Jämställdhet inom utbildningsväsendet

Motion 1997/98:Ub804 av Ingbritt Irhammar och Marie Wilén (c)

av Ingbritt Irhammar och Marie Wilén (c)

Kunskap är makt. Kunskap spelar en allt större roll som förändringskraft i samhället. I kunskapssamhället ökar behovet av utbildning och vidareutbildning. Grundskolan, gymnasiet och högskolan utgör grunden. Utbildning måste vara tillgänglig för flickor och pojkar och för kvinnor och män på jämlika villkor.

Skolan ska verka för jämställdhet mellan pojkar och flickor. Det är ytterst en fråga om demokrati. Tyvärr går jämställdhetsarbetet för långsamt i skolan.

Skollagen förändrades 1995 så att det klart framgår att ett viktigt mål för skolan ska vara att främja jämställdhet mellan könen. Det är mycket positivt. Den nya läroplanen och ”jämställdhetsparagrafen” i skollagen ger skolan nya redskap att komma framåt i jämställdhetssträvandena. Det är viktigt att dessa nya redskap används.

Flickors och pojkars självuppfattning och omvärldsuppfattning är präglade av deras erfarenheter och villkor såväl i skolan som utanför. Vid skolstarten har flickor och pojkar olika erfarenheter med sig. Efter rådande genus­mönster är de genom lek och uppfostran tränade i och uppmuntrade till olika förmågor. I skolan är skillnaderna påvisbara bland annat i sättet att vara i klassrummet, att kommunicera och hantera språket vid val av innehåll, kurser, ämnen och arbetsformer.

Åtskilliga exempel, från jämställdhetsprojekt och forskning, visar att flickor har svårare att i konkurrens med pojkar hävda sig och komma till tals i klassrummet. Flickor har svårt att föra fram sina synpunkter på samma sätt som pojkar. Deras åsikter möter inte heller samma intresse som pojkarnas varken hos läraren eller bland klasskamraterna. Samtidigt visar pojkarna en mer onyanserad inställning till kunskaper än flickorna och de har också en sämre förmåga att utveckla sina ståndpunkter.

Generellt sett fäster flickorna större vikt vid att förstå sammanhangen, medan pojkarna är mer roade av att lösa enskilda problem. I en studie av ungdomar i åldern 12–13 år framkom återigen, att pojkarna i genomsnitt presterar bättre på ”rumsliga” test. Däremot hade flickorna ett klart försprång när det gäller en mer generell intellektuell förmåga. Som en följd av dessa olikheter blir det alltför ofta så att läraren engagerar flickorna i att ta ansvar för skolans sociala fostran av pojkarna. Samtidigt vänjer sig pojkarna vid att stå i centrum och bli uppmärksammade.

Generellt sett måste undervisningsformerna förändras så att hänsyn tas till flickors och pojkars olikheter, behov och intressen. Dessutom måste all personal som deltar i skolans verksamhet ha ansvar för att förbättra jäm­ställd­heten inom det område de verkar.

Skolverket arbetar med ett särskilt nätverk för jämställdhet som genomfört lokala jämställdhetsprojekt. I utvärderingen framkommer bland annat vikten av att de som jobbar med jämställdhet får stöd av skolledning och skol­förvaltning. Vidare bör elevernas perspektiv ägnas mer uppmärksamhet i jämställdhetsarbetet. Detta är viktigt att ta tillvara i det fortsatta arbetet för jämställdhet i skolan.

Högre utbildning och forskning

Den högre utbildningen måste utformas så att den gagnar jämställdhet mellan kvinnor och män. Fler kvinnor än män går idag vidare till högre utbildning. Kvinnor väljer dock kortare utbildningar, fortsätter i mycket mindre utsträckning till forskarutbildning och har svårt att göra karriär. Ju högre upp i tjänstehierarkin man kommer desto färre kvinnor. Idag är exempelvis endast åtta procent av professorerna kvinnor.

Orsakerna till detta är givetvis många och kan bland annat sökas i den könsuppdelade arbetsmarknaden men också i den brist på jämställdhet som råder inom högskolor och universitet. Manliga värderingar styr till stor utsträckning de villkor som gäller för forskning och vetenskaplig verksam­het. Detta gör att forskningen blir ensidig, bl a tenderar samhällsveten­skapliga och humanistiska ämnesområden att bli eftersatta då dessa områden domineras av kvinnor. I utredningen ”Forskning och Pengar” (SOU 1996:29) framkommer det att kvinnor i medeltal endast får hälften så stora forsknings­bidrag som män. Detta gäller även förhållandet yngre forskare kontra äldre. Forskningssystemet innebär idag att det är svårt för kvinnor och yngre doktorer att etablera sig som självständiga forskare.

Även om andelen kvinnliga examinerade doktorer ökar kontinuerligt så går utvecklingen relativt långsamt. Andelen kvinnor minskar i varje tjänste­steg mer än vad som kan förklaras av förhållandet mellan män och kvinnor i det skikt som kan söka tjänster.

För att uppnå en ökad jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att börja redan på grundutbildningsnivån. Ett särskilt program bör utarbetas för att möta kvinnor redan på denna nivå. En mer aktiv rekrytering av kvinnor till forskarutbildningen är också nödvändig.

Den ”handplockning” som idag förekommer av doktorander missgynnar kvinnor genom den informella tillsättning som idag är vanlig. Även om det kan vara svårt att specificera kriterierna för antagningen är objektivt anställningsförfarande syftande till att de mest meriterade och bäst lämpade studenterna antas. Målsättningen måste vara att alla sökande, oavsett kön och var man genomfört sin grundutbildning, konkurrerar på lika villkor. Även för de forskarstuderande är detta ett viktigt rättvisevillkor. Man bör konkurrera på lika villkor utan personliga fördelar oberoende av om man känner någon lärare på institutionen. I samband med detta är en överklaganderätt för sökande till doktorandtjänster önskvärd, på samma sätt som andra tjänstetillsättningar inom högskoleväsendet kan överklagas.

Det behövs fler kvinnliga handledare/förebilder och en strävan efter större jämlikhet i högskolans tjänstestruktur. Styrelser och nämnder bör uppvisa en jämn könsfördelning. Speciellt viktigt är att tjänsteförslagsnämnder uppfyller dessa krav, då deras förslag är direkt avgörande för tjänstestrukturerna. En snabb ökning av andelen kvinnor i forskarsamhällets olika organ bör efter­strävas. Skulle högskolevärlden misslyckas med att uppnå en jämn köns­fördelning i tjänsteförslagsnämnderna bör kvotering vid tillsättningen av dessa övervägas.

Under de senaste åren har forskningsrådens resursfördelning till kvinnor debatterats och då speciellt MFR:s (Medicinska forskningsrådet) fördelning av resurser. Diskriminering i anslagsförfarandet måste naturligtvis mot­arbetas med kraft. För att dessa krav ska uppfyllas är det nödvändigt att jäm­ställdhetsrevisioner blir obligatoriska för forskningsråden.

En annan viktig förutsättning för att få kvinnor att satsa på den akademiska karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är genomförandet av doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska karriären. Ökade möjligheter för disputerade att stanna kvar och fortsätta sin forskarkarriär kan åstadkommas genom att fler tjänster som forskarassistent inrättas.

Utbildning i arbetslivet

En av de viktigaste faktorerna för både kvinnors och mäns utveckling är förmågan att hantera och utveckla sin kunskap. I den strukturförändring från industri- till kunskapssamhälle som pågår omsätts kunskap i allt snabbare takt. Utbildning och fortbildning under hela livet – livslångt lärande – blir där­med allt viktigare.

Kvinnorna i Sverige har i genomsnitt högre utbildning än männen, men fler är korttidsutbildade och fler kvinnor än män har arbeten som inte ger möjlighet till kompetensutveckling inom företagen där de är anställda. Kvinnor får mer sällan personalutbildning än män. Deltidsanställda, som till största delen är kvinnor, blir oftast förbigångna vid företagens utbildnings­insatser. Detta är otillfredsställande. Det är därför viktigt att det i arbets­platsens jämställdhetsplan ingår likvärdiga utvecklingsmöjligheter för kvinnor och män. Om kvinnor blir arbetslösa är det viktigt att de ges möjlig­het att höja sin utbildnings- och kompetensnivå genom utbildnings- och arbetsmarknadssatsningar.

Studiefinansieringssystemet

Dagens studiefinansieringssystem upplevs av många studenter som orättvist och svårt att överblicka. Man vet inte när man tar ut sina studiemedel hur mycket man ska betala tillbaka och om man kommer att bli skuldfri till sin pensionering. De här faktorerna tillsammans med det svaga arbetsmarknadsläget för många akademiker medverkar till att den sociala snedrekryteringen förvärras. Den som inte kan få stöd av sina föräldrar både med studie­motivation och eventuellt ekonomiskt vågar inte satsa på högre utbildning, särskilt inte en lång utbildning.

Unga kvinnor drabbas ofta dubbelt av det nuvarande systemets avigsidor. Dels den allmänna situationen, dels av att kvinnor ofta väljer utbildningar som trots att de kan vara långa leder till relativt lågavlönade yrken. Exempel på detta är sjuksköterske-, bibliotekarie- och socionomutbildningar.

Ett annat problem som ofta drabbar kvinnor som vill studera är att man då inte kan finansiera sina studier. Deltidslönen blir så liten att man inte klarar sina ekonomiska åtaganden men den är ändå för hög för att man ska få studiemedel. För den som har etablerat sig i samhället kan detta innebära ett stort hinder för fortsatt kompetensutveckling.

I alla diskussioner med företag och företrädare för samhället betonas vikten av att så många människor som möjligt i framtiden har en god utbildning. Idag studerar ca 20 % av en ungdomskull vid högskolor och univer­sitet. Denna siffra behöver uppgå till ca 50 % om Sverige ska kunna hålla jämna steg med våra konkurrentländer.

För att avhjälpa detta måste hela studiestödssystemet förändras. Den stat­liga studiestödsutredningen har visat att ett första steg skulle vara att höja bidrags­delen från nuvarande 27 % av beloppet till 40 %. Detta skulle för­bättra studenternas ekonomiska situation avsevärt. Ett andra steg som bör kunna tas inom en 5-årsperiod är att öka bidragsdelen till 50 %. Detta för att minska den sociala snedrekryteringen. Satsningen på fler studieplatser måste gå hand i hand med en satsning även på det studiesociala området. Annars är risken att den begåvningspotential som finns hos människor inte tas till vara.

I framtiden bör man överväga om studielön eller motsvarande ska införas. Den direkta ekonomiska påfrestningen på samhällsekonomin uppvägs av de fördelar detta skulle innebära. Alla som vill kan utan ekonomiska problem studera, alla kommer att ha en grundnivå för sin försörjning. Det stämmer väl överens med Centerns grundtrygg-hetsförslag som på detta sätt utvidgas till att omfatta även studerande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetssträvandena,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekrytering till forskarutbildningen,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökning av andelen kvinnor i forskarsamhällets organ,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsrevisioner för forskningsråden,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjd utbildnings- och kompetensnivå genom utbildnings- och arbetsmarknadssatsningar,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i studiestödssystemet.

Stockholm den 3 oktober 1997

Ingbritt Irhammar (c)

Marie Wilén (c)

Gotab, Stockholm 1997

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1997-10-06 Hänvisning: 1997-10-10 Bordläggning: 1997-10-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)