Försvaret i ny tid

Motion 2003/04:Fö243 av Allan Widman m.fl. (fp)

av Allan Widman m.fl. (fp)

1 Motivering

1 Motivering 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Inledning 4

4 Att möta väpnade angrepp 5

5 Inte en krona mer än nödvändigt 6

6 Dåligt resursutnyttjande 6

7 Brist på styrning 8

8 Att elda för kråkorna 9

9 Avskaffa den fredstida plikten 10

10 Beredskapen är inte god 10

11 Försvarsbeslutet 2004 11

12 Internationella insatser 12

13 Materielanskaffning 13

14 På lika villkor 13

15 September 15

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk säkerhet tjänas bäst om vi som fullvärdiga medlemmar i Nato och EU arbetar för fred och säkerhet tillsammans med andra demokratier.1

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall motsätta sig planerna på en försvarsunion och ett gemensamt EU-försvar.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Försvarsmaktens huvuduppgift skall vara att möta väpnade angrepp mot Sverige.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det måste skapas större marginaler i Försvarsmaktens budget.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en skärpt styrning av Försvarsmakten för att åstadkomma effektivare resursutnyttjande.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i avvaktan på bättre beslutsunderlag och ny tidsplan avbryta pågående materielavveckling.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att under längre tid utnyttja de män och kvinnor som genomgått grundutbildning i krigsorganisationen och därmed skapa förutsättningar för att minska antalet som uttas till sådan utbildning.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning med sikte på att i fredstid avskaffa totalförsvarsplikten.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra den omedelbara och kortsiktiga beredskapen.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av den fortsatta omställningen av Försvarsmaktens grundorganisation.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur anslaget för internationella insatser kan överföras till Utrikesdepartementet.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att man, i avvaktan på beslut om var anslaget för internationella insatser skall ligga, särskiljer anslagen till förbandsverksamhet och internationella insatser.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av den framtida materielanskaffningen.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av samordning i fråga om utvecklingen av NBF och anskaffningen av nytt kommunikationssystem för de civila myndigheterna.

  15. Riksdagen beslutar om ändring i förhållande till regeringens förslag gällande anslagen under utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet enligt uppställning (miljoner kronor):

Anslag

Regeringens förslag

Anslagsförändringar

6:1 Förbandsverksamhet m.m.

21 674

–733

6:2 Materiel, anläggningar m.m.

18 376

– 617

Summa för utgiftsområdet

44 331

–1350

1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till UU.

3 Inledning

I Köpenhamn samlades EU förra året för att erbjuda tio länder, företrädesvis från det gamla östblocket, medlemskap i unionen. Många tolkade händelsen som att världen slutgiltigt satte punkt för andra världskriget och det kalla krig som därpå följde. Även om beslutet var både högtidligt och historiskt blev det bara en bekräftelse på det som alla redan visste: De ideologiska och politiska motsättningar, som under ett halvt sekel kastat sina skuggor över hela den industrialiserade världen, försvann med det statssocialistiska Östeuropas fall.

Ett krig mellan stormakterna på det norra halvklotet har förmodligen aldrig känts så avlägset. Samtidigt tonar hot fram från andra håll. Skurkregimer i Asien och Afrika understödjer internationell terrorism och idkar säkerhetspolitisk utpressning mot både nära och avlägsna grannar. Massförstörelsevapen sprids alltmer okontrollerat och religiösa motsättningar, främst utanför Europa, förefaller växa. Hoten har inte försvunnit, men de har blivit allt mindre militära i konventionell mening.

Ändå går det inte att bortse från möjligheten att den säkerhetspolitiska utvecklingen, till och med i Europa, på sikt kan försämras. Därför måste Sverige aktivt bidra till att stärka internationellt säkerhetsfrämjande samarbeten. Viktigast bland dessa är Nato och EU. Svensk säkerhet på lång sikt och i vid mening tjänas bäst om vi som fullvärdiga medlemmar i dessa organisationer arbetar för fred och säkerhet tillsammans med andra demokratier.

Nu måste vi på allvar se över hur våra säkerhetsskapande resurser används. De nya hoten i form av internationellt organiserad terrorism och brottslighet kan inte mötas med gårdagens laguppställning och resursfördelning. Terrorister jagas inte bäst med kustkorvetter eller mekaniserade bataljoner. Samtidigt måste också det militära försvarets resurser effektivt kunna brukas mot sådana hot. 11 september-utredningen visar på brister i nyttjandet av våra gemensamma, säkerhetsskapande tillgångar, men fokuserar ändå på samarbete i den enskilda situationen. Frågan är om det inte därtill krävs en grundläggande organisatorisk samordning och styrning. En sammanhållning som har förutsättningar att förebygga och föregripa innan olyckan är framme. På några års sikt tror vi att en sådan diskussion kan bli oundviklig.

Irakkriget har satt fokus på en sämre förståelse mellan främst USA och stora delar av Västeuropa. De förändrade attityderna har många orsaker. Det kalla krigets slut har minskat behovet av en enad front. Den 11 september 2001 har inte haft samma bestående verkan på européer i allmänhet som på det amerikanska folket, vilket också lett till olika syn på kriget mot terrorismen. Dessa stämningar kryddas av motsättningar och misstro på det handelspolitiska området.

Det är i ljuset av denna relation som Framtidskonventets förslag till nytt konstitutionellt fördrag måste bedömas. I artikel 15 i förslaget anges att unionens befogenhet skall omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet ett gradvist fastställande av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar.

Enligt vår mening riskerar ett långtgående, strikt europeiskt, samarbete på dessa områden att försvaga den transatlantiska alliansen. Det är Folkpartiets bestämda övertygelse att internationell säkerhet, värd namnet, inte kan byggas utan USA. Därför är det nödvändigt att Sverige motsätter sig planerna på en försvarsunion och ett gemensamt EU-försvar. Självklart skall Europa ha en självständig förmåga till krishantering både på och utanför den egna kontinenten. Men ett gemensamt försvar blir kostsamt, både ekonomiskt och förmodligen också säkerhetspolitiskt.

Istället bör Sverige utnyttja tillfället att påverka. Ett besked om svenskt medlemskap i Nato skulle nu ha stor betydelse för att stärka den transatlantiska ryggen. Om Finland och kanske också Österrike följer vårt exempel kan vi, för en gångs skull, utöva ett betydande inflytande över den säkerhetspolitiska inriktningen i Europa.

Internationell säkerhet kan inte byggas världens största och starkaste demokrati förutan.

Vi delar halvö med Norge, som liksom Danmark ingått i Nato sedan starten. Våra nära grannar Estland, Lettland och Litauen är nya medlemmar i Nato, Polen kom något tidigare och genom Tysklands enande ingår också det tidigare kommunistiska östtyska området i alliansen. Ett säkerhetspolitiskt samarbete med demokratier som ligger oss geografiskt nära och som vi samarbetar med också på många andra områden innebär ingen dramatik utan borde vara en naturlig följd av den nya situationen med demokratier på alla sidor om Östersjön.

Frågan om svenskt medlemskap i Nato är en gemensam angelägenhet för utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. Från försvarspolitisk sida är fördelarna givna. Även om ett deltagande i alliansen förutsätter att man ej enbart konsumerar säkerhet skapar detta, åtminstone på sikt, förutsättningar för rationaliseringar. Ökad samverkan beträffande materielanskaffning är en sådan. Men här finns också möjligheter till specialisering i förbandsproduktion, bättre möjligheter till deltagande i större övningar, ökad samordning vid deltagande i internationella insatser, samarbete ifråga om gränsövervakning m.m. som ger viktiga försvarsekonomiska fördelar. Under alla omständigheter ger medlemskap ett bättre försvar för de medel som anslås.

4 Att möta väpnade angrepp

När den politiska styrningen av den offentligt finansierade verksamheten alltmer övergår från detalj- till målstyrning blir beskrivningen av mål och uppgifter allt viktigare. Detta gäller icke minst för Försvarsmakten. Försvarsberedningen vill att de nuvarande fyra huvuduppgifterna ersätts av en – att möta väpnade angrepp mot Sverige.

Förändringen skall inte innebära att försvaret trappar ner uppgiften att stödja det civila samhället vid svåra påfrestningar i fredstid eller att delta i internationella insatser. Snarast tvärtom. Den resurs som Försvarsmakten utgör skall naturligtvis tas tillvara så långt möjligt för andra viktiga syften, men det är viktigt att slå fast att det väpnade angreppet är och förblir den för utbildning, materieltillförsel och organisation avgörande faktorn, det riktmärke efter vilket det militära försvaret ytterst skall formas.

Betraktelsesättet bryter till del mot de senaste årens debatt om Försvarsmaktens uppgifter. Det har funnits tendenser att snarare finna möjliga uppgifter för en befintlig resurs, än att utforma denna efter en klart formulerad huvuduppgift. Ofta har resultatet lett till förvirring i organisationen och irrationell hantering av ekonomiska medel.

Om stöd till det civila samhället är en huvuduppgift vore det bättre att utbilda räddningsmän än soldater. Om internationella insatser, som många menat, till och med skall vara styrande för försvaret, hade det varit logiskt att använda en långt större andel av resurserna för utbildning av poliser eller militärpoliser. För det är mera sådana uppgifter som står i centrum för en typisk internationell insats än den väpnade striden.

5 Inte en krona mer än nödvändigt

Anser man att det framtida försvaret i allt väsentligt skall utformas för att möta ett väpnat angrepp får detta också konsekvenser för medelstilldelningen. En enig försvarsberedning tecknade under våren en ljus bild av omvärldsläget. Inom överskådlig tid saknas de faktiska, militära förutsättningarna för ett invasionsförsök. Därtill saknas också, såvitt idag kan bedömas, de politiska incitamenten. Utvidgningen av EU och Nato förefaller göra allvarliga militära konflikter på europeisk botten till en otänkbarhet.

Detta innebär emellertid inte att begränsade väpnade insatser, t.ex. i samband med försämringar i den internationella maktpolitiken som sprider sig även till vårt närområde, omfattande terroristattacker med militära förtecken eller liknande, är helt uteslutna. Alltför ofta har det oväntade inträffat och det omöjliga blivit möjligt. Därför måste Sverige även framgent avdela betydande resurser till försvar för landet och dess medborgare. I viss utsträckning bör även deltagande i internationella insatser motiveras av hänsyn till vår egen säkerhet, även om flertalet av de insatser som för närvarande görs i första hand är humanitärt motiverade eller kopplade till internationell säkerhet i vid mening.

Det är emellertid ofrånkomligt att avsaknaden av en realistisk hotbild ifråga om väpnade angrepp också måste reflektera de resurser som statsmakten ställer till försvarets förfogande. Den omställning som tog sin början i det tidiga 90-talet är med andra ord ännu inte avslutad.

6 Dåligt resursutnyttjande

Trots en radikalt ändrad hotbild och omfattande förbandsnedläggelser är försvarsbudgeten, i kronor räknat, i stort sett oförändrad jämfört med för drygt tio år sedan. I reella tal handlar det om en minskning med cirka 15 procent. Mot denna bakgrund borde utbildningsståndpunkt, utrustning och beredskap väsentligt förbättrats. Bortsett från en klart förbättrad standard på materielsidan är detta dock inte fallet. Tveklöst har Försvarsmakten och regeringen misslyckats med att ge skattebetalarna god valuta för insatt kapital.

Även om den ekonomiska och organisatoriska planeringen störts av politiska ingrepp under försvarsbeslutsperioder och till och med under löpande budgetår, har myndighetens ekonomi saknat erforderlig stadga. Den besparing om 600 mkr som aktualiserades i vårpropositionen är ett belysande exempel. Oaktat att det inte handlar om mer än någon procent av den sammanlagda budgeten ansåg Försvarsmakten att effekterna på pågående grundutbildning och beredskap skulle bli närmast omstörtande. Reaktionen antyder att det fortfarande finns underliggande budgetproblem och att de fasta kostnaderna inte kunnat nedbringas i avsedd mån.

Att de ekonomiska förutsättningarna ständigt förrycks till följd av politiska beslut kan inte vara en nyhet för myndigheten. Det är heller inte något som unikt drabbar Försvarsmakten. Men bräckligheten i försvarsekonomin är i grunden oacceptabel. Det måste skapas större marginaler i Försvarsmaktens budget.

Ännu mera allvarligt är emellertid att en resursförstärkning i relation till den kraftigt minskade krigsorganisationen inte omsatts i förbättringar avseende utbildning och beredskap. Den insatsorganisation som ersatt invasionsförsvaret präglas av stor oordning personellt och materiellt. Budgetpropositionen för 2004 är ett belysande exempel. Om de insatsförband som enligt regeringen nu finns jämförs med föregående års uppräkning blir förvirringen total. Bland annat har fem luftvärnsbataljoner försvunnit i årets redovisning. Liksom en fallskärmsjägarbataljon och sex stadsskyttebataljoner. Även om det är regeringen som ensam måste ta ansvar för propositionstexten reflekterar detta sannolikt en underliggande osäkerhet hos myndigheten om vilka insatsförband som är uppsatta.

En rad utomstående granskningar visar att återstående krigsförband sannolikt inte skulle kunna sättas upp inom angivna tidsfrister om olyckan vore framme. Även om de militära hoten, åtminstone inom överskådlig tid, i praktiken synes nära nog obefintliga är detta ett misslyckande. Inte minst då våra krigsförband, t.ex. på armésidan, bara utgör en bråkdel jämfört med för drygt tio år sedan. Inom kort kommer försvarsutskottet att erhålla ytterligare en rapport om tillståndet i insatsförbanden och deras beredskap. Dessvärre väntas denna bara bekräfta bilden.

När det gäller materielavvecklingen har Folkpartiet i flera motioner riktat allvarlig kritik mot regeringen och Försvarsmaktens handläggning. Till följd av sen start och dålig planering har avvecklingen av materiel forcerats på ett sätt som äventyrar en god hushållning med försvarsekonomin. Istället för en beräknad kostnad om 250 mkr per år kostade avvecklingen under 2002 730 mkr netto! Enligt vår mening är det oförsvarligt att den siste december 2004 skall utgöra bortre gräns för avvecklingen. I avvaktan på ett bättre underlag från regeringen och en ny tidsplan vill Folkpartiet att fortsatt avveckling tillsvidare avbryts.

Därför anser vi det möjligt att minska förbands- och materielanslagen med 350 mkr nästa år.

7 Brist på styrning

I en lång rad rapporter har Riksdagens revisorer de senaste åren granskat skilda delar av Försvarsmakten. Kritiken mot dålig framförhållning, kostnadsokänslighet och bristande politisk styrning har nästan undantagslöst varit hård. Försvarsmakten har inte förmått att i samband med omstruktureringen hålla personalkostnaderna på rimliga nivåer. Samtidigt har man misslyckats med att rekrytera den kompetens som det nya försvaret krävt. Materielavvecklingen har präglats av fort och fel. Kostnaden för att göra sig av med många gånger fungerande och eftertraktad materiel har uppgått till miljarder. Incitament till sparsamhet ifråga om nyttjande av lokaler och försvarsanläggningar har saknats för de lokala brukarna o.s.v.

Om man bortser från myndighetens medverkan vid internationella insatser och möjligheterna att snabbt hämta hem substantiella besparingar i statsbudgeten har regeringens intresse för Försvarsmakten varit minst sagt begränsat. Mycket av kritiken mot Försvarsmakten har också riktats mot regeringen och dess otillräckliga styrning. Förtroendet för att myndigheten på egen hand skolat nå målen för omstruktureringen och skapa en rustik organisation och ekonomi har varit alltför stort.

I detta sammanhang är det otillfredsställande att den s.k. växeltjänstgöringen innebär att tjänstemän vid Försvarsdepartementet i stor utsträckning hämtas från Försvarsmakten. Sak samma gäller den brist på ekonomisk och administrativ kompetens som på alla nivåer präglar det militära försvaret.

Det är nödvändigt att den politiska styrningen skärps. Detta kan ske genom att resurserna för att granska medelsanvändningen och de redovisningar som beställs i budgetpropositionen byggs ut. Folkpartiet anser det även nödvändigt att utreda huruvida riksdagen skall fastställa fler än de två anslag som beslutas idag. Mycket tyder på att regeringen och Försvarsmakten inte förmått hantera de lösa tyglarna.

Samtidigt bör Försvarsberedningen få en tydligare roll såvitt gäller uppföljning och utvärdering. Beredningen skall inte vara utlämnad till de resurser som Försvarsdepartementet ställer till förfogande. Den bör även ges i uppdrag att regelbundet utvärdera måluppfyllelse såväl ekonomiskt som organisatoriskt och rapportera härom till regeringen med kopia till riksdagen.

Än mer iögonfallande är behovet att förstärka riksdagens möjligheter att kontrollera och följa upp det militära försvaret och dess stödmyndigheter. Den handfull tjänstemän som försvarsutskottet har till sitt förfogande för denna uppgift skall ställas i relation till över hundra anställda på Försvarsdepartementet och flera hundra på Högkvarteret.

Om riksdagen med trovärdighet skall utföra sin styrande och granskande uppgift måste utredningskapaciteten på försvarsutskottets kansli förstärkas avsevärt. Det är, icke minst mot bakgrund av Försvarsdepartementets tillkortakommanden ifråga om självständiga och relevanta analyser, inte rimligt att riksdagen enkom skall hålla tillgodo med det underlag som regeringen levererar. Framtiden får utvisa om detta behov accentueras av att riksdagen inte längre förfogar över en egen revisionsverksamhet, vilken tidigare kunnat bistå riksdagens utskott med värdefulla fördjupningsstudier i hur olika verksamheter bedrivs.

Sannolikt behöver Försvarsmakten, regeringen och riksdagen också bättre vetenskapligt stöd, främst i den ekonomiska styrningen och uppföljningen. Det är en stor brist att den utomlands representerade disciplinen försvarsekonomi i vårt land nästan helt saknar motsvarigheter både på militära och civila universitet och högskolor. Bara den omslutning som det militära försvaret har i statsbudgeten kan ensamt motivera en institutionalisering av sådan forskning.

8 Att elda för kråkorna

Sedan ett antal år tillbaka genomförs i princip inga repetitionsövningar i krigsorganisationen. Runt en tredjedel av den manliga årgången grundutbildas årligen varefter huvuddelen sedan placeras i den återstående krigsorganisationen. Efter en handfull år ersätts de av nya utbildningsomgångar, vilket leder till att många värnpliktiga förlorar sin krigsplacering innan de fyller 25 år.

Förfarandet är ett tveklöst slöseri med såväl mänskliga som ekonomiska resurser. Grundutbildning ensamt är relativt sett dyrare än ett system med repetitionsutbildning. Det är med andra ord billigare för staten att med regelbundna repetitionsövningar vidmakthålla kunskap och kompetens än att ständigt grundutbilda nya generationer värnpliktiga. Ett förhållande som tydliggörs ju mer tekniskt avancerad som försvarsmaterielen blir. Samtidigt har naturligtvis vidmakthållandet av en omfattande grundutbildning givit sysselsättning åt en stor och arbetskrävande fredstida organisation för försvaret. Även från politiskt håll har sannolikt arbetsmarknadspolitiska aspekter spelat in. Främst när det gäller antalet värnpliktiga, men även ifråga om fast anställd personal.

Det finns inget som talar för att en soldat i åldern 35–40 skulle vara väsentligt sämre än de mellan 20 och 25. På det moderna slagfältet betyder fysisk prestanda relativt sett mindre. Om inte annat uppvägs brister härvidlag av andra egenskaper hos äldre soldater som mognad, psykisk uthållighet m.m.

Avsaknaden av repetitionsövningar har även påverkat möjligheterna till övning i högre förband negativt. Även om regeringen nu redovisar viss förbättring vad avser markstridskrafterna är det allvarligt att det under flera år inte genomförts fullt bemannade övningar i högre förband än bataljon. De mycket stora övningar med samverkan mellan olika vapenslag och vapengrenar som är nödvändiga, både som utbildning och som led i utvärderingen av försvarsförmågan, omöjliggörs i praktiken. Traditionella repövningar skulle ge helt andra möjligheter på denna punkt.

Alldeles oavsett dessa nackdelar med att göra sig av med utbildad personal långt innan bäst-före-datum utbildar vi idag långt fler värnpliktiga än vi behöver för att fylla krigsorganisationen. Mer eller mindre omedelbart bedömer vi att antalet som årligen tas ut för grundutbildning kan sänkas till runt 10 000, vilket motsvarar en minskning med ca tredjedel. Om utbildade soldater behålls i organisationen trettioårsåldern ut är på sikt ytterligare, betydande minskningar av utbildningsomgångarna möjliga.

Folkpartiet anser det därför möjligt att sänka såväl förbands- som materielanslagen med sammanlagt 1 000 mkr.

9 Avskaffa den fredstida plikten

Den radikalt minskade militära hotbilden tillsammans med en allt snabbare teknisk utveckling på materielsidan skapar också förutsättningar att, åtminstone i fredstid, avskaffa den allmänna värnplikten. Frivillighet istället för tvång skulle givetvis leda till bättre utbildningsresultat och tvinga Försvarsmakten att erbjuda utbildning och utbildningsvillkor som kan konkurrera med andra utbildningsanordnare och arbetsgivare. Att en sådan rekrytering skall ske helt jämställt såvitt avser kön, etnicitet och social tillhörighet m.m. är en självklarhet. Liksom att de lagar som generellt gäller avseende diskriminering och jämställdhetsarbete fullt ut också skulle tillämpas avseende Försvarsmakten.

Frivillighet skulle också öppna för fler kontraktsanställningar inom försvaret på det sätt som bl.a. nuvarande ÖB föreslagit. Viktiga behov som deltagande i internationella insatser och bättre beredskap skulle därmed tillgodoses.

Folkpartiet vill att regeringen tillsätter en utredning med sikte på att i fredstid avskaffa den allmänna värnplikten. Dock måste en pliktlagstiftning naturligtvis finnas i beredskap och snabbt kunna utfärdas i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. En bred rekrytering bör underlättas genom en mönstringsplikt omfattande såväl män som kvinnor.

I avvaktan på ett avskaffande av plikten är det en självklarhet att denna måste göras könsneutral. Skälen härför utvecklas i en särskild motion från Folkpartiet.

10 Beredskapen är inte god

I ovanstående avsnitt har den militära beredskapen kritiserats. Kritiken är berättigad från två helt olika utgångspunkter. När det gäller lejonparten av insatsorganisationens förband är den helt enkelt onödigt hög. Priset för att med något eller ett par års varsel sätta omfattande förband på stridsfot har ingen motsvarande nytta med nuvarande hotbild. Här har regeringen nyligen beslutat om sänkningar av beredskapen, vilket synes helt riktigt.

Samtidigt har studier, inte minst från FOI:s sida, visat att beredskapsbristerna i det korta perspektivet är påfallande stora. Under delar av året finns naturligtvis inneliggande grundutbildningsomgång att tillgå, men det operativa värdet av denna resurs, särskilt under det inledande utbildningsskedet, är diskutabelt. Vid andra tider då grundutbildningen är mycket begränsad, är landet mycket utsatt, åtminstone när det gäller markstridskrafter. Det enda som i praktiken kan användas för att komplettera den ständigt pågående luft- och sjöberedskapen är hemvärnet. Även denna organisation har emellertid allvarliga brister när det gäller bemanning och utbildningstillstånd.

Inom ramen för ett system med kontraktsanställda finns möjligheten att komplettera bristerna såvitt avser den kortsiktiga beredskapen. Utan att gå in på detaljer är det uppenbart att hemvärnet inte ensamt kan utgöra en tillräcklig resurs i detta sammanhang. Här krävs en nationell eller flera regionala resurser med hög rörlighet för att minska vår sårbarhet i det kortsiktiga och omedelbara perspektivet.

11 Försvarsbeslutet 2004

Som en förberedelse för nästa försvarsbeslut har Försvarsberedningen i yttrande till regeringen velat utreda tre olika ekonomiska nivåer. Rätteligen borde dessa relatera till den ekonomiska nivå som angavs i föregående försvarsbeslut, men en majoritet av beredningen ville, föga överraskande, utgå från den ram som gällt för innevarande budgetår.

Folkpartiet liberalernas linje kan, med stöd i vad som angivits ovan, sammanfattas på följande sätt: Aktuell hotbild ger, oaktat ökade ambitioner på området för internationella insatser och vissa höjningar av den omedelbara beredskapen, utrymme för anslagsminskningar. Detta innebär ytterligare nedläggningar av främst utbildningsförband. En bättre politisk styrning och uppföljning i kombination med en förstärkt ekonomisk och administrativ kompetens i främst försvarsledningen skall, tillsammans med ett reformerat system för utbildning och krigsplaceringar, ge en om inte förbättrad, så i alla fall oförändrad försvarsförmåga.

Vilka förband som läggs ned bör uteslutande styras av ett övergripande, nationellt försvarsintresse. Främst är det rekryterings-, beredskaps- och övningsaspekter som blir styrande.

När antalet förband fortsätter att minska måste stordriftsfördelarna väga tungt. Utvecklingen mot samlade garnisoner innefattande flera olika vapenslag och vapengrenar bör fortsättas och renodlas. Detta ger avsevärda fördelar med avseende på kostnader för lokaler, underhåll och andra stödfunktioner. Samtidigt ges naturliga förutsättningar för viktig samövning och samverkan mellan olika sorters förband.

Mot bakgrund av våra storstäders strategiska intresse, både för oss och en tänkt fiende, är det naturligt att den framtida lokaliseringen nära ansluter till våra större befolkningscentra. Det ger även direkta ekonomiska fördelar, bland annat från utbildnings- och rekryteringssynpunkt. Vissa andra strategiska områden, som t.ex. övre Norrland och Gotland, måste beaktas särskilt ur beredskapssynpunkt, vilket inte nödvändigtvis kräver närvaro av fredstida utbildningsförband.

Beträffande luft- och sjöstridskrafter är bundenheten till strategiskt intressanta områden mindre, främst beroende på dessa förbands snabbhet och stora operationsområden. Här väger andra hänsyn, som geografiskt central placering, lokalt kostnadsläge och tidigare gjorda investeringar, tyngre.

12 Internationella insatser

Även om de internationella insatserna inte ensamma kan motivera förekomsten av ett omfattande nationellt försvar är de en viktig angelägenhet för landet humanitärt samt utrikes- och säkerhetspolitiskt. De erfarenheter som Försvarsmaktens personal vinner genom deltagande i sådana operationer har också stor betydelse för den egna försvarsförmågan. Därtill skall naturligtvis de investeringar som gjorts i det militära försvaret om möjligt också tas tillvara i andra viktiga sammanhang.

Med hänsyn till de vitt skilda politiska intressen som gör sig gällande ifråga om internationella insatser kan det diskuteras om de skall finansieras via försvarsanslaget eller de anslag över vilka Utrikesdepartementet förfogar. Risken med den nuvarande ordningen är att insatserna utformas av de resurser som försvaret vid varje tidpunkt kan ställa till förfogande, istället för av de egentliga behoven. Det kan leda till att sammansättningen inte blir optimal för uppgiften och till slöseri med skattemedel.

I sammanhanget är det viktigt att understryka att om Utrikesdepartementet blir beställare av internationella missioner måste det nuvarande anslaget i sin helhet föras över från Försvarsmakten. Anslaget skall hållas väl avskiljt från t.ex. biståndsanslaget. Risken för att biståndspengar används till väpnade internationella insatser måste elimineras. Frågan bör göras till föremål för en ny utredning.

Samtidigt vidhåller Folkpartiet liberalerna att om riksdagen likväl uttalar att internationella insatser skall ligga kvar under utgiftsområde 6 så skall medlen brytas ut och läggas i ett särskilt anslag. Dels därför att detta underlättar riksdagens kontroll och uppföljning av medelshanteringen (se ovan), dels därför att både verksamheterna och de intressen som styr dem i grunden är olika.

Med anledning av Sveriges allt större engagemang i alltfler operationer bör anslaget emellertid snarast ses över. De ständiga ad hoc-lösningar som blir nödvändiga i samband med beslut om enskilda missioner är otillfredsställande. Redan i budgeten bör reserveras medel som gör det möjligt att uthålligt ha personal utomlands till en omfattning av minst 1 500 soldater.

Rutinerna för rekrytering, utbildning och sammansättning av förband för internationella operationer måste också ses över. Uppgiften att sätta upp enheter till utländska missioner skall inte ges till samtliga förband. Så långt möjligt bör sammansättningen av förbanden präglas av kontinuitet. Det gäller särskilt för meniga och lägre officerare. En större fasthet i organisationen medger också ökad långsiktighet när det gäller utrustningen av förbanden. Erfarenheten talar för att materielinköpen emellanåt blivit mer kostsamma än nödvändigt till följd av brådskan.

13 Materielanskaffning

Folkpartiet liberalerna anser Sverige moget för medlemskap i försvarsalliansen Nato. Ett uppgivande av den formella alliansfriheten minskar det redan begränsade försvarsnationella intresset av en omfattande och allsidig, svenskt lokaliserad försvarsindustri. Däremot är naturligtvis det närings- och handelspolitiska intresset fortfarande stort.

Företrädare för försvarsindustrin, som alltmer hamnat i utländska händer, hävdar att svenska exportmöjligheter av försvarsmateriel är beroende av att vårt försvar beställer och använder dess produkter. Om inte vi själva köper kommer ingen annan heller att göra det. Det är möjligt att sådana aspekter i någon mån kan motiveras av handels- eller sysselsättningspolitiska skäl. Men försvarspolitiskt saknar intresset en sådan dignitet att vi därför skulle ta på oss särskilda kostnader. I den mån försvarsindustrins intressen tydligt sammanfaller med försvarets skall naturligtvis samarbete och samverkan ske, men i övrigt bör Försvarsmakten och FMV förutsättningslöst välja de ekonomiskt mest fördelaktiga alternativen.

I allt större utsträckning bör avtal om materielanskaffning syfta till produktutveckling och framtagande av prototyper med optioner för beställning av serier. Även om detta kan vara kostsamt är det många gånger bättre än att beställa fordon och vapen för vilka egentligt behov saknas.

Marknaden för försvarsmateriel är köparens marknad. Detta måste utnyttjas bättre. Det torde också vara allmänt bekant att den materiel som Försvarsmakten idag förfogar över för mycket återspeglar den inhemska försvarsindustrins sortiment och för lite våra specifika behov. Här återstår mycket att göra.

14 På lika villkor

Förr skulle det civila stödja militären, nu är det tvärt om! Detta yttrande tillskrivs den förre norske statsministern Kåre Willoch när han 1998 blev ordförande i det norska Sårbarhetsutvalget.

Detta uttalande skulle mycket väl också kunna gälla det svenska totalförsvarssystemet, som fick sin fasta form under det kalla krigets 50- och 60-tal, då det var en självklar utgångspunkt att flertalet civila samhällsverksamheter i all sin planering skulle understödja det militära försvaret. All förberedande civil beredskapsplanering utgick från de militära antagandena och planerna. Det väpnade angreppet var i princip det enda seriösa hot som då var planeringsgrundande. Allt tänkande och alla planeringsdirektiv emanerade från Försvarsmaktens studieorganisation. I dag är hotbilden och inte minst vår sårbarhet den rakt motsatta.

Under 90-talets uppbrottstid från den gamla hotbilden kom diskussioner om en helhetssyn i samutnyttjande av civila och militära resurser alltmer i fokus. Vi skattebetalare skulle slippa betala samma sak två gånger. Efter ett slag blev en intressekonflikt uppenbar mellan de civila och militära myndigheterna. Med en stark dominerande yttre hotbild kunde de förra finna sig i att inom ramen för s.k. höjd beredskap i många frågor vara underställda en annan myndighet – Försvarsmakten – men när de fredstida hotbilderna och gråzonsproblematiken kom alltmer i fokus började det tidigare så solida totalförsvarssystemet krackelera.

Under fred handlade det ju om helt andra avvägningar som många civila myndigheter menade att Försvarsmakten inte hade med att göra. Det tämligen homogena totalförsvarssystemet med sina väloljade övningar och kollektiva samsyn föll alltmer i träda. Hotbilderna som föranledde höjd beredskap upplevdes som alltmer främmande, varför en närmast binär uppdelning mellan detta å ena sidan och den upplevda normala fredstida verksamheten utan militära hot å den andra sidan blev följden.

Den utomlands beundrade flexibla totalförsvarsmodellen i Sverige, med samverkan mellan myndigheter i sida under krig och krigsfara, visade sig var mycket rigid när det gäller hotmässigt djup. Klyftan mellan totalförsvarets militära och civila delar vidgades. Det militära försvaret fokuserade alltmer på det väpnade angreppet och internationella operationer bygda på ny teknik, med följd att samverkanstanken med det civila försvaret kom alltmer i skymundan. De civila delarna reformerades genom bl.a. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen och den efterföljande propositionen med omvandlingen av ÖCB till Krisberedskapsmyndigheten, åtgärder för att klara nya IT-hot, m.m.

Sveriges konstitutionella system med rötter i Axel Oxenstiernas reform har ibland angetts som det stora hindret för att anpassa vår beredskap på ett mer ändamålsenligt sätt. Här avses att ingen myndighet har direktivrätt gentemot en annan myndighet ens för enskilt specifika situationer som berör flera myndigheter och sektorer (jmf s k lead agency i USA). I Sverige är varje myndighet endast skyldig att ta order genom kollektiva regeringsbeslut, vilket skapar problem när det uppstår behov av planering för tvärsektoriella hot.

Händelserna den 11 september i New York uppmärksammade den amerikanska administrationen på hur de olika stuprörsmyndigheterna inte klarar upptäckt och samordning av viktiga problem. Ett led i att försöka överbrygga detta är tillskapandet av departementet för inrikes säkerhet, men hur väl detta lyckas återstår ännu att se. För svenskt vidkommande finns det anledning att uppmärksamma frågan om samordning mellan Försvarsmakten å en sidan och de s.k. blåljusmyndigheterna å andra sidan ifråga om utvecklingen av NBF och anskaffningen av nytt kommunikationssystem för de civila myndigheterna.

15 September

Terrordåden mot WTC och Pentagon blev också en väckarklocka kring problematiken med den strikta lagregleringen mellan civilt och militärt i de svenska beredskapsförfattningarna, där endast en identifierad statlig aktör ansågs kunna initiera en svensk militär försvarsreaktion. Enligt nuvarande rättstolkning är det endast polisen som hade haft befogenhet att ingripa i en motsvarande situation över Stockholm – en polishelikopter hade ju dock inte räckt långt. Justitierådet Johan Munck föreslår i sin utredning om behov av svenska åtgärder bl a en förändring av detta regelverk.

Den alltmer förändrade hotbilden med terrorister av al-Qaida-typ och hot mot informationssamhället ställer helt nya krav på samhällelig beredskap och principer för militärt och civilt resursutnyttjande. Beträffande massförstörelsevapen så har redan vissa åtgärder vidtagits – bl a en gemensam civil och militär NBC-skyddsenhet i samverkan med FOI. Kraven på civil och polisiär ledning bör vara den avgörande principen vid särskilda händelser – inte att det måste vara civila och polisiära resurser.

Dock är det många områden som kräver reformering, vilket bl.a. påpekats av Johan Munck. Det handlar om en omstrukturering av Säkerhetspolisen till en civil säkerhetstjänst som bättre kan fokusera på de nya hoten, mer av militär bearbetning av terroristunderrättelser av militära underrättelsetjänsten – vilken har större resurser än Säpo att följa läget utanför Sverige, samverkan mellan den polisiära Nationella insatsstyrkan och den militära Särskilda skyddsgruppen vid terroristsituationer m.m.

Det är positivt att regeringen nu i budgetpropositionen återför diskussionen och begreppen rörande informationsoperationer och skyddet mot detta till att vara överordnat det mer tekniskt inriktade begreppet informationssäkerhet. Härigenom återförs behovet av en kritisk inställning till olika företeelser i det nya mediesamhället där olika riktade opinionspåverkande metoder och åtgärder används internationellt för att stödja specifika nationella mål och kampanjer.

Den övriga nyordning i den civila försvarsstrukturen som infördes i år där den s k fyrklövern – Krisberedskapsmyndigheten, Post- och telestyrelsen, FMV och Försvarets radioanstalt – fick nya specificerade roller på informationssäkerhetsområdet, borde också kompletteras med Styrelsen för psykologiskt försvar.

Regeringens förnyade insikt om att risken för informationskrigföring och informationsoperationer inte får underskattas och att Krisberedskapsmyndigheten bör få en större roll i skyddet mot detta, är ett steg framåt. Detta eftersom riksdagen ända sedan 1995 i olika former efterlyst en klarhet rörande synen på ansvarsfrågorna i detta sammanhang.

Stockholm den 7 oktober 2003

Allan Widman (fp)

Heli Berg (fp)

Runar Patriksson (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Försvarsutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15
Yrkanden (15)