Kriminalvården

Motion 2001/02:Ju340 av Alice Åström m.fl. (v)

av Alice Åström m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att kvinnors situation inom kriminalvårdens olika delar särskilt skall uppmärksammas i enlighet med vad i motionen anförs.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en uppföljning och utvärdering av de förändringar som gjorts inom häktesverksamheten för att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna skall genomföras.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att frågan om en särskild reglering för unga i häkte snarast måste utredas i enlighet med riksdagens beslut förra året.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en översyn skall göras vad beträffar de ekonomiska konsekvenser som uppstått vid införandet av alternativa påföljder.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den alternativa påföljden intensivövervakning med elektronisk fotboja skall utvidgas till att kunna utdömas för straff upp till sex månader.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att möjlighet till halvtidsfrigivning skall införas för dem som första gången döms till fängelsestraff.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att särskilda åtgärder skall vidtas för att förbättra möjligheten till studier inom anstalter.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de långtidsdömdas situation särskilt skall uppmärksammas i enlighet med vad i motionen anförs.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att verksamheten med mottagningsenheter för långtidsdömda skall utredas i enlighet med vad i motionen anförs.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med tidsbestämda straff.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att möjligheten för utvisningsdömda att få permission med s.k. fotboja snarast skall utredas.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att verksamheten till stöd för barn till dömda måste utvecklas.

2 Häkten

Personer som anklagas för att ha begått brott får ofta sin första erfarenhet av kriminalvården när de placeras i häkte. Häktena är en viktig del av kriminalvården och samtidigt en verksamhet som lever en ganska anonym tillvaro. Intresset från den politiska sfären och media begränsas ofta till exceptionella händelser. Häktena har dock en unik ställning dels för att man där håller människor inlåsta som inte är dömda utan enbart misstänkta för brott, dels är förhållandena ofta hårdare än till exempel i fängelse. Sverige har fått kritik av Europarådet för att bryta mot den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning på grund av förhållandena på de svenska häktena. En del åtgärder har vidtagits efter denna kritik men trots att det gått flera år sedan rapporten kom kvarstår mycket att göra. Anledningen till att förbättringarna har avstannat är givetvis den nuvarande ansträngda ekonomiska verkligheten. I samband med att platsbristen har ökat har också arbetet med att skapa förbättringar avstannat – i vissa avseenden har det även gått bakåt.

2.1 Restriktioner

Ett område där Europarådets kritik med anledning av tortyrkonventionen var mycket stark gällde de restriktioner som åklagarna utfärdar i samband med häktningen. Dessa ansågs ofta slentrianmässiga och i mycket stor utsträckning handlade det om fullständiga restriktioner. Detta innebär att den intagne inte får ha någon som helst kontakt med omvärlden, vare sig genom media eller någon personlig kontakt utanför rättsväsendet.

Lagändringar har nu gjort att situationen har förbättrats något, men enligt Vänsterpartiet bör man fundera över huruvida fler förändringar behöver göras. Ett exempel är möjligheten till gemensamhetstid för dem som inte har restriktioner mot att bryta isoleringen. Vid flera häkten har problem att genomföra denna typ av åtgärder uppstått då utrymmena inte har varit gjorda för att inrymma sådan verksamhet. När man nu bygger nytt ser man till att det utrymmet finns, men vid äldre häkten har man varit tvungna att ta till provisoriska lösningar. Detta gör att miljön inte lever upp till de krav som bör kunna ställas, vare sig för de häktade eller personalen. När man nu dessutom under minst ett års tid haft ständiga överbeläggningar har det varit mycket svårt att genomföra verksamheten

Vi anser att man nu bör göra en uppföljning och utvärdering av förändringarna och eventuellt vidta ytterligare åtgärder för att garantera att vi inte bryter mot tortyrkonventionen.

2.2 Motivationsarbete

Tiden i häktet är för många en mycket omskakande upplevelse oavsett bakgrunden till varför de befinner sig där. Många hamnar i en djup kris och behöver hjälp. När det gäller missbrukare är dessa ofta akut drogpåverkade vid intagning i häkte och då inträder naturligtvis en avgiftningssituation med starka abstinensbesvär. Detta är en av anledningarna till att vi under flera år haft en relativt hög andel av självmord på våra häkten. Detta är utomordentligt allvarligt och staten måste ta ett stort ansvar för att människor som sätts i förvar får det stöd och den hjälp som behövs.

Den viktigaste resursen i detta viktiga arbete är personalen, den måste få bättre utbildning på den här typen av frågor och dessutom kontinuerlig handledning och vidareutbildning. Tillgången till sjukvårdspersonal måste vara hög.

Ytterligare en viktig faktor är personaltätheten. Det måste finnas utrymme för extra tillsyn av intagna med behov av sådan utan att det får till konsekvens att man måste förändra och dra ner på övrig verksamhet. Verksamheten behöver också utvecklas så att man redan under häktningstiden tar vara på möjligheten att påbörja insatser för att motivera och förbereda den häktade för ett liv utan missbruk och kriminalitet. Häktesverksamheten liksom övriga delar av kriminalvården är en klart mansdominerad värld där den manlige internen i dag utgör den norm som verksamheten är uppbyggd kring. I dag finns vare sig kunskap om eller beredskap för kvinnors särskilda situation och behov. Detta gäller såväl lokalers utformning, motiveringsarbetets upplägg som de sjukvårdsresurser som tillhandahålls. Det är därför oerhört viktigt att de häktade kvinnornas situation ses över och att åtgärder för att förbättra kvinnors situation vidtas.

2.3 Unga i häkten

Vänsterpartiet har under flera år drivit frågan om situationen för ungdomar i häkten. Utvecklingen under de senare åren har lett till att fler och fler ungdomar under 18 år häktas. De sitter också där allt längre tid. Man måste starkt ifrågasätta lämpligheten i att denna grupp överhuvudtaget vistas i häktesmiljö. Personalen saknar oftast också tillräcklig kunskap och kompetens för att kunna tillgodose ungdomarnas behov.

Vi har föreslagit att det som ett alternativ bör inrättas särskilda platser för denna grupp på exempelvis § 12-hem. Efter ett motionskrav från Vänsterpartiet gav riksdagen under förra året ett enhälligt tillkännagivande till regeringen om att man bör låta utreda denna fråga. Detta till trots har det fortfarande inte hänt någonting. Därför vill vi uppmärksamma frågan även detta år. Då utvecklingen snarast ser ut att gå mot ett ökat antal unga häktade brådskar frågan.

3 Frivård

Frivården är ytterligare en mycket viktig del av kriminalvården som det talas alldeles för lite om. Frivården ansvarar för de alternativa påföljderna så som skyddstillsyn, övervakning, villkorlig dom, kontraktsvård, samhällstjänst och intensivövervakning. Från och med oktober 2001 tillkommer även intensivövervakning vid utslussning av långtidsdömda.

Dessutom är frivården den viktigaste länken till samhället när det gäller förberedelser för frigivning och tiden efter frigivning från fängelse.

Under de senare åren har fler alternativa påföljder införts, och därmed har nya och fler krav ställts på frivården. Den ansträngda ekonomiska situationen inom kriminalvården har gjort att resurser inte tillförts frivården i samma utsträckning som nya uppgifter. Det har inte varit möjligt att fördela om resurser samtidigt som det har varit nödvändigt med besparingar. Härmed uppstår en risk att de alternativa påföljderna som införs inte får önskade resultat och att allmänhetens och domstolarnas förtroende för påföljderna minskar. Den positiva utvecklingen när det gäller införandet av alternativa påföljder riskerar därmed att brytas. En översyn bör därför göras över vilka ekonomiska konsekvenser införandet av alternativa påföljder har, och hur medelsfördelningen inom kriminalvården därmed skall se ut.

3.1 Påföljden intensivövervakning med fotboja bör utvidgas

En av de påföljder som införts under senare år och som har haft ett mycket positivt resultat är intensivövervakning med elektronisk fotboja. När påföljden infördes 1996 var det en begränsad försöksverksamhet som riktade sig till dem som dömdes till strafftider på upp till 2 månader. Försöket utvärderades av Brå som visade på ett mycket gott resultat. Påföljden permanentades 1997. Den maximala strafftiden som kan medföra fotboja har höjts till 3 månader.

Vänsterpartiet anser att fotboja ofta är en bra påföljd eftersom att man på detta sätt kan undvika de skadliga effekter som en fängelsevistelse oftast har. En av de stora vinsterna är att klienten med denna påföljd får ta ett större ansvar för att följa de regler som följer av påföljden. Bland annat krävs av den dömde att han eller hon ska vara drogfri i den miljö som de sedan skall leva i. I många fall innebär detta att drogfriheten håller i sig även sedan intensivövervakningen har upphört.

Utredningen som låg till grund för beslutet att införa denna påföljd föreslog att straffsatser upp till 6 månader borde komma i fråga, men enligt försiktighetsprincipen valde man kortare tid. Vänsterpartiet anser att med de kunskaper som finns i dag och det positiva resultat som har uppnått är det dags att ta steget att följa det ursprungliga förslaget och att elektronisk fotboja skall kunna användas som påföljd när det gäller straff på upp till 6 månader. Då detta kommer att innefatta flera nya brottstyper bör man införa en försöksperiod med uppföljning och utvärdering av Brå.

3.2 Programverksamhet

Programverksamheten inom frivården har sedan många år varit relativt välutvecklad.

Att arbeta med klienter som lever ute i det fria har ställt höga krav på bra innehåll.

Tyvärr har programverksamheten inte kunnat utvecklas i samma utsträckning de senaste åren då flera nya arbetsuppgifter tagit mer av de personella resurserna. Programarbetet har inom hela kriminalvården påbörjat en stor förändring vilket har varit nödvändigt. Programmen skall vara utvärderade och verkningsfulla för att ackrediteras. De ska vara lika över hela landet. Detta är en mycket positiv förändring men det skapar också problem då arbetet med att utveckla och ackreditera programmen tar flera år. Därefter införs de successivt. I övergångsskedet måste man därför vinnlägga sig om att inte klienterna får allt mindre programverksamhet och att påföljderna därmed urholkas.

Då man inom frivården nu bara får resurser till ackrediterade program måste övergångsverksamhet finansieras inom ramen, vilket bidrar till en negativ utveckling.

Detta bör uppmärksammas särskilt.

3.3 Kvinnor inom frivården

Frivården har en särskilt betydelsefull roll när det gäller kvinnor som begår brott, då en stor andel kvinnor inom kriminalvården döms till påföljder under frivårdens ansvarsområde. Det har på vissa håll utvecklats program och verksamheter för kvinnor men trots detta har inte kvinnors särskilda behov fått ett tillräckligt starkt genomslag inom frivårdens verksamhet. Därför måste kunskapen om och arbetet med förståelsen av kvinnors särskilda behov intensifieras och utvecklas.

3.4 Frigivningsverksamhet

Den nya organisationen har skapat större möjligheter för frivården att delta mer aktivt i frigivningsförberedelserna genom att samverkan mellan anstalter och frivård har utvecklats under de senaste åren. Platsbristen och den ökade specialiseringen av anstalter ställer dock till problem eftersom avstånden mellan den frivård som skall ha ansvaret för en intern vid frigivningen och den aktuella kriminalvårdsanstalten kan vara stort. Detta blir personalkrävande och gör att besöken under slutskedet inte kan bli så täta som önskvärt. Således behöver problemet uppmärksammas vid uppföljningen av verksamhetsförändringarna på anstalter.

Frivården är den viktigaste resursen när det gäller frigivningsförberedelserna och hur tiden efter frigivningen kommer att fungera, eftersom de är den viktiga länken till socialtjänsten, arbetsförmedlingarna och bostadsförmedlingarna på den ort där den frigivna skall vistas efter normaliseringsprincipen. Vid den försöksverksamhet som nu har initierats av regeringen och som skall utvärderas av Brå efter tre år har man tydligt lyft fram frivårdens roll. Det bör även göras tydligt för övriga samarbetspartner vilka skyldigheter de har enligt normaliseringsprincipen, annars riskerar man att inte uppnå önskade resultat.

4 Fängelse

Antalet fängelsedömda har varit relativt konstant den senaste fem årsperioden, ca 5 000 om året, ändå har platsbristen stadig ökat och är i dag ett stort problem. Dömda blir kvar på häkten på grund av att det inte finns lediga platser på anstalter. Detta är också ett brott mot den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Härigenom blir situationen på häktena också svårare och svårare: På flera håll har man vid ett flertal tillfällen fått använda arrestplatser som häktesplatser.

Möjligheterna att placera de intagna på anstalter med program och verksamheter utifrån behov minskar. Istället får man använda de lediga platser som man kan få tag på. Tanken med specialiserade anstalter med speciella programinriktningar för att matcha klienternas behov håller på att falla sönder. Bristen på platser på anstalterna inger också oro ur såväl brottsbekämpnings- som säkerhetsperspektiv. Att kunna separera medlemmar ur exempelvis kriminella organisationer blir givetvis svårare när platsbrist råder. Trots de senaste årens ansträngda ekonomiska läge har man fattat beslut om att öka antalet platser för att möta den akuta situationen och att i möjligaste mån undvika att bryta mot gällande lagstiftningar. För att nå långsiktiga lösningar måste man dock klara ut hur kriminalvården skall kunna möta kraven som ställs i lagstiftningen med de ekonomiska ramar som ställs till förfogande.

4.1 Strafftiderna har ökat

En av anledningarna till att denna situation uppstått är den kraftiga ökningen av livstids- och långtidsdömda under de senaste tio åren. Även om inflödet har varit relativt konstant så har utflödet stadigt minskat. Detta beror till en del på att brottsligheten har blivit grövre, men det kan inte helt förklara den stora ökningen.

Några viktiga faktorer är att det har skett straffskärpningar lagstiftningsvägen och samtidigt synes påföljderna i en större utsträckning hamna högre upp i straffskalan.

När det gäller livstidsdömda och deras faktiska strafftid samverkar flera faktorer, dels den allmänna opinionen, dels den politiska påverkan som berörs i ett särskilt avsnitt nedan. Den avgörande faktorn är dock de kraftigt höjda straffnivåerna för narkotikabrott. Det är möjligt att utdöma ett straff på upp till 18 år beroende på tidigare straff och återstående strafftid, vilket innebär att lagens strängaste straff rent generellt inte kan sättas lägre än detta.

Tidigare var det möjligt att ansöka om frigivning efter att ha avtjänat halva tiden av sitt straff, i dag gäller istället att två tredjedelar ska vara avtjänat för att frigivning ska komma i fråga. Detta var en förändring som i ett slag ökade den faktiska tiden som man avtjänar på anstalt och därmed också behovet av platser på anstalter.

Vänsterpartiet var emot avskaffandet av halvtidsfrigivningen. Vi har varit kritiska mot utvecklingen till allt längre strafftider. Överallt i världen har det visat sig att hårda fängelsestraff inte har någon effekt på brottsutvecklingen i ett land, däremot finns det forskning som visar att långa fängelsestraff minskar möjligheterna till återanpassning i samhället.

Vänsterpartiet tycker att det är dags att vända utvecklingen och att ge människor, även om de har begått brott, en möjlighet att rehabiliteras och integreras i samhället igen.

Vänsterpartiet anser att man bör återinföra halvtidsfrigivningen. Den viktigaste gruppen är förstagångsdömda där det är otroligt viktigt att bryta deras påbörjade kriminella bana.

Detta bör ges regeringen till känna.

4.2 Rehabilitering under fängelsetiden

Kriminalvården har tagit stora steg i arbetet med att förbättra programverksamheten.

I dag pågår liksom inom frivården arbete med att införa ackrediterade program som är vetenskapligt underbyggda och som har påvisade goda effekter. Programmen berör alla olika områden som har koppling till kriminalitet och missbruk. Arbetet kommer att ta lång tid – delvis av resursskäl, men framför allt för att processen att utbilda personal, införa och kvalitetssäkra programmen kräver omsorg om man ska skapa verkliga förutsättningar för ett bra resultat. Arbetet har inneburit att antalet programtimmar på anstalterna har sjunkit de senaste åren eftersom många av de, ofta hemsnickrade, program som tidigare har funnits försvunnit.

Vänsterpartiet anser att detta är en riktig utveckling. Kvaliteten i behandlingsarbetet har varit bristande på många håll inom kriminalvården, och det har inte gett någon större positiv effekt för den intagnes möjligheter att leva ett liv utan kriminalitet och missbruk.

En viktig fråga för att möjliggöra en återanpassning till samhället är utbildning. Vi vet att en mycket stor del av internerna saknar grundläggande kunskaper och att de ofta har stora läs- och skrivsvårigheter. Dessa baskunskaper är nödvändiga för att klara sig ute i samhället. Därför måste det göras stora satsningar på studieverksamheten. Vänsterpartiet anser att det måste läggas lika stor vikt vid deltagande i studier som det i dag görs när det gäller programverksamheten och arbetsverksamheten, där man till och med har arbetsplikt.

Alla anstalter har arbetsverksamhet men innehållet och kvaliteten skiftar på de olika anstalterna. Arbetet har flera funktioner att fylla: social träning, öva upp uthållighet och kunna jobba tillsammans i grupp. Även om arbetsinnehållet inte håller hög kvalitet har arbetet i sig således en viktig funktion. Trots detta måste nu resurser satsas för att skapa arbete med ett vettigt innehåll, något som kan användas utanför anstalterna. Den ordinarie arbetsmarknaden skall vara förebilden för att ge större möjligheter för internerna att efter frigivning faktiskt få ett arbete. När det gäller kvinnornas arbetsmöjligheter på anstalt så är bristen ännu mer påtaglig. De arbeten som erbjuds är ofta tvätteriverksamhet. Här måste omedelbara förändringar komma till stånd. Detta bör ges regeringen tillkänna.

4.3 Långtidsdömda

Antalet dömda till långa fängelsestraff har som ovan nämnts ökat de senaste åren. Situationen för denna grupp är särskilt svår, och de är oftast intagna på anstalter som har högsta säkerhetsklass. Påfrestningarna och konflikterna har ökat i omfattning, och våldet har trappats upp. Det har också blivit vanligare med gängbildningar på anstalterna. Vissa har sitt ursprung utanför anstalterna, andra skapas inne på anstalterna.

Detta är en oroväckande utveckling, och risken finns att allt fler kommer att känna ett behov av att ingå i någon gruppering för att klara sig under anstaltsvistelsen. Det är därför extra viktigt att uppmärksamma de långtidsdömdas situation. Det finns i detta ett vägval: Antingen fortsätter man med att vidta ökade säkerhetsåtgärder för alla långtidsdömda med tillskapande av mindre och mindre avdelningar för att minska kontaktytorna mellan internerna generellt eller så väljer man olika lösningar för olika behov. Vänsterpartiet anser att de förstnämnda åtgärderna är nödvändiga för en liten grupp av internerna för att kunna tillgodose skyddsbehovet både hos andra interner och personal.

Detta får dock inte drabba alla långtidsdömda. Istället måste man nu utveckla olika modeller för anstalterna så att de fångar som visar en positiv utveckling ska ha möjlighet att vara på anstalter med större avdelningar med exempelvis större utbud av fritidsaktiviteter. Framför allt måste de som är förstagångsdömda, om det inte finns synnerliga skäl, placeras på denna typ av anstalter

4.4 Mottagningsenheter

Vid anstalten i Kumla infördes för ett par år sedan en särskild mottagningsenhet. Vid denna enhet placeras alla som har dömts till fyra år eller mer under de första veckorna av verkställigheten. Syftet med detta är att göra en kartläggning av klienten, hans behov och även en så kallad farlighetsbedömning. Kartläggningen ska sedan ligga till grund för placeringen av klienten så att både samhällsskyddet och klientens behov kan tillgodoses. Denna verksamhet har visat sig vara mycket positiv och den utvecklas ständigt genom att metoderna och verktygen för kartläggningen hela tiden förbättras.

Vänsterpartiet anser att man nu kan fundera på nästa steg i utvecklingen. I Skottland har man infört särskilda avdelningar för dem som är dömda till 10 år eller livstid där de får vistas under de första åren av verkställigheten. På dessa avdelningar satsar man extra på bearbetning av brottet och den uppgivenhet och förvirring som ett så långt straff givetvis ger upphov till. På dessa avdelningar ges också hjälp med att lösa praktiska problem som kan uppstå utanför anstalten. Exempel på sådant är familjeproblem, barnen i familjen och liknande. Därutöver ges information om hur fängelset och fängelselivet fungerar, vad som krävs av en, vilka rättigheter man har och vart man skall vända sig med olika ärenden. Behovet av denna typ av information och behandling har visat sig stort då många av dem som tagits in på dessa enheter är dömda för mord, ofta relationsmord, men de har ingen kriminell bakgrund eller erfarenhet av kriminalvård. Genom att man det första året koncentrerar sig på att lösa och bearbeta olika typer av problem och att förbereda sig för anstaltsvistelsen är man mycket lugnare och mer välfungerande när man placeras vid vanlig anstalt. Resultatet har blivit att anstalterna fungerar bättre och att antalet incidenter har minskat. Regeringen bör utreda möjligheterna att införa denna typ av verksamhet i Sverige.

4.5 Livstidsstraffet

Grundprincipen för allt dömande är att påföljder skall vara rättvisa och förutsägbara, en annan grundprincip är att domstolarna skall vara den dömande makten frikopplad från den politiska som är den lagstiftande makten. Ändå är det så att det strängaste straffet som kan utdömas i Sverige inte kan sägas omfattas av dessa principer. Livstidsstraffet bygger i sin nuvarande form på att regeringen är den instans som slutligen, genom nådeinstitutet, bestämmer strafftidens längd.

Detta gör att principen om att påföljdssystemet skall vara rättvist bryts. Nådeinstitutet bygger helt på individuella bedömningar, föutsägbarheten existerar inte heller med denna modell eftersom möjligheten att förutsäga när man kan få nåd och få straffet tidsbestämt inte existerar. Principen att domstolarna skall vara den dömande makten och vara frikopplade från den politiska sätts ur spel med den konstruktion som livstidsstraffet har i dagsläget. Istället får regeringen bestämma strafftidens längd.

Regeringen har nu äntligen tagit ett steg i rätt riktning och tillsatt en utredning som skall se över konstruktionen av livstidsstraffet. I direktiven finns tankar på att tillsätta en oberoende nämnd som skall ta ställning till nådeansökningar och tidsbestämma straffen.

Man skall även pröva möjligheten att ha fastställt tidsintervall när saken skall prövas.

Detta är positivt och löser en del av de principiella problem som finns i dag. Men det löser inte frågan om det är rimligt att de som har dömts för brott för så många år sedan får sin strafftid påverkad av vad som händer i dag. Sker det grova och uppmärksammade brott och allmänhetens attityder hårdnar eller förändras det politiska klimatet i dessa frågor är det ofrånkomligt att det kommer att påverka strafftidens längd. Därför anser Vänsterpartiet att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff.

4.6 Livstidsdömda

Antalet livstidsdömda i Sverige har ökat mycket kraftigt under den senaste tioårsperioden. År 2000 var antalet livstidsdömda 101, vilket ställer särskilt stora krav på kriminalvården. Livstidsdömda lever i ett vakuum, de vet inte hur länge de ska sitta och känner ofta dålig motivation för att ingå i programverksamhet och liknande. Om man inte kan se någon sluttid för straffet riskerar vi att få ett hårdare klimat hos denna grupp eftersom de upplever att de inte har något att förlora. Detta har också blivit utvecklingen de senaste åren och antalet incidenter på anstalterna har ökat både mellan interner och gentemot personalen.

Livstidsdömda kvinnor har inte existerat i modern kriminalvård förrän 1997, då den första kvinnan dömdes till livstid. I dag har fyra kvinnor dömts till lagens strängaste straff. Dessa kvinnors situation är särskilt besvärlig på grund av de brister som kriminalvården har generellt när det gäller kvinnor, men också för att det bara finns en anstalt med säkerhetsklass 1 som tar emot kvinnor, Hinseberg. Detta innebär att de får avtjäna straffet på en anstalt även om det uppstår problem eller konflikter, istället för att kunna flyttas till en annan anstalt. När det gäller män finns också möjlighet till förflyttningar för miljöombyte och för att kunna få tillgång till andra program och arbetsverksamheter.

Detta bör regeringen uppmärksamma och återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder.

4.7 Utvisningsdömda

En grupp med särskilda villkor och behov på våra anstalter är de som förutom strafftiden har fått utvisningsbeslut i domen, vilket innebär att de efter avtjänad strafftid skall utvisas till sitt gamla hemland. Utvisningen kan gälla en begränsad tidsperiod eller för resten av livet. Problemen för denna grupp är mycket stora. Verksamheten inom anstalterna – studier, arbete, programverksamhet och frigivningsförberedelser – bygger på att den intagne skall återanpassas till det svenska samhället. Dessa kunskaper har oftast ingen relevans för den som omedelbart skall utvisas och därmed blir det extra svårt att motivera denna grupp. Kriminalvården bör arbeta fram mer individuella program som är inriktade på återanpassning till det land som personen skall utvisas till.

Många utvisningsdömda har dessutom relationer och flera av dem har barn här i Sverige. Situationen gör att många mår psykiskt mycket dåligt och de har ständig ångest vid tanken på att de skall skiljas från sina kära. Utvisningsdömda har heller ingen möjlighet att få permissioner under strafftiden. Skälet till detta är att man anser att risken för att de ska avvika är för stor. Resultatet blir att de aldrig får träffa sina barn och andra anhöriga utanför anstaltsmiljön. Vänsterpartiet anser att detta är en orimlig situation och djupt inhumant. Regeringen bör snarast utreda möjligheten att införa permissioner med elektronisk fotboja för denna grupp.

4.8 Kvinnor inom kriminalvården

Det finns många saker som är förbjudna och som inte accepteras i vårt samhälle. Kriminalitet är en av dem. Är man dessutom kvinna och kriminell är det ett ännu större brott mot våra normer och leder till ett stort utanförskap. Det passar inte in i vår bild av vad som är normalt. Med detta i baktankarna kan man bara försöka tänka sig hur man blir behandlad och sedd om man som kvinna dessutom har barn och är kriminell. Det är en situation som många inte tror finns eller i alla fall inte vill se. Skulle man tvingas se det, skulle de flesta antagligen bara slå bort det som förkastligt. Hur kan en mamma göra så mot sina barn? Har hon ingen ansvarskänsla alls?

I verkligheten finns dessa kvinnor mitt ibland oss. Eftersom även de är produkter av vårt samhälle så är de mycket medvetna om sitt utanförskap och de skuldbelägger sig själva genom att ställa dessa frågor. Deras väg tillbaka till att bli en del av vårt samhälle igen blir med dessa förutsättningar oerhört lång. Att många inte ens vill se deras behov gör det inte lättare. (Utdrag ur ett projektarbete i sociologi, vt-98, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.)

De kvinnliga klienterna inom kriminalvården utgör i dag ca 10 procent av samtliga klienter. Av dessa finns nästan 6 procent på anstalt. Många av dessa kvinnor har utsatts för våld och sexuella övergrepp. De har utnyttjats, förtryckts och förnedrats, ofta sedan unga år. En stor del av dessa kvinnor har barn som de har eller har haft vårdnaden om, beroende av om de hör till frivården eller är intagna i anstalt. Fler kvinnor än män som tas in på anstalt har en bakgrund som missbrukare och deras missbruksproblem är dessutom allvarligare än männens.

Dagens kriminalvårdsorganisation har sina rötter i en manlig värld såväl när det gäller klienter som personal. Detta är en förklaring till varför kvinnors specifika behov inte alltid beaktats, som vi även tidigare har påpekat. Det manliga beteendet får redan tidigt mer uppmärksamhet än det kvinnliga mer tystlåtna. Den manliga aggressiviteten får prägla en stor del av tänkandet och utrymmet. Stora summor ur kriminalvårdens budget satsas varje år på att hålla hög säkerhet på manliga anstalter, permissionsregler, farlighetsbedömningar, ja hela den kriminalpolitiska debatten, och de förslag som kommer därur är helt koncentrerade på män och deras beteende. Den debatt som följde efter den tragiska händelsen i Malexander är ett tydligt exempel på detta. Resultatet blev bland annat att reglerna för permissioner sågs över och skärptes väsentligt. Detta har inneburit att antalet permissioner kraftigt har minskat, vilket har drabbat kvinnorna i lika stor utsträckning som män trots att vi aldrig har haft någon händelse som ens har varit i närheten när det gäller kvinnor inom kriminalvården.

Kvinnor som döms till fängelse ser det som ett extra straff att tvingas att skiljas från sina barn, eftersom de är vårdnadshavare i två tredjedelar av fallen och barnen ofta blir placerade i fosterhem. För en man som döms och har barn inträder sällan förändringar i vårdnadsfrågan då kvinnan finns kvar för att ta hand om barnen, men det är ytterst sällsynt att det är tvärtom. Särskilda krav måste därför ställas på kriminalvården när det gäller kvinnornas möjlighet att upprätthålla en så nära kontakt som möjligt med barnen så att det skall vara möjligt att återföra barnen till sina mammor efter avtjänat straff.

Kvinnornas tidigare livserfarenhet gör att behovet av behandling är mycket stort. Där räcker det inte med den vanliga programverksamheten även om man utformar den efter kvinnors specifika behov. För flertalet handlar det om långvarig terapi för att kunna bearbeta problemen. I dag erbjuder anstalterna inte denna möjlighet i förhållande till behov. Ofta saknas det till och med möjligheter till regelbundna samtal med psykolog. För att dessa kvinnor ska ha en möjlighet att rehabiliteras och återanpassas krävs det att dessa möjligheter byggs ut.

4.9 Narkotikasituationen

Narkotikamissbrukarnas andel av det totala antalet intagna har stadigt ökat de senaste åren. Av alla som dömdes till fängelsestraff över två månader år 2000 var hela 59 % narkotikamissbrukare. Av dem som dömdes till kortare straff än två månader var andelen 47 %. Det mest anmärkningsvärda i denna grupp är att andelen narkotikamissbrukare har ökat från 12 % till 47 % den senaste tioårsperioden. Bland kvinnor inom kriminalvården är en högre andel missbrukare än män, och kvinnors missbruksproblematik är dessutom mer omfattande.

Kraven som ställs på kriminalvården har, genom den ökande andelen missbrukare, ökat i hög grad men man har trots allt klarat situationen relativt bra. I debatten som förs kan man få uppfattningen att narkotikan flödar fritt på våra anstalter. De förslag som framförs på förändringar med framförallt skärpningar och hårdare kontroll utgår oftast från denna uppfattning. Detta är dock en felaktig beskrivning av verkligheten.

Enligt en undersökning av kriminalvården har en övervägande del av anstalterna mycket sällan problem att hantera drogsituationen. Under första halvåret 2000 gällde detta för 36 av 63 anstalter. Under den senaste femårsperioden har inga större förändringar skett när det gäller antalet anstalter där narkotikamissbruk aldrig eller sällan förekommer. Under samma period har antalet anstalter där narkotikamissbruk förekommit ofta eller så gott som dagligen varit som högst 15. Detta resultat är positivt eftersom andelen missbrukare som tas in på anstalt ökar och platsbristen är stor. Även om utgångspunkten givetvis är att fängelsemiljön skall vara drogfri är det utifrån denna verklighet man bör diskutera och fatta beslut.

Vad som i dag behöver göras inom anstalterna är att skapa fler drogfria avdelningar där man satsar på ökade behandlingsinsatser. På de övriga avdelningarna måste man satsa mer på motivationsarbete. Tyvärr är det just när det gäller behandling och motivationsarbete som de stora nedskärningarna har skett under det senaste året. Antalet programtimmar minskade med drygt 30 % mellan 1999 och 2000 samtidigt som kontrollåtgärderna endast minskade marginellt. Vi anser att denna utveckling är allvarlig och ohållbar. Stora summor läggs ned på kontrollåtgärder som urinprov och visitationer. Att därefter inte ha någonting att erbjuda missbrukaren vad gäller behandling riskerar bara att skapa ett försämrat klimat på anstalterna.

Missbruket är den starkast bidragande faktorn till att dessa människor sitter i fängelse. Finansiering av missbruk brukar vara den grundläggande anledningen till deras kriminalitet. Att bryta denna destruktiva situation är således den viktigaste insatsen för att förhindra återfall i kriminalitet.

Vänsterpartiet anser att det fortsatta arbetet med narkotikaproblematiken inom kriminalvården nu måste inriktas på ökad behandling och inte mer kontrollåtgärder. Vi delar således Narkotikakommissionens uppfattning att man exempelvis inte skall införa glasruta vid besök.

4.10 Frivilligorganisationer

Klient- och frivilligorganisationer har, med sina unika kunskaper och erfarenheter, en stor och viktig roll att spela inom kriminalvården. Organisationernas verksamhet med klienterna inom anstalterna skall uppmuntras, utvecklas och intensifieras.

En organisation som växt och utvecklats kraftigt de senaste åren är KRIS. Arbetet har varit inriktat på att ge stöd och hjälp till att leva ett liv utan kriminalitet efter avtjänat straff. Resultatet har varit mycket positivt och samarbetet med kriminalvården är gott.

Trots detta är det viktigt att betona att huvudansvaret för internerna när det gäller frigivningsförberedelser och frigivningssituationen är kriminalvårdens. Dessa uppgifter får inte överlåtas till frivilligorganisationer, vilket det finns risk för då ekonomin är ansträngd. Frivilligorganisationernas arbete skall ses som ett extra, viktigt, stöd.

4.11 Barn till dömda

Det finns en grupp barn i samhället som nästan aldrig uppmärksammas och som många gånger faller mellan stolarna. Det gäller barn med någon eller i vissa fall båda föräldrarna i fängelse. Kriminalvården har egentligen inget ansvar för dessa barn men man har ändå vidtagit åtgärder som gynnar dem.

I dag har alla slutna anstalter besökslägenheter där barnen kan få möjlighet att träffa sin mamma eller pappa under mänskliga förhållanden och under längre tid än vad den vanliga besökstiden tillåter. Under senare år har även föräldrautbildningar blivit en del av programverksamheten på flera av våra anstalter. Denna verksamhet måste nu komma igång på alla anstalter, och personalen måste få vidareutbildning inom området så att verksamheten kan fortsätta att utvecklas.

Det är ofta en svår situation för barn att ha en förälder i anstalt. Erfarenheter från anstalten Gruvberget – en så kallad kursby i kriminalvårdens regi där familjen kan vistas och där man bland annat bedriver föräldrautbildning – visar att barn till manliga och kvinnliga intagna reagerar mycket olika. Medan barn, särskilt pojkar, som har sina pappor på anstalt ofta agerar aggressivt och utåtriktat reagerar barnen till dömda mammor tyst, på gränsen till depressivt. Detta problem måste uppmärksammas mer och barnen måste ges möjligheter att bearbeta sin speciella situation och få stöd och hjälp.

Det finns verksamhet som riktar sig till dessa barn på ett fåtal orter i landet. Denna verksamhet drivs av ideella organisationer och är mycket efterfrågad. Det visar att det finns ett stort behov av stöd till dessa barn. Verksamheten behöver ges möjligheter att utvecklas över hela Sverige. Detta skall ges regeringen till känna.

Stockholm den 29 september 2001

Alice Åström (v)

Ingrid Burman (v)

Lena Olsson (v)

Ulla Hoffmann (v)

Sven-Erik Sjöstrand (v)

Rolf Olsson (v)

Claes Stockhaus (v)

Carlinge Wisberg (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11
Yrkanden (12)