtvis viktigt att utveckla nya lärlingssystem. De länder som klarar ungdomsarbetslösheten - Österrike, Holland och Tyskland - arbetar alla med lärlingssystem och en bättre, solidare yrkesutbildning. Det här är tre viktiga reformer som vi ska göra de kommande åren, men ingen av dem ska göras så länge vi har underskott eller om det skulle riskera obalanser i svenska offentliga finanser. Offentliga finanser var vårt första vallöfte, och de är också vårt sista vallöfte. I varje sammanhang ska vi komma ihåg att det är överskotten i offentliga finanser som är gränslinjen, muren, skyddsvallen mellan oss och de länder som nu körs i en mycket hård Götterdämmerung av offentliga finanser. Det är alldeles uppenbart att tillväxt, sammanhållning och arbete hänger ihop. Det är därför vi också har genomfört många reformer; skattesänkningar för pensionärer, extrastöd till flerbarnsfamiljer, satsningar på skolan och satsningar på arbetsmarknadspolitik och aktivering. Det är det som gör att vi kan kombinera tillväxt, arbete och sammanhållning. Det måste vara vår utgångspunkt. Vi ska ha starka offentliga finanser. Vi har kunnat föra en offensiv och expansiv politik. Vi har genomfört strukturreformer. Det har vi kunnat göra därför att vi prioriterar, och det är det vi ska fortsätta att göra. Det gäller tillväxt, arbete och sammanhållning. Det är det som ska prägla vår politik på väg tillbaka till full sysselsättning under de kommande fyra åren. (Applåder) I detta anförande instämde Jörgen Andersson, Lars Beckman, Ulf Berg, Anna Kinberg Batra och Johnny Munkhammar (alla M) samt Anna SteeleKarlström (FP).

Thomas Östros (S)

Anf. 30 Thomas Östros (S)

Fru talman! Vi känner igen anförandet. Trots att vi får rapporter om stor risk för permanentning av hög arbetslöshet och utanförskap, trots att vi får beskrivningar av att svensk skola halkar efter omvärlden, har Anders Borg i huvudsak ett svar, nämligen fortsatta jobbskatteavdrag. Tillåt mig tvivla på att det är lösningen på de stora utmaningar som väntar för svensk del. Vi är helt överens om behovet av starka offentliga finanser. Jag har många gånger välkomnat att Moderaterna har anslutit sig till vår linje på den punkten. Det är positivt. Bosse Ringholm har lyssnat på debatten under förmiddagen, och han är säkert också glad över att det är slut på fajten med högern om behovet av starka offentliga finanser. Det återstår nu ett antal viktiga utmaningar när vi får rekylen i svensk ekonomi. Det är stark ekonomisk tillväxt; naturligtvis efter att Sverige föll handlöst under 2009. Det är oerhört viktigt. Arbetsmarknaden vaknar till liv igen, men inte tillräckligt för att långtidsarbetslösheten inte ska bita sig fast på extremt höga nivåer. Samtidigt finns en risk för att vi får en bostadsmarknad som visar bubbeltendenser. Det är här det kommer att krävas ekonomisk politik som är något annat än fortsatta jobbskatteavdrag. Jobbskatteavdraget är inte lösningen på utanförskapet. Anders Borg sade 2007 att man skulle minska utanförskapet med 200 000-300 000 personer för att kunna säga att politiken var lyckad. Det är mellan 40 000 och 50 000 fler i utanförskap nu än då. Var tredje arbetslös är långtidsarbetslös. Jobbskatteavdraget har inte på något sätt påverkat ungdomsarbetslösheten. Tvärtom! Här ligger de stora utmaningarna, det vill säga att våga föra en politik som förhindrar överhettning i bostadssektorn med stora risker och att föra en politik som minskar arbetslösheten på lång sikt och den strukturella arbetslöshet som har fördjupats under Anders Borgs jobbskatteavdrag.

Anders Borg (M)

Anf. 31 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt mig börja med att åter tacka Thomas Östros och Socialdemokraterna för den ansvarsfulla hållning man har haft när det gäller Irland. Det är naturligtvis sant att Thomas Östros och jag har en likartad syn på offentliga finanser. För mig är det inget problem att se samförståndspunkter mellan Socialdemokraterna och alliansregeringen. Socialdemokraterna har många gånger tagit ansvar för Sverige, och jag kan inte se att vi ska behöva skapa konflikter i onödan. Men låt mig också vara tydlig med att vi här har en ideologisk skiljelinje. Vi har förstärkt arbetslinjen. Riksbanken konstaterar i sin inflationsrapport att reformerna inom arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring samt skatteavdrag för förvärvsarbete har ökat incitamenten att vara kvar i arbetskraften. Vi har konstaterat att det är det här som gör att man kan kombinera en bättre konjunkturutveckling med ett starkt arbetsutbud de kommande åren. Konjunkturinstitutet gör bedömningen att den ökning vi har sett av arbetskraften förstärks genom de reformer, bland annat jobbskatteavdraget och förändringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, som ökar drivkrafterna för arbete och därmed arbetskraften. Arbetsförmedlingen konstaterar att sammantaget har den utbudshöjande politiken haft avsedda effekter. Alla de som har att bedöma hur arbetsmarknaden fungerar konstaterar att åtgärderna har förbättrat arbetsmarknadens funktionssätt. Det är avgörande för att människor ska vara i arbetskraften och att vi följaktligen ska klara en lägre arbetslöshet utan att vi får flaskhalsar och stigande inflationstryck. Trots det är den beskrivning av det som våra ansvariga myndigheter gör närmast en alldeles korrekt beskrivning av motsatsen till det som Socialdemokraterna föreslår. Man vill ta tillbaka reformer som främjar arbetskraftsutbudet och man vill höja skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Det är naturligtvis en politik som skulle leda till högre arbetslöshet och lägre sysselsättning och som skulle ta oss ifrån full sysselsättning tillbaka mot ett permanent utanförskap.

Thomas Östros (S)

Anf. 32 Thomas Östros (S)

Fru talman! Arbetsutbudet ökar framför allt för att befolkningen ökar. Den har ännu inte påverkats - vågar jag säga - av några jobbskatteavdrag. Det är helt andra drivkrafter som har lett till den befolkningsökningen. Det vi ser är att jobbskatteavdrag för 70 miljarder kronor - en gigantisk summa - inte har lett till att utanförskapet har minskat, inte har lett till att de som står längst från arbetsmarknaden har kommit närmare arbetsmarknaden. Tänk vilken alternativ användning som hade varit möjlig med de resurserna; både med skattelättnader - det tycker människor är positivt - och med aktiva insatser för att vårda arbetskraften. Det som nu har inträffat är att sammantaget 75 000 utförsäkras från sjukförsäkringen till 2014. Då får du en bild av att arbetsutbudet plötsligt ökar. Men återflödet till sjukförsäkringen är stort. Människor kommer svårt sjuka till Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen säger att man inte har möjlighet att ordna ett jobb åt en person. Någon enstaka procent har fått jobb. Resten utförsäkras, blir socialbidragsberoende och knackar sedan på porten till Försäkringskassan. Så fungerar inte en klok arbetsutbudspolitik. Om man ska ha ett rejält arbetsutbud satsar man på människor så att de är anställningsbara. Här har stora skattesänkningar gjort att det inte finns några resurser. Därmed slås de ut från arbetsmarknaden. Trots att vi har en mycket stark ekonomisk utveckling, trots att vi har en jobbtillväxt, räknar alla myndigheter med att vi i bästa fall är tillbaka på en nivå på arbetslösheten som var den som gällde när Anders Borg tog över 2006. Det är ingen särskilt attraktiv utveckling för ett land som behöver en större andel av befolkningen i arbete. Vilka planer för framtiden har Anders Borg? Jo, det är att ordna ett seminarium med planer på 60 miljarder kronor i - hör och häpna! - jobbskatteavdrag. Det kommer inte att lösa de stora utmaningarna vi står inför. (Applåder)

Anders Borg (M)

Anf. 33 Anders Borg (M)

Fru talman! Jag vill tacka Thomas Östros. Knappast någon tydliggör bättre än Thomas Östros att Socialdemokraterna överger arbetslinjen. Det är den tydligaste, rakaste, rödaste linjen i Thomas Östros politiska alternativ. Det ska inte löna sig att arbeta. Aldrig ska de som arbetar få stå främst i kön. Det spelar ingen roll om Riksbanken, Konjunkturinstitutet, Arbetsförmedlingen, ESV, IFAU, OECD, kommissionen eller vem ni vill drar samma slutsats: Åtgärderna fungerar och bidrar till att vi nu klarar en högre sysselsättningstillväxt utan flaskhalsar. AF talar om 150 000 i sysselsättningsökning. Utanförskapet är på väg att börja minska och arbetslösheten pressas tillbaka. Det är naturligtvis inte tillfredsställande innan vi är framme i full sysselsättning. Men jag läste Socialdemokraternas valanalys. Där framhålls som den största prestationen i modern tid för Socialdemokraterna - vid sidan om saneringen av offentliga finanser, som man naturligtvis ska visa stor respekt för och framhålla betydelsen av - att man klarade fyraprocentsmålet för öppen arbetslöshet under några månader. Nu är vi på väg tillbaka mot den arbetslöshetsnivån - om vi tittar på AF:s, Riksbankens, KI:s och Finansdepartementets prognoser. Då beskrivs det, trots att det samtidigt kombineras med väsentligt färre i förtidspension och sjukförsäkring, som att ingenting har hänt på svensk arbetsmarknad. Varför kan inte Thomas Östros se att den svenska modellen, precis som i Danmark och Finland förstärkt med en arbetslinje, fungerar bra? Arbetslinje i kombination med en väl fungerande arbetsmarknad är vägen till full sysselsättning. Det ska naturligtvis kombineras med aktiva åtgärder. Vi gör mer av detta än praktiskt taget alla andra länder. Det ska kombineras med efterfrågepolitik. Det är därför vi har satsat extra på kommuner och har vidtagit mer expansiva åtgärder än praktiskt taget alla andra länder. Kan du inte se, Thomas Östros, att det är bra för Sverige att förstärka arbetslinjen? Kan inte de som jobbar åtminstone en gång få stå först i kön?

Mikaela Valtersson (Mp)

Anf. 34 Mikaela Valtersson (Mp)

Fru talman! Jag tänkte ställa en fråga till finansministern med anledning av den fortsatta oron i flera länder i vår omvärld. EU-kommissionen har lagt fram ett förslag om beskattning av finanssektorn som handlar om att införa dels en global skatt på finansiella transaktioner, dels en beskattning av finansiell verksamhet inom EU. Det är intressanta förslag att titta vidare på. Det behövs metoder för att beskatta finansiella transaktioner. Det skulle kunna bidra till att minska en osund spekulation. Det skulle kunna bidra till att finansiera offentliga budgetunderskott. Det skulle också kunna bidra som en viktig finansieringskälla till internationella klimatåtgärder. Finansministern har själv många gånger lyft fram vikten av att skattebetalarna inte ska finansiera de ekonomiska räddningspaketen. Nu går Sverige in och ger stöd till flera länder, och då är det också viktigt att visa att man är beredd att hitta metoder för att långsiktigt minska riskerna i finanssektorn. Det kan diskuteras om just de här förslagen är de ultimata, och de måste så klart övervägas noga. Men faktum kvarstår: Vi måste lära oss av de kriser som vi varit i och ser i vår omvärld och runt omkring oss. Vi måste hitta verktyg för att minska riskerna i finanssektorn. I budgetpropositionen skriver regeringen att förhållandena på finansmarknaden precis innan den finansiella krisen utbröt var onormalt gynnsamma med riskpremier nedpressade till nivåer som inte var långsiktigt hållbara. Men det skrivs också att det nu finns kvarstående risker och att det finns skäl att vara fortsatt vaksam. Jag instämmer i de orden i finansplanen. Mot bakgrund av det skulle jag vilja fråga finansministern hur han ser på möjligheten att stödja förslag i den här riktningen och vad Sveriges hållning blir gentemot kommissionens förslag.

Anders Borg (M)

Anf. 35 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt mig åter uttrycka stor uppskattning av Miljöpartiets stora ansvarstagande i denna svåra tid för inte minst våra vänner i Irland. Jag tycker att det är väldigt positivt att vi tillsammans kan ha breda lösningar över blockgränserna när det är möjligt. Mikaela Valtersson pekar på ett avgörande problem. Sverige har - tillsammans med Storbritannien, Schweiz och Holland - en av Europas största banksektorer. Den är stor, och den växer i snabb takt. Den är riskfylld helt enkelt därför att den jämfört med många andra länder är mer beroende av utländsk finansiering. Den tendensen har starkt förstärkts under krisen. Den är riskfylld därför att den är exponerad mot flera länder som har mycket stora obalanser i sin ekonomi. Jag tänker framför allt på de baltiska. Den är riskfylld därför att vi i Sverige haft en lång tendens av stigande belåning hos hushåll driven av högt uppdrivna marknadspriser. När kvadratmeterpriserna i Stockholms innerstad börjar närma sig Manhattans nivå är det klart att man måste ställa sig frågan om detta är uthålligt. Vi vet att detta har varit avgörande i Irland och Island för att de ska få en mycket besvärlig utveckling i sin samhällsekonomi. Vi ser i och för sig i dag att Islands bank har kunnat sänka räntorna. Man har kunnat komma från ett underskott på 13 procent till 3 procent av bnp bortåt 2012. Där har man alltså sanerat och börjat städa i detta på ett bra sätt. Detta är tveklöst saker som vi måste fortsätta att diskutera. Det är svåra frågor, och vi ska inte sätta ned fötterna innan vi har pratat igenom det. Det kan röra sig om amorteringskrav, kassakrav på bankerna och finansiella aktivitetsskatter. Vi har till exempel en momsbefrielse för stora delar av banksektorn. Det finns en del andra saker man kan vara öppen för att diskutera där. Jag skulle naturligtvis med tydlighet kunna säga att det är mycket bättre om det lönar sig mer att arbeta än att spekulera.

Mikaela Valtersson (Mp)

Anf. 36 Mikaela Valtersson (Mp)

Fru talman! Jag tycker att det är bra och blir glad av att höra att finansministern är öppen för att titta på olika åtgärder för att långsiktigt kunna säkra en stabilitet. Man har gjort en del bra saker. Jag tycker också att det är bra när vi kan hitta breda samförståndslösningar i den här typen av frågor, som är så grundläggande och viktiga. Finansministern pekar på en hel del fortsatta risker i banksektorn och bostadssektorn. Jag skulle ändå vilja fråga om han kunde precisera något vad det gäller ytterligare behov inom just finanssektorn, de förslag som nu diskuteras om beskattning av finansiella transaktioner, Sveriges regerings funderingar kring just de förslagen och hur man bemöter dem i processen inom EU och i andra samtal. Det skulle vara intressant med den fortsatta diskussionen. Sedan kan man fortsätta utan att man låser sig helt. Jag undrar hur ni ser på den möjligheten att på global nivå lösa den typen av problem och skapa en större stabilitet.

Anders Borg (M)

Anf. 37 Anders Borg (M)

Fru talman! Ja, det är viktigt att vi följer utvecklingen i svensk ekonomi noga. Med en tillväxt på nära 7 procent, kraftig sysselsättningstillväxt och hög produktivitetstillväxt är det klart att det i den miljön finns risker för att vi drabbas av obalanser. Det är helt avgörande för att vi ska kunna ha en så låg ränta att vi pressar ned arbetslösheten, att vi är beredda att se vad som i övrigt behöver göras, för en låg ränta som behövs, för en stark efterfrågan, för att vi ska komma tillbaka till full sysselsättning. Då måste vi fundera på vilka andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att säkra att vi inte får en överväxt banksektor som tynger sönder hela den svenska ekonomin. Vi måste dock samtidigt respektera att det nu sker väldigt stora förändringar i den finansiella sektorn. De nya Baselreglerna kommer att innebära att det blir hårdare krav på bankerna. Det första steget måste naturligtvis vara att bankernas ägare nu säkrar att man kan ha en stark kapitalbas. Statsministern besökte i går Schweiz, där man nu har infört kapitaltäckningskrav som ligger vida högre än de svenska för att säkra att man inte drabbas av den här typen av oro. Vi måste klara människors privatekonomi. Vi måste klara ett stigande investeringsbehov i näringslivet. Vi måste ha en banksektor som fungerar. Detta måste naturligtvis vägas av noga. Min hållning är att det inte ingår i mina arbetsuppgifter att stänga någon av de här dörrarna. Kassakrav som finns i lagstiftningen skulle kräva att bankerna höll större likviditetsreserver, amorteringskrav, förändringar av avdragsregler eller vad det nu kan röra sig om - alla dessa möjligheter ska vi hålla öppna. Detta gäller naturligtvis också eventuella förändringar för finansiell sektor. Jag tror inte på transaktionsskatter, men det finns en del på aktivitetssidan som man definitivt inte bör stänga dörren för. Låt oss föra den här diskussionen nu så att vi har tid att vidta åtgärder innan det blir för allvarligt. Låt oss väga av detta med hänsyn till ekonomins funktionssätt, människors privatekonomi och ett behov av goda investeringsförutsättningar.

Ulla Andersson (V)

Anf. 38 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Jag vill också först och främst säga att jag blev väldigt glad över nyheten att ni hade kommit överens på skatteområdet inom EU-länderna om att man inte ska konkurrera skattemässigt. Det var en bra nyhet. Det jag framför allt vill prata om just nu är den växande barnfattigdomen i Sverige. Vi kan se att ungefär en miljon människor i dag lever i relativ fattigdom i Sverige. 12 procent är i farozonen, och bland de arbetslösa är det nästan 30 procent. Drygt en tiondel av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom, och nästan hälften av dem lever under socialbidragsnormen. Det är framför allt barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående. Men ingen siffra är väl lika uppseendeväckande som den för barn till i utlandet födda föräldrar, där nästan hälften av alla barn lever under den relativa fattigdomsgränsen, det vill säga nästan vartannat barn. Bland svenskfödda föräldrar är det nästan vart tionde barn. Min gissning är att försämringarna i trygghetsförsäkringarna, framför allt sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, är bidragande orsaker till den växande barnfattigdomen. Om jag minns rätt har barnfattigdomen ökat med nästan 33 procent på fyra år. Vi vet dessutom att fattigdom är starkt kopplad till andra riskfaktorer. Det handlar om risk för dålig hälsa, fetma, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar men också att man har kortare livslängd och har större risk att utsättas för våld. Barn som har erfarenhet av fattigdom får sämre utbildningsresultat, sämre boende, sämre kontakter med arbetsmarknaden och så vidare. Den PISA-undersökning som kom häromdagen visar detta mycket tydligt. Rädda Barnen har länge efterfrågat en åtgärdsplan från regeringens sida för att möta det här med förslag om förbud mot vräkning av barnfamiljer, en avgiftsfri skola, stöd vid läxläsning och så vidare. Man har också begärt att regeringen ska analysera konsekvenserna av förändringarna i ekonomin och trygghetssystemen. Men ingenting händer. Jag skulle vilja fråga: Varför, finansministern?

Anders Borg (M)

Anf. 39 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt mig börja med att beklaga att jag inte kan tacka Ulla Andersson för samarbete kring krispaketet för Irland. Jag skulle vilja att vi försöker ta till oss att det sker en del förskjutningar på den sidan. Jag vill bara påpeka att det har skett en högst tydlig förändring av deras bankkrissanering. De är i dag beredda att ta över och rekonstruera banker. Programmet har skjutits framåt, så att det kan fortgå även till 2015. Jag skulle tycka att det var en stor fördel om även Vänsterpartiet kunde delta i ett brett samförstånd kring de frågorna. Barnfattigdom är naturligtvis ett mycket allvarligt problem. Alla vi som läser Rädda Barnen sammanställningar vet hur många sociala problem som kopplas ihop hos dem som sitter i en utsatthet och ett utanförskap. Ofta har man en situation där en kombination av socialbidrag, förtidspension och andra transfereringssystem med bostadsbidrag gör att det över huvud taget inte lönar sig att arbeta. Det finns fortfarande situationer där människor förlorar på att börja arbeta, där tröskeleffekterna ligger på över 100 procent. Det är naturligtvis en väldigt viktig del av ett fungerande familjeliv att man har möjlighet att gå till ett arbete, att det finns en fungerande familj som gör att man kan gå till skolan, att man har en hemmiljö som gör att man kan läsa läxor, att vi har sociala stödsystem som hjälper och ser människor i utsatta och svåra situationer. Men låt oss också komma ihåg att det är därför kärnlinjen i en politik som gör att vi öppnar samhället för alla måste handla om arbete. Det måste handla om kunskap, och måste för all del också handla om ordning och reda i offentliga finanser. Vi vet ju att de som är beroende av sociala stödsystem är de som drabbas hårdast vid nedskärningar.

Ulla Andersson (V)

Anf. 40 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Jag vill också säga tack för att finansministern verkligen gjorde försök för att vi skulle komma överens om paketet för Irland. Från Vänsterpartiet valde vi att ansluta oss till irländska LO:s krav. Vi ansåg att de sociala konsekvenserna var alltför förödande i de förslag som fanns. Jag är också glad över att Irland har ändrat sin inställning till att ta över banker på det sätt som finansministern tog upp. Jag vill sedan återgå till den ökande barnfattigdomen. Vi har sett en konstant ökning av barnfattigdomen under de fyra senaste åren. Jag sade tidigare att om jag minns rätt är barnfattigdomen ungefär 33 procent. Att leva i utsatthet och fattigdom får oerhörda konsekvenser i människors liv. Det påverkar självfallet också ens hälsa mycket. Beträffande det Anders Borg tar upp: Jag håller i grund och botten med om att jobb är helt avgörande för både samhällsutvecklingen och ekonomin i stort och självklart också för individerna. Men i dag lever vi i ett samhälle där det är 370 000 fler arbetslösa än antalet jobb, och det är det grundläggande problemet. Man löser inte människors utsatthet och fattigdom genom att skära i trygghetsförsäkringarna, till exempel i a-kassan eller i sjukförsäkringen. I sjukförsäkringen har Anders Borg skurit rätt rejält för att kunna sänka skatterna framför allt för dem med höga inkomster. Det gäller att se att alla i dag tyvärr inte kan få ett jobb. Vi får arbeta med och lägga fram konkreta förslag för att skapa jobb. Men samtidigt måste vi ha ett omfattande skyddsnät runt samhället och individerna, och det är det ni har skurit rätt rejält i för att ha råd att sänka skatterna. Det får konsekvenser. Jag hörde inte att Anders Borg sade ett enda ord om att lägga fram ett förslag till åtgärdsplan och en analys utifrån barnens situation kring det som har hänt och de förändringar som ni har vidtagit, vilket Rädda Barnen vill se. Det beklagar jag djupt, och jag hoppas att Anders Borg kommer att ändra sig på den punkten.

Anders Borg (M)

Anf. 41 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt mig gärna poängtera att det inte är för sent för Vänsterpartiet att ansluta sig till den breda majoriteten i riksdagen kring hanteringen av den finansiella krisen. Vi har tidigare haft samförstånd om både Island och Lettland. Det sker förändringar som jag tycker att även Vänsterpartiet bör titta på. Beträffande barnfattigdom: När man tittar på de konkreta beskrivningarna av vad det handlar om är det viktigt att inse att det inte bara är en fråga om pengar - det är inte bara det som är nyckeln - utan det handlar också om frånvaron av fungerande familjer, alkoholmissbruk, andra former av missbruk, familjevåld och oordning i familjelivet som gör att barn inte får den trygghet som de förtjänar. Det handlar också om arbete. Det finns områden och grupper i Sverige som har en mycket svag förankring på arbetsmarknaden. Lever en familj i en utanförskapskultur där få människor i närheten arbetar, då är det klart att det påverkar hur hela normsystemet ser ut. Det handlar om kunskap. Det är inte lätt att läsa på vare sig högstadium eller gymnasium om familjelivet inte fungerar. Har barnen föräldrar med alkoholmissbruk eller bekymmer med familjevåld är det klart att det påverkar barnens förmåga att tillgodogöra sig skolutbildningen. Därför är det bredare former som behövs. Arbetslinjen är en nyckel i detta. När man tittar på de samlade bedömningar av trygghetsförsäkringar som görs från till exempel OECD:s sida ser man att Sverige fortsatt ger människor med svag arbetsmarknadsförankring och lägre utbildning en väldigt hög tröskel in på arbetsmarknaden, en av de högsta. Det har förbättrats genom jobbskatteavdraget, men det är fortsatt mycket höga trösklar. Men vi ska naturligtvis göra också annat. Vi har förstärkt flerbarnstilläggen, och vi har höjt barndelen i bostadsbidragen. Men vi kan inte komma ifrån att vi måste fortsätta att förstärka arbetslinjen.

Johnny Skalin (Sd)

Anf. 42 Johnny Skalin (Sd)

Fru talman! Anders Borg har i sitt inledningsanförande talat om tillväxt, risker och jobb. Arbetslinjen är ju Moderaternas paradlinje nu för tiden. Jag tycker att samtliga områdena är viktiga och intressanta att analysera och diskutera. Men jag tänker fokusera på arbetslinjen och jobben. Det var ju jobben som regeringen gick till val på år 2006, och det var jobben som regeringen gick till val på även i det senaste valet, år 2010. Jag har roat mig med att titta på lite nyckeltal vad gäller jobben. År 2008 hade vi 500 000 människor inskrivna i Arbetsförmedlingen. Senast jag tittade hade vi över 700 000 inskrivna i Arbetsförmedlingen. Vi kan titta på sysselsättningsgraden jämfört med OECD, det vill säga att Sverige hade en sysselsättningsgrad som var mycket högre än OECD i genomsnitt. Den låg på 18 procent år 1990 och hade minskat till 7 procent år 2009. Den svenska årsarbetstiden ligger i dag bland Europas lägsta. Socialbidragen har ökat med mellan 3 och 6 procent samtliga år som regeringen har haft makten. Man har skapat 100 000 nya jobb, men befolkningen har samtidigt växt med 290 000 människor. Jag skulle därför vilja fråga Anders Borg hur han ser på sin egen politik. Tycker han själv att den är lyckad? Hur ska man på ett effektivt sätt göra något åt utanförskapet på en miljon människor?

Anders Borg (M)

Anf. 43 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt oss komma ihåg att vi för ett par år sedan låg på uppemot en och en halv miljon människor som var beroende av olika transfereringssystem. De bedömningar som vi gör nu är att vi bortåt 2014 kommer att ligga runt 750 000. I så fall har vi nära nog halverat antalet personer som är beroende av olika transfereringssystem. Det är självklart att det är lång väg tillbaka till full sysselsättning. Vi ska göra allt vad vi kan för att förstärka det. Men låt mig också konstatera att Sverigedemokraternas ekonomiska politik inte går ihop. Den är inte ett fungerande alternativ. Man har som huvudlinje att man ska minska invandringen med 90 procent. Det är klart att dagens integrationspolitik har fört med sig stora kostnader. Det kan handla om 30, 40 eller till och med 50 miljarder kronor. Det beror på att de som kommer till Sverige ofta arbetar mindre och i större utsträckning riskerar att fastna i utanförskap. Då är huvudsvaret i fråga om en fungerande integrationspolitik arbetslinjen - att det lönar sig att arbeta, av vi har grindvakter mot utanförskap, att vi ger alla som kommer hit bra språkundervisning och att vi öppnar vägarna in på arbetsmarknaden. Det är nyckeln. Att minska invandringen med 90 procent är nära nog omöjligt, med de internationella konventioner som vi har skrivit på. Därtill skulle det inte ge någon minskning av kostnaderna som står i proportion till de siffror som vi talade om, eftersom de allra flesta som i dag befinner sig här och är för lite på arbetsmarknaden inte försvinner med mindre än att Sverigedemokraterna börjar utvisa människor. När Sverigedemokraterna likt Socialdemokraterna vill försvaga arbetslinjen genom att återgå till gamla tiders bidragspolitik ökar också integrationspolitiken, och då ökar riskerna för att människor fastnar utanför arbetsmarknaden. Det är det som är det grundläggande problemet med Sverigedemokraternas politik. Det finns kostnader för integrationspolitiken. Men låt oss då förstärka arbetslinjen så att alla som kommer hit kan arbeta och försörja sig!

Johnny Skalin (Sd)

Anf. 44 Johnny Skalin (Sd)

Fru talman! Svaret jag får här från Anders Borg är att han har minskat antalet bidragsberoende. Det är givetvis bra att antalet bidragsberoende minskas, men man måste också ge dem jobb. Som jag tidigare påtalat hade vi 500 000 människor inskrivna år 2008. Nu har vi 700 000 människor inskrivna. Vi har skapat 100 000 nya jobb i det här landet under den senaste mandatperioden. Men befolkningen har samtidigt växt med 290 000 personer. Anders Borgs svar är att vi ska integrera människorna. Men hur integrerar vi dem? Jo, enligt regeringen ska vi skapa instegsjobb, jobbcoacher och lotsar - åtgärder för sammanlagt 1 ½ miljard. Vilka effekter ger då det här? Ja, 50 procent är fortfarande arbetslösa efter åtgärden med instegsjobb. Jag har bett RUT, riksdagens utredningstjänst, att kolla vilka effekterna blir av sådana här satsningar på olika anställningsformer. Enligt RUT har vi en undanträngningseffekt på 65-94 procent när det gäller de olika integrationsinsatser som regeringen genomför. Sett till framtiden räknar man i SCB:s långtidsprognos med ett fortsatt utanförskap för en miljon människor ända fram till år 2030. Jag skulle vilja säga att regeringens åtgärder faktiskt inte fungerar, så jag blir väldigt glad den dagen jag får stå här i kammaren och får höra Anders Borg säga: Den invandringspolitik vi har bedrivit har inte fungerat. Vi ska se över den. Det är möjligt att man närmar sig vår politik som är den enda politiken som kan lösa problemet. Tar vi hela tiden emot fler människor än vi kan skapa sysselsättning åt skapar vi ett utanförskap. Vi upprätthåller alltså utanförskapet och permanentar detsamma.

Anders Borg (M)

Anf. 45 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt oss konstatera att Arbetsförmedlingen gör bedömningen att sysselsättningen nu stiger med 150 000. Låt oss notera att för första gången på många lågkonjunkturer går Sverige i ett tidigt skede och med en stigande sysselsättning ur en lågkonjunktur. Jämfört med praktiskt taget alla industriländer stiger sysselsättningen i Sverige, medan den fortfarande faller i nästan alla andra industriländer. Det här beror på att vi har kunnat föra en aktiv krispolitik och på att vi har kunnat förstärka arbetslinjen under krisen. Det är klart att arbetslinjen också är min syn på integration - det råder ingen tvekan om det. Jag tror att en fungerande integrationspolitik bygger på kunskap, på att vi underlättar för dem som kommer hit att lära sig svenska språket och att få en förankring i det svenska samhället, liksom på att vi blir tydliga med ansvarstagandet för egen försörjning så att människor inte varaktigt stannar utanför arbetsmarknaden i olika transfereringssystem och på att vi öppnar vägar in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder av den typen har undanträngningseffekter - det råder ingen tvekan om det - men det är alltid bättre att underlätta för människor att vara i arbete än att de fastnar i en misslyckad integrationspolitik. Företagsamhet är naturligtvis en självklar del i politiken för en arbetslinje. Här finns en stor skiljelinje. Vi tror inte att man kan lösa problemet genom att stänga gränser eller minska invandringen med 90 procent. Vi tror i stället att man ska lösa problemet genom att alla som kommer till Sverige får en chans att försörja sig genom eget arbete. Sverigedemokraterna är ett parti som före valet sade - det sade både Jimmie Åkesson och Johnny Skalin - att man inte skulle vara ett parti som skapade osäkerhet för Sverige. Man skulle vara ett ansvarstagande parti som följde de normala spelreglerna. Nu väcks det frågor i mediekommentarer om att man tänker agera ungefär så som Ny demokrati gjorde, med en väldig osäkerhet som följd för den svenska ekonomin och med stora kostnader i termer av osäkerhet och oro. Jag skulle gärna vilja höra om Johnny Skalins syn på detta. Är Sverigedemokraterna precis som Ny demokrati ett parti för osäkerhet och instabilitet, eller är man beredd att agera enligt de normala spelregler vi har för riksdag och parlamentarism?

Veronica Palm (S)

Anf. 46 Veronica Palm (S)

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land, och Sverige har bättre utgångspunkter än många andra länder när det gäller att växa och att öka jämlikheten. De utgångspunkterna är också det som gör att Sverige, trots att vi drabbats hårdare av finanskrisen än jämförbara länder, klarat sig hyggligt. Vi har haft en stabil ekonomi, och vi har haft ordning och reda. Vi har en fungerande arbetsmarknadspolitik och håller ihop. Vi bryr oss om varandra i det här landet. Det är djupt förankrat i svenskarnas syn på varandra och på svensk politik. Därför blir jag väldigt orolig när jag ser hur detta håller på att luckras upp, hur Sverige håller på att gå i en helt annan riktning. Vi har nu haft fyra år av generella nedsättningar när det gäller socialavgifterna för unga på arbetsmarknaden. En utsmetning av ett bidrag till den företagare som har en ung anställd stöder inte unga att komma in på arbetsmarknaden och rustar inte unga för att bli starka och kunna gå vidare. Det här är ett slöseri med resurser. Jag blir orolig när jag ser att vi har olika skattetabeller beroende på vilken källa inkomsten kommer från. Om jag är föräldraledig eller om jag är pensionär eller lönearbetare - också lönearbetare som har passerat 65 år - betalar jag olika skatt. Det är inte ett transparent och enkelt skattesystem. Jag blir orolig när jag ser den djungel av nedsättningar och avdrag som finns framför allt på konsumtionsskattesidan. Man har rätt till skatterabatt för att någon klipper gräsmattan men inte för att den personen klipper häcken - eller om det nu är tvärtom; det är svårt att komma ihåg hur det är. Syftet är att pressa ned skatterna. Det stimulerar inte till tillväxt. Ingen tidigarelägger sina städinvesteringar för att på så sätt kunna motverka konjunkturnedgångar. Ett ROT-avdrag däremot stimulerar till tidigareläggning av investeringar i nödvändig restaurering och uppbyggnad beträffande boendet. Det skulle kunna göras mycket bättre. I den rödgröna skuggbudgeten föreslår vi ett utvidgat ROT-avdrag som också omfattar flerfamiljshus. Vi har också ett tydligare miljöperspektiv på boendet. Vänner, ärligt talat: Jag senarelägger ofta mina städningar. Men jag kommer inte att tidigarelägga dem därför att jag får en skatterabatt på dem. Vi ser nu efter de senaste fyra åren ett Sverige där arbetslösheten fortsätter att vara hög. Vi har en arbetslöshet som är fullständigt oanständig i ett svenskt perspektiv. Vad säger då regeringen i budgetpropositionen? Jo, man säger att ambitionen är att arbetslösheten när Sverige går till val nästa gång och regeringen Reinfeldt suttit i åtta år ska ha kommit ned till samma nivå som när man tog över regeringsmakten. Det är en ganska svag ambition för en regering som säger sig prioritera arbete! Vi ser hur man väljer att ge bidrag i stället för jobb. Socialbidragen har ökat lavinartat. Sjuka människor kastas ut i bidrag i stället för att få rehabilitering för att komma tillbaka i arbete. Vidare är det väldigt medvetet att ge kvinnor vårdnadsbidrag. Enda syftet är att de inte ska arbeta. Vi ser hur resultaten i skolan blir sämre. Vi ser hur Sverige slits isär och hur klyftorna ökar. Under de senaste fyra åren - det är samma fyra år som skatterna har sänkts med närmare 100 miljarder kronor - har antalet barn som lever i familjer som under lång tid är beroende av försörjningsstöd ökat med 10 000. 10 000 fler barn är fattiga i Sverige sedan Fredrik Reinfeldt tillrädde som statsminister. Vart och ett av dessa barn har nog en berättelse de skulle kunna berätta för den borgerliga majoriteten i denna kammare. Det går dock att vända detta, och det är det vi rödgröna hade för ambition att göra och har för ambition att rösta för i riksdagens kammare. Det finns ett alternativ, och det är klassisk socialdemokratisk politik: att koppla ihop tillväxten, som är förutsättningen för jobb, och välfärd. All välfärd, både den privata och den gemensamma, bygger på att vi arbetar - inte att de som känner för det arbetar, utan att vi som kan arbeta gör det. Då kan också den som är sjuk, får barn, förlorar arbetet eller passerar 65-67-årsgränsen ha en ekonomisk trygghet. Det bygger på att du och jag arbetar, och det bygger på att vi för en ekonomisk politik som ger arbete. Tillväxt och jämlikhet hör ihop. Plockar man bort det ena så faller det andra. Har man som jag som socialdemokrat ambitioner för att öka jämlikheten, för att fler barn ska slippa leva i fattigdom, för att fler barn ska kunna förverkliga sina drömmar, för att friheten ska öka för människor, för att de begränsningar som finns i klass, kön, etnicitet, bakgrund och bostadsort ska begränsas, för att fler barn ska våga, orka och kunna förverkliga sina drömmar och kanske gå ännu längre än vad de själva trodde, vad föräldrarna trodde och vad den ryggsäck som de hade med sig hemifrån tillät - då krävs det att vi har högre ambitioner. Sverige är inte färdigt. Man säger från borgerligheten: Folk vill inte betala skatt. Skatt är dåligt. Det har ett värde i sig att sänka skatter. För mig har skattenivåerna i sig inte ett värde. Värdet är om vi får ett samhälle där jobben ökar, där välfärden ökar och där fler människor får mer frihet. Det är ett politiskt värde. Man kan tänka så här: Om man vill ha bra sjukvård måste man pröjsa för det. Så enkelt är det. Om jag vill ha nya byxor är det klart att jag helst skulle vilja ha dem gratis, men jag måste pröjsa för dem. Så funkar det nämligen. Det finns i Sverige ett djupt förtroende för att betala för sjukvård. Det handlar inte om att betala själv. Det är inte att bara jag ska betala när jag råkar bli sjuk. Det handlar om vetskapen om att när min granne blir sjuk, eller när hon i skolan vars mamma har det lite tufft och just nu är arbetslös blir sjuk, eller när min mormor inte orkar leva längre och behöver palliativ vård - då ska vården vara den bästa. Det ska vara den bästa oavsett hur plånboken ser ut. Detta förtroende ökar i Sverige. I går kom Stefan Svallfors med den rapport om förtroendet för välfärden han gör vart tredje år. Den visade att förtroendet för offentligt finansierad - skattefinansierad - välfärd har ökat under de senaste åtta åren. På frågan: Kan du tänka dig att betala mer skatt om den går till sjukvård? svarar 75 procent av svenskarna ja. Det är en ökning med 10 procentenheter. Svenskarna vill ha bra, skattefinansierad sjukvård, och då är man beredd att pröjsa för det. Det är det skattepolitiken handlar om. Den handlar inte om nivåer, tariffer eller tabeller, utan den handlar om huruvida vi är beredda att pröjsa. Vad vill vi ha? Vill man ha sämre vård, vårdgallerior och gräddfiler har vi en regering som möjliggör det, tyvärr. De flesta svenskar vill dock ha en bättre vård och är beredda att betala mer för det. Jag vill ha en skattepolitik som driver tillväxt, för jobb är förutsättningen för all välfärd. Jag vill ha ett neutralt skattesystem som inte snedvrider konkurrens och som inte säger att det tjänsteföretag som går hem till mig och lagar mat får lägre skatt än det tjänsteföretag som lagar maten på en snabbmatskedja dit jag går och handlar. Jag vill ha ett skattesystem som är neutralt inte bara mot företagare utan också mot mina val. Miljöskadlighet, tobak och alkohol ska vi beskatta hårdare, men jag vill inte att Anders Borg och hans kompisar bestämmer om jag ska klippa gräset eller om jag ska klippa häcken. Detta val vill jag göra själv. Det är inte skattepolitikens uppgift att bestämma var konsumtionen ska göras. Den friheten tycker jag att svenska folket ska ha själva. Det ska vara ett enkelt skattesystem, och det ska vara begripligt. Det ska motverka fusk, och det ska vara fördelningspolitiskt bra. Är det enkelt, begripligt och neutralt samt driver tillväxt finns också ett stort förtroende för skattepolitiken. Då kan man ha högre ambitioner vad gäller jämlikhet och välfärd, för då håller det ihop. Vänner och ovänner! Jag yrkar med detta bifall till reservationerna 1 och 3. Det gör jag för att jag vill ha fler jobb, ökad frihet och jämlikhet. Så kan vi bygga Sverige starkare. (Applåder) I detta anförande instämde Christina Oskarsson (S).

Helena Leander (Mp)

Anf. 47 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Jag tänkte backa lite till det förra valet, 2006. Då hade vi en borgerlig allians som kampanjade frenetiskt mot höjda miljöskatter. Vissa gick till och med så långt att de kampanjade för sänkta miljöskatter. Sedan kom inte bara valet utan också IPCC, Stern och Al Gore, och plötsligt insåg regeringen att man behövde ha en klimatpolitik. Det tog lite tid, men efter några år hade man tänkt klart och kommit fram till att det absolut mest effektiva var koldioxidskatten. Den var både träffsäker och kostnadseffektiv, så det var den man skulle använda. Var det så att den fick oönskade fördelningseffekter så fick man hantera dem separat hellre än att låta bli att använda det mest träffsäkra verktyget. Sedan blev det dock valrörelse, och plötsligt var vi tillbaka i en situation där vi hade borgerliga partier som kampanjade frenetiskt mot höjda koldioxidskatter - den skatt man just hade utnämnt till den mest effektiva. Tillåt mig att sucka lite. Nu har vi dock haft valet, och det är fyra år kvar till nästa. Kanske är det läge att slänga in en koldioxidskattehöjning nu, precis som man gjorde efter förra valet då man slängde in en impopulär urholkning av våra trygghetssystem och hoppades att folk skulle hinna glömma det på fyra år - en taktik som faktiskt funkade oförtjänt bra. Kanske är det dags för koldioxidskatten nu. Det kanske inte är så populärt alla gånger, men alla ansvarskännande politiker vet att vi inte klarar klimatet utan den. Varför inte sätta i gång nu? Vi rödgröna hymlar inte med att vi kommer att behöva höja koldioxidskatten framöver. Då vet företag och hushåll redan nu att de ska planera för att det inte kommer att bli billigare med bensin och koldioxidutsläpp framöver. Det kommer det visserligen inte att bli ändå, för oljan kommer knappast att bli billigare. Här ger vi dock tydliga signaler om vad som är på väg, så att man vet och kan planera utifrån det. Då vet man att det lönar sig att satsa på de klimatsmarta alternativen, och företagen vet att det lönar sig för dem att satsa på klimatsmarta lösningar. De kan nämligen tjäna pengar på detta. Då kan vi sätta i gång med kreativitet ute i näringslivet så att vi tillsammans kan få ett bättre klimat. Gör man däremot som regeringen gjorde förra gången - först kampanjar man frenetiskt mot koldioxidskatten, och sedan drämmer man till med en höjning - står många där med sin bensinslukande bil i tron att bensinpriset ska ligga stilla. Man känner sig lite lurad. Vi rödgröna hymlar inte heller med att vi tror att vi behöver höja alkohol- och tobaksskatterna framöver. Precis som på miljöområdet är alkohol- och tobaksskatterna effektiva styrmedel för att minska konsumtionen och därmed skadeverkningarna, skadeverkningar som inte bara drabbar den som själv valt att konsumera de här produkterna utan också personer i närheten som inte själva valt det. Genom att dessa skatter inte är indexerade har betydelsen successivt urholkats i takt med pris- och inkomstutvecklingen. Eftersom såväl resandeinförsel som smuggling har minskat under en rad år är det inte heller en anledning till att undvika en restriktiv och solidarisk alkoholpolitik där vi vet att priset är en mycket viktig faktor vid sidan av tillgängligheten. Vi rödgröna hymlar överlag inte med att vi ser behov av vissa skattehöjningar framöver. Under förra mandatperioden sänkte regeringen skatterna med ungefär 100 miljarder kronor. Jag tror säkert att det har gett ett välkommet tillskott i mångas plånbok, händelsevis mest i de plånböcker som redan var tjockast. Men det går inte att dra undan 100 miljarder från välfärden utan att det sätter sina spår. Det här innebär förstås utmaningar för oss som ser behov av satsningar på välfärden framöver, på trygghetssystemen och på en klimatomställning som rustar Sverige starkt för framtiden. Vi har också en utmaning i att ta oss tillbaka till överskott efter den lågkonjunktur och den finanskris som drabbat oss. Netto föreslår vi skattehöjningar på ungefär 15 miljarder kronor, en rätt blygsam summa jämfört med de skattesänkningar som genomförts, men det ger oss ändå bättre förutsättningar för ett mer hållbart och solidariskt samhälle. Visst kan man kritisera utformningen av enskilda skatteförslag, men sammantaget är de ändå ett uttryck för en ambition inte bara att använda skatter som effektiva styrmedel utan också att minska de klyftor som skapar en rad sociala problem. Vi försöker utforma våra skatter så att de i första hand ska bäras av dem som redan har det bra ställt ekonomiskt, medan människor med låga och normala inkomster inte ska behöva känna av några större skattehöjningar. Genom att använda skatter som ett fördelningspolitiskt medel kan vi skapa ett bättre och jämlikare samhälle. Men skattepolitik handlar tack och lov inte bara om skattehöjningar. Om det ekonomiska läget tillåter ser vi gärna även skattesänkningar framöver. Framför allt tänker jag på skattesänkningar för företagare, för att skapa ett bättre företagarklimat där fler människor vill och vågar starta och driva företag. Särskilt inom den arbetsintensiva tjänstesektorn finns det en stor potential som delvis hålls tillbaka av skattenivåerna på arbete. Genom sänkt moms i den sektorn skulle vi bidra till att mer av den potentialen kan förverkligas. Även i andra branscher skulle ett riskkapitalavdrag vara ett välkommet tillskott för företagare i startgroparna. Fru talman! Vi rödgröna vann inte valet. Men vi står fast vid vår dröm om ett mer hållbart och mer solidariskt samhälle. Kanske kommer vi att ompröva delar av vägarna dit framöver, men målet består. Jag vill yrka bifall till reservation nr 1. (Applåder)

David Lång (Sd)

Anf. 48 David Lång (Sd)

Fru talman! Jag skulle vilja inleda med att redogöra för några av Sverigedemokraternas principiella ståndpunkter i fråga om skattepolitiken. Skatteinkomsterna är statens viktigaste inkomstkälla och därmed en naturlig del av politiken, dels eftersom skatten tas in från medborgarna, dels eftersom det är politikens uppgift att fördela samhällets gemensamma resurser. Sverigedemokraterna är ett pragmatiskt parti. Vi är av uppfattningen att det är viktigt med ett lyhört och flexibelt förhållningssätt. Varje tid och varje situation har sina unika utmaningar och sina unika möjligheter, och vi låser oss inte vid en viss hållning, till exempel att skattetrycket måste vara högre eller lägre än en viss andel av bruttonationalprodukten. Det finns ett behov av en rättvis skattepolitik, där skatten i någon mån måste tas ut efter bärkraft. Och i strävan efter rättvisa ligger att skattepolitiken måste uppfattas som rättvis bland medborgarna. Det är nödvändigt för att upprätthålla medborgarnas vilja att bidra till det allmänna. Den progressiva beskattningen får inte ta bort incitamenten att anstränga sig, vare sig det gäller studier på högre nivå eller strävan efter en karriär i arbetslivet. En alltför långtgående progressiv beskattningspolitik motverkar en god ekonomisk utveckling och påverkar därmed även välfärden negativt. Sverigedemokraterna är ett välfärdsparti. Skatteuttaget ska anpassas efter ambitionen att upprätthålla en god nivå på offentlig service. Fru talman! Av Sverigedemokraternas motion om budget för 2011 framgår att vi är för en skattepolitik för fler arbeten och för minskade orättvisor. Den borgerliga regeringen har under sin tid vid makten valt en förhållandevis dyr och ineffektiv väg för att gynna arbete i sin satsning att sänka arbetsgivaravgiften med ett tiotal miljarder kronor, som fick en ytterst marginell effekt på kostnaden för varje anställd. Vi sverigedemokrater ser att samma resurser kan göra mer nytta på annat sätt. Vi ser att det är i små och medelstora företag som tillåts växa som de nya arbetstillfällena skapas. I dag drar sig många egenföretagare och entreprenörer för att nyanställa på grund av att marginalkostnaden är för hög. Sverigedemokraterna föreslår därför att den generella arbetsgivaravgiften återställs till 2008 års nivå och att utrymmet används till en riktad småföretagarsatsning, där vi sänker arbetsgivaravgiften för de första tio anställda. Denna satsning kommer främst de små och medelstora företagen till del, det vill säga de företag som kan skapa de nya jobben om de bara tillåts växa. Beträffande jobbskatteavdraget, såsom det ser ut i dag, har vi sverigedemokrater en viss förståelse för dess tillkomst. Det kan betraktas som en extraordinär åtgärd i syfte att komma till rätta med ett förhoppningsvis tillfälligt problem genom att det blir mer lönsamt att arbeta. Vi menade dock från början att skillnaden i beskattning mellan arbetande och pensionärer så småningom bör jämnas ut. Nu är det dags. Sverigedemokraterna föreslår en kraftig skattesänkning för landets pensionärer i syfte att jämna ut skillnaden i beskattning och samtidigt förbättra ekonomin och livsvillkoren för den äldre delen av befolkningen. Pension är uppskjuten lön och ska beskattas som lön. Dagens skillnad i beskattning är orättvis eftersom olika löner beskattas olika. Vi ser ett behov av att ge ungdomar hjälp på traven in i arbetslivet. Till skillnad från regeringen, som genom instegsjobben subventionerar invandrares löner på svenska skattebetalares bekostnad, vill Sverigedemokraterna avskaffa arbetsgivaravgifterna för unga lärlingar, vilket ger ett utrymme för 50 000 lärlingsjobb. Det är något som kommer alla unga till del, inte bara invandrare, och därmed behandlas alla lika oavsett etniskt ursprung. Därmed uppnås också rättvisa, till skillnad från med regeringens politik som är orättvis. Att regeringen ser sig tvungen att sponsra mångkulturen ännu mer än tidigare är ett mycket tydligt tecken på att mångkulturalismen misslyckats, precis som regeringsföreträdare i flera andra europeiska länder redan har insett. Dess värre ligger svenska regeringen efter på det området. Sverigedemokraterna tror inte på anpassande av verkligheten efter utopier. Om arbetsgivare i Sverige inte efterfrågar invandrad arbetskraft anpassar man politiken därefter, lämpligen genom att minska invandringen, inte genom att öppna upp för ännu större invandring och därefter subventionera invandrarnas arbete med skattemedel. En sedan länge bortgången svensk politiker talade om Sverige som ett hem där idealet var avsaknaden av såväl kelgrisar som styvbarn. Den nuvarande borgerliga regeringen visar med sina instegsjobb att det är den invandrade arbetskraften som är dess nya kelgrisar, och man har gjort den svenska arbetskraften till sina styvbarn. Ingen kan betrakta skillnaden i beskattning mellan olika etniska grupper som annat än orättvis. Fru talman! Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att skattelättnader för små och medelstora företag, lika beskattning för arbete och pension och att genom skattelättnader skapa utrymme för lärlingsjobb som kan komma alla till del är de viktigaste punkterna i Sverigedemokraternas skattepolitik. Det är en skattepolitik för arbete och för ökad rättvisa. Med detta vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer 2 och 4. I detta anförande instämde Per Ramhorn (SD).

Helena Leander (Mp)

Anf. 49 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Sverigedemokraternas ekonomiska politik innehåller en del märkligheter, till exempel att det är höjden av orättvisa att ha nedsatta arbetsgivaravgifter på grund av etnicitet men däremot höjden av rättvisa att ha det på grund av ålder. Men det är många människor före mig som har försökt diskutera de frågorna, så jag har tänkt diskutera en annan sak som ni inte har behövt stå till svars för så mycket, nämligen er syn på koldioxidskatten. I er budget skriver ni att ni vill ha en symbolisk sänkning av koldioxidskatten på specifikt bensin. Hur stor och när framgår inte riktigt. Och av tabellerna framgår det inte hur mycket pengar ni tänker att ni ska gå miste om på grund av skattesänkningen, som normalt brukar innebära mindre skatteinkomster för staten. Min första fråga är: Är den symboliska sänkningen så liten att den inte ens syns, eller hur stor är den? Den andra frågan rör motiveringen, för ni skriver att i praktiken blir det ingen större effekt av att använda koldioxidskatten i just vägsektorn, på bensin och diesel. Det är något som går emot all annan etablerad ekonomisk forskning som visar att det blir en effekt av höjda koldioxidskatter. En del effekter kommer med en gång, andra tar lite längre tid i takt med att människor byter bilar, att företagen utvecklar nya produkter och så vidare, men att den har effekt är ganska obestridligt. Så jag skulle vilja fråga: Vad är det för ny revolutionerande forskning som ni baserar era slutsatser på där?

David Lång (Sd)

Anf. 50 David Lång (Sd)

Fru talman! Jag vet inte om Helena Leander enbart har läst tabellerna, för i den löpande texten framgår det i alla fall att skattesänkningen på bensin skulle ge minskade intäkter på motsvarande 200 miljoner kronor per år, och det räknar jag med skulle vara från och med nästa år. Varför vi vill genomföra den? Vi har till exempel som ett led i vår strävan att hela Sverige ska leva en del förslag till åtgärder. Ett av dem i budgeten var just den marginella skattesänkningen på bensin. Vi vill också att skatten ska frysas därefter. Anledningen är också att man inte kan beskatta någonting hur högt som helst om det är något som inte kan bytas ut mot någonting annat. Det måste ju finnas ett alternativ för människor att välja i stället, och än så länge finns inte alternativen i tillräckligt stor utsträckning. Det är av den anledningen helt enkelt.

Helena Leander (Mp)

Anf. 51 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Om en budget ska gå ihop måste den någonstans gå ihop i tabellerna. Ni skriver saker i löpande text, men sedan står det ändå i tabellen att ni inte räknar med någon enda minskning av intäkterna från koldioxidskatten. Då är det någonting som inte stämmer. Jag fick inte riktigt svar på vad det är för forskning som ni hävdar ligger bakom att höjd koldioxidskatt inte ger någon effekt. Jag skulle kunna köpa om ni sade att ni inte bryr er om klimatet. Jag skulle givetvis inte hålla med er där heller, men det skulle i alla fall vara ärligare än att säga att det inte ger någon effekt därför att det inte finns något alternativ. Det är helt enkelt inte sant. Seriösa ekonomer pratar om en priselasticitet på ungefär 0,8 procent på bensin, sett på lite sikt. Det innebär att om du höjer priset med 1 procent minskar konsumtionen med 0,8 procent. Sedan ser det lite olika ut för människor i olika delar av landet. Därför kan det behövas kompletterande åtgärder. Man kan behöva bygga ut kollektivtrafik där det finns möjligheter att göra det, bygga ut järnväg och ge stöd till biogasproduktion. Det kan också finnas behov av andra kompenserande åtgärder. Men att säga att det inte har någon effekt är inte sant. Det är bättre att i så fall se över hur man kan stödja människor så att vi alla, oavsett förutsättningar, kan bidra till att minska vår klimatpåverkan i stället för att bara sitta här och vara populistiska.

David Lång (Sd)

Anf. 52 David Lång (Sd)

Fru talman! Jag sade inte att det inte ger någon effekt. Jag sade att det inte finns alternativ i tillräckligt stor utsträckning. Vad gäller beräkningarna finns sänkningen med i våra beräkningar. Den finns med i någon av de poster som Helena Leander uppenbarligen inte haft möjlighet att titta fullständigt och noga på. Självklart går vår politik ihop siffermässigt. Vi har faktiskt genomfört vår skuggbudget i precis samma typ av excelblad som jag antar att Helena Leander har använt, och där finns de exakta beräkningarna.

Jacob Johnson (V)

Anf. 53 Jacob Johnson (V)

Fru talman! Det borgerliga budgetförslaget innehåller beräknade skatteintäkter på ca 800 miljarder kronor. Det rödgröna alternativet slutar på netto ca 16 miljarder kronor mer, det vill säga en skillnad på ganska exakt 2 procent, alltså en relativt blygsam skillnad. Men det hindrade inte borgerliga politiker att under valrörelsen beskriva det rödgröna alternativet som en skattechock. Jag beklagar, fru talman, att den viktiga debatten om våra skatter, vad de används till, hur de är utformade och, kanske allra viktigast, omfattningen på våra skatter för att vi ska nå det samhällsmål som vi strävar efter vulgariseras med sådana påståenden. Låt mig börja med några ord om den senare frågan, det vill säga vilken skattekvot eller andel skatter av bruttonationalprodukten som krävs för att vi ska klara ett långsiktigt hållbart samhälle, och då menar jag socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Enligt den borgerliga budgeten för 2011 kommer skattekvoten att ligga på 44-45 procent för hela planperioden fram till 2014, vilket kan jämföras med situationen år 2005 då den låg på 50 procent, år 2000 på 52 procent och under 90-talet stundtals ännu högre. Det rödgröna alternativet för 2011 är alltså 16 miljarder högre, vilket motsvarar ca 0,5 procent av bruttonationalprodukten, och skulle ge en skattekvot på knappt 45 procent. Det är alltså återigen endast marginellt högre än det borgerliga förslaget. Talet om skattechock blir med denna jämförelse än mer ovidkommande och vilseledande. Fru talman! Samhällets skatteinkomster används till övervägande del för välfärdstjänster i skola, äldreomsorg och sjukvård men även för de sociala transfereringssystemen som sjuk- och föräldraförsäkring, barnbidrag och arbetslöshetsförsäkring. Beskattning, inklusive socialavgifter, är ett effektivt sätt att finansiera dessa utgifter, och den ska ske efter principen skatt efter bärkraft. Den borgerliga regeringens försämringar av sjukförsäkring och a-kassa måste återställas och försäkringar dessutom förbättras, så att inkomstbortfallsprincipen kan omfatta flertalet av lönearbetarna. I vårt gemensamma rödgröna budgetalternativ har vi också finansierat väsentliga förbättringar inom dessa områden. Men frågan är om en skattekvot på 45 procent är tillräcklig för att på längre sikt finansiera en välfärd av världsklass och goda trygghetssystem. Det är naturligtvis vanskligt att uttala sig om hur stora behoven är av skatteintäkter i framtiden. Men med tanke på det jämförelsetal jag nämnde tidigare, ökande krav från medborgarna på kvalitet i skola, omsorg och sjukvård men även insikten att klimatutmaningen gör att vi måste vara proaktiva och investera i utbyggd infrastruktur av olika slag tror jag att vi bör räkna med behov av en högre skattekvot i framtiden. Ann-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja, kom i en rapport häromåret fram till att en skattekvot på ca 48 procent kan vara nödvändig och tillräcklig fram till 2020. I sitt resonemang har Lindgren även räknat med en produktivitetsförbättring med en halv procent per år inom välfärdssektorn. Fru talman! Ann-Marie Lindgrens beräkning är naturligtvis inget facit, men jag ställer mig bakom bedömningen att samhällsbehoven de kommande åren kräver resurstillskott som vi bäst tillgodoser genom en något, successivt ökad skattekvot. Dock föreligger på kort sikt inom ramen för sunda offentliga finanser, till exempel uttryckt som EU:s stabilitetspakt, också möjligheten att under en övergångsperiod finansiera de nödvändiga investeringarna för klimatomställning genom ett minskat finansiellt sparande. Nettoskillnaden mellan det rödgröna budgetalternativet och regeringens budgetproposition vad gäller skatterna är som sagt endast 16 miljarder. Den enskilt klart största skillnaden gäller inte en skattehöjning utan att vi rödgröna avvisar den nedsättning av socialavgifterna för unga under 26 år som regeringen infört, vilket kostar skattebetalarna nästan 10 miljarder kronor. Berättigad kritik mot denna kostsamma åtgärd har bland annat framförts av regeringens finanspolitiska råd. Sänkningen beräknas kosta ca 900 000 kronor per nytt jobb för dessa ungdomar. Det kan jämföras med Riksrevisionens påpekande att en plats i en arbetsmarknadsutbildning kostar ca 275 000 kronor per person. Det vore alltså en mycket mer kostnadseffektiv satsning för att ge de ungdomar som riskerar att ställas utanför arbetsmarknaden en reell möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Fru talman! Skatt ska betalas efter bärkraft. Det finns en bred uppslutning bakom detta i Sverige. Men vi vet samtidigt att skillnaderna ökar och att regeringens skattesänkningar har gynnat de rikaste i landet. I det rödgröna budgetalternativet föreslår vi att jobbskatteavdraget ska skalas ned med 2,5 procent på inkomster över 40 000 kronor i månaden. Till exempel innebär det på en inkomst på 50 000 kronor per månad en skattehöjning på 250 kronor i månaden. Totalt beräknar vi att det skulle förstärka statsbudgeten med 2,1 miljarder kronor. Eftersom jag själv som högavlönad riksdagsledamot tillhör denna grupp kan jag konstatera att en skattehöjning på några få hundralappar i månaden är rena felräkningspengar för mig och bara motsvarar cirka en tjugondel av den partiskatt som vänsterpartister i riksdagen betalar. Bärkraften hos oss riksdagsledamöter och rimligen även hos andra höginkomsttagare är alltså väsentligt högre om behoven för rättvisa, solidaritet och investeringar för en hållbar utveckling kräver detta. Fru talman! Skatter ska inte bara betalas efter bärkraft. Intäkterna ska också användas effektivt för avsedda ändamål. De senaste årtiondenas privatiseringar och bolagiseringar har medfört att så ofta inte är fallet. Vi kan bara se på kaoset i tågtrafiken som delvis förklaras av uppstyckning av ansvaret och att olika aktörer skyller på varandra. Här försvinner många skattekronor. Andra exempel är privatiseringarna inom sjukvård, äldreomsorg, skola och förskola där skatter går till vinster i riskbolag - vinster som försvinner ur landet till olika skatteparadis - och att kommuner fått fördyringar när planeringen av till exempel skolväsendet försvåras. Det rödgröna förslaget att av klimatskäl höja koldioxidskatten med 10 öre motsvarande en prishöjning av 29 öre i konsumentledet per liter bensin 2011 diskuterades mycket under valrörelsen. I den valanalys som den socialdemokratiska kriskommissionen presenterade häromdagen anges det som en av anledningarna till den rödgröna valförlusten. Det kan inte uteslutas att denna mycket begränsade skattehöjning spelade en roll i valutgången. Låt mig dock påpeka att bensinpriset i Sverige är ett av de lägsta inom Europa. I Norge, Danmark, Finland, Tyskland, England, Holland, Frankrike och Italien ligger bensinpriset högre, och en höjning med 29 öre skulle inte förändra detta. Dessutom vet vi att användningen av fossila bränslen måste minska och inom en några decennier helt fasas ut. Jag noterade att Mona Sahlin i sitt tal till Socialdemokraternas förtroenderåd försvarade det rödgröna förslaget, vilket gladde mig. Förslaget innehåller också riktade kompensatoriska åtgärder som höjt reseavdrag och sänkt skatt för bussar. Fru talman! Jag ställer mig bakom De rödgrönas särskilda yttrande i betänkandet. Tiden medger ej att jag här utvecklar våra övriga skatteförslag till exempel vad gäller pensionärer, fastigheter, alkohol och tobak med mera. Jag efterlyser avslutningsvis en seriös och saklig debatt om skatterna såväl i denna kammare som i den allmänpolitiska debatten. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.

Henrik von Sydow (M)

Anf. 54 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Eftersom det är första tillfället som skatteutskottet är samlat i kammaren vill jag börja med att säga att jag ser fram emot att arbeta med skattepolitik i utskottet under denna mandatperiod. Skattepolitiken stod i centrum under valrörelsen. Den har också stått i centrum efter valet i de eftervalsanalyser som har kommenterats här. Vi har inte bara ett nytt skattetryck i Sverige utan också en ny skattedebatt. Det är spännande, och det blir intressant under de nära fyra år som ligger framför oss. Det finns förväntningar och förhoppningar om en viss dynamik. Alliansregeringen startade mandatperioden med en regeringsförklaring som aviserade fortsatta skattelättnader för vanligt folk i syfte att öka jobben, bryta utanförskapet och öka människors egen makt och möjlighet att påverka sin vardag, fortsatta inkomstskattesänkningar när statsfinanserna och ekonomin tillåter det, en bred företagsskatteutredning, ambitioner att sänka tjänstemomsen och en utredning om inrättande av system med skattelättnader för företag i särskilt utsatta områden, så kallade nystartszoner. Det största skatteförslaget i budgetpropositionen är att alliansregeringen sänker skatten för pensionärerna. Vi gjorde det vid flera tillfällen under förra mandatperioden, och vi gör det också nu. Nu föreligger ett skattesänkningsförslag på 7,5 miljarder kronor från den 1 januari 2011. Det förtjänar att sägas ännu en gång att det är en ordentlig skattesänkning för pensionärerna som föreligger. Den motsvarar skattelättnader på mellan 300 och 500 kronor på en normal pension. Det är en omfattande och bred skattesänkning, och det är rätt att göra den nu. Blickar vi framåt kan vi när vi läser budgetpropositionen notera att alliansregeringen har reformambitioner med skattepolitiken. Jobbskatteavdraget vill vi genomföra men inte förrän vi har marginaler för det, är tillbaka i överskott och har resurser och reserver att möta framtida utmaningar i en världsekonomi som är snabbrörlig och snabbt får effekter för vår egen ekonomi. Jobbskatteavdraget är inte bara nyttigt. Det är också rätt att det ska löna sig att arbeta. Det är ett sätt att möta arbetslöshet, maktlöshet och hopplöshet när det åter börjar löna sig att jobba och fler människor kan bygga sig en bättre framtid med egna insatser. Utöver den aspekten har jobbskatteavdraget också förtjänsten att det gör att vår samhällsekonomi fungerar väsentligt bättre. Det är den enskilt viktigaste åtgärden för att få fler i arbete. Vi vet att vi kan möta flaskhalsar bättre om det lönar sig mer att jobba. Rörligheten mellan yrken och regioner blir större. Lönebildningen fungerar bättre, och vi får en större chans att klara en lång period av tillväxt utan inflation. Vår arbetsmarknad och vår samhällsekonomi fungerar bättre med jobbskatteavdraget. Låt oss även titta på de förändringar som har skett i den svenska ekonomin. Gör man som OECD och jämför mellan olika länder har genomsnittsskatten för en låginkomsttagare i Sverige gått ned från 25 procent till 15 procent under de senaste tio åren. Det lönar sig bättre att arbeta nu än vad det har gjort under lång tid i ett historiskt perspektiv. Skattejurister kan konstatera att de svenska låginkomsttagarnas inkomstskatt inte varit så låg sedan andra världskriget. Det här är viktiga åtgärder och insatser som går hand i hand med det som är alliansregeringens politik och Moderaternas idé om att göra Sverige till ett skatteparadis för låginkomsttagare. Det är viktiga åtgärder som lägger grunden för ett bättre Sverige och för en god sysselsättningsutveckling framöver. Samtidigt måste naturligtvis en arbetslinje som gör att det lönar sig bättre att arbeta kompletteras med att fler vill anställa. Därför är vår reformambition att sänka tjänstemomsen. Vi vet att stora skattekilar drabbar servicesektorn. Det leder till att man får färre jobb i servicesektorn än vad man annars skulle kunna få. Det är angeläget att titta på möjligheten att ändra på det. Det är viktigt att vi gör insatser på just det här området. RUT- och ROT-avdrag har varit viktiga för att jobb ska komma på plats i svensk ekonomi. Med tjänstemomsen finns det skäl att gå vidare med ytterligare steg för att värna om att jobben ska bli fler och de arbetslösa färre när återhämtningen förstärks i den svenska ekonomin. Förutsättningen är att det finns marginaler för dessa skattepolitiska reformer. Mot den politik som aviseras i regeringens budgetproposition finns särskilda yttranden och reservationer om skattepolitiken. Av dem vi har framför oss i dag står det klart att oppositionspartierna, ledda av Socialdemokraterna, insisterar på höjd skatt och breda skattehöjningar för vanligt folk. Det handlar fortfarande om höjda inkomstskatter, höjda bensinskatter och höjda kilometerskatter. Det är skatter som kommer att hämma och begränsa Sveriges utveckling. Det kommer att slå mot jobben och mot människors möjligheter. Jobbskatteavdraget ska urholkas. Inkomstskatterna ska höjas. De som går upp på morgonen - undersköterskan, polisen och metallarbetaren - och sätter sig i bilen och åker till jobbet drabbas tungt av oppositionspartiernas skattehöjningar. Ungas arbete ska beskattas med så mycket som 9 miljarder bara under nästa år. Därtill kommer kilometerskatt och drivmedelsskatt. Det är den politik som Socialdemokraterna gick till val på. Skattepolitiken stod i centrum för valet. Den stod också i centrum efter valet och under hösten genom partiernas valanalyser. Moderaterna presenterade sin valanalys i fredags. Där pekar man på skattepolitiken som en viktig faktor. Moderaternas och Alliansens skattepolitik var en viktig faktor för dem som röstade på Alliansen och Moderaterna. Det påpekas att skattesänkningsförslagen nu är folkligt förankrade. Det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, har också satt skattepolitiken i centrum för sin valanalys. Det är intressant mot bakgrund av att det som ligger på bordet i dag justerades på skatteutskottet ungefär samtidigt som Thomas Östros mer eller mindre sprang i väg från den förda skattepolitiken och särskilt pekade ut förmögenhetsskatten som begränsande. Morgan Johansson som har lett en del av den socialdemokratiska valanalysen kallar bensinskatten och fastighetsskatten för tabbar på vägen eller felskär i skattepolitiken. Vi har sett socialdemokratiska skattepolitiker från Stockholm som menar att RUT-avdraget är både rätt och rimligt och ökar människors möjlighet att få ihop livspusslet. Jag kunde naturligtvis inte undgå att läsa det tal som den socialdemokratiska partiordföranden höll vid en stor konferens i helgen. Det publicerades i sin helhet i en av våra kvällstidningar. Där formulerades en annan skattepolitik än den som oppositionen gick till val på. Om det skulle bli Socialdemokraternas skattepolitik har vi ett nytt politiskt landskap och delvis andra förutsättningar för den skattepolitiska reformagendan. Där är vi inte än, men det ska bli spännande att följa och diskutera partiernas skattepolitik inom ramen för skatteutskottets arbete. Det vi har på bordet i dag är två väsentligt skilda inriktningar på skattepolitiken. Vi avslår ett urholkande av jobbskatteavdraget. Vi avslår ett återinförande och utredande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Vi avslår höjd bensinskatt, och vi avslår höjd kilometerskatt. Det är bra. Jag yrkar härmed bifall till förslaget i budgetpropositionen. (Applåder) I detta anförande instämde Ulf Berg, Anna Kinberg Batra, Johnny Munkhammar och Jessika Vilhelmsson (alla M).

Veronica Palm (S)

Anf. 55 Veronica Palm (S)

Fru talman! Det är spännande att debattera socialdemokratisk skattepolitik. Men för den regering som har lett landet i fyra år har huvudingrediensen varit sänkta skatter, framför allt det som man kallar för jobbskatteavdraget. Jag tycker att Henrik von Sydow slirar lite på motiven till det. Det ska vara sänkta skatter. Vi har nu ett trådlöst nätverk här i kammaren så jag har passat på att på den moderatstyrda sajten jobbskatteavdrag.se räkna ut hur mycket mer Henrik von Sydow har fått behålla sedan Anders Borg blev finansminister. Det är 3 593 kronor i månaden. Det är ett annat sätt att beskriva det som Rut beskriver så här: Av de samlade skattesänkningar som den här regeringen har genomfört har den rikaste procenten i Sverige fått lika mycket som de fattigaste 25 procenten, alltså en fjärdedel av befolkningen. Det har ökat klyftorna. Det har sänkt skatterna, men huvudsyftet har varit att öka klyftorna. Min fråga är: Är syftet att sänka skatter? Ni kallar det för jobbskatteavdrag och hävdar ibland att det är meningen att det ska ge jobb att sänka skatter mest för dem som tjänar mest. Ingen har kunnat bevisa att det har blivit så. Finansministern säger att vi kan se det om ett par år. Tror ni fortfarande att generella skattesänkningar, mest till dem som tjänar mest, ger jobb?

Henrik von Sydow (M)

Anf. 56 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Jag tror att detta väl fångar den debatt vi hade i valrörelsen. I Moderaternas valanalys lyfter man fram att skattepolitiken var ett skäl att rösta på Moderaterna och Alliansen. Det var inte för att det gynnade de allra rikaste. Vanligt folk såg det du inte ser, nämligen att skattesänkningarna riktar sig till låg- och medelinkomsttagare. Det är bra för vanligt folk. Det ökar marginalen för vanligt folk i deras vardag. Skattesänkningsförslagen var folkligt förankrade. De riktade sig till låg- och medelinkomsttagare. Det har ingenting med låga löner att göra. Låg- och medelinkomsttagare vann på skattesänkningsförslagen på den agenda som Moderaterna och Alliansen har haft och som vi sökte mandat och stöd för i regeringen. Veronica Palm ser inte att av de reformer på 70 miljarder som vi har lagt på detta går merparten, drygt 50 miljarder, till låg- och medelinkomsttagare. Det är för dem som pengarna har allra störst betydelse. Det är där de är viktiga för att öka marginalen och den ekonomiska egenmakten. Det är den ena aspekten. Den andra är att skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare ökar drivkraften att komma ut ur ett utanförskap och ut ur en arbetslöshet. Det var motiven. Veronica Palm talar om ökade klyftor. Mellan 1998 och 2006 ökade inkomstskillnaderna med 20 procent i Sverige - under högkonjunktur och socialdemokratisk regering. Hur förklarar Veronica Palm det?

Veronica Palm (S)

Anf. 57 Veronica Palm (S)

Fru talman! Jag vill göra klart för kammaren och Henrik von Sydow att jag som socialdemokrat inte ser något självändamål med att höja eller sänka skatter. Jag ser ett ändamål med att ha en bra och fungerande välfärd. Sänkta skatter kan vara en del i det, men då ska man göra det smart. Henrik von Sydow säger att den största delen går till låg- och medelinkomsttagare. Det är klart. En majoritet av svenskarna är ju låg- och medelinkomsttagare. Den rikaste procenten i Sverige har av den här regeringen fått lika mycket i skattesänkningar som en fjärdedel av befolkningen. Det ökar klyftorna. Syftet är att sänka skatterna. Du och jag, vi som är höginkomsttagare, tjänar på detta. Vill man sänka skatter kan man göra det smartare. Problemet i Sverige har ju inte varit att det har varit för få människor som har sökt jobb. Problemet är att det inte finns några jobb att söka och att vi inte har haft en aktiv arbetsmarknadspolitik och tillväxtpolitik. Det är snarare köpkraft som ska stimuleras. Jag tror inte att lösningen är att du och jag får ett par tusenlappar till i månaden. Lösningen är snarare att öka köpkraften hos dem som har det tuffast. Det är det ena man kan göra. Det andra man kan göra är att motivera den som är i utanförskap att gå tillbaka i arbete. Man har en väldigt speciell människosyn om man tror att när den som inte har ett arbete får reda på att det finns ett jobbskatteavdrag gör en ekonomisk kalkyl och säger: Nu är det lönt att jobba. Nu ska jag nog ta mig ut på arbetsmarknaden. Jag tror inte det om människor. Jag tror att de allra flesta av oss vill arbeta och göra rätt för sig. Men man behöver verktygen och ett jobb att kunna gå till. Det är snarare så att de som är längst från arbetsmarknaden behöver svenskutbildning, kompletterande yrkesutbildning och möjlighet att komma vidare. Frågan kvarstår: Var det för jobben, eller var det bara för att sänka skatterna?

Henrik von Sydow (M)

Anf. 58 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Först vill jag bara notera att Veronica Palm, som ägnade huvuddelen av sitt anförande åt att tala om klyftor i samhället, inte svarade på den fråga som handlade om politiken mot klyftor och hur det kommer sig att under den socialdemokratiska regeringsperioden 1998-2006 med goda tider och högkonjunktur i Sverige inkomstskillnaderna ökade med 20 procent. Vi får notera, fru talman, att den frågan förblev obesvarad. När det gäller motivet för detta - och det tror jag att du också känner till - är det att det är skattesänkningar som ger jobb. Det är jobblinjen som har dominerat vår valrörelse och den som vi har sökt mandat för. Det är just därför som vi har valt och också mycket tydligt har prioriterat skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Det är det största strukturella problemet i Sverige som vi fortfarande har trots våra skattesänkningar. Det bidrar till att Sverige fortfarande har en sammanhållning som inget annat land kan mäta sig med. Det är just arbetslösheten och utanförskapet som riskerar att driva isär sammanhållningen. Politiken för jobb och för att människor ska ha en ekonomisk egenmakt och marginaler i sin ekonomi har riktat in sig mot låg- och medelinkomsttagare. Motivet för detta är att det ska ge jobb. Det är den enskilt viktigaste reformen som vi kan göra just för att bekämpa klyftorna och öka sammanhållningen i samhället.

Helena Leander (Mp)

Anf. 59 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Jag fortsätter gärna diskussionen om klyftorna. Vi som politiker måste vara medvetna om vad det är för klyftor vi skapar genom vår politik och vad det är som skapas utan vår förskyllan eller som vi i varje fall kanske inte i lika stor utsträckning kan påverka. Har man, som Henrik von Sydow redogjorde för, en högkonjunktur där börsen går bra och människor som har höga inkomster också får höga kapitalinkomster är det en sådan sak som tenderar att öka klyftor. Det vi däremot måste vara väldigt noga med som politiker är hur vår politik slår. Här kan vi se, som Veronica Palm redogjorde för, att den rikaste hundradelen av befolkningen har fått lika mycket som den fattigaste fjärdedelen. Där är det väldigt tydligt att politiken i sig skapar klyftor. Det tycker jag är problematiskt. Jag tror att ett samhälle med mindre klyftor är ett bättre samhälle sett till hela samhället. Jag gladde mig mycket när jag hörde Henrik von Sydow tala så pass varmt om sänkt tjänstemoms. Det får mig ändå att våga tro att det kommer att vara en av de saker som kommer att prioriteras framöver. Det är väldigt angeläget för tjänstesektorn för att man ska kunna ta till vara den potential som finns där. Däremot var det inte lika positiva tongångar när det gällde koldioxidskatten. Det gladde mig väl mindre och var kanske också mindre förvånande. Jag såg ett pressmeddelande från Trafikverket förra veckan där de rapporterar att utsläppen från vägtrafiken återigen ökar. Man hade en liten dip i samband med lågkonjunkturen då transporterna gick ned som de brukar göra i en lågkonjunktur. Men nu är man åter tillbaka i ökningar. Trots att utsläppen från nya bilar minskar hjälper inte det eftersom trafiken helt enkelt ökar ännu mer. Där har regeringen tidigare framhållit att koldioxidskatten är ett väldigt träffsäkert och kostnadseffektivt verktyg. Men nu har man övergett den. I stället föreslår man en supermiljöbilspremie som enligt beräkningar ska minska utsläppen med 0,26 promille. Det är ganska lite. Trafikverket säger i pressmeddelandet att med nuvarande styrmedel kommer vi inte att kunna nå klimatmålet för vägsektorn. Vi kan på sin höjd stabilisera utsläppen och få dem att sluta öka. Men vi får inte ned dem, vilket vi måste få. Jag tänker därför fråga: När kommer koldioxidskatten?

Henrik von Sydow (M)

Anf. 60 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Jag noterade tongångarna från Helena Leander om att reformer i tjänstesektorn och mot småföretagare ger ytterligare jobb när hon höll sitt anförande. Där hoppas jag att vi kommer att kunna återkomma under mandatperioden när och om det finns utrymme för sådana reformer. När vi talar om koldioxidskatten ser jag verkligen en potential för skattesystemet att vara ett effektivt verktyg för att påverka miljöpolitiken mot ett mer hållbart samhälle. Det vill jag verkligen säga. Jag gillar uttrycket grön skatteväxling. Det jag ogillar är när den gröna skatteväxlingen bara ensidigt blir röda skattehöjningar. Jag tror att det finns bekymmer i detta. Tittar man på koldioxidskatterna och skatten på bilar, fordon och transporter är det viktigt att komma ihåg att Sverige är ett avlångt land med en stor glesbygd. Den måste också ha gynnsamma förutsättningar för att kunna vara en levande landsbygd sett till dessa aspekter. Jag noterar Miljöpartiets öppning och hållning till tjänstesektorn. Det tror jag är jätteviktigt för jobblinjen och för att möta det som du började med att tala om, nämligen ett samhälle som glider isär. De största insatserna är återigen att se till att det blir fler jobb i Sverige. Det är den enskilt absolut viktigaste faktorn för att hålla samman Sverige vad gäller inkomster. Där spelar detta en stor roll. Jag vill om de exempel som tas fram påpeka att man ska ha i minnet att Sverige är det land som har den mätbart nästan största sociala sammanhållningen. Den avgörande faktorn i detta är just tillväxten och nya jobb.

Helena Leander (Mp)

Anf. 61 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Jag håller med om att det är väldigt viktigt för social sammanhållning och minskade inkomstklyftor att få människor att kunna arbeta i stället för att vara arbetslösa. Men det är ett mycket mer effektivt sätt att stimulera framväxten av jobb inom exempelvis tjänstesektorn snarare än att ge stora skattesänkningar till människor som redan har det ganska bra som till exempel till mig och Henrik von Sydow. Jag tror inte att någon av oss skulle sluta gå till jobbet om vi skulle få betala tillbaka lite av det jobbskatteavdrag som vi redan hade fått. Det vi föreslår är inte att man ska ta bort hela jobbskatteavdraget utan en nedtrappning för människor som har höga inkomster. Det ska helt enkelt löna sig att arbeta för människor med låga och normala inkomster. Men för oss som redan har inkomster i riksdagsledamotsklassen är det inte riktigt ett problem att det inte lönar sig att arbeta. När det sedan gäller koldioxidskatten vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag fick för svar. Det är väl bra att man kan se att det kan vara ett verktyg framöver någon gång. Visst är Sverige ett avlångt land, och visst ser förutsättningarna väldigt olika ut. Då får man göra precis som regeringen sade i en proposition som lades fram i en tid som känns väldigt avlägsen. Om man ser att man får oönskade fördelningseffekter får man kompensera det. I den gröna skatteväxling vi hade tidigare hade vi ett särskilt glesbygdsavdrag. I den rödgröna budgeten föreslår vi att man höjer reseavdraget. Det finns olika sätt man kan göra det på, för att inte tala om sådana saker som att till exempel stimulera utbyggnad av biogas så att det finns alternativ för människor som bor ute på landet. Det tror jag är mer framkomligt än att bara säga att vi inte kan använda det alls. Det var då en grön skatteväxling. Nu har ni genomfört ganska stora skattesänkningar på 100 miljarder. Vi får in extra intäkter på att höja klimatskatter. De allra största behoven kanske inte finns i ytterligare skattesänkningar och i varje fall inte ytterligare inkomstskattesänkningar för dem som redan har mycket. Det kanske handlar om att bygga ut biogas, kollektivtrafik och järnvägar för att människor ska ha alternativ. Det handlar om att laga revor som har uppstått i trygghetssystem och välfärd.

Henrik von Sydow (M)

Anf. 62 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! De förslag till koldioxidskattehöjningar som finns på riksdagens bord i dag avstyrker vi. De säger vi nej till. Det finns heller inga förslag om att återkomma med skattehöjningar på det här fältet. Men man ska däremot inte generellt utesluta att använda skattesystemet för att skapa ett mer hållbart samhälle och lösa angelägna viktiga framtidsutmaningar och miljöfrågor. Detta finns det möjligen anledning att återkomma till, men det finns nu inga planer för just koldioxidskatten. Vad gäller diskussionen om sammanhållning i det svenska samhället är det väldigt fokus på riksdagsledamotsarvodena och den egna tillvaron. Jag skulle verkligen vilja skicka med att man ska rikta blicken bredare. Idén med jobbskatteavdraget är att det ska rikta sig till och betona skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Vi ser också att det är vad det gör. Men än 50 av 70 miljarder i skattesänkningar går till låg- och medelinkomsttagare. Det betyder mycket för lärare, poliser, sjuksköterskor och vårdbiträden. Skattesänkningarna och marginalerna har en mycket större betydelse för dem än de hundralappar du talar om för riksdagsledamöter. Se bredare än bara till den egna plånboken i sammanhanget!

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 63 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Här gäller det att hålla rätt på de båda könen. Jag fick ordet av fru talman, men nu får jag vända mig till herr talman. Jag vill börja som Henrik von Sydow och hälsa honom och hans presidiekamrat välkomna. Jag som har varit med några år noterar att Henrik von Sydow och Veronica Palm är de sjätte och sjunde ordförandena och vice ordförandena. Jag har tidigare tjänstgjort i skatteutskottet under Arne Kjörnsberg, Anna Grönlund Krantz, Susanne Eberstein, Lennart Hedquist och Lars Johansson. Jag tycker att det ska bli roligt, som Henrik säger, att också få tjänstgöra tillsammans med det nuvarande presidiet. Jag tror att det kommer att bli alldeles utmärkt. Jag vill göra ännu en reflexion innan jag påbörjar mitt huvudanförande: Det är något besynnerligt att ett parti är frånvarande. Det är ett parti som under hela valrörelsen och under flera år så mycket har beklagat att de inte har haft tillfälle att debattera med övriga partier. Men så snart herr Skalin och herr Lång hade hållit sina anföranden i debatten avlägsnade de sig så fort som möjligt. Man kan nu inte debattera med någon företrädare för Sverigedemokraterna. Det är mycket speciell för ett parti som har efterlyst just debatten med andra partier att själv fly debatten när det väl gives tillfälle. Hur ska man kunna mäta argument med dem när de icke ens behagar vara närvarande? Herr talman! Ibland sägs det att det går fort i politiken. Jag tog dock till denna debatt med mig den lilla skrift som jag visar här. Den är skriven av den förre folkpartiledaren Bertil Olin under hans sjätte år som folkpartiledare, nämligen 1950. De närvarande åhörarna och kammarens ledamöter kan notera vad den heter. Den är alltså utgiven 1950 och den heter Det måste löna sig att arbeta . Det är en intressant sak att det är detta vi debatterar mest av allt också i dag - 60 år senare. Under halva denna tid, i 31 år, kom Gunnar Emanuel Sträng att vara finansminister. Det finns en ideologisk dimension på detta, som vi hörde i årets valrörelse och som också Henrik von Sydow så väl talade om: Varför är det ständigt på det sättet att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet alltid vill ha högre skatt på arbete? Det är en ideologiskt skiljande fråga. Herr talman! Jag ska därför läsa upp början på skriften Det måste löna sig att arbeta av Bertil Ohlin från 1950. Det står: "Arbetet är en välsignelse för människorna. Känslan av tillfredsställelse över en väl utförd insats tillhör det värdefulla i livet. Få saker är viktigare än att kunna finna intresse i den verksamhet man ägnar sig åt, att kunna se meningen med sitt eget arbete i dess förbindelse med andras och känna samhörighet med en större grupp i de gemensamma ansträngningarna för lösandet av betydande uppgifter". Jag hoppar lite i texten, för den är ganska lång. Bertil Ohlin fattade sig inte alltid så kort som vi andra gör. Jag läser vidare: "Låt oss erkänna att de ekonomiska fördelar arbetet medför är en väsentlig stimulans! - - - I den meningen är vi som arbetare alla mer eller mindre egoister. Men när vi därför gör större insatser än vi eljest skulle åstadkomma, så blir det i stort sett till nytta för alla folkgrupper . - - - När läkarna arbetar mer får vi en bättre hälsovård. När ingenjörer arbetar på nya produktionsmetoder gör tekniken framsteg. Företagsledarens, tjänstemannens, industriarbetarens, jordbrukarens, trädgårdsmästarens och fiskarens ökade insatser skaffar oss en bättre tillgång på varor. På ett eller annat sätt drar vi alla nytta därav." Det finns mycket åtskilligt att säga i den eleganta text som Bertil Olin har skrivit. Det ideologiska sambandet är tydligt. Regeringen har under de fyra år som har gått - vi är nu på det femte året - gjort en lång rad olika insatser, herr talman, just för att det ska löna sig mer att arbeta. Vi har sådana saker som ROT- och RUT-avdraget. RUT-avdraget har Socialdemokraterna obegripligt nog gått emot. Det är helt obegripligt, särskilt eftersom det gynnar kvinnor! Vi har jobbskatteavdraget, som jag ska återkomma till en smula. Också företagarna har fått en del, till exempel sänkta arbetsgivaravgifter - visserligen inte med så mycket som Ulf Berg och jag skulle önska, men i alla fall. De har fått sänkta arbetsgivaravgifter med 1 procentenhet. Arbetsgivaravgifterna har också sänkts för alla ungdomar under 26 år. Företagen får behålla något mer av företagsvinsterna. Det borde kanske vara ännu mer. Vi har fått en ny bostadsbeskattning som gör att ingen längre fruktar att behöva flytta hemifrån. Vi har fått bort förmögenhetsskatten. Om man ska tro uppgifterna i Dagens Industri härförleden har det lett till att 46 miljarder kronor har flyttat tillbaka hit från utlandet. Jag kan inte gå i god för siffran, men jag bara refererar vad som stod där - att det är detta som har skett. Vi har också fått en lång rad andra mer tekniska saker som internationella skatteavtal och allt annat möjligt sådant. Vi har däremot inte fått höjda bensinskatter i meningen att man höjer bensinskatterna rakt av. Men man kan aldrig gardera sig för att det inte av miljöskäl kommer att införas höjda bensinskatter så småningom med koldioxidskatten. Jag tror att det vore farligt. Men just nu behövs det inte av den anledningen, det vill säga en bättre miljö. Vi har sluppit kilometerskatten. Många åkerier är jätteglada för att vi slapp den. Vi slapp den höjda och återinförda fastighetsskatten. Det tror jag var jättebra. Och som sagt blev det ingen återinförd förmögenhetsskatt. Familjer har fyra stora utgifter. De första är maten, hyran och transporterna. Men den allra största, herr talman, för varje skattebetalare, familjeförsörjare och invånare i det här landet som har inkomst är skatten. Jag glömde för övrigt att säga att vi har sänkt pensionerna i två omgångar för pensionärerna; det vill jag få fört till protokollet. Det är andra eller tredje året som vi gör detta i år. Det märkligaste som vi har upplevt tycker jag är att Socialdemokraterna har varit så otroligt angelägna om att motarbeta sänkta skatter på arbete. Det är en ideologisk gåta. Jag förstår att det yttrande som nu föreligger måste ha skrivits innan partiordförande Mona Sahlin i lördags höll sitt anförande om skattepolitiken. Det är en helt annan skattepolitik hon hade önskat föra än den ni pläderar för här. Det ska bli intressant att se hur ni ska rösta i slutändan. Ska ni rösta för den skattepolitik som Mona Sahlin i grund och botten numera står för? Då ska ni inte rösta på ert eget förslag, utan då ska ni rösta på det huvudförslag som finns. Jag har, herr talman, en avslutande fråga till Socialdemokraterna. Jag har ställt den under fyra år, och jag har mestadels ställt den till Lars Johansson. Aldrig någonsin har jag fått ett svar. Nu ska jag ställa den till Veronica Palm, som är den nya vice ordföranden. Den har att göra med dessa skattesänkningar som har hållit stimulansen i landet uppe. Hur många fler nya Volvobilar skulle ha sålts i det här landet under dessa fyra år om vi hade haft kvar det gamla skattetrycket? Följdfrågan är: Hur många nya jobb hade det blivit på Volvo om vi inte hade infört några stimulanser när det gäller konsumtionen i det här landet? Detta är viktiga frågor att svara på. Under fyra år, herr talman, fick jag inget svar. Men det femte året och en ny vice ordförande i skatteutskottet gör att man har sina förhoppningar. (Applåder) I detta anförande instämde Johnny Munkhammar (M).

Veronica Palm (S)

Anf. 64 Veronica Palm (S)

Jag vill påpeka att vi brukar vara återhållsamma med instämmanden. Det finns en gruppledaröverenskommelse om detta. Skälet är att om man instämmer innebär det per automatik att övriga i partiet inte har instämt. Det tar väldigt lång tid om alla i varje parti ska instämma i alla företrädares anföranden. Jag nämner bara detta eftersom det finns en överenskommelse om att vara lite försiktiga med instämmanden.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 66 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Det är helt riktigt att det är Veronica Palm som ställer frågor till mig, och jag hade inte förväntat mig något svar på den fråga som jag ställde. När det gäller städning har jag på min blogg erbjudit alla socialdemokrater här i riksdagen en kurs i städning, för jag är en fena på detta. Då kan de städa i stället för att göra avdrag. Jag uppfattar också att det är typiskt för Socialdemokraterna att ta upp RUT-avdraget men inte ROT-avdraget. Det har en genusorsak. Jag går inte in på det mer. Den grundläggande ideologiska frågan här är varför man införde RUT-avdraget. Det var för att se till att svarta tjänster blir vita. Jag har frågat den tidigare ordföranden i skatteutskottet på den tiden, Susanne Eberstein, hur många kronor som kommer in från denna svarta sektor. Svaret är noll. Men nu finns möjligheter för många av dessa kvinnor som tidigare var i ett socialt mycket utsatt läge. De får nu sociala förmåner och så vidare som de tidigare inte hade möjlighet till. Sedan erkänner jag att man alltid kan diskutera - jag är också pragmatiker - om detta avdrag ska vara 50 procent. Men för mig är det viktigaste varje tjänst som har gått från att vara svart arbete till att vara vitt arbete. Det bejakar jag. Jag tycker att det är en stor insats som denna regering har gjort. Jag förstår inte att man kan försvara någonting som leder till svartarbete. Det ogillar jag å det grövsta.

Veronica Palm (S)

Anf. 67 Veronica Palm (S)

Herr talman! Du får betrakta detta som en retorisk fråga, Gunnar Andrén. Men det finns de som knarkar i detta land. Det är olagligt. Är det då bättre att legalisera narkotikan då än att bekämpa den med juridiska medel, med polis och brottsbekämpning? RUT-avdraget är ett icke tillväxtdrivande bidrag. Det är skillnaden. Att vid konjunktursvackor använda gemensamma resurser för att stimulera ekonomin är fullt logiskt. Då är till exempel byggnation något av det mest träffsäkra. Utbildning och ökad konsumtion är andra exempel. Då leder ett ROT-avdrag till att konjunkturfallet blir mindre. Vi får fler människor som arbetar och betalar skatt. Arbete är grunden för all välfärd. Det gör att ungarna i skolan kan få denna extra resurs och att den äldre människan på sitt boende kan få de extra tio minuter som det tar från att medicinen har delats till att man har sett till att hon har svalt den. Detta sker inte med RUT-avdraget. Ingen av oss tidigarelägger våra investeringar eller köper mer privata tjänster, utan det blir kommunicerande kärl. Det är klart att om vi, som någon faktiskt föreslog, började ge bidrag för att folk ska gå ut med varandras hundar skulle fler köpa en sådan tjänst. Men det leder inte till tillväxt. Vi vet ingenting om att svarta tjänster skulle bli vita. När det gäller den som redan tidigare tog sig rätten att förnedra en människa och inte ge skydd, inte ge pension, inte ge social trygghet och betala en långt lägre lön än vad som är avtalat finns det ingenting som säger att den personen i dag väljer att betala en högre lön och ge trygghet, alltså om man redan har gått över gränsen och förnedrat en annan människa på det sättet.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 68 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Jag vidhåller att det ideologiska momentet är det viktigaste här, nämligen att vi förvandlar svarta jobb till vita. Sedan har detta fått andra effekter också. ROT-avdraget har till exempel lett till att kvinnor har fått större inflytande över sina mäns fastigheter och så vidare på grund av att man delar på dem. Men det är en annan sak. En annan anledning till att jag försvarar att vi har RUT-avdraget har med valfriheten att göra. Det var många som inte tidigare uppfattade att de hade valfrihet eftersom skattekilarna var så höga. Jag erkänner att jag inte vill legalisera knark. Men för att illustrera vad jag menar ska jag säga följande. Jag var på ett företag i Umeå som säljer dessa tjänster. Jag frågade vilka som var deras två minsta kunder. Den allra minsta var en dam på över 80 år som behövde hjälp en timme i veckan. Kunde hon inte ha fått denna hjälp av kommunen? Jo, det kunde hon ha fått. Det är alldeles uppenbart. Men det fanns en skillnad, nämligen att kommunen inte kunde garantera att det alltid var den person som hon ville ha. Då sade hon att om kommunen inte kunde skicka samma person till henne en timme varje vecka kunde det lika väl vara. Det finns alltså olika former. Jag menar att denna dam på över 80 år fick ökad livskvalitet genom detta, och hon hade också skapat lite jobb. Jag tror för min del att de flesta i denna kammare likt mig inte har haft en tanke på att utnyttja något RUT-avdrag. Men jag tror att många människor uppfattar att det finns en valfrihetsmöjlighet i detta. Det är ett starkt ideologiskt argument för att bibehålla denna reform. Jag säger inte att den alltid är perfekt. Det har jag aldrig sagt. Men den har många goda effekter, och därför står jag bakom detta förslag. (Applåder)

Karin Nilsson (C)

Anf. 69 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Mycket har naturligtvis sagts när man är den 16:e på talarlistan, och vi har debatterat sedan kl. 9, alltså lite mer än fyra timmar. Allt som står i budgetpropositionen och i oppositionens avvikande mening har dessutom debatterats på både längden och tvären under den gångna valrörelsen. Det som ändå är förvånande i sammanhanget är att oppositionen så ihärdigt fortsätter att köra fram sina valfrågor, till exempel att avskaffa RUT-avdraget, återinföra fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, införa en kilometerskatt med mera. Flera socialdemokrater inser i sin egen självrannsakan så här efter valet, vilket man kan läsa om i medierna i stort sett varje dag, att de har varit fel ute i många av dessa frågor. I helgen hörde vi Mona Sahlin framhålla att det ska löna sig att arbeta. Hon deklarerade en helt annan åsikt före valet. Det är alltså intressant när man får se andra saker i tidningarna. Här i den avvikande meningen håller skatteutskottets ledamöter från S, MP och V fast vid den här åsikten. Deras avsikt är att jobbskatteavdraget ska tas bort i sin helhet. Det ska löna sig lika bra eller lika dåligt att arbeta, vara pensionär, förtidspensionär, föräldraledig, sjukskriven eller arbetslös. I valrörelsen gav oppositionen sken av att acceptera det jobbskatteavdrag som alliansregeringen infört, men det var tydligen en dimridå. Av De rödgrönas ställningstagande framgår det att de vill påbörja en förändring mot lika beskattning av olika typer av inkomster genom att inledningsvis ta bort 1 miljard från jobbskatteavdraget. Det vi har på papperet i dag är alltså en första inledning. Herr talman! Om man får en lika hög ersättning från samhället när man inte går till jobbet som när man tvingas ställa väckarklockan och masa sig i väg i gryningen och arbeta en hel dag är det lätt att det känns motigt att välja det senare. Det måste löna sig att arbeta. Jag tycker att det är glädjande att Mona Sahlin nu kopierar alliansregeringen och säger att det måste löna sig att arbeta. Det måste löna sig att arbeta även för den som har en bra lön. För att få en bred uppslutning bakom en reform som främst är inriktad mot de med låga inkomster ska den även omfatta dem som har högre lön. Även de kan stimuleras till att jobba när inte hela extraförtjänsten äts upp av en skatt. Herr talman! Så har vi också förslaget från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern om att återinföra skatten på handelsgödsel. Den här frågan har jag debatterat många gånger tidigare här i kammaren. Det som skiljer debatten i dag från tidigare debatter är att det har tillkommit ytterligare ett parti som tydligen, enligt sin skrivning, är beredda att ansluta sig till de övriga oppositionspartierna. Sverige är ett av endast två länder i världen som har en beskattning av handelsgödsel. Denna skatt försämrar svenska lantbrukares konkurrensvillkor utan att ha någon större effekt på användandet av gödselmedel. Svenska bönder har en pressad konkurrenssituation och har inte pengar att gödsla med. Gödsel kostar pengar även utan en snedvriden beskattning. Sveriges bönder har en strängare miljölagstiftning än många konkurrerande länder vad gäller spridning av gödning och bekämpningsmedel och val av grödor. Det tycker jag är bra, men därför är det viktigt att Sveriges bönder också får likvärdiga ekonomiska villkor när det gäller att producera och sälja de livsmedel som vi har stiftat dessa lagar för. Herr talman! En annan fråga som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänstern och Sverigedemokraterna har gemensamt är att de vill avskaffa jämställdhetsbonusen. De rödgrönas motivering för att avskaffa jämställdhetsbonusen är att den inte har haft någon effekt. Jag är medveten om att vänsterpartierna hellre vill in och styra i familjernas vardag genom kvoteringar av föräldraledigheten mellan mamma och pappa. Sverigedemokraternas motivering till ett avskaffande av jämställdhetsbonusen är att de är emot alla former av tvångsregleringen av vilken av föräldrarna som ska vara hemma med barnet. Jag hoppas att någon av Sverigedemokraternas ledamöter har möjlighet att läsa protokollet eller följa det här på annat vis, för vi har inte någon av dem här i kammaren för tillfället. Jag vill påpeka att jag anser att Sverigedemokraterna har missuppfattat hela syftet med bonusen. Syftet med jämställdhetsbonusen är just att föräldrar själva ska kunna bestämma vilken av föräldrarna som ska vara föräldraledig. Utan bonusen är det risk att föräldrarnas löner får avgöra valet. Jämställdhetsbonusen kom till för att även föräldern med den högsta inkomsten ska ha råd att vara hemma utan att försvåra familjens ekonomi. Jämställdhetsbonusen ökar familjens valfrihet och är allt annat än en tvångsreglering. Eftersom det inte verkar finnas någon som vill replikera på mitt anförande vill jag kommentera lite av det som har sagts i tidigare inlägg. Veronica Palm ägnade en stor del av sitt anförande åt den gemensamt finansierade sjukvården. Det lät på henne som om det är någonting som regeringen är emot och försöker förändra. Det är inte så. Jag fattar inte vilken relevans inlägget hade i sammanhanget. Vi vill ha en offentligt finansierad sjukvård, precis som den tidigare regeringen. Däremot är vi helt öppna för att den kan utföras i offentlig eller privat regi. Vi har inte på något vis frångått inställningen att den ska vara gemensamt finansierad. Vår politik handlar om att bredda skattebasen genom en aktiv jobbpolitik. Syftet med den är vi ska få en hållbar ekonomi för att också klara en fortsatt bra välfärd. Jag tycker att det Veronica Palm sade i det sista inlägget var lite saftigt. Hon sade: Det finns ju de som knarkar i det här landet. Är det bättre att legalisera droganvändningen än att åtgärda och bekämpa problemet? Den frågan tycker jag att Veronica Palm ska ställa till sina vänsterkompisar som här i kammaren har lagt fram just ett förslag om att legalisera droganvändning. Miljöpartiets Helena Leander tog upp miljöskatter. Hon nämnde inte så mycket om kilometerskatten i sitt inlägg, men kilometerskatten finns ändå med i den här avvikande meningen. Åkerinäringen har räknat fram att det förslaget skulle kosta 7 miljarder att genomföra. Konjunkturinstitutet har i ett tidigare skede sagt att en sådan skatt inte har någon miljöstyrande effekt. Samtidigt säger man i Miljöpartiet att de skatteförslag som man lägger fram inte ska drabba invånare med låga inkomster eller medelinkomster, men det är just vad en sådan skatt gör. Transporterna kommer att belasta någon. Åkeriföretagen själva är bara en del i kedjan och kan inte bära kostnaderna. De kommer alltså att belasta en konsument. En konsument som behöver livsmedel, mjölk, kött, grönsaker eller vad det än är, kommer att få detta på sitt kassakvitto den dagen man handlar varorna. De här varorna hamnar inte på järnvägen av sig själva. De behöver transporteras från producent till konsument.

Helena Leander (Mp)

Anf. 70 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Om man höjer skatter kommer givetvis någon att få betala det. Det förstår även vi miljöpartister. Sedan kan det vara olika personer som betalar detta lite beroende på hur man utformar det. På inkomstskattesidan har vi varit tydliga med att vi framför allt vill höja inkomstskatterna för människor som har höga löner. Däremot kommer skatter på miljöområdet att få bäras lite mer jämt av hela befolkningen. Det beror lite på hur man bor och vilka val man gör. Det är också det som är syftet. De som gör de bra valen ska betala mindre än de som gör de val som är sämre för miljön. När det gäller kilometerskatten kommer den som väljer att köpa saker som har transporterats väldigt långt att få betala mer för dem än vad den som köper närproducerade produkter får betala för sina varor. Jag vet att Centerpartiet brukar prata om matlandet Sverige och att man ska gynna det närproducerade. Då kan man ju tycka att det skulle vara bra om det lönade sig mer att köpa det närproducerade så att man kan undvika onödiga transporter. Där skulle kilometerskatten ha en positiv effekt. Sedan påstår Karin Nilsson att en kilometerskatt inte skulle ha någon miljöeffekt. Det är väl lite att ta i. Däremot brukar man rent samhällsekonomiskt säga att det mest träffsäkra och kostnadseffektiva är en koldioxidskatt. Men koldioxidskatten är svårare att differentiera utifrån olika förbrukare, och då kan man få fördelningseffekter som man inte vill ha. En kilometerskatt kan man däremot differentiera så att till exempel skogsindustrin, som har sämre möjligheter att flytta över sina transporter på järnväg och sjöfart eller på andra sätt effektivisera sina transporter, kan få en lägre skattesats jämfört med åkare, som har mycket bättre möjligheter att byta transportsätt och effektivisera. På så sätt kan vi minska fördelningseffekterna. Det är anledningen till att man, trots att koldioxidskatten normalt sett är mer kostnadseffektiv, kan välja att använda kilometerskatten.

Karin Nilsson (C)

Anf. 71 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Jag vill först tillstyrka att ramen för utgiftsområde 3 Skatt, tull och exekution för 2011 fastställs enligt regeringens förslag. Så till Helena Leanders fråga. När det gäller miljöstyrning har Konjunkturinstitutet, som sagt, konstaterat att kilometerskatten inte har någon miljöstyrande effekt. Dessutom belastar den alla som inte bedriver sin verksamhet intill ett järnvägsspår. Det finns oerhört stora ytor i vårt land som inte har några järnvägsspår. Det handlar inte bara om skogsprodukter utan också om matvaror, som Helena Leander själv nämnde. Visst, från Centerpartiets sida förespråkar vi matlandet Sverige. Också vi vill se närproducerade produkter, men även det närproducerade måste hämtas på gården, köras till ett mejeri och därefter levereras till butikerna och kunderna. På något vis måste varorna alltså transporteras, och mycket få av dessa varor kan fraktas på järnväg. Det kommer att öka kostnaderna för konsumenten, och då slår det väldigt brett. Det slår definitivt mot barnfamiljer, som använder sig av mycket livsmedelsråvaror, men även mot äldre. Det undgår ingen, oavsett vilken inkomst man har.

Helena Leander (Mp)

Anf. 72 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Eftersom kilometerskatten slår ganska brett har vi förslag även på andra skatteförändringar med en bättre fördelningspolitisk profil. Och eftersom vi vet att lastbilstransporter kommer att behövas också i framtiden har vi inget förslag på förbud eller något sådant, utan vi föreslår helt enkelt ekonomiska styrmedel som ska göra det mer lönsamt att använda alternativ där sådana är möjliga. Man kan differentiera kilometerskatten geografiskt så att man i de delar av landet där det inte finns några vettiga alternativ, till exempel det som vi pratat mycket om, nämligen där skogen finns, skulle kunna ha lägre avgifter för att i stället ha högre avgifter på motorvägsnätet där vägen går parallellt med järnvägen eller utefter kusten där transporterna kan ske på sjön. På så sätt kan vi försöka undvika oönskade effekter. När jag var ute och talade med ett av de stora skogsbolagen, jag tror att det var Stora Enso, sade de att de gärna skulle vilja transportera mer av sina produkter på järnväg. Deras problem var att det var svårt att få tider på spåren eftersom de var så överbelastade. Vi behöver bygga ut spårkapaciteten så att det blir möjligt att transportera på järnväg, och för det behövs det pengar. I stället för att höja banavgifterna, som regeringen föreslår, och göra det dyrare för dem som transporterar sina varor på järnväg, och i stället för skattehöjningar på vanliga inkomster föreslår vi en kilometerskatt som kan bidra till att vi får pengar för att exempelvis bygga ut järnvägen. Samtidigt får vi då en miljöstyrning så att det lönar sig bättre att göra de miljösmarta valen.

Karin Nilsson (C)

Anf. 73 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Att bygga ut spårkapaciteten tycker jag givetvis är eftersträvansvärt. Där är vi överens. Det håller man också på med på många håll. Man försöker bygga bort flaskhalsar. Man jobbar intensivt med det eftersatta underhållet på vägar och järnvägar. Här finns oerhört mycket att göra. Nu ser vi dessutom hur väderleken påverkar situationen när man samtidigt både ska sköta underhållet och fixa till kapaciteten. Jag har inte något emot att det görs satsningar på järnväg. Nu arbetar dessutom en utredning med frågan om höghastighetståg. Jag vet att ett av era förslag, Helena Leander, var att lägga bitar av spårkapaciteten i budget. Jag tycker nog inte att vi ska plocka pengarna från de transporter som sker på väg. Oavsett om vi förbättrar dagens spårkapacitet eller bygger ett nytt spår kommer vi aldrig i livet att klara av att täcka upp hela landet. Jag bor själv i en kommun där det är åtskilliga mil till en järnväg. Det handlar alltså inte bara om Norrland och skogarna där uppe. Vi har skogar även i södra Sverige. Vi har också andra råvaror som måste fram. Många bor utspridda och är därför beroende av transporter. Vi kommer aldrig att få ett järnvägsnät över hela landet, och det ena ska inte slå ut det andra. Däremot måste vi givetvis titta på möjligheterna att framföra fordonen på andra sätt. Det gäller såväl järnvägar som lastbilar och andra transportslag.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 74 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Ibland blir debatten något perifer. Vi har haft en finansdebatt och har nu en skattedebatt. Det har handlat om allt från små teknikaliteter till övergripande påståenden som egentligen inte är verifierade i faktisk vetenskap. Det kan bli lite besvärligt när man lyssnar. Jag ska därför koncentrera mig på det som jag bestämt mig för att tala om. Den ekonomiska krisen är över, i alla fall för tillfället, i vårt land. Vi har en rekordhög tillväxt, sjunkande arbetslöshet och urstarka statsfinanser. Vi kan se att regeringens politik för att värna statsfinanserna har gett resultat. I stället för att som exempelvis Grekland och Irland tala om massiva nedskärningar i de sociala trygghetssystemen talar vi om de satsningar på välfärden som vi ska göra framöver. I stället för att tala om skattehöjningar kan vi tala om framtida skattesänkningar för pensionärer, låginkomsttagare och företag. Det kan vara värt att påpeka, vilket en tidigare talare också gjorde, att skatten på pensioner nästa år minskar med 7 ½ miljarder 2011. Sammantaget har skatten för pensionärer sänkts med 13 miljarder under en treårsperiod om vi inkluderar nästa års skattesänkning, vilket är historiskt. Då kan man tala om att värna de grupper som har det sämst ställt i samhället. Det är en betydligt ljusare bild av framtiden än vad många andra länder kan visa upp. Herr talman! Oppositionens gemensamma skattepolitik är i praktiken numera ett minne blott. Den budgetmotion som De rödgröna lämnade till riksdagen är därför inte längre aktuell. Mot denna bakgrund tänker jag fokusera mitt anförande på ett par områden som ligger mig och Kristdemokraterna varmt om hjärtat. Det första handlar om att kunna leva på sin egen lön och vem som faktiskt har rätt till sin inkomst. Det kan låta paradoxalt, men faktum är att det ofta framförs förslag som innehåller en grundsyn där medborgarnas inkomster är något som staten har rätt att godtyckligt disponera. Den synen delar inte jag. Staten äger inte medborgarnas löner. Varje skatteuttag som görs ska vara väl motiverat och visa på respekt för medborgarnas pengar, antingen det gäller inkomst från lön eller inkomst från kapital. En annan grundläggande inställning är att skatt ska betalas efter bärkraft. Vi ska gemensamt och solidariskt bära den börda som vår gemensamma välfärd kräver. Men alla ska inte betala lika mycket. Högavlönade ska betala mer än lågavlönade, vilket de också gör. Det brukar kallas för skatt efter bärkraft. Därför är jag glad att Alliansen genomdrev jobbskatteavdraget med den profil det fick, ett avdrag först och främst inriktat på låg- och medelinkomsttagare. Varje månad får nu dessa inkomstgrupper ett extra tillskott i plånboken av de pengar som de slitit hårt för och som rättmätigt tillhör dem själva. Detta ökar också konsumtionsutrymmet. Alltför höga skattenivåer inkräktar på den enskilda människans och familjens rätt och ansvar att förverkliga grundläggande värden och livsmål. Att höja skatten betyder inte nödvändigtvis att mer pengar flödar in i statskassan. Det har vi kunnat se de senaste åren då vi haft höga inkomster och kommunsektorn efter många årtionden kommit i balans och till och med fått ett överskott. Höga skattenivåer innebär dessutom effektivitetsförluster i ekonomin. Detta är oerhört allvarligt med tanke på det konjunkturläge som råder. Det sista företagen nu behöver är ytterligare pålagor som gör det svårare att överleva. För den enskilda individen och för familjen skulle det naturligtvis medföra en välfärdsförlust, särskilt för dem som lever på marginalen. Herr talman! Genom att hushålla med statens medel, upprätthålla budgetdisciplin och värna överskottsmålet under de goda åren står vi nu väl rustade att möta den globala långkonjunktur som drabbat världen och som också träffat Sverige - men, och jag vill betona men, utan att behöva chockhöja skatterna. Detta står i stark kontrast till oppositionens iver att spendera varje krona staten har sparat och se medborgarna som en obegränsad skattkammare. Historien har visat att Alliansens politik på skatteområdet varit rätt sätt att få en uthållig och stabil ekonomi. Vi kristdemokrater vill ytterligare förbättra villkoren för grupper som vill finnas kvar längre tid på arbetsmarknaden, exempelvis genom att utöka jobbskatteavdraget till att även omfatta de pensionärer som haft inkomster under det år de fyller 65. Här finns, som ni kanske känner till, ett litet glapp. Låt mig nu gå över till förutsättningarna för den ideella sektorn. Ett vitalt samhälle är av största vikt för en levande demokrati och ett mänskligt samhälle. Därför måste stat och kommun främja det engagemang som finns i olika medborgarsammanslutningar. Det civila samhället utgörs av naturliga gemenskaper som familjer, släkt, grannskap, intresseföreningar, idrottsföreningar, fackföreningar, hjälporganisationer och trossamfund. För att stärka den ideella sektorn och främja människors ansvarstagande för varandra anser vi kristdemokrater att Sverige i likhet med alla andra industrialiserade länder ska införa skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Jag vet att detta diskuteras. Det är nu hög tid att regeringen agerar och lever upp till sitt vallöfte att förbättra villkoren för den ideella sektorn och stärka det civila samhället. Att införa ett avdrag för gåvor till ideella organisationer skulle vara ett viktigt steg i en sådan ambition. Sverige står dessutom nästan helt ensamt om att inte ha ett avdrag, vilket ju gör frågan än mer angelägen. Detta krävs för att vi ska bygga ett varmt och omtänksamt samhälle. Om Sverige ska få en växande ideell sektor måste det skapas möjligheter till ett ökat engagemang och ökat givande. Nu är detta inte något perifert tal. Vi vet ju att det i omsorgssektorn är ungefär 70-80 procent av arbetet som utförs av enskilda, inte av det offentliga. Vi glömmer ofta bort det. Ibland kan ett litet stöd i en kommun, till anhöriga och så vidare, vara en mycket stor hjälp och en viktig faktor när man räknar budgetar. Hur ett svenskt system för avdragsrätt ska se ut håller delvis på att utredas, och jag hoppas att man snart kommer fram med ett förslag. Det finns ju gott om exempel i omvärlden som man kan hämta inspiration från. I exempelvis Danmark har man ett system som tillåter att man gör avdrag för gåvor till olika typer av ideella föreningar och kyrkor, och i Norge ges möjlighet för enskilda personer att göra avdrag för gåvor till frivilligorganisationer. I Sverige har Frivilligorganisationernas insamlingsråd föreslagit att ideella gåvor och bidrag till deras konton görs avdragsgilla i privatpersoners och företags självdeklarationer. Givetvis finns det begränsningar för hur mycket detta kan vara. Vi menar att staten inte ska detaljstyra föreningslivet. Den ska inte detaljstyra hjälporganisationer, fackföreningar, kyrkor och samfund lika lite som enskilda människors liv, trots vad vi har hört här i debatten. Staten ska nöja sig med att sätta upp spelregler och ramar som gynnar sektorns utveckling. Tyvärr är Sverige ett av de länder i Europeiska unionen där det inte finns något skatteavdrag för detta. Vi tycker inte att Sverige ska eftersträva att för framtiden utmärka sig på denna punkt. Det ska inte vara en merit för Sverige att vara annorlunda på just den punkten. Herr talman! Jobb, jobb, jobb! Nya jobb kan inte kommenderas fram av politiker i kommunfullmäktige, riksdagen eller regeringen. De skapas när enskilda människor finner det mödan värt att starta eller utveckla ett företag, förverkliga en idé eller riskera ett sparkapital. De arbetstillfällen som privat sektor kan skapa utgör basen för finansiering av de offentliga välfärdstjänsterna. Detta glöms ofta bort. För att skapa arbetstillfällen, stärka skattebasen och undvika behovet av drastiska skattehöjningar i takt med de ökande kostnaderna för den demografiska utvecklingen och en åldrande befolkning måste den privata sektorns andel av den totala produktionen bli större. Företag är i sig sociala skapelser, där människor genom ekonomiska och sociala utbyten skapar mervärde för sig själva och därmed för samhällsekonomin i stort, också genom att skapa nya arbetstillfällen. Genom ett livskraftigt företagande ökar människors ekonomiska frihet samtidigt som fler bereds möjlighet att skapa en trygghet som är större än den staten kan bidra med. Vi tror att statens huvuduppgift är att stödja människor att bli starka själva, men vi ska ha ett socialt nätverk som ska finnas där för dem som verkligen behöver det. Vi vill att fler ska finna det mödan värt att bli företagare, starta verksamheter och skapa arbete för sig själva, sina närmaste och för samhället de verkar i, alltså även för omgivningen. Vi anser därför att de små och medelstora företagen, som ofta är familjeföretag, ska stå i centrum för utformningen av näringslivets framtida skattepolitik. Den 1 januari 2009 sänkte alliansregeringen arbetsgivaravgifterna med 1 procentenhet. För inkomståret 2010 omfattar arbetsgivaravgiften 31,42 procent för de flesta anställda. Vid sidan av detta har regeringen även halverat arbetsgivaravgiften för unga upp till 26 år och genom nystartsjobben helt tagit bort arbetsgivaravgifterna för dem som anställer unga, långtidsarbetslösa, sjukskrivna samt nyanlända invandrare. För egenföretagare har även en nedsättning av arbetsgivaravgiften på 10 procent och maximalt 10 000 kronor föreslagits. Låt mig ta upp den här tråden eftersom detta har diskuterats tidigare. Det talas hela tiden om vad ett arbete kostar. I en utvärdering i Norge om hur mycket den kontinuerliga driften och underhållet av ett vindkraftverk skulle vara kom man fram till att varje arbetstillfälle kostade 19,2 miljoner. Det är ganska dyrt jämfört med 900 000. Jag tror också att vi glömmer bort att tala om hur många ungdomar som har fått behålla jobbet för att vi har kvar den ersättningen i den svåra tiden. Det talar vi inte om. Jag tycker inte att det är någon nackdel att det finns företag som gynnas av detta - McDonalds och andra - för det arbete man får där är sedan en plattform för att gå vidare i livet till en ny anställning. Man glömmer bort detta, och därför är detta mer en social insats för att hjälpa grupper som i dag har det lite svårare. Det får vi också vara beredda att göra avsteg för i den skattetekniska politiken som inte alla ekonomiprofessorer gillar. Vi är beredda att göra det. Detta är givetvis mycket bra, men arbetsgivaravgifterna är trots detta höga ur ett internationellt perspektiv. Som jämförelse kan man framhålla att den lagstadgade avgiften i Finland är ca 24 procent av lönen och 14 procent i Norge. I Danmark betalar löntagarna den största delen av de sociala avgifterna själva, vilka uppgår till 8 procent. Det är ett lite annorlunda system. Jag anser att fokus i debatten om skattesänkningar ibland alltför mycket har varit på utbudet av arbetskraft och för lite på efterfrågesidan. Det är trots allt företag som ska anställa och jobb som ska finnas. Då måste vi vara ödmjuka och lyssna på de önskemål som de olika organisationerna har, allt med respekt för den ekonomiska situationen. Organisationen Företagarna presenterade nyligen en undersökning bland sina medlemsföretag där ett av de två viktigaste reformbehoven var sänkta arbetsgivaravgifter. Kristdemokraterna vill därför att arbetsgivaravgifterna successivt ska sänkas med upp till 10 procent till en lönesumma om högst 300 00 kronor per årsanställd, eller högst 3 miljoner för ett företag med fler än tio anställda. Givetvis måste detta genomföras på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt. Det är viktigt att fortsätta reformeringen av skatter som motverkar ökat företagande och arbete. Min och Kristdemokraternas inriktning har varit och kommer också fortsättningsvis att vara en skattepolitik som ger fler människor möjlighet att omsätta sina förhoppningar om att kunna försörja sig på arbete och företagande samtidigt som detta är den enda och bästa grunden för välfärd. (Applåder)

Johnny Munkhammar (M)

Anf. 75 Johnny Munkhammar (M)

Herr talman! Det kanske chockerar en och annan i denna kammare, men det är inte vi som skapar välstånd. Välstånd skapas av människor som arbetar, driver företag, investerar och konsumerar. De som vill ge sken av att skapa välstånd och välfärd genom att införa och höja skatter ska veta att de leker jultomte med andras pengar, för pengarna tillhör i grunden dem som har arbetat ihop dem, och vi ska bara ta upp skatt när det verkligen behövs. De människor som arbetar, driver företag och investerar skapar det välstånd vi lever av. De människorna behöver frihet för att kunna utföra detta skapande av välstånd och välfärd - frihet att handla, frihet att byta jobb, frihet att konkurrera, frihet att starta företag och friheten att bestämma över de pengar de själva arbetar ihop. Gunnar Andrén visade en liten bok av Bertil Olin från 1950. Ibland kan man tro att debatten här har varit likadan sedan 1950. I själva verket har världen förändrats fantastiskt mycket sedan dess, och de ekonomiska friheterna har ökat dramatiskt. Runt om i världen har vi sett länder där man har ökat den ekonomiska friheten. Det har lett till större välstånd där. Det är egentligen bara Kuba, Nordkorea, Sudan, Iran och några andra länder som inte har ökat den ekonomiska friheten, och det har inte gått bra för dem. Den ekonomiska friheten har ökat runt om i världen. Det kallas bland annat globalisering, och det har lett till en kraftig ökning av inkomsten för människor i världen och den snabbaste minskning av extrem fattigdom i världen som vi någonsin har sett. Globaliseringen påverkar också förutsättningarna för att ta ut skatter. Runt om i Europa har vi sett att den genomsnittliga bolagsskatten de senaste åren har sänkts från 35 procent till 23 procent. Marginalskatten på inkomster har sänkts från 47 procent till 37 procent. Detta är stora förändringar, men man ska komma ihåg att intäkterna från dessa skattekällor har ökat i de länder där man sänkt skatterna. När man sänkte skattesatserna ökade intäkterna, för man fick en så mycket större ekonomisk dynamik, mer företagande och mer arbete att intäkterna ökade. Den som lovar högre skatter kan ibland få lägre intäkter till den välfärd som man tycker är så viktig. Den ekonomiska friheten har också ökat i Sverige. Vi tillhörde ett av Västeuropas minst ekonomiskt fria länder i mitten av 1980-talet. I dag är vi på plats 21 av 179 länder i världen. Sverige är ett av världens mest ekonomiskt fria länder. Det är fantastiskt. Det har också gjort att Sverige i dag är ett rikare land än vad vi någonsin har varit tidigare. Vi har högre inkomster än vad vi någonsin har haft. Vi har bättre välstånd än vad vi någonsin har haft. Det här är en stor framgång. Det var detta som en gång gjorde Sverige rikt i slutet av 1800-talet när finansminister Johan August Gripenstedt genomdrev ett antal liberaliseringar. Det handlade om liberalisering av finansmarknader. Det handlade om liberalisering av frihandel. Det handlade om att avskaffa tullarna inom landet. Det var massor av liberaliseringar som gjorde att Sverige, som då var ett av Europas fattigaste länder, plötsligt började skapa välstånd. Så har man gjort sedan dess, tack vare ekonomiska friheter. Sedan har nivån på den ekonomiska friheten varierat, men i dag är den hög i Sverige. Under den förra mandatperioden hade vi en regering som fortsatte på den inslagna vägen, som har skapat framgång här och i så många andra länder när det gäller ökad ekonomisk frihet. Och det var en prioritering framför allt, att arbete ska löna sig snarare än bidrag. Det har talats om att det bara skapades 100 000 nya jobb under den perioden. Men riksdagens utredningstjänst har på mitt uppdrag tittat på hur många jobb som verkligen skapades totalt sett i svensk ekonomi. De senaste fyra åren har ungefär tre miljoner nya jobb skapats i Sverige, lågt räknat. Sedan tillträddes många av de här jobben av personer som tidigare hade ett jobb. Men det var också ungefär 300 000-350 000 personer varje år som inte hade jobb som fick ett jobb, och det är en stor framgång. Sedan försvann många jobb för att människor gick i pension. Så nettot var plus 100 000. Och det är inte dåligt om man ser till den finanskris som var. Men man ska inte glömma den totala dynamiken som finns i ekonomin när det gäller jobbskapande. Om vi bara ökar jobbskapandet med en tiondel har vi åstadkommit succé. För då handlar det inte om plus 100 000 jobb utan om ett par hundratusen netto. Vi har fortsatt att öka den ekonomiska friheten i Sverige. Vi kan ta globaliseringen, som är ett tecken på detta globalt. Sverige är ett av de länder som tjänar mest på globaliseringen. Då kan man fråga sig: Är det så här tack vare att vi inte har reformerat och att vi har stannat kvar vid 1970-talets situation eller, för den delen, 1950-talets? Nej, det är så här för att Sverige har reformerat. Vi har gått framåt. Vi har ökat den ekonomiska friheten samtidigt som vi har haft ordning och reda, självklart, när det gäller offentliga finanser. Faktum är att Sverige under den förra mandatperioden har kommit närmare ett skatteparadis för låginkomsttagare än vad man varit någon gång sedan andra världskriget. Aldrig tidigare under efterkrigstiden har en låginkomsttagare i Sverige haft så låg inkomstskatt som nu. Det här gör att drivkrafterna för arbete för den låginkomsttagaren ökar kraftigt. Det är naturligtvis mycket bra. Men det är väl också en social och moralisk fråga att människor med låga inkomster ska ha pengar kvar att leva av. Jag ser det också som en fråga av social karaktär och en fråga som handlar om egenmakt för vanligt folk. Det ska vara mindre makt åt politiker, mindre makt åt myndigheter, mindre makt åt den här kammaren och mer makt åt den enskilda människan över det egna livet. Det tycker jag är en mycket viktig anledning till att vi ska se till att hålla skatterna låga. I Sverige tror jag att man väldigt starkt stöder idén om att människor ska kunna gå från koja till slott, att vi ska kunna börja med enkla förhållanden, vilken bakgrund som helst, och sedan arbeta oss framåt genom utbildning, arbete och investeringar och kunna bli någonting helt annat. Ska det kunna vara verklighet måste vi fortsätta att riva hinder på den vägen. För låginkomsttagare som nu har låg skatt stiger skatten ganska snabbt när de ökar sin inkomst genom utbildning och extra arbete. Det är någonting vi måste titta på i framtiden. Man kan fråga sig en sak. Sverige har blivit ekonomiskt mycket friare. Europa har blivit ekonomiskt mycket friare. Världen har blivit ekonomiskt mycket friare. Detta har lett till en stor välståndsökning. Skulle Sverige då plötsligt vända om och bedriva en motsatt politik där vi minskar den ekonomiska friheten genom att bland annat introducera en skattechock, införa nya kilometerskatter och bensinskatter, höja västvärldens redan högsta marginalskatter, höja kommunalskatter och höja landstingsskatter, såsom föreslogs från oppositionen före valet? Nej, sade svenska folket, det ska vi inte göra. Vi ska inte gå på tvärs mot det som har varit bra för Sverige och det som har varit bra för Europa, utan vi ska fortsätta med inriktningen och fortsätta att reformera. Det svaret var tydligt. Det som är roligt nu är att Socialdemokraterna uppenbarligen också har börjat instämma i det här. Först var det Thomas Östros som började begrava den politik man gick till val på så djupt det gick. Förmögenhetsskatten var dålig och mycket annat. Mona Sahlin instämde häromdagen och sade att den politik man gick till val på egentligen var en mycket dålig politik. Det sade hon och kastade mer jord på det här förslaget, som man hade begravt. Och så sade hon så här: Vi vill att människor ska utbilda sig, arbeta hårt, sträva framåt och uppåt, göra karriär, starta företag, bygga hus och skapa nytt. Då måste vi visa det - också genom vår skattepolitik. Vi får inte blunda för att skatterna påverkar människors och företags drivkrafter. Jobbskatteavdraget är inget orimligt sätt att sänka skatten på. Jag instämmer till hundra procent. Det var väldigt bra sagt. Mer effektivt kan man inte heller begrava en politik, tycker jag, som man tidigare så energiskt försvarade. Men det som har hänt nu är att man har grävt upp den här politiken igen och lagt den på riksdagens bord, och det är den vi ska besluta om. Valet står mellan regeringens budgetproposition och den nyligen uppgrävda politiken, med skattechocken och alltihop. Om det vill sig så illa att riksdagen bifaller den här motionen från De rödgröna undrar jag: Finns det någon hos er som skulle vilja ta ansvar för det som blir följden? Ni har ju tävlat om att ta avstånd från den. Jag tycker att det är mycket bättre om vi fortsätter att fördjupa reformlinjen, som handlar mycket om ekonomiskt frihet för vanligt folk, för det är då vi skapar jobb och välstånd. (Applåder) I detta anförande instämde Anna Kinberg Batra (M).

Peter Persson (S)

Anf. 76 Peter Persson (S)

Herr talman! Jag lyssnade med intresse på Munkhammars lovsång till friheten. För Munkhammar finns det bara en frihet. Den ligger i reducering av skatt. Det finns också andra friheter. Tänk på det lilla barnet, som om morgonen kommer till dagiset! Vi vet att platsen kostar 100 000, men föräldrarna erlägger bara en del. Resten betalar vi gemensamt. Tänk vilken frihet det är för tusentals barn att ha den möjligheten! Tänk på den lilla tjejen, som går till plugget! Hon har svårt att lära sig läsa. Hon kämpar med detta och får extraresurser tills det äntligen tar fart. Kanske kostar det 150 000 för den där tjejen. Skolmaten är fri. Resurserna sätts in efter behov. Tänk vilken enorm frihet vi ger detta barn! Tänk på den unge begåvade, vars framtid förr alltid släcktes därför att den var klassbestämd, som i dag går till en av våra högskolor eller ett av våra universitet och kommer att kunna infria en del av sin längtan i livet! Tänk vilken frihet vi har skaffat denne genom att ta fram resurser! Om infarkten slår till ute på gatan gräver ingen i din plånbok efter krediter för att kunna lösa det på sjukhuset, utan alla, oavsett vad man heter och vad man har för inkomst, har rätten till vården och omsorgen. För mig, herr talman, är dessa uppräknade saker en enorm frihet som många människor saknar på många platser i denna värld därför att det är andra friheter som premieras. Det handlar om den nyliberala friheten, som säger att det bara finns en väg: Sänk skatterna och begränsa det gemensamma åtagandet! Jag som socialdemokrat kommer alltid att slåss för den andra friheten. Det handlar om att befria människor från tvång och från förnedring och ge dem en frihet att kunna växa och nå en del av sina bästa stämningars längtan. (Applåder)

Johnny Munkhammar (M)

Anf. 77 Johnny Munkhammar (M)

Herr talman! Det påstås ibland väl mycket som inte är korrekt om debattmotståndare, och hela det här anförandet var naturligtvis ett sådant exempel. När Peter Persson påstår att jag bara tycker att det är skatter som är en frihetsfråga är det fundamentalt fel. Som starkt engagerad i olika frihetsfrågor ser jag väldigt många sådana, inte minst i det internationella perspektivet där det finns många människor som förtrycks i sina fundamentala friheter i länder som Iran, Sudan och Nordkorea. Det är mycket viktiga friheter det handlar om där. Jag är också pappa till två döttrar vars frihet jag naturligtvis engageras extremt starkt av när det handlar om att de ska ha samma chanser som jämnåriga pojkar att utvecklas, helt enligt det sätt som jag själv beskrev: att kunna utvecklas, att kunna bli någonting, att bli precis det du beskrev - det som är ens bästa stämningars längtan. Det finns alltså många friheter att engageras av, och skattefrågorna är en sådan. Peter Persson ska inte få mig att tro att det inte betyder någonting om vanliga människor med låga inkomster får behålla och bestämma över sina pengar eller om Peter Persson och jag bestämmer över dem. Jag tycker att Peter Persson och jag ska bestämma mindre över människors pengar, för det är de som har rätt till dem. Det är de som har arbetat ihop dem. Sedan pratar Peter Persson om att gräva i folks plånböcker. Men det är ju dem som vill höja skatter - som Peter Persson - som gräver djupt i folks plånböcker och vill bestämma över människors pengar och liv. Jag säger att vanligt folk ska ha mycket mer makt över sina egna liv. Jag sade också att den ekonomiska friheten har ökat starkt i världen, inte minst i Sverige. Det har åtföljts av en situation där välfärden kraftigt har förbättrats. Det är alltså inte så att höjda skatter ger bättre välfärd. Vi har sänkt skatter och fått ökade intäkter till bättre välfärd, och det är något helt annat än den skattechock Peter Persson fortsätter stå för.

Peter Persson (S)

Anf. 78 Peter Persson (S)

Herr talman! Jag har två frågor för att tydliggöra var Johnny Munkhammar står i all denna lovsång. För det första: Tycker Johnny Munkhammar att det finns någon nivå som är rimligt optimal där han vill ha skattetrycket i Sverige? Ange i så fall den nivån. För det andra: I dag har vi en offentligt finansierad verksamhet som ungefärligen motsvarar knappt 50 procent av bruttonationalprodukten. Anser Johnny Munkhammar att friheten har ökat eller minskat i vårt land från det att vi hade en offentligt finansierad verksamhet som motsvarade 12 procent av bnp? Anser han att friheten har ökat eller minskat mellan dessa nivåer? De två frågorna skulle vara intressanta att få svar på.

Johnny Munkhammar (M)

Anf. 79 Johnny Munkhammar (M)

Herr talman! Frågan om skattetrycket har Peter Persson ställt till mig tidigare, och jag har besvarat den tidigare. Sanningen är den att det varken för Peter Persson eller mig kan finns någon optimal skattenivå, utan man måste ta upp de skatter som man anser behövs för att bekosta de gemensamma angelägenheter som behövs. Jag har dock ett starkt engagemang för att se till att skatterna förblir låga så att människor har stor makt över sina egna liv. Tittar man då på och summerar de enskilda skattekällorna kan det bli ett lägre skattetryck än i dag. Peter Persson talar om frihetsfrågan. År 2000 hade vi ett skattetryck på 56 procent. I dag är det nere på 46 procent, och jag menar att dels har vi blivit ett rikare land, ett land som nu skapar mer välstånd och jobb, dels har människor större frihet i dag än de hade år 2000. Det tycker jag är ganska uppenbart. Jag har en fråga: Hur ställer sig Peter Persson till Mona Sahlin? Tycker han att Mona Sahlin hade rätt för två månader sedan, eller tycker han att hon har rätt i dag? Tycker Peter Persson att vi ska återinföra förmögenhetsskatten som P-O Edin, LO:s tidigare chefsekonom, har kallat pervers och absurd och sagt att den kastar ut massor av investeringspengar från landet och bara drabbar vanligt folk och inte dem med verkliga förmögenheter? För dem var det frivilligt. Ska vi ha en sådan förmögenhetsskatt? Står Peter Persson kvar vid skattechocken och den uppgrävda politiken, eller vill han kanske instämma med Mona Sahlin och Thomas Östros som plötsligt har gått från att vara en sorts mr Hyde under valrörelsen och hotat med skattehöjningar till att bli den sympatiske dr Jekyll som förordar en fullständigt vettig och sund politik som handlar om arbete och välstånd och skatter som gör att det lönar sig att arbeta?

Peter Persson (S)

Anf. 80 Peter Persson (S)

Herr talman! Det är ju inte så att friheten har ökat för alla människor i vårt land med de stora skattesänkningarna. Jag kan berätta om några som kanske inte finns i ditt umgänge, Johnny Munkhammar. Gå ut och fråga arbetslösa! Gå ut och fråga dem som har slängts ut från sjukförsäkringen om de känner sig friare för att du och jag har fått skattesänkningar. Vi har tagit 20 miljarder från arbetslösa och sjuka och gett till folk som hade det hyggligt innan. Har det ökat friheten för de människorna? Nej, dem har ni tryckt till en gång ytterligare. Sedan älskar Moderaterna - en del kallar sig nya, en del kallar sig gamla, en del är gamla fast de är nya och en del är nya fast de är gamla - att rota i Socialdemokraternas förråd i Folkets park och ta fram gamla plakat och säga: Nu är vi ett arbetarparti, och nu står vi för välfärd. Men det är bara som en karneval. Sådana brukar man ha i april och inte den 1 maj. Det är någonting annat. Så citerar man i tid och otid vad socialdemokrater har sagt i avsikt att göra en enda sak. Bo Lundgren sade det. Reinfeldt gör det. Lundgren sade: Vi ska sänka skatterna med 130 miljarder, och det kommer att gå ut över välfärden. Reinfeldt gör det bakom plakatviftningar om att välfärden ska bestå. Men vi vet att det är ett illusionsnummer, för era avsikter i politiken är annorlunda. Du, Johnny Munkhammar, tydliggör dem, och det är jag tacksam för. (Applåder)

Johnny Munkhammar (M)

Anf. 81 Johnny Munkhammar (M)

Om Johnny Munkhammar nu vill svara på detta är det nya anföranden om två minuter som gäller för bägge parter. Det går alltså formellt sett bra att fortsätta debatten i och med att talarlistan är genomgången och det ställdes ett antal frågor.

Peter Persson (S)

Anf. 82 Peter Persson (S)

Herr talman! I så fall vill jag bara påminna om att Peter Persson inte besvarade mina frågor om huruvida han instämmer med Mona Sahlin i dag eller Mona Sahlin för två månader sedan. Tycker han fortfarande att vi ska ha skattechocken enligt den uppgrävda, tidigare begravda politiken, eller tycker han att Mona Sahlin hade rätt som anser att vi ska ha skatter som gör att arbete lönar sig väl? När det handlar om att citera socialdemokrater ska jag vara ödmjuk och säga att det finns kloka människor i andra partier, andra länder och på andra håll än bara i Moderaterna. Jag citerar alltså även andra personer än sådana som kommer från mitt parti. Det kanske är en skillnad gentemot er. I så fall är det bland annat för att påminna om att det finns ett starkt arv från Socialdemokraterna. På den tiden ni sjöng Internationalens vers om att "under skatter digna ner", vilket ni inte gör längre, var skattetrycket betydligt lägre än vad det är i dag. Kom ihåg att under Tage Erlander var skattetrycket kanske i genomsnitt hälften mot vad det är i dag. Hade han då inte några välfärdsambitioner? Tyckte han att man skulle begära kreditkort från människor som skulle till sjukvården? Absolut inte, men det är ni som har glömt och förrått era rötter som handlade om att befria människor från stat och skatt och se till att alla människor, oavsett var man kom ifrån, kunde bli någonting. Det arvet har vi tagit över.

Johnny Munkhammar (M)

Anf. 83 Johnny Munkhammar (M)

Herr talman! Jag sjunger lika illa som Johnny Munkhammar talar, så därför avstår jag från att sjunga Internationalens fjärde vers. Men den var korrekt citerad. "Båd' stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner". Nu sjöng jag nästan. Det hängde ihop, för det var ju de poliser och militärer som slog ned de arbetare som organiserade sig för att få den rösträtt som Johnny Munkhammars parti kämpade emot som höll oss förtryckta, och det var därför man inte var särskilt ambitiös när det gällde att betala skatt till den verksamheten. Det är detta det handlar om. Sådan ser historien ut, Johnny Munkhammar. I dag är det ett annat samhälle. Det är ett samhälle som med hjälp av välfärdsstaten har befriat människor i så många avseenden. Jag har till och med hört moderater stå här och tala om välfärdsstat. När jag var SSU:are var det förbjudet på MUF-kurserna. Möjligen kunde man säga välfärdssamhälle om man pratade tyst, men inte välfärdsstat. Det var bannlyst. I dag noterar vi med intresse att man säger sådant därför att det verkar lockande på en del väljare som inte ska tro att de nya moderaterna egentligen är de gamla moderaterna.

Peter Persson (S)

Anf. 84 Peter Persson (S)

Herr talman! Jag ska först och främst konstatera att det ofta blir mycket historia. Jag tycker att vi mer ska tala om framtiden. Det är den vi kan påverka. För tredje gången ställer jag frågor om framtiden. Står Peter Persson fast vid skattechocken ni ville ha i valrörelsen eller tycker han att Thomas Östros och Mona Sahlin nu har rätt som förordar en sundare och klokare skattepolitik där det ska löna sig att arbeta? Nu ska vi se vad som har fungerat bra för Sverige och för så många andra länder. Det handlar om att dra tillbaka mycket av det som staten har ställt till med och se till att ge människor större frihet att skapa en bättre morgondag, att driva företag, handla och investera. Man ska underlätta de ekonomiska friheterna för vanligt folk och fortsätta att gå i den riktningen i stället för att begrava oss i en gammal politik som handlar om att Peter Persson och hans kolleger vill styra över människors liv. När politiker och myndigheter har så stor makt över människor blir kreativiteten och välståndsskapandet mindre. Det är därför som jag hoppas att kammaren med emfas ska säga nej till den politik som ni återigen har grävt fram.

Beslut

Beslut: 2010-12-08

8 förslagspunkter, 6 acklamationer, 2 voteringar

Webb-tv: Beslut

8 december 2010

Protokoll med beslut

2010-12-08

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2010/11:64

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som regeringen föreslår.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Finansplanen punkt 1 och avslår motionerna
2010/11:Fi230 av Mona Sahlin m.fl. (S, MP, V) yrkandena 1, 7-10, 12 och 13,
2010/11:Fi231 av Johnny Skalin och Björn Söder (båda SD) yrkande 1,
2010/11:Fi233 av Hans Olsson m.fl. (S),
2010/11:Fi259 av Håkan Juholt (S),
2010/11:Fi271 av Johnny Munkhammar (M),
2010/11:U306 av Urban Ahlin m.fl. (S) yrkande 20 och
2010/11:So543 av Maria Wetterstrand m.fl. (MP) yrkande 24.

Reservation 1 (S, MP, V)
Reservation 2 (SD)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (S, MP, V)
S	0	104	0	8
M	99	0	0	8
MP	0	22	0	3
FP	22	0	0	2
C	20	0	0	3
SD	0	0	18	2
V	0	17	0	2
KD	17	0	0	2
Totalt	158	143	18	30
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Beslut om utgiftsramar och beräkning av statsbudgetens inkomster 2011

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag:
a) Utgiftstak för staten
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 1 063 miljarder kronor för 2011, 1 083 miljarder kronor för 2012, 1 093 miljarder kronor för 2013 och 1 103 miljarder kronor för 2014.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Finansplanen punkterna 2 och 3 samt avslår motion
2010/11:Fi230 av Mona Sahlin m.fl. (S, MP, V) yrkandena 2 och 3.

b) Statsbudgetens utgifter 2011 per utgiftsområde
Riksdagen beslutar om fördelning av utgifter på utgiftsområden för 2011 i enlighet med vad regeringen föreslår.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Finansplanen punkt 5 och avslår motionerna
2010/11:Fi230 av Mona Sahlin m.fl. (S, MP, V) yrkande 5 och
2010/11:Fi231 av Johnny Skalin och Björn Söder (båda SD) yrkande 3.

c) Statsbudgetens övriga utgifter
Riksdagen godkänner regeringens beräkning av förändringen av anslagsbehållningar för 2011, beräkning av myndigheters m.fl. in- och utlåning i Riksgäldskontoret för 2011 samt godkänner beräkningen av den kassamässiga korrigeringen för 2011.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Finansplanen punkterna 6, 11 och 12.

d) Statsbudgetens inkomster
Riksdagen godkänner regeringens beräkning av statsbudgetens inkomster för 2011.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Finansplanen punkterna 4 och 16-18, de tre senare i denna del, och avslår motionerna
2010/11:Fi230 av Mona Sahlin m.fl. (S, MP, V) yrkande 4 och
2010/11:Fi231 av Johnny Skalin och Björn Söder (båda SD) yrkande 2.

e) Ålderspensionssystemets utgifter
Riksdagen godkänner regeringens beräkning av utgifterna för ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för 2011.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Finansplanen punkt 7 och avslår motion
2010/11:Fi230 av Mona Sahlin m.fl. (S, MP, V) yrkande 6.

f) Lagförslagen vad gäller skattefrågor
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
2. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),
3. lag om ändring i socialavgiftslagen (2000:980).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Finansplanen punkterna 16-18, alla i denna del.

Reservation 3 (S, MP, V)
Reservation 4 (SD)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 3 (S, MP, V)
S	0	104	0	8
M	99	0	0	8
MP	0	22	0	3
FP	22	0	0	2
C	20	0	0	3
SD	1	0	17	2
V	0	17	0	2
KD	17	0	0	2
Totalt	159	143	17	30
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag