Åtgärder mot spridning av hiv/aids

Motion 1992/93:So513 av Johan Brohult (-)

av Johan Brohult (-)
Sammanfattning
Spridning av hiv och aids kan i princip uppdelas i fem
olika grupper där grupp ett är kvantitativt viktigast och
grupp två den näst viktigaste gruppen. Grupperna är
narkotikamissbrukare, prostituerade, homosexuella,
heterosexuella och personer som behandlas med blod eller
blodprodukter. I motionen föreslås att vårdtvång införs för
tunga narkomaner samt att all prostitution bekämpas
kraftfullt. Vidare föreslås att samhället får ökade
befogenheter för att kontrollera vissa riskgrupper med
hivtest.
Innan jag beskriver de olika grupperna vill jag framföra
och belysa en del viktiga epidemiologiska fakta som
bakgrund och underlag för diskussionen. Demografiska,
epidemiologiska, medicinska och sociologiska realiteter och
fakta måste väga tyngre än synpunkter som är uttryck för
politisk ideologi och orealistiskt önsketänkande. Tvång
måste i vissa lägen accepteras och rekommenderas såsom
kontrollåtgärd. Hiv och aids omfattas fortfarande av
smittskyddslagen men det finns tyvärr en del politiska
krafter som vill ändra på detta.
Bestämmelserna och föreskrifterna då det gäller
provtagning för att påvisa hivantikroppar (alltså förekomst
av hivsmitta) är i dag, på grund av önskan om
anonymitetsskydd, så komplicerade att det i praktiken ofta
är omöjligt för en läkare elller en vårdinrättning att av
epidemiologiska eller smittprofylaktiska skäl utföra en
blodundersökning. Det finns undantag, t.ex.
blodgivarcentralerna.
Man har inte rättighet att emot en persons vägran utföra
en hivtest om inte synnerliga skäl föreligger att misstänka
att en speciell individ är smittad. Man har inte rätt att
undersöka vissa riskgrupper såsom narkomaner och
prostituerade. Detta är något som man bör ändra på.
Samhället måste få ökade befogenheter för att kontrollera
vissa riskgrupper.
Bakgrund
Grupp 1. Narkotikamissbruk. Detta är den största
hivsmittokällan. Här finns två olika kontrollmetoder, den
ena är att tillåta narkotikamissbruk och förse missbrukarna
med fria kanyler och fri narkotika, och den andra metoden
som jag rekommenderar är att förbjuda bruk av narkotika
och se till att lagstiftnigen blir effektiv och praktiskt möjlig
att tillämpa.
En tung narkoman använder knark för mellan 1.000 och
3.000 kronor per dag. Eftersom hälarna endast betalar
mellan tio och tjugo procent av stöldgodsets värde måste
varje tung narkoman stjäla för mellan 10.000 kronor och
20.000 kronor per dag. Till denna kostnad skall läggas
mellan 5.000 och 10.000 kronor per dag för den belastning
av rättsapparaten som knarkarna utgör (uppgifter erhållna
från polismyndighet). Den totala kostnaden för varje tung
narkoman är således cirka 10 miljoner per år. I Stockholm
finns cirka tusen narkomaner, vilket innebär att Stockholm
betalar cirka 10 miljarder för narkomanerna.
Narkotikaanvändning är i princip förbjuden, men lagen
är så ineffektiv och tandlös att den nästan aldrig används.
Det finns ett straffritt utrymme som gäller egen
konsumtion, dvs. sedan konsumtion har skett. Det är alltså
inte olagligt att vara narkoman. Detta måste ändras. Enligt
lagen får man inte inneha, sälja eller förfoga över
narkotika. Man får alltså inte inneha narkotika för eget
bruk. Man har dock varit försiktig med att utdöma straff för
innehav av små mängder narkotika eftersom någon annan
teoretiskt sett kan tänkas ha stoppat detta i fickan på den
gripna personen. Rättstillämpningsprinciperna ifrån
Singapore och Thailand avskräcker onekligen, men man
skall därför inte avstå från en effektiv antiknarkpolitik. Vid
påträffat innehav av knark bör man kunna ta blodprov och
urinprov. Sedan bör man också omedelbart (inte efter
ansökan och pappersexercis) kunna utföra en
husundersökning. Sedan skall utredningen kompletteras
med diverse utfrågningar av såväl anhöriga som av berörda
och relevanta myndigheter.
Straffet för narkotikamissbruk skall vara hårt och
kännbart. Dock skall strafflindring kunna ges om man
underkastar sig ett effektivt avgiftningsprogram. Man kan
tänka sig att första resan ger fängelsestraff alternativt
deltagande i ett avgiftningsprogram. Denna avgiftning tar
cirka ett halvår och förutsätter regelbundna och
oregelbundna kontroller av blod och urin. Om man vägrar
provtagning så skickas man till fängelset. Andra resan bör
ge ett längre fängelsestraff och tredje resan ett ändå längre
fängelsestraff och så vidare. Dock skall man alltid ha rätt att
välja avgiftning och rehabilitering i stället för fängelse. Men
personerna under avgiftning skall också vara inlåsta; inga
permissioner till Sergels torg får accepteras. I detta
sammanhang vill jag erinra om att lagen tillåter att man
upprättar ett rehabiliteringsprogram som alternativ till
fängelsestraff.
Grupp 2. Prostitutionen är den näst största orsaken till
hivsmitta. I panoramat deltar tre aktörer; de prostituerade
som utgörs av olyckliga flickor, torskarna som utgörs av
hänsynslösa män och så hallickarna som är så fruktansvärt
hänsynslösa att de kan jämföras med knarklangare.
De prostituerade utgörs av flickor med
narkotikaberoende, flickor med dålig ekonomi och flickor
som blivit psykiskt skadade, t.ex. incestoffer. Flickornas
aktivitet bör icke vara straffbar, men det bör föreligga
starka rekommendationer att ställa upp på de
rehabiliteringsåtgärder som samhället måste erbjuda. Då
det gäller narkomanerna måste dock tvångsåtgärder
tillgripas och här bör smittskyddslagen kunna åberopas.
Torskarnas aktivitet bör däremot vara straffbar och ett
lämpligt straff är här samhällstjänst inom t.ex. sjukvård
eller omvårdnad. Hallickarna ska in i fängelse så länge som
möjligt.
Att införa statliga bordeller eller statligt kontrollerade
bordeller skulle inte minska utan snarare öka
smittspridningen av hiv och aids. Av denna epidemiologiska
anledning, men också ur etisk synpunkt, bör all prostitution
förbjudas och bekämpas effektivt.
Grupp 3. Homosexuella och bisexuella. Många fall av
hiv och aids har under de senaste åren uppmärksammats i
denna grupp. Det är dock viktigt att påpeka att många av
dessa personer inte kände till hiv och aids då de blev
smittade. Det finns all anledning att tro att en effektiv
information kan minska smittspridningen hos de
homosexuella. En epidemiologiskt mycket besvärlig grupp
är de bisexuella, här måste speciella åtgärder diskuteras.
Grupp 4. De heterosexuella. Personer i denna grupp har
kommit att bli smittade av hiv under de senaste åren och vi
måste nu ha klart för oss att hiv och aids också finns i det
heterosexuella samhället. Här är en saklig information
absolut nödvändig. Förekomsten av hiv och aids hos de
heterosexuella är dock betydligt lägre jämfört med många
andra länder. Det är viktigt att man i informationsarbetet
tillåtes utpeka länder med hög frekvens av hiv och aids.
Grupp 5. Blod och blodprodukter. Under de senaste
åren har en del tragiska fall av hiv och aids uppstått efter
medicinsk behandling som när man ser tillbaka kan tyckas
vara resultatet av felaktig behandling. Nu då vi vet hur
riskerna kan minimeras är det viktigt att ekonomiska
modeller inom sjukvården inte gör att en säker kontroll av
blod och blodprodukter förhindras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det bör vara förbjudet att
använda narkotika och att vara narkoman,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att man för narkomaner bör
kunna utdöma avgiftning och rehabilitering i stället för
fängelse,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att prostitutionen bör bekämpas
effektivt och att de prostituerade skall ha skyldighet att
ställa upp i ett effektivt rehabiliteringsprogram,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att samhället bör få ökade
befogenheter för att ta hivtest på vissa grupper där man vet
att aidsrisken är stor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att olika besparingsprogram och
ekonomiska sjukvårdsmodeller inte bör resultera i att
säkerheten då det gäller blod och blodprodukter äventyras.

Stockholm den 26 januari 1993

Johan Brohult (-)
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till JuU

So513
Bilaga
Denna kurva visar schematiskt det biologiska förloppet
efter det att en person blivit smittad med hivvirus. Redan
efter någon vecka finns hivvirus i blodet och efter ett par
månader är virushalten maximal. Först efter tre till sex
månader kan antikroppar påvisas i blodet och det är
förekomst av antikroppar som utnyttjas då man hivtestar
personer. Man blir alltså maximalt smittsam innan en
hivtest ger positivt utslag. En person kan alltså sprida
hivsmitta under flera månader trots att utförda hivtester är
negativa och alltså ger en falsk uppfattning om att ingen risk
för hivsmitta föreligger. Införandet av statliga bordeller
eller statligt kontrollerade bordeller minskar alltså inte
risken för smittspridning av hivvirus.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10
Yrkanden (10)