Avveckling av amalgamet

Motion 1993/94:So486 av Bo Nilsson m.fl. (s)

av Bo Nilsson m.fl. (s)
Socialdemokraterna påbörjade avvecklingen av en rad
miljöstörande kemikalier. Bland dessa finns kvicksilver som
är skadligt både för miljön och för människors hälsa. Som
ett led i avvecklingsplanen fick Socialstyrelsen i uppdrag att
utreda förutsättningarna för avvecklingen av amalgam som
tandfyllningsmaterial. Tandvården är numera den enda
stora användaren av kvicksilver där det inte finns beslut om
någon avvecklingsplan.
Socialstyrelsens utredning, som presenterades
sensommaren 1992, har ännu inte lett till någon proposition
från regeringen. Socialstyrelsen föreslår en successiv
avveckling av amalgamet med början inom barntandvården
den 1 juli 1993 och med ett definitivt stopp 1997.
Socialstyrelsen beräknar att kostnaden för
amalgamavvecklingen skulle bli mycket hög. För att få ett
mer realistiskt beslutsunderlag måste förutsättningarna för
beräkningarna redovisas och diskuteras. I den ekonomiska
kalkylen måste också minskade miljökostnader och
sjukvårdskostnader vägas in.
Flera landsting har redan beslutat om en
amalgamavveckling i anslutning till Socialstyrelsens förslag
eller t.o.m. i snabbare takt. På senare tid har även
Tandläkarförbundet accepterat avvecklingsplanen. Därför
finns det inte längre någon anledning för regeringen att
dröja med propositionen om amalgamstopp.
Amalgam innehåller 50 procent kvicksilver.
Naturvårdsverket och Arbetsmiljöinstitutet har räknat ut
att svenska folket bär mellan 40 och 75 ton kvicksilver i sina
tänder. Påspädningen är fortfarande stor. 1990 användes
t.ex. 1,7 ton kvicksilver inom tandvården. Allt detta
kvicksilver måste förr eller senare tas om hand, till stora
kostnader för samhället, annars kommer det att förorena
vår livsmiljö.
Kvicksilver som släppts ut från tandvården finns som
förorening överallt i miljön. Det utgör ett
arbetsmiljöproblem och ett problem för känsliga patienter
på tandläkarmottagningar. Det förs via avloppsvattnet till
de kommunala reningsverken där det gör rötslammet
oanvändbart som gödsel. Socialstyrelsens utredning
konstaterar att amalgamavskiljarna inte uppfyller den
överenskomna avskiljningsgraden. Även amalgambärarnas
avföring innehåller så mycket kvicksilver att det förorenar
slammet svårt. Kvicksilver från tandvården hamnar till sist
i sediment i sjöar och vattendrag och medverkar där till att
fisken blir otjänlig som föda.
Krematorierna står för mycket stora utsläpp av
kvicksilver. För närvarande beräknas ca 300 kilo per år
spridas i miljön från krematoriernas skorstenar och
mängden kommer att öka när de generationer som har
många amalgamfyllningar blir gamla. Bara i Stockholm
släpps 50 kilo kvicksilver ut med den orenade
krematorieröken.
Av hänsyn bl.a. till miljön måste amalgamet förbjudas.
Det är emellertid orimligt att hävda att kvicksilver är farligt
för miljön och samtidigt hävda att det är ofarligt för
människors hälsa. Det faktum att tandamalgam finns i
munnen på den övervägande delen av befolkningen får inte
innebära att man försöker dölja kunskaper om
skadeverkningarna. Människor har rätt att få veta
sanningen om de kemiska substanser de bär i sina kroppar.
Modern forskning visar att kvicksilver läcker ut från
tändernas amalgamplomber i mycket större omfattning än
experterna hittills påstått. Detta kvicksilver tas upp i
kroppens olika organ, t.ex. i njurarna, levern, hjärnan och
hypofysen. Upplagringen av kvicksilver i organen kan i sin
tur orsaka att hälsan påverkas. Forskare arbetar just nu med
att undersöka i vilken mån sjukdomar som kroniskt
trötthetssyndrom, fibromyalgi och olika degenerativa
nervsjukdomar har samband med metallbelastning.
Vid försök med olika slags djur visas allvarliga effekter
av kvicksilver. Försök med apor visar t.ex. att samtliga
individer får svåra njurstörningar när de får
amalgamplomber insatta i tänderna.
Dessa alarmerande forskningsresultat måste tas på stort
allvar, liksom människors egna erfarenheter. Verkligheten
är att det finns ett stort antal patienter som vittnat om att de
varit svårt och oförklarligt sjuka men långsamt tillfrisknat
sedan de tagit bort sina amalgamfyllningar. Dessa
erfarenheter, som finns hos så många människor, har aldrig
tagits på allvar. Uppenbara incitament för att genomföra
välplanerade vetenskapliga undersökningar har i och med
detta inte tagits till vara. Någon systematisk forskning om
amalgamets påverkan på människors hälsa har knappast
gjorts eftersom experterna tidigt bestämde sig för att
amalgamet är ofarligt.
Långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar
kostar samhället stora summor varje år. Ingen väg får
lämnas oprövad när det gäller att finna metoder att sänka
de höga ohälsotalen. Detta är viktigt för att människor skall
få så hög livskvalitet som möjligt men det är också
nödvändigt av samhällsekonomiska skäl. Nu måste
amalgamets roll när det gäller att orsaka eller försvåra
sjukdom noga utredas. Vid Metallbiologiskt Centrum i
Uppsala, där amalgamenheten vid Akademiska sjukhuset
är medlem, har forskarna kommit långt när det gäller att
diagnostisera onormalt upptag av kvicksilver i kroppens
celler hos patienter. Även överkänslighetsreaktioner mot
metaller tycks vara möjliga att diagnostisera genom
blodprov.
En hel del arbete återstår innan dessa mätmetoder är
allmänt tillgängliga inom vården. Därför är det viktigt att
resurser ställs till förfogande så att diagnosmetoder snabbt
kan vidareutvecklas. Sjukvården måste få redskap att skilja
ut de patienter som inte mår bra av metallexponering.
I ett forskningsprojekt i samarbete med
Försäkringskassan i Uppsala har det visats att en majoritet
bland 25 undersökta, långtidssjuka patienter uppvisar
överkänslighetsreaktioner mot metaller. Slutresultatet är
ännu inte klart men det har redan visat sig att en majoritet
av patienterna upplever färre symtom och ökad livskvalitet
efter amalgamsanering. Ett hundratal av amalgamenhetens
patienter är nu färdigsanerade och en preliminär
utvärdering visar motsvarande resultat.
I förslaget till ny tandvårdstaxa föreslås att patienter som
behöver extraordinära tandvårdsinsatser som ett led i
sjukdomsbehandling under en begränsad tid skall få denna
betald av sjukförsäkringen. Detta är ett bra förslag, som
också gäller patienter med avvikande reaktioner på dentala
material, men reglerna måste utformas så att de bygger på
kunskaper om hur amalgamet påverkar människors hälsa.
Systemet måste också bli smidigt att tillämpa i praktiken.
Jämfört med andra medicinska behandlingar innebär
amalgamsanering inte särskilt höga kostnader.
Försäkringskassan i Stockholm beräknade för ett par år
sedan genomsnittskostnaden till 17 000 kronor. Det dyraste
arbetet kostade 40 000 kronor.
Redan 1991 beslutade riksdagen att det skulle bli lättare
för sjuka patienter att få kostnader för amalgamsanering
ersatta av tandvårdsförsäkringen. Bl.a. hänvisades till att
ett långdraget prövningsförfarande kostar samhället stora
summor i form av fortsatt sjukskrivning. I praktiken tycks
det nu ha blivit ännu svårare för patienterna att få
ersättning, med långa handläggningstider och t.o.m.
rättsprocesser som följd.
Amalgamsanering av sjuka patienter är ett arbete som
måste utföras med stor försiktighet och kan ta lång tid.
Erfarenheten visar att känsliga patienter ofta blir sjukare
vid den ökade exponering som urborrning av amalgam
innebär. Om arbetet görs på rätt sätt kan emellertid
patienten skyddas och behandlingstiden kortas. Därför
måste extra krav ställas på de tandläkare som skall utföra
tandbehandling som betraktas som sjukvårdande åtgärd.
Klinikerna måste vara specialutrustade och arbetet utföras
så att patienterna inte exponeras för giftig kvicksilverånga.
Tandläkarna måste också ha gedigen kunskap om de
alternativa materialens innehåll och deras handhavande.
Riksdagen har gång på gång krävt inrättande av
produktregister för tandvårdsmaterial. Både tandläkare
och patienter måste genom innehållsdeklarationer få veta
vilka kemiska substanser som materialen består av. Det
inträffar nu att patienter får material insatt som innehåller
substanser som de redan vet att de är allergiska emot och
som de senare måste byta ut.
Även ett biverkningsregister måste införas. Ett sådant
register kommer att kunna fungera så snart läkare,
tandläkare och patienter får kunskap om vilka reaktioner
tandvårdsmaterialen kan ge. Biverkningsregistret skall
handhas av Läkemedelsverket som bör få resurser att
upprätta ett sådant register.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att amalgamet avvecklas snarast,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att övervakningen av
kvicksilverutsläpp från tandläkarmottagningar och
krematorier måste fortsätta,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att medel anslås till forskning om
hur tandvårdsmaterial som amalgam påverkar människors
hälsa. Det är särskilt viktigt att utveckla nya mätmetoder
för att kunna ställa diagnos,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att både läkare och tandläkare
utbildas om hälsoeffekterna av tandvårdsmaterial så att
insikten om sjukdomarna ökar och patienterna blir
omhändertagna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla tandläkare utbildas så att
de kan arbeta med de nya materialen när amalgamet
försvinner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla tandläkare får
miljöutbildning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Läkemedelsverket får
resurser för att inrätta biverkningsregister för
dentalmaterial.

Stockholm den 25 januari 1994

Bo Nilsson (s)

Bo Forslund (s)

Håkan Strömberg (s)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1994-01-25 Bordläggning: 1994-02-08 Hänvisning: 1994-02-09
Yrkanden (14)