Förändring i sjukvården

Motion 2004/05:So612 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

De tio senaste åren har varit förlorade år för Sverige. Våra gemensamma resurser har inte ökat så mycket som skulle ha varit möjligt, och det finns stora brister i välfärden. Det syns också i sjukvården - trots världens högsta skatter.

  • Antalet husläkare har minskat från ca 4 200 1994 till mellan 3 500 och 4 000 i år.

  • Vårdgarantin avskaffades 1997 och vårdköerna har därefter aldrig varit lika korta som de var 1992-94. Sommaren 2004 kunde däremot exempelvis bara 12 sjukhus av 52 - som rapporterar till Landstingsförbundet - erbjuda operation för grå starr inom tre månader.

De stora problemen för svensk sjukvård är bristande tillgänglighet och kontinuitet. Vårdköerna är långa och husläkarna för få. Vården kan inte leva upp till hälso- och sjukvårdslagens krav på att alla ska ha rätt att välja en husläkare. Socialstyrelsen konstaterar att den nationella handlingsplanen har uppfyllts endast i begränsad omfattning.

Den borgerliga regeringen 1991 till 1994 införde vårdgarantin i sjukvården och antalet husläkare ökade med drygt 1 300. Vårdköerna har sedan dess aldrig varit så korta som de var då. Under följande mandatperiod med Socialdemokraterna vid makten tillkom endast 60 nya allmänläkare och vårdköerna växte åter. Med stöd av den borgerliga regeringen genomfördes framgångsrika lokala försök med finansiell samordning mellan försäkringskassorna och vården, som sparade mänskligt lidande och mycket pengar. Socialdemokraterna förbjöd en fortsättning i hela landet.

Den socialdemokratiska regeringen har misslyckats. Det krävs förändring. Vi har i Folkpartiets kommittémotion från hösten 2003 beskrivit hur vi vill förändra vården. I denna motion presenterar vi ytterligare några viktiga förslag.

  • En vårdgaranti värd namnet måste återinföras för alla medicinskt motiverade behandlingar.

  • Ett målinriktat arbete mot ett nationellt husläkarsystem måste påbörjas. Det är större kontinuitet i kontakterna med vårdens personal som människor efterfrågar allra mest. Ett led i detta är att den av läkarnas organisationer lanserade PROTOS-modellen prövas i minst ett landsting med stöd av statliga stimulansmedel.

  • Finansiell samordning mellan sjukvården och försäkringskassan - Finsam - ska återupprättas.

  • Ett nationellt IT-system för journalhantering bör utvecklas för att öka patienternas trygghet och säkerhet i vården.

  • Kvinnor och män måste behandlas lika också inom sjukvården.

Sist men inte minst, både dagens och morgondagens äldre måste kunna lita på att vården och omsorgen kan betalas - Sverige behöver fler företagare och fler människor i arbete.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Innehållsförteckning3

Förslag till riksdagsbeslut4

En nationell vårdgaranti5

Pröva en modell för ett nationellt husläkarsystem7

Vad är PROTOS?8

IT i vården - för ökad patientsäkerhet9

Läkemedel10

Sekretess10

En patient - en journal för ökad patientsäkerhet11

Finansiell samordning mellan sjukvård och försäkringskassa11

Sluta diskriminera de kvinnliga patienterna!12

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande och utformning av en nationell vårdgaranti.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett försök med familje- eller husläkarmodellen PROTOS bör stödjas, och att regeringen bör ta initiativ till detta om inget landsting anmäler intresse för att bli försöksområde.

  3. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till förändringar i enlighet med vad i motionen anförs om verkningsfull finansiell samordning mellan sjukvården och andra berörda myndigheter och samhällsaktörer.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ökad användning av IT i hälso- och sjukvården för ökad patientsäkerhet och effektivitet.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i motionen anförs om lika behandling av kvinnor och män i sjukvården i enlighet med 2 § hälso- och sjukvårdslagen.

1 Yrkande 3 hänvisat till SfU.

En nationell vårdgaranti

Inom Norden och inom åtminstone delar av EU-området borde det på sikt vara möjligt att ha mer samarbete i sjukvårdsfrågor, och dåäven när det gäller att sjukvårdsgarantier ska gälla för behandling hos vårdgivare i de samarbetande länderna. Tills vidare är detta knappast möjligt att uppnå annat än i begränsad omfattning, och när det gäller vårdgaranti är det angeläget men också realistiskt att den på nytt införs på nationell nivå, som påbyggnad på de insatser av olika art som har gjorts i ett antal landsting.

Vi föreslår alltså att riksdagen tar initiativ till återinförandet av en nationell vårdgaranti, där det mest centrala är en för hela landet fastlagd rätt att få vård inom tre månader efter det att behovet har fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid så bör patienten ha rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Den valfriheten ska omfatta hela landet och inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.

Denna nationella vårdgaranti ska omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar, och den ska gälla för alla åldrar. Liksom då den förra nationella vårdgarantin infördes i början på 90-talet bör överenskommelse träffas mellan staten och Landstingsförbundet, där staten underlättar övergången med stimu­lansbidrag.

En vårdgaranti som omfattar operation eller annan behandling är nödvändig men enligt vår mening inte tillräcklig. Den totala väntetiden är i själva verket längre. Därför måste vårdgarantin beakta vårdens alla delar, dvs. både diagnos och och behandling.

En lättillgänglig primärvård som snabbt kan ordna en besökstid är avgörande för den personliga tryggheten och för förtroendet för sjukvården. Det avlastar den kostnadskrävande akutvården som då får mer tid och resurser för de riktigt akuta och krävande fallen. Det ger en mer kostnadseffektiv vård som är bättre för alla.

Det är också viktigt att onödiga väntetider inte uppstår under utredning för att avgöra behovet av åtgärder. Köer till t.ex. röntgen och laboratorieundersökning får inte urholka vårdgarantin.

Den vårdgaranti vi nu föreslår syftar till att korta vårdkedjans samtliga väntetider, från patientens första kontakt med vården till dess att hon eller han är slutbehandlad. Om inte den vårdenhet som patienten har valt kan ge vård i tid, bör huvudmannen ha skyldighet att hänvisa patienten till någon annan vårdgivare i eller utom landstinget.

Överläggningar med Landstingsförbundet bör ha som utgångspunkt att en nationell vårdgaranti, omfattande alla medicinskt motiverade diagnoser, ska vara genomförd inom tvåår. De långa köerna, bristen på personal på många håll och den tid det tar att genomföra nödvändiga förändringar vad avser både organisation och arbetsformer gör dock att vårdgarantin måste byggas ut i två steg.

I det första steget bör ingå de diagnoser och behandlingar som omfattades av den tidigare nationella vårdgarantin samt ytterligare ett tiotal behandlingar främst för barn och äldre. Följande behandlingar eller insatser ingår därmed i vårdgarantins första steg:

  • Gråstarroperation

  • Höft- och knäledsoperation

  • Barn- och ungdomskirurgi

  • Barnurologi

  • Barnmedicin

  • Logopedi (barn)

  • Barn- och ungdomspsykiatri (neuropsykiatri) - först omfattar vårdgarantin utredning och därefter införs en vårdgaranti för behandling

  • Ätstörningsvård

  • Utprovning av hörapparat

  • Operation eller annan behandling vid godartad prostataförstoring

  • Ljumskbråcksoperation

  • Operation vid inkontinens hos kvinnor

  • Operation vid livmoderframfall

  • Övriga gynekologiska operationer (livmoder, urinblåsa, cystor, myom m.m.)

  • Övrig kirurgi (käke, hand, galla, struma)

  • Utredning och behandling av kranskärlssjukdom (kranskärlsutredning, krans­kärlsoperation, kärlutvidgning)

Vårdgarantin utvidgas med återstående behandlingar i den ordning de enskilda landstingen bedömer vara lämpligast för att vara fullt genomförd inom tvåår. Vårdgarantin omfattar prioritetsgrupp 2 och 3. Patienter inom prioritetsgrupp 1 ska alltid ha företräde till vård genom akutsjukvård eller på annat sätt. Om, i arbetet på ett sjukhus, vårdgarantin skulle kollidera med prioriteringsarbetet, går alltså det senare före.

Den nationella vårdgaranti vi föreslår är en miniminivå som varje landsting ska uppnå. Vi tror att många landsting kan gå snabbare fram i sitt förändringsarbete för att nå och överträffa målen.

Vårdgarantin ska sammanfattningsvis innebära:

  • Kontakt garanteras med husläkarmottagning/vårdcentral/primärvård den dag kontakten tas.

  • Besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter det att kontakten tagits (då vårdgarantin är fullt genomförd bör detta ske inom 48 timmar).

  • Besök hos annan specialist inom två månader.

  • Behandling inom tre månader efter det att beslut om sådan har fattats.

När inte "det egna" sjukhuset kan ge vård i tid ska patienten erbjudas vård efter eget val inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare - på bekostnad av hemlandstinget som ska ha skyldighet att se till att patienträttigheten uppfylls.

Den socialdemokratiska regeringen avskaffade 1997 den nationella vårdgaranti som infördes av den borgerliga regeringen. Man har sedan gång på gång lovat att återinföra den, men det har inte skett. Nu utlovar man i budgetpropositionen en nationell vårdgaranti som ska börja gälla från den 1 november 2005. Detta till trots är vi skeptiska till regeringens senfärdiga utfästelser. Vi och Sveriges alla köande patienter har dåliga erfarenheter av regeringens tidigare löften.

I vår budgetmotion avsätter vi resurser för stimulansbidrag vid införandet av en nationell vårdgaranti. Det är Folkpartiets uppfattning att vårdgarantin i grunden är lönsam, för såväl individen som sjukvården och samhället i övrigt. Men inledningsvis finns det behov av extra medel för att förbereda införandet av vårdgarantin, och för att de befintliga köerna ska kunna minska till en hanterbar nivå. En förutsättning för att klara finansieringen av vårdgarantin är enligt vår uppfattning patientens valfrihet och att operationer och andra behandlingar upphandlas i konkurrens. De privata vårdaktörerna utmärks av stor flexibilitet - t.ex. möjligheten till ambulerande vård - och geografiska avstånd mellan patient och vårdgivare torde därför inte vara ett hinder för upphandling.

Pröva en modell för ett nationellt husläkarsystem

En mer bekymmersam utveckling kan ses bl.a. när det gäller läkartätheten i primärvården, möjligheten för medborgarna att välja sin fasta läkarkontakt, utvecklingen av mångfalden av vårdgivare och för äldre med psykisk ohälsa.

Citatet är hämtat ur Socialstyrelsens rapport 2004 om den nationella handlingsplanen. Den är nu inne på sitt sista år och resultatet är magert. Det finns i dag färre allmänläkare/husläkare jämfört med för tio år sedan. Enligt SOU 2001:49 fanns det 4 191 allmänläkare (omräknade till heltider) i Sverige 1994. Enligt Fammis (Familjemedicinska institutet) undersökning som publicerades sommaren 2004 finns det i dag i Sverige allmänläkare motsvarande 3 451 heltider. Landstingsförbundet är mer optimistiskt och uppskattar antalet heltider till 4 000.

För att uppnå riksdagens mål om en läkartäthet på 1/1 500 invånare år 2008 behövs det 6 100 husläkare på heltid. 2001 uppskattades rekryteringsbehovet till ca 300 allmänläkare per år fram till år 2005 för att sedan stiga till ca 500 per år fram till och med år 2008. Då hade man beaktat de stora pensionsavgångarna och antalet läkare femtiofem plus som önskar minska sin arbetstid. Fammis senaste siffror pekar på att rekryteringsbehovet är 589 nya allmänläkare om året.

Socialstyrelsen anser att det krävs en årlig utbildningsnivå om 350 nya specialister i allmänmedicin mot dagens 250 för att nå målet om 6 000 allmänläkare 2008.

Regeringen har med andra ord ett krävande beting för att klara målen i den nationella handlingsplanen. Det är i själva verket omöjligt med den nuvarande sjukvårdspolitiken. Det krävs enligt vår uppfattning en husläkarlag och ett nationellt husläkarsystem för att kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagens rätt att välja en egen fast läkarkontakt. Folkpartiet liberalerna har utvecklat sina förslag om ett husläkarsystem med hög tillgänglighet och kontinuitet i sin motion om kvalitet och valfrihet i vården från 2003/2004. Det vi nu mot bakgrund av nyvunnen kunskap om det prekära läget i svensk primärvård vill föreslåär att en modell för ett nationellt husläkarsystem snarast prövas i minst ett landsting eller en region.

Ett sådant husläkarförsök skulle kunna utformas i enlighet med familje- eller husläkarsystemet PROTOS, som har tagits fram av DLF (Svenska distriktsläkarföreningen), SFAM (Svensk förening för allmänmedicin), SPLF (Svenska privatläkarföreningen) och SYLF (Sveriges yngre läkares förening). PROTOS stöds också av Läkarförbundet. Det är en styrka att modellen har en så bred uppslutning bland läkarnas organisationer. Det ökar förutsättningarna för att ett försök kan gå smidigt och med stort engagemang. Det är precis vad svensk primärvård behöver.

Vad är PROTOS?

PROTOS är de svenska allmänläkarnas förslag till ett nationellt familjeläkarsystem - eller husläkarsystem med Folkpartiets terminologi. Sveriges allmänläkare har gått samman och tagit fram ett förslag som man anser kan lösa mycket av den svenska sjukvårdens problem. Förslaget kallas PROTOS, vilket betyder "den förste" på grekiska. Det står för att allmänläkaren är den förste som tar hand om en individs hälsoproblem.

Syftet är att stärka befolkningens rätt till en fast läkarkontakt. Alla invånare ska ha samma förutsättningar att ha en lättillgänglig, kontinuerlig och förtrolig kontakt med sin doktor. Samtidigt innehåller modellen förslag om hur läkarnas verksamhet kan organiseras så att det blir enhetligt i hela Sverige.

Utgångspunkten är att det ska finnas en specialist i allmänmedicin per högst 1 500 invånare och att dessa invånare ska utgöra ett genomsnitt av befolkningen.

Tanken är att alla invånare listas. Befolkningen har rätt till fritt val av fast läkarkontakt. De som inte väljer aktivt ska tilldelas en familje- eller husläkare. Befolkningsunderlaget avgör var läkaren kan arbeta - om det finns tillräckligt med invånare som saknar familjeläkare i området ska inte uppdragsgivaren kunna hindra en familjeläkare att etablera sig där. Om däremot alla invånare är listade kan inte någon ytterligare etablering ske. Det blir en reglerad etablering där antalet invånare utgör den yttre gränsen för hur många familje- eller husläkare det kan finnas, kostnaden för samhället blir då förutsägbar. Uppdrag och ersättning ska vara producentneutrala, dvs. lika, oavsett om verksamheten drivs i offentlig eller i privat regi.

Grunduppdraget för familje- eller husläkaren ska vara väl definierat, och familje- eller husläkaren ska ha ekonomiska resurser med en tydlig koppling till uppdraget. Ersättningen ska bestå av två delar - dels en grundersättning (kapitation) per listad invånare, dels en ersättning per prestation i form av läkarbesök, telefonkonsultation eller dylikt. Därutöver kan läkaren ha tilläggsuppdrag som till exempel skol-, barn- eller mödrahälsovård, folkhälso­arbete, utbildning och handledning.

Sammantaget visar PROTOS en väg till hur man på nationell grund kan skapa ett familje- eller husläkarsystem som på lika villkor är tillgängligt för alla invånare och som också kan uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på en fast allmänläkarkontakt.

I förslaget förordas att läkarna i normalfallet arbetar tillsammans i form av gruppmottagningar, men utrymme måste finnas för olika lösningar, t.ex. på mindre orter.

En specialist i allmänmedicin kan självständigt behandla 90 procent av alla som söker. Förutsättningarna att sköta även mer komplicerade fall inom primärvården varierar, beroende på bl.a. geografiska förhållanden. Familjeläkarna ska därför samverka med andra specialister i såväl öppen som sluten vård och lokalt komma överens om hur man sköter olika sjukdomsgrupper såsom astma, diabetes eller demens. Likaså ska man samarbeta med kommunal sjukvård - vården av de äldre i särskilda boenden.

I primärvården finns andra viktiga yrkesgrupper såsom distriktssköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och kuratorer. Deras uppdrag beskrivs inte i PROTOS utan bör anpassas efter lokala förutsättningar och tradition. Kvalitet och trygghet i primärvården förutsätter enligt Folkpartiet en mångfald av olika yrkeskompetenser, särskilt för att kunna möta psykosociala problem och rehabiliteringsbehov hos äldre. Vi anser att distriktssköterskans roll i primärvården ska stärkas.

Vi föreslår att riksdagen uttalar att ett försök med PROTOS-modellen bör stödjas, och att regeringen bör ta initiativ till detta om inget landsting anmäler intresse för att bli försöksområde. De stimulansmedel som kan bli aktuella bör bli föremål för förhandling mellan regeringen och Landstingsförbundet.

IT i vården - för ökad patientsäkerhet

Dålig tillgänglighet med långa väntetider i vården, felanvändning av läkemedel, mycket administration och svårt att få rätt vård i rätt tid på rätt plats. Det är en verklighetsbild många patienter har av den svenska hälso- och sjukvården i dag. Dessa brister beror delvis på att en gemensam nationell IT-infrastruktur för vård och omsorg saknas.

Den svenska sjukvården är ett av de områden i samhället som har mest att vinna på ett utvidgat användande av IT. Den patientgrupp som kan ha störst nytta av IT:s utveckling inom vården är de som är äldst och sjukast. Många av dessa människor har diagnoser och genomgår behandlingar som de själva endast har en vag uppfattning om. Faktum är att de ofta är helt beroende av att de läkare de möter har fullgod information om deras sjukdomshistoria, vare sig det rör sig om ett besök på vårdcentralen eller en akuttransport till sjukhuset.

En allt större grupp patienter, oftast de som är lite yngre, tar i dag aktiv del i sin behandling och informerar sig inte bara genom doktorn utan även via böcker och Internet. Ur ett folkhälsoperspektiv - och kanske i ännu högre grad ur ett demokratiskt perspektiv - finns all anledning att uppmuntra ett sådant ökat hälsomedvetande, och dessa människor kan och bör ges möjlighet att få tillgång till sina journaler via nätet.

Läkemedel

Vi lever allt längre och hinner få många olika diagnoser och mediciner under vår livstid. Läkemedelsanvändningen hos den genomsnittlige äldre svensken har ökat från tre preparat i slutet av 80-talet till fem preparat i dag. De patienter som benämns multisjuka, en allt större grupp i samhället, konsumerar i genomsnitt ett dussin olika läkemedel!

Av ett ökat antal mediciner följer ett ökat antal biverkningar. Dessa kan - även om de är förutsedda - vara lika allvarliga som den sjukdom man försöker behandla. Det säger sig självt att om läkaren inte har kännedom om dessa så kan patienten inte få den vård som krävs.

Det är dessutom inte ovanligt att olika preparat samverkar på sätt som kan få oförutsedda effekter. Man har kanske blivit ordinerad läkemedel av ett flertal läkare, utan att någon egentlig översikt av ens medicinlista har gjorts. Ett närliggande men inte mindre allvarligt problem är den utbredda dubbelförskrivningen; vi vet att många svenskar äter flera olika läkemedel med snarlika verkningsmekanismer, vilket leder till kronisk överdosering med alla de problem som detta kan medföra.

I narkomanvård finns numera flera substanser som används för att dämpa suget efter narkotika genom att tillföra ett annat medel med delvis liknande verkningar. Förskrivning av sådana medel är i kontrollerade former av stort värde och underlättar övergång till ett normalt liv. Socialstyrelsen har nyligen beslutat att Subutex endast får förskrivas av läkare inom psykiatri och beroendevård. Men förskrivning av sådana preparat kan ändå, med dagens bristande översikt av patientens läkemedelskonsumtion, användas som ännu ett missbruksmedel, och rentav läcka ut på den illegala marknaden och överlåtas mellan olika narkomaner. Detta understryker ytterligare behovet av att behandlande läkare har ett korrekt underlag och tillräcklig information för sin förskrivning.

Sekretess

Ur patientens perspektiv är det alltså av stor vikt att vårdpersonalens behov av snabb och fullständig information blir tillgodosett. Men vi får inte glömma att skador och sjukdomar är något som är mycket nära sammankopplat med den personliga integriteten. Det är inte sannolikt att människor känner sig kränkta av att behandlande vårdpersonal snabbt och okomplicerat kan få fram uppgifter om deras sjukdomshistoria. Det måste dock säkerställas att obehöriga inte får del av informationen. Ett system med heltäckande och lättillgängliga journaler ställer stora krav på sekretess. Det bör dock nämnas att redan i och med datoriseringen av journalerna (ungefär 60 % av landets kliniker har i dag digitala system) så har patientsäkerheten på sätt och vis ökat, när man nu vid behov enkelt kan spåra upp vem som har läst vad om en patient. Ett system med användarkoder försvårar för utomstående att komma åt informationen. På pappersjournalernas tid fanns inte dessa möjligheter. Ett flertal nya grepp har diskuterats för att ytterligare öka sekretessen: elektroniska ID-kort för vårdpersonal är ett exempel, kanske kombinerade med olika grader av behörighet för olika delar av journalen.

En patient - en journal för ökad patientsäkerhet

Om det fanns möjlighet för den enskilde läkaren att enkelt skaffa sig en uppfattning om patientens olika behandlingar så vore mycket vunnet. Det behövs en gemensam nationell IT-infrastruktur för vård och omsorg. Efter de senaste årens IT-utveckling finns egentligen inga tekniska hinder för detta, och de största investeringarna i infrastrukturen är redan gjorda. Men det krävs en samordning och ett ökat politiskt medvetande om vikten av frågan. Det återstår också en hel del frågor kring hur behandlingen av personuppgifter inom hälso- och sjukvården ska regleras juridiskt. Det är vår uppfattning att det går att förena patientens behov av integritet med en effektiv och säker vård. Folkpartiets förslag om ett nationellt husläkarsystem är grunden för detta. Vad som nu behövs är övergripande beslut kring systemens utformning och omfattning. Det är hög tid att agera mot målet om att patienten ska ha endast en IT -baserad journal inom sjukvården som täcker både sjukdomar, läkemedel och annan behandling. Folkpartiet avser att återkomma till riksdagen med förslag i denna fråga.

Finansiell samordning mellan sjukvård och försäkringskassa

Det är mycket angeläget att försäkringskassorna och vården arbetar bättre tillsammans för att minska sjukskrivningstider och förebygga att människor får vänta länge på behandling. Finansiell samordning, där medel från sjukförsäkringen inom en viss ram och efter lokal överenskommelse fick användas i sjukvården under förutsättning att det kunde minska statens kostnader för främst sjukpenning, gav mycket goda resultat i försök på 90-talet.

Väntetider till behandlingar och operationer innebär onödigt mänskligt lidande. De sparar inte heller några pengar. Kostnaderna kommer ju ändå när behandlingen väl utförs. I många fall innebär fördröjningen förutom lidande ökade kostnader någon annanstans än inom vården, exempel på detta är utbetald sjukpenning, onödig frånvaro från arbetet, behov av hemtjänst och färdtjänst. Den största kostnaden är rimligen utbetalningar från sjukförsäkringen och i vissa fall förtidspensioner.

Det som beskrivs ovan torde inte vara omstritt. Men uppfattningen om hur mycket pengar det rör sig om och vad som ska göras åt problemen varierar. För oss liberaler - som bedömer att omfattningen av problemet är stort - är detta ett allvarligt systemfel. Mer pengar borde användas till aktiv vård och mindre till passiv sjukskrivning, hemtjänst och färdtjänst.

Förslag om att föra över pengar från sjukförsäkringen till vården fördes fram redan i mitten av 80-talet. Förslaget kallades då Bohusmodellen och har sedan kommit att kallas finansiell samordning (Finsam) och - då socialtjänsten ocksåär med - Socsam. Vi som har trott på dessa nya sätt att angripa ohälsan har inte bara trott att det ska leda till minskat mänskligt lidande och vettigare användning av pengarna, utan också att samhället totalt sett skulle spara pengar.

Lokala försök med att tillåta överföringar av sjukförsäkringspengar till landsting gjordes åren 1993-97 efter förslag av den borgerliga regeringen. En utvärdering av Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket av de fyra första åren med Finsamförsök presenterades våren 1997. Siffror finns också tillgängliga för det femte året, för de fyra försök som fortsatte under 1997.

Resultaten var mycket goda. Besparingen beräknades till :

År 1

År 2

År 3

År 4

År 5

2,9 %

7,1 %

8,9 %

10,7 %

16,3 %

Källa (för de första fyra åren): Finsam - en slutrapport (1997:1)

En proposition om finansiell samordning lades till slut fram, hösten år 2003. Den har pressats fram ur en motspänstig regering, som har dröjt länge med förslag som riksdagen upprepade gånger har begärt. När en proposition till sist kom utmärktes den av betydande uppfinningsrikedom och skicklig utformning, men i det bakvända syftet att med en serie villkor och begränsningar inskränka möjligheterna till finansiell samordning och hindra lokala initiativ.

Finansiell samordning bör bli tillåten mellan försäkringskassa, landsting, socialtjänst och arbetsmarknadsmyndigheter, så att samordningen kan omfatta två, tre eller fyra parter, efter lokal överenskommelse. Ingen part bör ha vetorätt mot de andras samarbetsvilja. Flera olika slags samverkan, med olika målgrupper och inriktning, ska kunna förekomma inom samma geografiska område. Dirigeringen uppifrån ska vara så liten som möjligt. En lag som gör allt det som var möjligt i de s.k. Finsamförsöken tillåtet på nytt och i hela landet bör snarast införas, i enlighet med Folkpartiets förslag i motion 2003/2004:Sf4 med anledning av prop. 2002/03:132. Detta bör ges regeringen till känna.

Sluta diskriminera de kvinnliga patienterna!

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) är målet för hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet.

Men:

Kvinnor får vänta längre på ambulans.

Kvinnor drabbas hårdare av biverkningar eftersom läkemedel oftast är framforskade på män.

Kvinnor får vänta längre på operation för grå starr.

Kvinnors hjärtinfarkter missas.

Kvinnor får billigare och mer omoderna läkemedel.

Bara 20-30 procent av alla hjärtmediciner är testade på kvinnor.

60 procent av alla klagomålsärenden som hamnar hos HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd), patientförsäkringen, Socialstyrelsen och huvudmännens patientnämnder handlar i dag om kvinnor.

Dokumenterade uppgifter på många av de områden där kvinnor har störst sjuklighet saknas.

Slutsatsen är att kvinnor får sämre villkor och vård än män inom svensk sjukvård 2004, något som också uppmärksammas i Socialstyrelsens rapport "Jämställd vård 2004". Orsakerna till denna diskriminering finns till stor del i omedvetna attityder i bemötandet och omhändertagandet av kvinnor. Det är oacceptabelt, och i strid med hälso- och sjukvårdslagen. Vårdpersonalen behöver betydligt mer tid för reflektion över frågor som berör etik i vården. Det behövs tydliga ställningstaganden från politisk nivå, manifesterade i form av vårdetiska principer inom varje landsting eller region, och att sjukvården följs upp ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är också i högsta grad befogat att jämställdhetsperspektivet får större genomslag inom utbildningen till olika vårdyrken. I den förestående omdaningen av läkarutbildningen bör en förstärkning av genusperspektivet beaktas. En rad konkreta åtgärder för att förbättra vården för kvinnor behöver vidtas. Vi hänvisar till en motion - 2004/05:So613 av Tina Acketoft m.fl.(fp) - där frågan om jämställdhet i vården behandlas mer utförligt. Folkpartiets partimotion 2004/05:So357 om förändring för äldre, makt och trygghet innehåller också förslag som stärker i synnerhet de äldre kvinnornas egenmakt, vård och trygghet.

Stockholm den 23 september 2004

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Martin Andreasson (fp)

Marita Aronson (fp)

Anna Grönlund Krantz (fp)

Tobias Krantz (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Ulf Nilsson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Erik Ullenhag (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Gabriel Romanus (fp)

Linnéa Darell (fp)

Mia Franzén (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14
Yrkanden (5)