Homosexuellas rättigheter

Motion 1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, v, mp, c, s)

av Barbro Westerholm m.fl. (fp, v, mp, c, s)
Utgångspunkter
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamt.
Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap
med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl
personlig som samhällelig utveckling. Vår syn är att kärlek
och sexualitet mellan människor av samma kön är lika
mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av
olika kön. Öppenhet och respekt gentemot homo- och
bisexualitet är en förutsättning för att alla skall kunna leva ett
värdigt liv oavsett sexuell läggning eller könstillhörighet.
Tyvärr visas i vårt samhälle fortfarande en intolerans
gentemot homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilken
bl.a. tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och
diskriminering. De hätska reaktionerna mot utställningen
Ecce Homo och det våld som riktats mot homosexuella och
deras möteslokaler inte minst under det senaste året talar sitt
tydliga språk.
Homofobi är samlingsbegreppet för de negativa reaktioner en del
människor visar homosexuella. Homofobi beskrivs i nationalencyklopedin
som en personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella
människor eller egna homosexuella impulser. Även samhällets rädsla för och
intolerans mot homosexuella kan kallas homofobi. Rädsla och okunskap
ligger bakom homofobi. Det är därför nödvändigt att på olika vägar med
kraft bekämpa de negativa attityder och felaktiga begreppsbildningar rörande
homo- och bisexualitet som finns i samhället.
Homo- och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar, med olika etnisk
bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika sam-
hällsklasser, från städer och från landsbygden. Det enda som skiljer dem från
heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion
till någon av samma kön.
Vår mening är att transvestiter, transsexuella och andra transgendergrupper
självklart skall omfattas av samma skydd mot diskriminering och våld som
homo- och bisexuella.
Riksdagen har också gjort uttalanden som går i denna riktning. Som exem-
pel kan nämnas LU 1973:20: "en samlevnad mellan två parter av samma kön
är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform", SOU
1975/76:19: "den bästa grunden för att (förbättra homosexuellas situation i
samhället) måste därför vara att fortlöpande på olika rättsområden skapa
regler, vilka så långt som möjligt inte leder till särbehandling av homo-
sexuella" samt prop. 1986/87: "den enda säkra skillnaden mellan homo-
sexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till perso-
ner av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns
motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv (...).
Att det finns underlag för att dra dessa slutsatser är (...) viktigt eftersom
det
ger en säker grund för ställningstagandet att homosexuella inte skall
diskrimineras (...)". Trots dessa riksdagens ställningstaganden diskrimineras
fortfarande som inledningsvis nämnts homo-/bisexuella och transpersoner.
Vi vill med denna motion till riksdagen bidra till att respekt och tolerans
skapas för människors rätt att välja vem man vill leva med oavsett kön, och
att uttrycka sin könstillhörighet som man själv vill, oavsett biologiskt kön. Vi
som parlamentariker i Sveriges riksdag vill medverka till att belysa och
synliggöra situationen för människor med olika sexuell läggning och
könstillhörighet. Vi vill att FN:s konvention om människors lika värde och
likhet inför lagen efterlevs. Vår strävan är att nå dit där lagstiftningen inte
diskriminerar och särskiljer. Så länge en människa inte skadar andra
människor eller inskränker en annan människas frihet måste hon/han ha rätt
att välja hur hon/han vill leva sitt liv och möta respekt och tolerans för
detta.
Förtryck, våld och
diskriminering
Förtrycket mot homo-/bisexuella och transpersoner tar sig
många olika former, alltifrån glåpord och nedsättande
omdömen till grovt fysiskt våld och mord samt förstörelse av
samlingslokaler.
Eva Tiby vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet
kommer inom kort att lägga fram en avhandling där hon visar att 27 procent
av tillfrågade homosexuella personer råkat ut för någon form av hot eller
våld på grund av sin sexuella läggning. Homosexuella i Göteborg är värst
utsatta. Här uppger 36 procent av de tillfrågade att de utsatts för hot eller
våld på grund av sin homosexualitet.
I Norge kom i början av året en rapport där våldet mot homosexuella
redovisas (NOVA Rapport 1/1999).  Enligt denna studie utsätts lesbiska
kvinnor dubbelt så ofta för hot som kvinnor i den generella befolkningen.
För män är hot ännu vanligare, tredubbelt så ofta. Vidare är de homosexuella
männen mer oroliga än de lesbiska kvinnorna för att gå ut. Detta går stick i
stäv mot vad som är fallet i den generella befolkningen. Iakttagelserna har
lett till debatt i det norska stortinget om vilka åtgärder som behöver vidtas
för
att förebygga våld mot homosexuella.
Vi känner inte till några motsvarande undersökningar vad gäller hot och
våld mot transpersoner, men tidigare undersökningar av våld mot
homosexuella har visat att det som provocerar angriparen oftast är vad man
uppfattar som könsöverskridande klädsel eller beteende, och då transpersoner
ofta skiljer sig ännu tydligare från mängden, drabbas de troligen minst lika
ofta som homo- och bisexuella personer.
I maj 1999 bildade homo- och bisexuella studenter i Sverige en egen
förening. Det skedde vid ett möte i Linköping där polisen bedömde risken för
oroligheter så stor att studenterna tvingades betala 30 000 kr för den
vakthållning polisen ansåg nödvändig för att kunna garantera säkerheten vid
mötet. Redan att studenterna tvingades stå för dessa kostnader visar vilken
diskriminering homo- och bisexuella utsätts för. Samhället ställer ju  upp
med betydligt större belopp när det gäller säkerheten vid t.ex. fotbolls-
matcher men här krävdes privata medel för att garantera en så grundläggande
demokratisk rättighet: mötesfriheten.
Det är oacceptabelt att våld, hot och diskriminering mot homo-/ bisexuella
och transpersoner är vardagliga företeelser i Sverige och övriga världen. Att
vara invandrare och homo- eller bisexuell i Sverige är att vara utsatt för
dubbelt förtryck. Man möter dels den intolerans, rasism och främlings-
fientlighet som människor i Sverige visar invandrare, dels den intolerans mot
homosexualitet som såväl svenskar som de egna landsmännen kan visa.
Därför måste arbetet med att bekämpa våld, hot och diskriminering mot
homo-/bisexuella och transpersoner bedrivas både i Sverige och i inter-
nationella fora, t.ex. i Nordiska rådet, EU, FN och Europarådet.
Konkreta åtgärder som behöver vidtas i Sverige är att brottsbalkens
bestämmelse om kränkning av person grundat på tillhörighet till folkgrupp
m.m. (29 kap. 2 § första stycket 7) kompletteras så att bestämmelsen om hets
mot folkgrupp utvidgas till att omfatta hets mot homo-/bisexuella och
transpersoner. Vidare bör motsvarande ändringar göras i tryckfrihetsför-
ordningen (TF 7 kap. 4 § 11) samt diskrimineringsförbud införas i regerings-
formen (RF).  Riksdagen har avvisat sådana motionsförslag med hänvisning
till att den inte vill föregripa de förslag den pågående parlamentariska
utredningen om bl.a. kriminalisering av hets mot homosexuella  som skall
vara klar den 31 oktober 2000. Det gör att nazistiska och andra extremistiska
grupper kan fortsätta att sprida i dag fullt laglig hatpropaganda som går ut på
att homo- och bisexuella inte har rätt att leva och att den som mördar homo-
och bisexuella är en hjälte. Vi anser därför att det brådskar med att få en lag-
ändring till stånd som gör det straffbart att utöva hets mot homo-/bisexuella
och transpersoner och att denna fråga måste behandlas med förtur.
En annan konkret åtgärd vore att låta brott och våldshandlingar riktade mot
dessa grupper utredas av specialutbildad personal som har en mer ingående
kännedom om homo-/bisexualitet och transproblematiken än polisen och
som därmed har bättre förutsättningar att se mönstren i brotten.
En tredje åtgärd är insatser för att förebygga de riktade brotten och våldet
mot homo-/bisexuella och transpersoner. Det kan t.ex. handla om bättre
samarbete mellan polis, homosexuellas organisationer, kommuner, lokala
brottsförebyggande råd etc.
Det är också beklagligt att transpersoner uttryckligt undantas från skyddet
mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Motivet för undantaget till
trots, ger man genom den nuvarande skrivningen mer eller mindre tydliga
signaler att transvestiter, transsexuella och andra transpersoner faktiskt får
diskrimineras.
Svensk lagstiftning bör snarast anpassas så att den på alla punkter omfattar
det skydd för transsexuella som uttalas i Europaparlamentets "Recommenda-
tion 1117 (1989) On the condition of transsexuals" och "Resolution on
discrimination against transsexuals". Här ingår bland annat ett lagstadgat
förbud mot diskriminering i arbetslivet.
Homosexuella och barn
År 1995 infördes möjligheten att ingå registrerat partnerskap
i Sverige. Därvid blev det möjligt för två personer av samma
kön att registreras som partner. En del par väljer att ingå
sådant partnerskap, andra väljer att leva som sambor.
Partnerskapet ger samma rättigheter och skyldigheter som ett
äktenskap mellan två personer av olika kön. Undantag är
möjligheterna att ansöka om gemensam adoption,
insemination och gemensam vårdnad liksom de
internationella verkningarna av äktenskap.
Uppdraget som partnerskapsförrättare är skilt från uppdraget som vigse-
lförrättare. Det behövs således två skilda förordnanden från länsstyrelsen. I
dag har endast cirka 60 procent av landets enskilt förordnade förrättare
behörighet att förrätta registrering av partnerskap. Vi anser att det borde vara
självklart att den som åtar sig detta uppdrag skall vara beredd att ge alla
medborgare samma behandling oavsett deras sexuella läggning. Lagstift-
ningen behöver således ändras på denna punkt. Vi anser dessutom att
partnerskap inte bara måste kunna ingås i Sverige utan också på svenska
ambassader, vilket inte är möjligt i dag. Partnerskap måste också kunna ingås
i Sverige om man är medborgare i annat land med samma lagstiftning som i
Sverige.
Våren 1999 upprättades inom Justitiedepartementet en promemoria (DS
1999:14) med lagförslag som medför att det skulle bli möjligt för utländska
medborgare med stark anknytning till Sverige att ingå partnerskap här i
landet. Enligt promemorian är avsikten att även medborgare i andra stater
skall jämställas med svenska medborgare i takt med att bestämmelser om
partnerskap införs i respektive lands lagstiftning. Vi anser att detta förslag
inte är tillräckligt utan är kritiska till att övriga länders homosexuella
medborgare inte kan ingå partnerskap på samma villkor som heterosexuella
kan ingå äktenskap. Anknytningsvillkoret i lagen om registrerat partnerskap
bör i sin förlängning helt avskaffas. För heterosexuella personer som önskar
ingå äktenskap finns inga anknytningsvillkor. Det är därför oskäligt att kräva
detta av homosexuella personer.
Vi anser också att de två sambolagar som finns i dag, en för heterosexuella
och en för homosexuella, bör slås samman så att alla sambopar får lika
rättigheter och skyldigheter. Detta är i enlighet med utredningens om
partnerskap förslag från hösten 1993 och borde därför kunna genomföras
utan att man avvaktar Sambolagsutredningens förslag.
Många homosexuella har barn. Dessa barn kommer ofta från tidigare
heterosexuella förhållanden, men det blir allt vanligare att homosexuella
skaffar sig barn genom insemination eller genom andra former av planerade
graviditeter.
Om ett heterosexuellt par lever tillsammans och en av dem har ett barn
från ett tidigare förhållande kan de få gemensam vårdnad om det barnet. Den
möjligheten finns inte för ett homosexuellt par i samma situation.
Heterosexuella gifta par kan adoptera barn. Det kan också enskilda
individer om de bedöms kunna utöva ett föräldraskap till barnets bästa. I
Sverige finns barn som adopterats av en ensamstående homosexuell.
Homosexuella som ingått partnerskap kan däremot inte adoptera även om de
som enskilda individer skulle godkännas som adoptivföräldrar. Här före-
ligger således en diskriminering av homosexuella, grundad på uppfattningen
att två pappor eller mammor är sämre än en.
Den kunskap som finns om barn i homosexuella familjebildningar åter-
finns bl.a. i Folkhälsoinstitutets rapport 1997:23 och American Psychological
Associations översikt av den forskning som finns om homosexuella som
föräldrar. Mest erfarenhet finns om barn som växt upp i lesbiska relationer.
De olika studierna pekar i samma riktning, nämligen att barn med bi-  eller
homosexuella föräldrar har det minst lika bra som andra barn. De skiljer sig
inte på något sätt från barn som växer upp i heterosexuella relationer.
Möjligtvis är de något mer toleranta mot människor som avviker från
majoriteten. Det enda problem man pekar på i den amerikanska studien är
samhällets fördomar och intolerans mot homosexuella som bl.a. påverkat
utgången av en del vårdnadstvister. Studien visar också värdet för
homosexuella familjer av att det finns ett stödjande nätverk av andra vuxna
som är positiva till den homosexuella relationen.
Erfarenheten visar att homosexuella föräldrar är mycket måna om att deras
barn får nära kontakt med vuxna av båda könen, detta för att tillfredsställa
barnens behov av att under sin uppväxt identifiera sig med både kvinnor och
män.
I Danmark har Folketinget i maj 1999 antagit ett lagförslag som innebär
möjlighet för registrerad partner att adoptera partnerns barn; undantaget är
adoptivbarn med utländsk bakgrund. I Nederländerna har regeringen lagt
fram ett lagförslag i vilket man vill ge möjlighet till adoption på villkor att
det homosexuella paret bott ihop i tre år och barnet bott hos paret i minst ett
år. Det homosexuella parets förhållande behöver emellertid inte vara
registrerat. I motsats till heterosexuella par får dock homosexuella ännu inte
adoptera utländska barn. Det beror på regeringens oro för att det skulle bli
svårare för heterosexuella att adoptera barn från andra länder.
Vi anser det självklart att barnets bästa skall vara utgångspunkten för
adoption och insemination, inte om föräldrarna är homo- eller bisexuella.
Huvudfrågan vid adoption eller insemination är om barnet kan få tillräcklig
omsorg och kärlek från sin/sina kommande föräldrar. Det är utifrån den
utgångspunkten prövningen bör utgå, inte om föräldrarna eller föräldern är
homo- eller bisexuell. Lagstiftningen bör därför ändras i enlighet med detta
synsätt.
En situation då två personer av samma kön faktiskt kan ha gemensam
vårdnad, är om den enda föräldern byter kön. Trots detta tillåter nuvarande
lagstiftning inte att en gift person ansöker om könsbyte, och det finns
exempel på mycket väl fungerande familjer, där föräldrarna efter 20-25 års
äktenskap tvingas ta ut skilsmässa för att en av makarna skall få den
medicinska hjälp  han eller hon har laglig rätt till.
Kunskaperna om homo-
/bisexualitet och transfrågor
måste ökas
Folkhälsoinstitutet (FHI) har gjort en uppföljning 1997 av de
förslag om kunskapshöjande insatser som utredningen om
homosexuella i samhället lade fram i sitt betänkande 1984
(SOU 1984:63). FHI konstaterade att information och
kunskapsspridning om homosexualitet är bristfällig både i
skolan och i högre utbildningar. Såväl Skolverket som
Högskoleverket bör därför få i uppdrag att lägga upp en plan
för hur undervisningen skall kunna förbättras på denna
punkt. Inom skolan är det en naturlig del i sex- och samlev-
nadsundervisningen, inom högskolan är det framför allt i
utbildningen för lärare, socionomer, läkare, präster,
psykologer, jurister och poliser som kunskapen om homo-
/bisexualitet och transfrågor måste få en mer framträdande
plats.
Kunskapen och insikten om homo-/bisexuellas och transpersoners livs-
villkor (homokompetens) måste också stärkas hos en rad nyckelgrupper inom
den offentliga sektorn. Det gäller främst inom rättsväsendet, utbildningen,
hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. När det gäller rättsväsendet anser
vi att det är Domstolsverket som bör ha ansvaret för att höja myndigheternas
homokompetens. För utbildningsväsendet är det Skolverket och Högskole-
verket som bör ha ansvaret och när det gäller hälso- och sjukvården samt
socialtjänsten Socialstyrelsen centralt samt landsting och kommuner lokalt.
Också ambassadpersonal behöver information om homo-/bisexuellas och
transpersoners situation inte minst med tanke på att lagstiftning och
verklighet långt ifrån alltid går hand i hand. På motsvarande sätt borde TF
7 kap. 4 § 11 förändras och grundlagsskydd bör ges när det gäller hets och
diskriminering mot homo- och bisexuella genom att detta förs in i regerings-
formen.
Likartade behov finns inom flera av dessa områden för transpersoner.
Hälsa
För att hälso- och sjukvården skall vara anpassad efter
människors behov behövs kunskap om könsskillnader i
ohälsa, behandling, rehabilitering, vårdutnyttjande etc. I de
stora utredningar som gjorts under senare år om vården
förbigås de lesbiska kvinnornas behov med tystnad. Av
Susann Hervorsdotters enkätundersökning i Stockholm
framgår att kunskaperna om lesbiska kvinnors problem och
behov är små och att endast hälften av kvinnorna i
undersökningen berättat för gynekolog om sin
homosexualitet.
Sex mellan män är främsta spridningsvägen för hiv i Sverige  men antalet
fall är sett i ett internationellt perspektiv mycket lågt mycket tack vare de
stora insatser som gjorts med statliga medel och med hjälp av  homo- och
bisexuellas organisationer. Det är viktigt att dessa satsningar får fortsätta
och
att också i fortsättningen medel öronmärks för insatser av detta slag.
En annan viktig åtgärd i hivpreventionen är att tillåta anonym testning.
Fler vågar då komma till testning vilket i sin tur leder till tidigare
behandling
av de smittade och information om hur vidare smittspridning kan förhindras.
Bastulagen infördes vid hivepidemiens början som ett led i det hivpreven-
tiva arbetet. Den är nu föråldrad och når inte sitt syfte att förhindra
spridning
av hiv. Vi anser därför att den bör avskaffas.
Kultur
Kulturens betydelse för att påverka attityder och fördomar är
ovedersäglig. Likaså är kulturen en hiv viktig källa till
förståelse för och bekräftelse av egna känslor. Därför är det
viktigt att kulturaktiviteter där homo-/ bisexuellas och
transpersoners situation beskrivs stimuleras. Det är
anmärkningsvärt att det är så ovanligt med positiva
skildringar av homo- och bisexuell kärlek i böcker, teater,
film, musik eller i bildkonsten. Inom homosexuellas egna
kulturaktiviteter finns också svårigheter att nå ut till en
bredare publik, bland annat beroende på att de traditionella
vägarna via etablerade eller fria grupper inte är öppna.
Vi anser att det är angeläget att de institutioner i det svenska samhället som
har ansvar för att stödja kulturaktiviteter även prioriterar kulturaktiviteter
som skildrar homo-/bisexuellas och transpersoners situation. Sverige kan
även använda sådana kulturaktiveter som ett aktivt verktyg i biståndsarbetet
för att öka demokratiseringen och respekten för de mänskliga rättigheterna i
andra länder, särskilt våra grannländer Estland, Lettland, Litauen, Polen och
Ryssland.
Vi anser vidare att det är viktigt att folkbibliotekens inköpspolitik utformas
så att alla former av diskriminering motverkas och att behoven av böcker och
tidskrifter och video om, av och för homo-/bisexuella och transpersoner
tillgodoses. Särskilt viktigt är tillgången till detta  för unga personer som
oroas av sina känslor.
Utredning om situationen
för homo-/bisexuella och
transpersoner i glesbygd
Glesbygdsverket har till uppgift att "stödja utvecklingen för
och lämna förslag till förbättringar med avseende på
glesbygds- och landsbygdsbefolkningens
levnadsförhållanden i olika delar av landet med
tyngdpunkten i skogslänens inre delar samt
skärgårdsområdena". Något stöd, eller förslag till
förbättringar, för homo-/bisexuella eller transpersoner har till
dags dato inte getts från Glesbygdsverket. Kunskapen om
gruppen homo-/bisexuella samt transpersoner i glesbygd är
mycket liten och någon större studie av gruppen finns inte.
Homo-/bisexuella och transpersoner i gles- och lansbygd lever under
speciella omständigheter. Att vara normbrytare kan vara svårare i sådana
miljöer än på andra ställen. Detta visar studier av kvinnor i landsbygd gjorda
av Glesbygdsverket. Vidare är kunskapen om homo-/bisexualitet och trans-
personer ofta mindre i glesbygd och i den kommunala verksamheten finns
sällan något som avser att förbättra situationen. Detta intryck förstärks av
den kommunenkät som RFSL genomfört i landets samtliga kommuner. Det
är inte helt ovanligt att politiska företrädare i glesbygdskommuner ignorerar
att det finns homo-/bisexuella i deras kommun. Inte minst har detta fram-
kommit i samband med partnerskapslagens införande. För homo-/bisexuella
och transpersoner i glesbygd kan det också vara svårt att skapa sig förebilder
dels på grund av negativa attityder, dels på grund av att intresseorgani-
sationer för homo-/bisexuella och transpersoner sällan verkar där. Resultatet
blir att många väljer att flytta till större orter, trots att de under andra
omständigheter hade valt att stanna.
Vi anser därför att Glesbygdsverket bör ges i uppgift att tillsammans med
Folkhälsoinstitutet utreda levnadsförhållandena för homo-/bisexuella och
transpersoner i glesbygd samt komma med förslag till åtgärder för att
förbättra deras situation. En sådan utredning bör genomföras i samarbete
med ideella organisationer som RFSL.
Forskning
FHI:s kartläggning 1997 av forskning om homosexualitet
visar att forskning om homosexuellas situation förekommer,
men att den bedrivs sporadiskt. Yngre forskare är
intresserade av att ta sig an olika frågeställningar men i
avsaknad av handledare kommer forskningen inte till stånd.
Vi anser att regeringen i den kommande forskningspolitiska propositionen
bör lägga ett förslag om hur forskning kring homo- och bisexuellas situation
skall kunna stimuleras.
Då transvestism och transsexualism inte är lika vanligt som homosexuali-
tet, bedrivs ännu mindre forskning om dessa grupper, varför svenska forskare
och myndigheter måste bevaka den internationella forskningen på området.
Internationell solidaritet och
flyktingfrågor
I många länder är homosexualitet förbjuden. T.o.m.
dödsstraff kan bli aktuellt som straffåtgärd. I andra länder
kan religion och kulturtraditioner göra det svårt att leva som
homo-/bisexuell eller transperson även om detta inte är
förbjudet.
Därför bör Sverige i alla internationella sammanhang arbeta för homo-
/bisexuellas och transpersoners rättigheter inte kränks, t.ex. i FN eller EU.
För medlemskap i EU är det en självklarhet att dessa grupper skall ha samma
grundläggande rättigheter som alla andra. Vi anser också att Sverige i
samband med biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land
kring mänskliga rättigheter som även innefattar homo-/bisexuellas och
transpersoners  grundläggande rättigheter i den anda som FN:s konvention
om de mänskliga rättigheterna står för.
USA, Kanada och Australien är länder som godtagit förföljelse på grund
av sexuell läggning eller kön som flyktingsskäl. Detta är en tolkning av
Genèvekonventionen som UNHCR stöder och som Sverige också med kraft
bör stödja och driva internationellt.
Erfarenheten har visat att 3 kap. 3 § utlänningslagen gång på gång feltolkas
eller inte tillämpas, till förfång för de asylsökande. Veterligen har ingen
hittills fått uppehållstillstånd med stöd av den paragrafen, d.v.s. den som
hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homo-
sexualitet. Därför anser vi att förföljelse på grund av kön eller på grund av
att
man är homo-/bisexuell eller transperson måste föras in under 2 § under
flyktingbegreppet.
Tidigare riksdagsbehandling
En del av de yrkanden som vi framför här har avslagits vid
tidigare riksmöten antingen genom att en riksdagsmajoritet
hänvisat till pågående utredning eller ansett att tillräckliga
åtgärder redan vidtagits. Vi instämmer inte i det senare och
finner med tanke på den diskriminering och det våld homo-
/bisexuella och transpersoner utsätts för att kraftfulla
åtgärder måste vidtas och det utan dröjsmål.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av tryckfrihetsförordningens, brotts-
balkens och regeringsformens bestämmelser om kränkning av och hets
mot person grundat på tillhörighet till folkgrupp,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om speciella utredare av brott och våld mot homo-/
bisexuella och transpersoner,2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser för att förebygga våld mot homo-/
bisexuella och transpersoner,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om undantag för transpersoner från skydd mot
diskriminering på grund av sexuell läggning,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anpassning av svensk lagstiftning till Europa-
parlamentets rekommendation och resolution,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av lagstiftningen beträffande vigsel-
förrättare och partnerskapsförrättare,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet att ingå partnerskap på svenska
ambassader,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ingående av partnerskap i länder med samma
partnerskapslagstiftning,3
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av anknytningsvillkoret i lagen om
registrerat partnerskap,3
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en gemensam lagstiftning för homosexuella och
heterosexuella sambor,3
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att endast barnets bästa skall vara utgångs-
punkten vid adoption och insemination - inte föräldrarnas eller för-
älderns sexuella läggning,3
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att gifta transsexuella personer inte skall tvingas
till skilsmässa för att kunna få ändrad könstillhörighet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kunskaperna om homosexualitet och trans-
frågor måste ökas,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillgodose homo-/bisexuellas och transperso-
ners behov av hälso- och sjukvård,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av öronmärkta medel för insatser för att
förebygga spridningen av hiv,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten till anonym testning av hiv,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av den s.k. bastulagen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kulturaktiviteter för att påverka attityder och
fördomar mot homo-/bisexuella och transpersoner,5
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning av homo-/bisexuellas och transperso-
ners situation i  glesbygd,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning om homo-/bisexualitet samt trans-
vestism och transsexualism,6
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationell solidaritet och flyktingfrågor,4
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bistånd till utvecklingsländer där homo-/bi-
sexuellas och transpersoners rättigheter kränks.4

Stockholm den 14 september 1999
Barbro Westerholm (fp)
Tasso Stafilidis (v)
Hillevi Larsson (s)
Ulla Hoffmann (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Lennart Värmby (v)
Sofia Jonsson (c)
Helena Bargholtz (fp)
Ulf Nilsson (fp)
Johan Pehrson (fp)
Gunnar Goude (mp)
Mikael Johansson (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Mats Einarsson (v)
1 Yrkandena 1, 4 och 5 hänvisade till KU.


2 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till JuU.
3 Yrkandena 6-11 hänvisade till LU.
4 Yrkandena 21 och 22  hänvisade till UU.
5 Yrkande 18 hänvisat till KrU.
6 Yrkande 20 hänvisat till UbU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12
Yrkanden (45)