Kriminalpolitiken

Motion 1998/99:Ju907 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1 Inledning
Kriminalpolitiken skall verka brottsförebyggande och reparativt, dvs.
motverka och "städa upp" det som samhället inte klarat av. Den skall se
samhället i ett helhetsperspektiv och förena ett generellt
samhällsperspektiv med speciella insikter om orsaker till brott. Vi
behöver kriminalpolitik som dels är human med utgångspunkt i en
noggrann analys av de sociala villkor människor lever under, dels är
progressiv och samverkar med en generell och solidarisk välfärdspolitik
som syftar till ökad delaktighet och minskade klassklyftor.
Hårdare straff har aldrig löst problem med ökad brottslighet. I stället är det
viktigt att se orsakerna och satsa på förebyggande insatser. Det handlar om
barn som far illa, en felaktig kvinnosyn, droger, segregation mellan invand-
rare och svenskar, ökade klassklyftor och växande fattigdom i samhället -
dvs. fördelnings- bostads-, arbetsmarknads- hälso- och socialpolitik. Grupper
av människor som inte känner samhörighet med samhället och som lever
under svåra förhållanden med arbetslöshet etc. är en grogrund och rekryte-
ringsbas för olika gäng som blir eller är kriminella.
2 Brottsoffer
Brottsoffer är en grupp som under många år varit bortglömda. Under de
senaste åren har brottsoffrens situation uppmärksammats alltmer. En
brottsoffermyndighet har bildats och en mängd förbättringar har gjorts
inom rättsväsendet när det gäller praktiska frågor. Brottsofferjourerna har
i många år utfört ett mycket betydelsefullt arbete genom att vara stöd till
de människor som utsatts för brott. Här vill vi också nämna att
kvinnojourerna utför ett oerhört betydelsefullt arbete för utsatta kvinnor.
Den senaste brottsofferjouren är en jour för homosexuella. Varje år blir
1000-tals homosexuella misshandlade. RFSL har därför beslutat att
öppna en brottsofferjour för att försöka ge emotionellt stöd, lätta på
bördan, hjälpa till med polisanmälan, intyg m.m.
Behovet av brottsofferjourer runt om i landet är stort. I dag är tyvärr
situationen svår för många jourer. De har inget direkt ekonomiskt stöd. Det
ekonomiska stöd de har utgörs huvudsakligen av kommunala bidrag till
verksamheten och tillfälliga medel från brottsoffermyndigheten. Men på
grund av många kommuners svåra ekonomiska situation minskas ofta
bidragen till organisationerna och få kommuner är beredda att satsa på nya
verksamheter. Det är därför svårt både att starta nya brottsofferjourer och att
upprätthålla de existerande. Enligt vår mening bör regeringen finna lösningar
på detta problem. Detta bör ges regeringen till känna.
Nyligen har ett betänkande om brottsoffer lämnats (SOU 1998:40) och vi
förutsätter att regeringen arbetar vidare i en riktning som leder till
förbättringar av brottsoffrens situation.
3 Frivården
Frivården utgör en mycket viktig del av kriminalvården. Den ansvarar för
de alternativa påföljderna: skyddstillsyn, övervakning, kontraktsvård,
samhällstjänst och intensivövervakning. Omorganisationen av
kriminalvården har inneburit att samarbetet mellan frivården och övriga
kriminalvården har stärkts men även samarbetet med andra myndigheter
behöver utökas för att goda resultat skall kunna uppnås. Den elektroniska
intensivövervakningen har ställt nya krav på frivården eftersom det har
inneburit en växande grupp klienter som ställer andra krav på
verksamheten. Insatserna är också annorlunda mot tidigare, med mer
övervakning och kontroll.
Därför är det viktigt med tillräckliga resurser till verksamheten som även
ger möjlighet att bygga ut och utveckla programverksamheten. Om inte
denna möjlighet finns är det stor risk att den elektroniska övervakningen som
alternativ till fängelse på sikt kommer att misslyckas och antalet åter-
fallsförbrytare bli lika stort bland dessa som bland dem som sitter i fängelse.
Frivården har en särskilt betydelsefull roll för kvinnor som begår brott,
eftersom en hög andel av dömda kvinnor döms till påföljder inom frivårdens
ansvarsområde. Vi anser att kvinnors särskilda behov inte har fått ett
tillräckligt starkt genomslag inom programverksamheten, vilket hade varit
önskvärt. Detta är särskilt viktigt eftersom kunskapen inom detta område är
eftersatt inom hela kriminalvården. Därför är det viktigt att frivården ges
resurser som gör det möjligt att prioritera en programverksamhet utifrån
kvinnors behov. Detta bör ges regeringen till känna.
4 Häkten
Det har under de senaste åren förekommit en hög andel självmord på
häkten och siffror för i år visar på en fortsatt ökning. Detta är
utomordentligt allvarligt och kraftfulla åtgärder måste nu sättas in för att
vända denna utveckling. Staten måste ta ett stort ansvar för att människor
som sätts i förvar får den hjälp och det stöd de behöver i en svår
situation. Man bör därför se till att alla häktade blir undersökta av
sjukvårdspersonal redan vid häktningen, där undersökningen får ligga till
grund för en bedömning av hur stor tillsyn varje enskild person behöver
ha. Personalen måste också ges möjlighet till kontinuerlig
vidareutbildning omkring denna problematik. Detta bör ges regeringen
till känna. Verksamheten på häktena behöver också utvecklas så att man
redan under häktningstiden tar vara på möjligheten att påbörja insatser
för att motivera och förbereda den häktade för ett liv utan missbruk och
kriminalitet. Detta bör ges regeringen till känna. Häktesverksamheten
måste även utveckla arbetet med häktade kvinnors situation och behov.
Den manlige internen utgör i dag den norm som allt är uppbyggt efter
och det leder till en för kvinnor olämplig behandling.
4.1 Ungdomar i häkte
Det har blivit allt vanligare att ungdomar häktas. Vänsterpartiet anser att
detta är en skrämmande utveckling och ett stort problem. Speciellt
allvarligt är det för dem som är under 18 år. Häktesmiljön är inte lämplig
för denna grupp och personalen har inte tillräcklig kunskap och
kompetens för att bemöta ungdomarna på ett bra sätt. Därför vill vi att
regeringen skall utreda möjligheten att i stället låta de häktade
ungdomarna vara på låsta § 12-hem, t.ex. på utredningsavdelningar.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om detta.
5 Fängelser
5.1 Beläggning
Under 1996 och 1997 minskade antalet fängelsedömda och
beläggningsnivån på fängelserna, framför allt som ett resultat av att
elektronisk fotboja infördes som alternativ till fängelsestraff. Det var bra.
Denna minskning medförde nedläggning av ett antal anstalter och att
ytterligare tre anstalter planeras att läggas ner under 1998.
Medelbeläggningen har ökat något under året och fortfarande är
beläggningsnivån acceptabel, men vi hyser en viss oro för den framtida
utvecklingen.
Ett nytt datasystem för ett effektivt utnyttjande av platserna håller på att
införas. Vi anser att detta inte får innebära en återgång till samma höga
beläggningssiffror som i början av 1990-talet. Vänsterpartiet anser att en
alltför hög effektivitet medför stora nackdelar. Det måste finnas "luft i
systemet": anstalterna får inte bli för stora och de måste ha spridning över
hela landet. Det måste finnas möjligheter till individanpassade placeringar
utifrån den intagnes behov och problematik. Fler anstalter är i dag special-
inriktade på olika typer av brottslighet och har olika behandlingsmetoder,
vilket är positivt och kan leda till bättre resultat. Samtidigt är det viktigt
att
närhetsprincipen vägs in, även om den inte alltid behöver vara överordnad.
Detta bör ges regeringen till känna.
5.2 Rehabilitering under fängelsetiden
Kriminalvårdens insatser måste ta sikte på rehabilitering, om
fängelsetiden skall kunna bli en vändpunkt för den enskilde individen.
Genom forskning vet vi sedan länge att fängelsestraffet i sig skapar
återfallsförbrytare. Vi vet också att en fängelseplats på en sluten anstalt
kostar mer än 1 miljon kronor om året. Att då inte använda strafftiden till
behandling och återanpassning utan i stället bara se den repressiva sidan
är oförsvarbart, både i individens, samhällets och kriminalpolitiskt
perspektiv. Kunskaper och metoder som rör förändringsprocesser måste
därför utvecklas kontinuerligt inom kriminalvården. Insatserna skall syfta
till att motivera och förbereda den intagne för ett liv utan missbruk och
kriminalitet. I detta arbete spelar klient- och frivilligorganisationerna,
med sina unika kunskaper och erfarenheter, en stor och viktig roll.
Organisationernas verksamhet med klienter inom fängelserna skall
uppmuntras, utvecklas och intensifieras. Huvudansvaret åvilar dock
kriminalvården.
Kunskaper och metoder är dåligt utvecklade vad gäller kvinnliga
brottslingar. Kvinnor har erfarenheter som i väsentliga avseenden skiljer sig
från männens. Många har varit utsatta för våld och övergrepp, utnyttjats och
förnedrats. Många av dessa kvinnor är också mödrar till barn som omhänder-
tagits och detta skapar speciella problem. Samhällets och omvärldens dom
drabbar ofta kvinnorna mycket hårt. Program och verksamhet/behandling
anpassad för kvinnors behov måste utvecklas inom kriminalvården. Detta bör
ges regeringen till känna.
Undersökningar har visat att samhället satsar mindre resurser per anstalts-
plats för kvinnor jämfört med män. En förklaring till detta är kostsamma
säkerhetsåtgärder på anstalter med långtidsdömda män. Män har ett mer
utåtagerande och aggressivt beteende och allmänhetens skyddsintresse måste
givetvis väga tungt. Kvinnorna är inte farliga för allmänheten och därför kan
anstalterna hålla en lägre säkerhetsnivå. Detta är ett fenomen som
genomgående kan ses överallt i samhället, män och pojkar är mer utåt-
agerande och får på så sätt mer uppmärksamhet och därmed resurser, medan
kvinnors och flickors problem inte syns och uppmärksammas på samma sätt.
Att förändra sin självbild för att kunna leva ett fullvärdigt liv kostar
resurser i
form av tillgång till terapi, psykologer etc. Det är dags att samhället börjar
ta
ansvar för den sneda fördelningen av resurser och börjar arbeta med mål-
sättningen att fördela resurserna rättvist. Detta bör ges regeringen till känna.
En viktig fråga för att möjliggöra en återanpassning till samhället är
utbildning. Vi vet att en mycket stor del av internerna saknar grundläggande
kunskaper och har läs- och skrivsvårigheter. En stor del är dyslektiker, andra
har inte kunnat tillgodogöra sig undervisningen under grundskoletiden,
kanske p.g.a. besvärliga familjeförhållanden. Det är därför viktigt att ge de
dömda en möjlighet att komplettera sina kunskaper.
Generellt sett är möjligheten att  studera på högskola, t.ex. genom distans-
utbildning, begränsad i fängelserna. Vi anser att fångar som har förutsätt-
ningar för högskolestudier bör ges möjlighet till detta, eftersom det påverkar
återanpassningen positivt. Med andra ord; utbildningen inom fängelserna
måste utvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
5.3 Utvisningsdömda
Det finns fångar som är dömda till utvisning från Sverige efter avtjänat
straff. Denna grupp har delvis speciella problem vad gäller rehabilitering.
De saknar till stora delar motivation för de olika behandlingsprogram
som är inriktade på en återanpassning till det svenska samhället, eftersom
de ändå skall lämna landet. Inte desto mindre är rehabiliteringsarbetet
viktigt för den enskilde individen.
Kriminalvården har uppmärksammat dessa problem och föreslagit in-
rättandet av en särskild avdelning för interner med utvisningsbeslut i domen.
Vi anser att detta är en olämplig åtgärd. Det faktum att någon har utländsk
bakgrund behöver inte innebära att den personen har mer gemensamt med
eller liknande behov som andra med utländsk bakgrund. Det enda som egent-
ligen förenar dem är att de skall utvisas efter avtjänat straff, att de inte får
några permissioner och att det är svårt att motivera dem till rehabilitering.
Dessa förhållanden medför att de ofta mår psykiskt mycket sämre än övriga
fångar och att då koncentrera denna grupp förbättrar inte situationen. Även
ur säkerhetsaspekt bedömer vi att det är ett misstag att sammanföra dessa
fångar. Därför anser Vänsterpartiet att denna förändring inte bör genomföras.
Detta bör ges regeringen till känna.
5.4 De långtidsdömda
Antalet dömda till långa fängelsestraff har ökat kraftigt under de senaste
åren. Riksdagens beslut om att avskaffa halvtidsfrigivningen även för
denna grupp kommer att medföra att antalet långtidsdömda ökar i
fängelserna. Vänsterpartiet motsatte sig denna förändring. De
långtidsdömdas situation är särskilt svår och de är ofta intagna på
anstalter med extra hög säkerhet.
Påfrestningar och konflikter mellan dessa interner har ökat och våldet har
trappats upp. På senare tid har flera interner mördats inne på anstalter. Det
har i sin tur medfört att personalen höjer säkerheten ytterligare och man
genomför nu ändringar inom anstalterna som innebär mindre avdelningar
med små grupper och man begränsar kraftigt möjligheterna för fångar på
olika avdelningar att träffas. Detta begränsar internernas liv ytterligare och
risken för konfrontationer ökar. Vänsterpartiet anser att för vissa interner är
detta en nödvändig åtgärd men att göra förändringar på alla klass 1-anstalter
efter denna modell är felaktigt. Anstalterna bör ha olika modeller så att de
fångar som visar en positiv utveckling får möjlighet att vistas på anstalt med
större avdelningar, där bland annat möjligheterna till fritidssysselsättning är
högre. Vänsterpartiet ser mycket positivt på att § 7:3 har avskaffats och
ersatts med en individuell prövning.
För att ytterligare möjliggöra rehabilitering och återanpassning till sam-
hället och minska de negativa effekter som långa straff ger upphov till, anser
Vänsterpartiet att en utredning bör tillsättas för att undersöka möjligheterna
med en utökad användning av elektronisk intensivövervakning, t.ex. genom
att långtidsdömda under slutet av strafftiden stegvis kan slussas ut i
samhället. Detta bör ges regeringen till känna
5.5 Livstidsdömda
Antalet livstidsdömda har ökat kraftigt och benådningspraxis har
drastiskt ändrats under den senaste tioårsperioden. Livstidsstraffet bygger
i sin nuvarande form på att regeringen är den instans som slutligen,
genom nådeinstitutet, bestämmer strafftidens längd. Över en tioårsperiod
har strafftidens egentliga längd vid livstidsstraff ökat väsentligt. Tidigare
var genomsnittstiden vid livstidsstraff ca 8 år. I dag har en kraftig
förskjutning skett och nådeinstitutet används alltmer sällan. De längre
livstidsstraffen kan anses bero dels på en förskjutning i den allmänna
debatten, dels på den brottsutveckling som finns i samhället. Att
strafftidens längd varierar på detta sätt strider mot rättssäkerhet och
principen att påföljdssystemen skall vara rättvisa och förutsägbara. Det
strider också mot principen om domstolarna som den dömande makten. I
stället för domstolar bestämmer regeringen (ett verkställande organ)
strafftidens längd. Därför bör livstidsstraffet i sin nuvarande form
avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff. Regeringen bör ges i
uppdrag att återkomma med förslag om detta.
5.6 Psykiskt sjuka i fängelser
En relativt ny och växande grupp på anstalterna är de psykiskt sjuka. Det
är konsekvensen av en lagändring våren 1991 som ger en striktare
definition av begreppet psykisk störning.
Att antalet psykiskt störda på fängelserna har ökat innebär en större
påfrestning på kriminalvården, både när det gäller utbildning av personal och
utvecklingen av vård och behandling. Speciellt en kategori av de psykiskt
störda vållar problem för straffverkställigheten, nämligen fångar med person-
lighetsstörningar som tar sig uttryck i ett utagerande beteende, förhöjd
aggressivitet och benägenhet för självdestruktiva handlingar. Dessa
störningar ligger dessutom ofta bakom de brott de är dömda för. Många av
dessa symtom skulle enligt tidigare praxis ha jämställts med sinnessjukdom
och därmed föranlett sluten psykiatrisk vård.
Denna grupp far ofta illa under fängelsetiden och deras uppträdande
inverkar många gånger negativt på behandlingen av andra intagna. Utveck-
lingen går nu mot att stödavdelningar med särskilt utbildad personal inrättas.
En stödavdelning inrättades under 1997 och vid utgången av 1998 skall det
finnas ytterligare två avdelningar. Personal på stödavdelningar har viss
utbildning inom psykiatri men detta är långt ifrån tillräckligt. Vänsterpartiet
anser att psykiskt störda och sjuka inte skall dömas till fängelsestraff,
istället
ska de ges den vård de behöver. Allt annat är inhumant. 1991 års lag-
förändring var direkt felaktig och den tidigare lagskrivningen bör återinföras.
Detta bör ges regeringen till känna.
5.7 Utslussning
Enligt vår mening bör frigivningsförberedelser påbörjas redan när
internen anländer till fängelset. Det är väl känt att en omsorgsfullt
planerad frigivning, med ett gott stöd när den dömde lämnar anstalten,
motverkar återfall i brottsliga verksamheter. Den som står utan arbete,
bostad, försörjning, familj och sociala relationer återupptar lätt t.ex. ett
liv i missbruk med nya brott. I dag är det så att många släpps ut från
fängelserna med en kasse med tillhörigheter, utan vare sig bostad eller
sysselsättning. Många hänvisas till ungkarlshärbärge eller liknande, där
risken för fortsatt missbruk och kriminalitet är mycket hög. Detta
förhållande är inte rimligt.
En intagen måste redan före frigivning ges möjlighet och aktivt upp-
muntras till att själv göra insatser för att skaffa bostad, arbete, skapa
sociala
kontakter och positiva fritidssysselsättningar. Vi anser att ett system med
tillsättande av lekmannaövervakare direkt efter fängelsedomen bör införas.
Det ger möjlighet att tidigt påbörja arbetet med att bygga positiva sociala
nätverk m.m. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det måste även finnas en plan för hur det rehabiliteringsarbete som påbörjats
inne på anstalten skall fullföljas efter avtjänat straff. Ett sätt kan vara att
han
eller hon vid frigivningen erbjuds intensivstöd av samverkande myndigheter
och lekmannaövervakare med syfte att etablera stabila levnadsförhållanden.
Detta bör ges regeringen till känna.
6 Vård utanför anstalt
Tillgången till behandling utanför anstalt (§ 34) har försämrats alltmer.
Kommunerna ansvarar för kostnaderna för att behandlingen slutförs när
verkställighetstiden tagit slut och kriminalvårdens kostnadsansvar
upphör. Med dagens svåra ekonomiska situation i kommunerna är de inte
positiva till ytterligare kostnader och därför genomförs inte
behandlingen. Det är olyckligt eftersom det är en behandling med goda
resultat som bör användas i större utsträckning än i dag. Vänsterpartiet
anser att regeringen bör se över frågan om kostnadsansvaret för § 34 med
kostnadsneutralitet som målsättning. Detta bör ges regeringen till känna.
7 Barn till dömda
Det finns en grupp barn i samhället som nästan aldrig uppmärksammas
och som ofta "faller mellan stolarna". Det är barn med förälder/föräldrar
som sitter i fängelse. Kriminalvården har inget ansvar för denna grupp.
Ansvaret ligger på socialtjänsten, men det är inte alltid som socialtjänsten
anlitas. Det är ofta en svår situation för barn att ha en förälder i anstalt.
Detta problem måste uppmärksammas och barnen måste ges möjlighet
att bearbeta sin speciella situation och få stöd och hjälp. Arbetet inom
kriminalvården med att förbättra besöksmöjligheterna, med särskilda
lägenheter inne på anstalten, måste fortskrida. En målsättning måste vara
att alla slutna anstalter skall ha en besökslägenhet. Där kan barnen få
möjlighet att träffa sin mamma eller pappa under mer "normala"
förhållanden och under längre tid.
8 Polisen
8.1 Omorganisering
Polisorganisationen har genomgått stora omorganiseringar de senaste
åren. Förändringen av polisverksamheten har i många stycken varit
positiv, satsningen på närpolisverksamhet som bas i polisverksamheten
med ett problemorienterat arbetsätt är en helt riktig utveckling men detta
stora förändringsarbete har skett samtidigt med stora besparingar, vilket i
sig har skapat problem och lett till mycket kritik. Vänsterpartiet anser att
förändringsarbetet varit nödvändigt för att skapa en polisorganisation
anpassad till dagens samhälle och problem. En så genomgående
omorganisation  av en stor verksamhet tar lång tid och kan ge
effektivitetsförluster under inledningsperioden. Det är dessutom givetvis
extra svårt när det gäller en så omfattande verksamhet som polisens.
Ett stort problem med införandet av närpolisorganisationen är att många
poliser saknar en utbildning som är anpassad efter det nya arbetssättet, och
att det inom poliskåren inte uppfattats som speciellt statusfyllt att vara när-
polis. En effekt av detta är att närpoliser ofta får rycka in när det saknas
personal inom andra områden. Särskilt inom storstadsregionerna har detta
skapat stora problem för närpolisarbetet. Det har inte gått att följa plane-
ringen för verksamheten då personalstyrkan är mindre än avsett. Det
brottsförebyggande arbetet blir då eftersatt och därmed faller hela idén med
ett problembaserat arbetsätt, dvs. att förebygga brott i stället för att ingripa
när brott redan begåtts. Utvecklingen med närpolisreformen måste fortsätta
för att närpolisverksamheten ska utgöra den verkliga bas som polisarbetet
vilar på.
8.2 Polisorganisationens effektivitet
Det har gjorts stora besparingar inom polisväsendet under ett antal år, en
del på grund av det svåra ekonomiska läget då alla områden fått
besparingskrav, men en del beror på dålig ekonomisk styrning inom
polisväsendet. Det har varit nödvändigt att få en sanering och en tydlig
ekonomisk styrning vilket givetvis har varit en svår process i en
organisation som tidigare haft mer generösa anslag.
Många förändringar har varit nödvändiga men det finns också beslut som
varit direkt felaktiga, t.ex. att  en stor del av de civilanställda, främst
kvinnor
inom administrationen, avskedats. Detta har inneburit att en stor del av det
administrativa arbetet nu utförs av polismän, som varken har kunskap eller
kompetens för sådana arbetsuppgifter. Detta misstag måste nu rättas till. När
regeringen nu i budgetpropositionen anslår ökade medel till polisen, anser vi
att en del av dessa skall gå till att rätta till detta missförhållande. Detta
bör
ges regeringen till känna.
En annan brist inom polisen är arbetstidernas förläggning. Flera under-
sökningar har visat att antalet polismän i tjänst inte överensstämmer med
behoven, med andra ord det är få polismän i tjänst helger och nätter när
brottsligheten är som störst. Den senaste undersökningen som gjorts är
Riksrevisionsverkets rapport (RRV 1998:53) Om polisens arbetstider. Där
identifieras fem viktiga hinder för att polisen generellt skall kunna använda
sina resurser effektivt.
- Resurser för utryckning anpassas inte till löpande variationer i behov.
Bland annat  försvåras dagens förhandlingsordning för ledningen att för-
ändra de statiska tjänstgöringslistorna.
- Utryckningsstyrkornas turlag utgör oftast statiska byggstenar i beman-
ningen och förhindrar en bättre behovsanpassning av bemanningen.
- Utryckningsstyrkornas geografiska verksamhetsområdena varierar i
storlek. Detta har betydelse för storleken på utryckningsberedskapens
minibemanning och för effektiviteten i verksamheten.
- Det är inte tillräckligt preciserat vad utryckningsstyrkorna skall göra och
inte göra.
- Samordningen mellan utryckningsstyrka och närpolis är inte tillräckligt
väl utvecklad. Närpolisen får ofta rycka in och förstärka utryckningen.
Utryckningen stöder däremot mer sällan närpolisen i det problem-
orienterade polisarbetet.
Arbetet med att förändra dessa områden är till stora delar förhandlings-
och avtalsfrågor men problemen bör enligt Vänsterpartiet ändå lyftas
fram. Det är vår förhoppning att man inom polisen kan lösa dessa
problem utan väsentliga försämringar av polisernas arbetssituation.
8.3 Fördelning av polisresurser i landet
Rikspolisstyrelsen är den instans som fördelar resurser ut i landet.
Faktorer som har betydelse vid resurstilldelningen är främst antal
invånare, antal brott samt en storstadsfaktor. Vänsterpartiet anser att det
är dags att även införa en glesbygdsfaktor. Det finns stora områden i
Sverige där avstånden tillsammans med låg bemanning skapar långa
utryckningstider. Även om utryckningar inte är lika frekventa som i
storstäder är det viktigt för medborgarna med korta utryckningstider. Den
senaste tiden har s k "medborgargarden" växt fram. En orsak till detta är
att polisen inte har rimliga utryckningstider när något har inträffat. Det
skapar en otrygghet hos medborgarna om samhället inte kan skydda dem
och då har rörelser som är beredda att ta lagen i egna händer vuxit fram.
Vänsterpartiet anser att även en glesbygdsfaktor skall beaktas vid
fördelning av resurser till polisen. Detta bör ges regeringen till känna.

9 Hemställan

9 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om brottsofferjourerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att frivården bör utveckla behandling och
påföljder anpassade till kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om läkarundersökningar vid häktning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att påbörja behandlingsinsatser redan
under häktningstiden,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring
enligt vad i motionen anförts om att häktade ungdomar skall
kunna vara på låsta s.k. § 12-hem,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att närhetsprincipen skall vägas in vid
effektivisering av beläggningen på fängelser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklande av rehabiliteringsinsatser för
kvinnor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättvis fördelning av resurser på manliga
respektive kvinnliga anstaltsplatser,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inte inrätta särskilda avdelningar för
interner med avvisningsbeslut i domen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förbättra och utveckla undervisning på
fängelserna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en utredning bör tillsättas för att
undersöka möjligheterna till utökad användning av elektronisk
intensivövervakning,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring
enligt vad i motionen anförts om att avskaffa livstidsstraff och
ersätta det med tidsbestämda straff,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att psykiskt störda och sjuka inte skall
dömas till fängelsestraff,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillsätta lekmannaövervakare direkt vid
fängelsedomen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rehabiliteringsplaner,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av kostnadsansvaret för § 34-
hemmen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om administrativ personal inom polisen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om glesbygdsfaktor vid fördelning av resurser.

Stockholm den 23 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Yvonne Oscarsson (v)
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Alice Åström (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-10-28 Hänvisning: 1998-11-03 Bordläggning: 1998-11-03
Yrkanden (36)