Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1982/83:16

Redogörelse
1982/83:16

Riksdagens besvärsnämnds verksamhetsberättelse för åren
1971-1982

Till riksdagen

Riksdagens besvärsnämnd inledde sin verksamhet samtidigt med enkammarriksdagen
år 1971 och höll sitt första sammanträde den 28 januari s. å.
Nämnden har inte avgivit någon berättelse över sin hittillsvarande verksamhet.
Under de tolv år som nämnden existerat har den avgjort ett hundratal
ärenden. I regel erhåller endast klaganden, beslutsmyndigheten samt - i
ärenden om tjänstetillsättning - den som förordnats på tjänsten del av
nämndens beslut. Nämnden har emellertid erfarit, att det finns ett intresse
hos en vidare krets att få kännedom om nämndens verksamhet och om
innehållet i beslut av mera principiellt intresse. Med anledning härav har
nämnden beslutat att lämna en kortfattad redogörelse för sin verksamhet
under åren 1971-1982.

Inledningsvis redogörs för bakgrunden till nämndens tillkomst och för den
författningsreglering som legat till grund för nämndens arbete. Nämndens
arbetsformer beskrivs kortfattat. Härefter följer ett avsnitt med vissa
uppgifter av statistisk natur om nämndens verksamhet.

Till verksamhetsberättelsen har fogats fyra bilagor.

En av nämndens sekreterare upprättad promemoria med en redogörelse
för avgöranden av nämnden som bedömts vara av visst allmänt intresse har
intagits i bilaga 1.

I bilaga 2 återfinns en uppställning i tabellarisk form över nämndens
samtliga avgöranden.

En summarisk redogörelse för de besvärsärenden som bankoutskottet
behandlat under åren 1960-1969 har lämnats i en promemoria 1969, intagen
som bilaga 5 till sammansatta konstitutions- och bankoutskottets utlåtande
nr 1 år 1970 i anledning av 1969 års organisationsutrednings betänkanden om
enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation. Nämnda redogörelse
omfattar alltså inte år 1970, tvåkammarriksdagens sista år. Enligt
nämndens uppfattning kan det ligga ett värde i att det för åren 1960 och
framåt finns en komplett tabellarisk redogörelse för besvärsärenden i
riksdagen. Följaktligen har i bilaga 3 införts en summarisk redovisning för
besvärsärenden hos bankoutskottet under 1970.

En förteckning över nämndens ledamöter och sekreterare fr. o. m. 1971
har intagits i bilaga 4.

1 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 16

Redog. 1982/83:16

2

Bakgrund

Enligt den före år 1971 gällande ordningen handlades besvärsärenden
inom riksdagsförvaltningen av bankoutskottet. Bestämmelser om besvärsrätt
återfanns främst i reglementena och instruktionerna för de skilda
riksdagsorganen (6 § instruktionen för riksdagens bankoutskott, 33 § bankoreglementet,
19 § reglementet för riksgäldskontoret, 22 § reglementet för
riksdagsbiblioteket, 23 § instruktionen för riksdagens ombudsmän, 16 §
instruktionen för riksdagens revisorer, 8 § reglementet för Nordiska rådets
svenska delegation, 15 § instruktionen för riksdagens förvaltningskontor och
35 § tjänstemannastadgan för riksdagen och dess verk). Därjämte fanns vissa
särskilda riksdagsbeslut om besvärsrätt av vilka endast ett hade praktisk
betydelse. Beslutet gällde rätt att hos bankoutskottet föra talan mot beslut av
statens personalpensionsverk rörande personal vid riksdagen och dess
verk.

I samband med införandet av enkammarriksdagen behandlade riksdagen
vid ett par tillfällen frågan om besvärsrätt i förvaltningsärenden och om
besvärsinstanser. 1969 års organisationsutredning, som hade tillsatts av
talmanskonferensen för att göra en översyn av riksdagens förvaltnings- och
personalorganisation med anledning av enkammarreformen, föreslog i sitt
betänkande (i november 1969) att bankoutskottet skulle befrias från sina
uppgifter som besvärsinstans. Rena ”rättsärenden” borde handläggas av
regeringsrätten. I fråga om övriga besvärsärenden gällde det enligt utredningen
att konstruera en besvärsmyndighet som å ena sidan inte var någon
domstol men å andra sidan inte kunde uppfattas som ett renodlat politiskt
organ. Myndigheten borde vara så sammansatt att man fick säkerhet för att
den skulle ha förståelse för det politiska arbetets särskilda krav. Någon
anledning att skapa garanti för representation för vissa politiska partier fanns
inte, enligt utredningen, som föreslog att den blivande besvärsnämnden
skulle få tre ledamöter, varav en - ordföranden - skulle vara domare och
väljas utanför riksdagen. De två övriga skulle vara riksdagsledamöter.

Efter beslut av riksdagen (prop. 1970:23, BaU 1970:39) överfördes vid
årsskiftet 1970/71 en viss del av den besvärsprövning som dittills ankommit på
bankoutskottet till regeringsrätten. Överflyttningen avsåg besvär över beslut
som (a) gällde disciplinär bestraffning, avstängning från tjänstgöring eller
skiljande från tjänst m. m. annorledes än i samband med förflyttning, eller
som (b) innefattade vägran att utlämna allmän handling.

Sammansatta konstitutions- och bankoutskottet tillstyrkte utredningens
förslag att besvärsprövningen inom riksdagsförvaltningen skulle ankomma
på en särskild besvärsnämnd, i den mån det inte var fråga om besvär i sådana
rättsfrågor som skulle prövas av regeringsrätten enligt särskilda bestämmelser
därom. Utskottet anslöt sig emellertid till ett par motionsförslag om att
antalet ledamöter i nämnden skulle utökas till fem (KBaU 1970:1).

I memorial med förslag till besvärsstadga för riksdagen och dess verk

Redog. 1982/83:16

3

m. m. framhöll bankoutskottet (BaU 1970:82) att det var angeläget att
jävssituationer förebyggdes i nämndens arbete. Till ledamöter och suppleanter
borde därför inte utses personer som i egenskap av fullmäktige,
styrelseledamöter etc. tillhörde organ vars beslut ”erfarenhetsmässigt med
icke helt obetydlig frekvens överklagas hos besvärsmyndigheten”.

Bankutskottet lade i sitt memorial fram förslag till den sedermera av
riksdagen antagna besvärsstadgan (RFS 1970:3) för riksdagen och dess verk.

I stadgan meddelas bestämmelser om vilka beslut av riksdagen och dess
organ som kan överklagas och i vilken ordning överklagandena skall ske.
Vidare innehåller stadgan vissa bestämmelser om besvärsnämndens behörighet,
organisation och beslutsförhet. Stadgan har ändrats ett flertal gånger
under 1970-talet och speglar på det viset den intensiva satsning på arbets-,
förvaltnings- och sekretessrättsliga frågor som kännetecknat detta decennium.

Enligt 5 § stadgan i dess ursprungliga lydelse skulle besvär inges till
beslutsmyndigheten. Myndigheten skulle sedan jämte eget yttrande så snart
som möjligt överlämna besvären till nämnden. Bestämmelsen togs bort
redan den 1 januari 1972. Syftet med ändringen var att undvika en från
förvaltningslagens (1971:290) bestämmelser avvikande reglering av besvärsförfarandet
enligt stadgan (KU 1971:78, rskr 338). Enligt 12 § nämnda lag
skall besvären tillställas den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol
som har att pröva besvären.

Vissa bestämmelser i besvärsstadgan om val till besvärsnämnd och om
nämndens sammansättning överfördes år 1974 i princip oförändrade till den
nya riksdagsordningen (KU 1974:65, rskr 384). Samtidigt genomfördes bl. a.
en ändring av stadgan, föranledd av riksdagens övergång till enhetlig
löneplan F.

I samband med ämbetsansvarsreformen 1976 ändrades bestämmelsen i 3 §
besvärsstadgan om regeringsrättens behörighet att pröva ärenden enligt
stadgan. Reformen innebar bl. a. att frågor om disciplinpåföljd, avskedande
och avstängning i fortsättningen inte skulle prövas i administrativ ordning
utan på facklig väg i statens ansvarsnämnd (med möjlighet att klaga till
arbetsdomstolen). Regeringsrättens behörighet enligt besvärsstadgan
begränsades till att avse prövning av besvär över beslut som innefattade
vägran att utlämna allmän handling (KU 1975/76:28, rskr 49).

Hänvisningarna i besvärsstadgan till statstjänstemannalagen försvann i
samband med genomförandet av medbestämmandereformen den 1 januari
1977 (KU 1977/78:19, rskr 77). Stadgan innehåller nu i stället en motsvarande
hänvisning till lagen (1976:600) om offentlig anställning.

År 1977 genomförde riksdagen vissa ändringar i (den då gällande) 1937 års
sekretesslag, närmast föranledda av de ändringar i tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingar som skulle träda i kraft den 1 januari
1978. En i anslutning härtill beslutad ändring i besvärsstadgan innebar att
besvärsrätten i detta hänseende inte bara skulle omfatta vägran att utlämna
1* Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 16

Redog. 1982/83:16

4

allmän handling utan också utlämnande av handling med förbehåll som
inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den
(KU 1977/78:19, rskr77). Besvären skulle även i fortsättningen prövas av
regeringsrätten.

1 § besvärsstadgan innehåller en uppräkning av de riksdagens organ mot
vilkas beslut besvär får anföras hos nämnden. Med anledning av att
riksdagsbiblioteket hade upphört att vara ett självständigt organ under
riksdagen togs år 1979 den i detta stadgande införda hänvisningen till
styrelsen för riksdagsbiblioteket bort (KU 1978/79:19, rskr 130).

Den 1 januari 1981 trädde den nya sekretesslagen (1980:100) i kraft.
Genom lagen infördes bl. a. en ny ordning när det gäller tvister mellan
myndigheter rörande möjlighet för en statlig eller kommunal myndighet att
få ta del av handlingar hos en annan myndighet. Den nya ordningen innebar,
att talan får föras genom besvär mot beslut varigenom myndighet har avslagit
annan myndighets begäran att få ta del av handling. Sådan talan förs i samma
ordning som gäller i fråga om besvär över beslut med anledning av enskilds
begäran att utfå handling. Har beslutet meddelats av statlig myndighet, skall
dock talan av annan statlig myndighet föras genom besvär hos regeringen.
Reglerna gäller inte för beslut av bl. a. riksdagen. I yttrande till konstitutionsutskottet
i det aktuella lagstiftningsärendet anförde besvärsnämnden
bl. a. att de skäl som anförts för att tvister mellan statliga myndigheter ej
borde lösas domstolsvägen kunde åberopas beträffande beslut av såväl
myndigheter under regeringen som myndigheter under riksdagen. Beträffande
beslut av myndigheter under riksdagen borde, framhöll nämnden, i
konsekvens med förhållandena på regeringssidan införas en ordning som
innebär att besvär av annan statlig myndighet över sådant beslut skall föras
hos riksdagen - i besvärsnämnden - och av andra myndigheter vid domstol.
Riksdagen beslutade senare i enlighet härmed, vilket medförde ändringar av
2 och 3 §§ besvärsstadgan (KU 1979/80:37, rskr 179).

Gällande ordning

Besvärsnämndens verksamhet regleras f. n. genom bestämmelser i riksdagsordningen
och besvärsstadgan samt i arvodesstadgan (RFS 1979:1) för
riksdagen och dess verk.

Enligt 9 kap. 5 § riksdagsordningen skall besvär över beslut av riksdagens
organ i förvaltningsärende mot vilket talan får föras enligt vad som föreskrivs
därom, prövas av regeringsrätten i de fall som riksdagen särskilt bestämmer
och i övriga fall av riksdagens besvärsnämnd. Nämnden skall bestå av
ordförande, som skall inneha eller ha innehaft domarämbete och ej vara
ledamot av riksdagen, samt fyra andra ledamöter, valda av riksdagen.
Ordföranden skall väljas särskilt. Val till nämnden avser riksdagens
valperiod. För ordföranden skall finnas ersättare, för vilken gäller samma

Redog. 1982/83:16

5

kompetenskrav som för ordföranden. Även ledamöterna har ersättare (jfr
RO 7:8).

Besvärsstadgan innehåller i sin nuvarande lydelse sammanfattningsvis
följande.

Besvär får i den utsträckning och i den ordning som besvärsstadgan
föreskriver föras mot beslut av riksdagens förvaltningsstyrelse eller förvaltningskontor,
fullmäktige i riksbanken eller i riksgäldskontoret, riksdagens
ombudsmän eller revisorer eller av Nordiska rådets svenska delegation, eller
mot beslut som tjänsteman vid någon av dessa myndigheter har fattat på
myndighetens vägnar. En förutsättning är att det överklagade beslutet
grundar sig på lagen om offentlig anställning (eller bestämmelser som
meddelats med stöd av lagen) eller mot beslut om avtalsbart anställningsvillkor
i den mån annat inte följer av lagen (1965:276) om inskränkning i
rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. Av den senare lagen
framgår, att en arbetstagare inte får besvära sig mot arbetsgivarens beslut
rörande hans arbets- eller anställningsvillkor, om talan i saken skall
handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. I regel
handläggs sådana tvister av arbetsdomstolen. Härav följer att besvär mot
beslut som grundar sig på exempelvis Allmänt avlöningsavtal för riksdagens
tjänstemän (RAST) eller på Allmänt reseavtal för riksdagen (RARA) inte
kan tas upp till prövning av nämnden.

I fråga om annan myndighet än riksdagens ombudsmän får talan vidare
föras mot beslut varigenom myndigheten har avslagit enskilds eller annan
myndighets begäran att få ta del av allmän handling. Talan kan även avse en
myndighets beslut att utlämna allmän handling med förbehåll som inskränker
sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den.

Såvitt gäller riksdagens förvaltningsstyrelse eller förvaltningskontor eller
fullmäktige i riksgäldskontoret får talan därjämte föras mot annat beslut som
rör enskild person.

En inskränkning i besvärsrätten såvitt gäller tjänstetillsättningar finns
dock. Talan får nämligen inte föras mot beslut om tillsättning av tjänst i lägst
lönegrad F 24 hos riksdagens kammare eller utskott. Nämnden har nyligen i
en skrivelse till riksdagens förvaltningsstyrelse framhållit att stadgan bör
ändras på denna punkt eftersom löneplan F numera inte innehåller någon
lönegrad F 24.

Besvärsmyndighet är riksdagens besvärsnämnd; dock prövar regeringsrätten
de i det föregående nämnda besluten om utlämnande av allmän handling
m. m. I detta avseende finns dock som framgått ett undantag. Om en annan
statlig myndighet av en myndighet under riksdagen fått avslag på en begäran
att få ta del av allmän handling prövas besvären av nämnden.

Besvärsnämnden prövar även beslut av statens löne- och pensionsverk
(tidigare statens personalpensionsverk) i pensionsärende som avser en
anställningshavare hos riksdagen och dess verk.

Besvärsnämnden är beslutsför när ordföranden eller hans ställföreträdare

Redog. 1982/83:16

6

samt tre övriga ledamöter eller suppleanter är närvarande. Suppleanterna är
inte personliga. Nämnden förordnar sekreterare åt sig och får härutöver
anlita särskild expertis. Till sekreterare har förordnats hovrätts- eller
kammarrättsjurister som tjänstgjort i riksdagen. Ärendena bereds inom
nämndens sekretariat.

I budgethänseende är nämnden underställd riksdagens förvaltningskontor.

Förvaltningslagen (1971:290) är tillämplig på handläggningen av ärenden i
besvärsnämnden. I enlighet med denna lag får talan föras hos besvärsmyndigheten
mot en myndighets beslut av den som beslutet angår, om det gått
honom emot. Om det inte framstår som uppenbart att nämnden av formella
skäl inte kan uppta en ansökan till prövning översänds besvärsskriften till den
myndighet som fattat det överklagade beslutet med begäran om yttrande.
Någon tidsfrist för avgivande av yttrande utsätts inte. I regel yttrar sig
myndigheten till nämnden inom 3-5 veckor. I ärenden om tjänstetillsättning
brukar myndigheten numera regelmässigt inhämta synpunkter från de
berörda lokala fackliga organisationerna samt från chefen för den aktuella
enheten.

Nämnden bereder alltid klaganden och i tillsättningsärenden den som
erhållit tjänsten tillfälle att yttra sig över besvärsskriften och beslutsmyndighetens
yttrande. Sedan tiden för yttrande gått ut avgörs ärendet av nämnden.
Någon ytterligare skriftväxling förekommer i regel inte. Enligt 16 §
förvaltningslagen skall nämnden, om sökande, klagande eller annan part vill
det, bereda honom tillfälle att muntligen lämna uppgift i ärendet, såvida det
kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Muntlig bevisupptagning har
dock hittills inte förekommit i något ärende.

Nämndens beslut kan ej överklagas.

Statistiska uppgifter

Under den period som denna berättelse avser har besvärsnämnden hållit
75 sammanträden. Nämnden har meddelat 96 slutliga beslut i besvärsärenden
och har därjämte bl. a. avlåtit dels skrivelse till riksdagens förvaltningskontor
(RFK) om tillämpningsföreskrifter rörande utbetalning av sammanträdesarvoden,
dels yttranden till riksdagens förvaltningsstyrelse (RFS) över
förslag till ny arvodesstadga och till konstitutionsutskottet med anledning av
det då (1980) aktuella förslaget till ny sekretesslag.

Av de 96 besvärsärendena har 51 avsett den inre riksdagsförvaltningen, 29
riksbanken (varvid i två fall det överklagade beslutet dock hade fattats av
dåvarande statens personalpensionsverk), 12 riksgäldskontoret, 3 riksdagens
ombudsmän och 1 Nordiska rådets svenska delegation.

Redog. 1982/83:16

7

Ärendena har fördelat sig på följande ärendetyper:
tjänstetillsättning 63
befordran i befordringsgång 2
pensionsfrågor 9
löne- och arvodesfrågor 2
semesterersättning 1
ersättning för resekostnader 2
traktamente 2
bostadshyra 1
tjänstledighet 2
anstånd med omstationering 1
premieobligationer 5
kupongränta 1

statligt stöd till fartygsbeställare 1
statlig kreditgaranti 1
skattereduktion 1
resningsansökan m. m. 2

I tio fall - varav fem avsett tillsättningsärenden - har nämnden helt eller
delvis ändrat det överklagade beslutet eller återförvisat ärendet till
beslutsmyndigheten för ny handläggning. Fem besvärsansökningar har
avvisats eller ej upptagits till prövning på formella grunder. Tio ärenden har
avskrivits, vanligen sedan besvären återkallats. I övrigt har besvären lämnats
utan bifall.

Skiljaktiga meningar inom nämnden har yppats i sex fall, varav fyra avsett
tillsättningsärenden.

Vid årsskiftet 1982/83 har samtliga anhängiggjorda ärenden avgjorts.
Några ärenden i balans finns alltså inte. Den genomsnittliga handläggningstiden
är f. ö. mycket kort.

I handläggningen av detta ärende har deltagit Leif Ekberg, ordförande,
Erik Nyman, Erik Johansson, Ingemar Hallenius, Margit Sandéhn och Björn
Körlof.

Stockholm den 26 januari 1983

På besvärsnämndens vägnar
LEIF EKBERG

/Gösta Fischer

1** Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 16

Redog. 1982/83:16

Bilaga 1

Gösta Fischer

Promemoria

1983-01-12

OM BESVÄRSÄRENDEN HOS RIKSDAGENS BESVÄRSNÄMND

I denna promemoria lämnas en redogörelse för sådana avgöranden av
riksdagens besvärsnämnd under åren 1971-1982 som kan anses vara av mer
allmänt intresse. Redogörelsen anknyter till den tabellariska uppställning
över nämndens avgöranden under denna period som införts i bilaga 2 till
nämndens berättelse. Varje ärende har i tabellen åsatts ett nummer. I den
löpande framställningen i denna promemoria har numret satts inom parentes
i anslutning till redogörelsen för ärendet.

Det datum som anges i tabellen avser datum för nämndens beslut. Under
rubriken ”BesvN” anges innebörden av nämndens beslut.

Flertalet avgöranden av nämnden har avsett ärenden om tjänstetillsättning.

Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen - som trädde i kraft den 1 januari 1975 -skall vid tillsättning av statlig tjänst ”avseende fästas endast vid sakliga
grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Regelns utformning ger vid
handen att även andra sakliga grunder än de båda nämnda kan vägas in vid
bedömningen vilket utgör en nyhet i jämförelse med 1809 års regeringsform.
I förarbetena till regeringsformen har bl. a. arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
hänsyn anförts som exempel på sakliga grunder. Uttrycken
”förtjänst” och ”skicklighet” anknyter till ett stadgande i 1809 års
regeringsform. ”Förtjänst” syftar i första hand på den efter hand förvärvade
förtrogenheten med tjänstens krav, rutinen, och mäts vanligen i tjänstetid.
Tjänstgöring inom samma verksamhetsområde som den tjänst som det är
fråga om värderas därvid vanligen högre än tjänstgöring inom andra
områden. ”Skicklighet” tar sikte på allmänna och speciella insikter av
betydelse för befattningen, såsom studiebakgrund och utbildningsmeriter,
samt lämpligheten för befattningen sådan den har kommit i dagen under
tidigare verksamhet (Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna med tillhörande
författningar, s. 387).

Hur avvägningen mellan förtjänsten och skickligheten hos klaganden resp.
den som förordnats på tjänsten skall ske har givetvis varit den centrala frågan
i flertalet tillsättningsärenden. I ett fall (58) rörde det sig om två sökande som
enligt såväl den tillsättande myndigheten som nämnden var jämngoda med
avseende på skicklighet och på antalet tjänsteår. De innehade båda samma
lönegrad. Härvid förordnades den som innehaft ifrågavarande lönegrad
längst tid. I ett liknande fall (60) konstaterade nämnden, att när, såsom var
fallet, de sökande alla var väl kvalificerade i och för sig, befordran normalt

Redog. 1982/83:16

9

borde ske efter tjänsteålder. Regeln kunde enligt nämnden dock inte vara
undantagslös. Hänsyn borde sålunda kunna tas till större skillnader i fråga
om befordringsgrunden skicklighet. En tjänst som förste byråsekreterare/
byrådirektör i riksbanken söktes av två väl kvalificerade personer, varav den
av riksbanken förordnade hade längre anställning i offentlig tjänst (63).
Nämnden fann dock att klagandens längre tjänstgöringstid i riksbanken (17,5
mot 2,5 år) hade bort vara utslagsgivande och ändrade följaktligen beslutet. I
ett i princip likartat ärende (40) ändrade nämnden ett tillsättningsbeslut till
förmån för en sökande (till en expeditionsassistenttjänst) som av nämnden -men inte av förvaltningsstyrelsen - bedömdes som lika skicklig som den som
förordnats. Klaganden hade avsevärt längre anställningstid i statlig tjänst och
hade dessutom vikarierat på den ifrågavarande tjänsten. Att längden av
tjänstgöringstid i riksdagen av nämnden har ansetts vara mera värd än annan
offentlig anställning av motsvarande varaktighet belystes i ett annat ärende
rörande en expeditionsassistenttjänst vid kammarservice (24). Enligt nämnden
borde längre anställningstid i riksdagen (i det aktuella fallet var
skillnaden mer än fem år) ”tillerkännas ett i skälig mån högre meritvärde än
tjänstgöringstid hos andra organ”. Att en klagande i ett annat ärende (81)
skulle, som förvaltningsstyrelsen påstod i sitt yttrande till nämnden, lida av
bristande samarbetsförmåga fann nämnden inte belagt genom utredningen.
Nämnden förordnade klaganden, som hade ett klart försteg i fråga om
förtjänst.

I ett stort antal fall har situationen varit den, att klaganden haft längre
anställningstid medan den som förordnats har bedömts som skickligare av
beslutsmyndigheten och av nämnden, som i sådana fall i allmänhet har
lämnat besvären utan bifall (bl. a. 67,73,77,82,94). Nämnden uttalade i ett
ärende (65) att befordringsgrunden skicklighet borde ha ett dominerande
inflytande vid tillsättning av tjänst av ifrågavarande slag (förste byråsekreterare).
Skillnaden i fråga om förtjänst kunde enligt nämnden tillmätas
avgörande betydelse endast när mindre skillnader föreligger i fråga om
skicklighet. Ibland har den större skickligheten legat i att sökanden har haft
specialkunskaper på ett visst område av betydelse för tjänsten. Ett sådant
ärende gällde en tjänst som föredragande i ett riksdagsutskott (28).
Nämnden konstaterade att klaganden, en hovrättsassessor, var överlägsen i
fråga om förtjänst. Den förordnade hade emellertid erfarenhet av bl. a.
kommunal och landstingskommunal verksamhet. Med hänsyn till de
särskilda uppgifter som skulle handläggas (regionalpolitiska frågor) fann
nämnden ej tillräckliga skäl föreligga att frångå förvaltningsstyrelsens beslut.
Likaså lämnade nämnden besvären utan bifall i ett ärende (33) om tillsättning
av byråassistent i utskott, där klaganden kunde åberopa ett större antal
tjänsteår i utskottsorganisationen (på en lägre tjänst), varemot den
förordnade hade mer dokumenterade kunskaper i maskinskrivning, stenografi
och språk. I ett annat ärende om tillsättning av en tjänst som
byråassistent i utskott (25) uttalade nämnden att det här gällde en

Redog. 1982/83:16

10

förhållandevis hög tjänst i kontorskarriären, varför stora krav måste ställas
på särskild lämplighet och på att den som förordnats tidigare hade haft
meriterande anställningar. De kanslichefer som närmast berördes av
tillsättningsbeslutet hade föreslagit klaganden till tjänsten. Nämnden ändrade
också tillsättningsbeslutet till förmån för denne och anförde, att
kanslichefernas bedömning måste i det aktuella fallet tillmätas särskild
vikt.

I några fall har i samband med utlysandet av en tjänst viss behörighet eller
viss förmåga angivits som särskilt önskvärd. Frånvaro av den angivna
behörigheten eller egenskapen har medfört att klaganden ej fått tjänsten,
trots större förtjänst mätt i anställningstid. Således konstaterade nämnden
när det gällde en tjänst som byrådirektör vid riksdagens upplysningstjänst
(51) att såväl den förordnade som klaganden fyllde högt ställda krav i fråga
om förtjänst och skicklighet, men att klaganden till skillnad från den som
erhållit tjänsten inte hade fiskalskompetens, vilket angivits som önskvärd
merit. Nämnden fann också att önskemålet härom var välmotiverat. Vid
utlysandet av en tjänst som riksdagsstenograf (44) hade samarbetsförmåga
angivits som önskvärd kvalifikation. Nämnden anförde, att denna egenskap
fick anses som mycket angelägen i det pressade och krävande arbete det här
var fråga om. Redan genom sitt av nämnden konstaterade företräde i detta
hänseende borde enligt nämnden den tjänsteman som förordnats av
förvaltningsstyrelsens direktör före klaganden komma i fråga för den
aktuella tjänsten.

Befordringsgrunden förtjänst har av nämnden tillmätts förhållandevis
liten betydelse när det gällt tillsättning av tjänster med inslag av arbetsledning.
Ett ärende (54) avsåg en tjänst som bankkamrer i riksbanken.
Klaganden hade ett betydande företräde i fråga om förtjänst, men ansågs
sakna fallenhet för praktiskt kontorsarbete. Riksbanksfullmäktige framhöll i
sitt yttrande till nämnden, att tjänsterna i den aktuella lönegraden (då A 25)
omfattade gruppchefer och därmed jämställda tjänstemän, i fråga om vilka
avgörande betydelse måste fästas vid innehavarens förmåga att fungera i
befattningen. Nämnden lämnade besvären utan bifall. I ett liknande fall (57)
- tjänst som direktör vid avdelningskontor i riksbanken - framhöll
fullmäktige, att det för att få tjänsten inte räckte bara med allmän erfarenhet
och kunnighet i riksbanksarbetet. Betydande avseende måste också fästas
vid förmågan att kunna upprätthålla trivseln och samarbetet mellan över- och
underordnade och att samtidigt kunna utnyttja personalen. Den av
riksbanken förordnade tjänstemannen ansågs ha ett försteg i detta avseende.
Även detta tillsättningsbeslut fastställdes av nämnden. En tjänst som
byrådirektör i riksbanken söktes, förutom av den som banken sedermera
förordnade, av bl. a. två personer med lång statlig anställningstid, den ene
delvis i arbetsledande ställning (61). Riksbankens direktion förklarade att
vid tillsättning av tjänst av ifrågavarande slag tjänsteåren självfallet måste
tillmätas betydelse. Vikten av att dessa chefstjänster på mellannivå i

Redog. 1982/83:16

11

riksbanken tillsätts med den person som bedöms bäst kunna sköta arbetet var
emellertid så stor, att klart företräde i fråga om individuell skicklighet måste
tillåtas ge det avgörande utslaget. Nämnden fann för sin del inte anledning
göra annan bedömning än den riksbanken gjort. I ytterligare ett ärende från
riksbanken (64), avseende tjänst som kamrer vid avdelningskontor, räckte
klagandens 16 års längre tjänst i banken, varav några år i arbetsledande
ställning, inte till mot en sökande som förvärvat en bredare erfarenhet från
en motsvarande position vid flera andra avdelningskontor. Denne hade
också en högre tjänst än klaganden vid tidpunkten för förordnandet.

Det finns å andra sidan exempel på att specialistkunskaper rörande den
verksamhet som den lediga tjänsten avsett inte har tillmätts avgörande
betydelse. I samband med tillsättningen av en tjänst på valutaavdelningen vid
riksbankens huvudkontor (66) uttalade riksbanksfullmäktige beträffande två
kvalificerade sökande att den enes allmänna skicklighet och längre tjänstgöringstid
inom banken (10 års skillnad) mer än uppvägde de specialmeriter
som klaganden hade förvärvat genom sitt arbete på den berörda avdelningen.
Fullmäktige underströk vidare betydelsen av att riksbanken fick
förbehålla sig en viss flexibilitet i befordringsfrågor. Besvären lämnades utan
bifall av nämnden.

Att han hade högre teoretisk utbildning hjälpte inte klaganden i ett ärende
rörande en tjänst som byggnadsingenjör vid riksbanken (74). Arbetet skulle i
första hand omfatta projektering och genomförande av ombyggnadsarbeten.
Tjänsten tillsattes med en person (ingenjör) med liknande erfarenhet från en
annan statlig myndighet. Klaganden, som även han var ingenjör, hade en
högre teknisk utbildning (vid Tekniska högskolan). Riksbanksfullmäktige
ansåg emellertid, att denna utbildning inte var erforderlig för arbetsuppgifterna
och därmed inte extra meriterande. Nämnden fann, utan att närmare
ange skälen för sitt ställningstagande, ej anledning ändra tillsättningsbeslutet.

Kompetensen hos andra ledande befattningshavare på den enhet som
tillsättningsärendet avser har i några fall varit av betydelse vid tillsättningen.
Över ett beslut om tillsättning på tjänst som byråchef vid riksdagens
förvaltningskontor (14) besvärade sig två sökande, som båda var överlägsna
den förordnade tjänstemannen i fråga om förtjänst. Förvaltningsstyrelsen
förklarade i yttrande att den vinnlagt sig om att inte endast ta hänsyn till varje
kandidats meriter som sådana utan också till önskvärdheten av att den nye
befattningshavarens kunskaper och erfarenheter skulle kunna utgöra en
förstärkning av och komplettering till kvalifikationerna hos de ledande
befattningshavarna vid kontoret. Nämnden lämnade besvären utan bifall.

Den som vill bli riksdagsstenograf måste genomgå ett av riksdagen
anordnat färdighetsprov i stenografi och i redigering av utskrifter m. m. Vid
konkurrens mellan flera sökande till tjänst som stenograf (eller stenografaspirant)
har särskild betydelse fästs vid resultatet av de i samband med
tillsättningen anordnade proven. Att en klagande, som haft sämre provre -

Redog. 1982/83:16

12

sultat än den person som förordnats, i motsats till denne kunnat åberopa
tidigare tjänstgöring som vikarierande riksdagsstenograf har därvid inte
hjälpt (31).

I något enstaka fall har en besvärstalan ogillats på andra grunder än sådana
som kan hänföras till begreppen förtjänst och skicklighet. En i och för sig väl
kvalificerad sökande till en tjänst som assistent i riksdagsförvaltningen
ansågs varken av förvaltningskontoret eller nämnden böra komma i fråga
beroende på att hon hade särskilda krav på eget tjänsterum samt på att hon
hade uttryckt oro för tjänstgöring på övertid och viss tjänstgöring i plenisalen
(6).

I två under år 1982 avgjorda ärenden (80) och (90) behandlade nämnden
besvär mot beslut av riksbanken resp. riksgäldskontoret att inte tillsätta en
tjänst med någon av de sökande. Nämnden, som i båda fallen lämnade
besvären utan bifall, fastslog i det senare av de två ärendena att den
omständigheten, att en myndighet har ledigkungjort en tjänst inte innebär att
myndigheten är förpliktad att tillsätta tjänsten med någon av de sökande.
Det står vidare myndigheten fritt att, när skäl är därtill, över huvud taget inte
tillsätta tjänsten, framhöll nämnden. I det aktuella fallet hade riksgäldskontoret
valt att utlysa tjänsten på nytt i förhoppning om att locka sökande med
bättre kvalifikationer för denna. Nämnden, som antecknade att tjänsten
sedermera tillsatts med annan sökande, ansåg inte att någon anmärkning
kunde riktas mot riksgäldskontorets handläggning av ärendet.

Nämnden har som framgått åtskilliga gånger avskrivit ärenden sedan
besvären återkallats. Speciella omständigheter förelåg i ett ärende år 1979
rörande en tjänst som expeditionsassistent vid riksdagens kammarservice
(39). Tjänsten söktes av bl. a. AA och BB. Ansökningstiden utgick den 1
mars. Den 16 mars återkallade A A sin ansökan. Fem dagar senare bad A A
att få återta sin återkallelse. Samma dag förordnades BB på tjänsten. AA
anförde besvär över tillsättningen av tjänsten och yrkade att själv bli
förordnad på denna. Nämnden konstaterade till en början att AA:s begäran
att få återta sin återkallelse var att bedöma som en ny ansökan, som kommit
in efter ansökningstidens utgång. Vid tidpunkten för återtagandet av
återkallelsen var tillsättningsärendet klart för avgörande samma dag. Med
hänsyn härtill och då särskilda skäl inte förelåg att trots återkallelsen anse
A A som sökande fanns det enligt nämnden inte anledning att beakta AA:s
begäran att få återta sin återkallelse. Nämnden lämnade därför AA:s besvär i
denna del utan bifall. Eftersom A A således inte varit att anse som sökande
till tjänsten fick han inte föra talan mot tillsättningsbeslutet. I denna del
avvisade nämnden följaktligen AA:s besvär.

Ärenden rörande pensionsförmåner utgör en förhållandevis stor grupp av
de ärenden som inte avser tjänstetillsättning. Avgörandena är dock alla av
gammalt datum och hänför sig i viss utsträckning till äldre författningar,

Redog. 1982/83:16

13

varför innehållet i ett par av ärendena här bara antyds.

Enligt 1941 års stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande ägde den, som varit ledamot av riksdagen minst sex år och som
vid mandatets upphörande uppnått 50 men ej 67 års ålder rätt till s. k.
visstidspension. I fråga om ledamot som avgått i samband med enkammarreformen
hade riksdagen bemyndigat förvaltningsstyrelsen att i generös anda
bevilja visstidspension även om de nyssnämnda villkoren inte var uppfyllda.
En ledamot som kommit in i riksdagen först år 1969 ansågs emellertid varken
av förvaltningsstyrelsen eller nämnden böra komma i åtnjutande av sådan
pension, eftersom det år 1969 måste ha stått klart för klaganden att
författningsreformen skulle genomföras den 1 januari 1971 (7).

I ett ärende (55) år 1973 fick den efterlevande maken till en städerska i
riksbanken av (dåvarande) statens personalpensionsverk avslag på en
ansökan om familjepension efter hustrun. Den vid städerskans pensionering
gällande kungörelsen (från 1947) med föreskrifter angående pensionering av
viss arbetarpersonal i statens tjänst innehöll inga bestämmelser om
familjepension. Klaganden hade i besvären hemställt att om möjligt ”hänsyn
tages till dagens normer och regler i stället för gamla utgångna reglementsoch
paragrafbestämmelser”. Nämnden fann emellertid att den, liksom
personalpensionsverket, var skyldig att pröva förutsättningarna för familjepension
enligt de pensionsbestämmelser som gällt för henne och lämnade
besvären utan bifall.

Ett par ärenden har rört tjänstledighetsförmåner (96 och 71).

En informationssekreterare vid Nordiska rådets svenska delegation anhöll
om tjänstledighet med B-avdrag för studier. Hon avsåg att inom ramen för
universitetets forskarutbildning delta i kurser i framför allt metodologi och
analys med bl. a. en orientering om vetenskapsteoretiska förutsättningar för
statsvetenskaplig forskning. Delegationen, som hade beviljat ledighet endast
med C-avdrag, avstyrkte bifall med motiveringen att klagandens doktorandstudier
i ämnet inte kunde anses vara angelägna från tjänstesynpunkt (vilket
utgör en förutsättning för tjänstledighet med B-avdrag enligt det allmänna
avlöningsavtalet för riksdagstjänstemännen, RAST). Nämnden delade
delegationens bedömning.

En byråsekreterare i riksbanken med lön enligt lgr Fe 11 hade beviljats
tjänstledighet med C-avdrag under sex månader för tjänstgöring i ekonomidepartementet,
där han inplacerats i lgr Fg 11. Byråsekreteraren besvärade
sig över ett beslut varigenom riksbanken hade avslagit hans anhållan om
förlängd tjänstledighet med ytterligare sju månader för fortsatt tjänstgöring i
ekonomidepartementet. I yttrande till nämnden erinrade riksbankens
direktion om att den tjänst klaganden innehade i departementet var placerad
i samma lönegrad som dennes extra ordinarie tjänst i riksbanken och att han
därför enligt (den då gällande) tjänstemannastadgan (RFS 1971:3) för

Redog. 1982/83:16

14

riksdagen och dess verk ej var automatiskt tjänstledig från sin tjänst i
riksbanken utan att ett särskilt beslut härom erfordrades. Skälet för avslag
var främst att klaganden behövdes på tjänsten i riksbanken och att en fortsatt
tjänstledighet skulle medföra påtaglig olägenhet för arbetets bedrivande på
den aktuella avdelningen. Nämnden erinrade om att allmänna riktlinjer för
tjänstledighet meddelats i K. Cirk. (1970:388) om tjänstledighet med
C-avdrag, m. m., vilket i tillämpliga delar gällde för riksdagsförvaltningen.
Med beaktande av innehållet i cirkuläret och med hänsyn till vad riksbankens
direktion anfört fann nämnden ej skäl göra ändring i det överklagade
beslutet.

Frågor om ersättning för resekostnader har prövats av nämnden vid ett
tillfälle (30). Det rörde sig om en riksdagsledamot (DD) som tillika var
suppleant för en annan riksdagsledamot i den senares egenskap av svenskt
ombud i Europarådets rådgivande församling. DD hade med kort varsel
måst åka till Strasbourg som ersättare för den ordinarie ledamoten, vilken
fått förhinder. Under vistelsen i Strasbourg blev DD tvungen att för några
dagar återvända till Stockholm för att för sitt partis räkning skriva färdig en
viktig motion. DD besvärade sig mot ett beslut av förvaltningsstyrelsen att ej
bevilja honom ersättning för kostnaden för den sistnämnda resan. Nämnden
konstaterade att DD:s hemresa var att betrakta som avbrott i förrättning. Ett
sådant avbrott var utan arbetsgivarens medgivande tillåtet endast i den mån
avbrottet ej föranledde ökade kostnader. Mot förvaltningsstyrelsens bestridande
kunde DD därför ej författningsenligt tillerkännas ersättning för de
resekostnader som uppkommit på grund av hemresan.

Nämnden har ett par gånger prövat frågor om traktamentsersättning.

Det första av dessa fall (36) avsåg en riksdagsman (FF), som för den
dåvarande valperioden var vald till riksdagsledamot för Göteborgs kommun.
Han var samtidigt tjänstledig från en departementstjänst i Stockholm. FF
hade sedan länge en bostadsvåning i Stockholm och under senare tid även i
Göteborg. Efter att tidigare ha varit mantalsskriven i Göteborg, blev han
fr. o. m. den 1 januari 1978 mantalsskriven i Stockholm. FF hade anfört
besvär mot ett beslut av förvaltningsstyrelsen den 31 maj 1978 enligt vilket
han i fortsättningen ej skulle vara berättigad att uppbära traktamente från
riksdagen för den tid han tillbringade i Stockholm. Vad frågan närmare
bestämt gällde var huruvida FF var ”bosatt” i Stockholm eller Göteborg.
Traktamente kunde ej författningsenligt utgå om FF var att anse som bosatt i
Stockholm. Nämnden erinrade om att begreppet ”bosatt” användes i skilda
författningar, bl. a. i folkbokföringsförordningen men inte hade någon
enhetlig betydelse. Förarbetena till traktamentsbestämmelserna i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter gav enligt nämnden
visserligen ej klart stöd för en generell tillämpning av förordningens

Redog. 1982/83:16

15

bosättningsbegrepp vid tolkningen av ersättningsstadgan, men borde dock
kunna tjäna som viss ledning vid denna tolkning. En riksdagsledamots
bosättningsort borde bedömas enligt förordningens principer om inte
särskilda skäl förelåg för en annan bedömning. Frågan var därmed på
vilkendera av de båda orterna FF hade sin egentliga hemvist. Med beaktande
särskilt av FF:s bostadsförhållanden i Stockholm och hans departementstjänst
i Stockholm borde enligt nämnden denna ort anses som hans egentliga
hemvist. Han borde följaktligen anses vara bosatt i Stockholm och
bostadskostnaderna i Stockholm kunde därmed inte anses vara förorsakade
av hans riksdagsmannauppdrag. På grundval av det anförda lämnades
besvären utan bifall.

Ett annat ärende (41) avsåg rätt till traktamente vid deltagande i
sammanträde med riksdagens valprövningsnämnd. Sammanträdet ägde rum
i mitten av juli 1979. GG, som var hovrättsråd i Svea hovrätt, deltog i
sammanträdet i egenskap av suppleant. Han hade för ändamålet rest upp till
Stockholm från sin semestervistelseort i Halland. Förvaltningsstyrelsens
direktion beslöt den 27 juli att ledamöterna skulle erhålla ersättning för
styrkta resekostnader. Traktamentsersättning skulle utgå till ledamot som
inte i annan tjänsteutövning hade Stockholm som stationeringsort. Till följd
härav erhöll GG resekostnadsersättning men inte traktamente. Sedan GG
anfört besvär häremot förklarade nämnden, att om arbetsgivaren var beredd
att ersätta en resa från semestervistelseort till sammanträdesort, trots att den
sistnämnda sammanföll med tjänstemannens stationeringsort, borde ersättning
också kunna beräknas för merkostnader av det slag för vilka
traktamentsersättning skäligen bör utgå. I GG:s fall framgick av utredningen
att sådana merkostnader hade uppkommit för honom att traktamentsersättning
skäligen borde utgå. Nämnden återförvisade därför ärendet till
förvaltningskontoret för ny handläggning.

Vissa beröringspunkter med det förra av de två sistnämnda ärendena hade
ett ärende rörande ersättning för bostadshyra (37). KK var under våren 1978
ersättare för riksdagsledamot. KK, som normalt var bosatt i Södertälje, hade
av förvaltningsstyrelsens direktion fått avslag på en begäran om ersättning
för kostnader för bostad i Stockholm under denna tid med 400 kr./månad.
Enligt 7 § ersättningsstadgan i dess dåvarande lydelse kunde riksdagsledamot,
som var bosatt utanför ett område, som begränsades av en cirkel med 15
km radie och med riksdagshuset som medelpunkt, av förvaltningsstyrelsen
tillerkännas traktamente, beräknat på sätt som framgår av stadgan. Enligt av
styrelsen fastställd praxis fordrades, för att traktamente skulle utgå, att
vederbörande dels var bosatt minst 35 km fågelvägen från riksdagshuset, dels
hade hyreskostnader i Stockholm. Endast då särskilda skäl förelåg kunde
ledamot som inte uppfyllde dessa krav få reducerat traktamente. Beträffande
KK upplystes bl. a. att hon bodde ca 30 km fågelvägen från riksdagshuset.
Nämnden fann ej skäl frångå den praxis som fastlagts av styrelsen och fann
inte heller att särskilda skäl att bevilja ersättning för hyreskostnad trots att

Redog. 1982/83:16

16

KK var bosatt närmare än 35 km fågelvägen från riksdagshuset kunde anses
föreligga. Besvären lämnades alltså utan bifall. Nämnden ansåg dock, att
bestämmelserna om bostadshyra borde ses över. Översynen har resulterat i
vissa ändringar i stadgan (RFS 1982:2).

I samband med att den första borgerliga trepartiregeringen avgick den 18
oktober 1978 förlorade ett antal ersättare för tidigare statsråd sina
riksdagsplatser. Med stöd av vissa bestämmelser i ersättningsstadgan
beslutade förvaltningsstyrelsen den 25 oktober 1978 att den som varit
ersättare under tiden oktober 1976-17 oktober 1978 skulle få ytterligare
riksdagsarvode t. o. m. utgången av januari 1979. Ersättare som vid
regeringsskiftet varit inkallade under kortare tid tillerkändes sedermera
riksdagsarvode endast t. o. m. utgången av oktober 1978. Någon ekonomisk
skälighetsprövning avseende varje tjänstgörande ersättare hade inte förekommit.
En ersättare, tillhörande den senare kategorin, besvärade sig över
förvaltningsstyrelsens beslut i denna del och yrkade att utfå arvode även för
tiden november 1978-januari 1979 (38). Enligt nämndens mening kunde det
inte vara förenligt med tanken bakom reglerna om utökade ekonomiska
förmåner till ersättare att grunda beslut om arvode enbart på vissa uppställda
normer. Ersättares behov av sådana förmåner är i hög grad beroende av den
individuella situationen, exempelvis när det gäller anställnings-, bostads- och
familjeförhållanden, framhöll nämnden. Den skälighetsbedömning som
förutsätts i ersättningsstadgan hade enligt nämndens mening inte kommit till
stånd i ärendet. Ytterligare uppgifter från vederbörande ersättares tid borde
inhämtas innan ärendet avgjordes, varför nämnden återförvisade detsamma
till förvaltningskontoret för ny handläggning.

Nämnden har flera gånger behandlat ärenden rörande premieobligationer.

Upprinnelsen till det första av dessa ärenden (83) var att en posttjänsteman
hade hittat en premieobligation bland pappersspill på golvet i ett bankvalv.
Han hade inlämnat obligationen till banken, vilken i sin tur hade
vidarebefordrat den till riksgäldskontoret. En anhållan från posttjänstemannen/klaganden
att få ut obligationen hade avslagits av riksgäldskontoret med
motiveringen att obligationen med hänsyn till var klaganden omhändertagit
den ej kunde betraktas som hittegods för denne. I besvären hade klaganden
även ett andrahandsyrkande av innebörd att obligationen skulle återlämnas
till banken. Beträffande detta yrkande anförde riksbanksfullmäktige, att
banken väl fick anses som upphittare, men att hittegodslagens bestämmelser
inte var tillämpliga på upphittad obligation. Nämnden ansåg i likhet med
fullmäktige att riksgäldskontoret inte var skyldigt att utlämna obligationen
till vare sig klaganden eller banken.

I två nyligen avgjorda ärenden (91 och 92) har nämnden haft att ta ställning
till beslut av riksgäldskontoret att lämna anmälningar beträffande förkomna
premieobligationer utan åtgärd. Sedan obligationerna anmälts som stulna

Redog. 1982/83:16

17

och spärrats av riksgäldskontoret hade de presenterats för inlösen av vinst av
andra personer än av dem som anmält förlusten. Riksgäldskontoret erinrade
i sitt yttrande till nämnden bl. a. om att premieobligationer är löpande
skuldebrev, ställda till innehavaren. Den som innehar premieobligationen
presumeras sålunda vara den rätta ägaren. En förutsättning för att
innehavaren skall vara berättigad att uppbära utfallande vinster är dock att
han var i god tro beträffande sin åtkomst vid förvärvet. Av utredningen i de
två ärendena hade inte framkommit någonting som talade för att vederbörande
inte skulle ha förvärvat obligationen i god tro. Nämnden, vars
prövning inskränktes till en bedömning av om riksgäldskontoret hade
handlagt resp. ärende i enlighet med gällande regler, lämnade besvären utan
bifall.

En enskild person anförde besvär hos nämnden över riksgäldskontorets
sätt att prissätta det tredje lånet av 1980 års premieobligationer (89).
Omedelbart efter det att obligationerna hade utbjudits på marknaden
ändrades reglerna om beskattning av premieobligationer, vilket fick till följd
att obligationernas värde sjönk hastigt. Besvären avvisades av nämnden.
Nämnden erinrade i sitt beslut om att enligt 2 § besvärsstadgan talan får föras
mot beslut av fullmäktige i riksgäldskontoret endast i vissa i stadgan angivna
fall. Gemensamt för dessa fall är bl. a. att beslutet skall röra enskild person.
Nämnden ansåg inte, att besvären avsåg ett beslut rörande en enskild person i
besvärsstadgans mening och fann sig därför vara förhindrad att uppta
ansökningen till prövning.

I syfte att trygga sysselsättningen vid svenska varv beslöt riksdagen år 1977
bl. a. att ett särskilt stöd (beställarstöd) skulle utgå till den som beställde
fartyg hos ett svenskt varvsföretag. Riksgäldsfullmäktige hade, i enlighet
med bestämmelserna i förordningen (1977:500) om statligt stöd till beställare
av fartyg, beslutat att sådant stöd skulle utgå till två delägare i blivande
partrederier i Skärhamn. I besvär över beslutet yrkade Sveriges redareförening
och ett antal rederier att beslutet skulle upphävas, eller, i andra hand, att
ärendet skulle återförvisas. Klagandena ansåg att ett bifall till partrederiernas
ansökan skulle skada sådana svenska rederier som anskaffat sina
fartyg till normala marknadspriser. Riksgäldsfullmäktige hemställde i
yttrande i första hand att besvären ej skulle upptas till prövning. Enligt
fullmäktige var klagandena inte saklegitimerade. Fullmäktige hänvisade till
att enligt 15 § förvaltningslagen talan endast får föras av den som beslutet
angår, om det gått honom emot. I andra hand hemställde fullmäktige att
besvären skulle lämnas utan bifall. Nämnden fann att klagandenas intresse i
saken var av sådan natur att de måste betraktas som parter i målet och således
ha rätt att anföra besvär över beslutet. Nämnden prövade alltså besvären i
sak, men fann inte skäl att ändra det överklagade beslutet.

En ledamot av besvärsnämnden var skiljaktig och ville att nämnden skulle

Redog. 1982/83:16

18

upphäva fullmäktiges beslut samt återförvisa ärendet till fullmäktige för
förnyad behandling. Klagandena borde enligt reservanten därvid få tillfälle
att muntligen lämna uppgifter, vilket de hade begärt. Det kan tilläggas, att
regeringen på förslag av fullmäktige senare har föreslagit att riksdagen skulle
vidta åtgärder för att beslut av fullmäktige i ärenden om statligt stöd till varv
och industrier skulle få överklagas hos regeringen. Förslaget avvisades dock
av riksdagen (prop. 1978/79:49, NU 1978/79:17, rskr. 115).

I ett liknande fall (85) anförde ett rederi besvär över visst villkor för statlig
kreditgaranti (krav på solidarisk borgen). Besvären återkallades emellertid
och blev således inte prövade av nämnden.

Under åren 1965-1967 biträddes konstitutionsutskottet av sin förutvarande
sekreterare vid genomförandet och planeringen av vissa utlandsresor.
Med anledning härav beslöt utskottet att till sekreteraren skulle såsom
ersättning för utfört arbete och omkostnader utanordnas ett såsom skäligt
ansett belopp å 5 000 kr. Beslutet härom gav upphov till åtskilliga
besvärsärenden i såväl bankoutskottet (bilaga 2: C och D) som besvärsnämnden
(5, 8 och 15). Bl. a. ansökte sekreteraren hos besvärsnämnden om
resning av ett beslut av bankoutskottet, varigenom utskottet på formella
grunder avvisat en talan mot konstitutionsutskottets förenämnda beslut. Då
prövning av ansökan om resning inte kunde upptas av nämnden avvisades ansökningen.

Redog. 1982/83:16

Beslut av riksdagens besvärsnämnd 1971-1982

19

Bilaga 2

Nr

Datum

Ärende

BesvN

Anmärkningar

I DEN INRE RIKSDAGSFÖRVALTNINGEN

1 1971-03-10 tjänstetillsättning (förste ej ändr.

stenograf med viss administrativ
tjg)

2 1971-03-10 tjänstetillsättning (reserv- ej ändr.

stenograf)

3 1971-03-10 tjänstetillsättning (förste ej ändr.

byråsekreterare/byrådi rektör) 4

1971-03-10 tjänstetillsättning (kon- ej ändr.

torsskrivare inom utskottsorganisationen) 5

1971-03-31 ansökan om resning avvisat

6 1971-04-21 tjänstetillsättning (assi- ej ändr.

stent vid kammarkansliet) 7

1971-08-18 visstidspension ej ändr.

8 1971-08-18 undanröjande av beslut av besvären

bankoutskottet ”på grund lämnade

av grovt processuellt fel” utan avseende 9

1971-12-15 visstidspension (riksdags- ej ändr.

man)

10 1972-01-12 riksdagsmannapension ej ändr.

11 1972-01-12 tjänstetillsättning (arna- ej ändr.

nuens vid riksdagens upplysningstjänst) 12

1972-01-12 tjänstetillsättning (kans- avskrivet

list inom utskottsorganisationen) 13

1972-04-06 visstidspension (riksdags- avvisat

man)

14 1973-01-31 tjänstetillsättning (byrå- ej ändr.

chef vid riksdagens förvaltningskontor) 15

1973-05-09 rätt till semesterersätt- ej ändr.

ning

16 1973-08-15 tjänstetillsättning (förste ej ändr.

byråsekreterare vid riksdagens
internationella
sekretariat)

17 1973-08-15 rätt till pensionstillskott ej ändr.

(tjänsteman)

18 1974-01-10 tjänstetillsättning (före- ej ändr.

dragande vid utskott
högst lönegrad Cg 1, helårstjänstgöring) -

resningsansökan
avseende bankoutskottets
beslut
1970-07-03 (bilaga
2; C)

avseende bankoutskottets
beslut
1970-12-16 (bilaga
2; D)

besvären återkallade se

(9), besvären
avsåg förnyad
prövning

Redog. 1982/83:16

20

Nr Datum

Ärende

BesvN

Anmärkningar

19 1974-01-24

20 1974-01-24

21 1974-01-31

22 1974-05-02

23 1974-07-03

24 1974-07-03

25 1974-07-30

26 1975-02-13

27 1975-02-26

28 1975-05-06

29 1975-05-14

30 1975-12-11

31 1976-12-15

32 1977-03-03

33 1977-06-02

34 1978-11-23

35

36

37

38

39

1979-01-25

1979-04-03

1979-04-03

1979-06-26

1979-06-26

40 1979-06-26

41 1980-01-24

tjänstetillsättning (kor- ej ändr.

rekturläsare)

tjänstetillsättning (byrå- avskrivet

assistent i utskottsorganisationen) tjänstetillsättning

ej ändr.

(avd.dir. vid RFK:s enhet
för intendenturfrågor)
tjänstetillsättning ej ändr.

(exp.ass. vid citografen)
tjänstetillsättning (aspi- ej ändr.

rant vid kammarkansliet)
tjänstetillsättning ej ändr.

(exp.ass. vid kammarservice) tjänstetillsättning

(byrå- ändr. (biassistent
vid utskott) fall)

tjänstetillsättning (press- ej ändr.

sekreterare)

tjänstetillsättning (kon- ej ändr.

torsassistent inom utskottsorganisationen)

tjänstetillsättning (före- ej ändr.

dragande vid utskott)
tjänstetillsättning (förste ej ändr.

bibliotekarie)

ersättning för resekostna- ej ändr.
der

tjänstetillsättning (steno- ej ändr.

grafaspirant)

tjänstetillsättning (kor- ej ändr.

rekturläsare)

tjänstetillsättning (byrå- ej ändr.

assistent vid utskott)

ersättning för resekostna- ej ändr.

der

tjänstetillsättning (expe- avskrivet

ditionsassistent vid intendenturenheten) traktamentsersättning

ej ändr.

ersättning för bostadshyra ej ändr.

riksdagsarvode återförvisat

1. återtagande av återkal- 1. ej ändr.
leise av ansökan om

tjänst

2. tjänstetillsättning 2. avvisat
(exp.ass. vid kammarservice) tjänstetillsättning

ändr. (bi (exp.

ass. vid kammarser- fall)

vice)

rätt till traktamente (val- återförvisat

prövningsnämnden)

besvären återkallade -

dissens (4-1; minoriteten
mot ändring) -

dissens (4-1; minoriteten
för bifall
i viss del)
besvären återkallade -

Redog. 1982/83:16

21

Nr Datum

Ärende

BesvN

Anmärkningar

42 1980-10-15

43 1980-10-15

44 1980-12-10

45 1981-03-11

46 1981-05-13

47 1981-05-13

48 1981-09-24

49 1981-11-18

50 1982-03-31

visstidspension (riksdagsman) -

tjänstetillsättning (exp.
ass. vid upplysningstjänsten) tjänstetillsättning

(riksdagsstenograf)

tjänstetillsättning (stenografaspirant) ersättning

till ersättare för
ledamot

tjänstetillsättning (korrekturläsare)

tjänstetillsättning (bitr.
expeditionsföreståndare
vid stenografexpeditionen) tjänstetillsättning

(exp.
ass. vid tryckeriexpeditionen) tjänstetillsättning

(korrekturläsare) -

ej vidare besvären återkal åtgärd

lade såvitt avsåg

förvaltningsstyrelsens
beslut ”i
sak”.

ej ändr.

ej ändr.

ej ändr.

avskrivet,
återförvisat
i viss
del

ej ändr.
ej ändr.

ej ändr.
ändr. (bifall)

51

1982-05-06

tjänstetillsättning (byrådi-

ej

ändr.

rektör vid upplysnings-

tjänsten)

II

RIKSBANKEN

52

1971-10-20

tjänstetillsättning (förste

ej

ändr.

bankexpeditör)

53

1972-04-06

tjänstetillsättning (direk-

ej

ändr.

tör vid avdelningskontor)

54

1973-01-31

tjänstetillsättning (bank-

ej

ändr.

kamrerare)

55

1973-05-09

rätt till familjepension

ej

ändr.

56

1973-05-29

rätt till sjukpension

ej

ändr.

57

1973-08-15

tjänstetillsättning (direk-

ej

ändr.

tör vid avdelningskontor)

58

1973-08-15

tjänstetillsättning (bank-

ej

ändr.

kamrerare)

59

1974-02-19

tjänstetillsättning (bitr.

ändr. (b

mynträkningsförestånda-

re)

60

1974-09-24

tjänstetillsättning (bank-

ej

ändr.

kamrerare)

överklagade beslutet
fattat av sta
tens personalpen
sionsverk.
d:o

Redog. 1982/83:16

22

Nr Datum

Ärende

BesvN

Anmärkningar

61 1975-05-29 tjänstetillsättning (byrådi- ej ändr.

rektor)

62 1975-10-13 tjänstetillsättning (förste ej ändr.

riksbanksassistent)

63 1975-12-10 tjänstetillsättning (förste

byråsekreterare/byrådirektör) 64

1976-03-19 tjänstetillsättning (riks bankskamrer

vid avdelningskontor) 65

1976-05-05 tjänstetillsättning (förste

byråsekreterare)

66 1976-08-26 tjänstetillsättning (tjänst

vid valutaavdelningen)

67 1976-08-26 tjänstetillsättning (chef

för kassaexpeditionen,

HK)

68 1976-12-15 tjänstetillsättning (tjänst i avskrivet

högst Fe 13, HK)

69 1977-08-29 befordran i befordrings- ej ändr.

gång (kammarskrivarkarriären) 70

1977-12-09 placering i ålderstilläggs- avskrivet

klass

71 1978-04-28 tjänstledighet för uppe- ej ändr.

hållande av annan statlig
tjänst (ekonomidepartementet) 72

1978-09-12 tjänstetillsättning (byrå- ej ändr.

sekreterare)

73 1978-09-12 tjänstetillsättning (kam- ej ändr.

marskrivare)

74 1979-10-25 tjänstetillsättning (bygg- ej ändr.

nadsingenjör)

75 1980-05-28 pensionsförmåner avskrivet

76 1980-07-01 tjänstetillsättning (direk- ej ändr.

tor vid avd.kontor)

77 1980-12-10 tjänstetillsättning (riks- ej ändr.

banksassistent)

78 1981-03-11 tjänstetillsättning (kon- ej ändr.

torstjänst)

79 1981-09-24 tjänstetillsättning (lång- ej ändr.

tidsvikariat vid huvudkontorets
valutapolitiska
grupp)

80 1982-02-24 tjänstetillsättning (AR- ej ändr.

utredare)

III RIKSGÄLDSKONTORET

81 1974-01-24 utbetalning av förfallen avvisat

kupongränta

82 1975-01-22 tjänstetillsättning (byrådi- ej ändr.

rektor)

dissens (6-1; minoriteten
ville förordna
en av klagandena) -

ändr. (bifall) dissens (5-2; minoriteten
ville ej
bifalla besvären)

ej ändr.

ändr. (bifall)
ej ändr.
ej ändr.

besvären återkallade -

besvären återkallade
(2 ärenden)

besvären återkallade -

Redog. 1982/83:16

23

Nr

Datum

Ärende

BesvN

Anmärkningar

83

84

85

86

87

1976-03-10 utlämnande av upphittad ej ändr.

premieobligation

1978-06-02 statligt stöd till beställare ej ändr.

av fartyg

90

91

92

1978-07-07 villkor för statlig kreditgaranti 1979-04-03

vissa frågor i samband
med premieobligationsköp 1979-12-19

tjänstetillsättning (eo byråchef) 1981-05-13

återbetalning av skattereduktion
i samband med
avslut av skattesparkonto

1981-05-27 prissättning av premieobligationer 1982-06-02

tjänstetillsättning (jurist/
avdelningsdirektör)

1982-09-23 vinst på förkommen premieobligation 1982-12-14

vinst på förkommen premieobligation -

avskrivet
ej ändr.

ej ändr.
avskrivet

avvisat
ej ändr.
ej ändr.
ej ändr.

IV RIKSDAGENS OMBUDSMAN

93 1976-01-21 anstånd med omstationer ing

m. m.

94 1977-05-11 tjänstetillsättning (exp.

ass.)

95 1982-09-23 tjänstetillsättning (byrå assistent) V

NORDISKA RÅDETS SVENSKA DELEGATION

96 1976-03-10 tjänstledighet för studier ej ändr.

delvis
ändr.
ej ändr.

ej ändr.

VI ÖVRIGT
97 1975-05-29

98

99

1978-11-09

1979-04-03

100 1980-01-24

Skrivelse till RFK om tilllämpningsföreskrifter
rörande
utbetalning av sammanträdesarvoden

yttrande till RFS över förslag
till ny arvodesstadga
beslut att sammanträdesarvode
skall utgå till suppleant
som deltar i sammanträde
utan att delta i
beslut

yttrande till KU beträffande
frågan om besvärsmyndighet
vid talan mot
beslut meddelat av myndighet
som lyder under
riksdagen enligt (förslaget
till) sekretesslag

dissens (4-1; minoriteten
ville
återförvisa för
kompl. utredning) besvären

återkallade -

besvären återkallade -

dissens (3-2; minoriteten
för ändring) -

Redog. 1982/83:16

Besvärsärenden hos bankoutskottet 1970

24

Bilaga 3

Nr

Datum

Ärende

BaU

Anmärkningar

I DEN INRE RIKSDAGSFÖRVALTNINGEN

A

1970-05-28

tjänstetillsättning (förste

ej ändr.

expeditionsförman)

B

1970-05-28

ersättning för flyttnings-

ej ändr.

kostnader (tjänsteman)

C

1970-07-03

ersättning för biträde vid

avvisat

planering av utskotts ut-

landsresor 1966 och 1967

D

1970-12-16

nullitetsbesvär

avvisat

II

RIKSBANKEN

E

1970-03-03

tjänstetillsättning (direk-

ändr (bifall)

dissens (10-4; mi-

tör vid avdelningskontor)

noriteten mot än-

dring)

F

1970-05-05

tjänstetillsättning (bank-

ej ändr.

kamrerare)

G

1970-07-03

tjänstetillsättning (bank-

ändr. (bifall)

dissens (5-2; mi-

kamrerare, även långtids-

noriteten mot än-

vikariat på tjänsten)

dring)

H

1970-11-03

tjänstetillsättning (bank-

ej ändr.

kamrerare)

I

1970-11-03

tjänstetillsättning (bank-

ej ändr.

kamrerare), alt. inrättan-

de av personlig tjänst för

klaganden

Redog. 1982/83:16

25

Bilaga 4

BESVÄRSNÄMNDENS LEDAMÖTER OCH SEKRETERARE

1971-1982

Ordförande

f. häradshövdingen Erik Alexanderson (1971-1979)
presidenten Leif Ekberg (1979- )

Ersättare för ordföranden

justitierådet Per Bergsten (1971-1979)
justitierådet Erik Nyman (1979- )

Övriga ledamöter och suppleanter

Torsten Fredrikson (s)

Fritz Börjesson (c)

Bertil Lidgård (m)

Gertrud Sigurdsen (s)

Gösta Josefsson (s)

Nils-Eric Gustafsson (c)

Lars Schött (m)

Mary Holmqvist (s)

Doris Håvik (s)

Erik Johansson (s)

Margit Sandéhn (s)

Inger Lindquist (m)

Martin Olsson (c)

Karl-Erik Svartberg (s)

Joakim Ollén (m)

Ingemar Hallenius (c)

Björn Körlof (m)

Bengt Kindbom (c)

Suppleant Ledamot

1971-1976

1971-1979

1971-1976

1971-1973

1971-1973
1971-1976
1971-1979
1971-1973
1973-1974
1973-1976

1975-

1976-1979

1976-

1979-1982

1979-1982

1982-

1982-

1973-1974

1974-1976-

1976-1982

1979-1982

1982-

1982-

Sekreterare

hovrättsassessorn Leif Ekberg (1971-1972), kanslichef i socialförsäkringsutskottet hovrättsassessorn

Stig Brink (1972), kanslichef i lagutskottet
kammarrättsrådet Bengt Törnell (1972-1978), bitr. kammarsekreterare
hovrättsassessorn Nils-Olof Berggren (1978-1980), föredragande i justitieutskottet hovrättsassessorn

Gösta Fischer (1981- ), föredragande i lagutskottet,

fr. o. m. den 1.1.1982 i näringsutskottet

\

minab/gotab Stockholm 1983