Finansiell stabilitet och finansmarknadsfrågor

Anf. 1 Mattias Karlsson i Luleå (M)

Herr talman! För tids vinnande vill jag yrka bifall till reservation 5.

Finansiell stabilitet är grunden för hela vår ekonomi, för att hushåll ska kunna konsumera och för att företag ska kunna investera. Den är grunden för att jobben ska kunna blir fler och för att välfärden ska kunna finansieras. I denna mån är finansiell stabilitet en mycket central fråga för Sveriges riksdag och för hela landet.

Ekonomin globalt är fortsatt stark men visar tecken på avmattning. Räntor har varit låga under en längre tid, vilket har resulterat i högre risktagande och stigande tillgångspriser.

Det finns risker kopplade till den internationella utvecklingen som kan påverka den finansiella stabiliteten i Sverige. Exempel på detta är handelskonflikter samt den osäkerhet som rör de ekonomiska och finansiella effekterna av Storbritanniens utträde ur EU. Förutom dessa risker kvarstår också de strukturella problemen i euroområdet, bland annat inom banksektorn, och problem med de offentliga finanserna, inte minst i Italien.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Sedan finanskrisen har många utvecklade ekonomier bedrivit en exceptionellt expansiv finanspolitik. Centralbanker har hållit styrräntorna mycket låga under lång tid och vidtagit historiskt oprövade åtgärder i form av så kallade kvantitativa lättnader.

Den expansiva penningpolitiken har hjälpt den ekonomiska återhämtningen men har samtidigt skapat en miljö där finansiell sårbarhet kan ha byggts upp. Den långvarigt låga räntenivån har lett till att investerare sökt sig till mer riskfyllda tillgångar för att nå tillräckligt hög avkastning. Därmed har risktagandet ökat, och tillgångspriserna är mycket höga i ett historiskt perspektiv.

Denna jakt på avkastning är ett globalt fenomen. Såväl internationellt som i Sverige finns en risk för stora korrigeringar i tillgångspriserna och hög turbulens på de finansiella marknaderna om viljan att ta risk snabbt förändras.

Cirka 70 procent av de svenska hushållens bolån är tagna till rörlig ränta, vilket innebär att ränteförändringar snabbt får genomslag på hushållens räntekostnader. Hushållens ränteutgifter, både i absoluta tal och som andel av disponibel inkomst, förväntas därför öka under de närmaste åren.

De flesta bedömer att hushållens höga skulder är den största risken för den svenska ekonomin; den samlade skuldkvoten är i dag över 185 procent. Men i takt med att penningpolitiken globalt blir mindre expansiv väntas räntorna stiga framöver. Detta bör leda till att risktagandet mattas av och att skulderna växer långsammare.

En kontrollerad återgång till en mer normal räntenivå är naturligtvis bra för stabiliteten i det finansiella systemet, men den långa perioden med exceptionellt låga räntor har gjort att det finns betydande osäkerhet om hur stora sårbarheter som kan ha byggts upp. Det går därför inte att utesluta att återgången till mer normala räntor kan bli turbulent, med korrigeringar i tillgångspriserna. Det mesta talar dock för att högkonjunkturen kulminerade under första halvåret 2018. Ekonomin är nu på väg in i en avmattningsfas.

Vi vet att finanskriser är kostsamma. Det är viktigt med robusta regelverk, och trovärdigheten för det finanspolitiska ramverket är oerhört viktig.

Ett av målen för den ekonomiska politiken är att stabilisera konjunktursvängningar. Hög arbetslöshet under en period kan leda till ökad arbetslöshet längre fram. För att man ska kunna driva en aktiv stabiliseringspolitik som mildrar effekterna för de mest utsatta, dämpar uppgången i arbetslösheten och undviker besparingar i lågkonjunktur krävs betydande överskott i högkonjunktur.

Lågkonjunkturer och kriser slår alltid hårdast mot dem som redan är mest utsatta och i störst behov av välfärd och en trygg ekonomi. En försiktig och återhållsam inriktning på finanspolitiken i högkonjunktur ger ett land större möjligheter att klara den efterföljande lågkonjunkturen.

En viktig komponent för att förhindra nästa kris är starka offentliga finanser. Att goda ekonomiska tider ska användas för att förbereda för sämre tider är en bärande princip för en ansvarsfull finanspolitik. Tyvärr gör den nuvarande regeringen ett kraftigt avsteg från denna princip. Sverige sparar i dag avsevärt mindre än under någon av de senaste högkonjunkturerna, vilket gör att vi står sämre rustade när nästa lågkonjunktur kommer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Jag är övertygad om att regeringen har gjort ett historiskt misstag genom att elda på högkonjunkturen med en expansiv finanspolitik i stället för att stärka statens finanser och genomföra de strukturella reformer som hade behövts. Sverige är nu ytterst sårbart inför nästa lågkonjunktur.

Anf. 2 Dennis Dioukarev (SD)

Herr talman! I dag behandlar vi finansutskottets betänkande Finansiell stabilitet och finansmarknadsfrågor. Det är ett viktigt block med motionsyrkanden som berör allt från makrotillsyn och hushållens skuldsättning till bank- och finansmarknaden.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 11 och 12, och det är också dessa som jag i huvudsak ska uppehålla mig vid i dag.

Till att börja med vill jag således ta upp de konkurrenshämmande förutsättningar som råder på pensionsförsäkringsmarknaden.

Om man vill byta försäkringsbolag finns det så kallade flyttavgifter som måste bekostas av försäkringsinnehavaren. Detta är avgifter man beläggs med om man vill gå till ett annat bolag, det vill säga till en förmodad konkurrent.

Dessa flyttavgifter har de senaste åren varit på tapeten i mediala sammanhang på grund av sin storlek och art. Konkurrensverket analyserade detta i en rapport 2016 och konstaterade då att det skapats inlåsningseffekter på denna marknad och att kostnaden har fått bäras av konsumenterna i form av höga flyttavgifter. Dessa flyttavgifter har dessutom höjts i flera steg, vilket naturligtvis är ett fördelaktigt upplägg för aktörerna som gör det ekonomiskt kännbart och administrativt belastande för den enskilde kunden att byta ut det ena försäkringsbolaget mot det andra. Sett ur ett makroperspektiv inskränker det själva grundbulten i en marknadsekonomi: makten att som konsument agera på en fri marknad och välja den aktör som erbjuder de mest fördelaktiga villkoren.

Det är denna problembild som vår motion utgått ifrån. Vi tar också fasta på Konkurrensverkets rekommendationer om ett antal förändringar för att åtgärda denna situation. Det som behövs är att man för det första begränsar flyttavgifterna och för det andra begränsar i tid hur länge man får ta ut dessa flyttavgifter - åtgärder som våra nordiska grannländer redan infört.

När jag var uppe och talade om detta för ett år sedan pågick en beredning på Regeringskansliet som gick i samma riktning som de förslag som presenterats i vår motion. Vi har ännu inte sett resultatet av det arbetet, men en proposition har aviserats och ska lämnas till riksdagen i maj. Vi ser fram emot att ta del av den. Förhoppningsvis innehåller den de regelförändringar som krävs för att åtgärda problemet.

Herr talman! Vidare ska jag beröra en fråga som i mångt och mycket också verkar konkurrenshämmande.

De allra flesta människor har eller kommer någon gång att ansöka om ett lånelöfte i syfte att finansiera ett bostadsköp. I samband med det tas kreditupplysningar på den som gör anspråk på lån. Kreditupplysningar begärs i dag av olika anledningar och innehåller olika mycket information beroende på vem som begär den och varför. Men generellt innehåller en kreditupplysning uppgifter om inkomster, lån, betalningsanmärkningar och tidigare kreditupplysningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Den sparade kredithistoriken och dess längd utgör en balansgång mellan en fungerande kreditmarknad med riskminimering å ena sidan och konsumentens möjlighet att sluta kreditavtal å andra sidan. Om man ansöker om lån hos flera banker, exempelvis i syfte att få ned räntan, registreras lika många kreditupplysningar, vilket den presumtiva fordringsägaren kan tolka som att man planerar att ta flera olika lån alldeles oavsett om de kvitteras ut eller inte. Det i sin tur sänker kreditvärdigheten. Systemet är naturligtvis legitimt i sig för att bankerna ska kunna göra sina riskbedömningar. Det man dock kan ifrågasätta är hur länge sådana här uppgifter, så kallade omfrågeuppgifter, ska lagras.

Lite bakgrundsinformation till detta är att det var den dåvarande alliansregeringen 2010 som i kreditupplysningslagen ändrade gallringstiden från tre till ett år, och det är det som fortfarande gäller till dags dato. I propositionen motiverade man då beslutet med den problembild som jag nyss beskrev. Jag citerar: "En person kan under kort tid vara föremål för flera förfrågningar hos kreditupplysningsföretag utan att det i praktiken har någon betydelse för kreditvärdigheten."

Det som diskuterades då var att helt och hållet förbjuda behandlingen av omfrågeuppgifter med motiveringen att det leder till ett oproportionerligt stort ingrepp i den personliga integriteten, men man landade mycket klokt i att begränsa dessa uppgifter från tre till ett år.

Det här ger dock stöd åt argumentet att flera färska omfrågeuppgifter belastar kreditvärdigheten mer än flera som är spridda över tid. Om det då är ett riskbeteende som man vill kunna syna med denna lag är det utkvitterade låneansökningar åt höger och vänster med hög intensitet som man vill komma åt.

Jag tycker att det är dags att ompröva dagens regelverk och se om det går att modernisera det, så att det inte utesluter dem med sunda privatekonomiska förehavanden, och öka konkurrensen genom att ge kunderna större flexibilitet att spela ut bankernas ränteerbjudanden mot varandra men samtidigt motverka överskuldsättning. Jag har inga exakta svar på hur det skulle se ut. Det överlåter jag till professionen att ha synpunkter på. Men en konkret sak som man kan se över är om det går att ha bättre informationsflöden så att långivaren kan se hur många låneerbjudanden man har accepterat och refuserat, vilket i dag alltså inte är möjligt inom en period på sex veckor. Min ambition är i fall att lyfta upp denna fråga på dagordningen och på sikt se om det finns underlag för att utreda frågan parlamentariskt.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag också kommentera den något ovanliga allians som formerats runt reservation 1 med L, KD och SD.

Som socialkonservativ tycker jag att det är viktigt att värna försiktighetsprincipen i alla sammanhang, och då i synnerhet inom ekonomisk politik. Därför vill vi bland annat trappa av ränteavdragen med en procentenhet per år i fem år, för att sedan utvärdera effekterna av det innan man eventuellt kan gå vidare. Enligt samma principer förhåller vi oss till amorteringskraven. Vi drev på för det första men var emot det andra skärpta amorteringskravet av det enkla skälet att två år är en för kort period för att utvärdera effekterna av det första kravet på ett adekvat sätt. Det här är stora ingrepp i bostadsmarknadens funktionssätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Trösklarna på bostadsmarknaden för unga vuxna var höga redan förut. Vi menar att man måste utvärdera effekterna och måluppfyllelsen av det första kravet innan man vidtar åtgärder som höjer trösklarna ännu mer.

Anf. 3 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Gång på gång kan vi ta del av feta rubriker om bankernas girighet och vad den leder till. Det är cum-cum-upplägg, penningtvätt, skatteflykt, skattesmitning och riktlinjer som brister i centrala frågor. Frågan är hur många gånger vi ska tåla det. För vår del har tålamodet egentligen tagit slut för länge sedan.

I höstas visade Sveriges konsumentorganisationer att Sveriges sju största banker följer enbart en tredjedel av de internationella riktlinjer som har tagits fram av till exempel OECD gällande skatteflykt, och detta samtidigt som bankerna har kontakter, affärer eller verksamheter i olika skatteparadis som Luxemburg, Schweiz och Caymanöarna i Västindien. Av alla områden som konsumentorganisationerna kollade på var just skatteflykt det område som bankerna var absolut sämst på att motverka - föga överraskande.

Skatteflykt är ju ett område som också är fullt av olika former av gråskalor, och då krävs det att man som bank tar fram egna kompasser. För banker med verksamhet i länder där det är en onaturligt låg beskattning och strikt sekretess, som utnyttjas av företag och privatkunder för att gömma pengar, är det naturligtvis ännu viktigare. Man kan väl säga att bankernas kompass verkar ha lett dem rejält vilse, för vad händer när banker bidrar till att människor och företag tillåts bedriva såväl penningtvätt som skatteflykt? Jo, välfärden undandras resurser som behövs för att korta köerna till sjukvården, för barnen i förskolan, för att få fler unga att gå igenom skolan med fullständiga betyg och för att få en äldreomsorg som möter varje enskild äldre människas behov och tar till vara dess förmåga.

Bankerna bidrar till att vi alla som inte har den moralen att ägna sig åt skatteflykt, undandra pengar från skatt eller inte heller har resurserna att göra det får bära en större börda än vad vi annars skulle ha gjort.

Internationellt förs en debatt om bankernas roll i aggressiv skatteplanering. Banker, revisionsbyråer, skattejurister och konsulter tjänar ju stora pengar på att tillhandahålla rådgivning och tjänster som leder till såväl skatteflykt som aggressiv skatteplanering. Det är uppenbart att dessa rådgivare är en viktig del av den så kallade skatteflyktsindustrin. Därför är det bra att regeringen efter en överenskommelse med Vänsterpartiet har tillsatt en utredning för att tvinga dessa att anmäla nya skatteupplägg.

EU-kommissionen har också lagt fram förslag som innebär att banker och andra finansiella mellanhänder i förväg måste rapportera alla gränsöverskridande skatteupplägg som görs för kunders räkning om de har vissa kännetecken till respektive nationell skattemyndighet.

I princip alla finansiella tillgångar är placerade hos banker eller andra finansiella institutioner. Något hårdraget skulle man faktiskt kunna säga att utan banker, inga överföringar till skatteparadis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Ett problem som vi har med dagens böter är till exempel att banker och andra stora företag har så mycket pengar att böterna inte är avskräckande. En lösning kan vara att införa tillgångsbaserade böter, som Storbritannien gjort. Där infördes 2017 bestämmelser om tillgångsbaserade böter för de mest allvarliga fallen av skatteflykt i utlandet. Böterna börjar från vad som är lägst av 10 procent av värdet på tillgångarna och 10 gånger de uteblivna skatteintäkterna. Detta bör även Sverige införa.

En annan möjlighet att stoppa bankers medverkan till skatteflykt är att förbjuda brevlådeföretag och begränsa möjligheterna att använda skalbolag men också att ifrågasätta bankernas tillstånd att verka i Sverige. Bankerna tjänar pengar på att delta och vara sina kunder behjälpliga i detta, och därför är deras intresse för att komma till rätta med problemen rätt svagt. Men om deras tillstånd ligger som en del i vad de riskerar kanske moralen skulle bli något högre. Därför borde regeringen låta utreda om banker som vid upprepade tillfällen gör sig skyldiga till skatteflykt eller medhjälp till skatteflykt bör förlora sin rätt att verka som bank i Sverige. Detta vore en rimlig åtgärd.

Jag vill också ta upp att banker bör vara skyldiga att tillhandahålla kontanter.

Herr talman! Jag vill även beröra frågan om hushållens skuldsättning, eftersom detta är en del av den debatt som förs här i dag. Borgarna valde att avskaffa fastighetsskatten under sin regeringstid och införde i stället en så kallad fastighetsavgift, vilket bidrog till kraftigt stigande fastighetspriser, inte minst i storstäderna, där lyxvillor med höga taxeringsvärden fick halverad skatt medan landsbygden fick ökad skatt. Dessutom valde man samtidigt att behålla ränteavdragen. Dessa är, som alla känner till, en tickande bomb i statsbudgeten, men de gynnar också skuldsättning och därmed bankerna.

Tack vare dessa så kallade reformer och uteblivna reformer steg hushållens skuldsättning snabbt, och vi ligger i skuldsättningens toppliga. I bostadsbristens Sverige får människor skuldsätta sig upp över öronen.

Vänsterpartiet var snabbt ute och krävde åtgärder för att öka bostadsbyggandet, men detta ville borgarna inte kännas vid. Inte heller tyckte man att ränteavdragen var något som man behövde bry sig om när vi lyfte upp frågan redan 2011. Då lyfte vi även upp frågan om ett amorteringskrav, men inte heller det ville borgarna vara med på och tyvärr heller inte Socialdemokraterna. Om vi hade gjort detta då hade vi haft en annan situation nu. Vi kanske inte hade behövt det senaste skärpta amorteringskravet, och vi kanske inte hade behövt bolånetaket.

För Vänsterpartiet är ränteavdragen och fastighetsskatten det mest centrala. Om vi börjar trappa ned ränteavdragen kan vi lätta på det skärpta amorteringskravet och bolånetaket.

Förutom dessa åtgärder och att bygga fler hyresrätter tycker vi att bankerna ska tvingas förhandla med sina bolånekunder utifrån det som kallas Stibor, det vill säga internbankräntan. Om bankerna skulle tvingas till det skulle bolånekunderna ha större makt att pressa ned sina kostnader, det vill säga betala lägre räntor på sina bolån och därmed amortera mer. En sådan modell har man infört i Finland, och vi tycker att den är mycket intressant och borde införas även här i Sverige. Det vill nog inte bankerna, men det vore bra för bolånekunderna.

Anf. 4 Jakob Forssmed (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Herr talman! Först vill jag säga att jag ställer mig bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 1. Det är framför allt denna reservation som jag tänker prata om här.

Vi diskuterar finansiell stabilitet. Det är otroligt viktigt att vi klarar den finansiella stabiliteten, men det kräver att vi gör en helhetsanalys när vi vidtar åtgärder för att värna den, eftersom den har så stor påverkan på till exempel bostadsmarknaden och kan leda till lägre rörlighet och mindre utbud, vilket driver upp tillgångspriserna och kan skada den finansiella stabiliteten på sikt. Det är därför viktigt att göra en helhetsanalys, och jag menar att detta inte har gjorts när det gäller kreditrestriktionerna.

Under den förra mandatperioden genomförde den nygamla rödgröna regeringen alltför få reformer för att underlätta byggandet. I stället fördes en dyr och ineffektiv politik som gav statliga mångmiljardsubventioner till byggherrar. Samtidigt fick många hushåll med stabila inkomster se sina möjligheter till lån strypta när regeringen, utan en egen helhetsanalys, godkände införandet av det förstärkta amorteringskravet ovanpå tidigare kreditrestriktioner.

Det förstärkta amorteringskravet fick mycket kritik under remissrundan och har nu funnits i ungefär ett år. Flera kritiker pekade på att förslaget riskerade att göra det väsentligt svårare för unga och andra kapitalsvaga hushåll att få låna och därmed köpa en bostad, särskilt i växande storstadsregioner. Detta blir en hämmande faktor för företag och den offentliga sektorn, som behöver kompetensförsörjning. När dessa grupper inte får denna möjlighet blir alternativet andrahandsmarknaden, med ofta väsentligt högre månadsutgifter, eller andra sämre lösningar, till exempel dyra nyproducerade hyresrätter. Därmed drivs grupper in i boendeformer som är väsentligt dyrare och riskerar att skapa fattigdomsfällor.

Vi ser, senast i dag i Finansinspektionens nya analys, att blankolånen nu ökar, och detta kan vara en effekt av försöken att komma runt det förstärkta amorteringskravet. Rörligheten riskerar att minska eftersom kravet bara ställs på nya lån. Äldre med låg pension tvingas vid en flytt helt plötsligt amortera stora summor bara för att de säljer sitt gamla boende och flyttar till ett nytt, lika dyrt boende. Är detta en effekt som man vill uppnå? I Finansinspektionens analys kan vi också se att det är just de allra äldsta låntagarna som har förändrat sitt beteende mest, på grund av det förstärkta amorteringskravet. Är det denna effekt man vill uppnå - att äldre personer inte ska kunna flytta till ett anpassat boende? Då har man lyckats.

Efter bara ett år har förstås inte alla konsekvenser fullt ut analyserats. Sedan kravet infördes har dock bostadsbyggandet minskat, och många hushåll vittnar om svårigheterna att få och klara bostadslån. Prognosen över byggstarter pekar mot en halvering av byggandet 2020 jämfört med 2017. Detta har förstås flera orsaker, men det förstärkta amorteringskravet pekas allt oftare ut som en huvudorsak.

Den förra regeringen ville inte lyssna på sin bostadsminister i denna fråga utan valde helt perspektivet finansiell stabilitet, utan en helhetsanalys av konsekvenserna. Hur påverkas bostadsmarknadens funktionssätt, vilka grupper får det svårt och hur passar det förstärkta amorteringskravet in i helheten av den kreditregleringsvåg som svensk bostadsmarknad genomgått de senaste tio åren?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Nu har regeringen lagt finansmarknads- och bostadsfrågorna i samma ministerportfölj. Detta är bra, om det leder till att regeringen på allvar börjar adressera bostadsmarknadens funktionssätt och människors möjligheter att komma in på den ägda bostadsmarknaden. Där är kreditregleringarna centrala.

Det är rätt att möta överskuldsättning med politiska åtgärder. Det är också rätt att amortera på sina lån och att amorteringskulturen varit för svag. Men det är knappast rätt att det är förstagångsköpare och de som rör på sig på bostadsmarknaden som ska bära hela denna börda.

Om vi summerar effekten av de på varandra staplade kreditregleringarna framträder en problematisk bild. Man ska klara en ränta på 7-8 procent, och man ska kunna amortera upp till 3 procent av lånet per år och dessutom ha 15 procent i handpenning. För ett hushåll i Stockholm som köper en tvårummare för 3 miljoner innebär detta att banken måste testa för utgifter på 18 800, när den faktiska bostadsutgiften kanske är 4 000 kronor, enligt en rapport från Veidekke. Det är alltså en skillnad på nästan 15 000 i månaden som måste uppfyllas, och då måste hushållet ha nästan en halv miljon kronor i eget kapital. Vilka unga hushåll kan klara detta, om de inte har rika föräldrar som är beredda att ställa upp?

Exemplet visar på hur reglering efter reglering har lagts på utan att någon tagit ordentlig hänsyn till helheten. Vi ser nu en kraftigt minskande andel hushåll som kan få lån jämfört med före det förstärkta amorteringskravet.

Vi ska ta skuldsättningen på allvar. Vid en kris kan den få betydande spridningseffekter. Men samtidigt behövs svar på hur människor med stabila inkomster ska kunna efterfråga en bostad, speciellt i nyproduktion som påverkas särskilt hårt av reglerna.

Behövs ett bolånetak på 85 procent när en ung person med dagens amorteringskrav kommer att äga mer än halva lägenheten efter bara 14 år? Ska unga hushåll, med ofta snabbt stigande inkomster, inte kunna efterfråga ägt boende då amorteringar krävs på 3 procent redan i början av bostadskarriären?

Jag vill även lyfta fram det fördelningsproblem som jag tycker att det innebär att det bara är de hushåll som rör på sig - förstagångsköpare och de som flyttar - som träffas av dessa kreditrestriktioner. Andra lösningar som kan dämpa skulduppbyggnaden, såsom långsamt avtrappade ränteavdrag växlade mot andra förstärkningar för hushållen, måste därför prövas. Mycket talar för att kreditregleringarna, trots sitt goda syfte, sammantaget är opåkallat hårda mot hushållen och att detta också för med sig betydande risker för svensk tillväxt och svensk ekonomi. Därför vore det välkommet om riksdagen i dag kunde bifalla reservation 1 som innebär att en av alla dessa kreditrestriktioner tas bort, nämligen det förstärkta amorteringskravet.

Jag vill också säga några ord om kontantfrågan. Jag tycker att det är otroligt angeläget och bra att en enig riksbankskommitté nu har lagt fram ett delbetänkande om kontanter, som jag själv och Emil Källström från Centerpartiet har varit pådrivande för att få fram. Kontanter är fortfarande viktiga för en betydande del av Sveriges invånare, för föreningar och för företag. Vi kan inte acceptera en ordning där kontanter avvecklas helt utan en kontroll från riksdag och regering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Därför har vi nu lagt fram ett förslag från kommittén om att storbankerna ska ta ett särskilt ansvar för att se till att det inom rimligt avstånd finns möjlighet till kontantuttag och dagskassehantering. Jag tycker att detta är utomordentligt och ser fram emot att regeringen lägger fram en proposition som faktiskt gör någonting åt den snabba avvecklingen av kontanter, som inte gynnar personer som inte hänger med i den elektroniska utvecklingen, personer som är föreningsaktiva på landsbygden eller personer som driver småföretag. Också dessa personer ska känna att det finns ett legalt betalningsmedel, att det finns möjligheter till dagskassehantering och annat och att denna möjlighet faktiskt ska förbättras och inte försämras. Därför är jag så glad över att vi kunde lägga fram detta eniga delbetänkande och att vi nu, om regeringen väljer att lägga fram en proposition i enlighet med detta, får en ordning som faktiskt tryggar tillgången till kontanter. Det är viktigt för de enskilda, det är viktigt för småföretagen och det är viktigt för föreningarna, men det är också viktigt för Sveriges beredskap att vi faktiskt har legala betalningsmedel som också fungerar i händelse av kris.

Anf. 5 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Jag begärde ordet när Jakob Forssmed började tala om helhetsanalys. Jag skulle vilja göra en beskrivning av Kristdemokraternas helhetsanalys av bostadspolitiken. Vi kommer nog alla ihåg bottenplattorna som stod och stoppade upp alla byggen - de så kallade Odellplattorna - när Kristdemokraterna hade ansvar för bostadspolitiken, då man drog bort de bostadssubventioner som fanns, och de effekter som det fick. All bostadsproduktion stoppades då.

Sedan kom den dåvarande kristdemokratiska bostadsministern på att föräldrarna väl kunde borga för barnens lån i stället. Han tyckte till och med att två borgenslån för en familj inte var något större problem. Sedan kom man med den fantastiska fastighetsskatten som innebar att de som bor i Danderyd fick halverad fastighetsskatt, medan de som bor i Kiruna fick en 76-procentig ökning. Vad ledde det till? Jo, det ledde till att alla hushåll blev mer skuldsatta, eftersom bostadspriserna steg kraftigt. Samtidigt valde Kristdemokraterna att behålla ränteavdragen som var tydligt sammankopplade med fastighetsskatten. Eftersom fastigheten är en tillgång hade människor möjlighet att göra ränteavdrag. Det drev självklart också på kostnadsökningarna.

Vad gör Kristdemokraterna nu? Jo, de drar in de investeringsstöd som finns och som har lett till att man bygger i Hudiksvall, i Värmland och runt om i landet. Och vad leder det till? Jo, det leder till att bostadsbyggandet stannar upp igen, till exempel i Tierp.

Jag glömde nämna en reform som Kristdemokraterna också lade fram, nämligen den om andrahandshyror. Man fick ta ut nästan vilken hyra som man ville. Så skulle bostadskrisen lösas. Det skulle också byggas friggebodar.

Jag tycker inte att Kristdemokraterna ska tala så mycket om att ta ansvar för bostadspolitiken. Jag skulle vara mycket glad om Kristdemokraterna höll sig borta från bostadspolitiken. Det skulle vara bra för alla som tycker att vi behöver bygga bort bostadsbristen.

Anf. 6 Jakob Forssmed (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Herr talman! Ulla Andersson tog upp många saker i sitt anförande. Jag tycker att det är tråkigt om hon anser att vi ska hållas borta från bostadspolitiken, eftersom hon då faktiskt tappar en allierad i vissa bostadspolitiska frågor. Det gäller till exempel ränteavdragen. Jag tycker att vi har ett fördelningsproblem på bostadsmarknaden i dag, där de som försöker ta sig in på bostadsmarknaden får bära en alltför stor del av bördan för den ökade skuldsättningen. Med långsamt avtrappade ränteavdrag tror jag att vi kan lätta på en del av de kreditrestriktioner som nu hindrar många hushåll från att faktiskt komma in på bostadsmarknaden med ägda bostäder, vilket många hushåll vill.

När man ser på vad Vänsterpartiet ofta pläderar för handlar det om hyresrätter. Det kan vara ett utmärkt boende för många personer under en period i livet. Men för många med stabila inkomster som vill rota sig på ett ställe är det ofta det ägda boendet som efterfrågas. Då gäller det att det finns en politik som möjliggör detta. Det är därför som vi i dag yrkar bifall till en reservation om att faktiskt ta bort det förstärkta amorteringskravet. Ulla Andersson kan stödja denna reservation, så att fler med stabila inkomster får möjlighet att komma in på bostadsmarknaden med ägda bostäder.

Vi förordar ett bosparande, så att fler personer faktiskt ska ha möjlighet att spara ihop till en kontantinsats till en bostad. Detta är viktiga reformer för att fler ska få denna möjlighet.

Vi ser också att vi kan använda det offentligas muskler lite mer och till och med faktiskt hjälpa till och ställa ut säkerheter för ett startlån för hushåll, vilket många andra länder har, för att också hushåll med lite lägre inkomster faktiskt ska ha en möjlighet att komma in på bostadsmarknaden med ägda bostäder. En ägd bostad är ofta över tid billigare och också bättre fördelningsmässigt.

Att vi tog bort fastighetsskatten skäms jag inte för. Den tvingade människor från hus och hem för att grannen sålde dyrt. Det är ett system som vi inte ska ha tillbaka. Om Vänstern fick råda skulle fastighetsskatten vara högre för vartenda hushåll i hela Sverige.

Anf. 7 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Jakob Forssmed från Kristdemokraterna talar om fördelningsproblem, alltså ett parti som såg till att den som äger en jättevilla i Danderyd med swimmingpool, 28 rum och tennisbana betalar lika mycket i fastighetsskatt som den som äger en liten träkåk i Kiruna. Då tycker jag inte att man ska tala om fördelningsproblem. Är det något som Kristdemokraternas reform har lett till så är det en enorm omfördelning från de fattigaste hushållen till de rikaste med alla de bidrag som ni har varit med om att införa och med borttagande av fastighetsskatten.

Det som Vänsterpartiet vill göra är att införa en progressiv fastighetsskatt, så att man betalar mer i skatt för villan i Danderyd än för villan i Kiruna. Det vore väl en rimlig modell? Det tror jag faktiskt att de allra flesta tycker. Människor tycker inte att det är rimligt att Sverige som enda land bland OECD-länderna i den rika världen har en regressiv fastighetsskatt, det vill säga en skatt som inte är kopplad till fastighetens värde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Vi försökte få er att gå med på en begränsning av ränteavdragen redan mandatperioden 2010-2014. Var ni intresserade av det? Nej, inte ett dugg. Ni föreslog i stället att vi skulle ha friggebodar och införa ockerhyror på andrahandsmarknaden. Jag beklagar det. Det hade varit jättebra om vi hade infört begränsningar av ränteavdragen då och ett tak för hur stora ränteavdrag man får göra. Det hade varit suveränt. Vi föreslog också ett amorteringskrav. Det ville ni inte heller ha. Det är väl bra att ni har vaknat nu. Men om man ska lyssna på er sker allting ungefär tio år för sent. Det är ändå ganska tråkigt.

Ni tog dessutom bort investeringsstödet för att bygga hyresrätter. Vi behöver fler hyresrätter här i Sverige. Människor vill bo i hyresrätter också. Människor vill kunna flytta dit där de kan få ett jobb. Vi vill inte ha en segregerad bostadsmarknad. Därför är det också mycket viktigt och bra att det finns investeringsstöd för byggande av hyresrätter. Om det är någon boendeform som är missgynnad ekonomiskt från statens sida är det just hyresrätten. Och jag har inte sett att Jakob Forssmed har några förslag om detta, snarare tvärtom.

Anf. 8 Jakob Forssmed (KD)

Herr talman! Att Vänsterpartiet vill höja skatten är ingen nyhet. Det brukar vara en standardlösning på de flesta problem. Vi såg ett problem med fastighetsskatten. Vi såg att människor faktiskt kände en stor otrygghet i sina boenden när grannen sålde dyrt, när taxeringsvärdena drog i väg och de helt enkelt inte hade pengar för att betala fastighetsskatten. Ett hus är ingen bankomat där man kan ta ut pengar för att betala en skyhög fastighetsskatt, som kanske drog i väg med 10 000 kronor.

Det är dessa skatteprinciper man måste fundera på: Ska det vara höga skatter i alla lägen, eller ska det vara det när man gör en vinst, tjänar pengar eller drar in pengar - som man också har för att betala skatten med? Vi skiljer oss från Vänsterpartiet i synen på detta. Vi tycker att det ska finnas en förutsägbarhet i skattesystemet. Människor ska inte känna otrygghet för att de inte vet vilken skatt som kommer att drabba dem, och det gamla fastighetssystemet var ju expert på att orsaka just otrygghet för människor i deras hem. Vi såg till att den otryggheten försvann, och jag är rätt glad och stolt över det.

Därmed är det inte sagt att vi inte har mycket att göra kring de här frågorna i dag. Ulla Andersson har uppenbarligen haft rätt väldigt länge, i många frågor. Jag har i några år pläderat för förändringen av ränteavdragen, och jag stöttade det första amorteringskravet som infördes. Jag tyckte att det var rätt, och där tror jag att vi gjorde gemensam sak. Det var alltså bra.

Jag tolkar dock Ulla Anderssons inlägg här som att Ulla Andersson inte vill ha attefallshus. Hon vill inte förbättra möjligheterna för enskilda att hyra en del av sin privatbostad. Jag tycker att det är utmärkt om vi kan använda det befintliga beståndet, de befintliga fastigheterna, bättre än vi gör i dag för att öka möjligheterna för människor att bo någonstans. Jag tror att vi behöver alla dessa möjligheter, inte stora begränsningar i vad vi ska göra.

Anf. 9 Johan Pehrson (L)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Herr talman! Liberalerna står bakom reservationerna 1 och 7 i detta betänkande.

Vi tycker att det är viktigt att prata om finansiell stabilitet. För oss liberaler är detta i stora delar en fråga om internationellt samarbete, men mycket kan handla om vad vi gör nationellt. Jag tänkte komma till det. Liberalerna vill att Sverige med kraft deltar i det europeiska arbetet för vår finansiella stabilitet. Det är därför vi ska backa upp tanken att Sverige ska delta i den europeiska bankunionen. Vi kan delta, vi får delta och vi bör delta.

Jag vill understryka att vi, vilket inte minst framkommer i betänkandet, har en stark tradition av att delta i internationellt ekonomiskt samarbete. Det gäller alltifrån Världsbanken till IMF och regionala utvecklings- och investeringsbanker. Inte minst inom vårt internationella biståndsarbete handlar det ofta om att bygga upp långsiktigt hållbara, starka institutioner i programländerna för att de ska klara sig ekonomiskt och bygga starka ekonomier. Det handlar om att lyfta länder ur fattigdom och ge människor möjlighet till välstånd och välfärd - det som vi så lätt tar för givet i Sverige, herr talman.

Jag vill understryka att den globala handeln med stabila villkor och därav följande välstånd, inklusive vår välfärd i Sverige, är central. Det gäller inte minst i Europa och i de länder som samarbetar med EU för ökad frihandel. Länder som bygger murar och isolerar sig klarar sig sällan särskilt bra.

Jag tycker också att det gäller att ha ett perspektiv när vi diskuterar. Den finansiella stabiliteten i Sverige har inte varit klockren genom åren. Man kan väl minnas 1980-talets spekulationsekonomi - även om det fanns på 1880-talet också - som ledde till att Sverige drabbades av en fruktansvärd finansiell situation. Det var nästan en kollaps. Det var på den tiden räntan var något högre än i dag, nämligen 500 procent. Det var förvisso tillfälligt, men ränteläget var ett helt annat - och allt annat än normalt.

Vi vet att bakgrunden var att personer före oss i denna kammare kommit överens om ökade kostnader: Allt skulle vara till alla, och det var väldigt lätt - men ingen ville finansiera det. Det ledde till en ekonomi som gick åt pipan, vilket har beskrivits väldigt väl av den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt i hans bok Alla dessa dagar.

Så går det när man inte sköter sig, inte tar ansvar, inte är långsiktig, inte är hållbar och inte har ett finansiellt ramverk. Detta har vi ju lärt oss. Vi har lärt oss av den svenska finanskrisen, och vi lärde oss av den svenska bankkrisen som skedde före den senaste bankkrisen i Europa, där Sverige klarade sig relativt bra. Vi har byggt upp nya institutioner och nya finansiella ramverk, och vi har inte sällan gjort det tillsammans med andra länder.

Det viktigaste, herr talman, är att effekten av detta var en fruktansvärd katastrof vad gäller välfärden och för enskilda personer. Det är det vi ska skydda, och det är därför detta kanske är en av de viktigaste socialpolitiska insatser vi kan diskutera i den här kammaren - att vi har fungerande, starka finansiella institutioner och att vi har en finansiell stabilitet. Allt annat leder nämligen till fattigdom, och de mest utsatta tenderar att drabbas värst.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Hur ser det då ut i dag? Det våras utomhus; man har till och med dragit ned gardinerna för fönstren här utanför, för att slippa solen. Men vintern kan snabbt komma tillbaka. Vårdagjämningen är väl kanske inställd, säger några, när det gäller en global utblick. Ja, vi har ju brexit om ett par dagar. Vi vet faktiskt inte vad det kan leda till, utan det är ett ganska farligt läge.

Vi vet att handelskriget tilltar - extrema nationalister såsom Donald Trump och andra gör allt för att bygga murar och riva broar för att minska handeln och minska den stabilitet som ligger i att vi gemensamt handlar med varandra. Här är det glädjande att Europeiska unionen är en stark motkraft som sluter nya handelsavtal med Japan och Kanada, men handelskrigen är ett hot.

I flera av de rapporter som tas upp i betänkandet står det om miljökatastrofer, och vi vet att det finns risk att demografiska strukturer kollapsar. Sedan har vi konjunkturen i största allmänhet.

Nationellt får man väl ändå säga att det finns några hot som måste nämnas i sammanhanget. Det gäller den rätt allvarliga situation vi har i några av de bärande, större svenska bankerna och diskussionen om penningtvätt. Det handlar om penningtvätt som är kriminell och som kan handla om att komma undan skatt.

Vi måste se till att vi från finansutskottets sida gör allt vi kan för att ta dit Finansinspektionen, finanspolisen eller andra aktörer, men i förlängningen kanske bankerna själva borde fråga sig vad de håller på med. Hur kan det se ut så här? Hur kan de driva verksamheter i Baltikum och ta emot kunder av vilka en klar majoritet verkar ha varit mer eller mindre problematiska, enligt de rapporter som kommer? Eller är rapporterna påhittade?

Här har vi ett viktigt arbete framför oss i finansutskottet. Jag vill dock understryka att detta kan påverka den finansiella stabiliteten, vilket får ränteavdrag och annat att blekna i jämförelse när det gäller svensk ekonomi.

Det gäller att bygga förtroende. Som jag nämnde hade vi en finanskris, och vi vidtog mängder av nya åtgärder. Nu står vi här och tittar på vad vi ska göra för att rusta oss. Vi känner oss någorlunda starka och vet att vi - bortsett från penningtvättseländet, som vi inte har sett slutet på än - kan fatta beslut i relativ trygghet och ordning.

I det läget är det för Liberalerna centralt att vi deltar fullt ut i det europeiska samarbetet, och då är bankunionen möjlig för oss att delta i. Det ger oss möjlighet till en starkare och bredare tillsyn, och vi får starkare möjligheter till krishantering. Jag tror att vi i framtiden kommer att se en insättningsgaranti på Europanivå, med en backstop. Vi liberaler tycker att vi borde kräva åtminstone observatörsplatser med rejäl kraft redan nu.

Det är bra att det snart är val till Europaparlamentet, för dessa frågor kommer att diskuteras. Vart vill vi med Europa? Vad vill vi som skickar Europaparlamentariker till vårt gemensamma arbete i EU? Vad ska de stå för? För Liberalerna är bankunionen en central fråga när det gäller finansiell stabilitet. Tillsammans är vi nämligen starka, men ensamma är vi bara ensamma.

Jag ser att min talartid börjar lida mot sitt slut, herr talman, men jag ska säga något kort om amorteringskraven. Jag tycker att Jakob Forssmed argumenterade väl för reservation 1, som vi är tre partier som står bakom. Den handlar om att det skärpta kravet är kontraproduktivt och riskerar att skada mer än det hjälper. En fallande produktion och att det är för få bostäder som omsätts måste ju mötas med åtgärder inom bostadspolitiken och skattepolitiken. Det är självklart dags för ränteavdragen nu. Om vi inte gör det nu försitter vi chansen, för kostnaden för enskilda individer kommer att bli för stor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Avslutningsvis, herr talman, är detta ett genomarbetat betänkande. Det är viktiga frågor som är ständigt aktuella, och ytterst handlar det om välfärden.

Jag hoppas att det som finns i januariavtalet kan beröra en del av de strukturella åtgärder som vi behöver vidta framöver. Det är viktigt, för det vi lärde oss av 80-talskrisen, som ledde till en sådan utsatthet, ledde också till reformer. Det är därför vi kommer att tala om liberala reformer framöver här i kammaren som handlar om skatter, om integration, om arbetsrätt och om hyresregleringar.

Anf. 10 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Kammaren har i dag att behandla finansutskottets betänkande om finansiell stabilitet. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Området finansiell stabilitet innefattar mycket: alltifrån den globala ekonomins funktion till att betalningar sker smidigt i butikerna. Men gemensamt är behovet av pålitlighet och stabilitet. Om vi blickar utanför Sverige ser vi en rad risker att hålla ögonen på, och jag tänker lyfta tre av dem.

Den första är risken för handelskrig, något som IMF och Världsbanken särskilt pekar ut. Men det är viktigt att komma ihåg att den frågan inte avgörs av någon slump, utan av politiska beslut och av inställningen hos beslutsfattare. Socialdemokraternas position är tydlig här. Vi står för ett Sverige som är öppet och som bejakar handel. Vi är skeptiska till protektionism - av såväl tillväxtskäl som sociala skäl. Stater bör inte sluta sig gentemot varandra.

Dessutom sprids nu i den internationella diskussionen om handel åsikten och insikten om att den tillväxt som sker bör komma alla till del. På engelska kallas det inclusive growth. I Sverige kallar vi det socialdemokratisk politik. Det är en tillväxt- och fördelningspolitik för välfärd och sammanhållning. När vi delar rättvist på frukterna följer också en positiv syn på samarbete och öppenhet.

Den andra risken är brexit - vilken brexit det nu blir. Här lever vi ju alla i ovisshet. Men regeringen gör självfallet alla de förberedelser som är möjliga för att ekonomi och relationer ska löpa på, oavsett utfall.

Den tredje risken är att flera stater i vår nära omvärld har oroande hög statsskuld. Detta i kombination med att de inte har återhämtat sig ordentligt sedan finanskrisen, att arbetslösheten är hög, att det finns en betydande ojämlikhet i länderna och att detta sker i ett läge där högkonjunkturen avtar gör att läget givetvis blir mycket bekymmersamt. Det är bekymmersamt inte bara ekonomiskt och finansiellt, utan givetvis också politiskt och socialt. Men inte heller denna fråga avgörs av någon slump, utan den avgörs av politik.

Om vi ser till Sverige är riskerna här jämförelsevis få och små, men en risk som bör nämnas är hushållens höga skuldsättning. Det här uppmärksammas av både Riksbanken och Finansinspektionen. En sundare bostadsmarknad är önskvärd och nödvändig. För att åtgärda problemen har regeringen gjort betydande insatser, och jag tänker lyfta fram två av dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Den ena är det förstärkta amorteringskravet, som infördes på Finansinspektionens initiativ. Kravet har haft en dämpande effekt på bolåneökningen och inneburit en mer sansad prisutveckling på bostäderna, vilket är bra för hushållen. Det är bra för att fler ska kunna komma in på bostadsmarknaden, och det är bra för stabiliteten.

Den andra insats som regeringen har gjort, och som strukturellt är mycket viktig, är rejäla satsningar på bostadsbyggande. Under förra mandatperioden byggdes uppemot 60 000-70 000 nya bostäder per år. Detta kommer givetvis att fortsatt vara prioriterat av regeringen. Fler bostäder till rimliga priser har betydelse, inte bara för balansen utan för välfärden och för arbetsmarknaden i hela landet.

Därtill är det av betydelse att människor har arbete och att de har rättvisa och bra löner med trygga villkor så att de också kan betala hyran för ett vettigt boende. Det här hänger ihop.

En annan viktig fråga för Sverige, som berör många medborgare i vårt land, handlar om tillgången på kontanter. Det finns goda argument för att tillgången på kontanter ska säkras via politiska regleringar. Riksbankskommitténs delbetänkande föreslår just detta. Vi socialdemokrater anser att de stora bankerna genom lagstiftning ska åläggas att tillhandahålla kontant- och dagskassehantering inom rimliga avstånd för medborgarna i hela landet. Vi anser också att de banker som inte lever upp till kravet ska betala böter.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att skälen till att vi reglerar våra ekonomiska och finansiella system är att de ska fungera bättre i medborgarnas intresse och att vi ska undvika svåra ekonomiska kriser eftersom dessa alltid drabbar vanliga löntagare hårdast.

Det bör därför understrykas att Sveriges ekonomi är välskött och att den finansiella stabiliteten är hög. Tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik har Löfvenregeringen vänt underskott till överskott, och statsskulden är i dag rekordlåg. Det ger oss förutsättningar att stärka samhällsstrukturer och att möta samhällsförändringar, och vi står rustade inför eventuella svårare tider.

De orosmoln som svävar över andra stater hålls undan i Sverige. Ekonomisk tillväxt, rättvis fördelning och stabilitet påverkar varandra i en helhet - en helhet som vi socialdemokrater alltid kommer att ta ansvar för.

(Applåder)

Anf. 11 Jakob Forssmed (KD)

Herr talman! Tack, Björn Wiechel, för anförandet! Jag tänkte fråga lite om den där helheten.

Du nämnde två åtgärder. Den ena var det förstärkta amorteringskravet, och den andra var ett ökat byggande. Men dessa åtgärder står emot varandra; de ingår inte i samma helhet. Nu ser vi ett kraftigt vikande byggande, där många pekar ut den första åtgärden som orsaken till det kraftigt vikande byggandet. Då finns det inte riktigt någon fungerande helhet.

Regeringen kan i och för sig försöka kompensera detta genom att pumpa ut ineffektiva miljarder till byggandet av hyresrätter. Men vi ser också i undersökningar att många människor vill bo i ett ägt boende och att dessa möjligheter nu minskar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Jag har en konkret fråga till Björn Wiechel. Finansinspektionen visar nu att de som har ändrat sitt beteende allra mest är de äldsta låntagarna på bostadsmarknaden. Är det detta som ni och regeringen vill uppnå med det förstärkta amorteringskravet? Vill ni att de äldsta ska bo kvar i sina bostäder i stället för att flytta till mer anpassade boenden och då träffas av kraftiga krav på amorteringar?

Anf. 12 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Tack för frågan! Till att börja med måste vi ta de risker som pekas ut med den höga skuldsättningen på allvar. Det är ett ansvar vi har, för detta är den enskilt största risken. Det var av det skälet som förslaget om förstärkt amorteringskrav lades fram.

Finansinspektionen har givetvis uppdraget att både följa utvecklingen och ompröva sådant här framöver. Vi ska se över alla regleringar utifrån detta.

Det finns en liten brist i Jakob Forssmeds argumentation. Vi fick höra en lång berättelse om alla dessa unga som inte kommer in på bostadsmarknaden och anledningen till det. Nu tar han upp frågan om de äldre. Ungas problem att komma in på bostadsmarknaden beror för det första på att det är skyhöga priser och för det andra på att det byggs för få bostäder. Amorteringskravet har inneburit en dämpad prisökning, vilket gör att fler har tillgång till marknaden. Regeringen har dessutom byggt bostäder.

Jag läste Jakob Forssmeds artikel i Dagens industri om bostadsbyggande - intressant på många sätt. Vi har ett ansvar här att inte bara se på bostadsbyggande och det ni kallar bostadskarriär för vissa Stockholmsgrupper. Vi måste se till hela landet. Jakob Forssmed kallar det ineffektivt, men det är många som har ringt till oss från hela landet och varit oroliga över den M-KD-SD-budget som tog bort stödet till bostadsbyggande runt om i landet. Många fick kaffet i vrångstrupen när de insåg vidden av er budgetpolitik.

Det är viktigt för hela landet att vi ser till att sörja för en bostadsinfrastruktur som klarar arbetsmarknad och välfärd.

Anf. 13 Jakob Forssmed (KD)

Herr talman! Först noterar jag att jag inte alls fick svar på min fråga om de äldsta bolånetagarna och deras ökade bekymmer med att flytta. Enligt Finansinspektionen är det de som har anpassat sig mest till den nya politiken.

Jag skulle vilja ställa två andra frågor. Ränteavdragen nämns inte alls av Björn Wiechel. Det vore ju ett sätt att förändra bördefördelningen lite. Vi är överens om att vi ska ha åtgärder som minskar skuldsättningen och som dämpar utvecklingen med en allt högre skuldsättning i hushållssektorn. Långsamt avtrappade ränteavdrag är ett sätt att göra det på ett fördelningspolitiskt mycket bättre sätt eftersom det träffar alla bolånetagare, inte bara de unga hushållen som vill komma in eller de äldsta hushållen som vill flytta. Detta tycker jag borde finnas i varje regerings verktygslåda i det här läget. Jag noterar dock att Socialdemokraterna hela tiden duckar i den frågan. Här vore ett svar på sin plats: Varför är man inte beredd att göra detta? Det skulle också kunna leda till att man ser över de kreditrestriktioner som i Björn Wiechels värld tydligen är helt oproblematiska men som de facto orsakar en del rörlighetsproblem och annat på bostadsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Jag skulle också vilja ha ett förtydligande av något som sas i en tidigare replik: Är det Björn Wiechels uppfattning att fler förstagångsköpare har tillgång till marknaden för ägda bostäder efter införandet av det förstärkta amorteringskravet? Det var nämligen det som påstods i replikväxlingen - att fler har denna tillgång. Är det korrekt uppfattat att Björn Wiechel anser att fler har tillgång till marknaden för ägda bostäder efter införandet av ytterligare en kreditrestriktion?

Anf. 14 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Det jag ser som ett problem är just den kraftigt ökade belåningen och att människor inte tar sig in på bostadsmarknaden. Vi hade några år då bostadspriserna steg med 30 procent under en kort period. Det är självklart att det finns många som inte klarar av att möta det.

Ett stort hinder i synnerhet för nya som ska etablera sig på bostadsmarknaden är egenfinansieringen. Det är väl egentligen den enskilt största delen. En sundare prisutveckling gör att färre slås ut och att fler har möjlighet att delta i förhållande till övrig ekonomisk tillväxt. Det är viktigt att människor inte hålls borta från bostadsmarknaden av prisökningar och att vi inte har en belåning som är en systemrisk.

Det här med ränteavdragen är väldigt intressant. Vi ska ju ha en skatteöversyn som en del av januariavtalet, vilket välkomnas, och där kommer förstås bostadsfrågan upp. Som vi har konstaterat hänger detta ihop. Frågan är vad man vill lösa. Vill man lösa hushållens skuldsättning? Vill man lösa en skattepolitisk fråga? Vill man få igång bostadsbyggande? Är det allting? Ska det här kompenseras i en annan ände av någonting annat? Givetvis påverkar detta hushållens ekonomi, och ingen av oss vill drastiskt förändra förutsättningarna för hushållen. Det här måste därför bakas in i en större överenskommelse.

Jag tycker att det är viktigt att nämna de fördelningspolitiska effekterna av såväl bostadsbyggande som skuldsättning. Vi tycker att det är angeläget att se till hela landet och alla inkomstgrupper i det här.

Anf. 16 Karolina Skog (MP)

Herr talman! Jag tänkte fokusera detta anförande, som faktiskt är mitt första i egenskap av riksdagsledamot, på frågorna om bostadsmarknaden och de utmaningar vi har vad gäller hushållens skuldsättning.

Det står klart att riskerna kopplade till hushållens belåning alltjämt är höga och utgör en risk för vår ekonomis stabilitet. Detta måste vi ta på stort allvar. Vi har i dag fått information från Finansinspektionen om att de åtgärder som vidtagits har lett till att de hushåll som tar på sig nya skulder har ändrat sitt beteende och tar lägre risker. Det måste ses som en god sak utifrån viljan att garantera stabilitet i ekonomin långsiktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Samtidigt står det klart att vi har grupper i Sverige som har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Vi har grupper som behöver söka upp socialtjänstens hemlöshetshjälp fast de inte har någon form av sociala problem och därmed inte är tänkta som mottagare av den typen av åtgärder. Den gemensamma faktorn för flera av dessa människor är att man saknar en anknytning till bostadsmarknaden, och det kan göra att man inte kommer in. Därför har vi ett gemensamt ansvar att sänka trösklarna både till hyresrätter och till de ägda bostäderna.

Från Miljöpartiets sida har vi föreslagit att titta på om statliga hyresgarantier kan vara en metod. Vi har tittat på Finland och sett att det är framgångsrikt där. De kommunala hyresgarantierna har ju aldrig blivit någon hit, men kanske ett nytt, reformerat system kan vara till hjälp för några.

Ett bosparkonto är en annan fråga som vi har lyft och som vi vill utreda närmare, detta för att hjälpa fler till det första lånet till den ägda bostaden. Det är många som vill äga sin bostad, och som vi ser det bör alla som vill det och som har en stabil inkomst faktiskt kunna äga sin bostad.

Men vi måste också ha en politik som möjliggör byggande av hyresrätter i hela landet. Vi har en väldigt ojämn bostadsmarknad som är överhettad och svag samtidigt i olika delar av landet. Jag som har varit ansvarig för bostadsbyggandet i en stad som Malmö vet att båda två kan rymmas inom samma kommun. Det kan geografiskt sett vara väldigt nära mellan en brist uppåt och en alldeles för svag bostadsmarknad där det nästan är omöjligt att få till byggande av framför allt ägarrätter. Här behöver vi ha ett arbete.

I januariavtalet finns en tydlig skrivning om att vi ska verka för ökad rörlighet på bostadsmarknaden. Jag delar Johan Pehrsons förhoppning att detta kan ligga till grund för strukturella reformer, inte minst kopplat till den skatteöversyn som också ska göras. Visst är det dags att vi hittar en modell för att ansvarsfullt trappa av ränteavdragen, exempelvis. Jag ser att vi med januariavtalet som grund har goda möjligheter att verka för en ökad rörlighet och därmed också för en mer jämlik bostadsmarknad i Sverige, samtidigt som vi tar ansvar för den ekonomiska stabiliteten i vårt land.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)