Krafttag mot våld mot kvinnor

Motion 2003/04:Ju479 av Johan Pehrson m.fl. (fp)

av Johan Pehrson m.fl. (fp)

Sammanfattning

Våld mot kvinnor i nära relationer utgörs av ett komplext mönster av övergrepp som omfattar hot om våld, trakasserier, fysiskt våld, psykiskt våld och känslomässiga övergrepp, isolering, social och ekonomisk kontroll. Våld i nära relationer förekommer i alla samhällsskikt, i alla etniska grupper och även i samkönade parrelationer. Våldet utgör ett omfattande, allvarligt och ofta dolt samhällsproblem. I denna motion föreslår vi en rad åtgärder till stärkande av kampen mot våld mot kvinnor i nära relationer.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Innehållsförteckning 2

Förslag till riksdagsbeslut 3

Inledning 6

Våld mot kvinnor i nära relationer 7

Kvinnor/flickor som lever med hot i familjer med starkt patriarkala värderingar 9

Samkönat partnervåld 10

Bättre skydd för kvinnor som utsätts för våld och hot 11

Åtgärder inom rättsväsendet 11

Tillsätt en ”haverikommission” 12

Straffrätten 13

Grov kvinnofridskränkning 13

Sexualbrott 13

Barn som lever i familjer med våld skall kunna ses som brottsoffer 14

Lagen om besöksförbud 14

Modern teknik kan ge hotade kvinnor skydd 16

Skadestånd 17

Vård och behandling 18

Behandling för de utsatta kvinnorna 18

Behandling för gärningsmännen 18

Kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor 19

Brister i kommunernas stöd 19

Skyddat boende 19

Förbättra samverkan mellan kommuner och ideella organisationer 20

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av kunskap och utbildning inom rättsväsendet, de sociala myndigheterna samt inom sjukvården gällande våldsprocessen, dvs. hur en kvinna i ett misshandelsförhållande systematiskt bryts ned psykiskt.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handlingsprogram, samverkan och uppföljning inom samtliga berörda samhällsinstanser gällande fall av våld mot kvinnor i nära relationer.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beaktande av invandrade våldsutsatta kvinnors särskilda behov av bl.a. information.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om opinionsarbetet gällande våld mot kvinnor i nära relationer.1

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning gällande möjligheterna att införa hedersmotiv som en försvårande omständighet bland övriga faktorer för straffskärpning i brottsbalken.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det övergripande myndighetsansvaret gällande hedersrelaterade brott mot kvinnor.2

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till organisationer som arbetar med att hjälpa flickor och kvinnor som utsätts för hedersrelaterade brott.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektiva åtgärder mot kvinnlig könsstympning.1

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstiftningsåtgärder mot barnäktenskap. 3

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om socialtjänstens möjlighet att utreda ett utsatt barns situation utan en potentiellt farlig vårdnadshavares vetskap. 1

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samkönat partnervåld.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättsväsendets åtgärder för att förhindra att kvinnor utsätts för våld i nära relationer.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polis och åklagares informationshämtning eller -lämning i en och samma uppgiftsbas gällande våld mot kvinnor.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av hot- och riskbedömningsmodellen ”SARA” som standard vid alla landets polismyndigheter.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens arbete och attityder till våld mot kvinnor i nära relationer.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kortare handläggningstider hos polis och åklagare samt gällande samverkan mellan dessa myndigheter.

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnans rätt att få uppgifter om när den dömda gärningsmannen släpps ut ur fängelset.

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättande av en ”haverikommission” varje gång en kvinna mister livet genom ett brott begånget av en närstående.

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av tillämpningen av brottet grov kvinnofridskränkning samt en skärpning av straffskalan gällande detta brott.

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skärpning av lagstiftningen gällande brotten sexuellt utnyttjande och våldtäkt.

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättsväsendets bemötande av brottsoffer för sexualbrott samt gällande utbildningsinsatser.

  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som har bevittnat våld och hot i hemmet skall kunna ses som brottsoffer för psykisk misshandel.

  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bestämmelsen i 2 a § förundersökningskungörelsen gällande handläggningstider vid misshandel av barn.

  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om besöksförbud och att polismyndigheterna måste vidta erforderliga åtgärder vid utfärdade besöksförbud och vid överträdelser av besöksförbud.

  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsoffrets rätt till rörelsefrihet och trygghet måste väga tyngre är förövarens vid proportionalitetsprincipen i frågan om besöksförbud till den gemensamma bostaden och om särskilt utvidgat besöksförbud.

  26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att straffskalan för överträdelse av besöksförbud bör ändras så att det i normalfallet skall kunna dömas till fängelse.

  27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att dra in körkortet för gärningsmannen vid överträdelse av besöksförbud.4

  28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll av gärningsmän som överträtt ett utfärdat besöksförbud.

  29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om underlättande för brottsoffret att få ut ett utdömt skadestånd och att regeringen bör utforma förslag till hur dessa regler kan förbättras.

  30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äktenskapsskillnad och reglerna om skadestånd samt reglerna om skadestånd och försörjningsstöd. 3

  31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om erbjudande av vård och behandling till kvinnor som har utsatts för våld och sexuella övergrepp. 1

  32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunernas ansvar och kriscentrum för män samt gällande behandling av gärningsmännen inom kriminalvården.

  33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla kommuner bör ha en handlingsplan för arbetet med våldsutsatta kvinnor.1

  34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om länsstyrelsens tillsynsansvar och möjligheten att förelägga vite till kommuner.1

  35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrade regler gällande socialtjänstens möjligheter att anmäla misstänkta brott mot kvinnor.1

  36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna måste bistå med skyddat boende för våldsutsatta kvinnor. 1

  37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samverkan mellan kommuner och ideella kvinnojourer.1

1 Yrkandena 4, 7, 8, 10, 31, 33-37 hänvisade till SoU.

2 Yrkande 6 hänvisat till KU.

3 Yrkandena 9 och 30 hänvisade till LU.

4 Yrkande 27 hänvisat till TU.

Inledning

Våld mot kvinnor i nära relationer utgörs av ett komplext mönster av övergrepp som omfattar hot om våld, trakasserier, fysiskt våld, psykiskt våld och känslomässiga övergrepp, isolering, social och ekonomisk kontroll. Våld i nära relationer förekommer i alla samhällsskikt, i alla etniska grupper och även i samkönade parrelationer. Våldet utgör ett omfattande, allvarligt och ofta dolt samhällsproblem.

Konsekvenserna av våldet omfattar såväl rättsliga som sociala aspekter och hälso- och sjukvårdsaspekter och medför därför även samhällsekonomiska effekter. Framförallt innebär det ett stort lidande för den enskilda kvinnan och i förekommande fall även för de barn som lever i familjer där de ser och hör våldet.

Problematiken hänger nära samman med det faktum att könsrollerna, den urgamla traditionen om kvinnans underordning och mannens överordning, är en av orsakerna till att män slår sina fruar, flickvänner, sambor, mödrar och döttrar – och inte tvärtom. Det långsiktiga arbetet för jämställdhet är därför också ett arbete för att motverka våld mot kvinnor. I Folkpartiet liberalernas partimotion ”Liberal handlingsplan för ökad jämställdhet” föreslår vi en rad åtgärder för ökad jämställdhet i samhället.

Vi anser att det är ett stort nederlag i en demokrati att så många kvinnor utsätts för våld och lever i ständig otrygghet. Regeringarna som har haft makten de senaste åren har skjutit upp eller missat flera viktiga förslag när det gällt att förbättra skyddet för hotade kvinnor. Det som har gjorts hade i flera fall kunnat göras tidigare. Vi menar att det alltid – från polis, rättsväsende och sociala myndigheters sida – måste vara självklart att brottsoffret står i centrum och att kvinnan har rätt att få samhällets fulla stöd för att kunna leva ett liv utan våld, hot eller trakasserier. Utgångspunkten skall vara att lagstiftning, myndigheter och samhällsinstanser skall värna den utsatta kvinnans frihet. I denna motion vill vi tydliggöra vikten av att arbeta med kraftfulla åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor i nära relationer.

Våld mot kvinnor i nära relationer

Våld mot kvinnor är ett mycket allvarligt och utbrett problem, såväl för de utsatta kvinnorna som för samhället i stort. Av omfångsundersökningen ”Slagen dam” framgår att nästan hälften av kvinnorna i undersökningen (10 000 kvinnor tillfrågades, svarsfrekvensen var över 70 %) hade utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag och att den vanligaste våldsformen inom parrelationer var fysiskt våld. Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har det de senaste åren gjorts i genomsnitt 20 000 anmälningar om misshandel mot kvinnor per år. I drygt 80 % av fallen var den utsatta kvinnan bekant med gärningsmannen och misshandeln hade ägt rum inomhus. Varje år mördas i Sverige i genomsnitt 16 kvinnor av en man som de har eller har haft ett nära förhållande med. I 85 % av fallen med dödligt våld mot kvinnor var brottsplatsen någon av de inblandades bostad eller det gemensamma hemmet.

Hotet om misshandel och långa perioder av våld gör att många kvinnor är rädda för att stanna kvar hemma och ser som enda utväg att söka sig till en ideell kvinnojour för att få hjälp och skyddat boende. År 2000 bodde 1 114 kvinnor och 992 barn på någon av de ideella kvinnojourerna i Sverige. Jourerna mottog samma år totalt 25 514 samtal om råd och hjälp gällande utsatta kvinnor.

För att illustrera hur våldet kan se ut följer här två exempel hämtade ur Brottsoffermyndighetens referatsamling (år 2000): ”En kvinna blev misshandlad av sin make vid tre tillfällen under en tidsperiod om ett halvt år. Mannen tilldelade henne vid det första tillfället ett knytnävsslag mot ansiktet med bl a en näsbensfraktur som följd. Vid det andra tillfället gav han henne ett kraftigt slag med öppen hand mot hennes ena öra vilket medförde bl a en perforerad trumhinna. Vid det tredje tillfället slog han henne med en porslinsskål, vilket medförde en sårskada.

En kvinna blev under en tid av två och ett halvt år vid ett stort antal tillfällen misshandlad av sin sambo, som bl a tog strupgrepp på henne, dunkade hennes huvud mot en vägg, ett köksskåp och en sänggavel, sparkade henne i ryggen, slog henne med ett hundkoppel m.fl. gärningar. Mannen hotade också att döda henne samt hennes föräldrar och syskon.”

Mörkertalet är fortfarande stort och fördomarna är många kring kvinnor som lever i misshandelsförhållanden. Många som arbetar med våldsutsatta kvinnor vittnar om att det inte är ovanligt att kvinnor som utsätts för våld inom familjen drar sig för att gå till polisen av rädsla för att mannen ska straffas och hamna i fängelse. Kvinnan tar ofta själv på sig skulden för våldet och för att familjen kan splittras. Inte sällan händer det dessutom att kvinnan i en rättegång avstår från att yrka skadestånd i ”omtanke” om mannen.

Många kvinnor som till slut har sökt hjälp har mött okunskap, fördomar och ofta frågan varför de inte bara lämnar mannen. Att söka förklaringar till våldet hos kvinnan eller att lägga ansvaret på henne genom frågan om varför hon inte lämnar mannen, bygger på både okunskap och fördomar. Inom kriminologin finns det etablerade uttrycket ”blaming the victim” vilket tydligt visar sig gällande våld mot kvinnor i nära relationer. Vid vilka andra brott än våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor brukar samhället söka orsaken hos offren?

Vi vill betona att kunskap om våldsprocessen – hur en kvinna i ett misshandelsförhållande systematiskt bryts ner psykiskt – är fundamental för att kunna förstå och hjälpa de utsatta kvinnorna. Rädsla för värre våld, konsekvenserna för barnen och rädsla för att bli mördad av mannen var enligt en undersökning (BRÅ-rapport 1997:2) de vanligaste skälen till att kvinnan inte vågar lämna mannen. Det har också visat sig att den farligaste och mest livshotande tidpunkten är då kvinnan faktiskt lämnar mannen. I en undersökning om dödligt våld i nära relationer (BRÅ-rapport 2001:11) framkom att separationsproblem var den enskilt största kategorin motiv – drygt 40 % av alla kvinnor som dödats i nära relationer, dödades i samband med en separation från gärningsmannen. Svartsjuka och separationsproblem tillsammans utgjorde motivet i 60 % av fallen. Hur kan samhället kräva att ansvar läggs på kvinnan och uppmana henne att lämna mannen när sedan samma samhälle så ofta misslyckas med att bistå henne?

Vi kräver att det inom rättsväsendet, de sociala myndigheterna, sjukvård och skola måste genomföras adekvata utbildningsinsatser gällande bl a våldsprocessen, att handlingsprogram, samverkan och uppföljning gällande våld mot kvinnor i nära relationer måste ske inom samtliga berörda samhällsinstanser. I arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor i nära relationer måste utsatta, invandrade kvinnors särskilda behov även beaktas, t ex eftersom de kan ha svårigheter att veta vart de ska vända sig för att få hjälp.

I opinionsarbetet måste vi en gång för alla slå fast att hot, misshandel, ofredande, våldtäkt och kvinnofridskränkning är brott som samhället ser allvarligt på och att det aldrig är kvinnans eget ”fel” att mannen utsätter henne för övergrepp.

Kvinnor/flickor som lever med hot i familjer med starkt patriarkala värderingar

Med hedersrelaterat våld mot kvinnor avses våldsbrott där motivet är att återupprätta faderns, makens eller familjens heder. Enligt svensk rätt är det klarlagt att religion och kultur inte utgör en förmildrande omständighet vid våld mot kvinnor (Svea hovrätts domar mål nr B 715-01 och B1697-01, ej beviljade prövningstillstånd i Högsta domstolen). Svensk rättspraxis överensstämmer med den av Sverige ratificerade FN-deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor (1993). Av deklarationens artikel 4, 1 st framgår: ”Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åligganden vad gäller dess avskaffande.”

Verkligheten i Sverige är dock den att många flickor och kvinnor lever under ständiga hot från den egna familjen då de inte lever upp till kraven från de starkt patriarkala värderingarna. Efter morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal har allt fler börjat tala klartext om det förtryck som en del unga flickor med invandrarbakgrund utsätts för. De här flickorna är, precis som andra kvinnor som utsätts för våld i nära relationer, utsatta för grova brott. Vi kan inte längre blunda för deras behov av stödinsatser från samhället.

Vi vill föreslå att en utredning tillsätts för att se över möjligheterna att införa hedersmotiv som en försvårande omständighet bland övriga faktorer för straffskärpningsgrunder i 29 kapitlet 2 § brottsbalken.

Vi menar att den rådande synen på detta samhällsproblem som ett integrationsproblem, där integrationsministern har ansvaret för att åtgärder vidtas, är ett mycket märkligt sätt att behandla problemet. Brottsbalken och rättspraxis är tydliga – ingen skillnad skall göras gällande denna typ av våld – vi anser att även myndighetsansvaret skall vara tydligt, d v s ansvaret för erforderliga åtgärder skall ligga hos justitieministern. Denna fråga skall också behandlas av jämställdhetsministern inom ramen för arbetet med jämställdhet inom hela samhället.

Mörkertalet är fortfarande mycket stort när det gäller flickor och kvinnor med invandrarbakgrund som utsätts för hot och våld i nära relationer, men fler och fler flickor och kvinnor kontaktar de ideella kvinnojourerna för att få hjälp. Kvinnojourer som ”Terrafem” och fler center som ”Orienthälsan” i Stockholm måste därför få stöd i arbetet med att hjälpa dessa utsatta flickor – både på kort och lång sikt. Samtliga berörda myndigheter måste utbilda sin personal i problematiken.

Ett annat allvarligt problem som är relaterat till miljöer med starkt patriarkala värderingar gäller kvinnlig könsstympning. Trots att detta är förbjudet i Sverige enligt lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, förekommer det både i Sverige och genom att flickor som bor i Sverige skickas utomlands för att utsättas för ingreppet. Könsstympning är ett brott mot den nämnda lagen men också ett allvarligt fall av barnmisshandel. Problemet är dolt och svårt att bekämpa men samhället kan inte fortsätta att svika de unga flickor som utsätts för detta ingrepp. Effektiva åtgärder måste vidtas så att misstänkta fall kommer till polisens och åklagares kännedom vilket kan resultera i åtal och domstolsprövning. Detta gäller inte bara de som utför övergreppet utan även föräldrar som tillåter att deras barn blir könsstympade samt de rådgivare som förmår andra att begå brott mot lagen. Inom sjukvård, skola och rättsväsende måste detta problem synliggöras och utbildningsinsatser initieras.

Barnäktenskap är ytterligare en företeelse som har nära samband med de starkt patriarkala miljöer som en del flickor och pojkar lever i. Enligt svensk lag och våra grundlagsskyddande fri- och rättigheter ska även barn under 18 år skyddas från sådana arrangerade äktenskap som låser barnets handlingsfrihet för lång tid framöver. Barnäktenskap kan också innebära att skolplikten åsidosätts och att bestämmelsen i 6 kapitlet 4 § brottsbalken om sexuellt utnyttjande av underårig aktualiseras. Regeringen har dröjt länge nog med att presentera lagförslag och andra åtgärder mot barnäktenskap. I Folkpartiet liberalernas kommittémotion ”Familjerätt i barnets intresse”, tar vi upp denna fråga och kräver bl a att regeringen på angiven tid, d v s i december 2003, presenterar förslag till lagstiftning mot barnäktenskap.

Huvudansvaret för insatserna med att hjälpa utsatta barn, och således även flickor som lever i starkt patriarkala miljöer, åligger socialtjänsten. Enligt 11 kapitlet 1 § socialtjänstlagen, skall socialtjänsten inleda en utredning utan dröjsmål om det finns skäl att misstänka att ett barn far illa eller om barnet ansöker om hjälp. Socialtjänsten är enligt 11 kapitlet 2 § då skyldig att underrätta barnets vårdnadshavare (eller annan som berörs av utredningen) om att en utredning inleds. I de fall där det finns skäl att förmoda att barnets fysiska och psykiska hälsa äventyras av en potentiellt farlig vårdnadshavare, uppstår problem. Vi menar att lagen här måste utformas till skydd för barnet och därmed ge utrymme för att socialtjänsten i undantagsfall ska kunna göra en utredning om barnet utan att en potentiellt farlig vårdnadshavare får information om det. I Folkpartiet liberalernas kommittémotion ”Barnet i fokus” utvecklas detta närmare och vi föreslår där en rad åtgärder för att bättre beakta utsatta barns behov.

Samkönat partnervåld

Det samkönade partnervåldet kan följa samma mönster som råder inom olikkönade parförhållanden. Rädsla för att möta förakt eller oförstående från omgivningen p g a av den sexuella läggningen kan förstärka den drabbades motstånd mot att söka hjälp eller att göra en polisanmälan. För att motverka detta krävs framför allt utbildningsinsatser inom polisen och övriga rättsvårdande myndigheter samt inom sjukvården och socialtjänsten.

Patriarkala värderingar och s k hedersrelaterat våld kan även drabba personer med en annan sexuell läggning än vad familjen tillåter. Även om detta finns det okunskap och således ett behov av utbildningsinsatser.

Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder för att nämnda utbildningsåtgärder genomförs inom de statliga myndigheterna samt för att stimulera insatser inom kommuner och landsting.

Bättre skydd för kvinnor som utsätts för våld och hot

Åtgärder inom rättsväsendet

Att en kvinna berövas livet efter att ha utsatts för våld i sitt eget hem är inte bara ett familjetrauma, utan också ett misslyckande för samhället. Med brottsförebyggande åtgärder samt snabba och effektiva insatser vid brottstillfället, skulle en del av fallen kunna förhindras. En undersökning från BRÅ om upprepad brottslighet (BRÅ-rapport 2001:3) visade att många av de kvinnor som anmäler den här aktuella typen av brott, återkommer med upprepade anmälningar inom ett år. Eftersom kunskapen om upprepad utsatthet indikerar var och när risken för brott är förhöjd, kan den användas som utgångspunkt för att fördela åtgärder – bl a polisiära – på ett effektivt sätt gällande tid och plats. I undersökningen hävdas att med åtgärder mot upprepade fall av våld mot kvinnor där gärningsmannen är bekant, skulle ungefär 30 % av alla anmälda fall kunna förebyggas. Generellt bör åtgärderna vidtas i nära anslutning till tidigare brott. I samma undersökning framhölls att det är vanligt att polis och socialtjänst vid ingripande i situationer med våld inom familjen, saknar information om parternas tidigare kontakter med myndigheterna.

Enligt BRÅ-rapport 2001:11 utgör det dödliga våldet i nära relationer ofta kulmen på en längre tids våld mot kvinnan. Undersökningen visade att kvinnan i många fall hade gjort polisanmälan om hot och/eller våld innan gärningen med dödlig utgång inträffade. Utredaren konstaterar att samhället (antingen genom bekanta till parterna, grannar eller polis) i många fall känt till att kvinnan befunnit sig i en utsatt situation, men att det dödliga våldet ändå kunde inträffa.

Vi menar att det således går att förhindra en stor del av våldet mot kvinnor i nära relationer. Polismyndigheterna måste prioritera denna typ av brott och arbeta brottsförebyggande samt med att samordna information om tidigare anmälningar om brott och om eventuella föregående kontakter med berörda myndigheter. Enligt riksåklagaren (Besöksförbud, en översyn och förslag till förbättringar i ärenden om besöksförbud m.m., 1999/2000) är det viktigt att vid varje hot- eller våldsbrott mot kvinnor i nära relationer omedelbart starta en informationshämtning/lämning där alla uppgifter om händelserna och de inblandade parterna samlas och bearbetas samt att uppgifterna görs sökbara på ett och samma ställe. Från detta skulle all information kunna ges dygnet runt så att t ex vakthavande befäl vid en utryckning är väl förberedd.

Det är också viktigt att hot- och riskbedömningsmodellen ”SARA” verkligen införs som standard vid alla landets polismyndigheter fr o m 2004.

Vi ser i detta sammanhang bristen på poliser som ett stort problem. På många håll i glesbygden saknar polisen bemanning på nätter och helger. I delar av storstäderna är polistätheten låg. Detta leder till långa utryckningstider och fler ouppklarade brott. Alla medborgare skall kunna lita på att polisen kan komma när det verkligen behövs – det gäller särskilt hotade kvinnor. När en utsatt kvinna väl gör en polisanmälan är det oerhört viktigt att hon blir bemött på ett kunnigt och korrekt sätt. Polisen måste ha insikt i problemet med att situationen efter polisanmälan kan förvärras för kvinnan. Attityderna inom polisen måste förändras så att inställningen till våld mot kvinnor i nära relationer aldrig är att det handlar om ”ännu ett familjebråk” eller ännu ett ”lägenhetsbråk”, utan att det rör sig om allvarliga brott under allmänt åtal. Det är också viktigt att polisen på brottsplatsen agerar snabbt och att eventuella skador dokumenteras med t ex videokamera, för att säkerställa bevis.

Det är angeläget att polisens och åklagares handläggningstider kortas och att fler poliser och åklagare har möjlighet att samverka samt att specialisera sig på att utreda våldsbrott mot kvinnor i nära relationer. Fler särskilda familjevåldsenheter inom polisen, som de i Malmö och Stockholm (Söderort), bör inrättas i landet.

Det är även viktigt att domstolar har specialkompetens inom detta område.

Vi vill också betona vikten av att en kvinna, eller den hon utser, alltid skall ha rätt att få information om när en dömd man, som hotat eller utsatt henne för våld, tillfälligt eller permanent släpps ut ur fängelse. Rutinerna för detta måste skärpas så att kvinnan alltid underrättas direkt.

Tillsätt en ”haverikommission”

Vi vill att det, varje gång en kvinna mister livet genom ett brott begånget av en närstående, skall tillsättas en särskild utredning (en ”haverikommission”). På detta sätt kan de berörda myndigheterna lära av misstagen och hur samhällets resurser kan användas för att hjälpa och skydda de utsatta kvinnorna på bästa och mest effektiva sätt.

Försöksverksamhet med dödsorsaksutredningar avseende såväl kvinnor som barn bör genomföras. Socialstyrelsen har nyligen fått i uppdrag av regeringen att utreda och analysera förutsättningarna för bl a ett system med dödsfallsutredningar gällande barn. Regeringen bör nu ges i uppdrag att vidta erforderliga åtgärder för att en dylik verksamhet påbörjas gällande kvinnor.

Straffrätten

Grov kvinnofridskränkning

År 1998 infördes brottet ”grov kvinnofridskränkning” i brottsbalken. Bestämmelsen utgår från den utsatta kvinnans situation och skall underlätta åtal mot gärningsmän som vid upprepade tillfällen har kränkt en närstående kvinna. Flera brott som t ex misshandel, ofredande och hemfridsbrott skall kunna bedömas tillsammans, i samma mål. Lagen är tänkt att omfatta lindrigare brott som inte är så allvarliga att de enskilt skulle kunna betecknas som t ex grov misshandel men som således sammanvägda ändå utgör ett grovt brott och ett led i en upprepad kränkning av kvinnan.

Den nya bestämmelsen var en angelägen reformering av den svenska brottslagstiftningen för att kunna få fler förövare fällda för gärningar som tidigare hamnade i en juridisk gråzon. Vid BRÅ:s första uppföljning av tillämpningen av lagen har det dock visat sig att en låg andel av alla polisanmälningar, där brotten kan rubriceras som grov kvinnofridskränkning, har lett till åtal. De utdömda påföljderna har också varit relativt låga i förhållande till den tillämpliga straffskalan.

Vi menar att lagen borde kunna utgöra ett bättre verktyg för att lagföra de män som kontinuerligt, genom olika grova gärningar, kränker en närstående eller tidigare närstående kvinna. Vi anser därför att straffminimum för brottet grov kvinnofridskränkning, i stället för fängelse i lägst 6 månader, bör vara fängelse i lägst ett år. Vi menar också att regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en utredning som genomför en utvärdering av lagen så att eventuella åtgärder för att kunna få fler åtal vidtas.

Sexualbrott

En betydande del av mäns våld mot kvinnor har sexuella inslag. Folkpartiet liberalerna har länge krävt en skärpning av sexualbrottslagstiftningen. Vi anser att det juridiska glappet mellan sexuellt utnyttjande och våldtäkt är oacceptabelt och att detta snarast måste åtgärdas.

Sexualbrottskommittén presenterade år 2001 sina förslag i betänkandet ”Sexualbrotten, ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor” (Betänkande av 1998 års Sexualbrottskommitté, SOU 2001:14) Regeringen har ännu inte presenterat de nya förslagen till lagändringar gällande sexualbrotten.

Vi vill betona att våldtäktsbegreppet måste utvidgas och att det inte kan ställas samma orimliga krav på våld och hot som idag för att en gärning ska anses som våldtäkt. Vi anser att lagstiftningen om sexuellt utnyttjande när kvinnan är i ett tillstånd av vanmakt måste ändras så att rubriceringen blir våldtäkt.

Vi menar att samhället tydligt måste markera mot förövaren och att brottsoffrets rättigheter i sexualbrottmål särskilt värnas. För dessa kvinnor innebär rättsprocessen ofta att de upplever sig kränkta ytterligare en gång – av rättsväsendet. Förståelse för och kunskap om de olika reaktioner ett offer för t ex en våldtäkt kan ha, det svåra i att berätta om händelsen och de psykologiska aspekterna med att kvinnan ofta själv tar på sig skulden för det inträffade, måste finnas inom alla de myndigheter som kommer i kontakt med kvinnan. Polisens och andra berörda myndigheters attityder till brottsoffret – samt förhörsteknik och förhörstaktik – måste förbättras och utbildningsinsatser snabbt initieras. Det kan inte nog betonas att kunskap inom samtliga berörda myndigheter samt inom sjukvården är nödvändigt för att de kvinnor som har utsatts för sexualbrott ska få den hjälp, det stöd och den behandling de behöver.

Barn som lever i familjer med våld skall kunna ses som brottsoffer

Enligt Rädda Barnen finns det mellan 100 000 och 200 000 barn i Sverige som bevittnar/lever med våld i den egna familjen. Barn som lever i familjer där våld är deras vardag – där de bevittnar hur den ena föräldern misshandlar den andra – far mycket illa. Vanmakt och rädsla kan prägla dessa barns hela uppväxt. Enligt en rapport från Kommittén mot barnmisshandel blir de psykiska effekterna mer omfattande om hot eller fara kommer från en person som barnet söker kärlek och omsorg av än om hotet kommer från en främling.

Vi vill betona att det är mycket viktigt att se till dessa barns rättigheter. Vi menar att det är fel att endast anse barnen som vittnen till våldet och sålunda inte själva direkt drabbade. Barn som har sett och/eller hört den ena föräldern hotas och misshandlas av den andra kan vara offer för psykisk misshandel. Dessa barn ska därför ses som brottsoffer och sålunda kunna vara målsägande. Socialtjänsten och polisens rutiner vid kännedom om att ett barn far illa måste skärpas. Rikspolisstyrelsen måste ta fram riktlinjer för hur polisens rapportering till socialtjänsten ska gå till, och inom socialtjänsten måste rutinerna för bl a dokumentationen i dessa ärenden förbättras. Utbildningsinsatser behövs för all berörd myndighetspersonal. I Folkpartiet liberalernas kommittémotion ”Barnet i fokus” föreslår vi ett antal åtgärder för att förbättra situationen för utsatta barn.

Vi menar också att regeringen bör vidta erforderliga åtgärder för att tillse att bestämmelsen i 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) om maximalt tre månaders handläggningstid vid bl a misshandel av barn efterföljs vid samtliga landets polismyndigheter.

Lagen om besöksförbud

Lagen om besöksförbud (1988:688) tillkom med syftet att ”ge ett bättre skydd för dem som förföljs och trakasseras och är ett led i strävandena att förbättra skyddet för framför allt kvinnor som utsätts för misshandel och andra övergrepp” (proposition 1987/88:137). Ett besöksförbud är ingen straffpåföljd utan är en förebyggande åtgärd för att skydda en person då denna riskerar att utsättas för brott av person som har utsatt eller med stor sannolikhet kommer att utsätta den andra personen för ett brott, förföljelser eller trakasserier. Förbudet får meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna. Om det kan antas att detta förbud inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till förbud att uppehålla sig i närheten av en persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där personen brukar vistas.

Det är åklagaren som fattar beslut om besöksförbud och tingsrätten som prövar ett överklagande av beslutet.

Besöksförbud är idag tyvärr i realiteten en tämligen verkningslös åtgärd för att hindra fortsatta trakasserier. År 2001 utfärdades 3 184 besöksförbud. Samma år anmäldes 3 464 överträdelser av besöksförbud. Vi anser att det är mycket allvarligt med det stora antalet överträdelser av utfärdade besöksförbud.

En rapport från BRÅ (2003:2) visade att tre fjärdedelar av landets polismyndigheter inte vidtar några speciella åtgärder efter utfärdat besöksförbud. Polismyndigheterna måste snabbt ändra på detta och börja arbeta t ex enligt den modell med hundförare som används i Blekinge. I vissa fall menar vi att polis eller vakter skall kunna ”punktmarkera” män som återkommande bryter mot besöksförbud. Bristerna i polisens interna informationsspridning är en anledning till att det förebyggande arbetet inte fungerar. Polismyndigheterna måste införa rutiner för att göra beslut om besöksförbud tillgängligt inom myndigheten. Idag vet ofta inte närpolisen om att det bor en person som skyddas av besöksförbud i deras område. Riksåklagaren är en av instanser som betonar att det på de flesta håll råder en väsentlig brist när det gäller hur information om besöksförbud sprids polisiärt. Riksåklagaren menar att genom införandet av en informationsbas (se ovan under avsnittet Åtgärder inom rättsväsendet) kan även åklagare vid behov få bättre beslutsunderlag, inte bara för besöksförbudsprövning utan även vid prövning av kollusions- och recidivfara (d v s häktningsgrunder). Vi menar även att det behövs fler poliser som kan finnas i närheten av kvinnan och snabbt komma till undsättning. Det behövs även ett flertal bättre och modernare trygghets- och larmpaket.

Regeringen presenterade under våren 2003 en del efterlängtade och välbehövliga lagstiftningsåtgärder genom propositionen ”Ytterligare åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor i nära relationer” (2002/03:70). Lagändringarna trädde i kraft den 1 september i år (2003). Åtgärderna tillgodosåg en del av Folkpartiet liberalernas tidigare krav, bl a gällande möjligheten att besluta om besöksförbud till parternas gemensamma hem. Detta är ett viktigt steg för att förhindra att det är offret för våldet som måste fly hemmet medan förövaren kan stanna kvar. Vi anser dock att det i proportionalitetsbedömningen gällande utfärdande av besöksförbud till den gemensamma bostaden, måste vara brottsoffrets intressen som ska väga över. Detta framkommer inte tillräckligt tydligt av den nya lagstiftningen, vilket vi bl a påpekade i vår motion med anledning av den nämnda propositionen (motion 2002/03:Ju5). Vi är därför oroliga för att rättstillämpningen inte kommer att innebära den nödvändiga förändringen.

Den nya lagstiftningen innebär också att den som har överträtt ett utvidgat besöksförbud kan meddelas ett ”särskilt utvidgat besöksförbud”, d v s ett förbud att uppehålla sig inom ett ännu större område än ”i närheten av en persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där personen brukar vistas”. Förbudet får inte avse ett större område än vad som är nödvändigt. I propositionen framhålls att någon gräns för hur stor omfattning det område får ha som avses med förbudet inte har ställts upp. Formuleringen innebär dock betydande begränsningar i den omfattning som förbudsområdet får ha: ”Normalt torde det vara tillräckligt att beslutet gäller för visst kvarter eller statsdel. I vissa fall kan det emellertid – för att förbudet skall få avsedd effekt – vara nödvändigt att utsträcka förbudet till ett större område än så.” Vi menar att det finns en påtaglig risk för att lagändringen inte får avsedd verkan i domstolarnas praxis och att mannens behov av rörelsefrihet vid proportionalitetsbedömningen får gå före kvinnans behov. Vi vill betona att det i stället skall vara brottsoffrets rätt att röra sig fritt som måste stärkas.

Vi vill att ytterligare skärpningar genomförs gällande lagen om besöksförbud. Straffskalan för överträdelse av besöksförbud bör ändras så påföljden böter tas bort och att den som bryter mot ett utfärdat besöksförbud i stället i normalfallet skall kunna dömas till fängelse.

Vi menar också att det bör övervägas om inte körkortet skall kunna återkallas för gärningsmän som begår våldsbrott mot nära anhöriga och vid överträdelse av besöksförbud. Körkortet kan – enligt 5 kapitlet 3 § 5 punkten körkortslagen (1998:488) – återkallas efter andra brott än trafikbrott. Enligt gällande rättspraxis kan körkort återkallas efter dom med anledning av grova våldsbrott. Vi föreslår således här en utredning om ändrad lagstiftning.

Modern teknik kan ge hotade kvinnor skydd

Vi anser att det är av yttersta vikt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att ett utfärdat besöksförbud överträds. I de många fall då en överträdelse sker måste samhället tydligt markera att det är oacceptabelt. Att införa ett system med elektronisk övervakning med ”fotboja” vid överträdelser av besöksförbud är en åtgärd som kan vara viktig.

Enligt en förstudie från BRÅ (1999), Elektronisk övervakning vid besöksförbud – Teknikens möjligheter och begränsningar, är den stora fördelen med den elektroniska övervakningsteknik som redan föreligger att den skapar klarhet i om ett brott mot besöksförbudet har begåtts, d v s om mannen trots förbudet befunnit sig i närheten av kvinnans bostad eller om han har manipulerat med fotbojan. ”Detta i sin tur kan verka avskräckande på de män som annars varit benägna att trakassera kvinnan. Därigenom ökar tryggheten för de kvinnor som skall skyddas av besöksförbudet. Man skall heller inte underskatta den psykologiska effekt det kan ha på de män, som genom att de bär fotbojan ständigt påminns om allvaret i besöksförbudet.”

Elektronisk övervakning kan således vara ett medel att använda för att bidra till att öka antalet uppklarade överträdelser av besöksförbud. Om tillförlitlig teknik finns kan bevisningen i mål om överträdelser förenklas. Detta är önskvärt då det alltför ofta blir så att ord står mot ord i ett mål om överträdelse av besöksförbud.

I den nämnda studien från BRÅ redogörs för systemet som sedan 1994 används i Sverige gällande elektronisk övervakning som ett alternativ för dem som vill avtjäna ett utdömt kortare fängelsestraff utanför anstalt. Denna teknik fungerar enligt BRÅ i princip likadant som den elektroniska övervakningsteknik som används i USA vid besöksförbud och som skulle kunna vara aktuell som modell för Sveriges del.

Den amerikanska modellen innebär att mannen åläggs att bära en ”fotboja” och att det i kvinnans hem placeras en mottagare. Signalens räckvidd är 150 meter och om mannen kommer i närheten av kvinnans hem går ett larm om detta till en centraldator och polis kallas till platsen. Larmet ljuder också i bostaden. Enligt BRÅ utgörs, precis som den teknik som redan används i Sverige, det grundläggande inslaget av att avgöra om en person befinner sig i ett visst område (d v s i närheten av kvinnan) eller inte.

Systemet är således beroende av om det finns polisiära resurser – för att skyddet skall ha någon effekt måste polisen snabbt kunna vara på plats. Det är även av vikt att det utgör ett brott i sig i de fall mannen bryter förseglingen på ”fotbojan”.

Med hänvisning till förstudien från BRÅ och de positiva erfarenheterna av det system som redan finns i Sverige, anser vi att det bör införas elektronisk kontroll av besöksförbud. Vi är dock medvetna om att det inte är möjligt att direkt överföra den modell som används i USA till Sverige och att de rättsliga förutsättningarna för en försöksverksamhet noga måste övervägas. De tre olika idéskisser som redovisas i departementspromemorian (Ds 2001:73 Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer) utgör emellertid en bra grund för fortsatt utredning om en lämplig rättslig lösning.

Vi anser således att det bör införas en försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll av män som inte kan förmås respektera ett utfärdat besöksförbud. Vi vill därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utreda och presentera ett lagförslag gällande en dylik försöksverksamhet.

Skadestånd

Pengar kan aldrig återställa den smärta som ett brottsoffer har fått utstå men ersättningen är en principiellt viktig kompensation och kan även ge möjligheter att gå vidare i livet med hjälp av behandling. När ett brottsoffer har fått rätt till skadestånd åligger det denne person att själv se till att skadeståndet verkligen betalas ut. Om gärningsmannen inte frivilligt betalar skadeståndet hamnar ärendet hos kronofogdemyndigheten. Ofta kan gärningsmannen inte betala och om kronofogdemyndigheten misslyckas måste brottsoffret söka ersättning ur hemförsäkringen eller i sista hand brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten. Det kan dröja länge innan brottsoffret verkligen erhåller skadeståndet.

Vi anser att denna ordning är stötande och att det är orimligt att kvinnan ska behöva vänta länge på att få pengarna. Det är viktigt att kvinnan får ersättningen snarast möjligt för att kunna använda den t ex för behandlingskostnader. Vi vill att regeringen åläggs att återkomma till riksdagen med förslag till hur reglerna om utdömda skadestånd kan förbättras.

Inför äktenskapsskillnad görs en bodelning där makarnas tillgångar och skulder läggs samman och delas lika. Ett utdömt skadestånd på grund av brott, t.ex. skadestånd för misshandel av en sambo eller maka, påverkar då bodelningen precis som alla andra skulder. Vi anser att det är anmärkningsvärt att ett skadestånd av den typen skall räknas med i bodelningen och på så sätt komma gärningsmannen till godo. Resultatet kan bli att offret i praktiken får stå för halva gärningsmannens skadestånd. Reglerna i äktenskapsbalken om bodelning bör därför kompletteras med en jämkningsregel, så att skadestånd av denna typ hålls utanför bodelningen vid äktenskapsskillnader. En liknande situation uppkommer om offret råkar uppbära försörjningsstöd. Dessa brottsoffer kan nekas socialbidrag med motivering att personen via skadeståndet kan försörja sig med egna medel. Socialtjänstlagen bör därför kompletteras så att det framgår att skadestånd p.g.a. brott inte alltid skall beaktas vid beräkning av socialbidrag.

Vård och behandling

Behandling för de utsatta kvinnorna

Många kvinnor som har levt med våld i en nära relation har bittra erfarenheter av hur svårt det är att kunna leva ett normalt liv efter många år av hot, våld och trakasserier. Det är därför av yttersta vikt att lagstiftningen och de berörda myndigheterna inte sviker kvinnor som har utsatts för våld i nära relationer och för sexuella övergrepp utan erbjuder stöd genom snabb och professionell vård och behandling, anpassad efter individuella behov. Folkpartiet liberalerna har bl a därför arbetat för att vårdgarantin också ska omfatta psykoterapibehandlingar.

Behandling för gärningsmännen

Det är oerhört viktigt att förövarna får hjälp med att bryta sitt destruktiva beteende och att varje individ inom kriminalvården får behandling för att inte återfalla i brott mot kvinnor och i annan kriminalitet.

Det är kommunernas ansvar att ordna resurser till behandling av män som misshandlar, hotar och trakasserar kvinnor i nära relationer. Varje kommun måste erbjuda hjälp både till utsatta kvinnor och män. I Sverige finns det sju kriscentra för män. Vi menar att kriscentra för män måste få de resurser som krävs men också att det genomförs utvärderingar av effekterna av behandlingen vid dessa centra. Det finns i dagsläget inga sådana utvärderingar.

Kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor

Brister i kommunernas stöd

Kommunerna har en nyckelroll när det gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Enligt 5 kap. 11 § socialtjänstlagen bör socialnämnden verka för att den som har utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör särskilt beakta att kvinnor, som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet, kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Införandet av denna bestämmelse har dock enligt Socialstyrelsen endast i begränsad utsträckning påverkat socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor.

Vi anser att det är oerhört viktigt att alla våldsutsatta kvinnor och deras barn får det stöd som de behöver oavsett vilken kommun de bor i. Det är viktigt att socialtjänsten i varje kommun analyserar sitt uppdrag och ansvar i relation till de behov som våldsutsatta kvinnor och deras barn har för att därmed kunna följa syftet med lagstiftningen. Vi anser att alla kommuner bör ha en handlingsplan för arbetet med våldsutsatta kvinnor. Detta kan ske i egen regi eller i samverkan med andra aktörer som t ex de ideella kvinnojourerna. Länsstyrelsen måste utnyttja sin tillsynsskyldighet gentemot kommunerna och vite bör kunna utdömas till de kommuner som inte uppfyller socialtjänstlagens bestämmelse gällande stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor.

Personal inom socialtjänsten har, på samma sätt som inom hälso- och sjukvården, enligt bl a 12 kapitlet 10 § socialtjänstlagen hinder att anmäla fall av våld mot kvinnor till polis eller åklagare – om det inte står klart att straffsatsen för övergreppen stadgar minst två års fängelse. Vi menar att reglerna för när personal inom dessa sektorer skall kunna anmäla våldsbrott därför bör ses över. Det får ankomma på regeringen att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag till ändrad lagstiftning på detta område.

Skyddat boende

Det är ofta svårt att ordna skyddat boende för hjälpsökande kvinnor och deras barn. De ideella kvinnojourerna är hårt belastade och i den mån de över huvud taget kan erbjuda bostad, har de ett mycket begränsat antal rum och lägenheter som ofta redan är upptagna. I ett flertal kommuner finns det ingen kvinnojour alls. Vi anser att kommunerna måste kunna bistå med skyddat boende i högre grad än i dag. Denna hjälp kan inte vara beroende av ideella organisationer som får ta på sig hela ansvaret för en verksamhet som egentligen åligger kommunen.

Socialtjänsten kan vanligen endast ansöka om social förtur hos bostadsbolagen inom den egna kommunen. Vi vill att våldsutsatta kvinnor skall få möjlighet till social förtur gällande bostad över hela landet. Många gånger vill dessa kvinnor dessutom komma bort från orten där gärningsmannen bor.

Förbättra samverkan mellan kommuner och ideella organisationer

Socialtjänstlagen klargör att det ankommer på socialnämnden att samverka med ideella organisationer för att förebygga sociala problem. I dag finns det emellertid drygt 60 kommuner i landet som helt saknar kvinnojour. Många av dessa kommuner har ingen beredskap för att bistå hjälpsökande kvinnor.

Det är viktigt att de ideella kvinnojourerna kompenseras ekonomiskt för det arbete de bedriver. Kvinnojourerna gör ett mycket viktigt arbete och är hårt belastade. För åtskilliga kvinnor är dessa frivilligorganisationer den enda utvägen och det enda stället där de anser sig bli bemötta med respekt och medkänsla. Tack vare ideella insatser kan kvinnojourerna med sina begränsade resurser utföra ovärderliga insatser. Det är angeläget att kvinnojourerna kan utvecklas, få arbeta utan ständiga hot om frågan gällande finansiering och att anslagen är kontinuerliga. Vi menar att samhället oftare bör satsa resurser på väl fungerande ideella organisationers verksamheter för att komplettera det offentliga skyddsnätet.

I Folkpartiet liberalernas ekonomisk-politiska motion under anslaget 18:1, Bidrag till utveckling av socialt arbete m.m., anslår vi därför 10 miljoner kronor mer än regeringen till de ideella kvinnojourerna för år 2004.

Stockholm den 7 oktober 2003

Johan Pehrson (fp)

Torkild Strandberg (fp)

Karin Granbom (fp)

Helena Bargholtz (fp)

Sverker Thorén (fp)

Cecilia Wigström (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (37)