Forum för levande historia bör läggas ned

Motion 2007/08:Kr240 av Max Andersson (mp)

av Max Andersson (mp)
mp657

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att myndigheten Forum för levande historia bör avvecklas.

Motivering

Statlig opinionsbildning är ett verktyg som kräver gott omdöme. I ett demokratiskt samhälle utgår makten från medborgarna, och det är inte helt opro-blematiskt att staten berättar för medborgarna vad de ska tycka. Statlig opinionsbildning kan fylla en positiv roll i många enskilda fall, framför allt när det gäller okontroversiella frågor och när det gäller att förhindra att människor kränks, men även i sådana fall måste den bedrivas med eftertanke.

Det kan nämligen vara frestande för makthavare att begagna sig av statsapparatens auktoritet och ekonomiska resurser för att gynna den åsikt de själva företräder – och jag övertygad om att mitt eget parti inte heller är immunt mot denna frestelse. Bedömningen om huruvida en viss åsikt är lämplig för statliga propagandainsatser är sannolikt starkt beroende av om man delar åsikten eller ej.

Statlig opinionsbildning äger rum i en gråzon där man måste göra en avvägning mellan nytta och lämplighet, och gränsdragningsproblemen kan ibland vara svåra. Det är just därför som statlig opinionsbildning måste kombineras med eftertanke och försiktighet.

När det gäller politiska frågor är det inte statens uppgift att övertyga medborgarna om makthavarnas åsikter.

Statlig opinionsbildning som bedrivs på ett olämpligt sätt gör mer skada än nytta, eftersom den fräter på demokratins fundament – principerna om statsmakternas neutralitet och att medborgarna står över staten.

Forum för levande historia grundades år 2003 och enligt regeringens regleringsbrev har myndigheten i uppdrag att främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. På sin hemsida skriver myndigheten att den vill påverka framtiden genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia.

Syftet är alltså gott, även om det är svårt att bedöma om verksamheten är effektiv. Myndigheten hymlar inte med att det är fråga om opinionsbildning i politiskt syfte. I praktiken har det hittills handlat om att bekämpa nazismen, och med tanke på de politiska mord som utförts av nazister i Sverige de senaste åren är det svårt att hävda annat än att den potentiella nyttan överstiger den eventuella olämpligheten. I en demokrati kan inte staten föreskriva för medborgarna vad de ska tycka, men det demokratiska samhället har rimligen rätt att försvara sig genom att sätta strålkastarljuset på saker som hänt i det förflutna.

På senare tid har dock verksamheten breddats på ett sätt som kan ifrågasättas. Till exempel har man publicerat en undersökning med titeln Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige som drog den förvånande slutsatsen att 36 procent av svenska folket skulle ha en delvis ambivalent inställning till judar. Undersökningen har fått hård kritik för grundläggande vetenskapliga brister och för att blanda samman kritik av staten Israels agerande med antisemitism. Bland dem som kritiserat rapporten finns bl.a. professorerna i statsvetenskap Ulf Bjereld och Peter Esaiasson.

Det är mänskligt att fela, men när en statlig myndighet begår ett misstag bör den erkänna det. Forum för levande historia har dock hittills stått fast vid rapporten.

Redan vid myndighetens inrättande diskuterades det om det verkligen skulle vara lämpligt att enbart inrikta myndighetens verksamhet på att upplysa om Förintelsen. Det fanns t.ex. remissinstanser som ansåg att man även skulle upplysa om kommunistiska brott, den västerländska kolonialismen och den transatlantiska slavhandeln. Inte heller har man gjort några ansträngningar för att upplysa om t.ex. den katolska kyrkans brott mot mänskligheten genom århundradena eller folkmordet på armenierna.

Historien är full av övergrepp som man bör känna till för att kunna begripa världen i dag, och frågan om vilka övergrepp som man väljer att lyfta fram är i grund och botten politisk. Efter den borgerliga valsegern hösten 2006 har den nya regeringen bestämt i ett regeringsbeslut, 111:40, att Forum för levande historia även ska göra särskilda ansträngningar för att upplysa om kommunismens brott mot mänskligheten. Det är lätt att motivera särskilda insatser för att motverka nazismen, men på vilket sätt utgör kommunismen ett hot i Sverige i dag?

Det har regeringen inte lyckats förklara. Kommunismen är i dag en död ideologi, och den utgör inte längre något hot. De kommunistiska diktaturerna i Östeuropa har fallit och de kommer aldrig mer att återuppstå. Kina är fortfarande en diktatur, men man kan knappast kalla den kommunistisk. Även där är diktaturens dagar förhoppningsvis räknade.

Så varför ska vi då lägga skattemedel på en statlig upplysningskampanj om just kommunistiska brott? De kommunistiska staternas brott är välkända och tillhör redan allmänbildningen. Men de brott som utförts eller begåtts med stöd av västvärldens demokratier är inte alls lika välkända. Hur många svenskar vet att folkmordet på Östtimor begicks med stöd av USA? Hur många vet att Frankrike hjälpte till att beväpna hutumilisen som utförde folkmordet i Rwanda? Hur många svenska ungdomar är i dag medvetna om att USA och Storbritannien gav stöd åt Sydafrikas aphartheidregim till långt in på åttiotalet?

Historieskrivning är i högsta grad en politisk verksamhet. Och frågan om vad man väljer att glömma är politisk även den. Men är inte de brott som utförts av demokratier minst lika viktiga att minnas som de brott som utförts av diktaturer? Det är lätt att fördöma diktaturernas brott, men det är ännu lättare att glömma bort att även demokratier kan handla avskyvärt.

Kunskap om historien är visserligen viktigt, men frågan är om det inte är ännu viktigare att förbättra medborgarnas kunskaper om brott som fortfarande pågår? En stor del av mänskligheten styrs fortfarande av diktatorer, men även demokratiska stater i dagens värld ägnar sig i dag åt storskalig tortyr, invasioner och övergrepp mot civil­befolkning. Jag ser dock inget skäl för statliga propagandakampanjer på detta område. Det är frågor som bör diskuteras i den normala politiska diskussionen, och det är där de hör hemma.

Det är inte heller nödvändigt att i dag bedriva en statlig propagandakampanj mot Sovjetunionens brott mot de mänskliga rättigheterna. Sovjetkommunismen var avsky­värd, men den är död och den kommer aldrig att återuppstå.

Det tycks mig som om regeringens syfte handlar mer om partipolitik än om att vårda det allmänna historiemedvetandet. I praktiken handlar kampanjen om att motarbeta dagens vänsterparti. Vänsterpartiet har visserligen en hel del att skämmas för i sitt förflutna, men det är partiet ju inte ensamt om. Och i anständighetens namn får man väl ändå erkänna att det var länge sedan och att det har bättrat sig sedan dess. I dagens läge kan jag inte se att en statlig kampanj i syfte att motverka Vänsterpartiet är motiverad.

Forum för levande historia skriver på sin hemsida att det är en ovanlig myndighet, en kunskaps- och kulturinstitution som saknar direkt motsvarighet någonstans i världen.

Det är inte särskilt konstigt att det inte finns någon motsvarighet i andra länder. Statligt styrd kampanjverksamhet på historiens område kan möjligen motiveras i särskilda fall men utgör ändå ett underligt inslag i ett demokratiskt samhälle. Det finns en obehaglig risk att den glider över i politisk propaganda.

Så vitt jag kan bedöma har detta redan skett. Den borgerliga regeringen har i praktiken beslutat omvandla Forum för levande historia till ett partipolitiskt instrument. Det är en oroande utveckling. Risken är också stor att de övertramp som sker successivt vidgar gränserna för i vilken utsträckning regeringen kan använda statens resurser för att bedriva politisk propaganda.

Regeringens beslut innebär att nackdelarna med denna myndighet nu överväger. Forskningen om dessa viktiga historiska frågor bör inte bedrivas av en politisk myndighet. Den uppgiften hör rätteligen hemma i forskarsamhället, och universitet och högskolor har en viktig roll i kunskapsspridningen. Skolans historieundervisning har en viktig roll som inte nog kan understrykas.

Men jag tror inte att det historiska minnet är i behov av en särskild statlig myndighet. Dess existens innebär en frestelse till missbruk som vi inte kan vara säkra på att de politiska makthavarna kommer att kunna motstå. Jag är långt ifrån ensam om att se problemen med detta. Även Dagens Nyheters ledarsida har i sin huvudledare Levande, inte statlig historia den 23/11 2006 uttryckt stark skepsis mot att bedriva verksamheten i myndighetsform. Enligt min mening har Forum för levande historia spelat ut sin roll och den bör därför avvecklas.

Stockholm den 1 oktober 2007

Max Andersson (mp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Kulturutskottet

Händelser

Inlämning: 2007-10-02 Hänvisning: 2007-10-16 Bordläggning: 2007-10-16
Yrkanden (1)