En nationell myndighet för bekämpande av organiserad brottslighet m.m.

Motion 2007/08:Ju431 av Andreas Norlén (m)

av Andreas Norlén (m)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell myndighet för bekämpande av organiserad brottslighet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell strategi för bekämpande av organiserad brottslighet.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillsyn av valutaväxlare m.fl.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av lagstiftningen angående brottet människohandel.

1 Yrkande 3 hänvisat till FiU.

Den organiserade brottsligheten

Den organiserade brottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem och måste bekämpas kraftfullt. Maffialiknande grupperingar och brottssyndikat förekommer inte enbart i storstäderna, utan har förgreningar även till medelstora och mindre städer. Kvinnor, som varit föremål för trafficking, har sålts på pizzerior i småländska småstäder, för att ge ett exempel.

Hur omfattande den organiserade brottsligheten är eller hur många brott som begås av svensk eller i Sverige opererande ”maffia” är av uppenbara skäl oklart. Många brott kommer aldrig till myndigheternas kännedom. En spektakulär ”avrättning” av en medlem i någon brottsgruppering blir av naturliga skäl uppmärksammad, men hur många kvinnor som förs till Sverige av människohandelsligor, hur mycket narkotika som smugglas till landet och hur mycket genom brott intjänade pengar som ”tvättas” i vårt land kan givetvis inte sägas med säkerhet. Det man kan konstatera är att verksamheten är omfattande och omsätter miljardbelopp.

Att en stor del av denna brottslighet aldrig blir känd, innebär vissa svårigheter att bedöma statistik över brottsutvecklingen. Organiserad brottslighet kräver ofta omfattande spaningsinsatser från polisens sida för att uppdagas, och först i och med uppdagandet kommer brotten med i statistiken. Sker ingen spaning uppdagas mycket få brott av detta slag och då kan den som enbart tittar på statistiken förledas tro att brottsligheten minskat. Aktivt polisarbete kan således leda till att brottsligheten synes öka. Detta måste beaktas, när man värderar olika polismyndigheters arbete.

När man bedömer den organiserade brottslighetens samhällspåverkan, måste man också ha i åtanke att en betydande del av den brottslighet som drabbar gemene man – den brottslighet som med ett högst oegentligt uttryck brukar benämnas ”vardagsbrottslighet” – har sina rötter i den organiserade brottslighetens verkningar. Narkotikabrottsligheten är det mest uppenbara exemplet. Narkotikasmuggling och narkotikahandel – typisk maffiaverksamhet – leder i förlängningen till att många människor drabbas av t.ex. inbrott begångna av missbrukare som desperat försöker finansiera nästa dos.

OBM – Myndigheten för bekämpande av organiserad brottslighet

Ansvaret för att utreda organiserad brottslighet åvilar idag polismyndigheterna i de olika länen. Rikskriminalpolisen är inte en utredande myndighet, utan kan bistå länsmyndigheterna med expertkompetens. Med tanke på att organiserad brottslighet opererar över nations- och världsdelsgränser, kan man med fog ifrågasätta om dagens svenska polisorganisation är den mest optimala för att möta hotet från organiserad kriminalitet. En utredning som inleds i ett län, visar sig inte sällan ha förgreningar till andra län, och då gäller det att de olika polismyndigheterna kan samarbeta – och att även övriga berörda polismyndigheter anser att just den ifrågavarande utredningen bör prioriteras. Utredningar av organiserad brottslighet tar ofta stora resurser i anspråk och leder inte alltid till resultat. Därför är det inte givet att alla polismyndigheter alltid anser att det är rimligt att prioritera sådana utredningar.

Ekobrottsmyndigheten (EBM) är en nationell myndighet som har till uppgift att utreda och beivra ekonomisk brottslighet. Inom myndigheten arbetar poliser och åklagare nära tillsammans. Modellen har visat sig framgångsrik och effektiv och regeringen tog våren 2007 ställning för att behålla EBM. Ekobrottsmyndigheten skulle kunna stå modell för en nationell myndighet för bekämpande av organiserad brottslighet – en ”OBM”.

Också åklagarväsendets arbete med internationella åklagarkammare skulle kunna ge inspiration till uppbyggnaden av OBM. Internationella åklagarkammare finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Internationella åklagarkammaren i Stockholm har åklagare stationerade även i Uppsala, Linköping och Sundsvall. Samtliga dessa åklagarkammare har till uppgift att handlägga ärenden rörande allvarligare brott med internationell anknytning. De ansvarar också för bl.a. särskilt komplicerade mål om organiserad nationell brottslighet. Åklagarväsendet har således gått i den riktning som skisseras i denna motion, dvs. inrättat särskilda åklagarkammare som ska bekämpa främst vissa typer av särskilt allvarlig, organiserad brottslighet. (Till den internationella brottslighet som dessa åklagarkamrar bekämpar hör även bl.a. krigsbrott.)

De internationella åklagarkamrarna samarbetar med polismyndigheterna i respektive län och är således för att kunna verka beroende av att dessa avsätter utredningsresurser. Med en sammanhållen OBM, där både åklagare och poliser arbetar, skulle det inte längre riskera att bli ”dragkamp” om resurser mellan bekämpande av organiserad brottslighet och annan angelägen polisiär verksamhet. De inblandade parterna skulle vid varje tidpunkt veta vilka ramar de har att rätta sig efter.

En sak man kan lära sig av organisationen med internationella åklagarkammare är att det sannolikt vore mindre lämpligt att samla all personal som tillhör en nyinrättad OBM i Stockholm. Regionkontor på lämpliga platser i riket skulle troligen underlätta det praktiska utredningsarbetet. Däremot bör understrykas att det fortfarande måste vara fråga om en sammanhållen myndighet, så att inte dagens länsvisa uppdelning av polisen kopieras i någon form i en ny OBM.

En näraliggande möjlighet är att ombilda Rikskriminalpolisen eller delar därav till en OBM. Det är rimligen den lösning som skulle vara praktiskt enklast – utan att därigenom säga att en sådan omorganisation i sig skulle bli enkel. De internationella åklagarkamrarna borde också integreras i OBM.

En reform av detta slag kräver givetvis en grundlig översyn av den befintliga organisationen inom polis- och åklagarväsendena. Likaså krävs en noggrann beredning av tänkbara steg på vägen mot en OBM.

Resultatet av ett sådant mödosamt översynsarbete – en samlad, slagkraftig myndighet, där polis och åklagare sida vid sida arbetar mot den organiserade brottsligheten varhelst i riket den upptäcks – är dock synnerligen eftersträvansvärt.

En nationell strategi för bekämpande av organiserad brottslighet

I samband med att polis- och åklagarorganisationerna ses över, borde också en nationell strategi för bekämpande av organiserad brottslighet upprättas, som ett ytterligare led i en nationell kraftsamling för att knäcka den organiserade kriminaliteten.

En sådan nationell strategi skulle kunna utgöra utgångspunkten för OBM:s arbete. Förutom operativa och organisatoriska frågor skulle den även kunna innehålla förslag på lagändringar som skulle underlätta bekämpandet av organiserad brottslighet.

Två specifika förslag

Förutom de hittills berörda övergripande frågorna om inrättande av OBM samt upprättande av en nationell strategi för bekämpande av organiserad brottslighet, vill jag även beröra två förslag av mer specifik typ, vilka skulle underlätta brottsbekämpningen.

Tillsyn över valutaväxlare m.fl.

Organiserad brottslighet omsätter stora belopp och det är betydelsefullt för kriminella organisationer att kunna ”tvätta svarta pengar vita”. Sverige har implementerat EU:s andra penningtvättsdirektiv, vilket innebar skärpta krav på aktörerna inom den finansiella sektorn (banker m.fl.). Bland annat finns regler om identitetskontroll och ställande av kompletterande frågor, när större kontanttransaktioner ska genomföras. Finansinspektionen (FI) har till uppgift att utöva tillsyn över företagen inom sektorn och ska bl.a. kontrollera om regelverket mot penningtvätt efterlevs. Se till exempel Finansinspektionens promemoria av den 12 oktober 2005, ”Penningtvätt och terroristfinansiering – en genomgång av åtgärder på området 2003–2005”.

För vissa av typer av företag inom den finansiella sektorn har FI emellertid endast en begränsad tillsyn. Dessa företag är t.ex. valutaväxlare, inlåningsföretag och betalningsförmedlare. Det betyder bl.a. att Finansinspektionen kan begära in uppgifter, men inte genomföra traditionella platsundersökningar. Med tanke på att t.ex. växlingskontoren hanterar betydande belopp är detta inte tillfredsställande. Det är inte orimligt att tänka sig att brottssyndikat väljer att försöka tvätta pengar där kontrollen är som svagast. Således bör FI:s tillsyn av valutaväxlare m.fl. göras lika omfattande som tillsynen över t.ex. banker.

En översyn av lagstiftningen om brottet människohandel

För några år sedan infördes brottet människohandel i 4 kap. 1a § brottsbalken. Människohandel, nutidens slavhandel, är ett mycket allvarligt brott som innebär stort lidande för de drabbade. Kriminella organisationer håller sannolikt tusentals kvinnor och barn som sexslavar i Europa under motbjudande förhållanden, men det tycks också finnas en utveckling mot mer och mer människohandel för tvångsarbete av annat slag än inom sexindustrin.

Lagstiftningen skiljer mellan människohandel som drabbar personer som är över respektive under 18 år gamla. Sagda lagrum stadgar att en vuxen person, för att anses vara föremål för människohandel, ska ha rekryterats med hjälp av ”olaga tvång eller vilseledande, med utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant otillbörligt medel”. För barn under 18 år finns inget krav på att ”rekryteringen” ska ha skett med användning av något ”otillbörligt medel”.

I Sverige har hittills endast ett mål om människohandel beträffande vuxna lett till fällande domar. Målet hanterades av internationella åklagarkammaren i Linköping och avsåg två kvinnor som utsattes för tvångsprostitution i bl.a. Norrköping.

Enligt uppgift beror det nedslående resultatet bl.a. på att lagstiftningen anses svårtillämpad. Den innehåller en stor mängd rekvisit, vilka måste vara uppfyllda för att brott ska anses föreligga. Eftersom det är så många hinder som måste passeras på vägen mot ett åtal, har vissa åklagare liknat paragrafen vid en tävling i 400 meter häck.

Istället för att försöka åtala för människohandel, väljer åklagarna att åtala för koppleri, vilket är lättare att styrka. Koppleri är förvisso ett allvarligt brott, men straffen blir inte i nivå med vad som kunde ha utdömts om människohandel hade ansetts föreligga. För människohandel är maximistraffet tio års fängelse. För koppleri av normalgraden är maximistraffet fyra års fängelse.

Ovanstående tyder på att det finns ett behov av att se över den aktuella paragrafen i brottsbalken, för att kunna överväga om den kan utformas på ett sätt som gör den lättare att tillämpa utan att ge avkall på rättssäkerhetens krav. En möjlighet skulle kunna vara att ta bort kravet på användande av ”otillbörligt medel” även beträffande personer över 18 år. Det är angeläget att den mycket allvarliga typ av organiserad kriminalitet som människohandel utgör kan bekämpas effektivt.

Stockholm den 4 oktober 2007

Andreas Norlén (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 2007-10-05 Hänvisning: 2007-10-16 Bordläggning: 2007-10-16

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)