Krisplan mot ohälsa (väckt enligt 3 kap. 15 § RO med anledning av händelse av större vikt)

Motion 2001/02:Sf35 av Agne Hansson m.fl. (c)

av Agne Hansson m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen beslutar om permanent finansiell samordning av hälso- och sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen för att underlätta samarbetet och åstadkomma ökad hälsa och minskade sjukskrivningar.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att växla passivt stöd mot rehabiliteringsersättning senast efter tre månaders sjukskrivning.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förlänga gränsen för rehabiliteringsersättning.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en individuell behandlingsplan för rehabilitering, genom lagfästa rättigheter.

Inledning

Regeringen har avstått från att lägga fram den aviserade propositionen om en förbättrad folkhälsa för riksdagen. Regeringen har inte heller återkommit till riksdagen med förslag om finansiell samordning av hälso- och sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen som riksdagen efter förslag från Centerpartiet har beslutat om. Det innebär att riksdagen under innevarande riksmöte inte kommer att kunna ta ställning till viktiga åtgärder för att minska de galopperande sjuktalen. Det är inte acceptabelt.

Kostnaderna för sjukskrivningarna fortsätter att öka. Riksförsäkringsverk­ets senaste rapport visar att även sjukskrivningarna hos riktigt unga män­niskor ökar. På ett år har antalet sjukskrivna mellan 16 och 29 år ökat med 3 000 personer. Riksdagen saknar kraftfulla förslag från regeringen. I dag kostar långtidssjukskrivningarna 25 miljoner per dag, och kostnaderna beräknas öka ytterligare. Under de senaste åren har larmrapporterna om den kraftigt försämrade folkhälsan avlöst varandra, trots detta har regeringen uppvisat en passivitet som för Centerpartiet är oacceptabel. Centerpartiet presenterar därför i denna motion en rad åtgärdsförslag för att minska de ökande sjuktalen för riksdagen att besluta om.

Ett mål bör sättas upp för att komma tillrätta med ohälsan. En rimlig ambition är att nå tillbaka ungefär till de ohälsotal som rådde 1997. Det handlar alltså om att halvera ohälsan och samhällets kostnad för denna. Detta mål bör vara uppnått 2008.

Social regional klyvning

För Centerpartiet innebär en god folkhälsa friska människor och små skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. För att effektivt kunna nå detta är det angeläget att kunna följa hälsoläget, utveckla kunskap om såväl hälsans som ohälsans bestämningsfaktorer och sedan också genomföra åtgärder som behövs för att förbättra folkhälsan. Hittills har de regionala hälsoskillnaderna inte uppmärksammats i tillräcklig utsträckning. Det är därför angeläget att öka kunskapen om vad de stora geografiska skillnaderna i hälsa beror på och vilka samhällsinsatser som kan motverka och minska de geografiska hälsoskillnaderna. Ojämlika levnadsvillkor ökar hälsoskillnaderna bland medborgare och därför måste folkhälsoarbetet vara en central del i allt samhällsarbete. Alla beslutsnivåer måste vara beredda att kartlägga eventuella riskfaktorer och ta ansvar för att förbättra miljön inom sitt område. På detta sätt kan folkhälsoarbetet bli lönsamt både på kort och lång sikt.

Kvinnor

Kvinnor har högre sjukfrånvaro än män. Detta beror sannolikt på att den bristande ojämlikheten på arbetsmarknaden återspeglar sig även i ohälsan. Kvinnor är överrepresenterade i yrken där arbetstagarna upplever sig ha liten kontroll över uppgifter och tid. Färre kvinnor är chefer och fler arbetar direkt med ansträngande uppgifter dagligen, antingen fysiskt eller psykiskt.

För att åstadkomma en förändring krävs förslag som förbättrar jämställdheten på arbetsmarknaden samt förslag som gör det enklare att kombinera familjeliv och arbetsliv. Ett sätt är att bredda kvinnors arbetsmarknad genom mångfald inom offentligsektorn och genom att underlätta eget företagande. Detta skapar konkurrens mellan arbetsgivare, vilket i sin tur leder till att arbetstagarna kan ställa högre krav på arbetsgivaren att förebygga och ta tag i befintliga hälsoproblem.

Utbildning – vägen till social utjämning

Vägen till social utjämning är utbildning. I ett samhälle där kunskaper är den viktigaste grunden för ekonomisk utveckling är lika tillgång till utbildning en rättvisefråga. Centerpartiet anser att varje enskild människa skall ha rätt till kvalitetssäker utbildning och stimuleras till ett livslångt lärande. Människor som känner att de inte kan påverka sin egen situation känner hopplöshet och utanförskap. Genom utbildning ökar chanserna till egen försörjning, vilket minskar den stress som uppkommer när människor tvingas uppsöka sociala myndigheter.

Arbetsliv/arbetsmiljö

En ökad press på arbetsplatsen i kombination med föräldraskap gör situation­en ansträngd för många människor. Detta gäller inte minst kvinnor som, ofta beroende på invanda könsroller, har tagit på sig ett större ansvar för det obetalda arbetet i hemmet. Särskilt ansträngd är situationen för ensamstående kvinnor med barn, inte minst beroende på att det ekonomiska utrymmet för denna grupp ofta är kraftigt begränsad.

Statistiken talar sitt tydliga språk

Det finns tydliga samband mellan arbetstagarnas hälsostatus och deras sociala situation. Utsattheten för stress ökar i takt med att den ekonomiska situationen för den enskilde ansträngs. Möjligheten att koncentrera sig på sitt arbete och sin arbetsuppgift minskar när oron för den långsiktiga försörjningen ökar. Genom att förbättra möjligheterna att kunna försörja sig genom sitt arbete minskar utsattheten för den enskilde. Det är därför nödvändigt att sänka skatterna för de med lägst inkomst. Centerpartiet har i vår skattemotion föreslagit inkomstskattesänkningar för dem med lägst inkomst.

Det finns även en regional aspekt på ohälsan som kan ledas till sociala klyftor i samhället. Medellivslängden i de mest utsatta regionerna av landet är åtta år lägre än den region som har högst medellivslängd. I de regioner som har lägst medellivslängd är ohälsotalen på arbetsmarknaden också de högsta. Centerpartiet kommer med anledning av regeringens proposition En politik för tillväxt och livskraft i hela landet (prop. 2001/02:4) att lägga förslag som leder till att de sociala och regionala klyftorna minskar.

Bland arbetssjukdomarna dominerar de belastningsrelaterade som utgör 64 procent av de anmälda fallen 1999. Belastningssjukdomarna har ökat med ca 20 procent för både kvinnor och män mellan 1998 och 1999. Att det sker en ökning av belastningsrelaterade arbetssjukdomar är naturligtvis allvarligt men än allvarligare är utvecklingen av arbetssjukdomar som kan härledas till sociala eller organisatoriska orsaker.

Sjukdomar med sociala eller organisatoriska orsaker har ökat med över 200 procent sedan mitten av 1990-talet, och utgör 20 procent av kvinnornas och 11 procent av männens anmälda arbetssjukdomar 1999. Jämfört med 1998 har arbetssjukdomar med sociala eller organisatoriska orsaker ökat med ca 70 procent bland kvinnor och ca 50 procent bland män. Huvuddelen av dessa är relaterade till stress och hög arbetsbelastning, men andra orsaker, som mobbning och trakasserier, omorganisation samt konflikter förekommer också. Vanligast är arbetssjukdomar med sociala eller organisatoriska orsaker i näringsgrenar där den anställde arbetar med människor, huvudsakligen inom offentlig sektor. Den offentliga sektorn är särskilt hårt belastad vad gäller ohälsa inom områdena vård, skola och omsorg. Dessa yrkesgrupper domineras av kvinnliga anställda. Av de anmälda arbetssjukdomarna som kan härledas till sociala eller organisatoriska orsaker är de sju mest utsatta näringsgrenarna kopplade till någon form av offentlig verksamhet, vanligtvis inom vård, skola eller omsorg. Inom samtliga dessa näringsgrenar är kvinnor drabbade i större utsträckning än män.

Det går även att finna skillnader mellan olika regioner vad gäller arbetssjukdomar. Sjukfrånvaron har ökat i samtliga regioner i landet men den största ökningen har skett i Västerbotten, Norrbotten och Västernorrland, där ökningen varit mellan 5,5 och 4 dagar per invånare och år. Den minsta ökningen har skett i Halland, Södermanland och Skåne där ökningen varierat mellan 1,7 och 2,2 dagar. Skillnaderna mellan de olika regionerna men även skillnaden i ökning ter sig alltför stor för att detta skall vara en tillfällighet. En kartläggning bör göras kring vilka faktorer som bidrar till skillnader i ökning av sjukfrånvaro mellan olika regioner. Detta bör ges regeringen till känna.

Arbetsmiljöforskningen har under lång tid fokuserats på vad som är orsak­en till den ökade sjukfrånvaron. Däremot har intresset varit lägre kring vilka friskhetsfaktorerna är i de yrkesgrupper och regioner som under lång tid haft låg sjukfrånvaro. En översyn bör göras av vilka faktorer som bidrar till att vissa yrkesgrupper och regioner är mer långtidsfriska än andra. Detta bör ges regeringen till känna.

Förebyggande arbete

Många av de skador som kan härledas till arbetsmiljön kan förebyggas effektivt, ofta med relativt små insatser till låga kostnader. Det kan handla om att investera i hjälpmedel för tunga lyft eller att arbetsplatserna utformas ergonomiskt riktigt. Andra åtgärder som kan genomföras är av mer organisatorisk art. I båda fallen handlar det i grunden om att arbetsgivaren måste ha, egen alternativt tillgång till annans, kunskap och kompetens i dessa frågor.

Den stora ökning av arbetssjukdomar som kan relateras till organisatoriska och sociala orsaker inom den offentliga sektorn visar att denna kunskap inte finns inom den offentliga förvaltningen i önskad omfattning. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på de resurser som finns inom den offentliga sektorn.

De förändringar som skett inom det privata näringslivet med omstrukturer­ingar och företagsfusioner som följd av en allt större grad av internationell konkurrens på en globaliserad marknad har ökat osäkerheten för de anställda. Den press som den ökade konkurrensen leder till för många företag sprider sig bland företagens anställda, vilket leder till en ökad stress bland dessa.

Ett led i att möta marknadens oförutsägbarhet har varit att införa konjunkturanpassade arbetstider eller genom en ökad andel av tim- eller projektanställda bland företagen. Ett annat alternativ har varit att personalen övergått från att vara anställd till att vara uppdragstagare.

Sammantaget är det sannolikt att dessa förändringar haft betydelse från arbetsmiljösynpunkt. I vilken utsträckning detta bidrar till stress och ökad ohälsa bland de anställda är i dag inte tillräckligt klarlagt. Men återkommande organisationsförändringar och färre fasta strukturer leder till mindre kontinuitet i arbetet och riskerar att leda till ökad stress för de anställda. Samtidigt försvåras möjligheterna att skapa nya strukturer för hur en kontinuitet och ökad trygghet i arbetet skall kunna byggas upp av gällande lagstiftning. Arbetets förläggning i tid och rum, anställningsvillkor och anställningsformer är områden som tydligt kan avgränsas. En översyn bör göras av dagens strukturer som styr den enskildes arbetssituation så att verktyg för bättre arbetsmiljöer kan utvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.

Traditionellt arbetsmiljöarbete har koncentrerats till arbetsplatsnära förhållanden och saknar genom detta metoder och verktyg för problem som har koppling till exempelvis otrygga arbetsmarknader. Under högkonjunktur ökar graden av sjukskrivningar bland de anställda medan det i motsvarande grad kan presenteras sjunkande siffror för sjukskrivningar vid lågkonjunktur. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att de anställda är friskare i en lågkonjunktur. En mer trolig orsak till detta är att rädslan över att bli av med sitt arbete på grund av hög sjukfrånvaro är större bland de anställda under en lågkonjunktur, den så kallade sjuknärvaron ökar. Utformningen av dagens socialförsäkringar och bristande möjlighet att snabbt få rehabilitering vid sjukskrivning leder till att många sjukskrivningar förlängs i onödan då dagens offentliga aktörer inte har tillräckligt tydliga incitament för att en rehabilitering skall komma till stånd.

Genom att ge ett tydligare ansvar till dagens aktörer, både på arbetsgivarsidan och inom den offentliga sektorn, kan tydligare incitament skapas. Detta innebär inte att arbetsgivarinträdet skall förlängas, snarare att det förebyggande arbetet bör förbättras. Ett sätt att förbättra det förebyggande arbetet är att utarbeta kriterier för en god arbetsmiljö. Dessa kriterier skall ligga som grund för en arbetsmiljöcertifiering. Företagare som lever upp till dessa kriterier bör få en nedsättning av arbetsgivaravgifterna. Regeringen bör utreda vilka kriterier som bör ingå i denna arbetsmiljöcertifiering. Vad som ovan anförs om att utreda kriterier för en god arbetsmiljö och nedsättning av arbetsgivaravgifter för företag som uppfyller dessa bör ges regeringen till känna.

Ytterligare incitament kan skapas genom att ge andra aktörer möjlighet att administrera arbetsskade- och sjukförsäkringen och därigenom förbättra såväl det förebyggande som det rehabiliterande arbetet. Regeringen bör ta initiativ till att utreda förutsättningarna för att ge alternativa aktörer möjlighet att administrera arbetsskade- och sjukförsäkringen. Detta bör ges regeringen till känna.

Erfarenheter från ett flertal försök, framför allt inom offentlig sektor, visar att de arbetsrelaterade sjukdomarna minskar om arbetstagarens inflytande över exempelvis arbetstiden ökar. Ett flertal landsting och kommuner har utvecklat egna metoder för att öka arbetstagarnas inflytande över arbetstidens förläggning. Resultaten från dessa landsting är positiva. Utan nämnvärd kostnadsökning har de anställdas sjukfrånvaro minskat väsentligt. Samtidigt har en ökad effektivitet inom arbetet kunnat uppnås då kontinuiteten avsevärt har förbättrats. En minskad rundgång av vikarier har förbättrat tryggheten bland de anställda och därigenom har pressen på de anställda minskat, något som haft stor betydelse för att minska den stressrelaterade sjukfrånvaron. De anställda har upplevt ett ökat självbestämmande och en ökad livskvalitet samtidigt som de har kunnat arbeta full tid. Genom att ta tillvara dessa goda erfarenheter kan en minskad stress och därigenom en förbättrad arbetsmiljö åstadkommas utan att detta behöver lagfästas. Regeringen bör inom ramen för de aviserade trepartssamtalen lyfta frågan om arbetstagarnas förbättrade möjligheter till inflytande över arbetstiden. Detta bör ges regeringen till känna.

Företagshälsovård

Många anställda på större företag har tillgång till någon form av företagshälso­vård. SCB:s statistik från 1997 visar att ca 72 procent av de sysselsatta har tillgång till företagshälsovård. Drygt 80 procent av tjänstemän på mellannivå har tillgång till företagshälsovård, någon större skillnad finns inte mellan kvinnor och män. Riksgenomsnittet bland de sysselsatta är 72,2 procent.

Bland företagare är dock anslutningen till företagshälsovård sämre. Det finns även skillnader mellan män och kvinnor som driver företag. 31,2 procent av männen som driver företag har företagshälsovård medan motsvarande siffra bland kvinnor är 18,6 procent.

Företagshälsovården utgör för många företag en resurs i arbetsmiljöarbetet. Regeringen bör återkomma med förslag som förbättrar förutsättningarna för företag att anlita den kompetens för förebyggande insatser som företagshälsovården kan bidra med. Detta bör ges regeringen till känna.

Hälsoinriktad sjukvårdspolitik

Det är hög tid att gå från mer traditionella vård- och omsorgssatsningar till en mer hälsoinriktad hälso- och sjukvård. Människor söker livskvalitet, som inte grundar sig på ekonomisk lycka utan snarare på välbefin­nande. När män­niskor har makt över sina liv och ser möjligheter till förändringar är risken för ohälsa mindre. Därför skall allt politiskt arbete genomsyras av hälsoaspekter. Ett decentraliserat samhälle, som grundas på människors aktiva deltagande, ger de bästa förutsättningarna att minska ohälsa. Ojämlika levnads­villkor ökar hälsoskillnaderna och därför måste folkhälsoarbetet vara en central del i allt sam­hällsarbete. Alla beslutsnivåer måste vara beredda att klarlägga riskfaktorer och ta ansvar för att förbättra miljön inom sitt ansvarsområde. Det lokala arbetet är betydelsefullt för att förebygga ohälsa.

Folkhälsa

God folkhälsa är en gemensam utmaning för alla samhällssektorer. Folkhälsa är ett gemensamt ansvar som handlar om att stärka den sociala gemenskapen och tryggheten och att den enskilde skall ha makt över sitt liv. Det handlar om social och ekonomisk rättvisa, om en god miljö som också har utrymme för återhämtning. Det handlar om arbete och om framtidstro. Därför innebär folkhälsoperspektivet att mål formuleras för samhällsverksamheten, bortom de materiella. Folkhälsoinsatser handlar både om att förebygga sjukdom och att främja hälsa. Folkhälsoarbetet drar nytta av engagerade medborgare. Därför är de insatser som medborgarna gör själva som enskilda individer, som föräldrar, bland släkt och vänner, inom frivilliga organisationer och som deltagare i det demokratiska vardagsarbetet av stor betydelse för folkhälsoutvecklingen. Det är angeläget att samhället bedriver aktiva folkhälsoinsatser för att motverka kommersiella hälsohot. Samhället kan genom framsynta åtgärder underlätta för den enskilde att leva ett hälsosamt liv.

Primärvård

Primärvården, basen i svensk hälso- och sjukvård, måste fungera. Primärvård­en måste därför utveckla sin förebyggande kompetens och nyckelroll. Den nära vården skall nå alla individuellt och patienten skall ha inflytande över vården. Även distriktssköterskornas roll och framtidens sjukvård måste stärkas.

Permanent finansiell samordning

Individer som drabbats av ohälsa måste erbjudas rehabilitering och det är an­geläget med ett samarbete och samordning mellan de sektorer som kan erbjuda hjälp. Det är dags att öppna för nytänkande kring rehabilitering. Hög kvalitet nås genom en samlad kompetensbedömning där individen själv står i centrum. Vi måste öppna mellan olika myndigheter, där det i dag råder vattentäta skott. Finansiell samordning av hälso- och sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen underlättar samarbetet så att vi kan åstadkomma ökad hälsa och minskade sjukskrivningar. Efter motion från Centerpartiet har riksdagen beslutat att ställa sig bakom att skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag om en permanent finansiell samordning. Samordningen skall ske med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna. Genom att regeringen avstått från att lägga fram propositionen om bättre folkhälsa kommer inte riksdagen att kunna ta ställning till något konkret lagförslag för finansiell samordning. Även i annat sammanhang har regeringen underlåtit att tillmötesgå riksdagens beslut med anledning av vår tidigare motion om finansiell samordning. Riksdagen bör nu genom lag besluta om permanent finansiell samordning av hälso- och sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen för att underlätta samarbetet och åstadkomma ökad hälsa och minskade sjukskrivningar. Det bör ankomma på berört utskott att närmare utforma lagstiftningen.

Arbete kan även ha en baksida som medför kostnader för såväl den enskilde som för samhället. I en ökande konkurrens, inte minst internationellt, ökar pressen på såväl arbetstagare som arbetsgivare att producera mer på kortare tid och till lägre kostnad. Att arbeta hårt under lång tid utan att ha tillgång till nödvändiga hjälpmedel, eller i av andra orsaker besvärliga arbetsmiljöer, medför ofta att arbetstagaren drabbas av någon form av ohälsa. Ohälsan kan vara antingen av psykosocial karaktär eller bero på belastnings- och förslitningsskador.

Vårdgaranti

Långa kötider inom sjukvården hindrar aktiva rehabiliteringsinsatser. Många människor får vänta länge innan de får sina behov bedömda. Vi måste införa en ny nationell vårdgaranti som ger patienten besked om när en behandling skall utföras. Kötiderna leder till försämrad livskvalitet och sjukskrivningen förlängs. Enligt Centerpartiets uppfattning bör en ny och vidareutvecklad vårdgaranti införas. I ett första steg bör den ursprungliga vårdgarantin med vissa kompletteringar införas. På sikt bör vårdgarantin omfatta alla medicinskt motiverade diagnoser och utfästa en behandling inom tre månader. Patienten skall kunna välja sjukhus i hela landet om inte vården kan ges vid närmaste sjukhus inom angiven tid. När köerna är borta kommer det långsiktigt att bidra till en ökad effektivitet som kommer landstingen tillgodo. Vad som ovan anförs om en vårdgaranti bör ges regeringen till känna.

Tillgänglighetsgarantin

Centerpartiet föreslår också en förbättrad tillgänglighetsgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta mer än fyra dagar för besök hos läkare inom primärvården. Tillgänglighet innebär också att patienter snabbt skall få kontakt med vården via telefon. Väntetider eller obesvarade telefonsamtal skall inte få förekomma. Tillgänglighetsgarantin är ett sätt att fokusera åtgärder som förbättrar möjligheterna för medborgarna att nå vården. Därför bör en tillgänglighetsgaranti om fyra dagar införas. Detta bör ges regeringen till känna.

Sjukskrivningar/rehabilitering

Alla människor skall ha rätt till rehabilitering – även de sjukdomsgrupper som har liten möjlighet att återgå till arbete. Rehabiliteringsinsatserna skall inte vara beroende av ålder, kön, funktionshinder eller var personen bor. Centerpartiet vill ge människan möjlighet att ta makten över sitt liv och aktivt delta i rehabiliteringsprocessen. Rehabiliteringsreformen har inte åstadkommit det som var avsikten, dvs. att minska sjukfrånvaron och få till stånd aktiva och tidiga rehabiliteringsinsatser. Reformen gav arbetsgivarna ett stort men otydligt ansvar och i praktiken har ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika sektorer som har olika finansiärer: hälso- och sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Detta gör att individens bästa klämts in mellan fyra olika sektorers regler och finansieringskällor. Individens inflytande över rehabiliteringsprocessen är litet.

Den enskilde har rätt till sjukpenning men har ingen rätt eller formell möjlighet att påverka val av aktiva insatser som finansieras med allmänna medel. För att den enskildes rätt skall stärkas vill Centerpartiet införa en rehabiliteringsgaranti. Detta innebär en växling från sjukpenning till rehabiliteringsersättning senast efter tre månaders sjukskrivning. En växling från passivt stöd till aktiva insatser innebär ökade möjligheter för den enskildes möjligheter att påverka. Den som inte är beredd att medverka i rehabilitering bör få lägre sjukersättning. Den nuvarande ettårsgränsen för rehabiliteringsersättning bör samtidigt tas bort.

Arbetsgivarna måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön och för att stoppa de höga sjuktalen. En bra arbetsplats förhindrar att stressrelaterade sjukdomar uppkommer. Det krävs incitament för att utvecklingen skall vända. Många sjukskrivna får vänta länge innan de får sina behov bedömda. Långa kötider inom sjukvården hindrar aktiva rehabiliteringsinsatser. Kötiderna leder till försämrad livskvalitet och sjukskrivningen förlängs. Valfrihet för patienten skall omfatta samtliga godkända vårdgivare både i öppenvården och hos privata vårdgivare. Hjälpmedel är en nödvändighet för att många skall kunna återgå till arbete. Köerna är orimligt långa och bristen på hjälpmedel gör att människor under väntetiden inte kan delta i samhällslivet på lika villkor som andra. Hjälpmedel för rehabilitering och trygghet måste säkras. En helhetssyn och en samlad bedömning måste göras i ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting. För att avhjälpa detta föreslår Centerpartiet en hjälpmedelsgaranti med normer för väntetider och utprovning samt reparationstider inom rimliga tidsgränser.

Vad som ovan anförs om en hjälpmedelsgaranti bör ges regeringen till känna.

Rehabilitering är ett nyckelord i vården. Fortfarande vet vi att en stor del av dem som får del av samhällets vård och omsorg får alltför lite hjälp med rehabilitering. Alla människor skall ha rätt till rehabilitering, även de som har liten möjlighet att återgå till arbete. I takt med ökande stress ökar också risk­erna att individen drabbas av utbrändhet, av ohälsa och utslagning. Vi måste förändra attityder och förhållningssätt så att den dagliga vilan ses som lika viktig som arbete och produktion. Kvinnor har högre sjukfrånvaro än män. Möjliga orsaker till detta är att kunskapen inom medicin är mindre vad gäller diagnostisering, behandling, rehabilitering respektive prevention av kvinnors besvär och att kvinnor oftare har arbeten som är ergonomiskt eller psykosocialt krävande. Ohälsan i arbetslivet påvisar bestående ojämlikhet. Då kvinnor i högre utsträckning dubbelarbetar är det också de som drabbas hårdast. Centerpartiet kan inte acceptera att människor slås ut och att de hindras att delta i arbetslivet om de önskar.

Det nya pensionssystemet ökar flexibiliteten och ger en mjuk övergång till pensioneringen och det är möjligt att gå i pension mellan 61 och 70 år. Problemet är att arbetslivet sliter ut människor och att många inte orkar arbeta fram till pensioneringen. Resurser och krafter måste ägnas åt att öka människors möjlighet att delta i arbetslivet. Ingen människa under 30 år skall förtidspensioneras. Riksdagen har efter Centerpartiets påtryckningar ställt sig bakom detta förslag. Det är viktigt att vi inte låser in människor i försäkringssystemen, utan tar till vara de resurser varje människa har. Den nuvarande uppdelningen av olika myndigheter och skilda sektorer försvårar för effektiv rehabilitering. På sikt är det rimligt att även myndigheterna samordnas så att den enskilde får en handläggare att hålla kontakt med, oberoende av vilken sektor som är huvudfinansiär.

Försäkringskassorna bör få tydliga direktiv att arbeta med rehabilitering. Det tar lång tid innan den enskilde får sina behov bedömda. Regeringen måste via sina myndigheter ge försäkringskassorna tydliga direktiv att ändra förhållandena och att jobba med rehabiliteringsinsatser. Rehabiliteringsinsatserna skall inte vara beroende av ålder, kön, funktionshinder eller var personen bor. Den enskilde skall ha inflytande över rehabiliteringsprocessen och känna delaktighet i samtliga beslut. Centerpartiet vill ge människan möjlighet att ta makten över sitt liv och aktivt delta i rehabiliteringsprocessen. Det är av yttersta vikt att individen i rehabiliteringsprocessen får en individuell behandlingsplan genom lagfästa rättigheter.

Sammanfattning av Centerpartiets förslag för rehabilitering:

  • Att den finansiella samordningen påskyndas och utökas. Samordningen skall ske med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna så att de olika organisationernas specifika erfarenheter tas tillvara.

  • Samordna myndigheterna så att den enskilde får en handläggare att hålla kontakt med oberoende av vem som är huvudfinansiär.

  • Rehabiliteringsgaranti – en växling av sjukpenning till rehabiliteringsersättning efter tre månaders sjukskrivning samt att rehabiliteringsutredningens förslag genomförs. Detta innebär att passivt stöd ersätts av ett aktivt som den enskilde i hög grad kan påverka. Här är det viktigt att en individuell plan utarbetas och att den enskilde ges stor delaktighet vid upprättandet av denna. Enligt rehabiliteringsutredningen leder dessa satsningar på aktiva åtgärder i stället för passivt stöd till minskade sjukpenningskostnader med 2 500 miljoner kronor för 2002, 4 500 miljoner kronor för år 2003 och 6 500 miljoner kronor för år 2004.

  • Förläng gränsen för rehabiliteringsersättning.

  • Genom lagfasta rättigheter skall individen få en individuell handlingsplan upprättad.

  • En fungerande vårdgaranti med rätt till behandling inom tre månader. Patienten skall kunna välja sjukhus i hela landet om inte vården kan ges vid närmaste sjukhus inom angiven tid. Centerpartiet vill komplettera vårdgarantin med en hjälpmedelsgaranti.

Genom Centerpartiets samlade förslag på området tillskjuts vården och omsorgen såväl ekonomiska som tidsmässiga resurser vilket på sikt leder till att hälso- och sjukvårdspersonal ges verkliga möjligheter att tidigt ställa rätt diagnos och sätta in rehabiliteringsinsatser. Genom detta minskas risken för onödiga långtidssjukskrivningar och regeln om att en ny hälsoutredning skall göras innan man ger en patient fortsatt sjukskrivning kan efterföljas.

Ökat konsumtionsutrymme ger hälsomässiga mervärden

Den största friheten är att kunna leva på den lön som arbetet ger. Tyvärr är det många som trots en arbetsinkomst ändå inte får vardagen att gå ihop och därför blir beroende av bidrag och stöd från samhället. Något har gått snett om det inte lönar sig att arbeta. Familjer hamnar lätt i bidragsfällor om det inte blir mer över i plånboken när de väljer att arbeta heltid framför deltid. Det måste vara det egna förvärvsarbetet som ökar konsumtionsutrymmet i förhållande till socialbidragen eller arbetslöshetsförsäkringen. Självbestämmandet ökar om familjer kan gå från bidrag till försörjning genom eget arbete.

Långa sjukskrivningar beror ofta på att människor drabbats av s k utbrändhet.

Utbrändhet kan härledas till ett ökat tempo i arbetslivet, men det beror också på krav och press på fritiden. Den här pressen förstärks av små eller obefintliga ekonomiska marginaler för att leva upp till dessa sammanlagda krav.

Centerpartiet anser att låginkomsttagarna betalar för hög skatt på sin inkomst. Det leder till bidragsberoende och minskat självbestämmande. Det finns ett klart samband mellan snäva ekonomiska ramar och ohälsa. Att inte kunna välja är stressande, de längre sjukskrivningarna fortsätter att öka och det är främst kvinnor som drabbas. Ett viktigt steg för ökad livskvalitet är därför att reformera inkomstskattesystemet.

Centerpartiets politik syftar till att ge alla möjlighet och utrymme att växa som människa. En politik för självständigare människor innebär ett större ekonomiskt utrymme för den enskilde att själv välja sin konsumtion. Vi vill bryta bidragsberoendet och i stället ge förutsättningar för människor att försörja sig själva.

Vad som ovan anförs om sambandet mellan låga inkomster och ohälso­talen samt vikten av ett reformerat skattesystem som sänker skatten för låg- och medelinkomsttagare bör ges regeringen till känna.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 3 maj 2002

Agne Hansson (c)

Birgitta Carlsson (c)

Margareta Andersson (c)

Rolf Kenneryd (c)

Kenneth Johansson (c)

Lena Ek (c)

Eskil Erlandsson (c)

Åsa Torstensson (c)

Gunnel Wallin (c)

Viviann Gerdin (c)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Händelse Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-05-03 Bordläggning: 2002-05-13 Hänvisning: 2002-05-14
Yrkanden (4)