Amalgam m.m.

Motion 1993/94:So478 av Berith Eriksson m.fl. (v)

av Berith Eriksson m.fl. (v)
Tungmetaller som kvicksilver, bly och kadmium är
oförstörbara. Har de väl kommit ut i miljön så bryts de
aldrig ner, utan finns kvar för all framtid. Försurningen
leder till att allt större mängder tungmetaller fälls ut i
marken, samtidigt som selenet minskar som skyddar
människor och miljö mot tungmetaller. Med den
försurningssituation som vi har i dag är det nödvändigt att
omedelbart starkt begränsa alla ytterligare utsläpp av
tungmetaller.
Inom industriproduktionen har användningen av
kvicksilver nästan upphört, men inom tandvården fortsätter
användningen av amalgam som ju till ca 50 procent består
av kvicksilver.
Undersökningar utförda vid Metallbiologiskt Centrum i
Uppsala visar att tandläkarmottagningarna släpper ut
kvicksilver i en flera gånger större mängd än de är tillåtna
att göra, trots att de använder amalgamavskiljare. Även
från krematoriet i Uppsala har kvicksilverutsläppen, som
lägger sig som en matta över stan, uppmätts. Liknande
observationer har gjorts i t.ex. Stockholm där rötslammet
blivit ett stort problem på grund av sitt innehåll av bl.a.
kvicksilver och andra tungmetaller.
Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen presenterat
ett utredningsförslag om avveckling av amalgam av
miljöskäl. Avvecklingen föreslås vara genomförd 1997.
Detta förslag borde mana till eftertanke, om amalgamet är
farligt 1997 så är det naturligtvis farligt också nu. Varför
skall vi då fortsätta med denna hantering ytterligare ett
antal år? Det tar ändå minst 40--50 år från det att amalgamet
förbjuds till dess att de sista amalgamplomberna är borta.
Regeringen har nu i januari 1994 ännu inte kommit med
något förslag om en avvecklingsplan.
Denna långsamma behandling av utredningens förslag
medför, förutom att nödvändiga miljöåtgärder försenas,
även att det sänds felaktiga signaler till tandläkare och
materialtillverkare. Beslutet om avveckling måste fattas
snart för att ge tid till förberedelser och omläggning.
I Socialstyrelsens utredning om amalgamet behandlas
inte hälsoaspekten, eftersom det inte ingick i
utredningsdirektiven. Detta ter sig för många smått absurt.
Om amalgamet utgör en risk för människor och miljö innan
det sätts in i munnen och en fara för luft och vatten när
plomber tas ut eller amalgambärare kremeras, hur kan det
då betraktas som ofarligt att bära det i munnen under nästan
hela sin livstid? Påståenden om att det inte finns
vetenskapliga belägg för att kvicksilvret i amalgamlagade
tänder gjort människor sjuka är inte sant. Och varför har
inte Socialstyrelsen initierat forskning om hur
amalgamanvändningen påverkar människor?
Men även om det blir av miljöskäl som amalgamet
avskaffas, så måste man ta hänsyn till hälsoaspekten för
dem som känner sig drabbade. Den seriösa forskningen om
hur långvarig exponering av kvicksilver, och även en lång
rad andra giftiga tungmetaller, påverkar människor och
djur, måste fortsätta. Vid Metallbiologiskt Centrum i
Uppsala där Uppsala universitet, Sveriges
lantbruksuniversitet, Akademiska sjukhuset, Sveriges
Geologiska undersökning och Statens veterinärmedicinska
anstalt samarbetar, bedrivs en omfattande forskning om
kvicksilvrets påverkan på människor och djur, alltifrån
grundforskning om var kvicksilver finns i miljön, hur det tas
upp av försöksdjur och människor, dess påverkan och hur
man avlägsnar det. Det bedrivs också klinisk forskning vid
flera olika kliniker på Akademiska sjukhuset där
forskningsresultaten omedelbart kan omsättas i
behandlingen av patienter.
Det hävdas att det inte finns godtagbara alternativ till
amalgamet från hållbarhetssynpunkt. Mot detta talar det
faktum att det nu finns många tandläkare som utför alla
tandarbeten i andra material. Dessa tandläkare hävdar att
det främst handlar om att nya material kräver en ny teknik,
som man måste lära sig. Fem landsting har nu beslutat om
att avveckla amalgamanvändningen inom folktandvården.
Däremot krävs det mer forskning kring de nya
tandmaterialen, från hälsosynpunkt. Det är i dag inte
acceptabelt att det inte finns en fullständig varudeklaration
på alla tandvårdsmaterial. Dentalmaterial måste klassas
som läkemedel. Ett produktregister måste inrättas och ett
biverkningsregister dit biverkningar av tandvårdsmaterial
kan rapporteras. Det försök med inrapportering av
biverkningar som drivits av Socialstyrelsen, säger
egentligen inget om den verkliga förekomsten av
biverkningar. Om läkare och tandläkare inte vet vilka
biverkningarna är, så är det inte heller troligt att rapporter
kommer in. Eftersom skolmedicinen inte har tagit
problemet med påverkan från amalgam på fullt allvar, har
många människor varit tvungna att själva söka sig vägar
inom tand- och sjukvårdssystemet.
För närvarande krävs en omfattande och tidskrävande
utredning hos försäkringskassan för att patienten skall
slippa att betala hela kostnaden själv. I sammanhanget bör
påpekas att en amalgamsanering motsvarar i kostnad ca två
månaders sjukskrivning. Tandläkare vid
Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna sätter sig
ofta över specialistläkarnas diagnos och motsätter sig att
patienten skall få ersättning för tandarbeten. Detta trots att
riksdagen har beslutat att människor med sjukdomssymtom
ska få amalgamsanering ersatt enligt tandvårdstaxan. Det är
orimligt att det är tandläkare som skall bestämma vilken
medicinsk vård patienten ska få. Det är givetvis
specialistläkare som ska fatta beslut om huruvida
amalgamsanering behövs och amalgamsaneringen ska då
ersättas som all annan medicinsk behandling.
Uppdelningen i tandvårds- och sjukförsäkring försvårar
samarbetet mellan läkare och tandläkare och drabbar
patienten. Vi anser att man måste hitta en godtagbar
lösning på problemet.
En svårighet med att ställa diagnos på patienter med
amalgamrelaterade besvär är att det inte funnits tillförlitliga
mätmetoder. De traditionella blod- och urinmätningarna är
värdelösa i sammanhanget. Flera olika nya metoder provas
nu vid Metallbiologiskt Centrum vid Uppsala universitet.
Det krävs emellertid extra resurser för att utveckla dessa
mätmetoder så att de kan fungera på klinikerna runt om i
landet. Vi förutsätter att regeringen uppmärksammar den
viktiga forskning som pågår vid Metallbiologiskt Centrum
och att forskningsenheterna där får de medel de behöver.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en avvecklingsplan för
amalgamanvändning framläggs med det snaraste,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående intensifierad forskning om
amalgamets skadeverkningar på människors hälsa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att dentalmaterial skall klassas
som läkemedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett produktregister inrättas
för tandvårdsmaterial,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett biverkningsregister
inrättas för tandvårdsmaterial,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
problem som uppstår för patienterna vid
amalgamsaneringar bör åtgärdas,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ekonomiskt stöd till
forskningen vid Metallbiologiskt centrum i Uppsala.2

Stockholm den 21 januari 1994

Berith Eriksson (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)
1 Yrkande 6 hänvisat till SfU
2 Yrkande 7 hänvisat till UbU
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1994-01-25 Bordläggning: 1994-02-08 Hänvisning: 1994-02-09
Yrkanden (14)