Arkiv, bibliotek och museer

Motion 2001/02:Kr417 av Inger Davidson m.fl. (kd)

av Inger Davidson m.fl. (kd)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 45

Förslag till riksdagsbeslut 46

1 Inledning 47

2 Vårt gemensamma kulturarv 47

2.1 Det synliga kulturarvet 48

2.1.1 Kulturmiljö 48

2.2 Det osynliga kulturarvet 49

3 Arkiv 49

3.1 Regional arkivverksamhet 50

3.2 Folkrörelsearkiv 50

3.3 Språk- och folkminnesinstitutet 51

3.4 Kulturarvs-IT 51

4 Bibliotek 52

4.1 Skolbibliotek och barnbibliotek 52

5 Museer 53

5.1 Hyror och ramanslag 54

5.2 Samlingarna 54

5.3 Regionala museer 55

5.4 Enskilda museer 56

5.4.1 Akvarellmuseet 56

5.4.2 Statens museer för världskultur 56

5.4.3 Museum Anna Nordlander 56

5.4.4 Drottningholms teatermuseum 57

5.4.5 Forum för levande historia 57

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ABM-utredningen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resursfördelningen inom anslaget 28:27 Bidrag till kulturmiljövård.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det kyrkliga kulturarvet.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn och utvärdering av Arkitekturåret.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkrörelsearkiven.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om projektet kulturarvs-IT.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sockennamnen.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturinstitutionernas hyror.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den Stockholmsbaserade delen av Statens museer för världskultur.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnomuseer.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om museum Anna Nordlander.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om organisation och utgångspunkt för Forum för levande historia.

1 Yrkande 7 hänvisat till SkU.

1 Inledning

Alla människor är en del av kulturen och alla människor har ett ansvar för att vårda och värna den. Kulturarvet besår av en materiell och en immateriell del båda lika viktiga att bevara för eftervärlden. I bevarandet av kulturarvet spelar arkiv, bibliotek och museer en särskild roll och vi anser att de har en uppgift som förenar dem. Deras ansvar ligger i att välja ut vad som ska bevaras, systematisera materialet och sprida information till allmänheten. Alla tre delarna i ABM-institutionernas uppgift måste uppfyllas för att institutionerna ska uppfylla sin roll. Denna gemensamma uppgift förenar ABM-institutionerna men den innebär inte att de är utbytbara. Varje institution har en egenart som måste tas till vara. Vi motionerade förra året om att tillsätta en statlig utredning om möjligheterna till ett utökat samarbete mellan ABM-institutionerna och riksdagen beslutade glädjande nog att ge oss sitt stöd. Det är en utredning som ska lyfta fram de positiva aspekterna av samarbete och finna de behov som finns för att vidareutveckla de samarbeten som redan pågår. Nu verkar det dock som om regeringen missförstått utskottets begäran. I budgetpropositionen sägs att de avser att göra ”en utredning av hittills gjorda insatser och vunna erfarenheter”. Utskottets begäran innebär inte i första hand en utvärdering av det som redan gjorts utan en utredning av hur samarbetet kan gå vidare och på vilket sätt detta bör ske. Utredningen ska behandla såväl teknisk samordning som möjligheten till samsyn kring verksamheternas uppdrag. Vi anser därför att regeringen med större noggrannhet borde ta till sig utskottets begäran.

Det kan inte nog betonas att samarbete inte innebär sammangående. Varje institution måste få bevara sin unika profil och sina unika uppdrag. Genom att stärka varje institutionsform i sin självbild skapas bättre förutsättningar för dem att möta andra.

2 Vårt gemensamma kulturarv

Det räcker inte med att endast blicka framåt om man skall uppnå den välfärd som vi så hett eftertraktar. För att färdas väl är det nödvändigt att även veta hur det ser ut i backspegeln. För oss kristdemokrater har detta alltid varit en självklarhet och det är därför glädjande att de snåla vindar som blåste kring kulturarvets väggar har börjat mojna och ersättas av insikt om vårt eget kulturarvs betydelse. Varje människa har ett kulturellt ansvar. Det handlar om att lämna efter sig yttre materiella värden i form av konkreta lämningar, men också om ett för ögat osynligt arv i form av värderingar och normer. Att förmedla båda dessa sidor av kulturarvet till nya generationer är en gemensam uppgift för hela samhället.

Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är både en förutsättning för att bygga upp sin egen identitet och för att kunna respektera andras kultur och värden. I mötet mellan kulturer krävs förståelse för att kulturarvet inte är givet en gång för alla, utan ständigt berikas av nya upplevelser, erfarenheter och kontakter med andra länder och kulturer. Att värna och värdera sin egen kultur och samtidigt bejaka mångfald och värdesätta andra kulturer är förutsättningen för en positiv integration.

2.1 Det synliga kulturarvet

Kulturlandskapet, kulturinstitutioner, kulturhistoriska besöksmål, förvaltning och vård handlar om den fasta delen av vårt kulturarv. För denna materiella del av kulturarvet har arkiv, museer och bibliotek ett särskilt ansvar. Registrering, dokumentation, vård, konservering och magasinering ställer stora krav på såväl kunskap, insikt och omsorg som praktisk hantering. Att överleva och samtidigt förnya sig, att behålla gamla och attrahera nya besökare, att föda deras nyfikenhet och kunskapsiver genom existerande och nya utställningar, ny teknik med mera kräver en genomtänkt plan och pedagogik.

2.1.1 Kulturmiljö

Kulturmiljöarbete handlar om insatser för bevarande av delar av det synliga kulturarvet. Från att tidigare ha varit inriktat främst på fornlämningar och särskilt värdefull bebyggelse omfattar arbetet i dag också den historiska kontinuiteten i hela miljön. För Kristdemokraterna är kulturmiljöfrågorna centrala. Med utgångspunkt i den förvaltarskapskapstanke, som är en av hörnpelarna i den kristdemokratiska ideologin, har vi gång efter annan lyft fram betydelsen av det viktiga kulturarbete som bedrivs inom området på olika samhällsnivåer. Inte minst gäller detta det arbete som bedrivs inom av landets hembygds- och fornminnesföreningar som omfattar mer än 400 000 medlemmar. Tillsammans med de insatser som görs av byggnads- och kulturnämnder, länsstyrelser och länsmuseer och kommunala museer samt Riksantikvarieämbetet bidrar man till att förvalta en viktig del av det svenska kulturarvet. Det visar också med tydlighet hur viktigt det är att vi tar ett gemensamt kulturellt ansvar, oavsett nivå och sektor.

Under årens lopp har antalet byggnader som faller inom ramen för Riksantikvarieämbetets ansvarsområde för kulturmiljövård ökat kraftigt. Det har dock inte skett någon motsvarande höjning av anslagen. Regeringen har istället genomfört sänkningar av bidraget. Det har inneburit att en viktig del av vårt kulturarv bokstavligen står och förfaller. Det är därför glädjande att regeringen i årets budget äntligen insett problemet och höjt anslaget. Vi anser dock att en alldeles för liten höjning, 1 miljon kronor, kommer de ideella organisationerna till del. Hembygds- och fornminnesföreningar är bara två exempel på organisationer som gör ett stort och viktigt kulturmiljöarbete. Vi vill därför omfördela anslaget så att ytterligare 1 miljon kronor kommer de ideella organisationerna till del.

Kulturmiljöarbetet är beroende av långsiktig planering. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen inte tagit hänsyn till detta i sin planering. Riksantikvarieämbetet har till exempel påvisat vilka problem de mycket stora svängningarna mellan olika års offentliga infrastrukturinvesteringar innebär.

För arkitektur och bebyggelseplanering bär varje generation ett dubbelt ansvar – att sätta tidstypiska avtryck i sin samtida kulturmiljö och ta ansvar för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Med medvetenhet om det arkitekturhistoriska kulturarvet kan detta leva vidare även i nyproduktion. Ett särskilt ansvar har staten nu, sedan kyrkan fått en friare ställning, för att bevara det värdefulla kulturarv som våra kyrkor utgör. Regeringen har ett särskilt anslag i budgeten till kyrkoantikvarisk ersättning som ska fördelas mellan olika kyrkor runt om i landet. Vi anser att den ersättning som utgår är alltför låg; regeringen satsar totalt 50 miljoner kronor, vilket inte är tillräckligt.

År 2001 är av regeringen utsett till Arkitekturår. Vi anser att det är ett gott initiativ men ser en risk i att de satsningar som görs inte tas tillvara. Vi anser därför att en översyn och utvärdering av året bör genomföras snarast efter satsningens avslutande.

2.2 Det osynliga kulturarvet

Det för ögat osynliga kulturarvet i form av en kärna av gemensamma värderingar och principer, historia och tradition, religion och livsåskådning, språk, etiska och moraliska normer är viktiga element i den icke-materiella kulturella utvecklingen. I varje samhälle krävs en gemensam etisk bas. Förmågan till delaktighet och upplevelse i varandras kulturer är också ett viktigt vapen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Biblioteken är här, tillsammans med skolor, kyrkor, teatrar, andra kulturinstitutioner och frivilliga organisationer av olika slag, naturliga platser för diskussion om människans förutsättningar, livsfrågor och värderingar. De kan bidra till fördjupad respekt för de värden som är en förutsättning för demokratin.

3 Arkiv

Runt om i landet finns ett antal arkiv av olika karaktär som förvaltar betydande arkivbestånd. Det handlar om att vårda och bevara men lika mycket om att ge tillgång till värdefull historia. Dessa samlingar speglar människors egna tankar, föreställningar, handlingar och symboler. Vi kan följa idéer och handlingsmönster i vårt rika kulturarv från tidig medeltid fram till våra dagar; se hur det moderna Sverige växer fram på såväl central som regional och lokal nivå. Det är därför viktigt att bevara mångfalden och tillgängligheten på detta område.

Det ökade intresset för släktforskning och hembygdsforskning har gjort att arkiven på senare tid fått ett uppsving när det gäller allmänhetens användning av materialet. Forskarplatserna är hårt utnyttjade, något som naturligtvis är glädjande. Samtidigt visar tillströmningen att vi måste följa utvecklingen med vaksamhet. Redan nu har arkivpersonalens arbetsbelastning med att tillhandahålla material ökat markant. Under år 2000 beställdes 175 575 volymer fram vid Riks- och landsarkiven, under de 106 827 forskarbesök som gjordes (enligt Riksarkivets årsredovisning). Inte bara antalet forskarbesök ökar år från år utan även mängden material som arkiven måste ta ansvar för. I ett samhälle där mängden pappersmaterial är oöverskådligt blir besluten om vad som är intressant att bevara för framtiden allt svårare men också allt viktigare. Trots att avgränsningarna för vad som ska bevaras blir allt striktare är materialökningen enorm. För att göra materialet tillgängligt för forskare fotograferas materialet av successivt till mikrofilm. Bara antalet mikrokort tillgängliga för forskare har under de senaste två åren ökat med över 700 000.

På väg in i 2000-talet, i en tid av e-post, mobiltelefoner och internationalisering är det viktigare än någonsin med kopplingen mellan historia, nutid och framtid. Vi måste se över hur vi kan göra nuet tillgängligt för morgondagens forskning. Här står självfallet digitaliseringen i fokus för vårt intresse.

Det är, liksom för museerna, nödvändigt att de olika arkivverksamheter som finansieras via statsbudgeten får möjlighet att verka långsiktigt. Regeringen har tidigare visat liten förståelse för detta och har ofta tillfört tillfälliga medel istället för att höja de generella anslagen. Vi ser därför positivt på att årets satsningar är i form av en anslagshöjning.

3.1 Regional arkivverksamhet

Syftet med det statliga stödet är att främja regional arkivverksamhet, att få ett nät av väl fungerande regionala arkivinstitutioner i landet och att bättre inte­grera folkrörelsearkiven i den regionala kulturpolitiken. Trots att besöken vid de regionala arkiven ökar och de har blivit en allt större resurs för både privat och offentlig sektor ligger anslaget även i år oförändrat.

Många av de regionala arkiven brottas i dag med stora ekonomiska problem. Trots att arkiven genomgått en stark utveckling och fått ett vidgat arbetsfält, bland annat i syfte att tillgängliggöra samlingarna för bredare användargrupper, har resurserna relativt sett inte ökat. Det statliga stödet ligger fortfarande kvar på den nivå det hade när det infördes 1972. Att samla in och säkerställa information, att göra den tillgänglig och dessutom arbeta aktivt för att fler skall få tillgång till samlingarna kräver betydligt större resurser än arkiven i dag har till sitt förfogande. Särskilda utvecklingsinsatser i form av exempelvis arkivpedagogik behöver också göras.

3.2 Folkrörelsearkiv

En del av de regionala arkiven är folkrörelsearkiven. Kristdemokraterna menar att satsningen på industrisamhällets kulturarv, folkrörelsearkiven och Arbetarrörelsens arkiv ska ses som en helhet. Ute i landet är det vanligt att arkivmaterial från arbetarrörelsen finns på folkrörelsearkiven och därför ska bidrag till Arbetarrörelsens arkiv kanaliseras denna väg. Under åren 1999–2001 har regeringen genomfört en bred satsning på industrisamhällets kulturarv, med sammanlagt cirka 24 miljoner kronor under tre år. Kristdemokraterna stöder satsningen men har genomgående poängterat att även folkrörelsearkiven bör få del av dessa medel. Folkrörelsearkiven har sedan länge arbetat konkret och aktivt på detta område. Det finns till exempel inte en bruksort i landet som inte har eller har haft ett mer eller mindre omfattande folkrörelseliv. Det kan handla om fackföreningar, nykterhetsrörelser, idrottsrörelser, frikyrkor med mera.

Genom folkrörelsearkiven kan vi få en mycket god bild av hur arbetarna, tjänstemännen, barnen och de hemarbetande hade det både i sitt arbete och på sin fritid. Det ideella arbetet färgas nämligen alltid av den aktuella livssituationen. Det märks på foton och affischer, i brev och verksamhetsberättelser och protokoll. Detta ger en helhetsbild av arbetarnas historia och det industriella kulturarvet.

Eftersom regeringen inte hörsammat våra krav på att folkrörelsearkiven skulle få del av satsningarna till Arbetarrörelsens arkiv har de fått stå tillbaka de senaste åren. För att delvis kompensera för detta och för att möjliggöra det viktiga arbete som sker vid folkrörelsearkiven föreslår Kristdemokraterna en höjning av anslaget med 1 miljon kronor.

3.3 Språk- och folkminnesinstitutet

Språk- och folkminnesinstitutet har till uppgift att samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och ge ut material om bland annat ortnamn. Det skall också avge yttranden i ärenden om ortnamn och granska förslag till namn på allmänna kartor. Många ortsnamn har under senare år på ett ogenomtänkt sätt tagits ur bruk, inte minst genom att adresseringssystemet förändrats. Ortnamn är viktiga både från historisk synpunkt och som identitetsskapare.

När det gäller ortsnamn vill vi särskilt uppmärksamma frågan om de svenska socknarnas framtid. I Finansdepartementets utredningsbetänkande ”Folkbokföring efter stat–kyrkareformen” föreslås att begreppet territoriell församling tas bort ur folkbokföringen och i stället sker kommun- och fastighetsvis. Vi är precis som Riksantikvarieämbetet mycket negativa till en sådan förändring och menar att socknarna utgör en omistlig del av det svenska kulturarvet. Att ta bort sockennamnen skulle även innebära ett dråpslag mot Sveriges släktforskare. Skatteutskottet som beslutar i frågan har som svar på tidigare motioner hänvisat till att en utredning pågår inom Regeringskansliet och yrkandena har därför avslagits. Vi står dock fast vid vårt ställningstagande att sockennamnen bör finnas kvar i folkbokföringen. För att garantera sockennamnens framtid anser vi att sockennamnen liksom ortnamnen bör få lagstöd.

3.4 Kulturarvs-IT

Kulturarvs-IT är ett treårigt projekt vars syfte är att öka tillgängligheten till kulturarvet samt ge funktionshindrade personer arbete. Tanken är att arkivmaterial, fotografier och föremålssamlingar skall bli tillgängliga genom digitalisering. Regeringen har nu föreslagit att projektet ska förlängas i ytterligare ett år. I dag bedrivs detta projekt främst i Kiruna, Ulriksfors och Grängesberg. Kristdemokraterna bedömer fortfarande att fler orter skulle kunna medverka i projektet som är mycket omfattande. Hos SVAR som är förlagd till Västernorrlands län och som är en byrå i Riksarkivet finns redan utrustning, lokaler och kunnande som kan utnyttjas i Kulturarvsprojektet. Vi föreslog redan förra året att antalet kommuner skulle utökas till att också gälla Sollefteå och Ånge. Vi menade att detta skulle möjliggöra både utnyttjandet av redan gjorda investeringar och tillgång till kompetens inom ramen för det treåriga projektet.

4 Bibliotek

De svenska folkbiblioteken omfattas med värme av stora delar av befolkningen. Från början startade de på initiativ av enskilda eller föreningar med ett starkt intresse av att göra böcker lättillgängliga för alla. När kommunerna på senare år dragit ned stödet till biblioteken har nya föreningar bildats för att bevara verksamheten. Ibland har den också tagits över av föreningarna, till exempel för att en filial skulle kunna leva vidare eller ha generösare öppettider.

Det finns stora möjligheter för biblioteken i framtidens samhälle. Biblioteken är för de flesta en naturlig plats att vända sig till för att inhämta kunskap. Biblioteken som alltid haft en folkbildande roll borde därför ses som en självklar aktör i visionen om det livslånga lärandet. Närmare 70 procent av alla svenskar besökte någon gång under det senaste året ett bibliotek, vilket visar på den enorma spridning biblioteken har. Det finns ingen annan kulturinstitution som har ett så högt antal besökande. Till skillnad från de flesta andra kulturinstitutioner har dessutom besökarantalet ökat under 1990-talet och det är framför allt bland dem som enbart har förgymnasial utbildning som den största ökningen skett.

År 1996 införde riksdagen en bibliotekslag. Vi såg en risk i att en lag som reglerar en miniminivå för biblioteksstandard i en kommun lätt kan bli ett tak istället. Regeringen arbetar nu med en omarbetning av bibliotekslagen och vi antar att den då utvärderat vilka resultat lagen fått. Vi ser därför fram emot att behandla denna fråga ytterligare under det kommande riksdagsåret.

4.1 Skolbibliotek och barnbibliotek

Att främja barns läsande är en ovärderlig uppgift för biblioteken och här spelar naturligtvis skol- och barnbiblioteken en särskilt viktig roll. Svenska folket är ett läsande folk och antalet människor som nöjesläser böcker har ökat under de senaste åren. Inom en grupp har dock läsandet minskat och det är bland den yngsta gruppen i Kulturrådets mätning, 9–14-åringar. Det är en oroande trend och biblioteken kan spela en viktig roll för att bryta den. Barn- och skolbibliotek kan locka barn till läsning, att visa barnen njutningen med att läsa. Genom att utgå från barnens eget intresse och nyfikenhet kan biblioteken fånga barnens intresse för läsning.

Skolbiblioteken är tyvärr en undervärderad resurs på många skolor. Under de senaste åren har de utarmats på många håll. Skolbibliotekarier har blivit sällsynta och urvalet av böcker är ofta föråldrat. Ofta är det någon av lärarna som någon timme i veckan ansvarar för biblioteket. När det inte finns tillgång till en bibliotekarie kan inte biblioteket utnyttjas på ett effektivt sätt. Kulturrådets översyn av skolbiblioteken bekräftar bilden av att kvaliteten är mycket ojämn. Vi ser därför positivt på regeringens aviserade satsning på skolbiblioteken.

5 Museer

Museerna ansvarar för en stor del av det materiella kulturarvet. De har ett ansvar för att föremålen bevaras men också för att de finns tillgängliga för allmänheten och forskarsamhället. I bevarandet ligger också samlandet. Det ligger i museernas uppgift att besluta om vad från vår egen tid som ska bevaras. Det är en uppgift som i sig är avgörande för kulturarvet. Det är vi, här och nu, som genom museerna fattar beslut om hur framtidens människor kommer att se på vår tid.

Den utåtriktade verksamheten på ett museum bör syfta till att skapa ökad förståelse för vårt kulturarv och stimulera människor till att ställa frågor om sig själva, om vårt samhälle och våra värderingar. Föremålen i ett museum har en unik förmåga att ge upplevelser och det är i det som särarten i museets utåtriktade verksamhet ligger. Upplysningsarbetet får sin karaktär genom de specifika pedagogiska möjligheter som föremålen erbjuder. Museerna är en naturlig plats för diskussion om människans förutsättningar, livsfrågor och värderingar under olika tidsepoker både i Sverige och i andra delar av världen. I arbetet för att motverka främlingsfientlighet och rasism kan därför museernas roll inte nog poängteras. De skulle i ännu högre utsträckning än i dag kunna bidra till att skapa fördjupad respekt för de värden som är en förutsättning för demokratin. Genom museerna kan den historiska erfarenheten utnyttjas för att ge perspektiv på olika frågor när det gäller att hantera nuets problem och välja framtidsriktning. I museernas verksamhet ligger att med ett vetenskapligt förhållningssätt finna ny kunskap om föremålen och dess plats i historien. De måste vara behjälpliga för forskare för att på så sätt bidra till ny kunskap om vår historia och framtid.

Kristdemokraterna vill arbeta för att långsiktigt bevara samlingarna, öka tillgängligheten till museerna och nå nya grupper av besökare. Upprepade gånger har vi påpekat att det är det långsiktiga arbetet vid museerna som behöver stöd. År för år behöver museerna fortsätta sitt arbete med kunskaps­uppbyggnad, vård och underhåll av samlingar, arkiv och bilder, rådgivning och information. Den statliga budgeten måste fokuseras på långsiktiga, inte tidsbegränsade bidrag. Vi känner stor oro för museerna, eftersom vi menar att regeringen, trots att man nu har insikt om hur problembilden på museisidan ser ut, undanlåter att ta ett samlat grepp för att förbättra situationen. Vår oro handlar till stor del om regeringens bristande långsiktighet när det gäller samlingarna, men även om hur de hanterar hyreskostnaderna.

5.1 Hyror och ramanslag

Museernas ekonomiska situation är på många håll ansträngd och otydligheten om vad som gäller och skall gälla skapar en villrådighet som är olycklig för alla inblandade. Pengar dras först in för att därefter komma tillbaka och så småningom kompenseras. Stöd som utlovas för ett museum ett år uppfylls inte med nödvändighet ett annat. Dessutom vet vi nu att av många museers anslag går mer än hälften till hyreskostnader.

Sedan 1993 betalar kulturinstitutioner vad Statens fastighetsverk kallar marknadshyror eller marknadsliknande hyror. Staten sätter alltså genom ett statligt verk hyror som om fastigheterna och verksamheterna vore kommersiella. En sådan hyressättning är inte realistisk för vissa kulturbyggnader eftersom verksamheten är intimt förknippad med byggnaden, till exempel Operan och Dramaten. Marknadshyror förutsätter att verksamheten kan överväga att flytta om de inte anser att hyresvillkoren är rimliga. Det är inte en möjlighet för dessa kulturinstitutioner. När systemet infördes kompenserades institutionerna fullt ut för den hyreshöjning som marknadstänkandet ledde till. Med åren har denna kompensation i många fall urholkats och sedan 1994/95 ges ingen automatisk kompensation för ökade hyreskostnader. Utöver detta har regeringen också fråntagit museer och andra kulturinstitutioner incitamentet att försöka sänka sina hyreskostnader, eftersom ramanslaget sänks med motsvarande summa om hyrorna förhandlas ner.

Regeringen har i årets budget presenterat en lösning för några av kulturinstitutionern: Operan, Dramaten, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Historiska museets huvudbyggnader får sänkta hyror. Sänkningen får dock ingen reell effekt eftersom regeringen även denna gång sänker anslagen med motsvarande summa. Det innebär i sin tur att de ekonomiska satsningar som regeringen presenterar för dessa institutioner enbart blir ett återförande av ett redan sänkt anslag. Dessutom väljer regeringen att inte ens kommentera hyresproblemen för andra kulturinstitutioner. Som exempel kan nämnas Dansens hus och Sjöhistoriska museet som betalar 58 respektive 59 procent av sina anslag i hyror och Svenskt visarkiv vars hyra blivit så hög att det kan tvingas lägga ned verksamheten. Vi anser att regeringen bör återkomma med besked om hyressituationen för samtliga kulturinstitutioner.

5.2 Samlingarna

På museerna finns ett fortsatt stort eftersläpande behov av vård, registrering, dokumentation och digitalisering. Det vet regeringen. Det var också en av anledningarna till att man inom Sesam-projektets ram lät arbetslösa göra en insats för museisamlingarna. Mycket har blivit bättre, men ännu återstår betydande behov av ändamålsenlig förvaring för samlingarna. Vi har redan tidigare år påpekat detta men trots det sker inga satsningar från regeringens sida. Regeringen har tidigare förklarat frånvaron av satsningar med att de först ska göra en särskild granskning av de centrala museernas magasinsituation. Vi anser inte att det är ett godtagbart svar eftersom situationen redan är känd och ropar efter insatser.

Samtidigt som regeringen efterlyser tålamod och hänvisar till en översyn växer museisamlingarna dag för dag. År 1998 ökade centralmuseernas samlingar med mer än 325 000 föremål. Antalet fotografier växte med drygt 250 000 och arkivaliernas tillväxt låg på över 60 000.

Naturhistoriska riksmuseets samlingar omfattar idag cirka 9 miljoner djur, växter och mineraler, en betydande del av det fysiska kulturarv vi har att förvalta. I dag är emellertid stora delar av museets samlingar förvarade i ett så dåligt klimat och dåliga övriga förhållanden att deras fortsatta existens är äventyrad. Den bergrumslösning som Statens fastighetsverk föreslagit som lösning visar med tydlighet att ytterligare granskning av magasinsituationen är onödigt. Det är beslut om lösningar som snarast måste komma till stånd. Trots detta tillför regeringen i budget enbart en symbolsumma om 5 miljoner kronor och säger att den ska göra en översyn av behoven. Det är inte acceptabelt.

Ett annat stort problem som uppmärksammats under året är brandsäkerheten. I Stockholm har en översyn gjorts av brandsäkerheten på museerna och resultaten är förfärande. På många museer skulle en brand innebära att ovärderliga samlingar skulle gå upp i rök inom loppet av några minuter och situationen är säkerligen inte unik för Stockholmsmuseerna. Det här är en ohållbar situation som måste åtgärdas snarast.

5.3 Regionala museer

Länsmuseerna fungerar som centrum för den regionala museiverksamheten och har också en viktig roll när det gäller kulturmiljövård. De är således mycket viktiga för att målet om ett levande kulturliv i hela landet skall kunna uppfyllas. Som en länk mellan den statliga och den kommunala nivån har länsmuseerna en nyckelfunktion. Regeringen beslutade föregående år om en satsning som syftar till utökad samverkan mellan de olika nivåerna, med en betoning på det museipedagogiska arbetet. Vi tycker att det är en god satsning men ser samtidigt en risk i att den avgränsas till tre år. Vi hade hellre sett att regeringen valt en permanent anslagshöjning för ändamålet. Vi ser därför positivt på att regeringen i detta års budget har tagit till sig vår kritik och nu genomför en generell anslagshöjning. För det långsiktiga arbetet vid regionala museer avsätter vi 5 miljoner kronor i anslagsökning under anslaget 28:31.

5.4 Enskilda museer

5.4.1 Akvarellmuseet

Under anslaget 28:32 anvisas medel för bidrag till ett antal museer och andra institutioner. Vi har under två år inom ramen för detta anslag avsatt resurser för att säkerställa det kommande årets finansiering av Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Vi har utgått ifrån att den översyn av anslaget som skulle äga rum skulle leda fram till en långsiktig lösning för museet. Dessvärre finns inget i den nya budgeten som tyder på att museet kommer att upptas under anslaget. Eftersom regeringen ansett att det funnits utrymme för ganska stora satsningar på kulturen i detta års budget är det förvånande att de inte anslagit medel till detta välfungerande museum.

Museet har på kort tid etablerat sig som en betydelsefull konstinstitution och också givits ett särskilt ansvar i det regionala utvecklingsarbetet. Det bedriver ett kraftfullt utvecklingsarbete inom det konstpedagogiska fältet och tar ett ansvar som motiverar ett statligt stöd. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen inte fullföljer den viljeinriktning som man signalerat tidigare. För att säkerställa det kommande årets finansiering av Akvarellmuseet anser vi att 1 miljon kronor bör avsättas för år 2002 och utgår från att regeringen i nästa budgetproposition tagit med museet inom ramen för anslaget Vissa museer.

5.4.2 Statens museer för världskultur

Statens museer för världskultur bildades 1 januari 1999. Redan från början ställde vi oss frågande till vad man egentligen menar med begreppet världskultur och vad den verksamhetsmässiga vinsten med den nya myndigheten skulle bli. Betydelsen av insikt i och förståelse för andra kulturer är centralt inom museiområdet, men hur ställer man ut världskultur? Denna fråga kvarstår fortfarande.

Än mer angelägen är frågan om poängen med att slå samman Folkens museum Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet i Göteborg. Tvärtemot vad man kan anta för nysatsningar har de tre museerna i Stockholm hittills haft helt oförändrade anslag, höjningarna har enbart gått till det nya Göteborgsmuseet. De tre Stockholmsmuseerna som ingår i myndigheten bedriver utmärkta verksamheter som riskerar att få stå tillbaka för satsningen på den nya delen av myndigheten. Tendenser finns till att Stockholmsmuseernas verksamhet redan nu börjat påverkas genom exempelvis ett minskat antal utställningar. Vi ser därför positivt på regeringens satsning på de tre Stockholmsmuseerna men anser att kärnfrågan om sammanslagningen fortfarande är aktuell.

5.4.3 Museum Anna Nordlander

Museerna redovisade under det föregående året hur kvinnofrågorna behandlas i verksamhet och kunskapsuppbyggnad. Rapporterna visar att det finns behov av ytterligare utvecklingsarbete inom området. Kontakterna mellan museerna och forskarsamhället behöver stärkas. Regeringen har i detta syfte tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att ta fram förslag till hur genusperspektivet kan få större genomslag i museernas verksamhet. Vi anser att regeringen i detta arbete bör uppmärksamma frågan om särskilda kvinnomuseer och om hur dessa kan bidra till att belysa genusperspektivet.

I Norden finns i dag två kvinnomuseer. Båda har nationella uppdrag i vilka det ingår forskning, insamling och framställning utifrån ett kvinnohistoriskt perspektiv. Båda arbetar också tillsammans med kvinnliga konstnärer i tillfälliga och permanenta utställningar. På detta sätt inspirerar de andra museer och är även rådgivare vid insamling, dokumentation och utställningsarbete.

Regeringen informerar i budgetpropositionen om att den beslutat att tillsätta en arbetsgrupp som ska utreda hur genusperspektivet kan få större genomslag i museernas verksamhet. I Sverige finns ett museum som arbetar med och för kvinnliga konstutövare: Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Vi anser att detta museum, till exempel i samverkan med den föreslagna forskarskolan i genusvetenskap, ska ges i uppdrag att sköta utredningen eftersom det besitter en stor kunskap på området.

5.4.4 Drottningholms teatermuseum

Frågan om Drottningholms teatermuseum har varit aktuell under våren. Museet med tillhörande forskarbibliotek och arkiv har de senaste 30 åren hyrt lokaler i Filmhuset vid gärdet i Stockholm. Nu har Filmhuset sagt upp kontraktet och museet måste flytta. Efter att förgäves ha sökt stöd från regeringen och Kulturdepartementet tvingas nu museet lämna innerstaden för att flytta ut till Operans och Dramatens ateljélokaler. Stiftelsen som driver museet klarar inte heller av att betala hyran för utställningssalen utan det blir enbart biblioteket som i den nya lokalerna blir tillgängligt för allmänheten. Alla museets tusentals föremål kommer att hamna i magasin. Det är orimligt att en av de mest fullständiga teatersamlingarna i Europa på detta sätt ska undanhållas för allmänheten. Stockholm bli nu helt utan teatermuseum till skillnad från de flesta andra europeiska storstäder. Vi anser att museet bör ges 1 miljon kronor för att klara hyreskostnader för utställningssalen vid Dramatens och Operans ateljélokaler.

5.4.5 Forum för levande historia

I budgetpropositionen föreslår regeringen att en ny myndighet, Forum för levande historia, ska inrättas. Vi delar regeringens syn att samhället har en mycket viktig uppgift när det gäller att sprida kunskap om Förintelsen och främja diskussionen om demokrati och mänskliga rättigheter. Vi är dock, liksom en stor del av remissinstanserna, inte övertygade om att en särskild myndighet för detta är nödvändigt. Verksamheten skulle till exempel kunna organiseras som en ideell förening innefattande stat, näringsliv och de stora folkrörelserna eller involveras i någon eller några av de befintliga instanser som redan arbetar med dessa frågor, som något av universitetens centrum för förintelseforskning. En förstärkning av arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter måste också inrymma fördjupade kunskaper om andra brott mot mänskligheten, som de kommunistiska regimernas brott under 1900-talet. Frågan bör alltså bli föremål för en utredning innan beslut fattas. I avvaktan på denna föreslår vi en minskning av det anslag på 40 miljoner som regeringen föreslagit för ändamålet

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 4 oktober 2001

Inger Davidson (kd)

Yvonne Andersson (kd)

Magda Ayoub (kd)

Sven Brus (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Maria Larsson (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Désirée Pethrus Engström (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Fanny Rizell (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Erling Wälivaara (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Kulturutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)