Gymnasieskolan

Motion 1996/97:Ub240 av Beatrice Ask m.fl. (m)

av Beatrice Ask m.fl. (m)
Inledning
Det är viktigt att Sverige har en gymnasieskola av hög
kvalitet och att eleverna är väl förberedda för vidare studier
eller för arbetslivet. Om den svenska gymnasieskolan och det
svenska samhället skall kunna möta de krav den
internationella kunskapskonkurrensen ställer måste all
utbildningsverksamhet sträva efter hög kvalitet i
undervisningen. Gymnasieutbildning är i dag en
nödvändighet för vidare studier och yrkesarbete. Att
gymnasieskolan svarar upp mot högt ställda krav är därför
viktigt. Att klara högt ställda krav på goda resultat för elever
med vitt skilda förkunskaper, intressen och förutsättningar är
en utmaning. Dagens gymnasieskola brottas med en rad
problem. I motionen presenterar vi förslag till ändringar.
Den nya gymnasieskolan
Den nya gymnasieskolan innebär att alla utbildningar är
treåriga och indelade i program med stort utrymme för lokala
grenar och individuella val. Samtliga nationella program
innehåller en gemensam kärna av allmänna ämnen. Detta
innebar stora förändringar för de yrkesinriktade
utbildningsvägarna som dels förlängts, dels tillförts en
ansenlig mängd undervisning i allmänna ämnen.
Gymnasieskolans utbildningar och ämnen bygger på kurser. Den bygger
inte på terminsindelad undervisning i ämnen. Kursutformningen ställer krav
på ökad flexibilitet i organisationen, samtidigt som möjligheterna att erbjuda
ett rikt kursutbud ökar. Eftersom gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen har en gemensam läroplan (Lpf 94) skapas också
förutsättningar för samverkan dem emellan.
Det råder ingen tvekan om att gymnasiebeslutet 1991 lett till en febril
aktivitet runtom i landet. Decentraliseringen innebar att utvecklingen kom att
gå i delvis olika banor i kommunerna. I samband med propositionen om en ny
läroplan för gymnasiet skrev den borgerliga regeringen om att öppna vägar
för "en mer kursutformad gymnasieskola" där utvecklingen skulle få styras
av skolorna själva snarare än av centrala direktiv. Hinder för kursutformning
togs bort, bl a gavs nya möjligheter för kommunerna att forma lokala
specialutformade program.
Det råder stor enighet om nödvändigheten av en god teoretisk grund i alla
utbildningar. Orsaken till omfattningen av kärnämnen, den gemensamma
kärnan, (ca 30 procent av undervisningstiden) var främst att
Socialdemokraterna ansåg att all gymnasieutbildning på ett nationellt
program skulle ge allmän behörighet till högskolan. Debatten före beslutet
handlade mycket om i vilken utsträckning en sådan strävan skulle gå ut över
undervisningen i specifika karaktärsämnen och huruvida alla elever skulle
kunna motiveras och klara högt ställda mål vad gällde de teoretiska ämnena.
Kritik mot den nya
gymnasieskolan
Den kritik mot förändringarna av gymnasieskolan som finns
gäller framför allt svårigheterna med en bredare intagning
samtidigt som kraven på resultat skärpts. Många hävdar att
de yrkesinriktade programmen blivit alltför teoretiska. Elever
har svårt att känna sig motiverade för studierna. Skälen till
detta är bl.a. att de saknar tillräckliga förkunskaper, att
studietakten upplevs som för hög eller att de teoretiska
kraven ställts för högt. Ett konkret exempel på svårigheterna
med de gemensamma kurserna är att 65 procent av eleverna
på HA-programmet ansåg ett gemensamt prov i matematik
"svårt eller alldeles för svårt", medan 50 procent av eleverna
på N-programmet ansåg provet "lätt eller alldeles för lätt".
Volymen på kärnämnena är något som vi ifrågasätter, dock
utan att känna någon glädje över problemet som är just det vi
moderater varnade för 1991.
Med facit i hand kan konstateras att många elever går på ett s k individuellt
studieprogram, därför att de inte når kunskapsmålen på ett nationellt program.
Det individuella programmet har på vissa håll fått dåligt rykte som
"uppsamlingsplats" för elever med studieproblem. Andra skolor har lyckats
göra programmet till en intressant valmöjlighet som ger alla elever ökade
möjligheter att klara en fullständig gymnasieutbildning.
Ett annat allvarligt problem är att många kommuner inte klarar av att skaffa
tillräckligt med arbetsplatser till APU (arbetsplatsförlagd utbildning). Det
innebär att många elever inte får den utbildning som riksdag och regering har
beslutat om och därigenom uppnår man heller inte programmålen i
gymnasieskolan.
Borgerliga förbättringar av
reformen
En anledning till de problem som uppstått i samband med
gymnasieskolans reformering är att arbetet gått "i fel
ordning". Det har inte gett tillräckligt utrymme för lärarna att
arbeta med allt det nya.
Den borgerliga regeringen fick ta över en reform som genomförts i omvänd
ordning. Det naturliga hade varit att både läroplaner, kursplaner och det nya
målrelaterade betygssystemet hade varit klara innan riksdagen fattade beslutet
om den nya gymnasieskolan 1991. Men den socialdemokratiska regeringen
hade bråttom och kunde inte ta sig tid till att genomföra reformen på ett
naturligt sätt. Därför är det inte konstigt att det uppstått ett smärre kaos i
många gymnasieskolor. Den borgerliga regeringen fick skyndsamt ta fram
både nya läroplaner och kursplaner och ett nytt betygssystem infördes. Därtill
genomfördes ett antal förbättringar av reformen såsom införandet av
specialutformade program, en ny variant av lärlingsutbildning, utbildning på
entreprenad, ökad kursutformning och en skolpeng för fristående
gymnasieskolor.
Socialdemokraterna har
inga lösningar
Många frågeställningar och problem möter skolledning,
lärare och elever dagligen ute i skolorna. Rapporter om
underkända elever i kärnämnena, bristande förkunskaper,
diskussion om betygskriterier, bristande information till
föräldrar och elever, antagningsregler till högskolan etc
möter oss ständigt vid skolbesök och i media. Vi hade
förväntat oss att regeringen skulle ta upp problemen i
budgetpropositionen och redovisat vilka åtgärder som
planeras. Det enda som regeringen anför är emellertid att
man avser att fortsätta följa och utveckla
gymnasieutbildningen. Regeringen talar också om att höja
kvaliteten i gymnasieutbildningen genom åtgärder på flera
plan och medverkan av flera aktörer som agerar samlat. Vad
man skall utveckla och hur står det inte en rad om!
Krav på grundskolan
I perspektivet av att Sverige måste höja den allmänna
utbildningsnivån är den avgörande frågan om den
grundläggande utbildningen har förutsättningar att med tiden
rätta till de brister som finns vad avser utbildningsnivån i ett
internationellt perspektiv. Kommer grundskolan och
gymnasiet att ge alla elever den stabila utbildningsgrund som
vi önskar? Vår bedömning är att det inte är självklart, trots
den tydlighet vad gäller mål, kommunernas ansvar osv som
finns i läroplaner och andra relevanta dokument.
Särskilt oroväckande är att ca 10 procent av eleverna lämnar grundskolan
utan fullständiga betyg och med otillräckliga kunskaper och färdigheter i
läsning, skrivning och räkning. Enligt vår mening borde debatten om
grundskolans längd handla mer om undervisningsresultaten än årsfixeringen.
Vi menar att alla elever skall ges möjlighet att uppnå kunskapsmålen innan de
lämnar grundskolan. Det innebär att flertalet elever kommer att tillbringa nio
år i grundskolan medan andra behöver längre eller kortare tid. Det väsentliga
är att den enskilde eleven är förberedd för studier i gymnasieskolan.
En mycket medveten åtgärd för att höja kraven på grundskolan är beslutet
om skärpta kunskapskrav för tillträde till ett nationellt program, vilket bl a
markerats av regeln om godkända betyg i svenska, engelska och matematik.
För de elever som inte uppnår dessa mål i grundskolan skall det ges
preparandutbildning inom ramen för det individuella programmet. Vilka
effekter detta får går i dag inte att säga eftersom genomförandet sker först
nästa år. Däremot vet vi att många elever placeras inom det individuella
programmet.
Särskilt viktigt vid tillträde till gymnasieskolan är att eleverna har goda
kunskaper i svenska. Detta är en förutsättning för att de skall kunna
tillgodogöra sig undervisningen. Vår uppfattning är att undervisningen i
svenska som andra språk skall syfta till att så fort som möjligt bibringa
eleverna sådana kunskaper att de kan övergå till ämnet svenska och vi
ifrågasätter därför beslutet om att jämställa svenska som andraspråk med
ämnet svenska vid antagning till gymnasiet. En elev som under sin
grundskoletid inte når målen för godkänt i ämnet svenska måste ges stöd för
att klara detta.
Kärnämnen och mål i
kursplanerna för kärnämnet
Den nya gymnasieskolan med sin kärna av åtta gemensamma
ämnen för alla elever är föremål för en debatt om de
svårigheter som många elever har att klara kurserna.
Debatten handlar om ifall det är rimligt att alla elever skall
läsa kurser i kärnämnen med gemensamma mål och samma
betygskriterier i den omfattning som nu krävs. Svårigheterna
gäller främst elever i de yrkesförberedande programmen och
inom ämnena svenska, engelska och matematik. Många
elever blir underkända i en eller flera kurser. Problemet
gäller också elever på studieförberedande program, som ofta
anser att de gemensamma kurserna är för lätta och att steget
mellan dessa och fördjupningskurserna härmed blir för stort.
En lösning på problemet är att skolorna använder sig av poängstyrning i
stället för tidsstyrning vilket vi återkommer till. Förutom det måste
gymnasieskolan arbeta mer med organisation och undervisningsgrupper. En
form av nivågruppering är vad som i dag sker.
Vi anser att målsättningen skall vara att alla elever i gymnasieskolan skall
kunna tillgodogöra sig kärnämnena och få minst betyget godkänt på dessa
kurser, bl a mot bakgrund av det vi ovan anfört när det gäller arbetslivets och
samhällets framtida krav på kunskap och kompetens. För att klara detta krävs
det att skolan mer arbetar efter principerna om poäng i stället för tid samt
nivågruppering.
Samtidigt är vi medvetna om att en grupp elever av olika skäl ändå inte
klarar av dessa mål. För oss är det heller inget självändamål att alla elever
med automatik skall ha en generell behörighet till högskolan efter avslutat
gymnasieprogram. I stället för att som i dag låta en stor grupp elever få
betyget Icke godkänd i kurser i kärnämnena föreslår vi att det skall finnas
alternativa kurser, främst i ämnena svenska, matematik och engelska, där
målen i kursen sätts lägre. Dessa kurser ger inte generell behörighet till högre
utbildning. I betygen från kurserna skall det klart framgå vilken kurs eleven
har läst. Med sådana åtgärder bör antalet elever i det Individuella programmet
radikalt kunna minska. Självfallet skall möjligheterna att komplettera och läsa
in en "högre" kurs finnas.
Vi menar också att volymen på den gemensamma kärnan måste
ifrågasättas. Antalet kärnämnen bör minskas till svenska, engelska,
matematik, samhällskunskap samt idrott och hälsa. De ämnen som inte längre
skall vara obligatoriska kärnämnen skall ingå som karaktärsämnen i
programmen, men omfattningen av dem i respektive program bör diskuteras.
Det utrymme som skapas genom vår modell skall användas för elevens tillval
eller ämnesfördjupning. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
i den riktning som vi anger. Dessutom föreslår vi att gymnasieskolorna ges
möjlighet att reducera timplanerna för olika ämnen till en viss nivå, för att
använda tiden som lokal förstärkning av vissa ämnen eller som "gemensam
tid" för flera ämnen. Användningen av gemensam tid bör avgöras av berörda
lärare i samverkan. Syftet med förslaget är främst att stimulera kontakter och
samarbete mellan ämneslärare och lärare i yrkesämnen och att underlätta
ämnesövergripande eller profilerad undervisning. Med profilerad
undervisning avser vi t.ex. att undervisningen i ett yrkesämne bedrivs på
engelska vilket gör att två kursers mål kan uppnås parallellt.
Även i gymnasiet krävs att ämnet svenska ägnas stort intresse. Språket är
individens viktigaste påverkbara verktyg för inlärning och kommunikation.
Den socialdemokratiska regeringen har föreslagit att två betyg i svenska inte
längre skall ges. Vi avvisar detta förslag, dels därför att ämnet har "två ben",
dels därför att två betyg viktar ämnet högre.
Programstrukturen och
antalet program
Frågan om antalet nationella program och deras inriktning är
betydelsefull. Det kan konstateras att flera av programmen
diskuteras och debatteras av flera skäl. Industriprogrammet
har haft stora svårigheter att rekrytera ungdomar till de olika
grenarna, vilket oroar många företag eftersom utbildningarna
ger kunskaper som efterfrågas på arbetsplatserna.
Medieprogrammet å andra sidan är synnerligen populärt,
samtidigt som många menar att utbildningarnas kvalitet är
ytterst varierande i olika skolor. Dessutom hävdas att många
elever getts felaktig eller missvisande information om vilka
möjligheter programmet ger på arbetsmarknaden. Ett tredje
exempel på frågeställning gäller de studieförberedande
programmen där det dels framförs att NV-programmet borde
delas och ett särskilt T-program införas, dels pläderas för ett
enda studieförberedande program.
Vi anser att ett samlat underlag om erfarenheterna av programstrukturen
inte finns idag. Frågan om industriprogrammets framtid har emellertid
underställts en utredning som borde ge regeringen underlag för ett
ställningstagande. Vad gäller övriga strukturfrågor bör regeringen snarast
tillse att nödvändig utvärdering kommer till stånd eller befintliga uppgifter
samlas och analyseras. Frågorna är viktiga bl a därför att strukturen styr
elevernas val och därför att grundläggande fel medför dåligt använd tid och
bortslösade resurser.
Poäng i stället för tid
För att nå bättre resultat måste gymnasieskolan lämna
tidsstyrningen till förmån för poängstyrning. Och den
möjligheten finns. För några år sedan fattade riksdagen, på
initiativ av den borgerliga regeringen, beslut om att ersätta
timmarna i varje kurs med poäng. Ex. A kursen i matematik
som omfattar 110 klocktimmar är lika med 110 poäng.
Därmed öppnade riksdagen upp för möjligheten att en elev
kan gå igenom en kurs på ex. 70 undervisningstimmar och
ändå erhålla 110 poäng. I det omvända fallet kan en elev
behöva 150 undervisningstimmar för att erhålla 110 poäng.
Det stora problemet i dagens gymnasieskola är att den är
klockfixerad och att alla elever skall få exakt samma
undervisningstid.
Tanken är att elever skall kunna läsa sin gymnasieutbildning på kortare
eller längre tid än de normala tre åren. Om skolorna finner formerna för att
arbeta mer individuellt med begreppet tid, skulle fler elever än idag nå
huvuddelen av de höjda kunskapskraven.
Gymnasieskolan använder fortfarande dessvärre i mycket liten omfattning
poängstyrning i stället för tidsstyrning. Resultatet av detta är att de
högpresterande eleverna tycker att det är för lågt tempo i kärnämnena medan
andra elever upplever att tempot är för högt med kända resultat som följd.
Betyg
Det relativa betygssystemet har ersatts av ett målrelaterat.
Det innebär att eleven får betyg utifrån sin faktiska kunskap
och inte som tidigare att man får betyg i relation till vad
kamraterna har presterat. Eleverna skall kunna veta vad som
krävs för att få ett visst betyg innan de börjar läsa en kurs.
Det har visat sig att skolan och lärarna är dåliga på att
informera eleverna om vad som krävs för att få ett betyg i en
kurs. Skälen är flera, men ett är att lärarna inte hunnit sätta
sig in i och göra egna, mer konkreta, bedömningar. Ett annat
är att lärarna i många fall saknar vana att leda ett målstyrt
studiearbete. För eleverna blir konsekvenserna osäkerhet och
irritation över att inte få besked.
Många anser att fyra betygssteg, vilket gäller i gymnasieskolan, är för få.
Spännvidden mellan elevers kunskaper tydliggörs dåligt. Samtidigt innebär
stegen att betygens pedagogiska värde blir sämre, eftersom det blir svårare
för lärare att visa att en extra studieinsats kan ge ett bättre betyg.
Frågan om antalet betygssteg var också föremål för diskussion innan
förslaget lades. Det faktum att vissa kurser är tämligen korta gjorde
emellertid att den borgerliga regeringen ansåg det svårt att formulera
betygskriterier i en alltför vid skala. Vi anser att denna bedömning
fortfarande är giltig men att frågan om antalet steg måste analyseras i den
utvärdering av de nya betygen som vi utgår från att regeringen kommer att ta
initiativ till.
En annan invändning mot de nya gymnasiebetygen gäller bokstäverna.
"Det går inte att räkna ut medelbetyget" säger många elever. Det ligger en
poäng i att det inte skall vara enkelt att räkna ut medelpoäng. Elevers
studieresultat definieras bättre och tydligare med kunskapsrelaterade betyg.
Därtill kommer att det intressanta knappast är genomsnittspoängen, utan
kunskapsprofilen. En praktisk sida av saken är också att om man valt siffror i
stället för bokstäver i det nya betygssystemet, då hade fler förvillats att
jämföra gamla betyg med de nya, vilket inte låter sig göras.
Rätten att pröva betyg
Riksdagen har beslutat att elever som fått godkänt på en kurs
inte skall ha möjlighet att tentera upp sitt betyg under
gymnasietiden. Skälen från regeringens sida till
inskränkningen var med förlov sagt luddiga.
För många gymnasieelever är det viktigt att kunna komplettera sina betyg
för att möjliggöra antagning till önskade utbildningar inom högskolan. Att de
som nu tvingas vänta till efter gymnasietiden med förlängd studietid som
följd är orimligt. Vi anser att möjligheten att komplettera betygen under
gymnasietiden skall återinföras. Det är bra om elever ägnar fritid och lov åt
att skaffa sig bättre kunskaper och de skall självklart få detta arbete värderat
och dokumenterat.
Förnyelse av
yrkesprogrammen
Förutsättningar för samverkan skola
- arbetsliv
Samverkan mellan skola och arbetsliv är en god grund för en
yrkesutbildning av hög kvalitet. Samarbete förutsätter att
såväl arbetsliv som skola har inflytande och ansvar för
utbildningen. Vi förordar ett system där yrkesutbildningen är
en kombination av skolförlagd utbildning och utbildning på
en eller flera arbetsplatser. Därigenom tas det kunnande och
den kompetens som lärarna på skolan har och som finns i
arbetslivet tillvara.
En utbildningsform där all yrkesutbildning är förlagd till skolan är sårbar.
Det finns flera skäl till detta. Det första skälet är att lärarna relativt
snabbt
tappar sin yrkeskompetens från arbetslivet, de hamnar i "skollunken". Det
andra skälet är den snabba tekniska utvecklingen där skolan av ekonomiska
skäl inte kan hänga med. Till skillnad från företagen där maskiner slits ut av
produktion så är det tiden som sliter ut maskiner i skolan. De blir helt enkelt
omoderna. Det tredje skälet är att skolan aldrig kan bli en arbetsplats.
Eleverna måste lära sig arbetslivets kultur och få del av dess sociala
kompetens. Det är viktigt att lära sig arbeta tillsammans med äldre yrkes-
erfarna människor.
Den andra modellen där i princip all utbildning ges på en arbetsplats är
heller inte bra. För det första finns det risker att man "cementerar"
utbildningen d v s att företaget eller branschen i sig inte hänger med i
utvecklingen. För det andra finns det progressiva och mindre progressiva
företag. Det blir knappast en bra utbildning om en elev hamnar på ett företag
som har ålderdomlig utrustning eller "smal" produktion. För det tredje finns
den pedagogiska kompetensen i första hand på skolan. För det fjärde kommer
framtidens arbetsmarknad att ställa större krav på gedigna kunskaper i
allmänna ämnen. Där har skolan en klar fördel.
Ur elevens synvinkel måste en kombination av lärande i skolan och lärande
i arbetslivet vara det bästa. Det finns skillnader mellan olika branscher. I
vissa fall krävs det en större andel av utbildning som är skolförlagd och i
vissa fall mindre.
För att få detta att fungera krävs det att både skola och arbetsliv lär sig
varandras kultur, men också att man anstränger sig att integrera kulturerna.
Skola och arbetsliv "måste spela på samma planhalva". Det är givet att det är
lättare att få en anställning på en arbetsplats där man som elev/lärling har
fått
en del av sin utbildning.
Internationella jämförelser och
arbetslivets ansvar
I våra främsta konkurrentländer tar arbetslivet ett betydligt
större ansvar såväl för anskaffning av utbildningsplatser som
för finansieringen av yrkesutbildningen än vad som är fallet i
Sverige. I länder som Tyskland, Danmark och Norge är
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och deras
branscher på ett helt annat sätt delaktiga i yrkesutbildningen
än vad deras motsvarigheter i Sverige är.
Vi menar att detta för Sveriges del inte är hållbart i längden. Om
yrkesutbildningen skall få de kvaliteter som företagen efterfrågar är det
nödvändigt att de också engagerar sig mer i utbildningsfrågorna.
Utbildning på entreprenad
Under den förra mandatperioden infördes möjligheten att
lägga ut undervisningen i vissa ämnen på entreprenad. Nu
gällande lag möjliggör entreprenad endast i sådana ämnen
som enligt skollagen betecknas som estetiska ämnen,
ekonomiska ämnen, tekniska ämnen eller yrkesämnen. Lagen
om entreprenadförhållanden inom skolan bör förtydligas så
att det i framtiden blir möjligt för kommunerna att uppdra åt
andra utbildningsanordnare att bedriva undervisning inom ett
flertal olika ämnen.
Att företag på detta sätt får en aktiv roll i skolan ger möjlighet till god
undervisning liksom till nya idéer och förhållningssätt i frågor om
organisation, fördelning av resurser etc.
Situationen i Sverige och en ny modell
för APU
I dag har skolan hela ansvaret för yrkesutbildningen i
gymnasieskolan och det är skolan som har ansvaret att
anskaffa APU-platser.
På de yrkesinriktade programmen skall minst 15 procent av undervisningen
vara förlagd till en eller flera arbetsplatser. Tyvärr visar rapporter från
Kommunförbundet och Skolverket att många skolor inte kan få ut sina elever
på arbetsplatsförlagd utbildning i den omfattning som regering och riksdag
har beslutat. Rapporterna visar att det även finns kvalitativa problem med
APU:n. Endast 23 procent av den arbetsplatsförlagda utbildningen består av
nyinlärning, 36 procent av tillämpning av kunskaper som elever inhämtat i
skolan och hela 37 procent utgörs av ren praktik. Detta är allvarligt. En orsak
till problemet är att incitamentet bland företagen för att ordna APU-platser är
svagt. Regeringen bör återkomma med ett förslag till finansieringsmodell för
APU:n utifrån de riktlinjer som föreslogs i betänkandet "Höj ribban!" (SOU
1994:101).
 En modern lärlingsutbildning
Vi föreslår att man på ett antal orter och i ett antal branscher
på försök introducerar en försöksverksamhet som innebär att
yrkesutbildningen år tre och år fyra läggs ut på
företag/arbetsplatser. De två första åren har skolan ansvaret
för utbildningen, både när det gäller allmänna ämnen och
yrkesämnen, och bestämmer om utbildningen skall vara
skolförlagd eller läggas ut på entreprenad. År tre och år fyra
läggs utbildningen ut på ett företag eller en annan arbetsplats
och företaget/arbetslivet tar det fulla ansvaret för
utbildningen. Företagen/arbetsplatsen får ersättning som
motsvarar kommunens kostnad för en yrkesutbildning för ett
år, fördelat på två år. Skälet är att samhället erbjuder alla
elever en gymnasial treårig utbildning. Under de två åren i
arbetslivet får lärlingen ersättning från arbetsplatsen grundad
på den insats som lärlingen gör i produktionen. Avtal skall
tecknas som reglerar lärlingens utbildning på arbetsplatsen.
Utbildningen avslutas med ett gesällprov och ger ett
yrkesdiplom. När det gäller gesällprovet och innehållet i
yrkesutbildningen anser vi att branschen/yrket skall ta fram
dessa. Innehållet i yrkesutbildningen fastställs av respektive
bransch. Denna modell har flera fördelar:
  utbildningen blir relevant för eleven och aktuell
  det är en morot för företaget
  lärlingen får ersättning utifrån sin insats
  genom gesällprovet blir utbildningen kvalitetssäkrad.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag med denna
innebörd.
Fristående gymnasieskolor
I samband med att den borgerliga regeringen genomförde
idén om skolpeng på den gymnasiala nivån har det skapats
nya fristående skolor av olika slag, samtidigt som väl
etablerade skolor fått bättre ekonomiska villkor. För
fristående gymnasieskolor som ger utbildning motsvarande
gymnasieskolans nationella program gäller att de efter
fastställda regler kan förklaras ha rätt till offentligt stöd,
enligt den taxa som fastställs nationellt. För fristående skolor
med utbildningar som kompletterar gymnasieskolan gäller att
sådana dels kan förklaras stå under statlig tillsyn, vilket ger
eleverna rätt till studiemedel, dels att de kan ges statsbidrag.
Kriteriet för att statsbidrag skall kunna utgå är att
utbildningen är av riksintresse.
Intresset för gymnasieutbildningar i fristående skolor är mycket stort.
Särskilt intressant är att flera skolor lyckas locka många sökande till
utbildningar som i den kommunala skolan är mindre eftertraktade. Därtill
kommer att dessa skolor bättre än kommunala motsvarigheter lyckats
förverkliga många idéer om pedagogisk förnyelse av undervisningen.
Industrigymnasierna är ett tydligt exempel på detta. De lyckas bättre än
motsvarande kommunala skolor rekrytera elever till utbildning vid
industriprogrammet. Betygsgenomsnittet vid antagning har höjts och fler
flickor har sökt utbildningarna. Avhoppen vid skolorna är få.
Industriskolorna har av naturliga skäl bättre förutsättningar att klara målen
vad gäller arbetsplatsförlagd utbildning. Värdefullt är också att samarbetet
mellan utbildning och arbetsplatser också gäller lärare och annan personal, att
eleverna ges möjligheter till sommarkurser och praktik samt att skolorna i
flera fall erbjuder ett specialutformat utbildningsprogram som ger eleverna
mer undervisningstid.
De fristående gymnasieskolorna innebär en stimulans för kommunala
gymnasieskolor. På många håll samarbetar kommunen och de fristående
skolorna och på andra håll prövas idéer från industrigymnasierna i
samverkansprojekt mellan den offentliga skolan och lokalt näringsliv.
Trots alla positiva erfarenheter väljer regeringen i propositionen om
fristående skolor att komma med förslag som innebär stora svårigheter för
framväxten av alternativ till den utbildning som ges av kommunen. Detta är
särskilt tydligt då bedömningen av hur en ny gymnasieskola påverkar
närliggande utbildning skall göras av resp kommun istället för regionala
myndigheter.
Huvudmannaskap
Riksdagen beslutade nyligen att ett landsting efter
överenskommelse med kommunen får anordna även andra
nationella program i gymnasieskolan utöver de inom
naturbruk och omvårdnad. Vidare skall ett landsting efter
överenskommelse med en kommun få bedriva gymnasial
vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning inom andra
områden än naturbruk och omvårdnad. I samma beslut ingick
också att en kommun får, utan landstingets medgivande,
bedriva naturbruks- och omvårdnadsprogrammet.
Det naturliga hade varit att regeringen föreslagit att kommunerna skulle ta
över huvudmannaskapet för all gymnasial utbildning. Detta var regeringens
ambition, men man orkade inte ända fram när Landstingsförbundet motsatte
sig innehållet i propositionen.
Vår uppfattning är att all grundskole- och gymnasieutbildning hör hemma i
kommunerna, såvitt utbildningen inte bedrivs i form av en fristående skola
med enskild huvudman. Enligt vår mening bör riksdagen under pågående
riksmöte ta ställning till huvudmannaskapet för den gymnasiala utbildningen.
Vi föreslår därför att landstingens gymnasieskolor kommunaliseras. Det är
inte logiskt, praktiskt eller modernt att landstingen skall ansvara för en liten
del av gymnasieutbildningarna medan kommunerna har det övergripande
ansvaret för att alla elever erbjuds en gymnasieutbildning.
Lokala grenar och elevens
rätt att välja skola
Regeringen har i prop. 1995/96 föreslagit att de lokala
grenarna fortsättningsvis endast skall vara avsedda för den
egna kommunens eller samverkansområdets elever.
Nuvarande regler innebär att lokala grenar är
riksrekryterande. I framtiden skall regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer, kunna förklara en
lokal gren som riksrekryterande.
Regeringen har motiverat sitt förslag med att det inom gymnasieskolan
redan finns 700 centralt framtagna kurser och att detta borde räcka. För oss
moderater handlar frågan inte primärt om hur många kurser det finns. Det
handlar i stället om möjligheten att lokalt fatta beslut och om valfrihet och
pluralism. Principiellt anser vi att det är positivt att det växt fram över 400
lokala grenar runt om i landet eftersom det visar att lärares och skolledares
idéer och kreativitet har tagits tillvara. Många utav dessa lokala grenar har
tillkommit efter samverkan mellan skola och arbetsliv vilket i sig är positivt.
Det är bra att gymnasieskolan profilerar sig utifrån sina egna möjligheter och
lokala förutsättningar. De lokala grenarna främjar kvalitet och mångfald.
Vi är medvetna om att det finns ett fåtal kommuner som har missbrukat
systemet med lokala grenar i syfte att locka till sig elever från andra
kommuner. Därför anser vi att det fanns skäl för en viss skärpning av
gällande bestämmelser. En sådan skärpning borde dock inte försämra
elevernas valmöjligheter, utan i stället skärpa kraven på kommunerna. Vi
anser att Skolverket skall ges ansvaret för att förklara om en lokal gren skall
vara riksrekryterande eller inte, där utbildningens innehåll skall vara
avgörande.
Kompetensen hos
yrkeslärarna
I budgetpropositionen skriver regeringen att man har beslutat
om en ändring i examensbeskrivningen för gymnasielärare i
högskoleförordningen. Regeringen har behandlat de förslag
till förändringar i lärarutbildningen för lärare i
gymnasieskolans yrkesämnen som lämnades i betänkandet
"Höj ribban!".
Förordningsändringen innebär en höjning av kraven på teoretisk utbildning
för lärare i yrkesämnen genom krav på högskoleutbildning om minst 60
poäng i de fall relevant sådan erbjuds. Det är bra att regeringen efter en
långdragen process äntligen tar sig samman och fattar nödvändiga beslut
vilket borde gjorts för minst ett år sedan. Regeringens förslag innebär att man
till viss del anpassar yrkeslärarnas förkunskaper till den nya gymnasieskolan.
Vi anser att regeringen borde följt utredningens förslag om förkunskapskrav
om minst 80 högskolepoäng i de fall relevant sådan erbjuds. Genom att bara
föreslå 60 högskolepoäng höjs inte "ribban" tillräckligt.
I dagens gymnasieskola har knappt hälften av yrkeslärarna utöver sin
arbetslivserfarenhet högskoleutbildning eller YTH medan de övriga förutom
arbetslivserfarenhet har tvåårig gymnasieutbildning eller motsvarande. Det
innebär att hälften av lärarna i yrkesämnena inte har en djupare
ämnesteoretisk kompetens/kunskap än vad deras elever har när de lämnar
skolan.
Lika allvarligt är att de flesta av lärarna har "gamla" kunskaper och att de i
ringa omfattning är ute på yrkespraktik eller kompetenshöjande teoretisk
efterutbildning. Risken är överhängande att skolan förmedlar kunskap som
hör gårdagens arbetsliv till.
Det är bra att regeringen äntligen "kommer till skott" och skärper
antagningskraven till utbildningen för blivande yrkeslärare, även om vi gärna
sett en ytterligare skärpning. Det som är ytterst förvånande är dock att
regeringen inte tänker göra något åt lärarnas fortbildning och uppdatering i
yrkesämnet, vilket är helt nödvändigt. Enligt vår mening måste man koppla
uppdatering/yrkespraktik till någon form av lärarcertifikat där lärarna
regelbundet är ute i arbetslivet och får adekvat yrkespraktik. Detta är en
nödvändighet om eleverna skall kunna erbjudas en modern utbildning.
Lektorer
Hösten 1995 fanns det 956 lektorer i gymnasieskolan, varav
885 var i tjänst. 18 procent var kvinnor och medelåldern var
55 år. Lektorerna är inte jämnt fördelade över landet utan är
koncentrerade runt universitetsstäderna. För att skolan skall
kunna bedriva en undervisning av god kvalitet krävs det fler
lektorer i gymnasieskolan. Vi ser mycket allvarligt på den
långsiktiga trend som innebär att gymnasieskolan dräneras
på lektorer. En bidragande orsak till den negativa trenden är
att många lektorer från gymnasieskolan har sökt sig till
högskolan. En annan orsak är att många kommuner i
allmänhet inte varit benägna att utlysa eller tillsätta vakanta
lektorstjänster. Denna utveckling är inte acceptabel. Det är
av mycket stor vikt att det finns forskarutbildade lärare i
gymnasieskolan. Den forskningsanknytning som fler lektorer
innebär ökat givetvis kvaliteten. Ett annat viktigt skäl är att
det skapar fler karriärvägar för lärarna i skolan. Detta får i
sin tur positiva effekter på rekryteringen till läraryrket.
Ansvaret för att den negativa trenden vad gäller antalet forskarutbildade
lärare bryts ligger i kommunerna. Mot bakgrund av det intresse inte minst
kommunerna visar för verksamheten vid lokala och regionala högskolor utgår
vi ifrån att kommunerna själva känner stort behov av att anställa bl a lärare
med mycket god utbildning.
Samverkan mellan lärare -
tillämpad undervisning
Vi anser att det finns goda möjligheter att stärka inlärningen i
allmänna ämnen hos eleverna på yrkesinriktade program
genom att anpassa undervisningen i kärnämnena till
programmålen och tillse att innehållet i undervisningen
ligger nära elevernas intresseområden. Detta kräver dock att
lärare i allmänna ämnen samverkar med lärare i yrkesämnen,
något som i många fall inte sker i dag ute i skolorna.
Försöksverksamhet med s k
"home-learning"
Den snabba utvecklingen när det gäller informationsteknik
innebär stora möjligheter till förnyelse när det gäller
undervisningsformerna. Svårigheterna idag gäller utöver
brist på datorer och annan utrustning främst otillräckliga
kunskaper om teknikens möjligheter och avsaknad av
pedagogisk metodutveckling med denna inriktning. Få
lärarutbildningsenheter ägnar frågorna särskilt stort intresse.
Den verksamhet som finns gäller distansutbildningar på
högskolenivå.
Vi förslår därför en försöksverksamhet på gymnasienivå. Skälen är flera.
För det första finns i gymnasieåldern många ungdomar med god förmåga till
självständigt arbete, vilket är en nödvändighet. För det andra är
gymnasieeleverna mogna för en dialog om undervisningens uppläggning och
innehåll, vilket är en fördel i utvecklingsarbetet. För det tredje är behovet av
nya former, exempelvis med stöd av informationsteknik, stort om
gymnasieskolan skall kunna förverkliga mer av tankarna på att låta eleverna
genomföra studierna i sin egen takt.
Försöksverksamheten bör ske under ledning av en lämplig gymnasieskola
och i nära samarbete med lärarutbildning på aktuell ort. Eleverna skall antas
till ett studieförberedande program och undervisningen i huvudsak ske med
hjälp av modern informationsteknik. Idén är att eleverna i mycket hög
utsträckning själva skall studera hemma. En försöksverksamhet med denna
inriktning förutsätter undantag från exempelvis timplaner m m. Regeringen
bör därför närmare utreda hur en försöksverksamhet av detta slag bör
utformas och återkomma till riksdagen med ett förslag.
Nationell skolpeng
Valfrihet och mångfald inom utbildningsväsendet är
nödvändigt för att skolan skall utvecklas. Skolor med olika
inriktning, pedagogik och profil ger sammantaget ökade
förutsättningar att ta tag i de möjligheter som ligger i
utbildning av hög kvalitet. Varken ett offentligt monopol
eller ett centralreglerat skolväsende tar vara på och
stimulerar de enskilda initiativ som kommer att behövas för
att svensk gymnasieutbildning skall kunna nå bästa möjliga
resultat. Skolans utveckling är beroende av enskilda initiativ
och utrymme för att pröva nya lösningar.
Införande av en nationell skolpeng är en logisk konsekvens av vår
övertygelse om att nyckeln till skolväsendets utveckling ligger i aktiva,
engagerade elever och föräldrar som kan välja mellan olika skolor, med stort
utrymme för professionella bedömningar och lokala lösningar. Den nationella
skolpengen innebär att staten övertar huvudansvaret för att finansiera
utbildning i gymnasieskolan, med ett fast belopp per elev. Medel utdelas
direkt till skolorna utifrån antalet inskrivna elever på olika program.
Reformen genomförs i flera steg genom s k skatteväxling mellan stat och
kommun. Resurser för särskilda behov skall finnas på kommunal nivå,
eftersom ett relativt generellt skolpengssystem inte kan ta alla hänsyn som
krävs för utbildning av elever med mycket speciella behov.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om alternativa kurser och mål
i kärnämnena i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av gymnasieskolans program,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om färre obligatoriska
kärnämneskurser i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ämnet svenska och antagningen till gymnasieskolan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om användandet av två betyg i ämnet svenska,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande av rätten att
pröva betyg under gymnasietiden i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samverkan mellan skola och näringsliv,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om vidgade möjligheter för
kommuner att lägga ut utbildning på entreprenad i enlighet med vad som
anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den arbetsplatsförlagda utbildningen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en försöksverksamhet
med modern lärlingsutbildning i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av fristående och kompletterande skolor på
gymnasienivå,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändrat
huvudmannaskap för de gymnasieskolor som har landsting som huvudman i
enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de lokala grenarna och elevers rätt att välja utbildning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompetensen hos yrkeslärarna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av fler lektorer,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av bättre samverkan mellan olika lärare,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet av en
försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasieutbildning baserad på
modern informationsteknik,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en nationell skolpeng för gymnasieskolan.

Stockholm den 3 oktober 1996
Beatrice Ask (m)
Rune Rydén (m)

Ulf Melin (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Tomas Högström (m)

Ulf Kristersson (m)

Chris Heister (m)

Per Unckel (m)

Birgitta Wistrand (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 1996-10-07 Hänvisning: 1996-10-11 Bordläggning: 1996-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (36)