EU-politiken

Motion 1997/98:U505 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Aldrig mera krig

Efter andra världskrigets slut insåg Europas invånare att samarbete och ett ömsesidigt beroende förhindrar krig. Det var i den andan som grunden till det EU vi har idag byggdes. Sedan dess har samarbetet fördjupats genom Romfördraget 1957, Enhetsakten 1985 samt Maastrichtfördraget 1991. Det har kommit att inkludera allt fler länder.

Den centrala tanken är fortfarande hur fred, frihet, demokrati och säkerhet kan garanteras för Europas invånare. Det är det viktigaste skälet till att vi liberaler är positiva till EU.

Vår generation har nu en historisk möjlighet att skapa ett Europa präglat av fred, frihet, demokrati, ekonomisk utveckling och en god miljö. Europeiska unionen är ett unikt verktyg för att nå dessa mål.

Den 16–17 juni 1997 arbetades ett nytt europeiskt fördrag fram i Amsterdam av stats- och regeringschefer från alla de femton medlems­länderna. Detta syftar till att skapa ett fundament för hur Europa skall se ut på 2000-talet. Amsterdamfördraget utgår från och bibehåller de tre pelare (Europeiska gemenskaperna, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga- och inrikesfrågor) som legat till grund för unionens verksamhet sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft.

Amsterdamfördraget var bland annat tänkt att ge EU en mer social prägel. Frågor som arbetslöshet och sociala problem behandlades visserligen, men i skrivningarna finns få förslag till konkreta åtgärder. Vissa ändringar har gjorts inom andra områden som rör demokratiska spelregler, utrikespolitik, bekämpning av brottslighet, effektivisering av unionens institutioner och fri rörlighet.

Vi anser att den svenska regeringen i stället för att motarbeta borde ha drivit på förhandlingarna i frågor som till exempel gemensam koldioxidskatt, gemensam valuta och kampen mot internationell brottslighet. Detsamma gäller den så kallade närhetsprincipen där det finns mycket kvar att göra.

Den största besvikelsen i de förhandlingar som ledde fram till Amsterdamfördraget är ändå misslyckandet med det som var huvuduppgiften – att fatta beslut om sådana ändringar i de egna beslutsreglerna och i de egna institutionerna som skulle underlätta att göra Europa helt.

Den viktigaste frågan är att de europeiska demokratierna tillsammans stödjer en fredlig och demokratisk utveckling i de länder som så länge lidit av kommunistiskt styre. De nordiska länderna har, enligt vår mening, ett särskilt ansvar för utvecklingen i Östersjöområdet och Barentsregionen. Därför är det viktigt för oss att de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen skall bli fullvärdiga medlemmar i EU. Utvidgningen österut måste stå högst upp på EU:s dagordning. Därför är vår besvikelse stor över EU:s oförmåga att reformera sig inför denna utvidgning.

2 Utvidgningens utmaningar

EU-kommissionen har föreslagit att utvidgningen sker stegvis. Förhandlingar skall enligt kommissionen inledas först med Polen, Ungern, Tjeckien, Estland, Slovenien och Cypern. Det är en stor framgång att ett baltiskt land kommit med i första omgången. Vi anser dock att förhandlingarna skall inledas med alla nationer som ansökt om medlemskap på en gång, med undantag för Slovakien. En sådan gemensam förhandlingsstart innebär inte att alla ansökarländer blir medlemmar samtidigt, utan förhandlingarna kan ske i olika takt och med olika långa övergångstider för olika nationer. En gemensam förhandlingsstart skulle också fungera som en sporre för ansökarländerna att skynda på och befästa sin egen ekonomiska och politiska utveckling. Det skulle till exempel vara möjligt för ett land som utvecklas snabbt att förhandla klart tidigare trots ett svagare utgångsläge. Vi anser dock att en formellt gemensam förhandlingsstart i praktiken kan genomföras med vissa länder tills vidare på sparlåga, vilket skulle tillgodose flertalet.

Vi har i tidigare motioner pekat på att huvuduppgiften att möjliggöra utvidgningen av EU kräver en koncentration på denna uppgift och en vilja att driva på de förändringar som krävs för att utvidgningen skall vara möjlig.

Det blir naturligtvis ohanterligt att i en union med 25–30 medlemmar bibehålla en så pass omfattande vetorätt som den nuvarande. Enligt vår mening bör vetorätten inskränkas till ett fåtal av de områden som EU har att besluta om.

Vi har många gånger fört fram de demokratiska argumenten för att förstärka Europaparlamentets befogenheter på ministerrådets bekostnad. En sådan förstärkning skulle tillsammans med en ökad roll för de nationella parlamenten i formandet av den nationella EU-politiken öka legitimiteten i de fattade besluten. Vi beklagar att den svenska riksdagsmajoriteten inte delar vår uppfattning om behovet av en förstärkning av parlamentets roll då bindande lagstiftning tas.

Nära kopplat med utvidgningen är reformerna av de stora utgiftsposterna för jordbrukspolitiken (CAP) och regional- och strukturpolitiken. Dessa svarar tillsammans för 80 procent av EU:s budget. EU-kommissionen föreslår att det nuvarande taket på 1,27 % av BNI ligger fast under nästa budgetperiod för åren 2000 till 2006 och gör bedömningen att kostnaderna för utvidgningen ryms däri. De faktiska utgifterna är idag lägre än 1,27 %. Ännu finns inte några redovisade kostnader för jordbrukspolitiken och strukturfonderna, men dessa kan öka väsentligt efter utvidgningen om inte radikala ändringar görs. Om en ökning av budgetinkomsterna ställs mot att ta in fler medlemsländer, och därigenom bidra till att skapa ett säkrare Europa, prioriterar Folkpartiet en utvidgning. Vi är beredda att även i handling stå för att ett fredligt Europa blir verklighet.

3 Rätt frågor på rätt nivå

För ytterligare förankring är det viktigt att EU:s närhetsprincip, den s k subsidiaritetsprincipen, gäller. EU skall enligt vår mening endast ägna sig åt frågor där de lokala, regionala och nationella nivåerna inte räcker till.

EU måste vara effektivt. Det betyder att beslutsmaskineriet måste vara effektivt. Men det innebär också att EU skall ägna sig åt rätt frågor. Det finns i dag frågor där beslutsmöjligheterna på EU-nivån är för små. Det finns också frågor där möjligheterna att besluta är för stora. Ett exempel på frågor där möjligheterna är för små är ekonomiska styrmedel för en bättre miljö. Dessa frågor räknas i dag till skattefrågorna, för vilka varje lands vetorätt gäller. Vi fortsätter kräva att dessa frågor i fortsättningen skall behandlas som de miljöfrågor de är och inte som skattefrågor. Vi beklagar att den svenska regeringen envist motarbetar denna förstärkning av möjligheterna att angripa gränsöverskridande miljöproblem. Detta är negativt inte enbart för miljön i Europa utan också för EU:s möjligheter att påverka den globala miljön.

Ett annat område där de gemensamma befogenheterna är för små gäller den gränsöverskridande brottsligheten. Det är uppenbart att det hittills­varande mellanstatliga samarbetet inte är tillräckligt för att effektivt bekämpa den internationella brottsligheten. Därför bör viktiga delar av den s k tredje pelaren överföras till den s k första pelaren, d v s mer av samarbetet mot gränsöverskridande brottslighet bör bli föremål för gemensamt besluts­fattande. Förutom att detta skulle öka effektiviteten, så skulle den demokratiska kontrollen och insynen förstärkas genom att EG-domstolen och Europaparlamentet på dessa områden fick samma befogenheter som de i dag har inom den s k första pelaren.

Det tredje viktiga området där unionen behöver större befogenheter gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vetorätten bör här begränsas till de frågor som verkligen är av vitalt nationellt intresse.

Om det på dessa tre områden – gränsöverskridande miljöförstöring, internationell brottslighet och den gemensamma utrikes- och säkerhets­politiken – således behövs mer samarbete, så finns det områden där det behövs mindre av lösningar på unionsnivån.

En för liberaler självklar utgångspunkt är att beslut skall fattas så nära den enskilde som möjligt och helst av den enskilde och hans familj. Där det inte är möjligt med individuella beslut bör besluten tas av den lägsta praktiska politiska nivån.

De flesta exemplen på onödiga beslut på EU-nivån härrör från den gemensamma jordbrukspolitiken. De är en naturlig följd av att EU:s jord­bruks­politik mycket handlar om ekonomiskt stöd till olika produkter. Den som betalar pengar till en viss typ av produktion vill förstås veta vad man betalar pengar till. Denna mekanism är ytterligare ett skäl till varför EU:s jordbrukspolitik bör förändras. Men det finns också andra områden där EU inte heller borde fatta beslut.

Det är den enskilde som bäst kan avgöra om jordgubben är tillräckligt stor eller inte. Det är kommunen eller regionen som bäst kan avgöra hur lång en lokalbusslinje får vara. Det är medlemslandets riksdag som bäst kan avgöra hur föräldraförsäkringen skall vara utformad. Det finns inga starka argument för att skapa en gemensam turistpolitik inom EU. Det är inte EU som skall bestämma om alkoholpolitiken i enskilda medlemsländer skall vara restriktiv eller inte.

Sverige borde varit pådrivande för att subsidiaritetsprincipen skulle ha stärkts i Amsterdamfördraget. Den svenska regeringen borde vidare, som vi föreslog i vår motion inför regeringskonferensen, ha verkat för att den s k gummiparagrafen artikel 235 i Romfördraget omarbetas. Sverige bör i allt arbete inom EU arbeta för att unionsnivån bara används i de fall då nationella nivåer inte är tillfyllest för att lösa problemen.

Tilltron till EU bland medborgarna i medlemsländerna undergrävs såväl av att unionen inte är kapabel att fatta beslut i genuint gemensamma frågor som att unionen fattar beslut i frågor som den inte borde syssla med. Det är därför inte enbart av principiell vikt att rätt fråga handläggs på rätt plats. Ett sätt att på sikt åstadkomma detta är införandet av en kompetenskatalog, som utifrån närhetsprincipen klarar ut på vilka nivåer besluten skall fattas.

För närvarande finns elva decentraliserade organ under Europeiska kommissionen, till exempel miljöbyrån i Köpenhamn, utlokaliserade i olika medlemsländer. Ännu finns inget i vårt land. Om ett EU-organ placeras i Sverige skulle det inte bara skapa nya jobb utan också underlätta förankringen av EU hos det svenska folket. Därför bör nästa decentraliserade kontor som kommissionen utlokaliserar läggas i Sverige.

4 Den gemensamma valutan

Ett av EU:s största framsteg är skapandet av den inre marknaden. Mycket återstår ändå för att undanröja hindren att sälja varor och tjänster inom andra medlemsländer. Det behövs en ständig kamp för att motverka mer eller mindre protektionistiska ambitioner att slå vakt om eller till och med skapa egna regelverk. Ofta finns det mest utbredda motståndet mot en fungerande inre marknad på lägre nivåer än nationalstaten. Fortfarande kan svenska tillverkare av säkerhetsdörrar inte sälja sina produkter i hela Tyskland utan att deras produkter har godkänts av myndigheter i var och en av de sexton tyska delstaterna.

Trots många olösta problem inom den inre marknaden torde frånvaron av en gemensam valuta ändå vara det största hindret för mera handel, inte minst för de små och medelstora företagen. Det starkaste argumentet för en gemensam valuta är att en sådan skulle knyta medlemsländerna närmare varandra. Även om inte alla nuvarande och kommande medlemsländer i EU skulle kunna vara med från början, så skulle beslutet och genomförandet av en gemensam valuta spela en stor roll för det europeiska samarbetet.

Vi i Folkpartiet liberalerna har många gånger uttalat vårt stöd för skapandet av en gemensam valuta och för att Sverige bör vara med i detta s k tredje steg av EMU.

De s k konvergenskriterierna för deltagande i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) innebär sunda offentliga finanser, låg ränta och inflation samt stabil växelkurs. Det sistnämnda tolkas av det stora flertalet EU-länder som deltagande i växelkurssamarbetet ERM, medan Sverige hävdar att det är faktisk stabilitet som krävs, inte formellt deltagande i ERM. Vad gäller statsskuldskriteriet tycks den tolkningen gälla att det är tillräckligt med en sjunkande skuldkvot även om nivån överstiger 60 procent. Folkpartiet har kontinuerligt stött regeringens tolkning av kriterierna, vilket innebär att Sverige uppfyller kraven för deltagande från starten 1 januari 1999.

Vi anser att Sverige bör sträva efter att delta i EMU från starten 1999 och har medverkat till en flerpartiuppgörelse om Riksbankens ställning så att den i sig önskvärda och av EU föreskrivna självständigheten realiseras.

Vi anser att Socialdemokraternas ställningstagande att Sverige inte skall delta i EMU från starten kommer att föranleda både politiska och ekono­miska kostnader för Sverige. Politiska, eftersom Sveriges inflytande minskar. Ekonomiska, därför att utanförskapet skapar osäkerhet om den framtida inriktningen av den ekonomiska politiken, vilket leder till högre räntor och förmodligen krav på starkare offentliga finanser. Vår uppfattning är den­samma som tidigare – det ligger i Sveriges intresse att vara med från starten år 1999.

5 Ökad öppenhet

Det är synnerligen väsentligt att en öppenhet präglar unionen. För att invånarna i medlemsländerna skall få ett förtroende för EU måste ansvar, närhet, öppenhet och mångfald vara grundprinciper för all maktutövning. Kravet på öppenhet innebär att EU måste tillämpa en offentlighetsprincip. Detta innebär till exempel att när EU:s ministerråd sammanträder som lagstiftare skall debatterna och besluten vara offentliga.

De folkvalda representanterna i EU-parlamentet är viktiga vad gäller upprätthållandet av demokratin och den folkliga förankringen. Därför bör parlamentet få en ökad makt och likställas med ministerrådet i lagstiftnings­frågor. De båda organen bör på sikt kunna ses som två delar i ett tvåkammar-parlament. Det skall också vara möjligt att anordna rådgivande europeiska folkomröstningar i frågor som rör unionens framtid.

6 Ny jordbrukspolitik

Förutom ändringar i EU:s författningar behövs ändringar i jordbrukspolitiken och i regionalpolitiken. Vi är starka anhängare av en avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi önskar också att de delar av regionalpolitiken som inte handlar om överföring av medel från medlemsländer med högre levnadsstandard till dem med lägre, i större utsträckning skall kunna skötas av respektive medlemsland. Men huvudskälet nu till att göra ändringar i jordbruks- och regionalpolitiken är att ett bibehållande av reglerna kan försvåra östutvidgningen. Detta beror naturligtvis på att kostnaderna för att tillämpa dagens regler på de nya medlemmarna upplevs som alltför betungande av de nuvarande medlemmarna, såväl av dem som är nettobidragsgivare som dem som är nettobidragsmottagare. Det behövs en bred samsyn om huvudinriktningen under kommande år.

Jordbrukspolitiken kommer sannolikt att bli svårt att finna lösningar på. En del menar att man under mycket lång tid – eller till och med permanent – skulle ha förmånligare regler för Västeuropas relativt rika bönder än för Östeuropas fattiga bönder. Detta är en lösning som inte låter sig försvaras.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om östutvidgningens prioritet,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbetet mot internationell brottslighet,1

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbeta för att få något EU-organ placerat i Sverige,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om öppenheten inom EU,2

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöskatter,3

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad motionen anförts om EU:s jordbrukspolitik.4

Stockholm den 6 oktober 1997

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Eva Eriksson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Bo Könberg (fp)

1 Yrkande 2 hänvisat till JuU.

2 Yrkande 5 hänvisat till KU.

3 Yrkande 6 hänvisat till SkU.

4 Yrkande 7 hänvisat till JoU.

Gotab, Stockholm 1997

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-10-06 Hänvisning: 1997-10-10 Bordläggning: 1997-10-10
Yrkanden (14)