Funktionshindrades rättigheter

Motion 2004/05:So397 av Erik Ullenhag m.fl. (fp)

av Erik Ullenhag m.fl. (fp)

Sammanfattning

Den som är funktionshindrad ska inte handikappas av sitt funktionshinder utan samhället måste byggas så att alla kan få makt över sina liv. Det har alltid varit ledstjärnan för Folkpartiet liberalernas politik och det var bakgrunden till att vi i regeringsställning drev fram en kraftig förbättring av de funktionshindrades situation.

De senaste tio åren har varit förlorade år vad gäller vägval i handikappolitiken. Efter årtionden med viktiga framsteg för funktionshindrades rättigheter började en smygande försämring.

Många funktionshindrade lever i ofrivillig isolering - de kan inte ta sig ut och röra sig på offentliga platser på det sätt som de som inte har ett funktionshinder kan. Den fysiska tillgängligheten när det gäller byggnader, offentliga utemiljöer och allmänna kommunikationer är fortfarande alldeles för dålig i Sverige. Trots att vi tar ut världens högsta skatter i Sverige klarar vi inte att skapa ett offentligt rum för alla. Trots målet att handikappanpassningar ska vara uppnådda till år 2010 och lagen från år 1979 om kollektivtrafikens anpassning, klarar vi inte ens att genomföra det som brukar kallas enkla åtgärder i befintliga anläggningar, såsom ramper, avfasade trottoarkanter och liknande. Målen finns men det händer inte särskilt mycket.

Förändring är nödvändig. I denna motion presenteras följande för att se till att skapa ett samhälle där den funktionshindrade inte handikappas.

  • Skärp lagstiftningen så att bristande tillgänglighet för funktionshindrade ska kunna ses som diskriminering - det är rimligt att ställa krav på oss alla, för att alla ska kunna gå på restaurang och på bio samt kunna röra sig fritt.

  • Skapa ett statligt stimulansbidrag för handikappanpassing - dagens politik där löften om anpassning inte ska kosta något fungerar inte.

  • Erbjud en nationell tillgänglighetsguide av norsk modell.

  • Värna och utveckla handikappreformen - staten skall ta över det ekonomiska ansvaret för personliga assistenter.

  • Se över bidragssystemet till handikapporganisationerna. Systemet är fortfarande dåligt anpassat för organisationer som företräder små grupper av funktionshindrade.

  • Gör kollektivtrafiken tillgänglig även för synskadade.

  • Skapa möjligheter för funktionshindrade att använda taxi i stället för färdtjänst.

  • Funktionshindrade barn ska kunna välja skola fritt och därutöver ha rätt till hjälpmedel.

  • Se över de synskadades situation vad gäller rehabilitering och underlätta möjligheterna för dem vid läsning av talböcker och tidningar.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Innehållsförteckning3

Förslag till riksdagsbeslut4

Bristande tillgänglighet är diskriminering5

En tillgänglighetsreform5

Nationell tillgänglighetsguide6

Att värna och utveckla handikappreformen6

Bidragen till handikapporganisationer7

En kollektivtrafik - även för synskadade8

Rullstolstaxi i stället för färdtjänst8

Rätt att välja skola och få hjälpmedel9

Behov för synskadade9

Synskaderelaterad rehabilitering9

Taltidningsmottagare för synskadade10

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagstiftningen skall skärpas så att bristande tillgänglighet för funktionshindrade skall kunna ses som diskriminering.

  2. Riksdagen anvisar för budgetåret 2005 under utgiftsområde 9 på nytt anslag, Stimulansbidrag till anpassning av byggnader m.m. för funktionshindrade, 250 000 000 kr.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell tillgänglighetsguide för Sverige.

  4. Riksdagen begär att regeringen beslutar om ett tilläggsdirektiv där det klart framgår att staten skall ta det ekonomiska ansvaret för personliga assistenter.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av bidragen till handikapporganisationerna.

  6. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn vad gäller ansvarsfördelningen för ledsagare.

  7. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur taxifordon kan handikappanpassas till år 2010.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskaper om funktionshindrade i lärarutbildningen.2

  9. Riksdagen begär att regeringen i ett regleringsbrev till Socialstyrelsen påtalar behovet av nationella riktlinjer för vård av synskadade.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Taltidningsnämnden.3

1 Yrkande 7 hänvisat till TU.

2 Yrkande 8 hänvisat till UbU.

3 Yrkande 10 hänvisat till KU.

Bristande tillgänglighet är diskriminering

Att ha tillgänglighet till offentliga platser såsom bankomater, vallokaler och kollektivtrafik får inte bara stå som rekommendationer i lagar och förordningar. Det måste bli ett krav att samhället förbjuder otillgänglighet. Diskrimineringskommittén har fått i tilläggsdirektiv att utreda huruvida otillgänglighet kan vara grund för diskriminering. Liknande lagstiftning finns redan i länder som Australien, England, USA och Sydafrika.

Fördelen med en stark antidiskrimineringslagstiftning är att den leder till att krav ställs på näringsidkare och andra på att olika verksamheter ska vara tillgängliga för alla. Exempelvis innebär den amerikanska lagstiftningen att en enskild som inte kan komma in på en restaurang på grund av bristande funktionshinder kan stämma restaurangägaren och få ut skadestånd. Tankegången är enkel - vi måste alla betala någon krona mer för restaurangbesöket för att alla ska kunna gå på restaurang.

Den amerikanska lagstiftningen har visat sig vara mycket effektiv. Trots att vi tar ut världens högsta skatter i Sverige är tillgängligheten för den som är funktionshindrad betydligt bättre i New York än i Stockholm.

Det amerikanska rättssystemet vilar på en annan tradition än det svenska, bland annat genom att vi har betydligt lägre skadeståndsnivåer i Sverige än i USA. Skadestånd på amerikansk nivå ska inte införas i Sverige men däremot bör lagstiftningen ändras efter amerikansk förebild så att bristande tillgänglighet rättsligt ska kunna bedömas som diskriminering. Detta ska självfallet inte innebära att mindre företagare döms för diskriminering när den bedrivna verksamheten inte är möjlig att handikappanpassa. Lagstiftningen ska ta sikte på situationer när det med enkla medel är möjligt att göra en verksamhet tillgänglig för alla och om så inte sker ska ansvar för diskriminering kunna ådömas den som bedriver verksamheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

En tillgänglighetsreform

Riksdagsbeslutet som ställer upp målet om en genomförd handikappanpassning till år 2010 låter bra, men funktionshindrade vet att väldigt lite händer som skulle medföra att målen uppnås.

Förklaringen till att anpassning inte sker är enkel. Regeringen har, med stöd avbreda majoriteter i riksdagen, hållit hårt på att kommuner, fastighetsägare och andra ska genomföra ombyggnader i snabb takt utan några statliga stimulansbidrag eller andra bidrag. Det är inte realistiskt att sätta upp höga mål om anpassning men samtidigt hävda att anpassningen inte får kosta något.

För att tillgänglighet ska bli en verklighet i vardagen krävs att det finns både morot och piska för de relevanta beslutsfattarna. Trots detta använder sig regeringen enbart av piska, den så kallade ansvars- och finansieringsprincipen har fått stelna från tumregel till dogm.

Vår bedömning är klar: utifrån de beräkningar som Boverket tidigare har utfört och den nuvarande situationen på byggmarknaden, kan konstateras att det behövs fem år med ett statligt stimulansbidrag på i genomsnitt en halv miljard per budgetår, för att uppnå det mål om tillgänglighet som har satts upp för år 2010.

Tidigare har detta förslag om ett femårigt stimulansbidrag flera gånger avslagits av riksdagen, och en ny politik är i denna fråga därmed möjlig först från år 2005, med ikraftträdande andra halvåret. I Folkpartiet liberalernas budgetalternativ ingår liksom tidigare ett nytt anslag för detta ändamål, med 250 miljoner kronor för budgetåret 2005 och 500 miljoner kronor för vart och ett av åren 2006 och 2007. Detta bör riksdagen som sin meningen ge regeringen tillkänna.

Nationell tillgänglighetsguide

I vårt grannland Norge finns en nationell tillgänglighetsguide, som underlättar både resplanering och spontanresande för personer med funktionshinder. Reseguiden har tagits fram av handikapporganisationerna i samarbete med berörda myndigheter och med stöd av offentliga medel. Varje resmål i guiden anges med tillgänglighetssymboler avseende såväl inomhus- som utomhusmiljö. Till exempel tillgång till handikapparkering, möjligheter att komma till en badplats, hiss eller trappor till sevärdheter och matställen, handikapptoalett etc.

I Sverige finns tillgänglighetsguider i vissa kommuner men ingen samlad för hela landet. Detta är en brist och ett hinder för både längre semesterresor och annat resande för funktionshindrade. Sverige borde, i likhet med Norge, kunna erbjuda en nationell tillgänglighetsguide. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Att värna och utveckla handikappreformen

Handikappreformen med rätten till personlig assistans till personer med funktionshinder innebar en frihetsrevolution för dem som fick hjälpen. Den gav tusentals funktionshindrade möjligheten att ta makten över sina egna liv och leva självständigt.

Men redan våren 1996 började försämringen av handikappreformen, då rätten till personlig assistans skars ned. De farhågor Folkpartiet liberalerna förde fram inför det riksdagsbeslutet visade sig dessvärre välgrundade. Många funktionshindrade fick sin rätt till personlig assistans omprövad. En annan konsekvens blev att flera försäkringskassor skickade över ansvaret till kommunerna och alltså gjorde en snävare bedömning än tidigare. Även möjligheterna att kombinera personlig assistans med andra insatser enligt lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) i skola och förskola inskränktes. LSS innebär bestämmelser om insatser för personer med till exempel utvecklingsstörning, begåvningsmässiga funktionshinder eller andra varaktiga psykiska eller fysiska funktionshinder som inte uppenbart beror på normalt åldrande.

Staten borde ta på sig ett kostnadsansvar som nu har lagts på kommunerna. En del av inskränkningarna i handikappreformen var att kostnadsansvaret för de 20 första assistanstimmarna enligt lagen om assistansersättning (LASS) vältrades tillbaka på kommunerna. Lagen innebär att den som omfattas av LSS i vissa fall kan få rätt att för sin dagliga livsföring få assistansersättning för personlig assistans för sina grundläggande behov under ett visst antal timmar per vecka. Beslutet om att vältra tillbaka kostnaderna på kommunerna var ett mycket olyckligt beslut. För de människor som berördes innebar det att en återgång delvis skedde till situationen före handikappreformen - då de var beroende av den enskilda kommunens välvilja samtidigt som insatserna skilde sig åt mellan kommunerna.

Systemet med personlig assistans bör alltså så snart som möjligt, i den del det nu är kommunalt, föras över från kommunerna till staten. Vidare bör även ett statligt kostnadsansvar för LSS utredas. En verksamhet som är så reglerad som LSS bör inte finansieras med kommunala skattepengar, då det i praktiken inte finns någon möjlighet att kommunalt påverka kostnaderna för LSS.

Folkpartiet liberalerna föreslår att den utredning som nu är tillsatt får tilläggsdirektiv där det klart framgår att staten ska ta det ekonomiska ansvaret för personliga assistenter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Bidragen till handikapporganisationer

Det bidragssystem för handikapporganisationer som på regeringens förslag infördes år 2000 har visat sig ge minskat stöd till många handikapporganisationer. Bidragssystemet är fortfarande i dag dåligt avpassat för organisationer som företräder små grupper av funktionshindrade och deras anhöriga.

Flera sådana handikapp-, patient- och anhörigorganisationer har nybildats på senare år. De handikapp och sjukdomar som är bakgrunden till deras verksamhet ligger ofta långt vid sidan av de större, äldre och mer etablerade organisationernas verksamhet. Den vetenskapliga utvecklingen har inneburit att fler sjukdomar och funktionshinder än tidigare är kända och föremål för medicinska åtgärder på ett sådant sätt att nya grupper känner behov av att samlas i organisationer.

Dessa grupper är ofta ganska små. De har inga realistiska förutsättningar att kunna ha verksamhet på så många håll att de kan sägas vara rikstäckande. Men de kan ha stor betydelse för funktionshindrade och deras anhöriga. Att bidragssystemet gör det svårt för dessa grupper att få stöd är en betydande brist. Reglerna bör ändras så att de garanterar att små handikappgrupper inte ställs utanför.

Dessutom är avgränsningen av vad som räknas som stödberättigad handikapporganisation fortfarande för snäv. Det är inte godtagbart med bidragsvillkor som utestänger sådana föreningar som består av anhöriga till personer som själva har så dålig hälsa att de inte förmår vara aktiva i föreningar. Detta gäller inte minst föreningar som arbetar med demensfrågor, såsom Anhörigrådet och Demensförbundet.

Omläggningen av bidragssystemet år 2000 har inte inneburit någon långsiktigt godtagbar lösning. Att döma av budgetpropositionen har regeringen fortfarande inte för avsikt att ändra reglerna för att tillgodose den kritik vi här redogjort för.

Det behövs en översyn av bidragsreglerna och en sådan bör ske snarast. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

En kollektivtrafik - även för synskadade

För att kollektivtrafiken ska bli tillgänglig för synskadade krävs att ledsagningen fungerar. Det är en förutsättning för att personer med synskador ska ha möjlighet att göra de byten mellan tåg, buss, tunnelbana och flyg som ofta krävs för att nå resmålet.

Många synskadade uppger att de känner en stark oro för att resa kollektivt eftersom de inte vet om ledsagningen fungerar. Det kan resultera i att de inte når sitt resmål i tid och i värsta fall inte alls, vilket självklart upplevs som både kränkande och diskriminerande.

I dag erbjuder vissa trafikbolag ledsagning men andra inte. Det tycks inte finnas någon tydlig och klar ansvarsfördelning som följs.

Bristen på ett fungerande regelverk märks särskilt när det gäller byten mellan olika trafikoperatörer. Vanligt är att trafikbolagen ledsagar den synskadade resenären fram till den gräns där operatörens ansvarsområde tar slut. Därefter lämnas den synskadade att invänta nästa operatörs "övertagande" utan att veta om det finns någon där för att överta ansvaret. Att vissa trafikbolag inte anser sig ha resurser för att tillgodose resenärernas förväntningar är även det ett stort problem.

Unga Synskadade har tillsammans med Samtrafikens Stationskommitté tagit fram förslaget om så kallade neutrala stationsvärdar för att lösa det här problemet. Förslaget innebär i korthet en form för samverkan där stationsvärdarna samfinansieras mellan samverkansparterna.

Rätten att ha tillgång till samhället på lika villkor som seende individer är av stor betydelse för synskade individer. Folkpartiet liberalerna föreslår en översyn vad gäller ansvarsfördelningen för ledsagare och detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Rullstolstaxi i stället för färdtjänst

I riksdagsbeslutet från år 2000 om att landets kollektivtrafikmedel ska anpassas senast år 2010 för människor med funktionshinder, inkluderades inte taxitrafiken uttryckligen. År 2004 bestämde Vägverket i ett annat sammanhang att riksdagens beslut ska utökas till att omfatta taxitrafiken så att hela transportutbudet blir tillgängligt för människor med funktionshinder. I Storbritannien och Australien finns redan lagstiftning som kräver att nyinköpta taxibilar är anpassade på det sättet.

Fördelarna med att landets samtliga taxifordon anpassas för rullstolsburna kunder är att en stor del av dagens färdtjänstbussresor kan genomföras med vanlig taxi där den enskilde, med hjälp av samhällssubventioner, själv kan välja bland många konkurrerande företag. Detta ökar rörligheten och valfriheten hos funktionshindrade i framför allt yrkesför ålder och förbättrar deras möjligheter att delta i samhället på lika villkor, vilket visades i projektet "Taxi för alla" som genomfördes i Stockholms län under åren 2001-2002.

"Rulltstolstaxi", före detta "Taxi för alla" betyder att brukaren kan välja bland tre taxiåkerier med olika anpassade fordon med passagerarbilkänsla som gick i vanlig taxitrafik. Under projektperioden och 9 månader därefter hade brukaren samma kostnader för rullstolstaxi och färdtjänstbuss.

Nationalekonomen Stefan de Vylder, som utvärderat projektet ekonomiskt och kvalitativt, har funnit att det finns mycket som talar för att rullstolstaxi är ett mer kostnadseffektivt alternativ än färdtjänst. Mot den bakgrunden bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag om hur även en anpassning av taxifordon ska ske till år 2010, och detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Rätt att välja skola och få hjälpmedel

Rätten att välja skola ska vara lika självklar för elever med funktionshinder som för andra elever. Därför krävs att alla skolor anpassas till sådana elever.

Elever med funktionshinder måste ha rätt till hjälpmedel i skolan. Det kan till exempel handla om inlästa läroböcker till synskadade eller dyslektiker eller om datorer för personer med olika slag av funktionshinder. Ofta är det viktigt att dessa har tillgång till dator inte bara i skolan utan också i hemmet.

I lärarutbildningarna är det nödvändigt att kunskaper om funktionshinder förmedlas på ett tydligare sätt än i dag. Folkpartiet liberalerna vill att kunskaper om funktionshindrade ska ingå i målen för lärarutbildningen enligt examensordningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Behov för synskadade

Synskaderelaterad rehabilitering

Sedan år 1996 har Socialstyrelsen haft i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för personer med kroniska sjukdomar.

I Sverige drabbas varje år ca 13 000 personer av en synskada. Syncentralerna har till uppgift att erbjuda likvärdig och kunskapsbaserad rehabilitering. Synskadades Riksförbund (SRF) har haft samråd med landets alla chefer för syncentraler där de gemensamt har uppmärksammat behovet av nationella riktlinjer.

Riktlinjerna som gäller för rehabiliteringsprocessen för strokepatienter borde kunna tjäna som inspiration för riktlinjer för synskadades rehabilitering.

Folkpartiet liberalerna föreslår att regeringen i ett regleringsbrev till Socialstyrelsen påtalar behovet av nationella riktlinjer för vård av personer med grava synskador. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Taltidningsmottagare för synskadade

För 20 år sedan beslutade riksdagen om införande av ett ekonomiskt stöd till dagstidningar för att de skulle kunna göras tillgängliga för synskadade. Reformen hade ett mycket stort symbolvärde för att den öppnade möjligheten för synskadade att kunna läsa dagstidningar och därmed också ge synskadade tillgång till den samhällsdebatt som är så grundläggande för vår demokrati.

Dagstidningarna kan distribueras till de synskadade på två sätt, antingen via radionätet på kassett eller i elektronisk form. För att kunna läsa tidningen behöver synskadade en särskild utrustning för att ta emot tidningen och för att kunna läsa den. Cirka 80 dagstidningar är i dag tillgängliga för synskadade prenumeranter, vilka uppgår till ca 10 000 personer.

För de synskadade är det viktigt att slippa ha olika apparater i sin bostad för att kunna läsa olika slag av text.

Riksdagen bör enligt vad som ovan anförts se över möjligheterna för Taltidningsnämnden att medverka till att samma system kan användas, både för läsning av talböcker och för läsning av dagstidningar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Stockholm den 30 september 2004

Erik Ullenhag (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Marita Aronson (fp)

Gabriel Romanus (fp)

Mia Franzén (fp)

Linnéa Darell (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14
Yrkanden (10)