Den vitryggiga hackspetten

Motion 2000/01:MJ749 av Gudrun Lindvall (mp)

av Gudrun Lindvall (mp)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skyndsamt skydda den vitryggiga hackspettens biotop.
Inledning
Mellanspetten är en art som gått förlorad ur Sverige i sen tid. Sista
häckningen var 1882 i centrala Östergötland. Arten är starkt knuten till
gamla ekskogar och när de minskade minskade också antalet
mellanspettar. Vill man se mellanspett idag är närmaste landet Lettland,
men även där trängs arten tillbaka av det moderna skogsbruket.
En annan hackspett - den vitryggiga hackspetten - riskerar nu att gå
samma öde till mötes. I år finns endast 6 kända häckande par plus 12
ensamma fåglar. De är nu så utspridda att ensamma honor och hanar inte
hittar varandra. Möjligen kan ytterligare några par finnas.
För mellanspetten var siffran 15 par under många år innan kurvan brakade
brant utför i slutet av 70-talet. När en arts population blir så liten som
vittryggens är idag är varje individ viktig och utvecklingen mycket sårbar. För
vitryggen har utvecklingen varit dramatisk. Uppskattningar 1993 beräknade
antalet par till ca 50.
Vitryggens krav på miljön
Den vitryggiga hackspetten har - precis som mellanspetten - mycket
specifika krav på sin miljö. Den lever i lövskogsrika skogar med äldre
bestånd av träd där asp, björk, klibbal, gråal och sälg tycks vara särskilt
viktiga. Ek och andra ädla lövträd finns också ofta. Dessa miljöer hittas i
bl.a. strandskogar, sumpskogar, igenväxande kulturmarker och skogsmark
där man inte satt in skogliga åtgärder som gallring och kalavverkning.
Döda och döende träd är viktiga för näringssök och bobyggande. Den
lever till största delen på vedinsekter.
Det här är en typ av natur som inte alls är önskvärd i det moderna
skogsbruket. Den "åtgärdas" på ett för den vitryggiga hackspetten förödande
sätt. Det den behöver tas bort.
Samtliga häckande par som finns idag hittar man i Dalsland och Värmland.
Rädda vitryggen!
Trots att den vitryggiga hackspetten är den utrotningshotade skogslevande
arten och trots att anslagen till skydd av skog aldrig har varit större än
idag går det förödande långsamt med skyddet av vitryggens miljöer.
Endast två av häckningsområdena är skyddade och det pågår enligt
Naturskyddsföreningen inga åtgärder för att skydda ytterligare biotoper.
Varje par har behov av ett revir på 50-100 hektar för att klara häckningen
och få ut de 2-3 ungar per år, som brukar bli flygga vid en lyckad häckning.
Det räcker alltså inte att spara små dungar i skogen.
Sedan 1975 har man intensivstuderat den vitryggiga hackspetten runt
Dalälven. Man vet idag vad som behöver göras för att få arten att bli kvar,
man har tagit fram information och skapat dialog med markägare, skogsbolag
och myndigheter. Naturvårdsverket har antagit ett åtgärdsprogram. Ändå
minskar antalet par.
Det behövs många åtgärder för att rädda vitryggen. Förutsättningen för att
det alls ska vara möjligt är dock att de häckningsbiotoper som finns kvar får
skydd som naturreservat. Vid skydd av skogsmark måste sådana biotoper
prioriteras och skyddet måste komma skyndsamt. Det bör ges regeringen till
känna.

Stockholm den 2 oktober 2000
Gudrun Lindvall (mp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Miljö- och jordbruksutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-10-05 Granskning: 2000-10-11 Hänvisning: 2000-10-11 Bordläggning: 2000-10-11
Yrkanden (2)