Jämställdhet

Motion 2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

av Mikael Odenberg m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Vårt jämställdhetsideal är frihet för alla individer, att kvinnor såväl som män ses som kapabla att fatta sina egna beslut om vad de vill göra i livet, och att möta respekt för sina val, även om de anses okonventionella, att kvinnor inte skall behöva känna att de måste vara det ena eller det andra, beroende på vad omvärlden dikterar. Frihet ger jämställdhet – för alla.

Jämställdhetsdebatten tog sin början i det liberala lägret, som en individuell rättighetsrörelse i en tid där allmän och lika rösträtt inte var en självklarhet. Jämställdheten var en rättighet som skulle erövras. Dessa liberala strävanden utgjorde första vågens feminism.

Vi anser att jämställdheten utgår från alla människors lika värde och varje människas rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor – vilka dessa än må vara. Det är en fråga om rättvisa att ingen skall särbehandlas negativt på grund av sitt kön eller av andra orsaker. All form av diskriminering och generalisering måste motverkas. Människor har rätt att betraktas som individer och inte som delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper.

Regeringen har länge suttit fast i den sociala ingenjörskonsten. Den tilltror inte individen förmåga att själv veta sitt eget bästa, utan vill styra människornas liv uppifrån. Vidare anför man ofta en fördelningspolitik som talar om fördelning av makt och resurser – man framhåller kvinnan som svag för att sedan hävda att bara staten kan ge henne styrka. Styrkan består oftast i särskilda åtgärder riktade till kvinnor i form av projekt och positiv särbehandling. Villkoret är att hon beter sig som staten vill.

Trots regeringens hårda profilering av Sverige som ett föregångsland inom jämställdhet har vi rönt kritik på flera punkter. EU-kommissionen har kritiserat Sverige för den könssegregerade arbetsmarknaden. Även FN påtalar allvarliga brister i Sverige. Man framhåller från FN:s CEDAW-kommitté (som granskar efterlevnaden av konventionen mot diskriminering av kvinnor) särskilt löneskillnader och bristande kvinnlig representation inom privat sektor samt på universitet och inom utrikesförvaltning och domstolsväsende. Sverige kan också bli bättre på att förhindra våld mot kvinnor.

Politikens uppgift är inte att styra människor i deras vardag, utan att skapa möjligheter och mångfald. Hur människor sedan väljer att inrätta sina liv är deras ensak. Därför föreslår vi en ny inriktning av jämställdhetspolitiken. Vi vill föra en politik som bidrar till att självständiga kvinnor och män själva kan forma sin tillvaro efter eget huvud.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 21

2 Innehållsförteckning 23

3 Förslag till riksdagsbeslut 24

4 Inledning – myten om det jämställda Sverige 25

4.1 Att vara kvinna i dagens Sverige 25

4.1.1 Att inte räcka till 25

4.1.2 Att inte få arbete 26

4.1.3 Att vara på sin vakt 26

4.2 Kvinnors arbetsmarknad ...  27

4.2.1 ... och löneskillnaderna ... 27

4.2.2 ... gör att kvinnor släpar efter 28

4.2.3 Den onämnbara variabeln 29

4.2.4 Fria män – socialiserade kvinnor 29

5 Moderat jämställdhetspolitik – grundläggande humanism 30

5.1 Vår utgångspunkt är frihet för individen 30

5.2 En politisk förändring 30

5.2.1 Ekonomisk frihet – att kunna leva på sin lön 30

5.2.2 Personlig frihet – att hinna med 31

5.2.3 Yrkesmässig frihet – att ha en arbetsmarknad 32

5.2.4 Frihet för familjen – en flexibel barnomsorg 33

5.2.5 Kvinnofrid – att känna sig trygg 34

5.3 En kulturell förändring 35

5.3.1 Kvinnosyn och människosyn 35

5.3.2 Kvinnan som begrepp och politiskt slagträ 35

5.3.3 Bortom etiketterna – en ny syn på jämställdhetspolitiken 36

3 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den allmänna inriktningen av jämställdhetspolitiken.

  2. Riksdagen beslutar att avskaffa inkomstprövningen av änkepensionen.1

  3. Riksdagen beslutar avskaffa sambeskattningen av makars förmögenhet.2

  4. Riksdagen beslutar om ändring i reglerna om beskattning av till företagsledare närstående anställda i fåmansbolag.2

  5. Riksdagen beslutar att avskaffa normen för veckoarbetstid.

  6. Riksdagen beslutar införa en skattereduktion på 50 % för privatpersoners betalning av arbetskraftskostnaden inom hushållsnära tjänster, upp till 25 000 kr per år.2

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privata alternativ i vården.

  8. Riksdagen beslutar införa ett barnomsorgskonto med 40 000 kr per år och barn som fyller ett år och 20 000 kr per år och barn som fyller två år.1

  9. Riksdagen beslutar om rätt till avdrag för alla former av barnomsorg, upp till 50 000 kr per barn och år.2

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka antalet poliser.3

  11. Riksdagen beslutar införa obligatorisk häktning för försök till brott, för vilket minst två års fängelse är föreskrivet.3

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straffsatserna för vålds- och sexualbrott.3

  13. Riksdagen beslutar införa möjlighet att använda elektronisk fotboja vid besöksförbud.3

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tidiga reaktioner i skolan mot barn som kränker andra barn eller vuxna.4

  15. Riksdagen beslutar att förolämpning skall falla under allmänt åtal.3

  16. Riksdagen begär att ge regeringen utreder effekterna av arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga förvaltningen.5

1 Yrkandena 2 och 8 hänvisade till SfU.

2 Yrkandena 3, 4, 6 och 9 hänvisade SkU.

3 Yrkandena 10–13 och 15 hänvisade till JuU.

4 Yrkande 14 hänvisat till UbU.

5 Yrkande 16 hänvisat till FiU.

4 Inledning – myten om det jämställda Sverige

4.1 Att vara kvinna i dagens Sverige

4.1.1 Att inte räcka till

I en annonsbilaga från LO inför första maj 2001 står följande att läsa:

Jag jobbar heltid och ändå räcker pengarna aldrig... säger Jeanette, 30 år, ensamstående med två döttrar... Jeanette arbetar heltid som ekonomisk assistent på ett bemanningsföretag. I snitt tjänar hon 15 800 kronor i månaden, vilket gör att hon får ut ungefär 2 000 kronor över existensminimum... Jag skulle kunna jobba övertid, problemet är att för varje extra krona jag tjänar blir jag återbetalningsskyldig på bostadsbidraget och höjs min inkomst så ökar dagisavgiften. Jag är fast i ekorrhjulet... Förr räckte en lön för att försörja en familj, varför går det inte idag?

I Kvinnomaktutredningen (SOU 1998:6) framkommer att kvinnor tillbringar 17,22 timmar per vecka med hushållsarbete mot männens 6,36 timmar. Kvinnors stressnivåer stiger under lunchtimmen och efter arbetsdagens slut medan männens sjunker. Anledningen är att kvinnor under sin lediga tid har ärenden att springa, barn att hämta på dagis, mat att köpa, läxor att läsa, ett äktenskap att underhålla och egna intressen att upprätthålla.

Socialdemokraterna och Vänstern talar om kombinationen av barn och yrkesliv som den stora jämställdhetsreformen. Utbyggnaden av den offentliga sektorn motiverades med att den skulle ge kvinnor möjligheten att ha både arbete och familj, och inte behöva välja. Vad de inte vill kännas vid är att de dels lagt dubbel börda på många kvinnor, dels indirekt säger att kvinnor inte klarar sig på en öppen arbetsmarknad.

En ensam mamma skriver på en chatt-sida på Internet:

Hur gör du för att orka? Jag är en heltidsarbetande, ensamstående mamma utan stödjande anhöriga. Jag är spyfärdig. Jag tycker att kvalitén på umgänget med mina döttrar är under all kritik, jag är sur och fräsig, jag har ett krävande arbete där jag mest presterar halvdant och barnens far tar aldrig hand om dem, inte ens för en kväll. Jag är bunden till händer och fötter.

En annan skriver:

Jag undrar också hur alla andra orkar, jag är inte ensam men har en man som jobbar mycket och inte vill engagera sig i någonting hemma. Hur orkar alla vara så rediga och laga mat, sy kläder, läsa sagor, sköta hemmet och sig själva. Jag har två barn, fyra och tio år gamla och får nästan komplex när jag hör hur duktiga alla andra är. Jag jobbar 75 procent och tycker inte jag hinner med någonting.

Man stressar för att hinna till det kommunala dagiset innan det stänger, har dåligt samvete för att man går från jobbet och stressar över tvätt, matlagning och räkningar. Särskilt påtagliga är problemen för ensamstående mammor. Det har blivit allt svårare att få tiden, och orken, att räcka till.

4.1.2 Att inte få arbete

Problemen att räcka till spiller över på arbetssituationen för många kvinnor. Det är inte bara att i Myrdalsk anda kombinera barn och karriär. Att svenska kvinnor väljer att kombinera barn och arbete har lett till att kvinnor i barna­födande ålder blivit oattraktiva på arbetsmarknaden.

Mer än varannan kvinna i åldern 15–49 år anser att den egna karriären och löneutvecklingen skulle missgynnas av barnafödande. Av dem som redan har barn anser nästan tre av fyra kvinnor att föräldraskapet missgynnat dem vad avser karriär och löneutveckling.

Att unga kvinnor under anställningsintervjuer blir tillfrågade om och när de tänker skaffa barn är ingen hemlighet. Vad värre är; det finns exempel på kvinnor som blir ombedda att underteckna antibebiskontrakt där de lovar att inte skaffa barn under de första anställningsåren. I praktiken har sådana kontrakt naturligtvis inget juridiskt värde. Lagen om rätt till föräldraledighet gäller, oavsett vad arbetsgivare och anställd kommit överens om. Men i dagens arbetsmarknadsläge är det inte lätt för unga kvinnor i fertil ålder att hävda sig.

Maria, 30, sekreterare på en advokatbyrå, berättar:

När vi sökte en ny biträdande jurist till firman hörde jag en av advokaterna säga att ansökningar från unga kvinnor skulle sållas bort, eftersom de ändå bara skaffar barn.

4.1.3 Att vara på sin vakt

Undersökningar visar allt tydligare att kvinnors oro för brottsliga angrepp ökar. En undersökning, presenterad av tidningen Vår Bostad, visade att unga kvinnor är den grupp som känner sig mest otrygg. Var femte kvinna har till exempel någon gång känt sig rädd i sitt bostadsområde. Av de yngre kvinnorna är var tredje otrygg i bostadsområdet. Våldtäkt anges som det brott de fruktar mest.

Känslan av otrygghet är befogad. I en debattartikel i Dagens Nyheter i augusti 2000 redogjorde Eva Lundgren, professor i sociologi i Uppsala, för en del av resultaten från Sveriges första omfångsundersökning om kvinnors erfarenheter av våld. 10 000 kvinnor mellan 18 och 64 år hade tillfrågats. Det visade sig att 40 procent av Sveriges kvinnor efter sin 15-årsdag har utsatts för våld eller hot om våld från någon man. Drygt 46 procent av alla frånskilda kvinnor har utsatts för våld eller hot om våld från en tidigare partner.

Enligt en undersökning gjord av Länsförsäkringar är närmare hälften av landets kvinnor oroade för att bli utsatta för våldtäkt och undviker att gå ut ensamma på kvällar och nätter. Sex kvinnor av tio litar inte heller på att polisen förmår skydda dem från brott. Ökningen av oron är störst bland unga kvinnor.

Sverige anses som världens mest jämställda land, men mot bakgrund av ovanstående siffror kan man bara konstatera att bäst inte alltid behöver vara bra. Många kvinnor är rädda för att bli överfallna, trakasserade och skadade.

Det är dock inte uterummet som är den allra farligaste platsen för kvinnor, utan det egna hemmet. Tre av fyra anmälda våldsbrott mot kvinnor har ägt rum i hemmet.

Även språket förråas. Dagligen matas vi med nyheter från olika skolor runt om i landet där flickor och unga kvinnor tilltalas med nedsättande, könsrelaterade tillmälen. Elevorganisationen har funnit sig tvungen att dra igång kampanjen Vägra kallas hora. Runda ord har blivit ett vardagligt sätt att tilltala varandra med.

Dålig kvinnosyn, eller en syn på kvinnan som mindre värd än mannen, finns överallt i samhället. Det kan bero på uppfostran, på en viss kultur eller på fördomar. Den kan yttra sig i tråkiga tillmälen, att man förbiser kvinnor i sociala eller professionella sammanhang, eller i regelrätt våld och trakasserier. Poängen är att det finns tillfällen då det är olustigt att vara kvinna. Detta inskränker kvinnors frihet och frid.

4.2 Kvinnors arbetsmarknad ...

I dagens Sverige är kvinnornas arbetsmarknad i hög grad reglerad av staten. 53 procent av kvinnorna, men endast 20 procent av männen, finns inom offentlig sektor.

Inom den offentliga sektorn är de anställda hänvisade till staten eller kommunerna som arbetsgivare. De har en låg genomsnittslön, hög anspänning i arbetet och höga sjuktal. De har inte lika stor kontroll över sin arbetssituation som personer som arbetar inom den privata sektorn.

Antalet långtidssjukskrivna kvinnor ökade med 25 000 från år 1992 till år 1999. Bland män minskade antalet med 4 000 under samma period. Det handlar om kvinnor i den offentliga sektorn som far illa på sina jobb, säger Riksförsäkringsverkets generaldirektör Anna Hedborg. Hedborg menar att medelålders kvinnor i kommuner och landsting blir sjuka både av tunga lyft och av psykosociala skäl. Kvinnodominerade sektorer inom den privata sektorn har inte lika höga sjuktal.

Inom vårdsektorn råder brist på kvalificerad arbetskraft, särskilt på sjuksköterskor. Allt fler sjuksköterskor säger upp sin anställning hos landstinget och tar i stället anställning hos något bemanningsföretag som har specialiserat sig på denna sektor. När bemanningsföretaget hyr ut sköterskorna till den forne arbetsgivaren är lönevillkoren plötsligt helt andra. Vad som inträffar är att det uppstår en marknad inom ramen för monopolet. På en marknad kan ingen arbetsgivare ensidigt diktera lönevillkoren. Dessa kvinnor visar tydligt hur de vill arbeta – att de vill ha kontroll över sin arbetssituation.

4.2.1 ... och löneskillnaderna ...

Att kvinnor inom offentlig sektor har låga löner är väl känt. Deras löner är dessutom lägre än deras manliga kollegors.

Den genomsnittliga månadslönen för kvinnor inom den statliga sektorn ökar från cirka 15 000 kronor till cirka 20 000 kronor mellan 25 år och 34 år. Därefter ligger de relativt stilla fram till pensionsåldern. För män inom denna sektor fortsätter de genomsnittliga månadslönerna att öka även efter 34-års­åldern.

Nya siffror från Statistiska centralbyrån visar att kvinnors medelinkomst motsvarar 70 procent av männens. Räknat i kronor har löneskillnaden mellan könen ökat med 2 000 kronor. Lägst medelinkomst har kvinnor i åldern 20–24 år.

Fackförbundet Jusek lät Temo göra en undersökning bland sina medlemmar, som arbetar som jurister, ekonomer, samhälls-, system- och personalvetare. Här fann man att kvinnornas livsinkomst understiger männens med tre miljoner kronor.

Nyutexaminerade kvinnor får också 1 000 kronor lägre ingångslön än män.

Betänkandet Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde visar att trots att kvinnor nått samma utbildningsnivå som män, och fått samma arbetslivserfarenhet, rör sig inte lönerna upp mot männens nivåer. Kvinnornas löneläge skulle ha höjts med 6,5 procentenheter om den följt deras erfarenhetsutveckling. Löneökningen är dock bara 1,5 procentenheter.

Sverige är inte längre Europas mest jämställda land när det gäller löner visar EU:s statistikbyrå, Eurostat. 1995 hade Sverige den minsta skillnaden i lön mellan män och kvinnor, men sedan dess har både Belgien och Luxemburg gått förbi. Sverige tillhör också, tillsammans med Portugal och Österrike, de enda tre länder där skillnaderna ökar.

4.2.2 ... gör att kvinnor släpar efter

En viktig anledning till löneskillnader mellan kvinnor och män är, enligt Statistiska centralbyrån, den könssegregerade arbetsmarknaden. Kvinnor som arbetar inom vården, undervisningen och omsorgen lyder under offentliga monopol.

Sverige har fått kritik från EU-kommissionen för sin starkt könssegregerade arbetsmarknad. Man anser att uppdelningen av kvinnor och män mellan olika yrken och olika sektorer är ett stort problem för jämställdheten.

Även LO har uppmärksammat problemet med den könssegregerade arbetsmarknaden i Sverige. I en rapport om klass och kön, presenterad den 16 januari 2001, konstateras att löneskillnaderna mellan kvinnor och män till stor del beror på könssegregationen.

Kvinnors låga löner följer med dem även i beräkningen av pensionspoängen. Den genomsnittliga intjänade pensionspoängen 1970–1997 för kvinnor var 3,4, till skillnad från männens 4,4. Endast cirka 5 procent av kvinnorna uppnår maximal pensionspoäng.

Kvinnors egna företagande i Sverige är lågt vid en internationell jämförelse. I Kanada utgör de kvinnliga företagarna 19 procent av den sysselsatta befolkningen. Motsvarande siffra i USA är 12,6 procent, i Norge 9,1 procent och i Storbritannien 7,9 procent. I Sverige utgör de kvinnliga företagarna bara 4,4 procent av den sysselsatta befolkningen.

Socialdemokraterna hävdar gärna att den offentliga sektorn behövs för att kvinnor skall uppnå jämställdhet. Hela den politiska vänstern har på detta sätt använt sig av jämställdhetspolitiken som ett paraply för att i dess skydd föra fram andra, ofta fördelningspolitiska, idéer. Vänsterns jämställdhet betyder inte frihet, utan en återgång till beroende av staten för sin utkomst. Så länge kvinnor binds i låglöneyrken, utan egentlig kontroll över sin arbetssituation eller val mellan olika arbetsgivare kommer de aldrig att vara jämställda.

4.2.3 Den onämnbara variabeln

Löneskillnaderna förklaras ofta med att män och kvinnor har olika utbildning, arbetar i olika branscher och är olika utsatta för marknadskrafterna. Detta gäller dock inte Juseks medlemmar som arbetar i ungefär lika stor utsträckning i privat som i offentlig sektor.

Den stora skillnaden ligger i att kvinnor i högre utsträckning stannar hemma och tar hand om familjens barn. Endast 56 procent av män tar ut föräldraledighet och 20 procent arbetar deltid för barnens skull. Kvinnor stannar också hemma med sjuka barn oftare än männen. Till stor del kan detta förklaras med att barnfamiljers ekonomi ofta är trängd. Lever man på marginalen är varje krona viktig. Förlorar man mindre pengar om mamma stannar hemma med barnen, blir det den naturliga lösningen.

Eurostat förklarar delvis löneskillnaderna med att det är vanligare bland yngre kvinnor att yrkesarbeta än bland äldre, och att kvinnor oftare arbetar i låglöneyrken. En annan anledning är att män gör karriär och blir chefer oftare.

Men hur man än försöker förklara återstår ändå en restpost som bara kan förklaras med könsskillnader. När Statistiska centralbyrån sammanfattar läget på hela den svenska arbetsmarknaden kommer man fram till att svenska kvinnor tjänar 70 procent av vad männen gör. Förfinas beräkningen genom att man tar hänsyn till skillnader i utbildning, yrkesgrupp, ålder, arbetstid och sektor, är skillnaden fortfarande 8 procent. Dessa 8 procent går inte att förklara på något annat sätt än att kvinnor får lägre lön just för att de är kvinnor.

4.2.4 Fria män – socialiserade kvinnor

Avregleringar ger erfarenhetsmässigt de bästa förutsättningarna för både mäns och kvinnors utveckling. Socialdemokraterna har under de senaste decennierna accepterat avregleringar endast inom sektorer där företrädesvis män arbetar. Att ge kvinnor samma möjligheter att byta arbetsgivare, förhandla om lönen och arbetsvillkoren, eller starta eget inom de områden de har erfarenhet av och expertis inom vill man emellertid inte medge.

Socialdemokraterna bromsar och förbjuder en utveckling mot mindre politisk kontroll över arbetsplatser där företrädesvis kvinnor arbetar. Det är talande att samtidigt som Telia börsintroduceras och UMTS-licenser fördelas till privata bolag, så förbjuds i praktiken sjukvård i alternativ regi. Den nyligen promulgerade lagen om trefjärdedels majoritet för försäljning av akutsjukhus (den så kallade stopplagen) minskar kvinnors möjligheter att välja mellan offentliga och privata arbetsgivare.

Även på EU-nivå lyckas regeringen låsa in kvinnorna. Genom EU-medlemskapet har svenskar fått del av en inre marknad för de flesta varor och tjänster. Än så länge görs dock undantag för vård och omsorg. Möjligheten för patienter att få bättre eller tidigare vård utomlands bekämpas av regeringen. Avsaknaden av en inre marknad för utbildning, vård och omsorg stänger många karriärvägar för framför allt kvinnor. Detta är ett slöseri med kompetens.

5 Moderat jämställdhetspolitik – grundläggande humanism

5.1 Vår utgångspunkt är frihet för individen

Vår självklara utgångspunkt är att varje människa har lika värde och därför skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Varken mer eller mindre. För hundra år sedan var det största hindret för kvinnors möjligheter att lyckas i samhället gamla patriarkala traditioner och att kvinnor inte hade samma lagliga rättigheter som män. Nu är det i stället en allomfattande, passi­viserande politik som utgör den största kvinnofällan.

Utgångspunkten i individens frihet har betydelse för vår syn på jämställdhet. Friheten att vara och göra annorlunda gäller inte minst kvinnor och män som vill bryta könsstereotypa mönster och förväntningar för att leva som de själva tycker passar dem bäst.

Vi anser att en politik som tvingar kvinnor att vara yrkesarbetande föräldrar med barnen på dagis är lika felkonstruerad som en politik där kvinnor skall stå vid spisen och föda barn. Ingen politiker skall få skapa levnadsmönstret för någon enda individ. Politikens uppgift är i stället att skapa möjligheter för det fria valet.

5.2 En politisk förändring

5.2.1 Ekonomisk frihet – att kunna leva på sin lön

En modern jämställdhetspolitik förutsätter att både kvinnor och män är självständiga och oberoende. Den största formen av oberoende är att kunna leva på sin lön. Utan ekonomiskt oberoende kan vi inte uppnå ett jämställt samhälle. Med ekonomiskt oberoende menar vi oberoende från stat, make eller andra yttre förhållanden som traditionellt sett beslutat över enskilda människors ekonomiska situation.

Skatterna har tagit positionen som hushållens största utgift. De höga skatterna slår särskilt hårt mot kvinnor, som är låginkomsttagare i större utsträckning än män. Av de ensamstående mammorna kan en tredjedel inte klara att försörja familjen utan socialbidrag. Kvinnor är också i majoritet bland dem som söker skuldrådgivning. Många av dessa är ensamstående mammor med inkomster som understiger 15 000 kronor i månaden.

Vi vill genomföra en skattereform som ger Jeanette (kapitel 4.1.1) med en månadslön på 15 800 kronor i månaden nästan 2 000 kronor mer per månad att röra sig med. Jeanette och alla andra kvinnor i hennes situation skulle kunna få tillbaka inflytandet över sin ekonomi, möjlighet att spara och möjlighet att ta lite ledig tid – lite mer frihet!

Ytterligare en kategori kvinnor vars situation försämrats kraftigt är änkorna. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som innan valet lovat något helt annat, har kraftigt sänkt änkepensionerna. Detta är ett allvarligt svek. En kartläggning av Riksförsäkringsverket har inte kunnat belägga att änkor eller änkemän har särskilt stor köpkraft eller höga inkomster. Tvärtom var medelinkomsten av de inkomstprövade änkorna och änkemännen endast 13 922 kronor i månaden.

Vi vill återgå till de regler, som gällde före den 1 april 1997, vilket innebär ett avskaffande av den nuvarande inkomstprövningen av änkepensionerna.

Det finns flera andra exempel på hur det svenska skattesystemet sätter käppar i hjulet för kvinnors självbestämmande. Det är svårt nog att starta eget företag, utan att dessutom drabbas av krångliga utdelningsregler. Beskattningen av en företagsledares familjemedlemmar för deras ersättning från bolaget följer särskilda regler. Make/maka beskattas för marknadsmässig ersättning. För den del som bedöms som liggande över en marknadsersättning skattar företagsledaren. Barn som arbetar i företaget beskattas hos den av makarna som har den högsta inkomsten. Det är direkt diskriminerande att betrakta make eller maka som ett bihang till företagsledaren. De särskilda fåmansföretagsreglerna bör avskaffas.

Vi vill avskaffa sambeskattningen av makars förmögenhet. Makar är skilda individer och skall beskattas som sådana.

5.2.2 Personlig frihet – att hinna med

Kvinnor skall inte behöva välja mellan karriär och familj – så lyder den so­cial­demokratisk-feministiska tesen. Nu vet vi att framför allt kvinnor tyngs under den dubbla bördan av yrkes- och hemarbete. Här hjälper inga statliga utredningar om varför män inte diskar. Det behövs konkreta åtgärder som ger personlig frihet.

Föräldraskap och yrkesliv måste gå att kombinera bättre än i dag. Det kräver förändrade attityder och flexibla lösningar. Den som vill skall ha råd att gå ned i arbetstid medan den som behöver och vill arbeta mer skall kunna göra det.

Att via lagstiftning korta arbetstiden skulle inte göra nytta för dem som vill arbeta annorlunda, eller mer, än i dag. Inte heller de som vill gå ned i arbetstid skulle tjäna på förslaget. När arbetstidsförkortningen slås ut på alla blir resultatet inte många minuter per dag. Samtidigt blir reformen kostsam för ekonomin. En arbetstidsförkortning måste betalas antingen i form av lägre lön eller genom högre skatter. Detta är inte ägnat att åstadkomma jämställdhet.

En generell arbetstidsförkortning skulle leda till problem med att hålla verksamheten i gång, framför allt inom den redan hårt ansträngda offentliga sektorn. I rapporten Kortare arbetstid – för och emot, presenterad av Regeringskansliets arbetsgrupp för arbetstidsfrågor, framförs ett förslag. (...) verksamheten i den offentliga sektorn (skulle kunna) kompletteras genom att personer som fått sin arbetstid förkortad lägger in ett visst mått av frivilligt arbete. Således betyder en arbetstidsförkortning enbart att samma personer skall utföra samma mängd arbete – men oavlönat.

Det bör också framhållas att i de låglönebranscher där många arbetar är intresset mindre att driva frågan om arbetstidsförkortning. I stället är det prioriterat att få upp lönenivån och öka sysselsättningsgraden.

De som ivrar för en arbetstidsförkortning som jämställdhetspolitiskt instrument borde också inse att ingenting talar för att de som i dag inte diskar, städar eller tar hand om barnen, skulle göra det i större utsträckning om de fick mer tid. Detta är en fråga om attityder, som kräver andra åtgärder än politiska.

Genom att ta bort normen för veckoarbetstid och låta enskilda arbetstagare förhandla själva om sin arbetstid, tillgodoser vi önskemålen hos dem som vill jobba mer, mindre eller annorlunda än i dag.

När föräldrar kommer hem från arbetet vill de kunna umgås med barn och partner. EU-projektet Humlan konstaterade för några år sedan att efterfrågan på hushållstjänster var störst hos barnfamiljer och att kunderna kom från alla inkomstkategorier. I dag kan bara höginkomsttagare köpa hemhjälp – lagligt. Med vårt förslag på skattereduktion på hemnära tjänster skall fler kunna köpa sig den hjälp de behöver.

Vi vill införa en skattereduktion på 50 procent för privatpersoners betalning av arbetskraftskostnaden inom hushållsnära tjänster, upp till 25 000 kronor per år. Den skall omfatta hushållstjänst, privat barnomsorg, tvätt av kläder, tjänster för underhåll, reparation och förbättring av bostaden. Detta skulle motsvara exempelvis 10 timmars städhjälp per månad. Det är en reform som ger frihet.

5.2.3 Yrkesmässig frihet – att ha en arbetsmarknad

Ett av Socialdemokraternas motiv för utbyggnaden av den offentliga sektorn var att kvinnor skulle kunna byta spis och blöjor mot avlönat arbete. Nu vet vi att lönerna är låga, arbetet tungt och ansvaret för spis och blöjor i många fall kvarstår. Den offentliga sektorn har blivit en kvinnofälla och dessutom drivit upp skattetrycket. Det system som var tänkt att underlätta för kvinnor bidrar i dag paradoxalt nog till att hämma kvinnors möjligheter på en fri arbetsmarknad. De som skulle bli välfärdsstatens vinnare tillhör nu de största förlorarna.

I flera personalundersökningar får de privata alternativen högre betyg än de offentliga. Det gäller allt från kvaliteten på verksamheten till hur bra personalen trivs. Man uppger ofta att det är mer givande att arbeta för en privat arbetsgivare, man arbetar effektivare, har större ansvar och inflytande, bättre ledarskap och, framför allt, mer flexibla lösningar avseende arbetstiden.

Allt fler landstingsanställda sjuksköterskor tar i stället anställning hos ett vårdinriktat bemanningsföretag. Lönevillkoren blir plötsligt helt andra. Dessa kvinnor visar tydligt hur de vill arbeta – att de vill ha kontroll över sin arbetssituation. I en rapport till Kommunalarbetareförbundets senaste kongress skrev ordföranden Ylva Thörn att privata arbetsgivare som alternativ till stat, kommun och landsting skulle gynna förbundets medlemmar.

Vi vill att det skall vara möjligt att starta och driva egna företag inom vård och omsorg, samt att sjukhus och vårdinrättningar skall kunna drivas av privata bolag. Landstingets sjukvårdsmonopol måste bort för att öppna arbetsmarknaden för dem som arbetar inom den offentliga sektorn. En sådan reform skulle gynna både kvinnor och män och skapa frihet på en verklig, flexibel arbetsmarknad.

5.2.4 Frihet för familjen – en flexibel barnomsorg

Valfriheten är lika viktig i familjelivet som på arbetsmarknaden. Brist på mångfald och valfrihet gör att den svenska barnomsorgen inte svarar upp mot kraven som ställs i det moderna arbetslivet.

Genom beslutet om maxtaxa tvingas barnen in på kommunala daghem och familjerna förlorar sin valfrihet. Denna typ av barnomsorg passar inte alla arbetssituationer eller personliga behov. Familjen blir fråntagen sitt självbestämmande under förevändningen att det är en jämställdhetsreform. Såsom tidigare påpekats är jämställdhet som dikteras uppifrån och som ersätter en form av beroende med en annan, inte verklig. Den bästa jämställdhetsreformen är den som ger enskilda mammor och pappor möjligheter att ordna sin tillvaro efter vad de anser passa dem bäst. Frihet ger jämställdhet.

I och med kunskapssamhällets framväxt blir behovet av valfrihet ännu större. När projektarbete som sköts från hemmet varvas med antingen deltidsarbete på orten, eller heltidsarbete som kräver resor, blir det än viktigare att kunna välja olika former av barnomsorg vid olika tidpunkter i livet. Det finns ingen entydig bästa lösning för alla föräldrar och barn.

Det offentliga stödet till barnfamiljerna är i dag omfattande och växande. Stödet, i form av föräldrapenning, barnbidrag, barnomsorg, bostadsbidrag och förskola, motsvarar så mycket som 85 000 kronor per barn och år, för barn upp till skolåldern. Samtidigt har allt fler familjer svårt att få tiden att räcka till och ekonomin att gå ihop.

Varierande önskemål och behov ställer stora krav på de tjänster som hjälper barnen att utvecklas och ger föräldrarna möjlighet att kombinera yrkesliv med föräldraskap, utan att känna att de slits itu. Vad som behövs är en mångfald av olika alternativ, inte politiskt dirigerade enhetslösningar.

Vi vill införa ett barnomsorgskonto, omfattande alla barn, som ger alla föräldrar möjlighet att välja sin barnomsorg, att minska sin arbetstid, eller att stanna hemma en tid under barnens uppväxt. Som ett första steg vill vi införa ett barnomsorgskonto med 40 000 kronor per år och barn som fyller ett år och 20 000 kronor per år och barn som fyller två år.

Vi vill också införa en rätt till avdrag för alla former av barnomsorg upp till 50 000 kronor per barn och år. Detta skall gälla oavsett om föräldrarna väljer offentlig eller privat barnomsorg.

5.2.5 Kvinnofrid – att känna sig trygg

Våldet mot kvinnor har ökat och tagit allt grövre former den senaste tiden. Varje år polisanmäler drygt 20 000 kvinnor i Sverige att de blivit misshandlade. De flesta blir slagna av sin man, sambo eller pojkvän, och de flesta fallen av misshandel och övergrepp sker i hemmet. Var tionde dag dödas en kvinna av en man som står henne nära.

Socialdemokraterna har utvidgat möjligheterna att få samhällstjänst för brott vars straffvärde understiger ett år. I allmänhetens ögon är samhällstjänst inget riktigt straff. Att man ser samhällstjänst som att komma undan luckrar upp rättsmedvetandet. Människor litar inte på rättsväsendet längre – särskilt inte kvinnor. Problemet blir allt större i och med att den socialdemokratiska kriminalpolitiken sedan sextiotalet strävat efter att undvika fängelse som påföljd, vilket medfört att strafflatituderna inte utnyttjas ens där det är påkallat.

Samtidigt sker en stadig kvalitetsmässig nedgång av polisväsendet. Under somrarna stänger ett stort antal polisstationer på grund av personalbrist och inte ens under säsong finns det tillräckliga resurser för att stävja våldet mot kvinnor. Känner man sig otrygg kan man heller aldrig känna sig jämställd.

Vi anser att kvinnors trygghet går att öka. Kvinnor skall kunna känna sig trygga i hemmen, i skolan, på arbetsplatsen och ute på gator och torg. Gärningsmän skall omhändertas och lagföras och utsatta kvinnor skall ges hjälp och stöd.

Vi vill öka antalet poliser. Det skall finnas närpoliser i alla bostadsområden, särskilt där lägenhetsbråk och kvinnomisshandel är vanligt förekommande. Gärningsmännen skall kunna gripas omedelbart när brottet anmäls. Kvinnan skall inte behöva fly från sitt eget hem när hon blivit utsatt för övergrepp.Vi vill göra häktning obligatorisk redan vid försök till brott, där straffsatsen är minst två år. Vi vill höja straffsatserna för vålds- och sexualbrott. Män som slår kvinnor skall dömas till fängelse, inte till samhällstjänst. Dessa män skall också erbjudas en god och effektiv behandling på anstalterna.

Övervakningen av besöksförbud måste förbättras. Vi vill införa möjlighet att använda elektronisk fotboja vid besöksförbud för att öka tryggheten för den utsatta personen, oftast kvinnan.

Kvinnlig omskärelse förekommer fortfarande. De senaste rönen om sommarlovsstympning visar behovet av att också använda lagstiftningen och lagföra dem som är ansvariga för att könsstympning utförs.

Vi föreslår också att brottet förolämpning skall falla under allmänt åtal. I dag åtalar en åklagare för förolämpning om det anses påkallat ur allmän synpunkt och om brottet avser anspelning på någons ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning. Det skall likaledes vara straffbart att anspela på någons kön eller sexuella vandel.

Attityder grundläggs hos barn redan i ung ålder. Skolan har tillsammans med föräldrarna ett stort ansvar för hur barn ser på och tilltalar varandra. Könsord och nedsättande tillmälen är inte acceptabelt beteende. Man måste vara vaksam på sådant beteende hos barnen redan i förskolan. Kränkningar av andra får aldrig accepteras.

Vi förordar tidiga reaktioner mot barn som beter sig kränkande mot andra, genom tillmälen eller antastande.

5.3 En kulturell förändring

5.3.1 Kvinnosyn och människosyn

Det är hos oss som individer som synen på våra medmänniskor börjar. Hur vi behandlar dem, hur vi tilltalar dem, hur vi talar om dem. Vi har tidigare nämnt att det i dag i samhället finns olika exempel på en dålig kvinnosyn – en syn på kvinnan och en behandling av henne som leder till att hon förbises, räknas bort, diskrimineras eller misshandlas.

Oavsett vad den bristande synen på kvinnor beror på måste det göras klart att den inte är acceptabel. När kvinnor stympas, förolämpas eller inte får inflytande och möjligheter på samma nivå som män måste samhället reagera. Det främsta medlet att tillförsäkra alla människor – kvinnor som män – en rätt till frihet och frid är den straffrättsliga lagstiftningen. Vissa beteenden är helt enkelt inte tillåtna i Sverige. Ett annat men lika viktigt medel är en öppen diskussion om etik och moral. Det är otidsenligt och omänskligt att se på vissa individer såsom mindre värda och diskriminera dem, oavsett om man grundar sin människosyn på religion, sedvänja eller annat. Alla människors lika värde måste vara grunden för ett demokratiskt samhälle.

5.3.2 Kvinnan som begrepp och politiskt slagträ

Både socialdemokrater och vänsterpartister kallar sig numera för feminister. Deras huvudtes är att jämställdhet är en fråga om allokering av resurser. Det primära inom denna politik är inte att förbättra den allmänna kvinnosynen och att skapa rättigheter och möjligheter som ger jämställdhet mellan kvinnor och män, utan huvudtesen är matematisk omfördelning av makt. Man utgår också från att kvinnan är underordnad mannen och att kvinnor är offer. Ingenstans nämns den starka, självständiga kvinnan med makt över sin egen situation. Att konsekvent utgå ifrån att kvinnan är ett offer och behöver staten som beskyddare är att ge uttryck för en cynisk människosyn.

Det finns en historia om en flicka som deltog i en prestigefylld uppsatstävling på universitetet. Uppsatstävlingen vanns av en pojke, men flickan erhöll ett pris för näst bästa uppsats. Efter prisutdelningen kom en professor fram till flickan och sade: Hoppas att du blev glad för priset! Jag tyckte att det var så tråkigt att en flicka inte vann, så jag uppfann ett tröstpris i går kväll. Nu slapp du ju bli utan! Blev flickan glad av att få ett tröstpris som var betydelselöst? Svaret är naturligtvis nej.

Här har vi problemet med kvotering och positiv särbehandling. När en kvinna kvoteras in bara därför att hon är kvinna, begås samma fel som när en man får jobbet bara därför att han är man. En orättvisa ersätts av en annan och segregeringen består. Matematisk omfördelning är inte rättvisa och leder inte till verklig jämställdhet.

Det är ju ett faktum att där regeringen tillämpar kvotering är könsfördelningen matematiskt korrekt, men där så inte sker är det ojämnt mellan kvinnor och män. FN har riktat kritik mot den ojämna könsfördelningen inom statlig förvaltning i Sverige. Samtidigt kommer rapporter om att löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökat kraftigt på Statsrådsberedningen, Utrikesdepartementet och Jordbruksdepartementet – jämställdhetsminister Margareta Winbergs eget departement.

Attitydförändringar kräver synliggörande av kvinnor och goda exempel, inte kvotering. Vi vill att regeringen tillsätter en utredning om effekterna av den egna arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga förvaltningen.

5.3.3 Bortom etiketterna – en ny syn på jämställdhetspolitiken

I det svenska samhället finns i dag ett antal problem som drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. Trots att detta är ett obestridligt faktum handlar jämställdhetsdebatten alldeles för lite om vad som bör göras åt dessa problem och alldeles för mycket om olika etiketter. Vare sig man kallar sig för feminist eller inte kan man arbeta för jämställdhet mellan könen – var och en på sitt sätt, politiskt och personligt.

Vi har ovan beskrivit de politiska åtgärder som är mest centrala för att skapa ett samhälle som borgar för jämställdhet mellan könen och mellan människor. Förutom de politiska förändringarna måste vi även få till stånd en kulturell förändring, en ändrad inställning.

Verklig, långsiktig jämställdhet förutsätter attitydförändringar hos de individer som har en dålig kvinnosyn, samt det självförtroende som kommer av att kvinnor kan skapa sig en ställning grundad på egen kraft. Det är allas vårt ansvar att föregå med gott exempel och visa ett sunt omdöme när det gäller hur vi behandlar varandra.

Genom att se till oss själva och fundera över de här frågorna kan vi göra mycket på jämställdhetsområdet – mycket som inte kräver statlig styrning eller politiska beslut. Det är den svårare vägen att ta, men den enda vägen som i slutänden kommer att leda till en verklig jämställdhet, baserad på en individualistisk, humanistisk människosyn.

Stockholm den 2 oktober 2001

Mikael Odenberg (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Henrik Westman (m)

Anna Kinberg (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Anna Åkerhielm (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Anna Lilliehöök (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11
Yrkanden (16)