Konkurrenspolitik m.m.

Motion 1998/99:N333 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

av Eva Flyborg m.fl. (fp)
Inledning
"Det är konkurrensen som gör att marknadsekonomin
fungerar. Ty det är konkurrensen som gör att endast de bästa
producenterna överlever och förser konsumenterna med det
de vill ha" (Adam Smith 1776).
Det har gått över två hundra år sedan den brittiske nationalekonomen
Adam Smith i sin bok "Nationernas välstånd" konstaterade att konkurrens är
en oöverträffad metod att nå effektivitet. Den ekonomiska historien sedan
dess har givit honom rätt. "Vad är det som driver bagaren att baka ett gott
bröd, slaktaren att framställa ett gott kött eller bryggaren att brygga ett
starkt
öl?", frågade Smith och svarade själv: det är företagare i ständig tävlan med
varandra.
Fri konkurrens på lika villkor - inom de ramar som sätts upp av etiska
principer och lagstiftning - är det bästa verktyget för att tillgodose konsu-
menternas efterfrågan och hushålla med begränsade resurser.
En effektiv konkurrens gynnar alltid i första hand konsumenterna. Före-
tagens tävlan om att vara "bäst och billigast" upprätthåller en ständig press
på priser och kostnader. Men också ur ett mer dynamiskt och sam-
hällsekonomiskt perspektiv är väl fungerande konkurrensmarknader av stor
betydelse. Konkurrensen är den kanske viktigaste drivkraften till teknisk och
ekonomisk utveckling.
Väl fungerande konkurrens stimulerar en kontinuerlig förnyelse av pro-
duktionsapparaten och leder därmed till en effektiv användning av samhällets
resurser.  Den medför inte bara  mångfald och större valfrihet i utbudet av
varor och tjänster - utan också en mångfald i företagandet.
Olika brister i konkurrensen medför förstås det motsatta. Konsumenterna
får betala "onödigt" höga priser. Utbudet av varor och tjänster blir mindre
varierat. Producenterna stimuleras inte till att utveckla och förbättra kvalitet
och produktionsmetoder. Och den som tror sig ha en ny och bättre idé får
kanske aldrig chansen.
Konkurrensens betydelse för ekonomisk utveckling och välstånd har fram-
stått allt klarare under de senaste decennierna. En av grundtankarna med den
inre marknaden som skapats inom EU är just att få till stånd en ökad
konkurrens och  en bättre ekonomisk utveckling. Vad det ytterst handlar om
är att skapa förutsättningar för ett ökat välstånd - och ökad sysselsättning -
för medborgarna i medlemsländerna.
På motsvarande sätt visar det ekonomiska förfallet, stagnationen och
rovdriften på miljön i de gamla centralplanerade kommunistdiktaturerna i öst
vad frånvaron av fungerande marknader, konkurrens och ekonomisk frihet
innebär för människors välfärd.
  Graden av konkurrens på olika marknader spelar alltså en central roll för
marknadsekonomins funktionssätt och  för den ekonomiska tillväxten. Men
konkurrensen på en marknad kan inte upprätthålla sig själv. Den är tvärtom
ständigt hotad. Det finns inga likhetstecken mellan "fria" och effektiva
marknader. En effektiv marknadsekonomi förutsätter i själva verket att det
finns stränga och tydliga regler för aktörerna att hålla sig till. Därför krävs
en
effektiv konkurrenslagstiftning och en effektiv konkurrenspolitik.
Alla marknader behöver spelregler för att fungera. En viktig uppgift för
staten är att skapa och bevara sådana sunda spelregler.
 Varför sätts konkurrensen ur spel?
Förutsättningarna för nationalekonomins teorier om s k perfekt konkurrens
uppfylls praktiskt taget aldrig på verklighetens marknader. Där bestäms
konkurrensläget av många faktorer, som till exempel  produktens karaktär,
antalet företag, möjligheterna till nyetablering, hinder för export och import
m.m. Grovt kan man sortera brister i konkurrensen under tre rubriker.
- Naturliga konkurrensbegränsningar beror på särskilda egenskaper hos
produkten eller hos produktionsprocessen.  I vissa fall saknas kanske
helt förutsättningarna för många producenter på marknaden. Förutom
lagstiftade monopol, som Systembolaget, kan patenträttigheter och
ensam tillgång till en råvara göra det svårt för konkurrenter att slå sig
in på marknaden. För ett litet land som Sverige är lösningen ofta att
försöka åstadkomma en ökad importkonkurrens.
-
Så kallade naturliga monopol är vanligtvis förknippade med
stordriftsfördelar. Den tekniska utvecklingen, som t ex den
moderna informationstekniken, har dock medfört att
begreppet börjar förlora sin relevans. Flera statliga,
kommunala och privata "naturliga" monopol  har börjat
brytas upp och utsatts för ökat konkurrens från privata
entreprenörer, åtminstone i något av produktions- eller
distributionsleden. Det gäller till exempel elmarknaden,
posten, inrikesflyget och SJ.
- Konkurrensbegränsande överenskommelser kan ta sig många uttryck,
som samarbete om priser eller en inbördes uppdelning av marknader.
Det är framför allt mot denna typ av bristande konkurrens som
konkurrenslagstiftning brukar riktas. Den förra borgerliga regeringen
införde en ny, skarpare konkurrenslagstiftning som står i bättre
samklang med lagstiftningen i flera andra EU-länder.
-
- Offentliga regleringar kan ha helt andra syften än att hämma kon-
kurrensen, men får ändå sådana konsekvenser. Flera viktiga samhälls-
sektorer kännetecknas av en rad svåröverskådliga statliga och kommu-
nala regleringar. Bostads- och byggområdet är ett exempel, liksom
transportområdet. Det kan röra sig om detaljerade föreskrifter för
byggnadsmaterial etc, men det finns gott om regleringar, vilkas enda
syfte är att hindra konkurrens. Ett sådant exempel är etableringshindret
för långväga busstrafik.
-
Konkurrensen på den
svenska marknaden
Under senare år har flera studier gjorts av
konkurrenssituationen i Sverige. På uppdrag av den s k
konkurrenskommittén gjorde SPK en studie av förhållandena
i 61 svenska branscher. Andra exempel är
Produktivitetsdelegationens betänkande Drivkrafter för
produktivitet och välstånd, Ekonomikommissionens rapport
Nya villkor för ekonomi och politik och Mc Kinsey-rapporten
Swedens Economic Performance.
Samtliga pekar på att en stor del av de problem som kännetecknat svensk
ekonomi under de senaste decennierna - snabba kostnadsstegringar, svag
produktivitetsutveckling och svag ekonomisk tillväxt - kan förklaras av
brister i konkurrensen. Innebörden av studierna är att med bättre konkurrens-
förhållanden kunde svenskarna haft mer pengar att röra sig med, en högre
levnadsstandard - och fler jobb.
Lika entydigt som brister i konkurrensen ringas in som ett av de mest
grundläggande problemen i svensk ekonomi, lika entydigt  rekommenderar
studierna skärpta konkurrensregler, avregleringar och ökad importkonkur-
rens.
De ekonomiska vinsterna av ett skärpt konkurrenstryck i näringslivet och
offentlig sektor är naturligtvis svåra att uppskatta med någon större precision.
Men försök till samhällsekonomiska bedömningar visar att det rör sig om
betydande belopp. I boken "Järntrianglar - förnyelsens fiende nummer ett"
uppskattas vinsten till 180 miljarder kronor!
Tyvärr  kan det vara svårt att vinna folkligt stöd för skärpt konkurrens som
en väg att lösa samhällsproblem. Det tycks ganska enkelt att göra troligt att
ökade bostadssubventioner och omfattande regleringar leder till billigare
bostäder och större "rättvisa" på bostadsmarknaden, trots att det förhåller sig
precis tvärtom. Skälet till att svenskar tvingas lägga en så stor andel av den
disponibla inkomsten på sitt boende är frånvaron av en fungerande kon-
kurrens på bygg- och bostadsmarknaden. Det planekonomiska tänkande som
i decennier genomsyrat svensk bostadspolitik har förstört byggmarknaden -
1980-talets värsta inflationsmotor - och givit oss ett av världens dyraste
bostadsbestånd. Komplicerade regelverk och omfattande subventioner har
dolt de verkliga kostnaderna för konsumenterna och sopat undan motiven för
producenterna att pressa kostnaderna.
Ökad konkurrens i Sverige
Det är naturligtvis en omöjlig uppgift att  lista alla hinder för
en väl fungerande konkurrens som kan finnas på olika
marknader i Sverige. I ett par avseenden skiljer vi dock  ut
oss från andra jämförbara industriländer, bland annat genom
att vi har en hög företagskoncentration, en stor
konkurrensskyddad offentlig sektor, omfattande offentliga
regleringar och företagssubventioner.
Så kallad oligopolistisk konkurrens - det vill säga en marknad som
domineras av ett fåtal stora företag - är mycket vanlig i Sverige. Utveck-
lingen mot en allt högre grad av företagskoncentration har pågått under flera
decennier.   Detta är främst en följd av inriktningen på de socialdemokratiska
regeringarnas industri- och näringspolitik. Politiken har utformats från ett
typiskt storföretagarperspektiv. Skattepolitiken, kreditpolitiken och närings-
politiken  har systematiskt gynnat storföretagen på de små och nya före-
tagens bekostnad. Den konsekventa storföretagspolitiken har skapat markna-
der där småföretag och nya entreprenörer möter stora svårigheter att ta sig in.
Inte heller har någon hänsyn tagits till de risker för konsumenterna, i form av
minskad inhemsk konkurrens och monopolmissbruk, som utvecklingen fört
med sig.
Tiotals miljarder betalas årligen ut i olika former av stöd och subventioner
till företagen.
De selektiva företagsstöden, som  snedvrider konkurrensen inom olika
branscher och hämmar utveckling och innovationsförmåga, bör i princip
avvecklas helt. Successivt måste det statliga stödet till näringslivet minska
och ges en så generell utformning som möjligt. Det gäller såväl Sverige som
övriga EU-länder.
 Att  försöka identifiera framtidens produkter, företag eller branscher är
inte en politisk uppgift. Den politiska uppgiften består i att skapa goda
förutsättningar - och ekonomiska motiv - för medborgarna att starta och
utveckla företag. Socialdemokratins misstro mot enskilda företagare - och
övertron på politikernas förmåga att identifiera framtidens vinnande företag
och branscher - har inneburit decennier av misshushållning med skatte-
medel.
Sälj statliga och kommunala bolag
Staten är idag den största ägaren av företag.  Enligt
statistiken finns 74 statliga bolag - med en vildvuxen flora
av dotterbolag.
 Frågan om staten ska äga "produktionsmedlen" har debatterats sedan de
moderna ideologiernas tillkomst. Krav på förstatliganden av privata företag
förekom i Socialdemokraternas efterkrigsprogram och återkom i ny tappning
i "den nya industripolitiken" som Krister Wickman lanserade inom
socialdemokratin i slutet av 1960-talet. Sedan dess har frågan förlorat
åtskilligt i ideologisk laddning. Förre näringsministern Anders Sundström
hävdade t ex att statens aktiepost i Pharmacia & Upjohn är en ren kapital-
placering.
 Men det är fel att tro att åsiktsskillnaderna försvunnit. En rad konkreta
exempel visar att Socialdemokraterna har svårt att privatisera statlig
verksamhet. Staten äger fortfarande en stor del av den nya Nordbanken, en
stor del av Assi Domän och en betydande aktiepost i Pharmacia & Upjohn.
Det blir heller ingen privatisering av Telia -  trots att bolaget är i skriande
behov av kapitaltillskott, trots att det förlorar i värde för varje år som går,
trots att sammanslagningen med norska Telenor misslyckades och trots att
facket vill ha det.
Folkpartiet liberalerna förordar en omfattande utförsäljning av statliga
bolag. Vår strategi för bolagsförsäljningar beskrivs i en särskild motion.
Vi tror att staten i grunden är en dålig företagsägare. Även om det går att
hitta exempel som illustrerar motsatsen är det den generella bilden. Till det
kommer ett andra argument. Statens uppgift är att ange spelregler för
företagsamheten. Att staten själv konkurrerar med företag som den
bestämmer villkoren för är oetiskt. En vanlig liknelse är att domaren i en
fotbollsmatch samtidigt skulle vara spelare i det ena laget.
 Vi liberaler anser också att det staten ägnar sig åt ska styras demokratiskt
och med full öppenhet och insyn för medborgarna. Det finns mycket som
staten överhuvudtaget inte skall ägna sig åt. I dag sker det oftast i bolags-
form.
Vi vill alltså att staten koncentrerar sig på uppgifter som ingen annan kan
sköta lika bra. Varför ska svenska staten bedriva bilprovning i Rio Grande-
provinsen i Brasilien? Varför ska svenska staten bedriva telefoni i
Argentina? Varför ska svenska staten bedriva rundradioverksamhet i
Litauen?
Det är inte bara vi som ställer frågorna. Riksdagens revisorer riktade i en
rapport våren 1998 allvarlig kritik mot hur staten sköter sin ägarroll i de
statliga företagen.
Vi har under de senaste decennierna också  kunnat se hur en omfattande
bolagisering ägt rum på kommunal nivå.  Förvaltningar har organiserats i
form av aktiebolag som helt eller delvis har ägts av kommunerna. I dag finns
det över 1 400 kommunala bolag i Sverige - och antalet växer. Den
sammanlagda omsättningen var 1996 ca 117 miljarder kronor.
Resultatet är att det har växt fram en bolagssektor vid sidan om den
demokratiskt styrda förvaltningen. Många av bolagen är verksamma på
marknader där det finns goda förutsättningar för konkurrenslösningar och
gott om privata aktörer. Folkpartiet liberalerna menar att den nuvarande
situationen är oacceptabel.
De kommunala bolagen snedvrider inte bara konkurrensen genom att
verksamheten backas upp med skattemedel. Den offentliga ekonomin blir
samtidigt mer ogenomskådlig för medborgarna. Affärsverksamheten - både
på kommunal och statlig nivå - leder också till förluster och ett ineffektivt
utnyttjande av våra gemensamma resurser. Folkpartiet anser att den
offentliga  bolagshysterin måste övervinnas. Vi vill kraftigt begränsa den
offentliga bolagsverksamheten. Dessa bolag hotar den offentliga ekonomin
och den fria konkurrensen. De stjäl uppmärksamhet och engagemang från det
som är det offentligas huvuduppgifter.
I en särskild motion föreslår Folkpartiet att den kommunala bolagssektorn
halveras till år 2002.
Smartare offentlig
upphandling
Den svenska offentliga upphandlingen uppgår till betydande
belopp - omkring 280 miljarder kronor 1995, eller
motsvarande 15 procent av BNP. Det innebär att en procents
genomsnittlig sänkning av priset medför en besparing för det
allmänna på nästan tre miljarder kronor per år. Att
upphandlingen sköts professionellt - affärsmässigt och i fri
konkurrens mellan olika leverantörer - har därför en mycket
stor ekonomisk betydelse. Dels innebär det att allmänna
medel utnyttjas effektivt, dels öppnas för de mest
konkurrenskraftiga producenterna mycket stora möjligheter.
  Det är följaktligen av stor betydelse för såväl skattebetalare som produ-
center att rättssäkerheten är hög, att reglerna är enkla och klara, och att
sanktioner mot överträdelser  är effektiva.
Lagen om offentlig upphandling har varit i kraft i ca fyra år. Erfaren-
heterna visar att det finns brister i såväl själva regelverket, som i
tillämpning
och efterlevnad.
Det entydiga målet skall vara att minimera kostnaderna för stat och
kommun, givet kvaliteten. En rad villkor skall vara uppfyllda för att detta
skall fungera. Vi nämner de viktigaste:
Ett villkor är att regler för företags deltagande i offentlig upphandling inte
är alltför krångliga, eller på annat sätt resurskrävande, så att de i praktiken
fungerar som ett skydd för stora företag och tenderar att utesluta mindre
företag. T ex kan en korrekt genomförd offentlig upphandling, och en god
upphandlingskultur, i stat och kommun vara av stor betydelse för små och
medelstora företag. Få åtgärder torde betyda så mycket för framväxten av
nya företag som om kommunerna dels mer medvetet utformar sina anbud så
att småföretagare ges möjlighet att delta, dels aktivt undersöker privata
alternativ till offentligt producerade tjänster.
Dessutom är detta kanske den viktigaste vägen att på ett samhälls-
ekonomiskt korrekt sätt - dvs utan förtäckta subventioner eller som ett
utflöde av partipolitisk skråanda - stimulera det lokala företagsklimatet för
privat verksamhet. Genom erfarenheter från regioner med starka företags-
traditioner vet vi att inget befrämjar tillkomsten av nya företag så mycket
som förekomsten av många små företag.
Tyvärr fungerar den offentliga upphandlingen idag inte särskilt väl.
Riksdagens revisorer pekar i en rapport från i våras (1997/98:RR10) på en
rad missförhållanden. Problem som är relativt enkla att åtgärda på svensk
nivå hänger samman med bristen på nationella riktlinjer. Riksdagens
revisorer framhåller bland annat att:
? Det tycks råda en förvånansvärt stor oklarhet om vilka regler som gäller.
Oklarheterna rör de flesta leden i en upphandling, allt ifrån hur man
utformar ett förfrågningsunderlag - dvs det dokument som krävs för att
intresserade leverantörer skall kunna lämna relevanta anbud - till
utvärderingskriterium av lagda anbud och hur den ur rättssäkerhets-
synpunkt viktiga efterannonseringen av avslutad upphandling bör gå till.
Av remissyttrandena över revisorernas rapport "Offentlig upphandling "
framgår också tydligt att upphandlande enheter och leverantörer ofta
upplever regelverket som svårbegripligt och komplext och vållar osäker-
het i konkreta situationer. Exempelvis vågar, enligt Kommunstyrelsen i
Malmö, inte ens tillsynsmyndigheten Nämnden för offentlig upphandling
med någon högre grad av säkerhet uttala sig om lagstiftningens innebörd.
Det är oacceptabelt att företag skall behöva kunna behärska tankeläsning
för att enkelt och rätt kunna delta i offentlig upphandling.
?
? Nämnden för offentlig upphandling menar att den knappt bedrivit någon
tillsyn. Kansliledningen anser att man inte har fått resurser för att klara
sitt uppdrag. Ändå har nämnden inte använt de resurser som tilldelats.
Revisorerna framhåller att varken regeringen eller nämnden har definierat
vad tillsynen innebär och bör gå ut på. Tillsyn utan mål för tillsynen
förefaller inte vara någon bra administrativ regel. Mål och metod bör
snarast preciseras.
?
? Den statliga samordningen av inköp genom s k ramavtal  - som syftar till
att varor och tjänster ska kunna köpas till fördelaktigare villkor än om
varje myndighet upphandlade för sig - leder inte alltid till stordrifts-
fördelar för inköparen på det sätt som var tänkt i en, måhända, förlegad
centralistisk anda.
?
? I praktiken finns inga effektiva sanktionsmöjligheter för upphandlingar
som görs helt utanför lagen. En upphandlare som väljer att följa reglerna,
men gör något fel, kan däremot ställas inför domstol. Erfarenheten visar
att få företag är beredda att starta en rättslig process om de anser sig
förfördelade. Rättsprocesser är både tidsödande och kostsamma. Dess-
utom kan leverantören vara orolig att förlora en potentiellt  viktig kund.
?
 Folkpartiet anser att det behövs en samlad och tydlig
nationell policy för upphandlingsfrågor, samt en översyn av
regler för och tillämpning av offentlig upphandling. Det
kräver bland annat ett mer flexibelt och lättillgängligt
regelverk, att tillsynen skärps samt att sanktionsmöjligheter
införs för upphandlande enheter som förbigår lagstiftningen.
Dessutom krävs att informationen kring regler och
förfarandet vid upphandlingen förbättras. T ex har det
fortfarande, efter fyra år, inte tagits fram någon handbok för
upphandlare och leverantörer.
När det gäller småföretagens problem så har dessa rent allmänt svårare än
storföretagen att hantera administrativa krav och regleringar, vilket även
gäller regelverket i lagen om offentlig upphandling. Regelförenklingarna bör
således ta sikte på att underlätta för små och medelstora företag att delta i
upphandlingar.
Folkpartiet anser också att tillsynsmyndigheten måste få en formell grund
för  ingripanden. Enligt vår uppfattning måste en av reglernas utgångspunkt
vara att leverantörer kan ha goda skäl att vara ovilliga att inleda en
rättsprocess mot en potentiell kund. Det kan också vara svårt för exempelvis
småföretagare som saknar djupare kunskaper om reglerna att bedöma om han
eller hon blivit felaktigt behandlad. Här måste därför staten spela en aktivare
roll, varför tillsynsmyndigheterna bör ges möjlighet att själva driva processer
i upphandlingsärenden. Sanktionsmöjligheter bör införas för upphandlare
som helt förbigår lagstiftningen.
Valfrihetsrevolutionen
måste gå vidare
I den offentliga sektorn har den bristande konkurrensen lett
till en långsam produktivitetstillväxt och en begränsad
innovationsförmåga. Priset har medborgarna fått betala i
form av högre skatter och sämre välfärd. Det främsta medlet
för att öka effektiviteten i den offentliga sektorn är att utsätta
de icke myndighetsutövande verksamheterna för konkurrens.
Folkpartiet anser att viktiga välfärdsutgifter, som vård, omsorg och skola, i
huvudsak ska finansieras via skatter. Alla har rätt till en god vård och god
utbildning, oavsett tjockleken på plånboken. Däremot anser vi inte att
politiker alltid är bäst på att sköta verksamheterna. Finansieringen ska vara
offentlig, men driften av vårdinrättningar, sjukhem eller daghem måste i
högre grad få övertas av privata entreprenörer.
Vi brukar kalla Socialdemokraternas hårdnackade motstånd mot privata
alternativ till offentlig verksamhet för "den dyra dogmatismen". Erfaren-
heterna visar att här finns betydande välfärdsvinster att göra. När offentligt
drivna verksamheter läggs ut på entreprenad kan kostnaderna minska och
skattebetalarna få mer "valuta" för pengarna.  Det innebär också att nya idéer
och metoder kan prövas, kvalitén förbättras snabbare och medborgarnas
valfrihet ökar. Dessutom ökar valfriheten för dem som arbetar i traditionellt
offentligt drivna verksamheter, framför allt kvinnor. Motståndet mot privata
alternativ innebär i praktiken ett slags näringsförbud för kvinnor.
 Vi menar att en politik som släpper loss tjänsteföretagandet betyder
mycket, inte bara för kvalitén i offentligt finansierade verksamheter, utan
också för kvinnors sysselsättning, löneutveckling och företagande.
Den förra borgerliga regeringen 1991-1994 inledde en valfrihetsrevolution
i den offentliga sektorn. Möjligheter öppnades för alternativ till kommunalt
driven barnomsorg. Friskolereformen gav elever och föräldrar möjlighet att
välja skola. Husläkarreformen gav alla rätt att välja husläkare och lagfäste
lika villkor mellan offentliga och privata vårdgivare.
Socialdemokraterna försöker - ofta tillsammans med de röd-gröna
partierna - att vrida klockan tillbaka. På flera områden inom den offentliga
sektorn där landstingens och kommunernas monopol brutits upp - där
konkurrens från privata aktörer gjorts möjlig och medborgarnas valfrihet
ökat - stoppas nu effektiviseringar och förnyelse. Husläkarlagen har rivits
upp och i socialdemokratiskt styrda kommuner verkar friskolorna under
ständigt hot om stängning. Valfrihetsrevolutionen måste drivas vidare och
politiken behöver inriktas på en ökad konkurrensutsättning av traditionellt
offentligt producerade varor och tjänster.
Ett systematiskt
avregleringsarbete
Under den borgerliga regeringsperioden 1991-94 infördes en
ny skärpt konkurrenslagstiftning. Att främja konkurrens och
förnyelse i alla delar av ekonomin var en central del av
näringspolitiken. Ett systematiskt avregleringsarbete
inleddes. Bland annat öppnades telekommunikationer,
postbefordran, radio och television för konkurrens, vilket har
betydelse för det kunskapsintensiva näringslivet.
Inrikesflyget och taxi avreglerades.
Arbetsförmedlingsmonopolen avskaffades. Elmarknaden
avreglerades och flera statliga bolag privatiserades.
  Under den socialdemokratiska regeringen har detta arbete upphört.
Privatiseringen av offentligt ägda bolag har stoppats, istället växer denna
sektor, och valfriheten har begränsats.
Vi anser att avregleringsarbetet och valfrihetsrevolutionen måste
återupptas och drivas vidare.
Vägledande principer för fortsatta avregleringar skall vara att dessa:
? begränsar offentliga monopol
?
? minskar offentligt ägande i näringsverksamhet
?
? vidgar sektorn för privat näringsverksamhet
?
? ökar den konkurrensutsatta sektorn
?
? medför lägre priser och taxor
?
? främjar konkurrens på lika villkor
?
? underlättar för nya företag att etablera sig och för små och medelstora
företag att växa
?
? minskar arbetsbördan för små och medelstora företag med bl.a. uppgifts-
lämnande
?
Erfarenheterna från andra länder som tar avregleringsarbetet
på allvar, som Storbritannien och Holland, visar att det krävs
politiskt stöd från allra högsta nivå. Statsministern och
finansministern bör därför leda och politiskt ansvara för
arbetet. Detta bör ske genom att en gemensam grupp bildas i
Statsrådsberedningen och Finansdepartementet, som initierar
och följer avregleringsarbetet i departement och
myndigheter. Gruppen bör föreslå modeller för hur arbetet
skall bedrivas, bistå med kompetens samt lyfta fram goda
exempel på avregleringar. Gruppen bör också rapportera om
hur arbetet fortlöper.
Varje år skall en redogörelse över avregleringsarbetet presenteras för
riksdagen. Varje departement och varje myndighet är ansvariga för
rapporteringen till statsministerns och finansministerns avregleringsgrupp.
Avregleringsgruppen skall ansvara för de kvalitativa och kvantitativa
målen för arbetet.  Gruppen bör vidare se till att arbetet syftar till att
avskaffa
eller minska sådana regler och regelsystem som bedöms sänka
konkurrenstrycket. Arbetet skall ske med beaktande av att samhället måste
ha effektiva regelsystem för skydd av människors liv och hälsa, miljöskydd
och säkerhet.
 Rädda lågprisbutikerna!
Bristande konkurrens var den främsta orsaken till kraftigt
stigande matpriser under 1980-talet. Tillsammans med
byggsektorn utgjorde livsmedlen en av de värsta
inflationshärdarna.
Livsmedelssektorn kännetecknas av stark företagskoncentration, främst
inom förädlings-, distributions- och grossistleden.
Konkurrenssituationen förbättrades emellertid i början på 90-talet.  EU-
medlemskapet och den skärpta konkurrenslagstiftningen har bidragit till en
lägre prisökningstakt på livsmedel. Folkpartiet liberalerna medverkade också
till 1992 års förändringar i plan- och bygglagen (PBL), som bland annat
innebar att de kommunala etableringshindren för "pris-pressar-pirater" och
lågpriskedjor undanröjdes. I Konkurrensberedningens slutbetänkande "EU,
Konsumenten och Maten - Förväntningar och verklighet", konstateras att
konkurrensen inom detaljhandeln klart förbättrats som en följd av
ändringarna i PBL.
Tyvärr har Socialdemokraterna vridit utvecklingen tillbaka, mot mindre
konkurrens.  Plan- och bygglagen har t ex ändrats så att kommunerna åter
kan precisera förekomsten av viss handel i detaljplanen. Vi motsatte oss
självfallet att konkurrenssituationen försämrades genom att kommunal-
politiker, inom ramen för det kommunala planmonopolet, ges rätt att stoppa
nyetableringar. Vår utgångspunkt är att det bör vara  konsumenterna som
avgör vilka butiker som etableras och var de etableras.
För Folkpartiet liberalerna är det självklart att sätta konsumentintresset
främst. Lågprisbutiker är populära och har bidragit till att sänka matkontot
för många, inte minst för barnfamiljerna.
Bryt Apoteksbolagets
försäljningsmonopol
Alla västeuropeiska länder har någon form av reglering av
läkemedelsförsäljningen utan att, som i Sverige, hela
detaljhandeln har koncentrerats till ett enda företag.
Konkurrensverkets bedömning är att Läkemedelsverket bör
få i uppgift att utfärda tillstånd att bedriva detaljhandel med
läkemedel till sådan fysisk eller juridisk person som
uppfyller vissa krav på farmaceutisk kompetens. Vi delar
denna bedömning.
Stoppa sotningsmonopolet
Som nämndes inledningsvis finns olika typer av
etableringshinder för nya företag på svenska marknader. Vårt
förslag om en avregleringsgrupp som leds av statsministern
syftar till att sådana hinder ska identifieras och i möjligaste
mån tas bort.
Ett exempel är sotningsväsendet. Dagens regler innebär i praktiken att en
sotare ges ensamrätt på tjänsterna inom ett visst område eller distrikt i
princip fram till pensioneringen. Kommunerna har ansvar för att rengöringen
sker i enlighet med gällande bestämmelser. Det förekommer dock nästan
aldrig att kommunerna upphandlar sotningstjänster genom anbud. Priser sätts
istället på central nivå i förhandlingar mellan Svenska Kommunförbundet
och Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund. Detta är ett exempel på
etableringshinder som särskilt drabbar mindre tjänsteföretagare. Vi anser att
sotningsmonopolet måste brytas.
Ett annat exempel är stuverimonopolet i hamnarna när det gäller lastning
och lossning av fartygen. Det är ett hinder för en rationell hantering av
godset och fördyrar hamnkostnaderna helt i onödan. Folkpartiet anser att
stuverimonopolet bör avskaffas.
Skärpt
konkurrenslagstiftning
De flesta klagomål och anmälningar till Konkurrensverket
kommer från småföretagare. Av en rapport från
Konkurrensverket - där 140 av dessa anmälningar studeras
närmare - framgår att statliga och kommunala bolag eller f d
statliga monopolbolag ofta är inblandade.
Klagomålen handlar bland annat om att tidigare monopolister begränsar
konkurrensen för nystartade företag på avreglerade marknader, t ex viss
järnvägstrafik, post- och teleområdet. Eller att statliga myndigheter,
kommuner och landsting driver näringsverksamhet på konkurrensmarknader.
Det senaste fallet, som rör inomhusbad och solarier, har resulterat i att
Stockholms tingsrätt dömt en kommun att betala skadestånd för missbruk av
dominerande ställning.
 Ett annat stort problem rör enligt småföretagen den offentliga upphand-
lingen. Våra förslag om försäljningar av kommunala och statliga bolag -
samt en skärpning av upphandlingsreglerna - skulle komma till rätta med en
stor del av dessa problem.
Ytterligare en grupp av klagomål rör leveransvägran, dvs att småföretagen
av olika skäl inte får köpa varor och tjänster av en viss leverantör. Detta är
ingen ny företeelse. Numera väletablerade företag, inte minst lågpriskedjor
som t ex KappAhl, utsattes för olika former av säljvägran när det etablerades.
För mindre företag är säljvägran särskilt allvarlig och helt avgörande för
deras möjlighet att stanna kvar på marknaden.
Dessvärre anser Konkurrensverket att säljvägran ofta är svår att komma
tillrätta med, bland annat sådana fall som beror på att leverantören utsätts för
påtryckning från gamla  kunder. Ett annat skäl är att leverantören inte varit
dominerande på marknaden i lagens mening. Ett företag behöver dock inte
ha uppnått en sådan styrkeposition för att en säljvägran från dess sida ska
försämra konkurrensen.
Folkpartiet delar verkets uppfattning att det krävs en ny bestämmelse i
konkurrenslagen som syftar till att komma till rätta med sådana fall av
säljvägran, eller motsvarande fall av diskriminering, som medför att
nyetableringar hindras eller att konkurrensen i övrigt försvåras.  Riksdagen
bör hos regeringen begära förslag till en sådan bestämmelse.
Stärk Konkurrensverket
Folkpartiet anser att Konkurrensverket bör få större
möjligheter att agera "konkurrenspoliser" genom ökade
resurser till egna undersökningar och uppföljningar. I dag
koncentreras arbetet till de anmälning som kommer in till
verket och handläggningstiderna blir i vissa fall mycket
långa. Vi föreslår därför att anslaget till Konkurrensverket
höjs med 10 miljoner kronor årligen. Dessutom anser vi att
medlen till konkurrensforskningen bör fördubblas.
Forskningen kring konkurrensfrågor, t ex undersökningar av
konkurrensförhållanden på olika svenska marknader och
effekter av olika slags regleringar, är av stor vikt för
Konkurrensverkets långsiktiga arbete och möjligheter att
föreslå förändringar i lagar och regler.
 Inom utgiftsområde 24 Näringsliv föreslår vi dessutom att anslaget för
kostnader för omstrukturering av statligt ägda företag tas bort. I vår motion
"Sälj statliga bolag" redovisar vi en strategi för avveckling av statligt ägda
företag med beräkningar för vilka resurser som då kan frigöras. Beräkning-
arna är utförda med hänsyn till eventuella kostnader i samband med
försäljningarna. Vi menar också att anslaget för näringslivsutveckling i
Östersjöregionen, med diverse satsningar på renoveringar av kulturhus i
Sverige och Polen, demonstrationsmejerier i S:t Petersburg etc, kan tas bort.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den fortsatta översynen av den offentliga upphandlingen bör
inriktas på att öka effektiviteten och enkelheten och förbättra
förutsättningarna för fler producenter och leverantörer att delta, inte minst
små och medelstora företag,1
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förstärkning av
tillsynsmyndigheterna innebärande att dessa ges möjlighet att själva driva
processer i upphandlingsärenden samt att sanktionsmöjligheter införs för
upphandlare som helt förbigår lagstiftningen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en valfrihetsrevolution i offentlig sektor,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av ett systematiskt avregleringsarbete,
5. att riksdagen beslutar om en återgång till de bestämmelser i plan- och
bygglagen, vad gäller handelsändamålet i detaljplanen, som infördes 1992,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bryta Apoteksbolagets försäljningsmonopol,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bryta sotningsmonopolet,4
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bryta stuverimonopolet,5
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny bestämmelse i KL
som syftar till att komma till rätta med sådana fall av säljvägran, eller
motsvarande fall av diskriminering, som medför att nyetableringar hindras
eller konkurrensen i övrigt försvåras,
10. att riksdagen med följande förändringar i förhållande till regeringens
förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 24 Näringsliv enligt
uppställning.
Tusental kronor
Anslag
Regeringens
förslag
Anslagsförändr
ing
C 1.
Konkurrensverket
62 465
+10 000
C 2.
Konkurrensforskning
6 011
+6 000
E 5.
Näringslivsutvecklin
g i Östersjöregionen
150 000
-150 000
G 3. Kostnader för
omstrukturering av
vissa statligt ägda
företag m.m
75 000
-75 000
Summa för
utgiftsområdet

2 689 000

-209 000

Stockholm den 28 oktober 1998
Eva Flyborg (fp)
Runar Patriksson (fp)

Yvonne Ångström (fp)




















1 Yrkandena 1-3 hänvisade till FiU.
2 Yrkande 5 hänvisat till BoU.
3 Yrkande 6 hänvisat till SoU.
4 Yrkande 7 hänvisat till FöU.
5 Yrkande 8 hänvisat till AU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Näringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-10-28 Hänvisning: 1998-11-03 Bordläggning: 1998-11-03
Yrkanden (20)