Anf. 81 Andreas Norlén (M)
Fru talman! I en tid när förtroendet för vårt samhälle utmanas av populistiska krafter och utländska intressen är det viktigt att vi vårdar vår samhällsgemenskap. I en tid när det finns krafter som drar isär vårt samhälle är det viktigt att skapa motkrafter som för oss samman och som visar att vi ser, uppskattar och lär av varandra.
Mot denna bakgrund är det mycket glädjande att sex partier - allianspartierna och regeringspartierna - har ingått en överenskommelse som innebär att en parlamentarisk utredning ska analysera ett antal frågor som rör det offentliga belöningssystemet, allmänna flaggdagar och anslaget till kungahuset.
Det är också glädjande att detta initiativ, när det presenterades i konstitutionsutskottet, fick stöd av ytterligare partier, bortsett från en reservation som vi nyss hörde talas om från Vänsterpartiet och som rör en del av initiativet. Men bortsett från det har initiativet stöd av hela utskottet.
Jag tycker att det är en styrka för svensk demokrati att vi även ett valår när den politiska temperaturen är hög kan samla oss när det gäller frågor som om möjligt inte bör vara föremål för politisk strid.
Våra partier närmar sig uppenbarligen statsskicket från olika ideologiska utgångspunkter. Vi står dock bakom Torekovsöverenskommelsen, som innebar att monarkin bevarades men att monarken berövades all formell politisk makt och i stället fick som främsta uppgift att tillsammans med övriga medlemmar av kungahuset företräda Sverige och vara en nationell symbol.
För att statschefen och kungahuset ska kunna spela dessa roller även i framtiden måste statschefsinstitutionens legitimitet och förtroende vårdas.
I flera andra monarkier i Europa förs en diskussion om det är motiverat att avgränsa den krets av personer av kunglig börd som förväntas utföra officiella uppdrag och som därmed kan göra anspråk på att få tillgång till åtgärder som finansieras via statsbudgeten. Det är rimligt att en sådan diskussion förs även i Sverige.
Det svenska kungahuset har under de senaste åren fått betydligt fler medlemmar. Man kan konstatera att strikta regler för giftermål, enbart manlig tronföljd, hög spädbarnsdödlighet och dålig sjukvård gjorde att antalet arvsberättigade medlemmar av kungahuset inte blev så stort vid någon tidpunkt i historien. Det har nu förändrats. Kungahuset består nu av 15 personer, varav 11 har arvsrätt till tronen om man inkluderar kungen. I nästa generation därefter kan man förvänta sig ytterligare ett antal arvsberättigade personer. Om alla dessa i en framtid skulle agera som officiella företrädare för Sverige och få verksamhet finansierad av riksdagens anslag skulle det handla om en relativt stor grupp personer. Detta skulle riskera att undergräva kungahusets legitimitet och förtroende.
Vi vill därför att en parlamentarisk utredning som ett av sina uppdrag i samråd med hovet ska överväga hur riksdagens anslag till hovet kan bidra till att kungahusets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar. Vi vill att det ska utarbetas principer för hur det här ska gå till. Det är inte rimligt att se framför sig att anslagets storlek skulle öka i takt med att antalet arvsberättigade personer uppnår vuxen ålder. I stället bör man definiera vilka personer i varje släktled som i första hand bör utföra de officiella plikterna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänna helgdagar m.m.
En annan fråga om nationella symboler som också har koppling till frågan om legitimitet rör flaggdagarna. I dag är det allmän flaggdag på statschefens, statschefens gemåls och tronföljarens respektive födelsedagar och namnsdagar. Det kan diskuteras om det finns en bred folklig förankring för så många kungliga flaggdagar, och vi är därför överens om att man i samband med nästa tronskifte bör reducera antalet flaggdagar så att endast statschefens och tronföljarens födelsedagar och namnsdagar blir flaggdagar.
Jag vill även uppehålla mig en del vid det offentliga belöningssystemet. Det handlar om ordnar, medaljer och andra utmärkelser som delas ut å Sveriges vägnar i olika former. Detta är viktiga nationella symboler och också viktiga verktyg för att, som jag var inne på inledningsvis, skapa krafter som för oss samman och som visar att vi ser och uppskattar varandra.
Det här systemet reformerades senast på 1970-talet. Då avskaffades i princip möjligheten att ge svenska ordnar till svenska medborgare. Två av ordnarna, Vasaorden och Svärdsorden, förklarades vilande. Vid den här tiden fick svenska medborgare ordensutmärkelser mer eller mindre med automatik om man var statstjänsteman eller officer. När man uppnådde ett visst antal tjänsteår och hade en viss tjänstegrad fick man en orden, oavsett hur man hade utfört sitt uppdrag.
Detta var självklart ett orimligt system som hade stelnat i sina former, och det var rimligt att det utsattes för omfattande kritik. Samtidigt är min uppfattning att det var ett misstag vid den tidpunkten att helt avskaffa möjligheten att ge svenska ordnar till svenska medborgare, och jag är glad att vi nu kan ändra på det förhållandet.
Det är väl ganska uppenbart att det gradvis har blivit mer och mer accepterat i vårt samhälle att enskilda individer som utför extraordinära insatser lyfts fram, uppmuntras och uppskattas för det. Idrottsgalor, musikgalor, kulturpriser, företagarpriser, priser för bästa medmänniska och mycket annat har ju vuxit fram de senaste årtiondena, och det illustrerar just, tycker jag, värdet och vikten av att uppmärksamma enskilda som gör någonting utöver det vanliga.
Nu tror jag att de flesta är överens om att det framstår som en smula märkligt att Sveriges främsta officiella utmärkelser inte kan ges till svenska medborgare utan enbart till utländska medborgare. Skulle en utländsk soldat rädda livet på en svensk soldat i en internationell insats kan vi belöna den utländska soldaten med en svensk orden, den finaste utmärkelsen Sverige kan dela ut. Men en svensk soldat som gör motsvarande insats kan inte få en svensk orden utan får en medalj från Försvarsmakten. Jag känner inte till någon annan stat som särbehandlar sina egna medborgare på det här sättet.
En utgångspunkt för översynen blir därmed att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas. Som tidigare ser vi framför oss att det formella beslutet om utmärkelser fattas av den organisation som är huvudman för ordensväsendet, Kungl. Maj:ts Orden, men att det ska vara på förord av regeringen. I praktiken blir det alltså därmed regeringen som avgör vem som ska kunna få en orden.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänna helgdagar m.m.
Samtidigt är det viktigt att stärka den folkliga förankringen för ordensväsendet och de offentliga belöningarna i övrigt. Därmed bör man också se över möjligheterna för enskilda medborgare att nominera andra enskilda för belöning. Jag tror att det är viktigt att slå fast att det här inte handlar om att belöna en elit i Stockholm utan att det handlar om att Sverige ska visa uppskattning för människor på lokal, regional, nationell och internationell nivå som har gjort extraordinära insatser för vårt land inom kultur, Försvarsmakten, statsförvaltningen, vetenskap, mediesektorn och näringslivet.
Det kan finnas många olika insatser som förtjänar att uppmärksammas och belönas av Sverige, och det gäller då att hitta kriterier och system så att det här verkligen blir ett belöningssystem som får en bred folklig förankring och också uppmärksammar insatser och prestationer över hela landet.
Jag är övertygad om att de olika förslag som finns i det här reformpaketet innebär att vi kan stärka vår samhällsgemenskap och förtroendet för våra institutioner och därmed på olika sätt bygga ett starkare och mer sammanhållet Sverige.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)