Förslag till riksdagen1985/86:18

Framställning / redogörelse 1985/86:18

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förslag till riksdagen
1985/86:18

Fullmäktiges i riksbanken förslag om ändring i lagen
(1934:437) för Sveriges riksbank Förs.

1985/86:18

Dnr 86-029-002

Inledning

Lagen (1934:437) för Sveriges riksbank är sedan länge starkt föråldrad och
den för närvarande arbetande kommittén för samordning av statsskuldpolitiken,
m. m. kommer enligt sina direktiv att framlägga förslag till ny
riksbankslag. Ett betänkande med sådant lagförslag kommer att framläggas
under våren 1986. Kommitténs blivande förslag till ny riksbankslag kommer
emellertid enligt underhandsuppgift från kommittén att anknytas till samtidigt
föreslagen ändring av den paragraf i regeringsformen (RF 9:12) som
gäller riksbanken. Detta innebär att en ny riksbankslag ej kan sättas i kraft
förrän efter nästa val till riksdagen dvs. först fr. o. m. 1989. Med hänsyn till
att nuvarande riksbankslag sålunda kommer att bestå under ännu några år
anser sig fullmäktige trots den pågående lagrevisionen böra framlägga förslag
till sådana ändringar av gällande lag som erfordras för att riksbanken i en
förändrad omvärld skall kunna fungera ekonomiskt rationellt. För att uppnå
bättre förräntningsmöjligheter för valutareserven vill fullmäktige därför
föreslå viss ändring av de regler som begränsar riksbankens möjlighet att
placera sina utländska tillgångar.

Förslag

Riksbankens möjligheter att placera i utländska värdepapper regleras av 16 §
riksbankslagen. Enligt detta lagrum får riksbanken köpa och sälja dels lätt
säljbara utländska statsobligationer och övriga statspapper, dels ock andra
lätt säljbara utländska obligationer än statsobligationer förutsatt att dessa
förfaller till betalning inom tre år. Regeln erhöll sin nuvarande utformning år
1975 då den tidsgräns inom vilken icke-statsobligationer måste förfalla till
betalning för att kunna godtagas höjdes från ett till tre år (FiU 1975/76:11).
Lagändringen tillkom på förslag av fullmäktige som gentemot den tidigare
gällande ettårsregeln framhöll att denna hindrade riksbanken från att
placera i t. ex. vissa obligationer, som från säkerhetssynpunkt fyller mycket
högt ställda krav och erbjuder god förräntning och som det därför är naturligt
att hålla i riksbankens portfölj. Med hänsyn till den skillnad från säkerhetssynpunkt
som kunde råda mellan statsobligationer och andra obligationer
ansåg emellertid fullmäktige alltjämt en viss begränsning av de senares
återstående löptid motiverad och föreslog att denna tidsgräns sattes till tre år
(förs. 1975/76:5).

1 Riksdagen 1985/86. 2 sami. Nr 18

På riksbankens placeringar av valutareserven måste ställas kravet att dessa
skall var säkra, likvida och ge god avkastning i nämnd prioritetsordning.
Inom ramen härför har riksbanken under senare år sökt alltmer effektivisera
sina placeringar i syfte att nå högre avkastning. Därvid har den begränsning
som gäller genom treårsregeln kommit att te sig alltmer besvärande.
Löptidsbegränsningen innebär nämligen att riksbanken inte kan delta vid
emissionstillfällena, då kurserna kan vara som mest förmånliga. Normalt
gäller också att avkastningen ökar ju längre löptiden är. Några olägenheter
av att avskaffa begränsningen i löptid kan ej heller förutses. Alltjämt
kommer sålunda kravet på likviditet att tillgodoses genom bestämmelsen att
obligationerna skall vara lätt säljbara. Vad åter angår säkerhetskravet kan
naturligtvis sägas att ju längre återstående löptid desto större risk för att
förändringar i kreditvärdigheten hinner inträda medan papperet ligger kvar i
riksbankens portfölj. Denna synpunkt, som låg bakom begränsningen till tre
år, har emellertid knappast längre giltighet framför allt därför att en numer
väsentligt mera utvecklad andrahandsmarknad skapat helt andra möjligheter
att sälja och köpa under ett pappers löptid.

Men alldeles bortsett från risken för förändringar i kreditvärdigheten är
naturligtvis förhållandet att ett ökat innehav av långa papper i riksbankens
portfölj i större utsträckning exponerar riksbanken för kursförluster till följd
av ränteändringar. Ju längre den återstående löptiden är desto känsligare blir
nämligen priset på värdepapperet för ränteändringar. Att märka är emellertid
att den gällande riksbankslagen över huvud taget inte begränsar
löptiderna för riksbankens investeringar i statspapper. Detta innebär inte att
riksbanken koncentrerar sina investeringar till värdepapper med långa
löptider även om det normalt vid varje tidpunkt gäller att den högsta
avkastningen erhålls på så sätt. Valutareserven måste nämligen variera för
att möta tillfälliga fluktuationer i valutaflöden. En stor del av reserven måste
därför investeras i kortfristiga värdepapper och bankdepositioner. Priset på
dessa påverkas nämligen inte i samma utsträckning av räntefluktuationer,
varigenom risken minskar för att man gör kursförluster genom att tvingas
avyttra värdepapper vid ett tillfälligt oförmånligt ränteläge. Den föreslagna
ändringen i riksbankslagen påverkar inte dessa avvägningar utan medför
endast uniformitet mellan olika värdepapper. Antingen fråga är om statspapper
eller icke-statspapper måste alltså portföljen totalt sett avvägas i
förhållande till ränterisker och likviditetsrisker för att flexibelt anpassas till
utvecklingen på de finansiella marknaderna. Principerna härför lämpar sig
emellertid ej för lagstiftning utan bör utformas inom riksbanken.

Med hänsyn till det sagda torde kunna påstås att löptidsbegränsningen inte
bidrar till att styra placeringsinriktningen i enlighet med angivna mål utan
begränsar avkastningen på valutareserven utan att för den skull vinna något i
fråga om säkerhet eller likviditet. Fullmäktige vill därför föreslå att regeln
om att andra lätt säljbara utländska obligationer än statsobligationer skall
förfalla till betalning inom tre år avskaffas.

Förs. 1985/86:18

2

Hemställan

Förs. 1985/86:18

Med åberopande av det anförda får fullmäktige hemställa
att riksdagen måtte antaga

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §''

Riksbanken får köpa och sälja: Riksbanken får köpa och sälja:

a) svenska statsobligationer och a) svenska statsobligationer och

övriga svenska statspapper; övriga svenska statspapper;

b) andra svenska obligationer; b) andra svenska obligationer;

c) lätt säljbara utländska statsobli- c) lätt säljbara utländska statsobligationer
och övriga statspapper; gationer och övriga statspapper;

d) andra lätt säljbara utländska d) andra lätt säljbara utländska
obligationer än statsobligationer, obligationer än statsobligationer.
om de förfaller till betalning inom tre

är.

Riksbanken får även förmedla köp och försäljning av sådana obligationer
och statspapper som nämns ovan.

Dessutom får riksbanken, inom ramen för riksbankens uppgifter som
centralbank, förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar eller liknande
rättigheter samt ikläda sig härmed förenade förpliktelser, om fullmäktige så
beslutar.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Stockholm den 6 februari 1986
På Fullmäktiges vägnar
Erik Åsbrink

Hanna Ericson

'' Senaste lydelse SFS 1985:239.

3

Sveriges Riksbank

Utdrag ur fullmäktiges protokoll den 6 februari 1986

Förs. 1985/86:18

Närvarande: Ordföranden Erik Åsbrink, vice ordföranden Olle Göransson,
Bengt Dennis, Staffan Burenstam Linder, Anne Wibble, Karl Boo och Ivar
Nordberg.

§ 4. Skrivelse till riksdagen med hemställan om ändring i lagen
för Sveriges riksbank

Anmäldes förslag till skrivelse till riksdagen med hemställan om ändring av
16 § lagen för Sveriges riksbank.

Fullmäktige beslöt avlåta skrivelse av den lydelse som framgår av
registraturet.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur protokollet:

Ulla Wettermark

gotab Stockholm 1986 10292

4