Torsdagen den 2 juli 2009

EU-nämndens uppteckningar 2008/09:41

2008/09:41, Torsdagen den 2 juli

1 §  Ekonomiska och finansiella frågor

Finansminister Anders Borg

Återrapport från ministerrådsmöte den 9 juni 2009

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 7 juli 2009

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Jag hälsar er välkomna till detta första EU-nämndsmöte under svenskt ordförandeskap som vi ska inleda med ordföranden i Ekofinrådet sedan i går, nämligen finansminister Anders Borg.

Först ska jag dock anmäla de skriftliga procedurer som har ägt rum sedan sist. Skriftlig procedur hade vi angående förra veckans A-punktslista. Det samrådet avslutades måndagen den 22 juni kl. 09.00. Vi har också haft skriftlig procedur angående utseendet av en ny litauisk kommissionär eftersom den förra blev president. Den avslutades i tisdags kl. 14.00. Även i det fallet angavs stöd för regeringens ståndpunkt.

Nu säger jag välkommen till Ekofinordförande Borg. Vi börjar med en återrapport från det sista tjeckiska Ekofinmötet den 9 juni. Jag ber ledamöterna att notera att återrapporten dels varit utsänd, dels är hemlig och bör behandlas därefter även efter detta möte.

Anf.  2  Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru ordförande! Förra Ekofinmötet präglades mycket av att vi hade behov av att dels få en fördjupad diskussion i tillsynsfrågorna, dels av att lite grann känna av hur landet låg i fråga om klimatarbetet. Det gjorde att en del av de andra punkterna togs kortare än som förmodligen hade blivit fallet om vi hade haft ett ”mer normalt” schema. Vi hade medvetet talat igenom att vi skulle försöka hålla diskussionen om läget relativt kort. Så blev det också.

När det gäller de internationella redovisningsstandarderna är det så att det har funnits en rätt stark synpunkt från ett antal länder, framför allt från Frankrike och Tyskland. Man vill följa vad man uppfattar som en amerikansk rörelse mot mer flexibla redovisningsstandarder. I det perspektivet kan understrykas betydelsen av att redovisningsstandarden inte blir en del av ett politiskt instrumentverk utan, som det ska vara, blir en standard för hur man redovisar tillgångar. Det är väl också, kan man lägga till, en svensk erfarenhet att det är relativt bra att man öppet och tydligt följer redovisningsregler och tar fram problemen snarare än att låta dem ligga kvar på balansräkningen under lång tid.

Nu blev det en relativt balanserad diskussion. På Ekofinmötet tidigare fanns det ett intresse från flera länder för att mer uttrycka en upprördhet över att IASB inte agerat med den snabbhet man kan önska. Till det bidrog att kommissionen hade svarat för en redovisning som visar att de amerikanska reglerna på några punkter är mer flexibla. Men på andra punkter är de europeiska reglerna mer flexibla, så det blev en balansering där.

En stor fråga var den om tillsynsramarna. Vi ska återkomma till det vid återrapporteringen från Europeiska rådet. Men vi gick här in mot Ekofin med ett mycket besvärligt läge. Det fanns ett stort antal reservationer, framför allt från engelsmännen som på en lång rad punkter hade bekymmer.

Vi hade en bra diskussion. Innan hade vi försökt undvika att få en situation där det blev alla euroländer, eller till och med alla tyngre länder, mot Storbritannien. Det hade varit beklagansvärt och bekymmersamt, för det hade förmodligen också bidragit till att försvåra Alistair Darlings situation. Det var därför, tycker jag, en mycket bra ton från dem som gjorde inlägg och en konstruktiv diskussion. Jag hade också flera enskilda överläggningar med Darling för att se hur vi kan föra de här frågorna framåt.

Vi landade i en lösning. Det lade grunden för det som kom att ske i Europeiska rådet. Jag ska återkomma till det, men jag vill nu säga att det blev mer långtgående och bättre än man kanske kunde ha befarat.

När det gäller klimatproblematiken var det ett mycket besvärligt läge. Våra vänner från Polen markerade tydligt att de kände att de var tvungna att sätta ned foten. I praktiken var vi också oroliga för att det skulle bli en mycket tuff diskussion ända fram till Europeiska rådets möte.

Inte minst tack vare att våra danska och holländska vänner ansträngde sig för att balansera diskussionen – det fanns de som ville vara betydligt hårdare och vi stödde naturligtvis den linjen och de som ville blockera upp så att säga – fann vi till slut en kompromiss med polackerna. Den blev kvarstående till Europeiska rådets möte. Vad den i praktiken betyder är att det före Köpenhamnsmötet kommer att finnas ett behov av en diskussion om principerna för bördefördelning. Man kan här väga fram och tillbaka. Men i praktiken var det, tror jag, den minsta möjliga kompromissen för att polackerna skulle föra detta framåt.

Vi hade också en diskussion om god sed på beskattningssidan. Här sker nu rätt betydande framsteg. Det fick vi avrapporterat senast i går från kommissionär Kovács. Det finns ett påtagligt intresse för länder som tidigare varit skattefrihamnar, eller vad man nu ska kalla dem för, för att nu börja anpassa sig till regelverket. Jag tror att det trycket kommer att tillta. Vi har en G 20-process i höst där ett stort antal länder kommer att trycka på därför att man behöver skatteintäkterna och att man ser finansiella risker med att små ekonomier har enorma finansiella system som de i praktiken så att säga har mycket svårt att ha bärighet för.

Anf.  3  ORDFÖRANDEN:

Tack så mycket för det! Som finansministern påpekade återkommer vi till flera av de här frågorna – dels de frågor som fortfarande behandlas, dels gäller det Europeiska rådets möte den 18 och 19 juni. Jag ber ledamöterna och också finansministern att i möjligaste mån nu hålla sig till återrapporten.

Anf.  4  SUSANNE EBERSTEIN (s):

Tack för rapporten! Det är bra om Liechtenstein – jag hoppas att det är Liechtenstein vi pratar om när det gäller punkt 5 om beskattning – visar ett påtagligt intresse. Det handlar om informationsutbytet på skatteområdet. Tidigare har vi påpekat att vi är mycket kritiska mot Liechtenstein. Från vår sida kommer vi naturligtvis inte att godkänna att Liechtenstein till exempel får komma med i Schengensamarbetet innan de har uppfyllt de krav som vi tycker ska finnas på insyn.

Min fråga blir därför: Har man kommit längre just när det gäller informationsutbytet? Tidigare har de sagt ja till räntor, men vi tycker man ska ha insyn också i kapitalvinster.

Anf.  5  MONICA GREEN (s):

Jag tänkte haka på med en fråga om just Liechtenstein. Det är så viktigt att vi kommer åt skatteparadisen och dem som ligger nära skatteparadisen. I fråga om sparandedirektivet, som gäller bara fysiska personer, har vi socialdemokrater sagt ifrån. Det ska nämligen gälla även juridiska personer. Det gäller då att man ska ha ett informationsutbyte och att man ska visa hur det går till.

Var det några diskussioner om hur man skulle ställa långtgående krav på Liechtenstein i det avseendet?

Anf.  6  Finansminister ANDERS BORG (m):

Låt mig börja med att vara tydlig om att det inte var någon omfattande diskussion på den här punkten. Det var då långt in på mötet. De flesta var väl, om jag får uttrycka det så, relativt utmattade efter bank- och klimatdiskussionerna. Det var därför mer en kort återrapportering.

Det har nu, som jag nämnt, skett framsteg när det gäller Liechtenstein och, tror jag, också ett antal andra länder som tidigare har varit skeptiska till arbetet med sparandedirektivet men som nu är beredda att röra på sig. Jag vet att kommissionen aktivt arbetar med några av de länderna för att få det hela ytterligare steg framåt. Vi kan notera att det har varit val i Luxemburg där Jean-Claude Juncker är återvald med mycket bred majoritet. Det gör väl att hans situation i frågan är något enklare än den tidigare varit.

Därför har jag nu en något mer optimistisk bedömning än tidigare när det gäller sparandedirektivet. Men den här frågan bör vi, tror jag, återkomma till efter G 20-mötet. Ska vi vara helt ärliga är det delvis det europeiska trycket och, kanske ännu mer, det amerikanska trycket som har fört de här frågeställningarna som helhet framåt.

Precis som vice ordföranden framhöll tillhör vi från svensk, tysk och holländsk – framför allt från tysk och svensk sida och från ytterligare något lands sida – dem som driver på detta arbete. Låt oss återkomma till det när vi till hösten har ett skarpare läge.

Anf.  7  ORDFÖRANDEN:

Vi tackar för informationen om återrapporten och lägger den till de hemliga handlingarna.

Då går vi vidare till information och samråd inför Ekofinmötet den 7 juli. Som vanligt finns det A-punkter, men dessa behandlas utanför detta sammanträde. Vi börjar med punkt 3, Presentation av ordförandeskapets arbetsprogram som ska debatteras offentligt. Detta har varit utsänt in extenso.

Anf.  8  Finansminister ANDERS BORG (m):

Låt mig säga att mötet den 7 juli, som är vårt första, inte präglas av att det är några riktigt stora och kontroversiella frågor som ska avgöras. Jag tror att det mer kommer att präglas av att vi rapporterar om vårt ordförandeprogram och av att det blir en viss diskussion om det. Men det är inte så att säga ett riktigt tungt Ekofinmöte. Detta är inte så ovanligt just i juli. Jag ska presentera arbetsprogrammet och som ordföranden påpekat innehåller det få överraskningar.

Sverige prioriterar att vi fortsätter att arbeta med att lindra den ekonomiska krisen. Det är, som bekant, en tung prioritering från vår sida att hitta ett bättre och mer omfattande regelverk för de finansiella marknaderna. Så småningom måste vi också fördjupa diskussionerna om hur vi ska återställa god ordning i offentliga finanser, inte minst mot bakgrund av att vi under vårt ordförandeskap har att hantera både kommissionens rapport om hållfastheten i offentliga finanser och effekterna av en åldrande befolkning.

I diskussionerna om Lissabon och, naturligtvis, om den allmänna ekonomiska politiken kommer vi att understryka betydelsen av att vi gemensamt försöker hitta förhållningssätt som bidrar till att förhindra att arbetslösheten ökar och till att vi så småningom kan se en nedgång av denna. Det är naturligtvis bekymmersamt om vi skulle se en upprepning av det historiska mönstret med en lång uppgång av arbetslösheten i Europa som sedan biter sig fast på en högre nivå.

När det gäller Lissabon är det vår ambition att föra en grundläggande politisk diskussion. Men tanken är att Lissabonstrategin under det spanska ordförandeskapet ska tas i uppdaterad form på vårtoppmötet.

Klimatfrågan blir naturligtvis stor. Alla har väl noterat att detta är en mycket viktig prioritering för hela det svenska ordförandeskapet, så också för Ekofin. Redan nu, och kanske ännu mer i början av hösten, kommer vi att se att G 20-toppmötet blir av mycket stor betydelse. Det ankommer på oss att nu se till att det finns en aktiv europeiskt samordnad ståndpunkt i de avgörande frågorna om G 20. Det arbetet har redan inletts i och med att min statssekreterare Per Jansson deltagit på ställföreträdandemötena i G 8-kretsen.

Jag tror att jag nöjer mig med detta. Vi kan återkomma till åtminstone en del av frågorna när det gäller toppmötet och sedan när det gäller riktlinjerna för arbetet med G 20.

Anf.  9  BÖRJE VESTLUND (s):

Fru ordförande! Jag har en fråga om Lissabonstrategin post-2010. Ett par saker tycker jag saknas här – saker som det i svenska parlamentet har rått stor enighet om. Det är att ett jämställdhetsperspektiv ska finnas med.

Jag noterar att man vill ha bättre tillgång till barnomsorg och att kvinnors arbetskraftsdeltagande ökar. Det är väl bra. Men det finns andra bitar, till exempel kvinnligt företagande. Vi vet att regeringen har varit aktiv för att få i gång detta, men det finns inte med i denna del av Lissabonstrategin. Är det då inte idé att man lägger fast att detta också är viktiga frågor?

Anf.  10  Finansminister ANDERS BORG (m):

Det ligger mycket i Börje Vestlunds båda synpunkter.

Tanken är inte att vi här ska få en bred diskussion om nya mål för Lissabonstrategin. Det var ett mycket omfattande arbete som gjordes, och i grunden tror jag att det finns en samsyn om att de mål och indikatorer som man har tagit fram är bra. Problemet har snarare varit att vi inte har rört oss mot målen i den takt man skulle önska.

Det avgörande för oss under hösten blir att hitta enighet eller åtminstone början till en enighet om ett antal punkter där man förstärker genomförandeaspekten av Lissabonstrategin. Självfallet är det alltjämt en viktig svensk prioritering att vi ska arbeta för jämställdhet. Även om det nu inte står något specifikt om kvinnligt företagande ska det inte tolkas som att detta inte är centralt.

Man ska dock komma ihåg att Lissabonstrategin även behandlas i ett antal andra rådskonstellationer. Ekofinrådets möten brukar handla om snäva ekonomisk-politiska frågor, om jag får uttrycka saken så.

Det ligger alltså ingen värdering i detta. Jag ska gärna ta till mig Börje Vestlunds synpunkt.

Anf.  11  PER BOLUND (mp):

Det gläder mig att klimatfrågan är uppe på agendan. Vi vet att finansiering av åtgärder för klimatanpassning och minskande av utsläpp i sydliga länder är en mycket viktig fråga inför Köpenhamnsmötet och kanske en av de mest avgörande knäckfrågorna. Därför anser vi att det är viktigt att EU snabbt kommer ut på banan med förslag på hur stora summor man kan tänka sig att föra över till fattigare länder och vilka mekanismer man kan använda. Det vore intressant att höra finansministerns syn på det.

För att det ska kunna bli ett bra resultat i Köpenhamn behövs det förslag ganska tidigt under hösten. Hur ser finansministern på möjligheten att få fram sådana förslag?

Anf.  12  Finansminister ANDERS BORG (m):

Vi har ingen avvikande syn från det Per Bolund understryker.

Den svåra frågan blir hur vi förhåller oss till Polen och hur vi hittar tillräckligt väl utvecklade principer för bördefördelning för att vi ska kunna föra arbetet framåt utan att därmed blockera möjligheten för Europa att vara pådrivande. De länder som har deltagit i diskussionen med en lite annan hållning än Polen – till exempel Danmark, Holland och Sverige – har sett detta som delvis ett problem. Om man i detalj ska förhandla om en europeisk bördefördelning är det näst intill omöjligt att vi skulle nå fram med ett aktivt pådrivande arbete under tidig höst.

Nyckeln måste vara att vi löser mer av frågeställningen: Vad är principer för bördefördelning? Den diskussionen har väl ännu inte varit så där alldeles klar, om jag uttrycker mig lite försiktigt.

Anf.  13  MONICA GREEN (s):

Jag har en följdfråga om just detta med bördefördelning. Ett sätt att få med sig andra länder är att själv gå före och visa att det går att förändra här hemma, alltså att ta på sig ledartröjan. Nu har den borgerliga regeringen bestämt sig för att tona ned detta. Man tycker att det är viktigare att andra länder kommer i kapp Sverige. Det kanske vore smart att visa att vi flyttar fram positionerna ännu mer för att få med till exempel Polen.

Anf.  14  Finansminister ANDERS BORG (m):

Jag hade inte för avsikt att ha en svensk debatt om klimatfrågan här. Nu håller vi på att förbereda Ekofinmötet. Jag tror inte att någon i Ekofinrådet eller i något annat råd har någon annan uppfattning än att Sverige är extremt pådrivande i denna fråga.

Vi måste dock lyssna in vad våra vänner i Polen säger och vi måste hitta framsteg när det gäller principer för bördefördelning om det ska vara möjligt att nå framåt. Jag tror inte att något som vi kan göra här i Sverige i grunden påverkar det polska ställningstagandet. Det måste tas fram i kärnarbete.

Anf.  15  ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi för den informationen.

Vi går vidare till punkt 4, Uppföljning av Europeiska rådets möte den 18 och 19 juni. Den frågan behandlades här i nämnden senast den 17 juni med statsministern i samråd inför Europeiska rådets möte. Då fanns det stöd för regeringens ståndpunkter, men det anmäldes avvikande meningar från s, v och mp i olika delar, och detta får naturligtvis oppositionspartierna förklara själva. Vi hade den 5 juni samråd i EU-nämnden inför Ekofin, som i sin tur spelade in till toppmötet. Då fanns det stöd för regeringens ståndpunkt med avvikande mening från v.

Anf.  16  Finansminister ANDERS BORG (m):

Givet att det att skärpa finanstillsynen är en av de övergripande prioriteringarna under det svenska ordförandeskapet måste man säga att Europeiska rådets möte den 19 juni var en framgång. Det hade före mötet framställts som att det fanns en klyfta mellan en majoritet av medlemsländerna och Storbritannien. Jag tror att de starka åtaganden som Gordon Brown har gjort internationellt, inte minst i G 20-sammanhang, för att skapa en ny finansiell infrastruktur gjorde att han var i en sådan sits att han inte kunde vara en blockerande faktor här. Vad vi därmed i praktiken har fått är en politisk ledning för kommissionens arbete. Därmed kommer vi med stor sannolikhet att få ett makroriskråd. Precis som i USA, när man nu gör om strukturen där, kommer huvudansvaret att ligga på centralbankerna, i nära koppling till EFK och i samråd med de tre tillsynsmyndigheterna på mikronivå.

Man har löst frågan genom att det ska vara Europeiska centralbankens allmänna råd som väljer en ordförande till det här organet. I praktiken innebär det att det får anses vara klart att det är Jean-Claude Trichet som så småningom blir ordförande. Vi kan också gissa vem som sannolikt blir viceordförande. Det har varit underförstått att det måste finnas en stark representation för icke-euroländers ledande centralbanker, och då förefaller det troligt att engelsmännen får en tung roll.

Vi är överens på politisk nivå om att det ska vara tre mikromyndigheter. De ska ha möjlighet till bindande medlingsbeslut.

Vi får verkligen uppskatta att engelsmännen har ansträngt sig för att ta sig framåt här, inte minst Darling. Redan vid Ekofinmötet underströk han att det är avgränsningen av det finansiella ansvaret som är nyckeln. Fattar man bindande medlingsbeslut som i praktiken får mycket långtgående offentligfinansiella konsekvenser är det klart att det måste finnas avgränsningar och tydligheter. Den formulering man nu har valt är att medlemsländernas statsfinansiella ansvarstagande inte ska påverkas av detta.

Mikromyndigheterna får även fullt tillsynsansvar när det gäller kreditvärderingsinstitut.

Det som nu kommer att följa är att vi får ett mer detaljerat lagstiftningsförslag, förmodligen i ett tidigt skede av hösten. Jag tycker att det skulle vara en stor fördel om lagstiftningstexten kunde finnas på plats inför finansministermötet och framför allt stats- och regeringschefsmötet inför G 20, det informella Ekofin. Vi har då en möjlighet att åtminstone inleda diskussioner och det IMF-möte som sedan följer inom loppet av tio dagar i slutet av september och början av oktober. Det skulle skapa en inramning som gör att det blir ett mycket starkt tryck på att föra frågan framåt.

Det har sagts att hela processen ska återrapporteras till Europeiska rådet i oktober, vilket betyder att vi ånyo får ett ytterligare politiskt tryck att göra framsteg i frågan.

Detta är svårt, och djävulen bor som sagt i detaljerna, men jag skulle säga att det nu finns bättre förutsättningar att göra framsteg än vi kunde ha väntat oss. Det betyder i och för sig inte att det är goda förutsättningar, men jag vill säga att de är bättre än dåliga.

Europeiska rådet landade i att man inte tog någon ny tung diskussion om klimatfinansieringen. Jag hade kanske väntat mig att vi skulle få en lång nattlig omförhandling av allt detta, men jag tror att många kände att man efter den relativt konstruktiva men också öppenhjärtiga diskussion som varit på Ekofin inte orkade öppna diskussionen i ett varv till. Därmed gled så att säga Ekofinslutsatserna rätt igenom Europeiska rådet på den punkten.

Anf.  17  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Inför fortsatt behandling av den del som avser finansmarknadstillsyn ska jag nämna att det i den här frågan har varit överläggningar i finansutskottet. Dem kommer vi att förhålla oss till när vi närmar oss detta mer i detalj, det vill säga vid ett kommande möte.

Då finner jag att det finns stöd för regeringens upplägg inför fortsatta förhandlingar i dessa frågor.

Vi går vidare till punkt 5, Förberedelser inför G 20-gruppens möten. Här är underlag utsänt, i utskick 2, där en så kallad färdplan finns. Nu föreligger diskussion.

Anf.  18  Finansminister ANDERS BORG (m):

I grund och botten tror jag att det är lite för tidigt att förhålla sig till hur G 20-mötena under hösten kommer att te sig. Som det nu verkar kan man enligt tidningarna se att tunga internationella institutioner som IMF och OECD har reviderat upp sina prognoser för tillväxten, kanske inte så mycket för Europa som för Asien och USA.

G 20-mötena sker därmed i en situation där vi har sett ett mycket kraftigt tillväxtfall, som vi kanske inte har upplevt sedan depressionen, men där det också finns en del tecken på att världsekonomin stabiliseras. Det skulle då tala för att man utvärderar en del av de åtgärder som har vidtagits snarare än att man tillför mer av åtgärder på den akuta krishanteringen.

Jag tror alltså att en del andra tunga frågor kommer att hamna i fokus. En är naturligtvis hur vi ska leva upp till alla åtaganden om att förstärka finansieringen för IMF och de andra Bretton Woods-institutionerna. Det kommer förmodligen att bli en fortsatt diskussion om styrning, alltså governancefrågor, för både IMF och Världsbanken, vid de här tillfällena.

Vi behöver fördjupa diskussionen om hur vi skärper regelverk och tillsyn på de finansiella marknaderna. Därtill tror jag att det finns ett starkt tryck för att fortsätta arbetet med de icke samarbetsvilliga jurisdiktionerna, som det heter, det vill säga skatteparadisen i mer dagligt tal, och möjligtvis även klimatfrågan.

Den svenska rollen och den svenska ambitionen i detta är att vi ska göra vårt yttersta för att lägga grunden för europeiska positioner. Vi har redan klarlagt att vi ska ha ett informellt finansministermöte den 2 september för att ta fram terms of reference för det europeiska agerandet i G 20-sammanhang.

I det perspektivet bör det understrykas att om det kommer upp governancefrågor när det gäller IMF och Bretton Woods är det viktigt att vi hittar lösningar där inte bara de stora europeiska länderna som är med i G 20 har en möjlighet att göra sin röst hörd utan att också alla de europeiska länder som har intresse i dessa frågor får möjlighet att driva sin hållning. Det bygger i så fall på att vi har tydliga terms of reference som vi kan agera utifrån vid mötena.

Det är också viktigt att komma ihåg flödet av möten: De förberedande finansministermötena och ställföreträdandemötena landar i det stora toppmötet, som sedan går över i ett informellt Ekofin, som därefter går över i ett IMF-årsmöte i Istanbul, där vi i praktiken har ett sammanhängande sammanträde som pågår i uppemot åtta nio dagar i olika konstellationer.

Anf.  19  BENGT-ANDERS JOHANSSON (m):

I den andra strecksatsen kan man läsa om regeringens position, nämligen vikten av att regleringstankarna inte stannar bara på EU-nivå utan att man ser till att försöka få dem globalt accepterade. I återrapporten konstaterar man att Tyskland och Frankrike hade en del synpunkter på detta med procyklikaliteten. Vad är finansministerns bedömning av möjligheten att kunna implementera detta i en större församling än EU? Är det alldeles för tidigt att ha någon uppfattning, eller finns det någon form av resonemang med de övriga delarna i världen som gör att vi kan se ett hopp om att hitta en lämplig avvägning?

Anf.  20  ORDFÖRANDEN:

Vi funderar lite i presidiet eftersom det här är lite grann på gränsen mellan information och förhandlingsupplägg. Jag avser ändå att behandla detta som ett inriktningsbeslut eftersom det händer så mycket innan riksdagens ordinarie arbete i till exempel finansutskottet upptas. Det är upp till finansutskottet att engagera sig hela sommaren. Eftersom vi sitter med finansministern i dag inför allt som ligger på bordet, och en tydlig ståndpunkt är angiven, förhåller vi oss till den i dag.

Anf.  21  PEDER WACHTMEISTER (m):

Det här är en kanske något ovidkommande fråga, men den är intressant. Vi talar mycket om Lettland och vad som händer på andra sidan i Baltikum. Om Kalifornien ställer in sina betalningar, vilket har framkommit i dag på morgonen, vad innebär det för balansen i ekonomin? Det är en av världens största ekonomier.

Anf.  22  MONICA GREEN (s):

Jag tänkte också ställa frågor om hur man ska växla upp detta på en högre nivå än EU-nivå. Jag uppfattade inte riktigt vad Anders Borg sade – även de små länderna ska få driva sin hållning. Anders Borg menar väl ändå att vi ska ha en EU-hållning, att vi först ska komma överens innan länderna driver sina egna hållningar, till exempel de som är med i G 20. Jag skulle vilja bena ut det lite.

Jag blir lite orolig när ordföranden säger att det händer så mycket under sommaren så att vi kanske inte hinner reagera. Jag vill att vi i så fall inte fattar beslut. Det känns oroväckande om det ska hända saker under sommaren som vi inte hinner reagera på och inte får information om. I så fall vill Socialdemokraterna ha en egen hållning eftersom vi inte vill köpa grisen i säcken och bara säga ja till någonting som vi sedan inte vet vad det utvecklas till. Om det är fråga om dessa streckpunkter behöver vi i så fall ha lite mer kött på benen innan vi sätter ned foten.

Anf.  23  ORDFÖRANDEN:

Jag förtydligar gärna. Vi sätter inte ned foten skarpt i dag, utan vi har två grader – egentligen tre – av beslut i nämnden. Jag menar att det absolut är så pass mycket innehåll i frågan att vi bör använda det mjukare beslutet, nämligen att förhålla oss till upplägg inför fortsatta förhandlingar. Det innebär inte slutligt avgörande i dag, utan det innebär snarare att det rör på sig och har innehåll redan nu. Därför är det relevant att göra mer än att tacka för informationen – det andra vi kan göra när det händer nya saker.

Om eller när regeringen behöver nytt mandat, ändrad position och så vidare förutsätter jag att regeringen kontaktar riksdagen och att riksdagens både EU-nämnd och finansutskott håller koll på läget och återkommer. Vi stänger ingen dörr i dag; snarare vill jag hålla den öppen genom att förfara så här i dag.

Anf.  24  PER BOLUND (mp):

Fru ordförande! Jag reagerade på den första punkten om vad regeringen anser om IMF. Man vill göra en tydlig koppling mellan finansiella bidrag och inflytande. Vår syn är att även den fattiga delen av världen måste ges ett starkt inflytande i internationella organ för att de ska få legitimitet. Jag kan inte riktigt se att det stämmer överens med regeringens hållning. Hur ser regeringen på det problemet, det vill säga att fattiga länder aldrig kommer att kunna ge substantiella bidrag och därmed med den här hållningen inte heller få inflytande?

Anf.  25  Finansminister ANDERS BORG (m):

Jag börjar med Bengt-Anders Johanssons fråga. Ett av de G 20-beslut som fattades var att gradera upp Financial Stability Forum till Financial Stability Board. Det ska göras till ett beredningsorgan för IMFC när det gäller beslut som har att göra med normering av de finansiella marknaderna. Det är Mario Draghi, den italienska centralbankschefen, som är ordförande. Jag hade möjlighet att ha en överläggning med honom för någon vecka sedan.

FSB kommer inför G 20 att förbereda en lång rad frågor som bland annat rör kapitaltäckning. Det börjar nu växa fram en samsyn om att banker har verkat med alldeles för låg grad av kapitaltäckning. Man kan naturligtvis ha lite olika uppfattningar. Tyskland har ett specifikt problem och en specifik uppfattning om vad man på kort sikt bör göra med kapitaltäckningsreglerna. På lång sikt tror jag att vi kan utgå från att det kommer att ske en skärpning av kapitaltäckningskraven.

Det här gäller också redovisningsstandarderna, som behöver koordineras över Atlanten. Det pågår ett arbete inom FSB för regelverk för bonusar och ersättningar. Vi kan notera att när det gäller tillsyn på mikronivå och vad gäller makrorisker har det skett rätt betydande förskjutningar. Till att börja med ska även USA omfattas av FSAP, det vill säga program som Stefan Ingves en gång i tiden utvecklade på Valutafonden. Därtill kommer att både i USA och i Europa är vi på väg att skapa makroriskråd med relativt likartad inriktning där centralbankerna på respektive sida av Atlanten kommer att ha ett tydligare sådant ansvar. I USA har de klargjort tillsynsstrukturen, med kanske delvis en annan inriktning än i Europa. De har gett ytterligare befogenheter för sin centralbank på det området.

Sedan var det Peder Wachtmeisters fråga om Kalifornien. Kalifornien är världens tredje största ekonomi. Man är beroende av konjunkturkänsliga delar i världsekonomin. Det gör att i praktiskt taget varje – jag kan inte ta gift på det – större ekonomisk kris har Kalifornien varit relativt illa ute. Nu har man problem igen med sina offentliga finanser.

Jag är inte säker på vilka exakta slutsatser man ska dra av detta. Jag föreställer mig att amerikanerna kommer att lägga stor vikt vid att hantera detta på ett någorlunda kraftfullt sätt.

Vad gäller Monica Greens fråga om stora och små länder kan vi konstatera att erfarenheter från G 8 och G 20 är att de stora länderna tenderar att inta de stora ländernas egna positioner. De som företräder helheten i Europa tenderar att vara kommissionen respektive ordförandeskapet. Ordförandeskapets och kommissionens möjligheter att göra det på ett effektivt sätt bygger på att det finns uppgörelser som ger en grund för att man faktiskt kan konstatera mot de stora länderna att de nu faktiskt är överens i Europa. Det är framför allt för de länder som är lite mindre som de gemensamma ståndpunkterna är av stor vikt. Det är därför det blir så centralt för oss att driva att det finns en gemensam terms of reference för G 20-mötena. Jag tror inte att det går att förhindra att det ändå finns en situation där de stora länderna tenderar att företräda de stora länderna.

Per Bolund ställde en fråga om inflytande. Sverige har traditionellt drivit exakt den hållning som Per Bolund beskriver. Samtidigt måste vi konstatera att i finansieringsprogrammen av IMF bidrar den nordisk-baltiska kretsen med 17,3 miljarder dollar. Det betyder att det nordisk-baltiska bidraget är, inräknat de bilaterala bidragen, större än de franska och engelska samt är det näst största europeiska bidraget vid sidan av det tyska.

Då är det naturligtvis orimligt att det förs en diskussion som återrapporteras i medierna kring temat att man borde förändra sammansättningen av styrelsen, till exempel dra ned på antalet styrelseplatser eller se till att mindre europeiska länder inte har en egen representation utan ingår i till exempel större länders styrelseplatser.

Jag tycker att vi kan driva ståndpunkterna samtidigt. Vi anser att Norden och Baltikum bör ha en möjlighet att ha en representation i styrelsen. Vi anser att balansstrukturen måste vara sådan. Nu antog vi kvotöverenskommelsen för förra året, men vi fortsätter även i arbetet med Världsbanken att driva på för inflytande och mer rimligt och rättvist inflytande för utvecklingsländerna. Det kan inte vara på bekostnad av att de stora länderna behåller sitt inflytande och att man i stället tar ifrån de små länderna inflytande, särskilt de små länder som är stora bidragsgivare.

Anf.  26  MONICA GREEN (s):

Finansministern säger att vi lever upp till åtaganden när det gäller både regelverk och tillsyn. Jag lägger till frågan om kostnader. Men finansministern kanske tycker att han gav svar genom Per Bolunds fråga. Finns det mer att säga om kostnaderna?

Anf.  27  Finansminister ANDERS BORG (m):

Än så länge har det inte skett någon ytterligare utvidgning av åtagandena för extrafinansieringen inför IMF. Det har förts diskussioner om att man inför G 20-mötet skulle få ytterligare utfästelser.

Utifrån en kanske mer trist och svensk syn kan man säga att vi borde fokusera på att faktiskt få fram de pengar som folk har lovat snarare än att häva upp rösten för större bidrag. Ordning och reda måste på något sätt vara utgångspunkten.

Nu har det utlovats mycket resurser, och det måste vara en betoning av G 20 deliverables, det vill säga se till att mötet handlar om att leva upp till utfästelserna. Sverige har redan fattat de nödvändiga besluten på det området. Riksbanken har också, via Riksgäldskontoret, förstärkt sin valutareserv med anledning av de ytterligare åtagandena.

Anf.  28  ORDFÖRANDEN:

Jag finner att det finns stöd för regeringens här redovisade upplägg inför fortsatta förhandlingar i denna fråga. Vi har säkert anledning att återkomma både här och i berört utskott.

Då kommer vi till punkt 6, Slutsatser om procyklikalitet. Frågan har diskuterats förut, men i just denna form är den ny i nämnden – på basis av EFC:s rapport. Utkast till slutsatser är utsänt, liksom rapportmaterial.

Anf.  29  Finansminister ANDERS BORG (m):

Det är väl alldeles tydligt och uppenbart att instabiliteten i det finansiella systemet är en viktig störfaktor i den internationella ekonomin. En del av det är att regelverket för bankerna gör att bankerna tenderar att agera procykliskt. Man blåser upp lånebasen i goda tider, och man stramar åt hårdhänt i dåliga tider.

Problemet har uppmärksammats av många. Därför tillsatte vi i höstas en arbetsgrupp om procyklikalitet. Gruppen har återrapporterat med förslag till bättre övervakning av systemrisker, upprättande av ramverk för sunda ersättningssystem, förfinade redovisningsregler och – den mest kontroversiella frågan – uppbyggnaden av kontracykliska buffertar.

Nu har vi ett utkast till rådsslutsatser. Det råder, som det nu ser ut, en betydande enighet om detta. Det finns några länder som alltjämt har bekymmer. Det har väl framgått att Tyskland på kort sikt har haft intresse av att föra en diskussion i en riktning där man eventuellt har en ambition att mjuka upp reglerna om kapitaltäckning. Jag tror att förutsättningarna för att vi ska nå enighet är relativt goda.

En uppbyggnad av kontracykliska buffertar skulle innebära att bankerna får en något starkare hållfasthet och något större möjlighet att balansera den typen av procyklikalitet som ligger i kapitaltäckningsreglerna. Det är i grunden något som skulle kunna bidra till en förbättrad finansiell stabilitet.

Anf.  30  ORDFÖRANDEN:

Jag finner att det finns stöd för regeringens ståndpunkt.

Vi går vidare till punkt 7, Genomförande av stabilitets- och tillväxtpakten. Den punkten är uppdelad i tre delar, nämligen 7.1 Underskottsförfarandet – Antagande av rättsakter, 7.2 Uppdaterade stabilitets- och konvergensprogram – Antagande av rådets yttranden samt 7.3 Budgetmål på medellång sikt – Diskussion. Den tredje delen har blivit en övrig fråga, och den ska diskuteras som sådan, det vill säga som en informationspunkt för vår del, på initiativ av Slovenien.

Delarna 7.1 och 7.2 är skarpa. Här finns underlag utsänt. Vi har dock inte skickat ut hela rapporterna, men de finns tillgängliga för nämndens ledamöter – och de har funnits tillgängliga för särskilt intresserade.

Anf.  31  Finansminister ANDERS BORG (m):

Det här är inte något kontroversiellt ärende. I och med att det finns så många länder som har excessive deficit procedure på sig, kommer vi i praktiken att i år, och kanske ännu mer nästa år, ha ett stort antal sådana ärenden.

Nu ska vi fatta beslut om alltför stora underskott i Litauen, Malta, Polen och Rumänien, och vi ska göra en uppdatering för Ungern.

Det anses att det ska föreligga särskilda omständigheter för Litauen, Polen och Rumänien. De ska därför ha möjlighet att få en något längre korrigeringsperiod. Det gäller inte Malta. Där är bedömningen att underskotten är av mer strukturell natur och att Malta inte är särskilt hårt drabbat. Därför blir det en kortare anpassningsperiod.

I Ungerns fall ska man understryka att även om landet har varit under en excessive deficit under rätt lång tid, sedan 2004, börjar det nu ske rätt betydande framsteg.

Ungrarna ligger nu på underskottsprognoser på strax under 4 procent, vilket för två tre år sedan var en mycket hög siffra, men det har nu blivit en relativt god siffra. Ungrarna har börjat få ordning på sitt hus, och det finns en stark politisk vilja att fortsätta det arbetet.

Sedan har vi diskussionen om konvergensprogrammen. Den kommer inte heller att bli så kontroversiell.

Det som är mer intressant – det kanske inte är just på grund av detta möte, men jag vill ändå ge en information till nämnden om det – gäller arbetet med medium term objectives, alltså medelfristiga mål. De har vid sidan av stabilitets- och tillväxtpakten varit en nyckel i ramverket. Vi fattade beslutet där vi gav stabilitets- och tillväxtpakten högre grad av flexibilitet. Utifrån det svenska ordförandeskapet fattade man sedan beslut om de tre Stockholmsprinciperna, att vi skulle börja arbeta med långsiktig uthållighet och beakta kostnader för pensionssystem och därigenom väga in det i långsiktig uthållighet. Vi har haft ett långt arbete att utveckla dessa åldranderapporter. Vi fick en i våras. Det arbetet har nu förts så pass långt framåt att man börjar känna att man har en relativt enhetlig metodologi kring det. Man har nu funnit en modell – det är helt enkelt en formel – där man väger samman hur mycket man avviker från 60-procentsmålet om skuld och hur mycket implicita åtaganden som man har på pensionssidan. Då har man närmast helt godtyckligt valt att sätta vikten 033 på dessa implicita åtaganden.

Detta är ett gammalt Ekofinbeslut från september 2007, om jag minns rätt, att vi från 2009–2010 ska börja tillämpa denna modell med ett mer mekaniskt sätt att räkna fram medium term objectives. Det skulle vi göra för i år respektive nästa år. Nu blir väl slutsatsen att vi börjar göra det för 2010. Men notera att eftersom det råder särskilda omständigheter och stabilitets- och tillväxtpakten öppnar för det är det nu inte fråga om att de medelfristiga målen ska uppnås 2010 – det var det beslut som vi fattade i Berlin för några år sedan – utan nu har vi enats om metodologin. Det ger en viss fasthet åt detta och lite mindre grad av politisk godtycklighet. Det tycker jag är ett rätt bra framsteg när vi sedan ska återkomma till frågan hur vi ska nå de medelfristiga målen, när vi har bestämt oss för att åter göra det.

I detta sammanhang har Slovenien rest en särskild fråga. De har en liten statsskuld men ett stort bekymmer med sina åtaganden för pensionssystemet. Ni kommer säkert ihåg S 2-indikatorn, det vill säga hur mycket som man skulle behöva höja skatterna eller sänka utgifterna för att man skulle ha långsiktig balans i de offentliga finanserna. Där ligger Slovenien på 8 procent. Det är en relativt kraftfull åtstramning som skulle behöva göras alldeles oavsett konjunkturläget. De är alltså lite av ett bekymmerfall i detta sammanhang.

Vi ska naturligtvis lyssna på vad slovenerna säger. De har understrukit att de håller på med pensionsreformer och ett långsiktigt arbete här. Vad detta gör i praktiken är att man får en avvägning i finanspolitiken mellan å ena sidan vilken grad av överskott som man har på kort sikt och å andra sidan om man har gjort pensionsreformer och har uthållighet i sitt hälso- och sjukvårdssystem och sin äldreomsorg som gör att man därigenom har en långsiktig uthållighet. Det har varit mycket gynnsamt för Sverige att det förhåller sig på det sättet eftersom vi har relativt god kostnadskontroll i hälso- och sjukvård respektive i pensionssystem.

Nu kommer vi att ha en diskussion om Slovenien. Vi ska naturligtvis lyssna på dem. Jag talade med den slovenske finansministern i går. Slovenien har även haft överläggningar med kommissionen. Det är viktigt att de får en möjlighet att ge uttryck för den upplevelse som de har. Men vi ska komma ihåg att det finns rådsbeslut. Följaktligen skulle det krävas enhällighet för att riva upp detta. Det är ett långt arbete som har gjorts på metodologin. Där tror jag att Slovenien nu signalerar att de inte vill återstarta det.

I grunden är det nog så att det inte finns några betydande möjligheter för att öppna för särskilda undantag för Slovenien. Det finns redan ett särskilt undantag för Grekland som har ett hårt krav på sig när det gäller att hantera sina underskott. Slovenien har inte alls lika stora bekymmer där. Vi ska naturligtvis lyssna på slovenerna, och det ankommer på oss att försöka hitta en rimlig lösning. Men som förutsättningarna nu ser ut kan vi nog mest ha ett tillfälle för slovenerna att ge uttryck för sina uppfattningar.

Anf.  32  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Det var alltså en föredragning av hela punkt 7 – 7.1, 7.2 och 7.3 – och egentligen också punkt 8, Övriga frågor.

Anf.  33  MONICA GREEN (s):

När det gäller Litauen finns det särskilda åtaganden på andra sätt. Litauen ska få hjälp både från IMF och på annat sätt. Kommer Litauen att inleda underskottsförfaranden? I så fall undrar jag hur det kommer sig att Estland och Lettland har kommit undan bättre än Litauen? Finns det särskilda åtaganden som Litauen har gjort men som inte de andra två länderna har gjort och som medför att man nu drabbas särskilt hårt? Eller finns det något annat som man borde lära sig av? Jag antar nämligen att dessa länder inte är de enda länderna som kommer att gå igenom underskottsförfaranden. Fler länder kommer att bli drabbade.

Jag har en fråga när det gäller pensionsreformen, som Anders Borg kallar den. Ställs det också krav när det gäller vid vilken ålder man går i pension, eller kan man ha olika pensionsålder? I Italien går många i pension vid 60 års ålder, men där klarar man än så länge sitt budgetunderskott. Kan man ställa hårdare krav på de länder som inte klarar budgetunderskottet, trots att de kanske har en högre pensionsålder?

Anf.  34  Finansminister ANDERS BORG (m):

Jag ska börja med den senare delen av Monica Greens fråga och sedan ta upp Baltikum.

Det är upp till varje land att organisera sitt pensionssystem. Det är en avvägning mellan fördelning, standard och så vidare som man har att pröva i ett pensionssystem. Det som är det gemensamma intresset är att oavsett vad man har valt ska det vara långsiktigt finansiellt hållbart. Annars riskerar man att sprida kostnaderna för det på andra medlemsländer via högre räntor och större ekonomisk instabilitet.

Om man vill ha höga skatter till sitt pensionssystem och därigenom ha sämre välfärd på andra områden, om man vill ha en mer flexibel pensionsålder, en stark koppling mellan avgiftsinbetalningar och pensioner som vi har eller som i Storbritannien där man har andra pensionslösningar, det är det politiska valet som måste göras i varje medlemsland.

Det finns inte något krav på vad slovenerna ska göra här, utan det är upp till dem själva. Finansministern rapporterade att de har diskuterat att sänka pensionsersättningen. Det är naturligtvis ett val i förhållande till att i stället höja pensionsåldern eller som i Sverige ha en mer flexibel pensionsålder men där en tydlig koppling utgör en stark drivkraft för människor att stanna kvar på arbetsmarknaden.

Vi i Sverige har naturligtvis uppfattningen att vårt pensionssystem är mycket bra och att det är ett bra övervägande som ligger i denna koppling. Men slovenerna får göra sitt val.

När det gäller Baltikum är sitsen lite grann att alla länderna där har haft stora obalanser. Det har varit värst i Lettland. Obalanserna har varit relativt stora i Litauen och mindre omfattande i Estland.

Estland har en mycket renodlad sedelfondsmodell, bättre ordning på sina offentliga finanser och mindre ekonomisk instabilitet. Det har gjort att Estland har framstått som mer stabilt.

Litauen har än så länge klarat sig på egen hand och har vidtagit omfattande åtgärder för att fortsatt kunna hålla ordning på sina offentliga finanser.

När det gäller Lettland har vi haft en process tillsammans med kommissionen, letterna och IMF där en viktig del av beslutet på Europeiska rådet blev att rådet gjorde ett mycket tydligt uttalande om att vi bör få till stånd dessa utbetalningar till Lettland på 1,2–1,3 miljarder euro. Det kommer nog att vara en diskussion i samband med detta möte, men mer på den inledande diskussionen om det ekonomiska läget, där det förmodligen blir så att vi åter understryker att det finns starka skäl att kommissionen gör dessa utbetalningar. Därigenom får man konstatera att det har skett en rätt påtaglig stabilisering av Lettland. Sedan pågår det en fortsatt diskussion om IMF-programmet i Lettland.

Bekymret för Lettland är väl helt enkelt att man har en så pass svag ekonomisk tillväxt att det är svårt att få en trovärdig plan som gör att man kan klara av de mål som man har om att klara underskottskrav på 3 procent till 2012 – som har varit målsättningen. Men där sker det ett fortsatt arbete med kommissionen och fonden och där vi som ordförandeskapsland och grannland naturligtvis är inblandade.

Anf.  35  ORDFÖRANDEN:

Jag finner att det finns stöd för regeringens ståndpunkt när det gäller punkterna 7.1 och 7.2.

Vi tackar för informationen när det gäller Övriga frågor.

Är det något annat som finansministern vill säga innan vi skiljs åt?

Anf.  36  Finansminister ANDERS BORG (m):

Jag vill gärna tacka för ett trevligt möte och önska alla en glad sommar.

Anf.  37  ORDFÖRANDEN:

Tack detsamma, och lycka till på rådet!

Jag vill meddela att veckans A-punktslista kommer till nämndens ledamöter i eftermiddag. Ambitionen är att det skriftliga samrådet ska vara avslutat i morgon kl. 14.00.

2 §  Ekonomiska och finansiella frågor – budget

Statssekreterare Hans Lindblad

Återrapport från ministerrådsmöte den 21 november 2008

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 10 juli 2009

Anf.  38  ORDFÖRANDEN:

Jag hälsar statssekreterare Hans Lindblad med medarbetare välkomna.

Vi ska börja med en återrapport från ministerådsmöte den 21 november. Den är utsänd.

Anf.  39  Statssekreterare HANS LINDBLAD:

Jag vill tacka för att jag får komma hit. Det är lika trevligt varje gång. Jag har med mig departementsrådet Peter Sandwall och kanslirådet Per Aldskogius.

När det gäller återrapporteringen från den 21 november 2008 tänkte jag faktiskt hänvisa till den skriftliga rapport som är inskickad.

Anf.  40  ORDFÖRANDEN:

Vi tackar för informationen och lägger denna återrapport till handlingarna.

Vi går då in på information och samråd inför det kommande ministerrådsmötet, alltså Ekofins budgetmöte den 10 juli 2009. Underlag är utsänt, dels i form av faktapromemorior och kommenterad dagordning, dels i form av statssekreterare Lindblads bilder.

Jag ska anmäla att finansutskottet hade överläggning om årsbudgeten den 16 juni. Då fanns det stöd för regeringens ståndpunkt men med avvikande meningar från v och mp. Ledamöterna i nämnden har fått finansutskottets protokoll där det framgår i vilka delar och varför v och mp hade dessa avvikande meningar.

Denna fråga har vi av uppenbara skäl inte behandlat tidigare i år. När vi behandlade innevarande års budget inför 2009 var det samma majoritetsförhållanden, nämligen stöd för regeringens ståndpunkt från fem partier i nämnden men avvikande meningar från v och mp.

Anf.  41  Statssekreterare HANS LINDBLAD:

Kommissionen presenterade den 5 maj ett preliminärt budgetförslag. Som fru ordförande sade var jag i finansutskottet och gick igenom detta den 16 juni. Jag gick igenom tidsplanen, huvuddragen i kommissionens förslag och regeringens preliminära ståndpunkter. Jag tänkte följa ungefär samma upplägg i dag, men jag tänkte fokusera lite mer på det kompromissförslag som har utarbetats under vår ledning i rådets budgetkommitté. Den kompromissen behandlas av Coreper i dag. Vi förväntar oss ett brett stöd. Sedan kommer den kompromissen att ligga på bordet den 10 juli.

Jag tänkte börja med den bild som visar årsprocessen. Den första behandlingen är på fredag i nästa vecka. I slutet av oktober gör parlamentet motsvarande övning och har sin första behandling. Den 19 november har rådet sin andra behandling. I samband med det är ambitionen att vi ska komma överens med parlamentet. Slutligen fastställer parlamentet detta strax före jul.

Det finns en bild som visar en sammanfattning av kommissionens förslag. Kommissionens förslag innebär en ökning av de så kallade åtagandeanslagen med 1 ½ procent. Det ger en bni-nivå på 1,18 procent. Betalningarna ökar mer – med 5,3 procent. Där stiger bni-nivån från 1,00 till 1,04 procent.

Orsakerna till både åtagandena och betalningarna är jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken. Vad gäller jordbruksområdet är det direktstöd och marknadsåtgärder som ökar till följd av nya länder. EU 12 ska fasas in i direktstödssystemet. Vi har också lägre priser på jordbruksprodukter, vilket drar upp kostnaderna för exportsubventioner och för lagring. Dessutom minskar de så kallade öronmärkta inkomsterna, vilket kompenseras med ökade anslagsmedel för 2010.

Sammanhållningspolitiken följer den profil som är fastlagd i den fleråriga budgetramen. Det är inget märkligt.

Det som inte finns i denna budget men som måste in på ett eller annat sätt är 2 miljarder euro för återhämtningsplanen. Detta kommer vi att få behandla och knåda under tiden i höst. Det är också ett skäl till, vilket ni kommer att se senare, att rådet vill dra ned på kommissionens förslag för att skapa större marginal för att bland annat kunna rymma denna extrakostnad.

I annat fall ligger kommissionens förslag gott och väl inom de ramar som rådet, parlamentet och kommissionen har kommit överens om tidigare.

Om man tittar på de olika rubrikerna finns det två bilder, en med åtagandena och en med betalningarna. Jag kommer att försöka prata parallellt om båda sakerna.

I fråga om rubrik 1 a föreslår man en minskning för åtagandena och betalningarna. Det är en mer eller mindre teknisk historia som beror på att just återhämtningsplanen för 2010 inte är med, men för 2009 finns siffrorna med.

Det finns en ökning på åtagandesidan, och det är framför allt utgifter för sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.

Vad gäller rubrik 1 b föreslår man en ökning. Det ligger både på betalningarna och på åtagandena, och det är en naturlig konsekvens av att länderna nu är mitt i denna sjuårsperiod och har kommit i gång rejält med de olika strukturfondsprogrammen.

Rubrik 2 handlar om att ökningen framför allt beror på lägre priser på jordbruksprodukter och infasningen av de nya länderna, som jag tidigare nämnde, samt växlingen mellan minskade inkomster som kompenseras med ökade anslag.

I fråga om landsbygdsutvecklingen sker det en ökning. Det är en följd av tidigare beslut om så kallad modulering.

Vad gäller rubrik 3 har vi ökningar till följd av att programmen inom framför allt asyl och migration stiger samt att man nu har plockat in de decentraliserade myndigheterna i budgeten. För första gången finansieras exempelvis Europol över budgeten.

I fråga om rubrik 4 har vi en minskning. Det är också en mer teknisk historia. Det handlar om att den så kallade matfaciliteten ligger med 2009 men inte 2010.

Budgetförslaget från kommissionen lägger särskilt fokus på att försöka hjälpa de fattigaste länderna att återhämta sig från nedgången i världsekonomin. Det sker genom olika omfördelningar inom rubriken.

Kommissionen flaggar i sitt förslag för att denna marginal på 221 miljoner euro som finns under rubrik 4 kommer att behöva tas i anspråk för att finansiera ytterligare åtgärder vad gäller Pakistan, fredsprocessen i Mellanöstern, Kuba, Georgien, Kosovo, Cypern, bananexporterande länder samt klimatåtgärder i utvecklingsländer. Detta kommer kommissionen att återkomma till, och vi vet inte riktigt formen för det än så länge.

Slutligen vad gäller administration tycker jag att kommissionen har varit föredömlig och satt realt oförändrade anslag till sig själv – en nominell ökning på 0,9 procent, men i genomsnitt knappt 2 ½ procent på övriga institutioner. Detta var kommissionens förslag.

Rådet har i likhet med tidigare år antagit riktlinjer för hur denna budgetprocess ska gå till. Det som man slog fast på Ekofin den 10 mars i år var budgetdisciplin, respekt för de finansiella ramarna och realistiska och väl underbyggda prognoser. Man ska ha tillräckliga marginaler för att kunna möta oförutsedda händelser, och man ska kunna öka effektiviteten ytterligare inom administrationen.

Vår uppgift som ordförande är att verka för en effektiv och återhållsam budgetpolitik. Vi ska ha en ändamålsenlig och kostnadseffektiv användning av EU-medlen, och vi ska tillämpa närhetsprincipen. Detta ska förhoppningsvis komma till uttryck i en lägre EU-avgift, och nya utgifter ska finansieras främst genom omprioriteringar inom respektive utgiftsområde.

Med detta sagt tänkte jag gå in på den kompromiss som vi tänkte presentera. Man kan säga att vi drar ned på många områden utifrån erfarenheterna att alla pengar inte går åt och att man inte utnyttjar dem. Genomförandegraden är inte fullständig. Det är någonting som jag kommer att återkomma till flera gånger.

Det finns en bild som visar en kompromiss från rådets första behandling.

Vad gäller rubrik 1 a har man dragit ned på flera olika politikområden för att bättre ligga i nivå med tidigare genomförandegrader. Detsamma gäller för rubrik 1 b. Men här ska vi också notera att neddragningarna görs endast på de områden som omfattar EU:s mer välmående regioner och länder.

I fråga om rubrik 2 har man av samma anledning också dragit ned genomförandegraden. Vi har även gjort en annan prognos i fråga om hur mycket pengar som kommer att återbetalas exempelvis från felaktigt utbetalda medel.

Beträffande rubrik 3 handlar det om så lite att jag inte behöver kommentera det.

När det gäller rubrik 4 är den stora skillnaden att vi inte gör prognoser i fråga om katastrofer och lägre betalningar. Katastrofreserven tas inte upp, utan den får hanteras om det behövs. Men vi gör inte prognoser i fråga om katastrofer.

Vad gäller rubrik 5 tycker vi att kommissionens förslag med realt oförändrad administration kan gälla för samtliga. Vi har därför ett förslag där på 0,9–1 procents ökning för alla institutioner och myndigheter.

Detta var de fem rubrikerna. Utöver det kommer den första behandlingen att innehålla fyra deklarationer.

Den första deklarationen är en begäran att kommissionen ska återkomma med förslag om tilläggsbudget i fråga om rubrikerna 1 b, 2 och 4 om den föreslagna budgeten skulle visa sig vara otillräcklig.

Den andra deklarationen som vi har drivit fram handlar om att uppmana institutioner och myndigheter att effektivisera sin lokalförsörjning.

Den tredje deklarationen handlar om vikten av att besätta vakanta tjänster som beslutats med anledning av utvidgningarna 2004 och 2007.

Den fjärde deklarationen handlar om att marginalerna under fyran har ökats mot bakgrund av att kommissionens aviserade ändringsskrivelse sedan kommer med ytterligare äskanden.

Vad gäller den svenska EU-avgiften kan man göra lite konsekvensberäkningar. Det finns en bild på det. Rådets kompromissförslag skulle innebära att betalningarna blir nästan 1,8 miljarder euro lägre än kommissionens förslag. Totalt sett, om detta skulle bli de slutliga siffrorna, skulle detta betyda att den svenska EU-avgiften skulle sjunka med ungefär 760 miljoner kronor i förhållande till vårpropositionen. Men nu vet vi att det väldigt sällan är så att siffrorna vid den första behandlingen blir de slutgiltiga. Vi har ett parlament som är betydligt mer expansivt, och det kommer att bli en förhandling här. Men det kan i alla fall vara intressant att veta detta.

Målsättningen för årsbudgetarbetet, förutom det som jag talade om förut när det gäller disciplin och så vidare, är att vi ska komma överens den 19 november. Alla kommer naturligtvis att säga till er att ordföranden behöver ha flexibilitet och utrymme. Men så måste det vara eftersom det kommer att bli förhandlingar och vi kommer att behöva ta hänsyn till andra länders synpunkter. Vi kommer därför att behöva ha en viss form av flexibilitet och ett visst manöverutrymme för att få till stånd en överenskommelse. Med detta sagt är ambitionen att årsbudgeten ska grundas på principer om sund ekonomisk förvaltning, budgetdisciplin och att den håller sig inom ramarna.

Anf.  42  ORDFÖRANDEN:

Jag ska ställa en inledande fråga. Men låt mig först tacka för den pedagogiska genomgången och att den också har ett tydligt innehåll. Vi är väl medvetna om att ordförandeskap ställer krav på kompromisser, men detta är en sådan typisk fråga där det är viktigt att gå in i kompromissandet med en stark ståndpunkt.

Jag talade med franska journalister i går och påmindes om att vi har rykte om oss att vara mycket budgetrestriktiva och driva i den riktningen i rådet. Det är ett bra utgångsläge för fortsatt kompromissande och därför viktigt att ha med så här tidigt. Av det skälet är det bra att lägga fram ett tydligt kompromissförslag.

Därför vill jag fråga statssekreteraren om han kan säga lite mer om förutsättningarna för att driva i denna riktning, till exempel mot bakgrund av om det från Coreper II i dag har hunnit komma något och mot bakgrund av Europeiska rådet, där det gjordes vissa försök, både på jordbruksrådet och på Europeiska rådet, att använda mjölksubventioner som krisbekämpningsåtgärder. Vad vi tycker om det är väl bekant. Sju partier i Sveriges riksdag delar den uppfattningen, men alla regeringar har inte samma uppfattning om det. Hur bemöter vi det?

Går det att säga mer redan nu om finansiering av återhämtningsplanen, förutom att vi får hantera det framöver? Jag vill be statssekreteraren att förtydliga i fråga om detta.

Anf.  43  Statssekreterare HANS LINDBLAD:

Den här kompromissen antogs enhälligt. Det var en total enighet i budgetkommittén. Jag tror att det finns mycket goda förutsättningar att få ett enigt råd bakom detta. Det är en styrka i sig när man ska diskutera med parlamentet. Jag tror att det, lite beroende på händelseutvecklingarna i andra länder – läs Irland – under hösten, kommer att finnas mycket att diskutera och lösa vad gäller budgeten under vårt ordförandeskap. Det är en massa tekniska saker som kommer att behöva lösas. Det kommer naturligtvis också att vara saker som kommer att ingå i en förhandlingsuppgörelse. Inget är klart förrän allt är klart. Får man en total enighet i rådet är det den bästa utgångspunkt som man kan ha för att driva den linjen. Vi tycker att vi har landat i en budgetrestriktiv linje här.

Det finns en hel del olika förslag på saker och ting som poppar upp. Jag kan inte mjölksubventionerna. Det jag vet är att vi ska ha en budgetöversyn. Det är viktigt att inte försöka föregripa den med olika saker utan ta saker i rätt ordning. Nu gör vi det här, och sedan kommer budgetöversynen. Då får man se vad den ger. Att smygvägen försöka kringgå den och ställa sig vid sidan av en budgetöversyn är någonting som vi måste försöka undvika.

Vad gäller återhämtningsplanen har vi många tidigare exempel på hur det finansiella perspektivet har brutits upp. Jag kan inte garantera att det inte blir fallet även den här gången. Vi får se hur kompromissen kommer att se ut. Ambitionen med vårt förslag är att ha tagit ned betalningarna så pass mycket att vi allra helst ska kunna rymma alltihop inom detta på ett eller annat sätt.

Anf.  44  BENGT-ANDERS JOHANSSON (m):

Fru ordförande! Tack för en bra genomgång! När man tittar på de här overheadbilderna och sammanhållning av jordbruk och procenttal på dem ser man inte bara att de är höga, utan de är dessutom på mycket stora belopp. Det gör att de är oerhört betydelsefulla. Mot bakgrund av uttalanden från bland annat Finland, Frankrike och i viss mån Tyskland handlar min fråga om behovet av fortsatt stora kapitalströmningar till de här områdena. Hur går resonemanget mellan er som arbetar med budgeten? Jag tänker kanske inte just på budgeten för 2010, utan kanske post-2013. Vilka möjligheter ser statssekreteraren att hålla en rimlig linje i detta? Jag ser med viss oro på möjligheten att tygla detta framför allt inom dessa båda kostnadsområden. Det är den ena frågan.

Den andra gäller budgetdisciplinen i dag. Vi som har varit med ett tag vet att för ett antal år sedan var det nästan lite Hawaiibetonad ordning på budgetdisciplinen inom EU. Vilken är bedömningen i dag? Ligger det nära svensk budgetdisciplinhantering? Kan du göra någon form av gradering av disciplinen när det gäller den europeiska budgeten och kommissionens förmåga att hålla i detta?

Anf.  45  MONICA GREEN (s):

Vi har haft en genomgång av nästan allt detta i finansutskottet. Jag är mer tveksam till att vi verkligen gick igenom deklarationerna, men det kanske vi gjorde.

Vi socialdemokrater vill fullfölja den budgetrestriktivitet som ordföranden också sade att vi har haft rykte om oss att ha. Det står vi naturligtvis bakom. Vi ställde frågor i finansutskottet om de höga kostnaderna för jordbruket, precis som föregående talare också gjorde. Det är förvånande – eller kanske inte – att det blir högre belopp inom jordbruket fast strävandena är precis tvärtom. Man måste hela tiden påpeka att jordbruksbudgeten inte ska öka.

Vi var mycket noga med att återhämtningsplanen ska ingå i nuvarande budget och att det inte ska tillkomma ytterligare kostnader bara för att vi genomför återhämtningsplanen. Vi får helt enkelt spara så att vi också har råd med återhämtningsplanen.

Jag har en fråga om rådets första behandling och kompromissen. Det är en väldigt stor skillnad mellan 89 och 508. Statssekreteraren sade att det beror på att vi inte har med katastrofer där. Uppfattar jag saken rätt? Du kanske kan utveckla det lite ytterligare så att jag förstår vad den stora skillnaden handlar om.

Anf.  46  Statssekreterare HANS LINDBLAD:

Som svar till både Bengt-Anders Johansson och Monica Green vill jag säga att jordbruksutgifterna ökar nu till följd av att vi har en stegrande infasning av de nya länderna. Det är någonting som är beslutat och ganska svårt att göra någonting åt. Där har man en infasning. Det är någonting som man har vetat om hela tiden. Under den period när man fasar in de nya länderna kommer jordbruksutgifterna att stiga.

Dessutom driver förändringarna i världsmarknadspriserna nu upp kostnaderna för lagring och exportstöd. EU är ett stort område och kan kanske påverka världsmarknadspriserna, men jag tror att det är mycket svårt att göra någonting åt detta. Och vi ska definitivt inte försöka påverka världsmarknadspriserna med EU-budgeten.

Det är samma sak när det gäller post-2013. Nu har vi en budgetöversyn, och den ska inbegripa jordbruket. Vi ska inte ha en ordning där man försöker ställa CAP:en och köra specialspår så att de skulle slippa vara med i budgetöversynen. Det finns sådana påtryckningar där man vill ha diskussioner om CAP:en och låsa upp de här sakerna post-2013 innan översynen är gjord. Det är precis vad vi ska undvika. Det är bara då vi har möjligheter att driva att vi ska ha lägre jordbruksutgifter på sikt. Det är en svensk ståndpunkt.

Jag ska vara mycket försiktig när jag uttalar mig om budgetdisciplinen. Budgetdisciplinen kommer förhoppningsvis att delvis hänga lite på det svenska ordförandeskapet. Men jag vill inte säga att det är bättre eller sämre i andra länder. Jag tror att det har skett en förbättring i många länder, men länderna skiljer sig naturligtvis åt. Vi har olika system. Sverige har ett mycket restriktivt system enligt internationella bedömare, men det behöver inte betyda att disciplinen är dålig på andra ställen.

Jag tog inte upp deklarationerna med finansutskottet. Monica Green minns helt rätt.

Vi har också ambitionen att hålla återhämtningsplanen inom budgeten, men vi behöver ha en flexibilitet där för att eventuellt kunna tillgripa ytterligare finansiering. Jag ska gärna återkomma till det när det blir mer skarpt. Ambitionen är att hålla saker och ting inom ram, men erfarenheten från exempelvis Galileo visar att det inte alltid går. Vi måste ställa förväntningarna rätt.

När det gäller katastrofreserven får gärna någon av mina medarbetare rycka in. Den stora skillnaden när det gäller 508 miljoner beror på att katastrofreserven uppgår till 249 miljoner. Den tas upp på anslaget när den behövs. Därför behöver man inte ta upp den nu. Det är den stora skillnaden. Det var alltså rätt uppfattat.

Anf.  47  PER BOLUND (mp):

Jag vill bara ställa mig bakom Miljöpartiets reservation i finansutskottet och anmäla avvikande mening. Det är framför allt med hänvisning till att vi inte tycker att det är acceptabelt att öka en redan väl tilltagen jordbruksbudget.

Anf.  48  ORDFÖRANDEN:

Apropå det noterar jag, så att det syns i protokollet, att Vänsterpartiet inte är här i dag. De får svara för sig själva men anmälde en avvikande mening i finansutskottet.

Anf.  49  MAGDALENA STREIJFFERT (s):

Fru ordförande! Tack för en bra genomgång! Trots det har jag några frågor. Det handlar om rubriken 3 a, Frihet och säkerhet, som ökar ganska mycket procentuellt sett även om det är från en låg nivå. Statssekreteraren sade i sin inledning att det handlade mest om asyl och migration. Det hade varit glädjande om det skulle gå pengar till det gemensamma stödkontoret som kommer att bildas 2010, men vad jag förstår kommer det delvis att finansieras av den europeiska flyktingfonden, och man ska försöka omfördela inom RIF-området.

Jag tror däremot, och jag hoppas att statssekreteraren kan ge mig svar på det, att det handlar om mer pengar till Frontex, den gemensamma gränsövervakningsmyndigheten, som ska försöka bekämpa illegal invandring. Vi vet att det är många medlemsländer, framför allt i södra Europa, som har drivit på detta. Jag tycker att det är lite olyckligt eftersom man inte riktigt vet dess funktion. Vi träffade en av Frontex svenska representanter i styrelsen för några veckor sedan i socialförsäkringsutskottet. Den personen sade att de har så mycket pengar att de inte riktigt vet vad de ska göra med dem. Man borde kanske ha börjat i andra ändan och tagit reda på vad Frontex ska göra och sedan anslagit pengar utifrån det. Nu gör man tvärtom.

Därför undrar jag vad som ingår i de här pengarna till asyl och migration. Är det som jag befarar att en hel del av det är till Frontex?

Anf.  50  BÖRJE VESTLUND (s):

Det var en utmärkt föredragning. Jag har suttit i nämnden förut och inte förstått ett enda dugg av budgethanteringen.

Vi i Sverige har varit mycket styva och sagt att förutom budgetdisciplin ska det inte vara mer än 1 procent. Man har minskat ganska väsentligt. Tittar man på siffrorna kan man se att det har minskat med 0,02 procent. Det är ändå mycket pengar. Dessa 0,02 procent motsvarar 1,7 miljarder. Hur mycket har man resonerat om i detta sammanhang för att få ned det? Vi har haft den gemensamma uppfattningen att vi inte ska ha mer än 1 procent när det gäller åtaganden och betalningar.

Anf.  51  MONICA GREEN (s):

Jag har en följdfråga som gäller deklarationerna. Jag funderade på vad de egentligen innehöll och varför jag inte kom ihåg dem. Nu förstår jag varför jag inte kom ihåg dem eftersom statssekreteraren inte föredrog dem. Finns det anledning för oss i finansutskottet att fundera mer på dem eftersom vi inte har fått dem föredragna? Det var lokalförsörjningen, tilläggsbudgeten, det vill säga att man inte lever upp till det, och att vakanta tjänster som inte var tillsatta under utvidgningen inte ska tillsättas. Är det så ni menar? Eller ska de tillsättas? Eller ska de dras in? Hur verkar det? Du får gärna förklara alla fyra deklarationerna en gång till.

Anf.  52  Statssekreterare HANS LINDBLAD:

Din fråga, Magdalena Streijffert, är så oerhört komplicerad att jag är inkapabel att svara på den, men jag har duktiga medarbetare som kan svara.

Anf.  53  Kanslirådet PER ALDSKOGIUS:

Jag måste medge att vi inte har uppgifterna exakt i detalj, men för Frontex är budgeten oförändrad.

Det sker en omfördelning från asylfonden – jag tror att det rör sig om runt 20 miljoner – till det nya asylkontoret.

Anf.  54  Statssekreterare HANS LINDBLAD:

Vad gäller Börje Vestlunds fråga om 1,00 vill jag säga att även jag vill ha 1,00. Det har varit de betalningar vi talat om. Att göra det på åtagande skulle kräva lite större häv. När jag först såg kommissionens förslag reagerade jag omedelbart över att det var så mycket. Den största ökningen är svår att komma ifrån och göra någonting åt, alltså infasningen av de nya länderna i direktstödssystemet och de fallande världsmarknadspriserna. Vi har gjort besparingar på 1,8 miljarder euro, ca 20 miljarder svenska kronor, så vi är trots allt en bit på väg. Vi kommer dock inte ned till 1,00.

I det finansiella perspektivet har man olika nivåer under åren – det finns olika profiler på det – och det kan man inte helt neutralisera. Vi har dock ägnat 1,00 en hel del tankar. Det är svaret på den frågan.

När det gäller deklarationerna är den första inte onaturlig. Vi säger att kommissionen ska återkomma med tilläggsbudget på tre områden ifall pengarna inte räcker till. Det är klart att om pengarna inte räcker till och det handlar om rättighetsstyrda saker måste man återkomma på ett eller annat sätt. Tilläggsbudgeten behöver emellertid inte betyda att det är ofinansierat, utan det ska komma en tilläggsbudget.

Beträffande den andra vill jag säga att vi velat sätta ett litet avtryck vad gäller att öka effektiviseringen inom EU. Då har vi identifierat lokalförsörjningsfrågan. Vi vet att också andra har gjort det. Det kommer inte att stöta på något stort motstånd, men ett visst motstånd kommer det naturligtvis att bli. Även andra har alltså varit inne på den frågan, och det finns därför möjligheter att komma framåt. Om man ska satsa kraft på någon fråga måste man ha en förhoppning om att kunna komma framåt i den, och det tror vi att vi kan göra i detta fall.

När det gäller de vakanta tjänsterna beslutades dessa med anledning av utvidgningarna 2004 och 2007. Det innebär att de nya länderna ska få sin andel av tjänsterna. Det är en deklaration som har funnits med i flera år. Vi försökte ta bort den, men det ville inte de nya länderna. Det handlar framför allt om tjänster på riktigt hög nivå som de kanske ännu inte har hunnit kvalificera sig för. Deklarationen är alltså inte ny; det är ingenting som jag nu hittat på.

Vi har också en deklaration om att marginalen under fyran har ökats. Det beror på att kommissionen aviserat att den behöver återkomma med ytterligare åtgärder inom alla de konflikthärdar som finns.

Anf.  55  PEDER WACHTMEISTER (m):

Jag vill bara påpeka någonting som statssekreteraren känner till, nämligen att det nu kanske finns en chans att börja gå över till rambudget. I stället för att budgetera antalet tjänster kunde man gå över till den svenska modellen. Man kunde säga att vi nu får en pengaram och ska inte räkna budgeten i antalet personer, vilket ju är ganska ogripbart. Jag vet att det är nästan omöjligt, men det vore roligt om svenskarna fick en liten chans att göra en knorr på det.

Anf.  56  Statssekreterare HANS LINDBLAD:

Det blir nog inte helt lätt. Folk tenderar att hålla i sina saker. Jag förstår innebörden av det Peder Wachtmeister säger, men jag tror inte att det är något som vi med framgång kommer att kunna driva.

Anf.  57  ORDFÖRANDEN:

Därmed har jag inga fler frågor noterade, utan nämnden kan gå till beslut.

Sammanfattningsvis finner jag att det finns stöd för regeringens ståndpunkt men noterar avvikande mening från Miljöpartiet. Jag noterar också att Vänsterpartiet inte är närvarande.

Det var den stora punkten på budget-Ekofin, formellt alltså punkt 4. Jag sade inget om medlingsmötet med Europaparlamentet som en särskild punkt. Finns det något statssekreteraren vill säga om det? Den står med på agendan som punkt 3, om man ska vara noggrann.

Anf.  58  Statssekreterare HANS LINDBLAD:

Jag har träffat medlemmar från parlamentet och vi är överens om att vi antagligen inte kommer att vara överens om budgeten. Det finns dock en del andra saker att ta upp, bland annat interna processer. Beroende på utfallet av en eventuell folkomröstning i Irland har vi diskuterat hur processerna ska påverkas.

Anf.  59  ORDFÖRANDEN:

Det får väl anses vara berört inom samrådet på punkt 4, men för ordningens skull vill jag säga att om någon vill fråga något om punkt 3 får man göra det nu. Nej. Då tackar vi för informationen.

På budget-Ekofin finns också punkten Övriga frågor. Är det en ren formsak att den står med? Enligt mina noteringar står det ingenting på den punkten, och inte heller enligt Finansdepartementet. Då lämnar vi även den.

Därmed är vi klara med samrådet inför budget-Ekofin. Vi tackar för i dag och önskar lycka till.

Innehållsförteckning

1 §  Ekonomiska och finansiella frågor 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Finansminister ANDERS BORG (m) 1

Anf.  3  ORDFÖRANDEN 2

Anf.  4  SUSANNE EBERSTEIN (s) 3

Anf.  5  MONICA GREEN (s) 3

Anf.  6  Finansminister ANDERS BORG (m) 3

Anf.  7  ORDFÖRANDEN 4

Anf.  8  Finansminister ANDERS BORG (m) 4

Anf.  9  BÖRJE VESTLUND (s) 4

Anf.  10  Finansminister ANDERS BORG (m) 5

Anf.  11  PER BOLUND (mp) 5

Anf.  12  Finansminister ANDERS BORG (m) 5

Anf.  13  MONICA GREEN (s) 6

Anf.  14  Finansminister ANDERS BORG (m) 6

Anf.  15  ORDFÖRANDEN 6

Anf.  16  Finansminister ANDERS BORG (m) 6

Anf.  17  ORDFÖRANDEN 7

Anf.  18  Finansminister ANDERS BORG (m) 8

Anf.  19  BENGT-ANDERS JOHANSSON (m) 8

Anf.  20  ORDFÖRANDEN 9

Anf.  21  PEDER WACHTMEISTER (m) 9

Anf.  22  MONICA GREEN (s) 9

Anf.  23  ORDFÖRANDEN 9

Anf.  24  PER BOLUND (mp) 9

Anf.  25  Finansminister ANDERS BORG (m) 10

Anf.  26  MONICA GREEN (s) 11

Anf.  27  Finansminister ANDERS BORG (m) 11

Anf.  28  ORDFÖRANDEN 11

Anf.  29  Finansminister ANDERS BORG (m) 12

Anf.  30  ORDFÖRANDEN 12

Anf.  31  Finansminister ANDERS BORG (m) 12

Anf.  32  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  33  MONICA GREEN (s) 14

Anf.  34  Finansminister ANDERS BORG (m) 14

Anf.  35  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  36  Finansminister ANDERS BORG (m) 15

Anf.  37  ORDFÖRANDEN 16

2 §  Ekonomiska och finansiella frågor – budget 17

Anf.  38  ORDFÖRANDEN 17

Anf.  39  Statssekreterare HANS LINDBLAD 17

Anf.  40  ORDFÖRANDEN 17

Anf.  41  Statssekreterare HANS LINDBLAD 17

Anf.  42  ORDFÖRANDEN 20

Anf.  43  Statssekreterare HANS LINDBLAD 21

Anf.  44  BENGT-ANDERS JOHANSSON (m) 21

Anf.  45  MONICA GREEN (s) 22

Anf.  46  Statssekreterare HANS LINDBLAD 22

Anf.  47  PER BOLUND (mp) 23

Anf.  48  ORDFÖRANDEN 23

Anf.  49  MAGDALENA STREIJFFERT (s) 23

Anf.  50  BÖRJE VESTLUND (s) 23

Anf.  51  MONICA GREEN (s) 24

Anf.  52  Statssekreterare HANS LINDBLAD 24

Anf.  53  Kanslirådet PER ALDSKOGIUS 24

Anf.  54  Statssekreterare HANS LINDBLAD 24

Anf.  55  PEDER WACHTMEISTER (m) 25

Anf.  56  Statssekreterare HANS LINDBLAD 25

Anf.  57  ORDFÖRANDEN 25

Anf.  58  Statssekreterare HANS LINDBLAD 25

Anf.  59  ORDFÖRANDEN 26