Förslag till riksdagen1985/86:11

Framställning / redogörelse 1985/86:11

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förslag till riksdagen
1985/86:11

Fullmäktiges i riksbanken förslag om ändring i
sekretesslagen (1980:100) m. m.

Fullmäktige i riksbanken har 1985-09-05 beslutat att införa ett heltäckande Dnr 85-191-002
rapporteringssystem för betalningar från utlandet. I denna skrivelse framläggs
förslag till härav föranledda ändringar i sekretesslagen och i valutaförordningen.

Allmän bakgrund

Den svenska betalningsbalansstatistiken har sedan länge mycket stora
brister. En förbättring måste komma till stånd. Den ekonomiska politiken
måste föras under ständig observation av och med hänsyn tagen till
betalningsbalansutvecklingen; och alldeles särskilt så under perioder av
extern obalans. För att i rätt tid ekonomiskt-politiska åtgärder skall kunna
insättas måste därför tillförlitliga och aktuella uppgifter föreligga om
utvecklingen av betalningarna till och från utlandet. Nuvarande brister
härvidlag sammanhänger väsentligen med att valutaföreskrifterna, på vilka
rapporteringen av utlandsbetalningarna grundas, sedan 1961 undantagit
varuexportbetalningarna från rapporteringsskyldighet. Detta har medfört
att också mottagare av andra typer av betalningar (tjänstebetalningar,
kapitalbetalningar) underlåter att rapportera dessa. Statistiken över tjänstebetalningarna
från utlandet måste därför korrigeras med hjälp av särskilda
enkäter. Resultaten av dessa blir emellertid tillgängliga först med betydande
eftersläpning och har en stor osäkerhet. I enkäterna kan ej heller betalningarna
fördelas mellan olika länder och valutor.

Att exportbetalningar ej behöver rapporteras har även medfört att någon
egentlig valutakontroll ej kan upprätthållas i vad avser betalningar från
utlandet. Det är alltid möjligt för en betalningsmottagare att undandra sig
den prövning som skall ske av tjänstebetalningar och kapitalbetalningar
genom att avstå från att rapportera mottagen betalning. Så sker också i
mycket betydande omfattning. Visserligen är säkerligen det stora flertalet
betalningar som oriktigt förblir orapporterade i och för sig korrekta. Men
häribland döljer sig naturligtvis också de tveksamma liksom de direkt
otillåtna betalningarna som därigenom undandras varje möjlighet till
kontroll.

Sedan länge har alltså varit angeläget att utvidga rapporteringen av
betalningar från utlandet såväl för att kunna upprätta en snabbare och mera
korrekt betalningsbalansstatistik som för att återupprätta möjligheterna till
kontroll över betalningar från utlandet. Sedan rapporteringen av betalning -

Förs.

1985/86:11

1 Riksdagen 1985186.2sami. Nr 11

arna till utlandet omlagts genom användande av datamedium i stället för
blanketter och rutinerna härmed blivit inarbetade, har fullmäktige därför
ansett tiden mogen att introducera ett motsvarande heltäckande rapporteringssystem
även vad beträffar betalningar från utlandet. Det systemförslag
som i detta syfte utarbetats inom riksbanken innebär att valutabankerna
månadsvis skall rapportera alla slag av betalningar från utlandet på magnetband
till riksbanken. I en första rapportering (basrapporteringen) lämnas de
uppgifter om mottagen betalning som är tillgängliga för valutabanken
(datum, betalningsmottagare, valuta och belopp). I en senare rapportering
(kompletteringsrapportering) tilläggs de uppgifter som måste inhämtas från
betalningsmottagaren (betalningens art, betalningsavsändare och dennes
domicilland). Kompletteringsuppgifterna skall lämnas till valutabanken som
vidarebefordrar dem till riksbanken men det är riksbanken som skall bevaka
att uppgifterna inkommer från betalningsmottagaren.

Systemförslaget har remitterats till närmast berörda instanser och remissyttranden
har inkommit från Bankföreningen, PKbanken, Föreningsbankernas
Bank, Sparbanken Skåne, Sparbankernas Bank, Postgirot, Industriförbundet,
Företagens Uppgiftslämnardelegation, Betalningsbalansdelegationen,
Valutakommittén och Kommerskollegium. Remissutfallet kan sägas ha
varit blandat. Här skall endast sammanfattningsvis konstateras att man
samfällt vitsordar behovet av förbättrad betalningsbalansstatistik men att
meningarna är delade huruvida en sådan bör baseras på ett rapporteringssystem
eller på enkäter. Behovet av förbättrad valutakontroll diskuteras ej
närmare men från flera håll kritiseras den belastning en fullständig rapporteringsskyldighet
skulle medföra för företagen. Sekretesskyddet för avgivna
anmälningar bedöms av Bankföreningen och Industriförbundet som helt
otillräckligt. Samma organisationer ifrågasätter om valutaregleringen över
huvud taget ger lagstöd för en så omfattande rapportering som systemförslaget
innebär. Företagens uppgiftslämnardelegation anser därtill statsrättsligt
tveksamt om en bank över huvud taget kan utöva myndighet och sålunda
påläggas avsedda uppgifter.

Fullmäktige bedömer som oundgängligt nödvändigt att förbättra betalningsbalansstatistiken.
Systemförslaget möter detta krav på ett tillfredsställande
sätt. Samtidigt vinns den förbättring av valutakontrollen som får anses
nödvändig oavsett vilken stramhet valutaregleringen har. Sammankopplingen
av betalningsbalansstatistik- och kontrollintressena görs på ett praktiskt
och totalt sett resursbesparande sätt. Fullmäktige finner därför systemförslaget
förtjänt av att genomföras.

Det av fullmäktige sålunda i princip antagna systemförslaget förutsätter
emellertid för sitt genomförande ställningstagande från riksdagen i några
avseenden.

För det första måste den från remissinstanserna framförda kritiken mot
valutaregleringens sekretessbestämmelser tas på allvar. Det lär inte kunna
ifrågakomma att ålägga företagen en så omfattande rapporteringsskyldighet
utan att sekretesskyddet förbättras för lämnade uppgifter.

Vidare har den lagliga grunden för genomförande av systemförslaget
liksom för delegering av förvaltningsuppgifter till banker ifrågasatts. Dessa
uppfattningar redovisas med förslag till viss komplettering av valutaförordningen.

Förs. 1985/86:11

Sekretess

Förs. 1985/86:11

Gällande rätt

Enligt 9 kap. 5 § första stycket sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos
riksbanken i ärenden om tillståndsgivning eller tillsyn enligt valutalagstiftningen
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Regeln innebär att sekretessen i valutaärenden styrs av vad som brukar
kallas ett rakt skaderekvisit. Presumtionen är därmed för offentlighet.
Endast när det kan antas att utlämnande av uppgifterna medför en
ekonomisk skada eller en integritetskränkning gäller sekretess för uppgifterna.

Det ligger i sakens natur och har också vid tillkomsten av sekretesslagen
uttryckligen framhållits att prövningen av om ett skaderekvisit är uppfyllt
alltid måste innefatta ett visst mått av skönsmässighet. Prövningen vid ett
rakt skaderekvisit grundas i allmänhet på om offentliggörande av uppgifter
av det slag varom fråga är typiskt sett kan antas medföra skada eller men. Är
så icke förhållandet lämnas uppgifterna ut.

I sekretesslagen finns också bestämmelser med ett s. k. omvänt skaderekvisit,
som innebär att presumtionen vid skadeprövningen är för sekretess.
Sekretessen är då huvudregel för många av de uppgifter som förekommer.
Regeln formuleras i allmänhet så att sekretess för en uppgift gäller, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller
men.

Exempel finns också i sekretesslagen på en än mer långtgående sekretess,
s.k. absolut sekretess. Vid absolut sekretess gäller sekretesskyddet för
uppgifterna utan någon föregående skadeprövning. Sådana regler gäller
t. ex. inom skatteområdet liksom i riksbankens bankrörelse.

Systemförslaget och remissyttrandena däröver

I systemförslaget för rapportering av betalningar från utlandet har sekretessfrågorna
särskilt uppmärksammats. Det påtalas att med nuvarande regler
kan sådana uppgifter om företags betalningar från utlandet som av företagen
betraktas som affärshemligheter komma att offentliggöras. Med hänvisning
härtill diskuteras möjligheterna att förstärka sekretesskyddet antingen
genom att införa absolut sekretess eller sekretess med ett omvänt skaderekvisit.
I valet häremellan har man i systemförslaget stannat för det förstnämnda
alternativet.

Vid remissbehandlingen har Bankföreningen med instämmande av
PKbanken och Föreningsbankernas Bank liksom Industriförbundet och
Betalningsbalansdelegationen särskilt tagit upp sekretessfrågorna.

Enligt Industriförbundet borde en förstärkning av sekretesskyddet inom
valutaregleringen redan vara genomförd och förbundet anser att inte ens det
föreslagna absoluta sekretesskyddet är tillräckligt för de ytterst hemliga
uppgifter som kommer att lagras i de svenska myndigheternas register om
systemförslaget genomförs.

1* Riksdagen 1985/86. 2 sami. Nr 11

Bankföreningen, PKbanken och Föreningsbankernas Bank tillstyrker i Förs. 1985/86:11
och för sig förslaget att förstärka sekretesskyddet men anser förslaget
otillräckligt.

Betalningsdelegationen anför:

Sekretessfrågorna är av stor betydelse inte minst för uppgiftslämnares
förtroende till ett statistiksystem av detta slag. Företag och andra skall kunna
lita på att lämnade uppgifter ej används för ovidkommande ändamål som kan
påverka företagens konkurrenssituation etc. Ett förstärkt sekretesskydd kan
dessutom bidra till att förbättra kvaliteten på lämnade statistiska uppgifter.

Delegationen finner det därför angeläget att sekretessfrågorna går att lösa i
enlighet med förslaget, dock att den bästa lösningen ur en snävt statistisk
synpunkt hade varit ett 100 %-igt sekretesskydd mot andra användningar än
det rent statistiska.

Förslag

Det nu föreslagna rapporteringssystemet liksom det tidigare införda avseende
betalningar till utlandet medför att de uppgifter som blir tillgängliga i
handlingar inom valutaregleringen blir betydligt fler till antalet och därmed
totalt sett mer känsliga än tidigare varit förhållandet. Detta sammanhänger
med att den på magnetband grundade betalningsrapporteringen ger en
fullständig överblick av ett företags affärsförbindelser med utlandet. Inhämtande
av uppgifter om betalningar från utlandet kan lätt leda till skada
särskilt för företagen. Därför ansluter sig fullmäktige till Bankföreningens,

Industriförbundets och Betalningsbalansdelegationens uppfattning att systemen
för rapportering av betalningar till och från utlandet förutsätter att de
insamlade uppgifterna kan ges ett bättre sekretesskydd än det som följer av
nuvarande regler. Vidare anser fullmäktige att samma regler bör gälla till
skydd för både företag och privatpersoner.

Å andra sidan bör inte råda mera sekretess än nödvändigt. Fullmäktige
finner det sålunda inte skäligt att föreslå att absolut sekretess införs inom
valutaregleringen. En rimlig avvägning mellan intressena av offentlighet och
sekretess synes vara att basera sekretesskyddet inom valutaregleringen på ett
s. k. omvänt skaderekvisit. Sekretess skulle då gälla i valutaärenden för
uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men.

Utgångspunkten vid skadeprövningen blir då att sekretess gäller för uppgifterna.
Särskilt av företag lämnade uppgifter lär därmed med hänsyn till
risken för ekonomisk skada i allmänhet komma att omfattas av sekretess i
riksbanken.

Vad gäller privatpersoner torde det vara mindre vanligt att offentliggörande
av uppgifter om dessas betalningar till eller från utlandet kan medföra risk
för skada eller men. Sekretessen för sådana uppgifter blir därmed i praktiken
inte så omfattande som för företagsuppgifter.

Ett speciellt problem uppkommer då riksbanken lämnar sekretesskyddade
uppgifter till en annan myndighet. Sekretesslagen utgår nämligen såsom
huvudprincip från att sekretess inte automatiskt följer med när en uppgift
lämnas mellan myndigheter. Uppgifter i valutaregleringsärenden, som efter
lagändring skulle åtnjuta förstärkt sekretess i riksbanken, skulle alltså riskera

att hos annan myndighet ej längre komma att omfattas av samma stränga Förs. 1985/86:11

sekretesskydd. Att märka är emellertid att riksbanken har ett mera utvecklat
informationsutbyte endast med skattemyndigheter och med tullverket. För
skattemyndigheter gäller absolut sekretess och för tullverket omvänt skaderekvisit,
dvs. samma sekretess som nu föreslås för riksbanken. I det alldeles
övervägande antalet fall när sekretesskyddade uppgifter lämnas från riksbankens
valutaavdelning till annan myndighet kan därmed någon försämring av
sekretesskyddet ej uppkomma. För de enstaka fall när överlämnande av
uppgift till annan myndighet övervägs, t. ex. till kronofogdemyndighet, får
risken för offentlighetsskada vägas in och bör därmed kunna föranleda att om
sådan risk föreligger utlämnande vägras.

Laglig befogenhet att föreskriva
rapporteringsskyldighet m. m.

Bankföreningen hävdar att riksbanken saknar laglig grund för att ålägga
företagen en uppgiftsskyldighet av det slag som föreslås i det aktuella
systemförslaget. Resonemanget är i huvudsak följande.

Enligt 8 kap. 7 § regeringsformen kan regeringen efter bemyndigande i lag
genom förordning meddela föreskrifter om bl. a. in- eller utförsel av pengar.

Om sådant bemyndigande lämnas, kan riksdagen enligt 11 § i samma kapitel
uppdra åt förvaltningsmyndighet under riksdagen att meddela bestämmelser
i ämnet.

Regeringen har med tillämpning av 8 kap. 7 § regeringsformen utfärdat
valutaförordningen och därvid genom 13 § denna förordning gett riksbanken
befogenhet att ålägga var och en i riket att lämna uppgift angående bl. a. sina
utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper här i landet samt
sina tillgångar och skulder i utlandet.

Vidare har riksdagen med tillämpning av 8 kap. 11 § regeringsformen
genom 6§ valutalagen uppdragit åt riksbanken att meddela närmare
föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande (dvs. rörande
tillämpningen av gällande valutaförordning).

Bankföreningen hävdar att när sålunda regeringen genom 13 § valutaförordningen
dragit upp gränserna för den uppgiftsskyldighet riksbanken äger
ålägga allmänheten, riksbanken saknar befogenhet att med stöd av 6§
valutalagen utvidga den fastlagda uppgiftsskyldigheten. Samma uppfattning
framförs av Industriförbundet. Båda organisationerna hävdar alltså att laga
grund saknas för avsedd rapporteringsskyldighet och att genomförande
härav sålunda förutsätter författningsändring.

Organisationernas uppfattning är enligt fullmäktiges mening felaktig. Det
är visserligen riktigt att när valutalagen i 6§ första stycket uppdrar åt
riksbanken att meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av
meddelat förordnande, ligger häri - ehuru outsagt - den begränsningen att
riksbanken icke i sådana föreskrifter får gå utöver vad valutaförordningen
föreskriver. Skillnaden mellan organisationernas uppfattning å ena sidan och
riksbankens å den andra ligger därmed i tolkningen av 13 § valutaförordningen.
Organisationerna synes mena att detta lagrum på ett fullständigt sätt

anger vilka uppgifter som riksbanken över huvud taget skall äga inhämta från
allmänheten. Fullmäktiges uppfattning är att 13 § valutaförordningen, som
uppenbarligen tillkommit för att ge lagstöd åt en deklarationsplikt som
underlag för hembudsskyldighet, måste tolkas med detta syfte för ögonen.
Omfattningen av en sådan deklarationsplikt är alltså slutgiltigt fastslagen i
13 § valutaförordningen och kan lagligen ej utsträckas ytterligare genom
tillämpningsföreskrifter av riksbanken.

Men riksbankens åläggande för bankerna att redovisa verkställda utlandsbetalningar
handlar om något annat. Det är härvidlag ej fråga om att
deklarera ägda tillgångar utan att anmäla att en betalning utväxlats och vad
transaktionen avsett. Avsikten är att riksbanken härigenom skall kunna följa
utvecklingen av utlandsbetalningarna och övervaka dessa på sätt som
valutaförfattningarna syftar till. Att riksbanken på ett eller annat sätt och i en
eller annan form kräver att banker och kunder rapporterar utförda utlandsbetalningar
är alltså ej någon utvidgning av deklarationsplikten enligt 13 §
valutaförordningen. Någon form av rapportering är helt enkelt en förutsättning
för att valutareglering över huvud taget skall kunna bedrivas på sätt som
statsmakterna avsett. Föreskrifter om rapportering av betalningar måste
därmed kunna meddelas med stöd av 6 § valutalagen.

Organisationernas invändning skall också ses i ljuset av att riksbanken
alltsedan valutaregleringens införande år 1940 alltid krävt rapportering av
utförda betalningar utan att veterligen invändning tidigare gjorts om att laga
grund härför skulle saknas. Ända till 1961 rapporterades ju för övrigt också
ingående varubetalningar. Att nu tidigare blanketter ersättes av magnetband
lär ej förändra det legala läget. Den tolkning av 6§ valutalagen som
riksbanken hävdar stöds alltså av en fast, snart halvsekelgammal praxis.

Även om sålunda organisationernas invändning synes sakna fog, är
otillfredsställande att tvekan uttalats beträffande befogenheten för den
myndighet som förväntas bedriva valutareglering att över huvud taget
informera sig om vilka betalningar till och från utlandet som blir utförda.
Fullmäktige vill därför föreslå att en ny paragraf införs i valutaförordningen
(lämpligen såsom 15 §, vilket nummer är ledigt) där envar som är bosatt här i
riket eller eljest här uppehåller sig åläggs att, i den omfattning riksbanken
finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift angående de betalningar
han verkställer till eller mottar från någon som är bosatt i utlandet eller där
uppehåller sig. En regel av detta slag förutsätts kunna införas i valutaförordningen
med stöd av 5 § 3) valutalagen.

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten bör på motsvarande sätt som den i
13 § valutaförordningen förses med sanktionsbestämmelser. Bestämmelse
om rätt att föreskriva vite föreslås därför. Det är emellertid både av hänsyn
till den enskilde och av administrativa skäl angeläget att kunna undvika det
tunga och ingripande vitesförfarandet i de vanliga enkla fall när någon av
förbiseende eller annat slarv ej rapporterar en betalning. Det föreslås därför
att den som efter anmaning underlåter att lämna begärd uppgift skall kunna
påföras en förseningsavgift, vilken i nära överensstämmelse med motsvarande
avgifter inom taxeringsväsendet torde kunna sättas till 500 kr. för
aktiebolag och högst 300 kr. för övriga. Eftersom avgiften sålunda blir
fixerad till ett begränsat belopp bör det, för att undvika administrativ

Förs. 1985/86:11

6

omgång, vara möjligt att låta den omedelbart drivas in i den ordning som Förs. 1985/86:11
gäller för indrivning av skatt. Bestämmelse härom föreslås.

Ytterligare bör anmälas att Företagens Uppgiftslämnardelegation anser
det vara statsrättsligt tveksamt om en bank kan utöva myndighet. Någon
tvekan ur konstitutionell synpunkt föreligger dock ej eftersom 11 kap. 6§
tredje stycket regeringsformen uttryckligt anger att med stöd av lag
förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag. Däremot kan det måhända ses
som en formell brist att valutalagen ej mera uttryckligt formulerar en sådan
delegering än genom bestämmelsen i 2 § 1) att riksbanken äger bemyndiga
valutabank att driva handel med vissa värdeobjekt. Men att valutabank
därutöver har en förvaltningsuppgift genom skyldighet att övervaka vilka
betalningar som utförs har klart erkänts av statsmakterna. Vid de ändringar i
valutaförordningen som vidtogs 1963 blev sålunda löpande betalningar fria
under den uttryckliga förutsättningen att de gick genom banksystemet och att
det därvid i princip ankommer på valutabankerna själva att, när en
betalning begäres utförd, inhämta erforderliga upplysningar för att banken
skall kunna bedöma om betalningen är löpande eller ej (prop. 1963:139 s. 28
f och 57). Det undandrar sig fullmäktiges bedömande huruvida vid valutalagens
anpassning till nya regeringsformen en erinran om denna förvaltningsuppgift
för valutabankerna möjligen bort intas i valutalagen. Att emellertid
statsmakternas avsikt varit att valutabankema alltjämt skulle svara för denna
övervakning av utlandsbetalningarna, utan vilken för övrigt en valutareglering
ej är möjlig, står utom allt tvivel.

Fullmäktige har med det sagda velat fästa uppmärksamheten på den
gjorda invändningen men finner för egen del lagändring ej påkallad.

Hemställan

Fullmäktige hemställer

att riksdagen måtte anta i bilaga A till denna skrivelse intagna
förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) och
att riksdagen måtte ge regeringen till känna att valutaförordningen
bör ändras i överensstämmelse med i bilaga B till denna skrivelse
intagna förslag till förordning om ändring i valutaförordningen
(1959:264).

Stockholm den 5 september 1985

På Fullmäktiges vägnar:

Olle Göransson

Hanna Ericson

1

Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § sekretesslagen (1980:10g)1 skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Sekretess gäller hos riksbanken i Sekretess gäller hos riksbanken i
ärenden om tillståndsgivning eller ärenden om tillståndsgivning eller

tillsyn enligt valutalagstiftningen för tillsyn enligt valutalagstiftningen för

uppgift om enskilds personliga eller uppgift om enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden, om det ekonomiska förhållanden, om det

kan antas att den enskilde lider skada inte står klart att uppgiften kan röjas

eller men om uppgiften röjs. utan att den enskilde lider skada eller

men.

Sekretess gäller i ärende om studiestöd för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada
eller men om uppgiften röjs. Såvitt gäller annat än studiestöd under sjukdom
gäller sekretessen dock inte beslut i ärendet.

Sekretess gäller, i annat fall än som avses i andra stycket och 8 kap. 6-8 §§, i
ärende om utlåning av allmänna medel för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada
eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte ansökan eller beslut
i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Förs. 1985/86:11

Bil. A

1 Omtryckt 1982:1106.

8

Förslag till
Förordning om ändring i valutaförordningen
(1959:264)

Härigenom föreskrivs i fråga om valutaförordningen (1959:264) att i
förordningen skall införas en ny paragraf, 15 §, av nedan angivna lydelse.

15 §

En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig att,
i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift
angående de betalningar han verkställer till eller mottager från någon som är
bosatt i utlandet eller där uppehåller sig.

Har någon efter anmaning underlåtit att lämna uppgift enligt första
stycket, äger riksbanken påföra honom särskild avgift (förseningsavgift).
Sådan avgift påförs med 500 kronor för aktiebolag och högst 300 kronor för
övriga. Påförd förseningsavgift, som inte betalas inom föreskriven tid, får
omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt
uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock ej.

Underlåter någon alltjämt, trots att förseningsavgift påförts, att lämna
uppgift enligt första stycket äger riksbanken förelägga honom lämpligt vite.

Förs. 1985/86:11

Bil. B

9

L

Utdrag ur protokoll vid riksbanksfullmäktiges sammanträde den 5 septem- Förs. 1985/86:11

ber 1985.

Närvarande: Ordföranden Gunnar Sträng, vice ordföranden Olle Göransson,
Bengt Dennis, Staffan Burenstam Linder, Karl Boo, Johan Gernandt
och Ivar Nordberg.

§ 7. Förslag om nytt rapporteringssystem för
betalningar från utlandet - BOK II

Upptogs på nytt till behandling förslag om nytt rapporteringssystem för
betalningar från utlandet. Då MBL-förhandling nu hade genomförts och då
någon erinran därvid inte framställts mot det av fullmäktige den 22 augusti
1985 antagna förslaget till beslut fastställde fullmäktige detta. Fullmäktige
beslöt alltså:

- Ett rapporteringssystem för betalningar från utlandet enligt alternativ 1 i
systemförslag av den 28 maj 1985 med en rapporteringsgräns på 25 000
kronor införs.

- De nya rapporteringsreglema angående betalningar från utlandet börjar
tillämpas fr. o. m. den 1 mars 1987.

- Framställning görs till riksdagen om ändring i sekretesslagarna m. m.

- Rapporteringsgränsen för betalningar till utlandet höjs till 25 000 kronor.
Staffan Burenstam Linder, Karl Boo och Johan Gernandt hänvisade till sin

reservation mot förslaget till beslut och vad de där anfört (se fullm. prot.
1985-08-22, § 8).

Ur protokollet:

Y. Haglund

10

Utdrag ur protokoll vid riksbanksfullmäktiges sammanträde den 22 augusti Förs. 1985/86:11

1985.

Närvarande: Ordföranden Gunnar Sträng, vice ordföranden Olle Göransson,
Bengt Dennis, Staffan Burenstam Linder, Karl Boo, Marianne Stålberg
och Johan Gernandt

§ 8 Förslag om nytt rapporteringssystem för
betalningar från utlandet BOK II

Åke Gustafsson lämnade en redogörelse för huvuddragen i en promemoriesammanställning
daterad den 5 juni 1985 med förslag om nytt rapporteringssystem
för betalningar från utlandet, protokollsbilaga A (här ej bilagd),
samt i skrivelser från Företagens Uppgiftslämnardelegation av den 24 och 28
juni samt 14 augusti 1985, protokollsbilaga B (här ej bilagd), och en inom
riksbanken den 16 augusti 1985 upprättad promemoria, protokollsbilaga C
(här ej bilagd).

Fullmäktige beslöt att till grund för sedvanlig MBL-förhandling skulle
läggas följande förslag till beslut.

- Ett rapporteringssystem för betalningar från utlandet enligt alternativ 1 i
systemförslag av den 28 maj 1985 med en rapporteringsgräns på 25 000
kronor införs.

- De nya rapporteringsreglerna angående betalningar från utlandet börjar
tillämpas fr. o.m. den 1 mars 1987.

- Framställning görs till riksdagen om ändring i sekretesslagarna m. m.

- Rapporteringsgränsen för betalningar till utlandet höjs till 25 000 kronor.
Mot beslutet reserverade sig Staffan Burenstam Linder, Karl Boo och

Johan Gernandt som anförde följande.

Syftet med BOK II är betalningsbalansstatistik och kontroll av valutaregleringen.

Vår strävan är att lindra valutaregleringen i syfte att avskaffa den och att
Sverige i det avseendet skall närma sig andra länder i vår kulturkrets. BOK II
behövs då inte för att kontrollera valutaregleringen. Några erfarenheter har
ej heller redovisats, som ger stöd för att införa en valutakontroll av
betalningar från utlandet.

För att BOK II skall kunna genomföras krävs också en rad lagändringar,
som måste beslutas av riksdagen. Det förefaller även av den anledningen
välbetänkt att avvakta valutakommitténs betänkande, som är aviserat till
förhösten 1985, innan beslut fattas.

Vad gäller betalningsbalansstatistiken delar vi uppfattningen att den
behöver förbättras. Vi motsätter oss dock att ett så kostsamt och arbetskrävande
förslag som BOK II, alt. 1 införes. Kostnaderna för BOK II kommer
främst att drabba de stora, medelstora och små företagen, vilket är högst
otillfredsställande.

BOK II strider mot statsmakternas uttalanden i olika sammanhang om
minskat krångel och kräver även lagändringar. Stark kritik har riktats mot

förslaget från bl. a. Industriförbundet, Bankföreningen inkl. PKbanken och
Företagens Uppgiftslämnardelegation.

Riksbanken anger att andra länder har motsvarigheten till BOK II och
pekar då på de skandinaviska länderna och Nederländerna. Men USA,
Storbritannien, Schweiz och Västtyskland har inte denna kontrollapparat
och dessa länder fungerar väl så bra som de skandinaviska.

Bristen på information är inte heller det stora hindret för en bättre
ekonomisk politik i Sverige. Utökad byråkrati, reglering och kontroll kan
däremot ytterligare förvärra företagens situation.

Riksbanken har utformat tre varianter på BOK II men satsar på den mest
långtgående. Härutöver finns ett förslag från Statistiska centralbyrån.

Enligt vår uppfattning bör arbetet på en bättre betalningsbalansstatistik
fortsätta i samarbete med SCB och bl. a. Industriförbundet, Bankföreningen
och Företagens Uppgiftslämnardelegation. BOK II bör avvisas.

Ett beslut idag enligt föreliggande förslag innebär också att näringslivet
och bankerna redan nu måste börja förberedelsearbetet för övergång till ett
ev. BOK II, som de starkt motsätter sig. Det kan inte rimligen begäras att
detta arbets- och kostnadskrävande förberedelsearbete måste igångsättas
innan erforderliga riksdagsbeslut föreligger.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur protokollet:

Y. Haglund

Förs. 1985/86:11

gotab Stockholm 1985 83503 12