En global vattenkonvention

Motion 1993/94:U206 av Margareta Viklund m.fl. (kds, m, fp, c)

av Margareta Viklund m.fl. (kds, m, fp, c)
Inledning
''När brunnen sinar'', sade den amerikanske uppfinnaren
och diplomaten Benjamin Franklin, ''vet vi vattnets värde.''
Tyvärr riskerar stora delar av världen att få lära sig
Franklins läxa på ett mycket hårt sätt. I decennier har vatten
slösats bort, missbrukats och överutnyttjats. Följderna av
det har blivit allt tydligare.
Vattenbrist för vanligen tankarna till torka, de tillfälligt
torra perioder som ibland uppstår i naturen. Men medan
torka skapar rubriker och drar till sig vår uppmärksamhet,
passerar den ökande vattenförbrukningen oftast obemärkt
förbi. Ändå har världens vattenförbrukning tredubblats
sedan 1950 och är nu 4 340 kubikkilometer vatten varje år.
Denna mängd utgör ''endast'' den del som hämtas ur floder,
sjöar och grundvatten vilket motsvarar 30 % av världens
beständigt förnybara källor. Men vi är i själva verket
beroende av en mycket större del, eftersom vattendrag
späder ut utsläpp, alstrar elektricitet, utnyttjas som
fiskevatten och är livsmiljö för djur och växter.
Tecken på vattenstress finns på många håll.
Grundvattennivån sjunker, sjöar krymper och våtmarker
försvinner. Ingenjörer vill ''lösa'' vattenproblemen genom
ännu fler monumentala vattenledningsprojekt till lika
monumentala kostnader och miljöskador. Idag har vi byggt
mer än 36 000 stora dammar runt om i världen för att
kontrollera flöden och för att få vattenkraft,
konstbevattning, vatten till industrier och dricksvatten till
en växande global befolkning och ekonomi. Floder som
flyter fritt till havet är idag sällsynta. Många av dessa fria
flöden är dömda att regleras inom kort. Kring Beijing, New
Delhi, Phoenix och andra städer som lider av vattenbrist,
ökar konkurrensen mellan stadsinvånare och bönder om de
begränsade resurserna. Folket i Mellanöstern har mer än en
gång hört sina ledare tala om att gå i krig för vattnets skull.
Vattenbrist hämmar utveckling
Vatten är en förnybar resurs, men den är också ändlig.
Vattnets kretslopp begränsar tillgången. Vattentillgången
per person, ett grovt mått på försörjningstrygghet, minskar
när befolkningen växer. Vattentillgången per capita i
världen är idag en tredjedel av vad den var 1970, eftersom
ytterligare 1,8 miljarder människor har tillkommit.
Ett av de allra tydligaste tecknen på vattenbrist är att
alltfler länder har överskridit den gräns där vatten är lätt
åtkomligt och förnybart. Hydrologer använder ''tumregeln''
att länder som har en årlig tillgång till 1 000--2 000
kubikmeter vatten per person är ''vattenstressade''. När
tillgången sjunker under 1 000 kubikmeter, bedöms ett land
ha vattenbrist, som starkt hämmar livsmedelsproduktion,
ekonomisk utveckling och de naturliga systemen.
Idag har 26 länder med 232 miljoner människor för lite
vatten. Eftersom många av dem har höga födelsetal,
förvärras deras vattensituation snabbt. Elva av
bristländerna finns i Afrika. År 2010 kommer ytterligare sex
afrikanska nationer att kunna räknas in i den gruppen, om
befolkningsprognoserna förverkligas. Då kommer 400
miljoner afrikaner (omkring 37 % av kontinentens
förväntade befolkning) att leva i länder med vattenbrist.
I Mellanöstern har nio av fjorton länder redan problem
med tillgången på vatten. Det gör området till den region i
världen där vattenproblemen är mest koncentrerade. I flera
av länderna i Mellanöstern väntas befolkningen fördubblas
inom 25 år. En snabbt krympande vattentillgång är
oundviklig. Rätten till vatten kan skapa politisk instabilitet
i hela regionen. Konflikter kan flamma upp redan under
innevarande decennium, eftersom de flesta floder i
Mellanöstern delas mellan flera nationer.
Sammanfattningsvis är relationerna mellan befolkning
och vatten två faktorer som visar var i världen man kan
förvänta sig framtida konflikter.
Vattnets årtionde
FN beslutar ibland att inrätta ''år'' eller ''årtionden'', då
man runt om i världen ska fästa uppmärksamheten på ett
särskilt viktigt område. För tiden 1981--1990 utlyste FN ett
vattenårtionde. För att se vilka positiva resultat som
uppnåtts under årtiondet hölls en konferens i Paris 1989.
Från denna konferens har följande resultat publicerats.
Ytterligare 255 miljoner människor i städer har fått rent
vatten, men andelen har bara ökat från 76 % till 78 %.
Ännu saknar 225 miljoner stadsbor rent vatten.
Ytterligare 275 miljoner människor i städer har fått bra
avträden. Andelen har höjts från 56 till 66 %, men 350
miljoner människor är utan ordentliga toaletter.
Ytterligare 350 miljoner människor på landsbygden har fått
rent vatten, en ökning från 31 till 47 %. Det betyder ändå
att 920 miljoner bybor ännu saknar rent vatten.
Ytterligare 86 miljoner människor på landsbygden har fått
bra avträden, en ökning från 14 till 17 %. Men 1 460
miljoner på landsbygden är ännu utan avträden.
I vattenårtiondets rapport sägs också att många
vattenprogram har fått en mer social än teknisk inriktning.
Alltmer har u-landsanpassad teknik kommit till
användning. Vattenprogram har allt oftare kopplats till
hälsoprogram, och kvinnor har börjat dras in i planering
och genomförande, vilket i sin tur har börjat ge goda
resultat. En följd av sådana projekt är att hälsotillståndet
förbättrats för de människor där projektet genomförts.
För biståndsorganet SIDA finns en vattenstrategi, som
pekar på det nära sambandet mellan bra vatten, god hälsa,
social utveckling och ekonomisk tillväxt. En utgångspunkt
för det svenska vattenbiståndet är att enbart 20 % av
befolkningen har tillgång till rent vatten på nära håll i de
länder där SIDA arbetar. 10 % har avträden. En annan
utgångspunkt är att 80 % av sjukdomarna är vattenburna.
Målen för SIDAs arbete är således mer och bättre vatten,
förbättrad hälsa och bättre organisation av
vattenförsörjning. SIDA kräver idag att kvinnor medverkar
i utformningen av vattenprojekten. Ett viktigt mål för allt
vattenbistånd är att minska kvinnornas och barnens
arbetsbörda.
Stor hushållningspotential
Inom alla sektorer i samhället, såsom industri, hushåll
och jordbruk, finns det en mycket stor
hushållningspotential. Av störst betydelse för världens
vattenförsörjning är en ökad hushållning inom
livsmedelsproduktionen. Eftersom jordbruket använder
två tredjedelar av allt vatten från floder, sjöar, bäckar och
underjordiska lager, är effektivare konstbevattning det
viktigaste för att uppnå en hållbar vattensituation. Genom
att bättre ta till vara de knappa vattenresurserna med enkla
tekniker inom jordbruket såsom terrassodling, vattenfällor
vid grödan, effektivare kanalsystem etc, ligger besparingar
på mellan 10 och 50 % inom nära räckhåll. Om
bevattningsbehoven minskar med exempelvis någon
tiondel, frigörs tillräckligt med vatten för att tillgången för
andra mänskliga behov ska fördubblas världen över.
Med avancerad bevattningsteknik, där framförallt Israel
ligger långt framme, kan man höja effektiviteten i
vattenanvändningen till 95 %. Endast 5 % avgår som
avdunstning.
Dublinmötet och UNCED-konferensen
Dublinmötet januari 1992 betydde säkerligen mycket för
den senare utformningen av färskvattenkapitlet i UNCED-
konferensens handlingsprogram för det 21:a århundradet,
Agenda 21. Det är ett tämligen omfattande kapitel med
långtgående målsättningar för bevarande av kontinenternas
sötvattentillgångar. Få områden har så stor betydelse för
utvecklingsmöjligheterna som ett bärkraftigt nyttjande av
våra färskvattentillgångar.
I Rio-deklarationen, ett uttalande från UNCED-
konferensen (FN:s konferens för miljö och utveckling), slås
viktiga grundläggande principer fast för nationers och
människors ansvar i förhållande till vår gemensamma jord.
Avsikten är att etablera ett nytt och jämlikt internationellt
samarbete för en hållbar utveckling. Exempel på principer
är det gemensamma ansvaret för att utrota fattigdomen
(princip 5), nationers ansvar att förhindra
gränsöverskridande miljöföroreningar eller på annat sätt
drabba grannländers möjlighet till utveckling (princip 2, 12
och 13), samt vikten av att nyttja ekonomiska styrmedel för
att få till stånd ett uthålligt nyttjande av naturresurserna
(princip 16). Alla dessa principer berör vattennyttjandet i
mycket hög grad. Detta gäller inte minst princip 16, då
många av de problem som uppkommer runt om i världen
beror på det utbredda misstaget att inte värdera vattnet till
dess verkliga värde. Utrotandet av fattigdom är av
fundamental betydelse för att få till stånd en god miljö och
utveckling. Fattigdom är ofta både en verkan av och orsak
till dålig miljö.
En het fråga under konferensen var överföring av
ekonomiska och tekniska resurser till u-länder.
Resursöverföring är ett villkor för att dessa länder skall
kunna ha råd att ställa om till en hållbar utveckling. För u-
länderna var det ett villkor för undertecknandet av A 21 att
kapitlet om resursöverföring skulle efterlevas. För u-länder
står utrotande av fattigdomen högst på dagordningen. I
agendans inledningskapitel slås fast att de största hindren
för att nå en hållbar utveckling, dvs. ett bärkraftigt
nyttjande av naturresurser, är miljöpåfrestningar orsakade
av fattigdom och ohållbara livsstilsmönster i i-länder.
Den nyinrättade FN-kommissionen CSD (Commission
for sustainable development) fick i uppgift att övervaka
resursöverföringen till GEF (Global environmental fund),
som av UNCED-konferensen fick i uppgift att för framtiden
fungera som administratör för långtgående
finansieringsfrågor för tredje världens program för miljö
och utveckling. De medel som står till förfogande är
långtifrån tillräckliga. Kostnaden för att genomföra
agendan har beräknats kräva ytterligare 750 miljarder
kronor i bistånd per år under resten av 1990-talet. Det
samlade biståndet från i-länder till u-länder var 1992 cirka
425 miljarder kronor.
Det bör vara en angelägen uppgift för FN-systemet att
utreda möjligheterna för hur resursförstärkningar till GEF
ska kunna ske. Sverige bör verka för att en sådan utredning
inom FN kommer till stånd. Denna fråga behöver också tas
upp i flera andra internationella fora. Det är också viktigt
att med vårt representantskap i GEF och CSD verka för
projekt för bärkraftigt nyttjande av sötvattentillgångar, mot
beaktande av vattnets betydelse för miljö och utveckling i
u-länder.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till
känna vikten av att Sverige verkar för att FN-systemet tar
initiativ till en utredning med syfte att finna lösningar för
hur resursförstärkningar till GEF ska kunna ske.
Vidare bör Sverige i lämpliga fora stödja en inriktning
mot att projekt som syftar till hållbart nyttjande av
sötvattentillgångar i u-länder prioriteras.
Vattenkonvention
Redan vid Dublinmötet förekom diskussion om behovet
av en internationell vattenkonvention. Frågan
aktualiserades åter vid UNCED-konferensen, och från en
av FNs expertpaneler, där bl a den svenska professorn
Malin Falkemark verkar, har en rapport tagits fram där
behovet av en global vattenkonvention betonas. Rapporten
behandlas för närvarande inom FN-systemet.
De frågor som i synnerhet skulle behöva ett på
internationell nivå rättsligt dokument ärVattenområden
som delas av stater.Grundvattenfrågor. Nyttjande av
ändliga grundvattentillgångar. Vatten i atmosfären.
Strategier för arida och semiarida regioner.Instrument
för effektivt globalt samarbete för att få till stånd ett
bärkraftigt nyttjande av sötvattentillgångarna.
Sverige bör driva frågan om en internationell
vattenkonvention i FN och andra lämpliga fora.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till
känna nödvändigheten av att Sverige i FN driver frågan om
tillskapandet av en global vattenkonvention.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige i FN verkar
för inrättandet av en global vattenkonvention,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av att Sverige i
lämpliga forum bör stödja en sådan inriktning att projekt
som syftar till hållbart nyttjande av sötvattentillgångar i u-
länder prioriteras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige verkar för
att FN-systemet tar initiativ till en utredning om hur
resursförstärkningar till GEF kan komma till stånd.

Stockholm den 20 januari 1994

Margareta Viklund (kds)

Gullan Lindblad (m)

Karin Starrin (c)

Barbro Westerholm (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1994-01-25 Bordläggning: 1994-02-08 Hänvisning: 1994-02-09
Yrkanden (6)