Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners sociala situation

Motion 2004/05:So620 av Börje Vestlund m.fl. (s)

av Börje Vestlund m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja HBT-kompetensen inom hälso- och sjukvården.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om självmordsrisken för unga HBT-personer.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om transpersoners livsvillkor i samhället.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kartläggning av bemötandefrågor rörande HBT-personer inom bl.a. psykiatri, äldreomsorg och gynekologivård.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvidgning av Statens folkhälsoinstituts s.k. homosexuppdrag.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall tydliggöra HBT-organisationernas verksamhet som en del av folkrörelsepolitiken.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statligt stöd till HBT-organisationer.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa möjligheten till tvångsisolering av hivpositiva människor utan definitiv bortre tidsgräns.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta se över utredningsresurserna för transsexuella.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om transsexuellas situation och en revision av lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett skyndsamt upphävande av 3 § lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.

Motivering

Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.

Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet LU 1973:20 att "en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform". I regeringens proposition 1986/87:124 heter det att "den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv."

Trots dessa ställningstaganden finns diskriminering även i lagstiftningen. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.

I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i socialutskottet.

Samhällets kunskapsbrist

För att myndigheter skall ge samma kvalitet i bemötandet av enskilda individer oavsett dessas sexuella läggning eller könsidentitet krävs kunskap och insikt. Att en gynekolog exempelvis skall ha kunskap om hur kvinnors heterosexuella samlevnad kan gestalta sig är en självklarhet. Men många kvinnor lever med kvinnor. Om en gynekolog saknar den mest grundläggande kunskap om samkönad samlevnad drabbar detta kvaliteten i bemötandet av patienterna. Motsvarande resonemang kan tillämpas påövriga delar av hälso- och sjukvården liksom på utbildningsväsendet, rättsväsendet och poliskåren samt socialtjänsten.

Hur homosexuella, bisexuella och transpersoner blir bemötta av myndigheter beror mycket på den kunskap som den enskilde anställde har på respektive myndighet. Det räcker med att se hur olika myndigheters blanketter är utformade för att inse att kunskaper ofta saknas eller är bristfälliga. I de flesta fall utgår man från att alla som besöker myndigheten är heterosexuella. Om det kommer någon som har en annorlunda sexuell läggning blir det problem då den personen inte passar in i den rådande heterosexuella normen.

Därför finns det mycket att göra för att de som har viktiga funktioner i samhället och som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) har kompetens på området, det vill säga HBT-kompetens. Med HBT-kompetens menar vi samma typ av insikt, kunskap och förståelse som tas för självklar när det gäller heterosexuellas vardag. HBT-kompetensen kan med fördel integreras i ett bredare perspektiv av likaberättigande och likabehandling, precis som jämställdhetsperspektivet bör integreras och inte ses som en isolerad fråga.

I sjukvården vet vi att lesbiska och bisexuella kvinnor har ett annorlunda behov än heterosexuella kvinnor. Vi vet även att många lesbiska och bisexuella kvinnor väljer att inte gå till läkaren då de tidigare har bemötts med skepsis och fördomar. En viktig mänsklig rättighet är att hälso- och sjukvården bemöter och respekterar dem som uppsöker vård.

Vi anser därför att det är orimligt att personer som är homosexuella, bisexuella eller transpersoner skall behöva utsättas för den här typen av bemötande. Därför har vi i motion 2003/04:So571 yrkat att riksdagen tillkännager för regeringen att den ska återkomma till riksdagen med förslag som syftar till att höja HBT-kompetensen inom hälso- och sjukvården.

Behovet av ökad kunskap

Redan år 1984 uttalade Nordiska rådet att det förelåg ett behov av en samlad genomgång av homosexuellas livssituation i de nordiska länderna. Ett resultat av detta var den svenska utredningen om homosexuella och samhället (SOU 1984:63), som gav kunskaper vilka låg till grund för ett flertal lagförslag vilka förbättrade homosexuellas situation i samhället.

Sedan den utgavs har ett flertal studier om homosexuellas hälsa i förhållande till befolkningen i stort publicerats. Resultaten tyder på att stora skillnader i hälsa föreligger. Särskilt gäller detta i ungdomsgrupperna, där exempelvis självmordsbenägenhet, depressioner och egenvärdering av hälsa visar markanta skillnader mellan homosexuella och den övriga befolkningen. Andra studier visar påöverrepresentation av våld eller hot om våld mot homosexuella. Anledningen till att främst den mentala hälsan är sämre hänförs av andra forskare till det kulturella stigma som homosexualitet fortfarande idag innebär i vår kultur.

I Norge har man som resultat av Nordiska rådets uttalande företagit en brett upplagd undersökning som givit ny kunskap om skillnader i hälsa mellan homosexuella och den övriga befolkningen. Den genomfördes av Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring (NOVA) på uppdrag av det norska barn- och familjedepartementet och publicerades 1999 under namnet "Levevilkår og livskvalitet blant lesbiske kvinner og homofile menn". Undersökningen jämför olika dimensioner av hälsa hos homosexuella med resultat från de nationella norska hälsoundersökningarna. Jämförelsen visar på mycket stora diskrepanser i hälsa, återigen särskilt i ungdomsgruppen.

Detta styrks också av en pilotundersökning som presenterades våren 2002 av psykologistuderanden Hans Hanner, där han genom en större enkät (1 285 personer) undersökte den psykiska hälsan och ohälsan för unga homosexuella och bisexuella i åldrarna 16-24 år. Resultatet visade på en högre förekomst av psykisk ohälsa hos gruppen jämfört med ungdomar i samma ålder i befolkningen i stort. Bland annat rapporterade 37 % av tjejerna och 24 % av killarna i undersökningen att de hade gjort ett eller flera självmordsförsök. Det är skrämmande siffror som visar på vikten av ytterligare initiativ för att öka kunskapen om självmordsrisken för unga HBT-personer och belysa vilka insatser som behövs. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Att bristen på faktaunderlag ocksåär ett hinder i det politiska arbetet mot diskriminering visas exempelvis i regeringens proposition 2001/02:59 om hets mot folkgrupp. Av regeringens behandling av frågan om hets mot transpersoner framgår att det saknas ett underlag för att bedöma hur pass vanligt förekommande sådan hets är. Regeringen konstaterar att det kan vara motiverat "att i annat sammanhang se över den generella kunskapen om transpersoner och deras situation". Vi menar att en sådan översyn bör göras.

Flera initiativ har tagits på senare tid för att öka kunskapen om homo- och bisexuellas situation, vilket är positivt. Frågan om transpersoners situation tenderar dock att utelämnas, vilket spär på osynliggörandet. Det är alltså hög tid att göra en samlad översyn av den generella kunskapen om transpersoners situation i samhället.

Socialstyrelsen har under år 2004 redovisat ett regeringsuppdrag om att kartlägga bemötandet inom socialtjänsten med avseende på sexuell läggning. Även om frågor kring könsidentitet således har förbigåtts då uppdraget formulerades måste det framhållas att kartläggningen ger viktig kunskap om hur medveten eller omedveten särbehandling inom socialtjänsten gör att människor i många olika situationer riskerar att behandlas olika beroende på sexuell läggning. Detta är särskilt allvarligt med tanke på att socialtjänsten möter många människor i kris.

Regeringen bör nu gå vidare med kartläggningar av bemötandefrågor inom andra områden. Särskilt vill vi lyfta fram psykiatrin, gynekologivården och äldreomsorgen. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Statens folkhälsoinstitut

Det så kallade homosexuppdraget är ett uppdrag som regeringen gav Socialstyrelsen 1987 och som senare överflyttades till dåvarande Folkhälsoinstitutet 1992. I uppdraget ingår att följa utvecklingen av homosexuellas situation, att ansvara övergripande för insatser för homosexuella, att vidta egna och följa andra myndigheters informationsinsatser samt att följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden. Uppdraget är brett och berör flera frågor utanför den renodling som Statens folkhälsoinstitut genomgick sommaren 2001.

Vi anser att uppdraget i sig bör utvidgas till att omfatta även bisexuella och transpersoner och alltså bli ett HBT-uppdrag. Då det handlar om frågor som berör sexuell läggning och könstillhörighet måste man vara tydlig. Det måste också säkerställas att uppdraget inte enbart handlar om hälsofrågor utan ska vara övergripande med nationellt ansvar för forskning, utvärdering och kunskapsspridning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Vi anser vidare att formerna för det statliga stödet till homosexuellas organisationer bör ses över. I samband med att riksdagen godkände regeringens s.k. homosexproposition (1986/87:124) beslutades att homosexuellas organisationer skulle kunna få stöd för sitt arbete för homosexuellas rättigheter. I dag betalas totalt knappt 1 miljon kronor årligen av Statens folkhälsoinstitut i form av projektbidrag ett år i taget (utöver de projektmedel som är öronmärkta för hivprevention m.m.). Projektbidragsformen försvårar långsiktighet och beaktar inte organisationernas behov av en grundstruktur för att bedriva verksamhet.

Det är en fråga som har belysts av demokratiminister Mona Sahlin på Folkrörelseforum 2003. Under konferensen var det tydligt att det här är en fråga som flera organisationer brottas med. I stället för att se till att man har en livaktig folkrörelseverksamhet i landet, har de medel staten fördelar kommit att skifta fokus från organisationsstöd till projektbidrag. Man har infört ett köp- och säljsystem. Detta är enligt vår mening inte en socialdemokratisk politik. Det här är en utveckling som inte har skett medvetet från regeringens sida utan har smugit sig på. Nu är det tid att bryta den trenden för att säkerställa folkrörelsetraditionen i Sverige och inom HBT-rörelsen. Därför anser vi att regeringen i regleringsbrev tydligt skall markera att verksamheten som HBT-organisationer bedriver är en del av folkrörelsepolitiken. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Formerna för det statliga stödet bör därför utvärderas för att skapa större långsiktighet, nivån på stödet bör ses över och möjligheten att söka bidrag bör breddas till att gälla HBT-organisationer i stället för enbart homosexuellas organisationer.

Idag har inte Statens folkhälsoinstitut ett sådant uppdrag.

I kontakt med de homosexuellas organisationer har Statens folkhälsoinstitut förklarat att man anser att det uppdrag man har är otydligt. I vissa kontakter hävdar man att uppdraget har upphört, i andra fall arbetar man på som vanligt trots att den roll institutet har är reviderad. Därför anser vi att man bör utreda frågan om vad det så kallade homosexuppdraget skall innehålla och vad det innebär. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

I samband med detta bör det ocksåövervägas om hanteringen av det statliga stödet till HBT-organisationer ska ligga kvar hos Statens folkhälsoinstitut eller flyttas till annan myndighet. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Smittskyddslagen

Hivepidemin har i Sverige drabbat män som har sex med män särskilt hårt. Den spridning som sker i Sverige genom sexuella kontakter sker huvudsakligen bland män som har sex med män, framför allt i storstäderna.

Riksdagen antog 2004 en ny smittskyddslag, som liksom den tidigare innehåller en möjlighet för samhället att genom beslut i förvaltningsdomstol hålla hivsmittade personer i tvångsisolering i perioder om sex månader utan en bortre tidsgräns. Sverige är ensamt i västvärlden om att regelmässigt tillämpa tvångsisolering gentemot hivsmittade, och som framgår i Smittskyddsutredningens betänkande SOU 1999:51 har bestämmelsen inte haft nämnvärd effekt på epidemins utveckling. Bland organisationer som arbetar med hivprevention och/eller tillvaratar hivpositivas intressen har kritiken varit hård mot tvångsisoleringen, bland annat eftersom den försvårar förtroendefulla kontakter mellan hivpositiva och sjukvården och avskräcker människor från att våga hivtesta sig. Den tidsmässigt obegränsade tvångsisoleringen av hivpositiva bör avskaffas, och smittskyddslagstiftningen måste utgå från att alla parter oavsett vetskap om sin egen hälsostatus har ett ansvar att motverka överföring av smittsamma sjukdomar vid t.ex. sexuella kontakter. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Vissa vårdfrågor för transsexuella

Transsexualism är ett psykiskt tillstånd som i ICD-10 beskrivs som "en önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt" (Socialstyrelsen, Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997). Diagnosen klassas juridiskt som en sjukdom och behandling ges inom den allmänna sjukförsäkringens ramar. Den enda verksamma behandlingen anses vara en medicinsk och kirurgisk könskorrigering ("könsbytesoperation"), vilket i Sverige också erbjuds ihop med ett byte av juridiskt kön.

Transsexualism är en sjukdom som leder till ett mycket stort utanförskap och psykosocialt lidande för patienterna. Svensk forskning visar att 20 % av de patienter som inte fått behandling försöker begå självmord. Både forskningen och den samlade expertisen inom vården visar att patienterna efter behandling har en mycket hög tillfrisknadsgrad och att risken för självmord sjunker drastiskt.

För att komma i åtnjutande av den kirurgiska delen av behandlingen krävs idag enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall att en ny juridisk könstillhörighet först fastslås. För att få denna nya könstillhörighet har Socialstyrelsens rättsliga råd som praxis att kräva ett läkarutlåtande av en psykiater som utrett patienten under en längre tid, i allmänhet kring tvåår. För de transsexuella patienter som behöver kirurgisk behandling krävs alltså först minst tvåårs utredning inom psykiatrin.

Den psykiatriska utredningen bedrivs idag i huvudsak i de så kallade regionteam som finns knutna till olika universitetskliniker. Enskilda psykiatriker i andra städer bedriver också kontinuerligt viss utredningsverksamhet.

Endast universitetskliniken i Stockholm tar emot öronmärkta bidrag från landstinget. Påövriga håll i landet bedrivs utredningarna inom någon annan psykiatrisk verksamhet, utan att ansvaret finns specificerat på någons tjänst. Flera av de psykiatriker som arbetar inom området har under flera års tid påpekat behovet av ökade ekonomiska resurser, hittills utan resultat. Socialstyrelsens rättsliga råd skickade den 27 april 2001 en skrivelse till landets samtliga tillsynsenheter där man inskärpte behovet av utredningsresurser för ärenden om ändrad könstillhörighet (dnr 446-194/01). Det enda svar man fick kom från Akademiska sjukhuset i Uppsala (SoS dnr 40-13646/99) som meddelade att man med de begränsade ekonomiska resurser man hade till sitt förfogande ansåg sig vara tvungen att prioritera andra delar av verksamheten. Kötiden för ett första besök i Uppsala var vid denna tidpunkt cirka tvåår.

Sedan rättsliga rådets skrivelse gick ut har inga ekonomiska förstärkningar på området synts till. Kötiden på samtliga regionenheter varierar från enstaka orter som har fyra månaders väntetid till flertalet enheters ett till tvåårs väntetid.

Rättsliga rådet gör bedömningen att antalet ansökningar om fastställande av ny könstillhörighet som kommer till rådets kännedom ökat något under senare år, utan att resurserna inom vården ökat. Det totala antalet inskrivna patienter under utredning torde för närvarande ligga mellan 150 och 200.

Tiden från att patienten först kommer på besök inom specialistvården till att han/hon är färdigbehandlad är minst tre år. Att då dessutom behöva vänta ett-tvåår i kö kan för många kännas oerhört tungt. Risken för suicidförsök bland de patienter som mår sämst och står i de längsta köerna bedöms av transsexuellas egna organisationer vara hög.

I hälso- och sjukvårdslagen stadgas att vården skall ges på lika villkor till alla medborgare. Detta måste då antas gälla även transsexuella patienter. En liten patientgrupp som är utsatt för ett stort psykosocialt lidande ska inte behöva vänta i vårdköer flera år. Inga undersökningar har gjorts som visar att patienterna inte utsätts för orimligt lidande på grund av de knappa ekonomiska resurserna. Patientgruppen är också beroende av att få ett positivt utlåtande av sin utredande läkare för att få tillstånd till den kirurgiska behandlingen. Detta kan antas resultera i en patientgrupp som är mindre benägen än andra att kritisera vården, vilket riskerar att resultera i att dess vård nedprioriteras.

Mot bakgrund av det ovan anförda finns det goda skäl att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att skyndsamt kartlägga hur sjukvården i landet klarar av att möta det vård- och behandlingsbehov som finns hos transsexuella patienter. Denna kartläggning måste också beakta frågan ur regionalt perspektiv. Det är orimligt att, som i dag sker, transsexuella känner sig tvingade att flytta till en annan sjukvårdsregion för att känna sig säkra på att få den behandling som är nödvändig. Socialstyrelsen bör således utreda hur resursbehoven ser ut inom denna del av vården för transsexuella samt om motsvarande problem finns också inom den medicinska och kirurgiska sidan av behandlingen. Utredningen bör också föreslååtgärder för att säkerställa att goda utredningsmöjligheter erbjuds inom rimlig tid till landets samtliga transsexuella, oavsett bostadsort. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall

Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar hur ett byte av juridisk könstillhörighet går till för transsexuella och intersexuella personer. Den reglerar också under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske. Att ett juridiskt byte skett, eller att sannolika skäl föreligger för att det skall ske i och med operationen, är ett krav för att tillstånd till kirurgisk behandling ska ges.

Hormonbehandling, som vanligen är en kompletterande behandling, regleras inte i lagen. Inte heller reglerar lagen icke könskorrigerande operationer och behandlingar som är vanliga, såsom exempelvis mastektomi, struphuvudoperationer, epilering och röstträning.

Lagen har i princip varit oförändrad sedan tillkomsten och är på många områden otillräcklig eller otidsenlig. Vid tiden för lagens tillkomst var partnerskapslagen ännu inte ens påtänkt, inga andra länder hade infört möjlighet för juridiskt "könsbyte" för transsexuella och intersexuella, och attityderna mot dem som avvek från könsnormerna var mycket annorlunda jämfört med idag.

Lagen påverkar kraftigt liv och hälsa för de som berörs och många av dess krav uppfattas som kränkande, diskriminerande och otidsenliga av transsexuella. Den ställer också till allvarliga problem. Lagen om fastställande stadgar bl.a. att ny könstillhörighet endast kan meddelas den som är ogift, svensk medborgare, myndig och steriliserad eller på annat sätt saknar fortplantningsförmåga. Därmed tvingas människor till oönskade skilsmässor, vägras vård om de råkar ha t.ex. brittiskt medborgarskap eller om de är under arton år. De tvingas också avsäga sig alla möjligheter att bli biologiska föräldrar och erbjuds inte nedfrysning av könsceller.

Det finns starka skäl att utreda om det finns sakliga skäl för dessa krav i lagen om fastställande eller om de enbart är diskriminerande utslag av tidsandan.

När det gäller stadgandet att ny könstillhörighet endast kan meddelas den som är ogift står bakgrunden till kravet att finna i förarbetena till lagen. Där menar man att eftersom äktenskapsbalken tydligt talar om att äktenskap ingås av man och kvinna kan det antas vara lagstiftarens mening att äktenskap bara kan förekomma mellan man och kvinna. Detta innebär i praktiken att de transsexuella och intersexuella som är gifta tvingas skilja sig för att få sin nya juridiska tillhörighet och därmed även sin medicinska behandling. Det torde vara den enda sjukdom som idag ställer krav på att patienten är ogift för att man ska kunna ge behandling. Bortsett från det extra psykosociala lidande detta krav utsätter redan hårt prövade människor för innebär kravet också att patienterna tvingas till extrautgifter på tusentals kronor i samband med den påtvingade äktenskapsskillnaden. Det innebär också att ett par som varit gifta av staten först tvingas leva helt utan juridisk koppling, medan Socialstyrelsen handlägger ärendet i ca sex månader, och sedan tvingas ingå partnerskap som på många områden inte är juridiskt lika förmånligt som äktenskap.

Det är inte rimligt att staten tvingar redan utsatta människor att skilja sig från en partner som är villig att stanna och ge stöd. Det är dessutom ett hån att tvinga dessa människor att själva stå för merkostnaderna och sedan erbjuda ett sämre juridiskt alternativ. Att dessutom ställa detta krav som villkor för att patienter i en utsatt patientgrupp skall få den vård de behöver är direkt oacceptabelt. Kravet på att den som ansöker måste vara ogift för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas bör därför omedelbart strykas.

I samma lag finns också ett krav på att den ansökande måste vara svensk medborgare för att kunna meddelas ny könstillhörighet. Också medborgarskapskravet står att läsa i bakgrunden till förarbetena till lagen. Där framgår att orsaken till kravet var att man bedömde att det annars fanns risk för patientinvandring, eftersom Sverige då var det enda land som erbjöd ny juridisk könstillhörighet.

I dag har många av Sveriges grannländer liknande lagstiftning och de som inte har det erbjuder i många fall liknande medicinsk behandling utan att några krav på ny juridisk könstillhörighet ställs. Risken för patientinvandring torde därför idag vara obefintlig. I förarbetena resoneras också om vad som händer om en utländsk medborgare boende i Sverige får ny könstillhörighet och den sedan inte erkänns i personens hemland. Man menar att man kan ge personen problem med hemlandets myndigheter genom att godkänna en ny juridisk könstillhörighet. Mot detta kan invändas att vi idag låter utländska medborgare ingå partnerskap trots att det i vissa fall är förbjudet med homosexuella handlingar i det land där de är medborgare.

Mot bakgrund av ovanstående bör kravet på svenskt medborgarskap för att få ny könstillhörighet beviljad strykas. Personer med utländskt medborgarskap bör så länge de är folkbokförda i Sverige och har uppehållstillstånd kunna beviljas ny könstillhörighet. De bör även ges tillgång till svensk sjukvård för transsexuella/intersexuella på samma sätt som alla andra invånare i landet.

Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar inte i egentlig mening hur myndigheterna bör förhålla sig till de svenska medborgare som av olika skäl genomgår behandling för sitt tillstånd utomlands. Detta har de senaste åren ställt till allvarliga problem för ett flertal individer. De har haft problem med att legitimera sig på grund av att de inte fått ut korrekta svenska ID-handlingar som stämmer med den identitet de registrerats som i sitt boendeland. De har också av svenska myndigheter avkrävts svenska läkarutlåtanden om att de har diagnosen transsexualism, trots att de redan genomgått behandling mot tillståndet utomlands.

För en utländsk medborgare som söker uppehållstillstånd och senare svenskt medborgarskap ställs inga krav på att han/hon ska kunna bevisa sin juridiska könstillhörighet. Två personer med transsexuell bakgrund som bor i utlandet, har genomgått behandling där och sedan flyttar till Sverige behandlas således olika om den ene är svensk medborgare. Och det är på den svenska medborgaren de tyngre kraven ställs.

Lagen är skriven med tanke på att de som söker ny juridisk fastställelse också söker tillstånd till behandling inom den svenska allmänna sjukvården. Om personen inte ämnar utnyttja den svenska sjukvården utan redan har fått behandling utomlands finns det inga rimliga skäl att ställa krav på medicinsk bedömning annat än att inhämta utlåtande från den läkare som ställt den ursprungliga diagnosen. Det finns heller inga skäl att kräva förnyad utredning och rättslig prövning av korrekt diagnos av personer som redan i utlandet genomgått en utredning motsvarande den svenska.

Lagen stadgar också att ny könstillhörighet, och därmed behandling för transsexualism/intersexualism, bara får meddelas den som undergått sterilisering eller på andra sätt saknar fortplantningsförmåga. Eftersom ny juridisk könstillhörighet inte rent juridiskt måste följas av könskorrigerande operationer, även om det vanligen sker, kan kravet tänkas ha tillkommit för att inte juridiska kvinnor ska kunna bli biologiska fäder och vice versa. Det kan också tänkas finnas medicinska skäl.

Dock har vi redan juridiska kvinnor som är biologiska fäder, och vice versa, eftersom det finns transsexuella som hunnit skaffa barn innan de genomgår behandling. Likaså kan de medicinska skälen ifrågasättas eftersom man inte ställer sterilisering som krav för behandling av andra sjukdomar där behandlingen i sig kan antas skada ett foster. Då rekommenderar man i stället preventivmedel. Redan den hormonbehandling transsexuella får leder i sig ofta till sterilitet, och könskorrigerande operationer med åtföljande avlägsnande av könskörtlarna gör alltid patienten steril. Liksom för andra sjukdomar där behandlingen leder till oönskad sterilitet bör transsexuella och intersexuella i stället för att avkrävas sterilitet ges möjlighet att frysa ned könsceller. Det finns inga skäl att anta att gruppen som sådan är olämpligare än andra som föräldrar och därför bör de erbjudas samma hjälp som andra människor att få bli biologiska föräldrar. Kravet på att den sökande skall vara steril bör därför tas bort ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Lagstiftningen om insemination och äggdonation bör i detta sammanhang också ses över för att beakta de situationer där personer med transsexuell bakgrund önskar bli föräldrar. I dag är även den lagstiftningen ett hinder, exempelvis genom att en kvinna som vill genomgåäggdonation måste leva i en heterosexuell relation där sperman hämtas från den manlige partnern. Motiveringen till detta är att man på så vis garanterar barnet ett genetiskt band till den ena föräldern. Ett sådant genetiskt band kan dock uppnås även i situationer där exempelvis en man med transsexuell bakgrund ges möjlighet att donera tidigare nedfrysta äggceller till sin hustru och att dessa äggceller befruktas med sperma från extern donator. Detta är dock inte tillåtet i dag enligt svensk lag.

I lagen om fastställande finns vidare en åldersgräns på arton år för att meddela ny könstillhörighet. På senare tid har det uppmärksammats att den tanke man haft inom den psykiatriska forskningen om att barn föds utan någon bestämd könsidentitet inte stämmer med hur intersexuella barn upplever sin verklighet. Vidare vittnar många transsexuella om hur de redan från tidig barndom känt till sin rätta könsidentitet. I Nederländerna har man tagit fasta på denna nya kunskap och ger hormonbehandling mot transsexualism redan till barn. Om ett barn som upplever sig tillhöra det motsatta könet tvingas genomgå både barndom och tonår som det kön han/hon inte anser sig vara kan det ge svåra trauman, trauman som kanske skulle ha lindrats med rätt behandling i tid. Att utreda hur man redan tidigt kan diagnostisera och hjälpa dessa barn borde ligga i sjukvårdens intresse. Om man kommer fram till att man kan det bör en sådan hormonbehandling rimligen följas av en ny juridisk könstillhörighet.

Därför finns det skäl att utreda om ett krav på att personen skall vara minst arton år för att få ny juridisk identitet alltid är för patientens bästa. Föreligger medicinska skäl att undvika operationer före arton års ålder bör det bedömas av en kirurg, inte av Socialstyrelsen.

Dagens förfarande innebär i praktiken att Socialstyrelsens rättsliga råd gör en juridisk bedömning om huruvida en läkare, den som bifogar sitt utlåtande till den sökandes ansökan, ställt en korrekt diagnos och bedömt en patients förmåga att klara av den gängse behandlingen. Ett slags omedelbar juridisk överprövning av läkarens arbete sker alltså i praktiken. Detta innebär att patientens behandlande läkare har att ta hänsyn inte bara till patientens bästa utan även till den juridiska granskning hans/hennes utlåtande kommer att bli utsatt för. Det finns skäl att överväga hur lagen bör utformas så att patienternas behandlande utredare/läkare inte riskerar att hamna i rollkonflikter.

Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall är alltså mogen för en fullständig översyn och utvärdering. En sådan utvärdering utlovades också av dåvarande socialminister Lars Engqvist i en interpellationsdebatt hösten 2003. Löftet om en utredning har också upprepats i ett frågesvar till riksdagen sommaren 2004. Det är angeläget att utredningen snarast kommer till stånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I avvaktan på denna utredning finns vissa ändringar som av humanitära skäl inte kan anstå till den mer genomgripande översynen. Därför vill vi att riksdagen ska ge regeringen i uppdrag att skyndsamt genomföra en förändring i lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall så att 3 §, som gör att personer som lever i äktenskap eller partnerskap nekas rätt till behandling, utgår. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

[Transpersoner är individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bland annat transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings/queens. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.]

Stockholm den 1 oktober 2004

Börje Vestlund (s)

Hillevi Larsson (s)

Anders Bengtsson (s)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14
Yrkanden (11)