Forskning och forskarutbildning

Motion 1997/98:Ub441 av Tuve Skånberg m.fl. (kd)

av Tuve Skånberg m.fl. (kd)

1 FoU

Enligt kristdemokratiskt synsätt är det alldeles nödvändigt att Sverige prioriterar forskning och utveckling för att kunna bibehålla vår konkurrenskraft.

Forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) definierar man vanligen som att på ett systematiskt sätt öka mängden av kunskap, att utnyttja denna inom befintliga och nya användningsområden och att därigenom skapa nya eller förbättrade produkter, system eller metoder.

Den kontinuerliga forsknings- och utvecklingsprocessen brukar av tradition delas upp i tre olika delar eller stadier – grundforskning, som utgör ett metodiskt sökande efter ny kunskap utan någon bestämd tillämpning i sikte, tillämpad forskning, med vilket man menar sökande efter kunskap med en bestämd tillämpning i sikte, samt utvecklingsarbete, som innebär att systematiskt och metodiskt utnyttja forskningsresultat, vetenskaplig kunskap och nya idéer för att skapa nya produkter, processer och system, eller för att förbättra sådana som redan existerar.

Under senare år har denna terminologi utökats med benämningar som tillämpad grundforskning, industrinära forskning, grundläggande forskning, strategisk forskning, riktad grundforskning, grundläggande teknikutveckling m.fl. Detta återspeglar den förändring som forsknings- och utvecklings­processen genomgått under 80- och 90-talet i form av en ökad gräns­upplösning mellan olika forsknings- och utvecklingsstadier, och integrering av dem.

Under senaste året tillfördes forskning och forskarutbildningen vid universitet och högskolor omkring 15 miljarder kronor, varav ca 44 % kom från fakultetsanslag, 12 % från övriga FoU-anslag, 12 % från forsknings­råden och 15 % från statliga myndigheter. Svenskt näringsliv bidrog med 4,5 %. Mindre än 3 % tillfördes från utlandet, som utländska organisationer, utländska företag och EU. Det utförs 21 000 årsverken av undervisande och forskande personal vid svenska universitet och högskolor; av dessa utförs 15 500 av professorer, lektorer, adjunkter och forskarassistenter. Förra läsåret fanns det 2 255 professurer, en ökning med 7,5 % under de senaste 3 åren. Sveriges bidrag till världens samlade satsning på forskning och utveckling uppgår till mellan 0,5 och 1 %. Bland OECD-länderna, där statistiken är mest tillförlitlig, svarar USA för 47 %, Japan för 19 %, Tyskland för 9 % och Frankrike och Storbritannien för 6 % vardera av FoU-utgifterna. Svenska forskare svarar för 1,7 % av de vetenskapliga artiklar som publiceras i världen.

2 Forskningen prioriterad

I världens viktigaste länder är alltså forskning mycket högt prioriterad. Vi kristdemokrater anser att det därför är nödvändigt att Sverige prioriterar forskning för att kunna bibehålla vår konkurrenskraft. Vår välfärd hänger på om vi genom vår spjutspetsforskning kan hävda vårt försprång. Bara genom att producera varor och tjänster med större vetenskaplig potential kan vi möta omvärldens konkurrens. Vårt land måste alltså ha en relativt sett bättre utbildad befolkning än konkurrentländerna, med större andel som genomgått högskoleutbildning och forskarutbildning. Som vi utvecklat i vår högskolemotion är det inte nog med att bara antalet högskoleutbildade är högre, väl så viktigt som kvantiteten är kvaliteten på den högskoleutbildning Sverige producerar. Detta gäller i än högre grad för forskning och forskarutbildning – att få ett större antal som titulerar sig licentiater, doktorer och professorer är av föga eller intet värde, om inte antalsökningen svarar mot en verklig vetenskaplig kompetensökning. Forskarsamhället är helt internationaliserat, det märks omedelbart i USA eller Tyskland om den forskning som svenska forskare publicerar håller lägre nivå. Ett sämre rykte får omedelbart svåra följder när svenska forskare söker sig utomlands, när vi vill rekrytera utländska forskare till svensk forskning eller söker internationellt samarbete. Vi kristdemokrater menar alltså att det är av största vikt att svensk forskning bibehåller sin goda kvalitet och inte försämras, utan får möjlighet att utvecklas till spetsforskning i allt fler avseenden.

3 Forskningsetiska problem

Vi kristdemokrater motionerade 1993 med anledning av den då aktuella forskningspropositionen om vikten av etik i forskarutbildningen och av forskning i etik. Det är därför med tillfredsställelse vi konstaterar i årets budgetproposition att regeringen utifrån detta förslag tillsatt en utredning med parlamentarisk förankring för att allsidigt belysa forskningsetiska frågor.

I denna utredning anser vi kristdemokrater att det är angeläget att beakta vikten av goda etiska överväganden förankrade i kristen etik och väster­ländsk humanism, särskilt inom medicinsk forskning, och då i synnerhet genetisk forskning. Behovet av etisk medvetenhet och utbildning finns dock inom snart sagt alla forskningsområden, ekonomi, politik, ingenjörs­veten­skap och journalistik för att nämna några aktuella.

Vi anser att uppgiften att noga följa de etiska frågorna, samt att övervaka att de angivna etiska principerna följs, bör uppdras åt universitetskanslern.

Vi anser vidare att utredningen bör beakta möjligheten att stärka forskarnas etiska medvetenhet genom att låta forskarutbildningen obligatoriskt innehålla ett moment, förslagsvis en 5-poängskurs, i Forskning och etik. Ett sådant etikmoment bör snarast genomföras inom t.ex. biomedicin och genetik, men även ingå i andra discipliner, och då särskilt avpassas för de etiska frågeställningar som är aktuella där. Sådana etiska kurser för forskare ges t.ex. i Umeå med jämna mellanrum, men eftersom de inte är obligatoriska är deltagarantalet litet.

Vi anser vidare att utvecklingen, såväl nationellt som internationellt, aktualiserar behovet av grundforskning avseende etik, och att det är ange­läget att de teologiska fakulteterna prioriterar den etiska forskningen.

4 Naturvetenskap och humaniora

Forskningen, och då i synnerhet den naturvetenskapliga forskningen, spelar en avgörande roll för en fortsatt välståndsutveckling. Framgångsrik ekonomisk utveckling i en internationaliserad miljö kräver en kontinuerlig forskning och utveckling, parallellt med satsningar på kunskapshöjande utbildning och successiv kompetenshöjning i samhälls- och näringslivet. Utbildning och forskning som integreras i näringslivet tillhör de viktigaste infrastrukturella åtgärderna. Vi kristdemokrater anser därför att det är av stor vikt att antalet forskarutbildade ökar inom näringslivet.

Många forskningsområden inom t.ex. humaniora saknar helt eller delvis kommersiellt intresse. Forskning inom dessa områden måste bedrivas av andra skäl, drivkrafter och förtecken än industriell förnyelse, regional utveckling eller ökad konkurrenskraft. Ett materiellt välstånd är nödvändigt, men inte tillräckligt, för välfärd. Staten måste ta ett särskilt ansvar för att uppvärdera och stärka den humanistiska forskningen. Humaniora har stor betydelse för Sveriges kulturella, andliga och historiska utveckling och självförståelse, men lockar mera sällan till ekonomisk samverkan med näringslivet. Ämnen vars främsta samhällsuppgift består i att skapa sammanhang, självreflektion och kritisk distans, samt vara kulturbärande, upplevs kanske inte ha en omedelbar nytta för näringslivet, men är omistliga för vårt lands välfärd i en djupare mening. Det goda, mänskliga samhället har också behov av djupa insikter i och kunskaper om andliga, kulturella, historiska, sociala och etiska värden. Vi kristdemokrater vill därför slå vakt om den humanistiska forskningen och värna om bildning i vid mening.

5 Forskarutbildning

I regeringens budgetproposition 1997/98:1 fästs stort avseende vid forskarutbildningen. Vi kristdemokrater delar synen att en god forskarutbildning är av avgörande betydelse för den svenska forskningens framtid och utveckling. Antalet forskarutbildade licentiater och doktorer måste öka kraftigt utan att det tummas på kvaliteten i utbildningen eller kraven för examina.

För närvarande finns omkring 20 000 registrerade doktorander; av dessa avsätter nära 16 000 mer än 10 % av normal heltid till sina forskarstudier. Ca 3 100 nya doktorander antas per år, hälften av dem till de båda största fakulteterna, den medicinska och den tekniska. Antalet doktorsexamina var förra året drygt 1 600 och antalet licentiatexamina 825, en ökning jämfört med föregående år med 5 respektive 17 %. Den schablonmässiga kostnaden för att utbilda en doktorand fyra år till färdig doktor kan beräknas till ca 2 miljoner kronor. Det är alltså av största vikt att få en bättre effektivitet och genomströmning än vad siffrorna ovan ger vid handen. Inte minst de humanistiska, teologiska, juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna har låg genomströmning i forskarutbildningen, med långa studietider, låg examinationsfrekvens och hög ålder vid disputation. Tiden från antagning som doktorand till examen är på dessa fakulteter ca 10 år.

Regeringen anser att dessa fakulteter har problem med forskarut­bildningens effektivitet. Vi kristdemokrater menar att med hänsyn tagen till de små resurser som tillförs doktoranderna på dessa fakulteter är det istället anmärkningsvärt att så mycket forskning ändå blir utförd. En stor del av forskarutbildningen sker på doktorandernas egen bekostnad, på den tid som kan avsättas vid sidan av ett förvärvsarbete. Så saknade t.ex. 40 % av doktoranderna på de humanistiska fakulteterna regelrätt studiefinansiering under förra läsåret, och ca 20 % av doktoranderna på de samhälls­vetenskapliga fakulteterna.

I syfte att höja examinationen bland de 16 000 aktiva doktoranderna gör regeringen en särskild satsning om 100 miljoner kronor för de doktorander som idag saknar studiefinansiering, men som med två års finansierade studier kan beräknas nå fram till sin examen. Vi kristdemokrater finner detta förslag utmärkt, men noterar också att hade doktoranderna fått dessa ekonomiska resurser tidigare hade förseningen inte uppkommit. Att problemet inte heller med detta är avhjälpt förstår man också av att dessa medel (tillsammans med tillkommande medel från olika forskningsstiftelser) beräknas räcka till att ytterligare 1 500 doktorander kan erbjudas anställning som doktorand. Det innebär att, tillsammans med dem som redan idag är anställda, sammanlagt knappt hälften av Sveriges doktorander kommer att ha en anställning som doktorand 1997/98.

Vi noterar också att regeringen underlåtit att ersätta de mindre fördelaktiga och billigare utbildningsbidragen med doktorandtjänster, så som man lovat.

Vi kristdemokrater tillför därför utöver regeringens förslag på 100 miljoner kronor ytterligare 50 miljoner kronor till doktorandtjänster för att ge möjlighet för fler av dessa 16 000 aktiva doktorander att slutföra sin doktorsexamen. Vi menar att istället för att ytterligare tillföra 60 000 nya studenter till högskolan som redan idag har alldeles för få disputerade lärare, måste första insatsen vara att tillföra resurser så att fler blivande universitetslärare kan disputera. Dessa ytterligare 50 miljoner kronor bör huvudsakligen tillföras humanistisk forskning, som blivit kraftigt eftersatt.

6 Kontraproduktiv totalreglering

Att tillföra medel för att underlätta studiefinansieringen finner vi alltså vara utmärkt, men den långtgående totalreglering som regeringen föreslår av forskarutbildningen för att höja effektiviteten anser vi vara helt kontraproduktiv. Dessutom har inte dessa regleringar varit föremål för ett normalt remissförfarande. I stället för att stimulera forskningen, kommer regleringarna att vara kontraproduktiva och slå ut delar av den svenska forskningen, inte minst inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna, varför Kristdemokraterna avvisar regeringens förslag till reform av forskarutbildning i den form som propositionen anger.

7 Examensmål

Regeringen föreslår att ett forskarutbildningsuppdrag ges till varje universitet och högskola som har rätt att utfärda doktorsexamen (utom Handelshögskolan i Stockholm). Uppdraget ska innehålla mål för examinationen inom forskarutbildningen under två treårsperioder. Mål ska anges för varje vetenskaps­område som anvisas resurser för forskning och forskarutbildning vid lärosätet. Regeringen anser att en viss del av anslagsposterna för forskning och forskarutbildning inom de olika vetenskapsområdena ska göras beroende av examinationen inom forskarutbildningen, och på så sätt belöna god måluppfyllelse. Bristande måluppfyllelse kommer dock inte att medföra omfördelning av resurser mellan lärosätena. Perioden 1997–99 anger regeringen att
5 949 examina ska avläggas i landet, jämfört med de 5 167 som avlades 1993–96. Perioden 2000–02 ska 7 285 examina avläggas och 2003–05
7 592. Licentiatexamen ska vid beräkningen av examination räknas som en halv doktorsexamen; om doktoranden därefter även tar en doktorsexamen räknas den som ytterligare en halv doktorsexamen.

Förslaget är olyckligt och riskerar att medföra att enskilda doktorander av sina handledare blir pressade till en sämre noggrannhet och vetenskaplighet genom den önskade högre hastigheten. I stället för hastighetskrav som piska, bör incitamenten för en effektiv studiegång vara de morötter som god handledning, tillfredsställande försörjning och goda forsknings- och arbetsvillkor innebär. Vi kristdemokrater befarar att forskningsfriheten blir starkt hotad av ett prestationsrelaterat resurstilldelningssystem. Bara de projekt och avhandlingsämnen som bedöms ha goda förutsättningar att snabbt kunna genomföras kommer att beviljas resurser. Vi befarar också att licentiatavhandlingen i praktiken blir ett obligatoriskt moment i forskar­utbildningen, eftersom den vid resurstilldelningen kommer att räknas som en halv doktorsexamen. Forskarutbildningen fram till doktorsexamen kommer alltså generellt sett att förlängas.

8 Antagning av doktorander

Hittills har en doktorand blivit antagen utifrån bedömningen att han/hon uppfyller kraven på allmän (grundläggande) och särskild behörighet, samt i övrigt har den förmåga som behövs för att klara forskarutbildningen. Nu föreslår regeringen att till dessa krav ska den blivande doktoranden dessutom kunna uppvisa tillräckligt goda ekonomiska förhållanden. Bara den får antas till forskarutbildning som i förväg kan visa sig ha tillräcklig finansiering för att läsa heltid under 4 år, eller minst halvtid under 8 år. Studiefinansieringen kan utgöras av anställning som doktorand, ett beviljat utbildningsbidrag, annan anställning eller egna medel. Studielån ska bara få ges i ett år, och kan därför inte komma ifråga vid en antagning till en minst 4-årig forskarutbildning.

Förslaget är fullständigt fritt från minsta eftertanke och konsekvensanalys. Eftersom 40 % av doktoranderna vid exempelvis de humanistiska fakulteterna får bedriva sin forskarutbildning utan regelrätt studie­finansiering, på egen bekostnad och därför med nödvändighet med lägre studiehastighet (i genomsnitt 10 år från antagande till examen) kommer regeringens förslag att halvera antalet doktorander – och doktorsexamina – i framtiden. Inga ökade ekonomiska resurser för doktorandtjänster tillförs permanent. I praktiken förbjuder regeringen teologer, jurister, humanister och samhällsvetare att som idag, vid sidan av sitt förvärvsarbete, på egen bekostnad utan statliga medel, bedriva forskarstudier med en studietakt på mellan 10 och 45 % av heltidsstudier. Det är obegripligt hur regeringen samtidigt kan efterfråga fler doktorsexamina, ja, ställa mål för hur många som ska examineras, utan att annat än tillfälligt tillföra medel – och så samtidigt hindra dem som på egen bekostnad vill ta det hårda arbetet att genomföra en forskarutbildning.

Redan idag är konkurrensen hård om doktorandtjänsterna, och nästan uteslutande krävs minst att man redan har tenterat av litteraturkursen om 40 poäng, i allmänhet också avlagt licentiatexamen om 80 poäng, för att komma ifråga för doktorandtjänsten.

Här inför regeringen ett Moment 22:

Bara de som har licentiatexamen kan i praktiken få en doktorandtjänst, men ingen får antas till forskarutbildningen och avlägga en licentiatexamen som inte har en doktorandtjänst.

Risken är mycket stor att forskarutbildningen på de nämnda fakulteterna helt tvingas upphöra, eftersom det inte kommer att finnas tillräckligt många doktorander för att anordna kurser och regelbundna seminarier, eftersom den stora del forskarstuderande som deltagit i seminarierna på egen bekostnad och fritid kommer att förbjudas delta. Idag finns talrika exempel på seminarier på de humanistiska fakulteterna där den nödvändiga kritiska massan utgörs av en majoritet av forskarstuderande som deltar i de veckovisa seminarierna helt på egen bekostnad – inte sällan också med långa resor och inkomstbortfall. När nu regeringen vill förbjuda nyantagningen av doktorander som är beredda till en sådan svår prioritering och uppoffring, kommer det att drabba forskningsmiljön hårt, även för de avlönade doktoranderna. Seminarierna kommer i praktiken att få läggas ned i brist på deltagare.

Kristdemokraterna föreslår att doktorander ska kunna antas om de tillsammans med handledaren kan lägga upp en individuell studieplan i syfte att fullgöra sina studier med i genomsnitt minst 20 % av full studietakt och avlägga sin doktorsexamen senast inom 12 år. Studieplanen kan sedan revideras under hand, om oförutsedda förhållanden tillkommer.

9 Studiemedel

Regeringen föreslår att studiemedel inte får lämnas för forskarutbildning om den studerande redan har fått studiemedel under sex år. Den studerande får inte vara eller ha varit anställd som doktorand, eller ha eller ha haft utbildningsbidrag för doktorander.

Som skäl till denna begränsning anger regeringen att de flesta som får studiemedel för doktorandstudier får mycket höga sammanlagda studie­skulder, som till stor del avskrivs till sist. Dessutom skulle regeringens förslag om begränsningar av antagningen till forskningsstuderande med tillräcklig studiefinansiering bli verkningslöst.

Inte heller ska studiefinansiering för doktorander med hjälp av stipendier få göras med statsmedel.

Kristdemokraterna anser att förslaget är orimligt och bör avslås. Det finns idag över 1 000 doktorander som finansierar sin utbildning med studiemedel, de flesta inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna, men även inom vissa delar av de medicinska fakulteterna. Det är helt orimligt att hindra den som själv vill finansiera sina forskarstudier något eller några år från att ta studielån. Det är uppenbart att regeringen faktiskt är ute efter att stoppa studerande som bedömts behöriga och lämpliga från att få börja sina forskarstudier, och nu vill täppa till ett hål så att de inte själva kan ta lån för att finansiera studierna. Om problemet är att regeringen befarar att de forskarstuderande ska smita från återbetalningen av sina studielån är det den eventuella problematiken som ska angripas, inte möjligheten att ta lån och själv bekosta sin utbildning.

Som ett andrahandsyrkande om inte vårt avslagsyrkande vinner gehör, föreslår vi att man inte prövar hur lång tid som den studerande uppburit studiemedel, utan hur stor hans faktiska skuldbörda är. Regeringen bortser nämligen från att många forskarstuderande faktiskt helt eller delvis har hunnit återbetala sina studielån, eller aldrig tog ut fulla lånedelen av studiemedlen, även om deras grundutbildning omfattat närmare 6 år.

10 Avregistrering av inaktiva doktorander

Regeringen vill vidare kunna avregistrera doktorander som inte anses vara tillräckligt aktiva, med en löst hållen motivering om vikten av effektivt resursutnyttjande. Det är nog snarare så att regeringen vill kunna presentera en snygg statistik, med god och hastig genomströmning, än att forskarstuderande som en tid inte håller en hög studietakt skulle utgöra ett problem. Vari består i så fall problemet? Hur tar en forskarstuderande som en tid är inaktiv resurser från handledare och seminarier?

Regeringen bortser från att forskning är en mycket krävande sysselsättning och att en forskarstuderande tidvis kan behöva göra avbrott, inte minst när han själv ska finansiera studierna helt. Om problemet är att dessa forskarstuderande kan ta 10 år och mer på sig för att bli färdiga med sin doktorsexamen, löser man det inte genom att avregistrera dem, och få ännu färre som avlägger doktorsexamen. Lösningen är naturligtvis att ge dessa forskare tillräckliga medel för att kunna studera på heltid, något som regeringen bara till mycket liten del gör.

11 Doktorsavhandlingens utformande

Regeringen föreslår att förordningen om doktorsavhandlingar bör upphävas. Doktorsavhandlingen bör framställas med mindre kostsam teknik, av typen fotostatkopierad uppsats, och bara i en liten upplaga före disputationen. Den kan sedan göras tillgänglig för andra forskare via databaser.

Regeringens förslag innebär att doktorsavhandlingens utformande sänks till de krav som idag gäller för en licentiatuppsats. Detta avslås av Kristdemokraterna. Att sänka kraven är naturligtvis ett enkelt sätt att öka genomströmningen till färdiga doktorer, men det vore förödande att skapa en inflation i doktorsavhandlingar. Inom humanistisk, teologisk, juridisk och samhällsvetenskaplig fakultet har forskartraditionen ända sedan den tid då avhandlingarna skrevs på latin varit att en doktorsavhandling utgörs av en monografi i form av en tryckt bok. Att lägga fram en avhandling som inte bedömts vara bra nog för publicering, utan bara för fotostatkopiering, skulle både nationellt och internationellt innebära klart besked att avhandlingen håller en lägre kvalitet och vore direkt demeriterande. Doktoranderna skulle istället arbeta – och överarbeta – avhandlingen tills den var bra nog att bli publicerad i stor upplaga, alternativt bekosta tryckningen med egna medel för den som har råd. Det var inte det som regeringens reform ville åstadkomma.

Regeringen bortser från att det inte är själva doktorstiteln som är forskarnas motivation, utan att få en dokumentation av att man har en god vetenskaplig kompetens. Om inte doktorstiteln borgar för en sådan, förlorar den allt värde och mening, och dokumentationen får ske på annat sätt, som t.ex. i att lyckas publicera avhandlingen som bok.

Alternativet är att regeringen förbjuder tryckandet av alla akademiska avhandlingar för att det ska bli jämlikt – men ett sådant beslut tror vi inte ens sittande regering är mäktig.

12 Populärvetenskaplig sammanfattning av doktorsavhandling

Ett av den vetenskapliga forskningens större problem är distansen mellan forskningsfronten och de forskningsrön som görs där, och den information som når fram till den intresserade allmänheten. Ett viktigt sätt att möta behovet av forskningsinformation i populär version är Forskningrådsnämndens skriftserie Källa. Populärvetenskapliga program och tidskrifter bidrar också, men distansen mellan forskningsfront och allmänheten är trots detta mycket stor.

Ett verkningsfullt sätt att förbättra forskningsinformationen vore att göra det obligatoriskt att det i varje nypublicerad doktorsavhandling skulle ingå en populärvetenskaplig sammanfattning, som också skulle finnas tillgänglig på databaser.

Denna populärvetenskapliga sammanfattning av avhandlingen skulle sedan i särtryck finnas tillgänglig t.ex. på bibliotek, i bokhandlar och på gymnasieskolor samt med möjlighet att teckna prenumeration på vissa ämnesområden.

Man kan utgå från att forskarna i de allra flesta fall med största glädje skulle åta sig att göra den obligatoriska populärvetenskapliga samman­fattningen, eftersom de skulle vara väl medvetna om att den genom etablerade distributionskanaler skulle nå en stor publik som de annars aldrig skulle ha möjlighet att nå. Motivationen att sprida resultatet av ofta många års möda till fler torde vara mycket stor, och kostnaden för att nå vidare med forskningsinformation skulle bli låg, kanske rentav helt självbärande genom försäljningen av särtrycken till bibliotek, i bokhandlar och via prenumerationer.

13 Andelen nyanställda kvinnor som professorer

Att ange mål för hur kvinnorepresentation ska uppnås är viktigt på alla nivåer. Vi kristdemokrater motsätter oss dock idén att bestraffa de lärosäten som inte når upp till målen för antalet nyanställda kvinnliga professorer.

14 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att prioritera humanistisk forskning,

  2. att riksdagen avslår regeringens förslag om mål för antalet
    examinationer,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka incitamenten för en högre studietakt,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillföra ytterligare 50 miljoner kronor till doktorandtjänster huvudsakligen inom humaniora, utöver de 100 miljoner kronor som regeringen anslår,

  5. att riksdagen avslår regeringens förslag om att kräva en färdig studiefinansiering innan en doktorand antas,

  6. att riksdagen, vid avslag på yrkande 5, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att doktorander skall kunna antas om de tillsammans med handledaren kan lägga upp en individuell studieplan i syfte att fullgöra sina studier med i genomsnitt minst 20 % av full studietakt och avlägga sin doktorsavhandling senast inom tolv år,

  7. att riksdagen avslår regeringens förslag att begränsa rätten att bedriva forskarstudier med studiemedel,

  8. att riksdagen, vid avslag på yrkande 7, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det inte prövas hur lång tid doktoranden uppburit studiemedel, utan hur stor hans faktiska skuldbörda är,

  9. att riksdagen avslår regeringens förslag att tillfälligt inaktiva doktorander skall avvisas,

  10. att riksdagen avslår regeringens förslag att doktorsavhandlingar skall kunna produceras i ett enklare utformande än en monografi och tryckas bara i en mindre upplaga för disputationen,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att obligatoriskt låta varje doktorsavhandling åtföljas av en populärvetenskaplig sammanfattning,

  12. att riksdagen avslår regeringens förslag att införa sanktioner mot de lärosäten som inte uppnår de uppsatta målen när det gäller nyanställning av kvinnliga professorer.

Stockholm den 1 oktober 1997

Tuve Skånberg (kd)

Rolf Åbjörnsson (kd)

Åke Carnerö (kd)

Inger Davidson (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Ingrid Näslund (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Fanny Rizell (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1997-10-06 Hänvisning: 1997-10-10 Bordläggning: 1997-10-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (24)