Fisket

Motion 1996/97:Jo408 av Göte Jonsson m.fl. (m)

av Göte Jonsson m.fl. (m)
Inledning
När Sverige befolkades efter istiden betydde jakten och
fisket nästan allt. Genom historien har fisket ofta haft
avgörande betydelse för människors försörjning. I
bondesamhället reglerades fisket noga; rätten till fiske åsattes
ett högt värde.
Fiskerätten har inte sällan varit orsak till konflikter. Särskilt i tider med
stark statsmakt, då kronan lade under sig värdefull fiskerätt, restes uppror och
bedrevs tjuvfiske.
I takt med landsbygdens avfolkning under vår egen tid har fisket ändrat
karaktär och betydelse. Två miljoner svenskar fiskar extensivt på sin fritid,
medan en krympande grupp yrkesfiskare blir alltmer specialiserade och
beroende av internationella beslut. Däremellan finns olika grupper av
binäringsfiskare och husbehovsfiskare.
Inför sekelskiftet befinner sig fisket i en brytningstid där rätten till fiske,
efter en kort mellanperiod, åter blir mer värdefull. Det gäller både i utveck-
lingen av det växande turistfisket och vid fördelningen av de begränsade
resurserna till havs och i Östersjön.
För att stå väl rustad inför en snabb utveckling är det därför viktigt att
skapa förutsättningar för fungerande förvaltning av allt kust- och insjöfiske i
landet samt att verka internationellt för ett uthålligt utnyttjande av havets
resurser.
Både i havet, längs kusten och i insjöarna måste fisket skötas och förvaltas
med stort ansvar. I havet sköts detta av våra internationella förhandlare, längs
kusterna och i insjöarna är de som lever av resursen, de som är beroende av
ett uthålligt utnyttjande, bäst skickade att också förvalta sin resurs fullt ut.
I framtiden, när fisket blir alltmer eftertraktat och värdefullt, håller därför
inte den "statsparksmodell" med fri tillgång till fisket, som nu råder längs
kusterna och i de stora sjöarna. Detta leder ovillkorligen till missbruk och
kortsiktighet.
Här bör riksdagen göra det möjligt att upprätta fungerande lokala förvalt-
ningsformer med inflytande över fiskets resurshushållning, tillsyn och miljö-
skydd.
EU och yrkesfisket
I och med EU-medlemskapet har vi inom unionen en
gemensam fiskeripolitik. Sveriges möjlighet att påverka
denna sker i ministerrådet.
EU-kommissionen har i sitt förslag till flerårigt utvecklingsprogram (MGP
IV) för Gemenskapens fiskeflottor förordat att den svenska fiskeflottan skall
skrotas med upp till 40 procent under en sexårsperiod. Bakgrunden är att
kommissionen påstår att EU:s fiskeflottor generellt är för stora. Kommissio-
nens förslag innebär sålunda att man på ett planekonomiskt sätt vill lösa en
påstådd överkapacitet som möjligtvis existerar regionalt inom EU. Förslaget
är helt oacceptabelt då det inte gör någon som helst bedömning av den
nationella situationen för EU:s fiskeflottor. Sverige har under ett flertal år
genom en mycket restriktiv politik med bl.a. införande av obligatoriska
yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd minskat fiskeflottan så att den nu är i
balans med tillgängliga resurser. Vidare har Sverige bedrivit en aktiv politik
för ett ansvarsfullt utnyttjande av havets resurser med bl.a. stora satsningar
på
selektiva redskap, olika begränsningar av tillåten fiskeaktivitet
(sommarfredningar,  helgfredningar etc) och högsta tillåtna fartygskvoter per
vecka. En ytterligare minskning av den svenska fiskeflottan med 40 procent
skulle rasera flera av de skärgårdssamhällen som idag är beroende av yrkes-
fisket och de näraliggande servicenäringar och den beredningsverksamhet
som följer av fisket.
Vi anser att Gemenskapens fiskeripolitik måste ta hänsyn till den nationella
situationen vid utarbetandet av strukturprogrammen. I enlighet med
subsidiaritetsprincipen är sålunda de nationella fiskerimyndigheterna de mest
lämpade organen att besluta om de nationella fiskeflottornas storlek och
utseende. Det kan rimligtvis inte vara en uppgift för tjänstemännen i EU-
kommissionen att avgöra hur många fiskefartyg eller vilka storlekar dessa
skall ha. Sveriges skyldighet är givetvis att följa de på EU-nivå fastställda
fiskekvoterna, men med vilka eller hur många fiskefartyg dessa utnyttjas
måste vara en nationell fråga.
Satellitkontroll av fiskefartyg
I ett förslag från EU-kommissionen föreslås upprättandet av
ett satellitbaserat övervakningssystem för Gemenskapens
fiskefartyg. Vidare skall det upprättas nationella och mycket
personalintensiva övervakningscentraler (det talas om
tusentals nya arbetstillfällen i EU:s fiskeribyråkratier) för att
följa fiskefartygens rörelser och bearbeta den information
som inkommer. Förslaget om satellitövervakning är ett
tydligt exempel på när byråkratin har lämnat
verklighetsanknytningen. Införandet av ett satellitbaserat
kontrollsystem är en mycket kostsam metod att på ett
"Orwellskt" och integritetskränkande sätt övervaka
positionerna för EU:s fiskefartyg. Det kan närmast jämföras
med övervakningsfotbojor för kriminella. Systemet är
emellertid i stort sett värdelöst för det ändamål det skall
införas, nämligen en bättre kontroll av hur fisket bedrivs. För
detta ändamål krävs en effektiv havsgående kontroll. En
satellit kan inte avslöja något annat än positionen för ett
fiskefartyg; den kan varken se om fiskefartyget bedriver
fiske, använder tillåtna redskap, vilka mängder eller vilka
arter det fångar. Vidare innehåller kommissionens förslag
andra legala tveksamheter då den begär fritt tillträde till
medlemsstaternas databanker.
Vi anser att den enda ekonomiskt försvarbara och effektiva modellen är en
havsgående kontroll kombinerad med funktionella statistiksystem.
Skatt på dieselolja
Olika regler gäller för olika fiskebåtar beträffande
beskattning av dieselolja. Till stora båtar -  minst 12 m och
betecknade skepp -  får fr.o.m. 1 januari 1995 inköpas den
skattebefriade gröna dieseloljan. För de mindre båtarna
måste däremot inköpas den högbeskattade ofärgade dieseln.
Dessa senare kan därefter ansöka om restitution av skatten.
En dispensmöjlighet finns också för de mindre båtarna som
kan anföra särskilda skäl att köpa lågbeskattad olja.
Lagstiftningen innebär att olika kategorier yrkesfiskare särbehandlas på ett
sätt som drabbar de svagaste hårdast. Reglerna innebär också en onödigt stor
byråkrati för skatteförvaltningen. Lagen om skatt på fartygsbränsle bör därför
omedelbart kompletteras med en möjlighet för samtliga licensierade yrkes-
fiskare att använda den skattefria grönfärgade dieseln till sina fiskefartyg.
Yrkesfiskaravdrag
Frågan om ett s.k. yrkesfiskaravdrag har ett flertal gånger
väckts i riksdagen. Vi anser att denna skattefråga bör få en
snar lösning.
Yrkesfisket är en rörlig näring som har stor valfrihet då det gäller val av
hamn för såväl landning av fångst som påfyllning av förnödenheter. Denna
frihet har ökat efter Sveriges inträde i EU. Vi anser att skattesituationen för
svenska yrkesfiskare måste jämställas med villkoren i t.ex. Danmark och att
ett svenskt yrkesfiskaravdrag bör motsvara det danska avdraget. Det danska
yrkesfiskaravdraget innebär att varje licensierad yrkesfiskare har rätt till ett
skatteavdrag på 190 danska kronor per påbörjad fångsttur med en varaktighet
på minst 12 timmar. Avdraget får maximalt göras för 220 dagar.
Fisket i Östersjön
Laxfisket
Östersjöns laxar är idag en dåligt och felaktigt utnyttjad
resurs. Dels hotas flera naturlekande stammar, både av för
hårt fiske och av dödligheten i M 74. Dels kommer laxen in
till kusten efter sin vandring i havet och borde fångas då
istället.
Fiskeriverket har redovisat planer för hur laxfisket bör bedrivas i framtiden.
Från 1998 vill man införa ett centralt fredningsområde för allt laxfiske ute i
Östersjön. Verket vill förflytta fisket till kustområdena där man vill skapa
terminalfiskeområden.
Om Fiskeriverkets strategi skall lyckas och därmed säkerställa ett uthålligt
laxfiske i Östersjön krävs en rad åtgärder på såväl nationell som internationell
nivå.
Först och främst förutsätter en sådan omläggning internationella överens-
kommelser om metoder och omfattning av laxfisket i Östersjön. Detta är
inget som Sverige kan eller skall genomföra på egen hand. Som exempel kan
här nämnas att en stor del av den lax som vandrar från Östersjön till de
svenska älvarna först passerar nära den finska kusten och där lätt kan fiskas.
För det andra förutsätter en sådan omläggning att de yrkesfiskare som idag
lever av utsjöfisket kan garanteras fortsatta fiskemöjligheter inom det
kustnära fisket.
För det tredje måste man vara säker på att omläggningen till terminalfiske
fungerar biologiskt. Metoden "delayed release" måste då utvecklas i full skala
vid de kuster där den återvandrande laxen inte skapar rubbningar i
ekosystemen.
För det fjärde får inte det befintliga kustnära binäringsfisket på enskilda
vatten bli lidande av omläggningen. Fisket får inte polariseras till renodlat
yrkesfiske och renodlat sportfiske.
Slutligen måste sådana inskränkningar som kan komma att ske i det
svenska kustfisket utformas rättvist mellan olika kuststräckor. Det är inte
rimligt att ett fåtal laxfiskare, t.ex. utanför Torneälvs mynning, blir totalt
avstängda från sin näringsfångst.
Övrigt fiske
Även vad beträffar övrigt fiske, såväl i Östersjön som vid
och utanför Sveriges västkust, är det av stor vikt att det sker
en internationell samordning. Fisktillgången är en begränsad
biologisk resurs som skall beskattas med syfte på uthållighet.
Med hänsyn till våra fiskberedningsindustrier är det av
största vikt att svenskt fiske kan ske kontinuerligt och
uthålligt. Det är nödvändigt att i internationella förhandlingar
komma överens om en kvotering av fisket som garanterar en
sådan uthållighet. Vidare måste regeringen i sådana
förhandlingar kräva att sådana redskap som hotar eller skadar
reproduktionen inte får användas. Ett exempel härvidlag är
trålarnas maskstorlek.
Som redan har omnämnts i avsnittet om satellitövervakning, är det viktigt
att det finns ett fungerande kontrollsystem och att försummelser mot
underlåtelse att följa reglerna beivras med kraft.
Fiskeskötselområden
1981 stiftades lagen om fiskevårdsområden. Sedan dess har
över 1 800 nya fiskevårdsområden bildats runt om i landet,
nästan uteslutande i de vatten med enskilt fiske som inte
berördes av lagen om fritt handredskapsfiske från 1985.
Fiskevårdsområden bildas i huvudsak på frivillig grund (undantagen kom-
mer förmodligen att prövas på nytt) av fiskerättsägarna. I merparten av de nya
fiskevårdsområdena utvecklas fisket mycket positivt, med bättre resurs-
utnyttjande, tillsyn och respekt för regler och rätt. I många fall samsas yrkes-
fiske och fritidsfiske mycket bra.
I de områden där fritt handredskapsfiske infördes avstannade bildandet av
fiskevårdsområden nästan innan det kommit igång. Där råder nu "statsparks-
modellen" med okontrollerat resursutnyttjande, utan tillsyn, utan lokala regler
för miljöhänsyn och utan möjlighet för ägarna till fiskerätten att fullt ut dra
nytta av sitt produktionsmedel till gagn för en levande landsbygd.
Längs kusten och i de stora sjöarna bör därför skapas möjligheter att, på fri-
villig väg, bilda någon form av fiskeskötselområden med möjlighet att för-
valta och upplåta visst fiske, utöva tillsyn samt bedriva fiskevård. Fiske-
skötselområdena bör kunna omfatta både enskilt och allmänt vatten. De
allmänna vattenområdena, där staten bär ansvar för fiskevården, kan på detta
sätt också få en mer aktiv förvaltning och resurshushållning. Eftersom staten
idag saknar medel till fiskevård även för de egna vattnen, bör detta vara en
eftersträvansvärd och decentraliserande lösning.
Kalkning
Kalkning av sjöar och vattendrag är nödvändig för att
motverka försurningen. Följderna av avbruten kalkning är
väl beskrivna. Ekosystemen kommer att kollapsa och
värdefullt fiske kommer att slås ut. Orsakerna till
försurningen är också väl dokumenterade och kända. Orsak
och verkan har alltså ett tydligt samband.
Staten tar in mer än tio miljarder kronor per år i skatter på utsläpp av för-
surande ämnen, främst i form av koldioxidskatt. Kalkningen har de senaste
åren kostat 0,2 miljarder kronor per år. Att använda några enstaka procent av
miljöskatterna till att motverka de beskattade utsläppens miljöeffekter är
närmast en fråga om hederlighet.
Kalkningen är således synnerligen väl finansierad i statsbudgeten och bör
undantas från de nedskärningar som Naturvårdsverket är ålagt att göra.
Tjuvfiske
I samma takt som fiskets värde ökar blir också brotten mot
fiskets lagar, förordningar och avtal allvarligare.
Det är väl omvittnat att internationellt överenskomna fiskekvoter över-
fiskas. Brist på resurser för övervakning och ett otillräckligt sanktionssystem
kan vara några av orsakerna. Detta måste åtgärdas.
I enskilda vatten ökar också den ekonomiska skadan av olovligt och olaga
fiske. Här finns en eftersläpning i påföljder för dem som fälls för tjuvfiske.
Även detta bör åtgärdas.
Skarven
Människan har i alla tider bekämpat skadedjur för att
förbättra sina egna villkor. Efter förmåga har man sökt utrota
rovdjur och konkurrenter. Många äldre människor kan t.ex.
fortfarande inte förstå varför man nu vill "släppa fram
vargen" när man "en gång blivit av med den".
I det moderna samhället finns en helt annan inställning till sådana arter. Vi
anser att varje art har ett egenvärde och en roll i den ekologiska väven.
Majoriteten av befolkningen lider heller ingen skada av att dessa djur åter
tillåts att öka; i vårt moderna samhälle har vi råd med mångfald.
Men mitt i det urbaniserade samhället finns fortfarande en minoritet av
människor som lever i och av naturen, egentligen på samma grundvillkor som
under gångna tider.
Skärgårdsbor och fiskare tvingas idag fungera som en buffert för att resten
av befolkningen ska få glädjas åt den biologiska mångfalden när skarven i
snabb takt ökar i antal.
Om det nu verkligen är så att vårt moderna samhälle har råd att hålla sig
med ett obegränsat antal skadedjur, så skulle det i så fall ha märkts i
statsbudgeten för länge sedan. Men det kan knappast vara avsikten att en stor
del av fiskarkåren, och i förlängningen även renskötande samer och
lantbrukare med kreatur i skogsbygder, placeras med armarna i kors som
bidragstagare. Även bland människor har mångfalden ett värde.
Någon slags balans är alltså nödvändig, vilket i sin tur kräver att man aktivt
tar ställning till hur den balansen ska upprättas och vilka åtgärder som då
krävs.
Beträffande skarven bör Sverige aktivt arbeta för att arten tas bort från alla
listor med hotade arter. Sedan skulle man till exempel kunna komma överens
om att behålla en eller två kolonier per län längs ostkusten. I samråd mellan
skärgårdens organisationer och ansvariga myndigheter skulle ny etablering
utöver detta sedan förhindras.
Fiskevård
De statliga budgetpengarna till fiskevård är på väg mot en
nollnivå. På lång sikt är det givetvis önskvärt att all slags
fiskevård finansieras lokalt på näringsmässig grund. Därför
hade det också varit ett steg i fel riktning att införa en allmän
fiskevårdsavgift; det var mycket tillfredsställande att avgiften
stoppades.
Fiskeriverkets och Statistiska centralbyråns senaste stora undersökning om
svenska folkets fiskevanor, Sport- och husbehovsfiske 1995, bekräftar att det
idag omsätts närmare en kvarts miljard kronor på fiskevård i vid bemärkelse.
Så mycket pengar uppger de tillfrågade att de köper fiskekort för, omräknat
till hela befolkningen.
Även om det finns osäkerheter i siffran rör det sig om betydande belopp.
Fortfarande finns dock vita fläckar på fiskevårdskartan.
  Statens allmänna vatten, tidigare inlöst fiske på enskilda vatten samt de
enskilda vatten som ingår i det fria handredskapsfisket utgör sådana vita
fläckar. Lagen bör ändras så att det blir möjligt att inrätta frivilliga
fiskeskötselområden.
I väntan på sådan lagstiftning och på att den lokala
fiskevårdsekonomin utvecklas måste dock staten dra
konsekvenserna av tidigare handlande och även ta sitt ansvar
för de egna vattnen.
Ett av de mest konkreta ansvarsområdena är utsättning av ål, som kompen-
sation för minskad invandring och för ingrepp i vandringsvägar.
I detta övergångsskede bör det finnas budgetmedel till ålutsättningar.
Långsiktigt måste en mer hållbar strategi upprättas.
Med hänvisning till det anförda föreslår vi att anslaget till fiskevård ökas
med 5 miljoner kronor.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU:s fleråriga utvecklingsprogram,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om satellitkontroll,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om yrkesfiskeavdrag,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skatt på dieselolja,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om laxfisket i Östersjön,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om yrkesfisket i övrigt,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fiskeskötselområden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om effektiv fisketillsyn,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skarven,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anslaget till fiskevård,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kalkning.

Stockholm den 3 oktober 1996
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)

Carl G Nilsson (m)

Eva Björne (m)

Ola Sundell (m)

Peter Weibull Bernström (m)

Inger René (m)

Anders G Högmark (m)

Lars Björkman (m)

Jan-Olof Franzén (m)

Patrik Norinder (m)

1 Yrkande 3 och 4 hänvisade till SkU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Jordbruksutskottet

Händelser

Inlämning: 1996-10-07 Hänvisning: 1996-10-11 Bordläggning: 1996-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (22)