Liberal kulturpolitik

Motion 2000/01:Kr346 av Lennart Kollmats och Kenth Skårvik (fp)

av Lennart Kollmats och Kenth Skårvik (fp)
Innehållsförteckning
 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
kulturpolitiken i enlighet med vad i motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en sänkning av bokmomsen.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om minskat presstöd. 2
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
skatteregler så att sponsring av kultur blir avdragsgill till 100 %.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om alternativ finansiering av Kulturnät Sverige.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om periodiska tidskrifter på Internet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Stiftelsen Framtidens kultur.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till plan för hur staten
kan stödja att museernas samlingar kan vårdas i framtiden.
9. Riksdagen begär att regeringen återför möjligheter till s.k. otraditionella
medel till länsarbetsnämnderna. 3
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringsprogram
för hur arkiven skall bli fullständiga då post går via e-post och
information datoriseras.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring för hur
Riksutställningar kan förändras i enlighet med vad som anförts i
motionen.
12. Riksdagen begär att regeringen bör se över de statliga arkiven i enlighet
med vad som anförs i motionen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ny åldersgräns på 18 år i samband med att vuxencensuren
bör avskaffas.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nationellt uppdrag för Textilmuseet i Borås.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anslag till Nordiska akvarellmuseet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändring av Riksteatern.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anslagen till de regionala teatrarna.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bidrag för rustning och handikappanpassning av bygdegårdar.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anslag till Moderna museet, Dramatiska Teatern och Kungl.
Operan.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anslag till Göteborgsoperan.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anslag till länsmusiken.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett rådgivningscenter för dansare. 3
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om upprätthållande av enprocentsregeln.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anslag till konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta ett centrum för svensk formgivning och design i
anslutning till Röhsska museet i Göteborg.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anslag till Statens kulturråd.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett program för hur kultur kan användas i exportsyfte.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bidragsgivande myndigheter och styrelser.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om upphandling m.m. av offentlig konst.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om droit de suite. 4
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kultur- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 3
32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hyressättning för s.k. ändamålsfastigheter. 5
33. Riksdagen avslår regeringens förslag till höjda TV-avgifter.
34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ambitionerna inom SVT och SR att investera i digitalteknik.
35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statligt stöd till trossamfunden.
36. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och
fritid enligt uppställning:
37.
1 Yrkandena 2 och 4 hänvisade till SkU.
2 Yrkande 3 hänvisat till KU.
3 Yrkandena 9, 22 och 31 hänvisade till AU.
4 Yrkande 30 hänvisat till LU.
5 Yrkande 32 hänvisat till FiU.
Tusental kronor
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändringar )
Inledning
I denna motion vill vi beskriva ett förhållningssätt till konsten
och kulturen utifrån en liberal grundsyn. Vi föreslår några
grundläggande kursomläggningar inom kulturpolitiken. För
att kulturpolitiken ska bli ett kraftfullt verktyg måste målen
för verksamheten förändras. Vi föreslår en inriktning mot
arbeten i stället för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Kultur kan inte ses isolerad utan vi sätter kulturen i centrum. Liksom
jämställdhet inte får vara en garnering utan måste genomsyra hela samhället,
måste kulturengagemanget få genomslag inom alla politikområden. Detta är
en viktig uppgift för oss som liberaler.
Vi är oroade över att det är så tyst i den kulturpolitiska debatten och vill
vara med och stimulera en debatt med delvis nya infallsvinklar. Vårt mål är
ett fritt och öppet samhälle i ständig utveckling. För att detta ska uppnås
behövs ett levande kulturliv och en radikal liberal kulturpolitik.
Liberal kulturpolitik
Den enskilda människan är utgångspunkten för liberal tanke
och politik. Individens frihet, ständigt nya livschanser och
ökad livskvalitet är målet.
Kulturen erbjuder individen möjlighet till bildning och personlig
utveckling. Den ger också människor ett verktyg att förstå, ifrågasätta,
påverka och se på samhället ur nya perspektiv. När människor utövar eller tar
del av kultur föds inspiration, kreativitet och nya idéer. Kultur har därför en
central plats i liberala värderingar.
Kultur är kommunikation mellan människor och utgör basen för det
kreativa tänkandet. Kultur skapar nya språk och uttrycksformer och främjar
en ökad integration. När människor av olika etniskt ursprung möts skapas nya
mönster som blandas, förändras och framkallar reaktioner.
Kulturpolitikens främsta uppgift är att stärka humanismens och
demokratins ideal. Dessa måste ständigt hävdas i en öppen kamp om
människornas övertygelser. Ett fritt och rikt kulturliv är en förutsättning för
ett öppet samhälle. Våra moraliska val kan aldrig göras i ett tomrum. De
förutsätter en bakgrund av erfarenheter, traditioner och värderingar som
kulturen gör levande. Ett aktivt kulturliv ifrågasätter och driver
samhällsdebatten framåt, samtidigt som det bevarar och påminner om vårt arv
och vår historia. Utan kulturlivet förlorar vi kunskap, eftertanke och
helhetssyn.
Kulturpolitiken får aldrig reduceras till ett verktyg att lösa andra problem i
samhället: arbetslöshet, regional obalans, bristande jämställdhet eller
liknande. Kulturens värde kan och får inte mätas endast i konkreta mål som
arbetstillfällen. Kulturen ska erbjuda människan visioner, reflektion,
fördjupning och glädje.
Kulturpolitiken är viktig som ett komplement för att garantera mångfalden
vid sidan om det kulturliv som finns utanför den offentligt understödda
sfären. Därför måste kulturpolitiken styras av konkreta och mätbara mål ? det
måste kunna gå att avgöra om kulturpolitiken uppnått sitt syfte eller inte. Idag
finns det stora brister inom detta område.
De kulturpolitiska målen erbjuder alltså idag liten vägledning. Vi föreslår
att de nuvarande målen förändras för att uppnå större klarhet om vad som är
kvalitets-, effekts- respektive kvantitetsmål.
Frihet, mångfald och kvalitet är grundläggande begrepp i den liberala
kulturpolitiken. En framåtsyftande kulturpolitik, som skapar goda
förutsättningar för ett fritt, utmanande och ständigt förnyande kulturliv,
tillgängligt för alla, är nödvändig för ett gott samhälle.
Nya mål för kulturpolitiken
Att stärka humanismens och demokratins ideal i samhället är
övergripande mål för kulturpolitiken. Den ska erbjuda alla
människor möjlighet till kunskaps- och idébildning. Ur
kulturen ska den enskilda kunna hämta styrka genom
kunskap, inspiration och stimulans. Ett samhälle med ett rikt
och skiftande kulturliv leder till fria och medvetna
medborgare och får därigenom ett inneboende motgift mot
totalitarism och okritiskt tänkande.
De nationella målen bör utgå från de tre fundamentala principerna i liberal
kulturpolitik; frihet, mångfald och kvalitet. Genom att renodla dessa som mål
täcks många av dagens mål och verktyg att nå dem också in.
Frihet
För att uppnå målet frihet måste humanismens, toleransens
och demokratins ideal stärkas. Yttrandefriheten och allas
möjligheter att nyttja den ska värnas. Det finns
förutsättningar för ett dynamiskt, utmanande och fritt
kulturliv. Människor erbjuds möjlighet till kunskaps- och
idébildning.
Mångfald
För att uppnå målet mångfald måste kulturlivet vara i ständig
förändring samt präglas av många olika åsikter, uttryckssätt
och aktörer. Kulturarvet bevaras och brukas. Kulturlivet är då
tillgängligt för alla, oavsett ålder, utbildning, ekonomi,
bostadsort, funktionshinder eller dylikt. För att målet ska vara
uppfyllt krävs att internationellt kulturutbyte främjas och att
olika kulturyttringar finns tillgängliga i hela landet.
Kvalitet
Målet innebär att kulturell kvalitet och professionalism blir
vägledande för kulturpolitiken utan hänsyn till vad som är
kommersiellt gångbart. Folkpartiet vill stödja förnyelse inom
kulturlivet. Det innebär att den konstnärliga kvaliteten blir
avgörande utan att arbetsmarknadsmässiga, regionalpolitiska
eller andra syften överordnas kvalitetsaspekterna.
Frihet
Frihetstanken är djupt förankrad i den liberala själen -
friheten att uttrycka sig - friheten att utvecklas - friheten att
slippa instängdhet och begränsningar. Den liberala
samhällssynen tror på en samlevnad mellan människor som
är i ständig utveckling. Demokratin anger ramarna för denna
utveckling. För att fortsätta forma demokratin krävs ett
offentligt samtal. Kulturen i form av exempelvis konst,
litteratur och teater är ofta det som ger stoff, kunskap och
inspiration till detta samtal.
Frihet för den enskilda människan
Frihet innebär att varje människa ska ha rätt att själv välja den form av
kulturupplevelser eller kulturskapande hon vill ta del av och ägna sig åt. Av
frihet följer mångfald.
En liberal kulturpolitik måste ständigt försvara den skapande människan.
Det är individerna själva, deras skapande och deras upplevelser som
bestämmer kulturens former, innehåll och giltighet. Den vuxna medborgaren
bör utan censur själv få bilda sig en uppfattning om god och dålig konst.
Kultur innebär andlig odling och förutsätter kunskap, arbete, träning och
möda oavsett vilket område man ger sig in på. Konsten fångar och engagerar
människor att gå utanför sig själva. Konsten kan ge människan upplevelsen av
att glänta på dörren till det ofattbara.
Kulturen som kraft uppstår då den tänjer gränser. Det är då läsaren får
insyn i sådant hon inte visste som insikten kan fördjupas. Det är då åskådaren
hör sådant som tidigare inte sagts som kunskapen kan öka. Det är då nya
frågor ställs som nya svar kan ta form. För utveckling krävs utmanare och
människor som tänker fritt. Dessa är ofta konstnärer - kreativa, initiativrika
och modiga individer - som genom sin förmåga att synliggöra nya tankar och
idéer får historiens strömmar att vända.
Ett kulturliv fritt från ingripanden
Att kulturlivet är fritt från ingripanden och begränsningar är därför en
förutsättning för att uppnå det livaktiga offentliga samtalet. Få områden
lämpar sig så illa för lagstiftning och anvisningar som kulturen. Alla försök
att med lagar snäva in kulturen, vars inneboende kraft finns just i att vara
fri,
dynamisk och ifrågasättande, måste avvärjas. Därför kan det vara speciellt
viktigt att det som inte får allmänt gillande uttrycks. Så slipar vi våra
argument eller finner att de inte bär. Frihet är en nödvändighet för ett levande
kulturliv. Frihet innebär i grunden en respekt för den konstnärliga
kompetensen. Kulturskapandet får aldrig styras. Konstnärerna måste få arbeta
under stor frihet. Konsten har sin styrka i att vara en motvikt till makthavarna
och det etablerade samhället.
Skolans roll är viktig
Alla människor har rätt till kunskap och information. Bildning har under
senare år nedvärderats. Detta vill vi ändra på. Respekten för kunskap måste få
en renässans. En reformation av skolan är en hörnsten i detta arbete, en aktiv
kulturpolitik är en annan. Kunskap är frihet, såväl för den enskilde som
slipper lita på auktoriteter, som för samhället i stort som kan ta upp kampen
mot populism och auktoritära läror.
Skolan är en av samhällets viktigaste kulturinstitutioner, som ska förmedla
kunskap och bildning. En kreativ miljö där eleverna får skapa själva är en
viktig förutsättning för lärande. Genom skolan kan också alla barn och
ungdomar nås av professionella kulturutövare och därigenom få se och höra
t.ex. teater, film och musik av hög kvalitet. Alla barn och ungdomar bör också
under sin skoltid få några skönlitterära böcker som kan följa dem genom livet,
liksom årligen ta del av musikupplevelser i form av t.ex. konserter och
teaterföreställningar.
Sänkt bokmoms och presstöd
Det fria ordet är navet i en liberal kulturpolitik. Litteraturen är en unik
källa
till kunskap, förståelse och fördjupning. I denna tid av blixtsnabba
förändringar erbjuder boken en fristad för eftertanke och stillhet. Bibliotek är
en kulturinstitution och kunskapsbank som har fortlevt genom årtusenden. I
kommuner och kommundelar fungerar de som lokala kulturcentra och har en
nyckelfunktion när det gäller att motverka segregation och kunskapsklyftor.
Vi slår vakt om alla människors möjlighet till kostnadsfria boklån ur ett rikt
bestånd.
Böcker måste också finnas i hemmen. Vi vet att flitigt läsande påverkar oss
positivt, vare sig vi är unga eller gamla. Därför är det oroande att böcker
blivit
en lyxvara, förutom den lilla del av utbudet som ges ut i massupplaga. Det
måste också ske en satsning på litteratur och läsande. Läsandet och
läsförståelsen minskar idag. Vi har utvecklat detta i en särskild motion om
läsning och läsfrämjande åtgärder. Förutom detta åtgärdsbatteri förslår vi en
sänkt bokmoms, samtidigt som de selektiva stöden till litteratur bibehålls.
Härigenom borde en sänkning av bokpriserna kunna ske. Det skulle också
innebära att universitets- och högskolestuderandes höga
facklitteraturkostnader sänks.
Dagstidningar är en omistlig del i en fungerande demokrati. Men pressen
är också en marknad. Denna bör fungera utan statliga bidrag. De särskilda
skäl som fanns då presstödet infördes är inte längre aktuella. Människor på en
ort kan välja bland ett rikt utbud av tidningar allt eftersom deras
intressesfärer
blir större, liksom de möjligheter till inhämtande av olika nyheter som sker
genom Internet. Folkpartiet föreslår därför minskade anslag till presstöd,
vilket redovisas i vår finanspolitiska motion.
Avskaffa filmcensur för vuxna
Förhandsgranskningen av vuxenfilmer ska avskaffas. Folkpartiets synpunkter
har redovisats i en motion under 1999 med anledning av då lämnad
proposition i ämnet. Enda skälet till statlig granskning av film ska vara att
sätta en åldersgräns för den granskade filmens publik. Det skulle innebära att
biofilm som inte har granskats, ej heller får visas för barn och ungdom.
Ytterligare en åldersgräns på 18 år bör införas. Detta bör ges regeringen till
känna.
Det är viktigt att Våldsskildringsrådet fortsätter att vara aktivt i arbetet
med skadliga vålds- och pornografiskildringar. Även andra insatser med
samma ändamål inom andra samhällssektorer, t.ex. i skolan och i ideella
organisationer, ska stödjas.
Stimulera barns och ungdomars
kulturintresse
Barn och ungdomar ska ha god tillgång till ett rikt kulturutbud och vara
prioriterade i kulturpolitiken. Genom barnen kan vi lägga grunden för
framtidens nya kulturmönster. Bland de som är unga i dag finns den kulturellt
medvetna publiken i framtiden och här finns framtidens kulturskapare. För
många ungdomar är kultur intimt förknippad med en livsstil. Kultur blir
därför en del av identiteten. Att vara kulturintresserad kan därför ha många
betydelser för dagens unga - från ett traditionellt kulturbeteende till "ett
sätt
att leva". Behovet av upplevelser är en viktig del av ungdomars vardag. Här
kan den professionella konsten få stor betydelse och bli ett komplement till
det kommersiella utbudet.
Barns kulturintresse måste stimuleras. Genom skolan ska alla barn ges
tillgång till kulturupplevelser. Musik- och kulturskolorna ger barn och
ungdomar möjlighet till mer individuellt kulturutövande och främjar deras
förståelse av kultur. Ett exempel är att flera frontfigurer i Sveriges nya
exportnäring, popmusikbranschen, har vittnat om att den kommunala
musikskolan var betydelsefull i deras utveckling. Folkpartiet anser att musik-
och kulturskolornas verksamhet ska stödjas så långt som möjligt.
Sponsring av kultur ska underlättas
En viktig del av friheten inom kulturlivet är att inte vara beroende av en
inkomstkälla. Det offentliga är en garant för denna frihet, men även andra
inkomstkällor måste uppmuntras. En viktig sådan skulle sponsring kunna
vara. Det är viktigt att Sverige får mer aktiva medborgare och företag vad
gäller att långsiktigt stödja kulturlivet. Idag motverkar regeringens politik
att
sponsringen ökas och blir tryggare för såväl de som sponsrar som de som blir
sponsrade. Speciellt allvarligt är detta paradoxalt nog för statens egna
institutioner som idag är beroende av sponsring p.g.a. snål medelstilldelning
från riksdagsmajoriteten. Statens institutioner bör få medel så att de klarar
sin
verksamhet, men sponsring bör också uppmuntras.
Kulturlivet bör i större utsträckning stimuleras genom generella metoder
som avdragsrätt för gåvor till kulturella ändamål och gynnsamma
skattevillkor för kulturutövare. Företag som sponsrar kultur måste få göra
avdrag på samma villkor som de som sponsrar sport och idrott. I en nyligen
avkunnad dom medgavs ett företag skatteavdrag med 50% för
kultursponsring. Tolkningarna av lagen har varit skiftande. Regeringen bör få
i uppdrag att ta fram ett förslag som innebär ett förtydligande av
skattelagstiftningen och medger att sponsring av kultur är avdragsgill till
100%.
Mångfald
En liberal kulturpolitik är en garant för kulturell mångfald
och utveckling i hela landet samtidigt som kulturarvet hålls
levande. Kulturens olika uttryckssätt speglar samhället i alla
dess former och från ständigt nya utgångspunkter. Varje
totalitär makt inser den stora kraft som kulturen bär och
försöker därför kontrollera den. Detta gör mångfald inom
kulturområdet oumbärlig.
Kultur som vapen mot intolerans
Kulturen kan skapa bryggor mellan människor. Ett kulturliv med mångfald är
också ett effektivt vapen mot intolerans och fördomar. Det kan öka
förståelsen och minska rädslan för människors olikheter. I ett rikt kulturliv
ges också många människor möjlighet att uttrycka sig. Allt detta är mycket
viktigt i det mångkulturella land Sverige är idag. Inom kulturlivet måste
finnas en stor medvetenhet om att även det icke-traditionellt svenska ska få
utrymme.
Finansiering från flera håll
Att skapa utrymme för kvalitetskultur i hela landet är en viktig kulturpolitisk
uppgift. Det offentliga stödet till kulturen måste komma från både stat,
regioner, landsting och kommuner. Risken är annars ett alltför starkt beroende
av få finansiärer, vilket riskerar att leda till likformighet. Alla offentliga
aktörer har ansvar för att tillskapa goda möjligheter för ett rikt kulturliv med
både bredd och djup. Kulturpolitiken bör i princip vara generell. Selektiva
urvalsprinciper måste tillämpas restriktivt. Det offentliga ekonomiska
kulturstödet, framför allt det nationella, bör främst riktas mot det
professionella kulturlivet. Detta kulturstöd måste också präglas av
långsiktighet. En liberal uppgift i alla kommuner är att ta ansvar för att
medborgarna får en god tillgång till ett rikt kulturliv.
Kulturlivet kan i viss utsträckning fungera på de villkor som marknaden
skapar, men kultur utlämnad till marknadens krafter blir fattig.
Kultur för alla
En liberal kulturpolitik strävar efter att så många människor som möjligt tar
del av kulturverksamhet av skilda slag. En aktiv och kritisk publik är det
viktigaste stödet kulturen kan få.
Kulturen ska vara tillgänglig för alla människor. Detta kräver en bredd i
kulturutbudet som tillfredsställer människors olika behov. Kulturlokaler ska
vara tillgängliga för funktionshindrade. Uttrycksformer som människor med
olika funktionshinder kan tillgodogöra sig ska stödjas. Informationstekniken
kan utnyttjas mer för att göra kulturutbudet tillgängligt för fler.
Kultur kan läka och stärka. Äldre och funktionshindrade måste också ha
rätt till kulturella upplevelser. T.ex. böcker och musik medför aktivering och
god livskvalitet. Därför måste uppsökande verksamhet ha en stark ställning
inom kulturpolitiken. Det kan ske både genom direkta insatser och genom att
vård- och omsorgspersonal blir förmedlare.
Kultur på nätet
Tillgängligheten till kulturlivet gynnas av de nya medierna. Internet är en
mycket viktig informationsväg för att få efterfrågan och utbud att mötas.
Därför är det positivt att Kulturnät Sverige har permanentats. Att denna
ingångssida på nätet fyller en samhällsfunktion är oomtvistat. Detta är dock
inget skäl till att det finansieras av offentliga medel. I förra årets
kulturmotion
föreslog Folkpartiet att Kulturnät Sverige skulle få en annan finansiering och
vi anser att det fortfarande finns skäl som talar för en alternativ finansiering
än enbart statliga medel.
En ny företeelse på Internet är de periodiska tidskrifter, som börjar komma
och som är av mycket skiftande kvalitet. Än så länge tycks de ges ut av
idealitet och med stor entusiasm. Något statsstöd är inte aktuellt men
regeringen bör ge Statens kulturråd i uppgift att följa utvecklingen och
möjligen komma med en plan för hur utgivningen kan stimuleras och
kvaliteten höjas.
Framtidens kultur och
studieförbunden
Stiftelsen Framtidens kultur skapades som ett självständigt organ för att
uppmuntra förnyelse av kulturlivet. Delar av stiftelsens syfte har nu förfelats,
då stiftelsens pengar blivit en integrerad del av den statliga bidragsgivningen.
Det kan inte vara avsikten att stiftelsen ska vara en del av det statliga
etablissemanget för bl.a. komplementerande bidrag till nationalscenerna så
som delvis blivit fallet nu. Stiftelsen Framtidens kulturs ursprungliga syfte
och självständiga ställning måste återupprättas.
Studieförbunden utgör ett viktigt nav i kulturens infrastruktur. Genom
studieförbundens rikstäckande nätverk skapas diskussioner, debatter,
föreläsningar, studiecirklar och utställningar över hela landet. Den lokala
närvaron gör studieförbunden unika i sina möjligheter att arrangera
kulturaktiviteter även på mycket små orter. Studieförbundet Vuxenskolan -
där Folkpartiet är en av grundorganisationerna - är t.ex. landets största
kulturarrangör med
47 000 arrangemang/år och 3 miljoner deltagare.
Vårda kulturarvet
Vårt kulturarv är ett resultat av internationella och inhemska impulser, gamla
traditioner och nya uttryckssätt, en önskan att bevara och sökandet efter det
nya. Ur detta har det vi i dag kallar svensk kultur vuxit fram. Genom
erfarenheter, kunskaper, kontakter människor emellan och historiska
händelser förändras vår kultur över tiden.
Att vårda kulturarvet innebär att bevara kunskap, idéer, föremål och
miljöer som speglar äldre tiders livs- och samhällsformer. Kulturarvet ger
perspektiv på vår samtid, nya idéer om hur vi kan forma vår framtid samt
styrka att kunna möta det nya och främmande. Sverige har länge brustit i
vården av detta arv. Sådana försummelser är oåterkalleliga. Därför måste en
förbättring ske. Det finns ett stort behov av specialiserad personal för att
inventera, vårda och göra samlingar tillgängliga. Regeringen bör lägga fram
en plan för hur samlingarna ska vårdas i framtiden. Detta bör vara en del av
kulturpolitiken, ej arbetsmarknadspolitiken. I avvaktan på att så blir fallet
måste dock länsarbetsnämndernas möjligheter att använda sig av s.k.
otraditionella medel finnas kvar.
Bygdegårdarna bidrar till att kulturarvet hålls levande och utgör viktiga
samlingspunkter på många orter i Sverige. Det är viktigt att de är öppna för
alla men som läget är i dag är många bygdegårdar inte tillgängliga för
personer med funktionshinder. Folkpartiet anslår 5 miljoner mer än
regeringen i bidrag så att allmänna samlingslokaler kan rustas och
handikappanpassas.
Väsentliga delar av kulturarvet ska göras tillgängliga på elektroniska
nätverk. Varje dag läggs nya delar till vårt gemensamma kulturarv. Den allt
snabbare datoriseringen kan dock vara ett hot. Skriftlig information försvinner
och hamnar i stället i datorer via e-post som sedan raderas. Ett tomrum i
kulturarvet uppstår. Ett handlingsprogram för att minimera riskerna måste
snarast tas fram. Detta bör ges regeringen till känna.
Den nya tekniken gör att invånare som är intresserade av arkivmaterial,
t.ex. för släktforskning, på ett helt nytt sätt själva kan arbeta med
materialet.
Mot den bakgrunden bör regeringen se över personalsammansättning, både
till antal och kompetens, inom de statliga myndigheter som ansvarar för olika
arkiv.
Satsning på museer
Museerna är en del av vårt gemensamma minne. Museerna utvecklar och
förmedlar kunskap, bjuder upplevelser för alla sinnen och levandegör
historien. De måste medverka i samhällsutvecklingen och debatten. Vid sidan
av biblioteken är museerna den vanligaste kulturinstitutionen i kommunerna.
Denna skatt måste bli mera synlig och utvecklingsmöjligheterna förbättras.
Borås med omnejd har varit och är ett stark textilt centrum i Sverige och
textilmuseet där har samlingar och en dokumentationsverksamhet som är
unik. Samtidigt har samarbetet med Textilhögskolan i Borås givit stora
möjligheter till utveckling av både kunskaper om historien och
framtidsmöjligheter. Textilhögskolan har bl.a. kompetens inom områdena
historiska textilier (handvävnad) vid Väfskolan och reproduktioner av
historiska textilier.
Mot denna bakgrund bör Textilmuseet i Borås få nationellt uppdrag att
ytterligare utveckla verksamheten i den riktning den redan har.
Nordiska akvarellmuseet är en gemensam satsning av den ideella
organisationen Nordiska akvarellmuseet och Tjörns kommun. Projektet har
rönt stort intresse i hela Norden. Museet, som är det första i sitt slag i
Europa,
har stor kulturpolitisk betydelse och invigdes i år. På kort tid har museet
etablerat sig som en betydelsefull konstinstitution. Det bedriver ett kraftfullt
utvecklingsarbete inom det konstpedagogiska fältet och tar här ett ansvar som
närmar sig det man förväntar sig av de statliga museerna. Det är viktigt att
Sverige markerar sin positiva inställning till både museet och den övriga
verksamheten genom att staten medverkar till driften av verksamheten via
statsbidrag direkt från statsbudgeten. Folkpartiet föreslår därför att Nordiska
akvarellmuseet erhåller 2 miljoner kr i statsbidrag från och med år 2001.
Riksutställningars uppdrag att producera utställningar bör kunna överföras
på de större kommunala och regionala museerna. Riksutställningar ska istället
koncentrera sig på att bistå övriga delar av museiväsendet genom att aktivt
medverka till att produktioner från andra museer når så långt ut i landet som
möjligt. En annan viktig uppgift är att hjälpa till med internationella
kontakter
och att få verksamhet in i och ut ur landet. Uppdrag och resurser för
produktion av utställningar överförs till kommunala och regionala museer.
För detta ändamål bör anslaget till Riksutställningar under 2001 minskas med
5 miljoner kr och med ytterligare 5 miljoner kr åren 2002 och 2003. Anslaget
till regionala museer ökar i motsvarande grad.
Internationella kontakter berikar och förnyar kulturen. Vi erbjuds ständigt
nya uttryck, möjligheter till nytänkande och utveckling genom impulser från
andra länder och genom den etniska mångfald som finns i Sverige. Detta
måste vi ta tillvara genom ett aktivt internationellt samarbete.
Nationella uppdrag
Riksdagen beslutade under riksmötet 1996/97 att inrätta nationella uppdrag
som ett led i att utnyttja den utvecklings- och förnyelsekompetens som finns i
olika delar av landet. Idéer och kunskaper som kan ge vitalitet åt kulturlivet i
stort skulle tas till vara. De hittillsvarande erfarenheterna tycks vara goda
och
det kommer av och till förslag till nya nationella uppdrag.
I samband med införandet av uppdragen motionerade Folkpartiet om att de
borde vara femåriga i stället för treåriga, men riksdagsmajoriteten avslog
förslaget. En kommande utvärdering bör givetvis bl.a. ta upp aspekten kring
tiden för uppdraget. Man bör också överväga om antalet ska begränsas till sju.
Folkpartiet anser att antalet kan utökas och föreslår därför en utökning av
anslaget med 1 miljon kr.
Kraftig ökning av stödet till regionala
teatrar
Sverige har en rikedom i teatern. Här finns många teaterinstitutioner och fria
grupper. Teatertätheten är en tillgång för hela landet. Såväl nationalscenen
som de regionala teatrarna är en av förutsättningarna för ett rikt utbud av
scenkonst i hela landet. De resurser och det uppdrag som Riksteatern har vad
avser egen teaterproduktion skulle med fördel kunna föras över till
regionteatrarna och de större stadsteatrarna. Riksteatern skulle ha kvar rollen
som samordnare av teatrarnas turnéverksamhet och andra uppdrag som staten
givit den samt svara för Cullbergbaletten, Tyst Teater och Unga Riks. Detta är
en radikal förändring som tar tid att genomföra och mot den bakgrunden
föreslår Folkpartiet att anslaget minskas med 40 miljoner kr för 2001 och med
ytterligare 35 miljoner kr för åren 2002 och 2003. Av de 40 miljonerna bör 30
miljoner kronor fördelas till de regionala teatrarna. Detta bör ges regeringen
till känna.
Nio miljoner till de nationella
institutionerna
Det är viktigt att de nationella scenerna Dramaten och Kungl. Operan kan
fungera i enlighet med de uppdrag de har fått. De har, liksom Moderna
museet, ett ansvar långt utanför Stockholms gränser genom att utveckla sina
respektive verksamheter, stå för många internationella kontakter och också
vara inspiratör till andra teatrar, musikteatrar och konstmuseer i och utanför
Stockholm. Rapporter om ekonomiska bekymmer kommer av och till, och
Folkpartiet föreslår att ytterligare 3 miljoner kronor avsätts till respektive
institution.
De ekonomiska bekymren, inte bara för de tre nämnda institutionerna, utan
för många andra också, kan naturligtvis avhjälpas med minskad verksamhet
och sänkning av kvaliteten, men Folkpartiet anser att det finns andra vägar att
gå förutom att höja anslagen. Den verksamhet och det ansvar de centrala
scenerna och museerna har är av mycket stor vikt och behöver utvecklas, inte
avvecklas.
Stärk musiken och dansen
Länsmusiken svarar för den största delen av det professionella konsertutbudet
i respektive region. Det är en angelägen verksamhet som möjliggör för
människor i hela landet att ta del av konserter. Länsmusiken utgör också
motorn i det regionala kulturlivet. Riksdagens majoritet minskade anslaget
avsevärt för några år sedan och länsmusiken har på flera håll fortsatta
ekonomiska problem och har också fått sänka kvaliteten. För att garantera att
en fortsatt hög ambition kan upprätthållas inom länsmusiken föreslår vi att
anslagen till länsmusiken ökas.
Det självklara stödet till musikteatrar, symfoniorkestrar och
kammarensembler bör kompletteras med stöd till andra musikformer såsom
jazz- och folkmusik. Sverige har idag flera internationellt kända jazzartister
och jazzen är en musikform som förtjänar ökad uppmärksamhet.
Det är glädjande att musikteatern och dansen utvecklats positivt under 90-
talet i Sverige. Båda konstformerna samlar växande publikskaror. Musikteater
är dock kostnadskrävande och både Teaterutredningen och Kulturutredningen
föreslog att ytterligare statliga resurser skulle tillföras musikteatrarna
utanför
Stockholm. I Statens kulturråds utredning "från Sevilla till Duvemåla"
belyses detta ytterligare och rapporten lyfter särskilt fram Göteborgsoperans
behov av utökat statligt bidrag. Göteborgsoperans självfinansieringsgrad är
drygt 40 procent, att jämföra med Kungl. Operans 21 procent. Även
besöksfrekvensen är större i Göteborg än i Stockholm. Det är därför inte
realistiskt att räkna med att verksamheten kan få ökade intäkter via
biljettförsäljning. Mot bakgrund av ovanstående vill Folkpartiet i ett första
steg öka anslaget med 5 miljoner kr till Göteborgsoperan.
Dansen har under senare år fått en allt större uppmärksamhet. Svensk dans
är av hög kvalitet. Dansen är internationell som konstart i den meningen att
den inte kräver några språkkunskaper. Den har lyckats nå en ny ung publik.
Inrättandet av danskonsulenter i länen runt om i Sverige har varit ett bra att
sätt höja intresset för svensk dans. De ökade anslagen till Dansens Hus från
såväl staten som Stockholms stad ger dansen den fasta scen den så väl
behöver. Dansarnas situation förtjänar särskild uppmärksamhet. De
pensioneras redan vid 41-44 års ålder. För att stödja dansarna i ett eventuellt
fortsatt yrkesliv krävs särskild kompetens. Det bör därför inrättas ett
rådgivningscenter för dansares fortsatta yrkesliv. Detta bör ges regeringen till
känna.
Det offentliga rummet
Arkitektur och stadsbyggnad vittnar inför framtiden om olika epokers
estetiska värderingar. Det är därför viktigt för varje generation att ställa
krav
på den offentliga arkitekturen, på stadsrummets gestaltning, på den estetiska
utformningen av infrastrukturen och andra anläggningar. Ny arkitektur ska
berika och förnya den befintliga miljön men samtidigt utgå från den äldre
bebyggelsens värden, de naturgivna förutsättningarna och helhetsmiljön.
Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas tillvara och
förstärkas.
Den konstnärliga utsmyckningen måste fortsätta att uppmärksammas vid
offentligt byggande. Det är viktigt att den s.k. enprocentsregeln upprätthålls.
Den funktionella konsten, d.v.s. design och utsmyckning av föremål i det
offentliga rummet, såsom papperskorgar, teleskåp, trafikstolpar etc., förtjänar
en större satsning. Dock är en hel del av dessa insatser inte statens direkta
kostnadsansvar, utan landsting och kommuner har också ett stort ansvar. Mot
den bakgrunden föreslår Folkpartiet i likhet med föregående år att anslaget
återställs till 1999 års nivå.
Form- och designcentrum till
Göteborg
Intresset för svensk form är mycket stort. Världens ögon vänds mot Sverige
när det finns intresse av att se vad som ligger i framkant inom mode, design
och stil. Detta ger Sverige en stor möjlighet - såväl kulturellt som
industriellt.
Design är inte endast det estetiska yttre. Design är också utformningen av
produktens funktioner ur användarens synvinkel. Detta blir ett allt viktigare
konkurrensmedel för näringslivet. Ett program för hur Sverige ska exploatera
denna uppmärksamhet bör tas fram. Ett formmuseum behövs som en
nyskapande arena för form och design vid sidan av flera regionala
designcentra och måste snarast förverkligas. I ett nyligen framtaget
delbetänkande föreslås utveckling av ett form- och designcentrum i Sverige
som sedan ska följas av flera. Folkpartiet anser att centret ska placeras i
Göteborg i anslutning till Röhsska museet. Röhsska museets verksamhet inom
området är välrenommerat och museet har redan idag ett nätverksuppdrag
inom design och konsthantverk. Detta bör ges regeringen till känna.
Regionala kulturpengar
Folkpartiet ser det som avgörande att det finns ett livaktigt kulturliv på det
lokala och regionala planet. 1974 tog staten, efter ett enigt riksdagsbeslut,
ett
samlat ansvar för utvecklingen av den regionala kulturen och i det beslutet
fanns många bra intentioner, samtidigt som det var en vidgning av statens
ansvarsområde. Inte minst innebar det ett ökat stöd till regionerna, men
styrningen var hård. Modellen var: "satsar ni en krona, så satsar staten en
krona" eller något i den vägen och det stimulerade, för man ville ju få tag i
statens pengar till den egna regionen.
Efter mer än 25 år kan man konstatera att regionernas kulturansvar
utvecklats mycket positivt och det är en livaktig verksamhet på de flesta håll.
Det innebär också att det inte behöver finnas samma styrning längre från
statsmaktens sida och det pågår också försök med s.k. kulturpåse i två
regioner. Det innebär att regionen själv får en större möjlighet att avgöra
inom vilka områden kulturpengarna ska användas. Det är rimligt att denna
utveckling fortsätter.
Det innebär i sin tur att Statens kulturråds verksamhet bör minskas.
Folkpartiet föreslår därför att anslaget till Statens kulturråd minskas med 5
miljoner kr utöver minskningen om 2 miljoner kr i samband med Kulturnät
Sverige.
Kultur på export
Kulturens betydelse för tillväxt bör uppmärksammas ytterligare. Att ett rikt
kulturliv bidrar till ett livaktigt näringsliv är ett känt faktum. Att satsa på
kultur kan därför vara en rent affärsmässigt god investering som kan ge en
god avkastning. Denna insikt bör vara vägledande för såväl staten som
kommunerna, men också vid exempelvis exportinsatser gentemot utlandet. Ett
program för hur kultur kan användas i exportsyfte bör tas fram.
Musik har blivit en mycket stor exportvara för Sverige. Till allra största
delen handlar det om populärmusik som klarar sig utan offentligt stöd. Det
finns också annan svensk musik som borde ha förutsättningar att vinna
uppskattning utomlands, men för det behövs en medveten marknadsföring
och ett långsiktigt stöd. En viktig förutsättning är också att den kommunala
musikskolans omfattning och kvalitet upprätthålls. Jazz skulle kunna bli den
musikform som efter populärmusiken slår sig in på den svenska
exportmarknaden. Kulturpolitiken bör stödja denna process.
Kvalitet
Kvalitet, vad det gäller kulturverksamhet, kan bedömas dels
utifrån skickligheten hos konstnären att gestalta det han eller
hon vill, dels hur nyskapande det är, eller hur väl det anknyter
till sådant som tidigare gjorts. Kvalitet måste bedömas efter
objektiva kriterier, men eftersom konst ofta handlar om
upplevelser går det inte att förbise den subjektiva värderingen
av ett konstverk. Därför kan man inte sätta upp generella
regler för vad som är kvalitet.
Professionella och amatörer
Kvaliteten inom kulturpolitiken måste prioriteras. De
professionella konstnärerna förtjänar stor uppmärksamhet och
utrymme. Att dessa helt skulle kunna förlita sig på
marknadens uppskattning av deras verk är en utopi. En stor
del av kulturlivet kan, om man talar i ekonomiska termer, ses
som en kollektiv nyttighet, museer är tydliga exempel på
detta.
Även om den nationella kulturpolitiken ska prioritera de professionella
konstnärerna, ska inte amatörkulturen underskattas. Den medverkar i hög
grad till ett stort kulturintresse oberoende av om den utövas i form av
amatörteatersällskap, körer eller dylikt. Stödet till amatörkulturen bör dock i
första hand ges på regional och lokal nivå. Det är också viktigt att samverkan
mellan studieförbund, folkhögskolor och amatörorganisationer fungerar när
det gäller utvecklingsarbetet inom amatörverksamheten.
Ersättningar och bidrag
Att fördela ersättning, stipendier m.m. till konstnärer är ett
grannlaga arbete, som kräver känsla för etik och moral,
liksom kunskap om vad som är kvalitet. Samtidigt finns det
andra aspekter som också ska vägas in, som t.ex. främjande
av jämställdhet och geografisk fördelning.
Det är självklart att ledamöter i anslagsgivande organ strikt måste beakta
jävsförhållanden och inte bara inkludera sig själva, sina närmaste anhöriga,
utan också nära vänner eller andra personer som står i beroendeförhållande
till ledamoten eller vice versa.
Bidragsgivande myndigheter försöker värna en god kvalitet genom ett nära
samarbete med olika konstnärsorganisationer. Det är av yppersta vikt att detta
samarbete inte leder till ett gynnande av en speciell sammanslutning framför
en annan. Speciellt viktigt är detta vad avser bildkonsten, där organisationerna
synes verka under mycket olika villkor.
Sammansättningen av styrelser som beviljar stöd och ger andra förmåner
måste vara bredast möjlig, insynen måste garanteras, gränserna vara tydliga
mellan särintressen och beslutsfattare och neutraliteten mellan olika
organisationers medlemmar måste upprätthållas.
Den enskilda människan är utgångspunkten för liberal tanke och politik
och huvudprincipen är därmed att varje konstnär har sitt unika värde
oberoende av facklig eller annan organisatorisk tillhörighet. Det är
professionalismen i konstnärsutövandet som ska premieras.
Inköp av offentlig konst är en grannlaga uppgift, som vållat en hel del
huvudbry och motsättningar inom Konst-Sverige. Det är angeläget att
begreppen reds ut och att man tar tillvara de rekommendationer om åtgärder
som Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling givit. Det är
angeläget att konkurrensen ökar och fungerar och att alla konstnärer får
möjlighet att lämna anbud, oberoende av om man är medlem eller inte i någon
fackorganisation.
När det gäller kopiering av konstnärers verk, finns en organisation för
förmedling av kopieringsersättning, BONUS. Denna organisation har en
monopolställning och det är angeläget att systemet fungerar så att alla
konstnärer som får sina verk kopierade också har möjlighet att få ersättning.
1996 infördes lagen om droit de suite, DDS. Den innehåller regler om
upphovsrätt och ersättningar till konstnärer. Här, liksom på andra områden
inom konstlivet, råder monopolsituation och det är inte acceptabelt. Det finns
ingen anledning till att bara en organisation får hantera inkassering och
utbetalning av ersättningen. Konkurrens torde också kunna medföra att
administrationen effektiviseras och därmed att mer av det inkasserade
beloppet går tillbaka till konstnärerna.
Möjligheterna för kulturutövarna att bli ekonomiskt oberoende av stat och
kommun måste uppmuntras. Förmånliga skatteregler vid stöd till kulturen kan
vara en lösning, en annan kan vara att inrätta s.k. kulturkonton där
konstnärerna kan sprida skatterna för sina inkomster över åren. Stödet till
kulturen måste komma från många olika håll, för att inte skapa ett alltför
starkt ensidigt beroende av få finansiärer, vilket riskerar att leda till
likformighet.
Minska hyreskostnaderna
Flera av nationalinstitutionerna och de centrala museerna
anför att hyressättningen är ett stort problem för dem. De
regler som finns i förhållandet mellan staten och
institutionerna lämnar mycket i övrigt att önska. Det är bra att
regeringen i budgetpropositionen har sammanställt en tabell
som redovisar hyreskostnaderna för varje institution.
Tabellen visar vilken stor andel hyrorna tar av respektive
institutions kostnader. Dansens Hus, Nationalmuseum med
Prins Eugens Waldemarsudde, Statens sjöhistoriska museer,
Statens försvarshistoriska museer och Tekniska museet
betalar 50 procent och mer i hyra.
Att sätta hyror i en situation där fastigheterna knappast kan eller får
användas till andra ändamål än de nuvarande och där dessutom staten är
ansvarig både för fastighetsägarens och hyresgästernas intressen är uppenbart
svårt, för att inte säga omöjligt. Fastighetsägaren har monopol och
hyresgästen kan inte flytta till alternativa lokaler.
En nyligen framtagen rapport visar på förhållanden som rimligen pekar på
att en genomgripande förändring måste ske på området. Hyresgästerna
befinner sig i en tvångssituation. Det finns inget större intresse av att spara
pengar på hyror för att i stället använda pengarna till den verksamhet som är
avsikten med institutionen.
Folkpartiet anser därför att regeringen snarast bör tillsätta en utredning för
att effektivisera och konkurrensutsätta drift, underhåll och förvaltning vid
s.k.
ändamålsfastigheter, liksom att se över hur förhandlingar mellan
fastighetsägare och hyresgäst kan genomföras på ett sådant sätt att t.ex. båda
parter har en gemensam och accepterad grundinformation samt att det är en
reell förhandling.
Kulturen och
arbetsmarknadspolitiken
En stor grupp människor finns inskrivna hos
kulturarbetsförmedlingen. En fjärdedel av de medel staten
anslår till kultur förmedlas via arbetsmarknadspolitiken.
Detta får negativa konsekvenser för konstnärerna, då en
fungerande arbetsmarknad rycks bort.
Vanliga arbetsmarknadsåtgärder kan inte motsvara kulturens behov. Stödet
till kulturen behöver förenklas. För att undvika bidragsberoende och krånglig
byråkratisk hantering bör man i stället skapa stiftelser, som liknar de som
skapades när löntagarfonderna lades ner. På så sätt kan starka kulturfonder
byggas upp som senare inte längre behöver tillskott från statskassan.
Fonderna ska användas till långvariga arbetsstipendier och investeringsmedel
för utrustning. De nya stiftelserna bör stå helt oberoende av både politiker och
tjänstemannagrupper i kulturbyråkratin. En betydande del av dessa nya
finansieringsformer borde ge upphov till nya och fristående agenturer för
marknadsföring och försäljning av kulturella tjänster och till nya
distributionskanaler i stånd att bättre än hittills utveckla konstens och
kulturens fristående marknad.
I dagens system är det den konstnär som står i tur för en åtgärd som
prioriteras, inte den som skulle utföra uppgiften bäst. De långsiktiga
effekterna blir fatala: kulturlivet får inte den höga kvalitet som de satsade
medlen skulle kunna åstadkomma och det blir inte längre efterfrågan på
konstutövare som styr.
Det vore bättre om även konstnärer skulle kunna erbjudas riktiga arbeten.
Kulturarbetsförmedlingens verksamhet måste därför minska och de medel
som frigörs styras över från arbetsmarknadspolitiska åtgärder till den
kulturella verksamheten. Resurser bör istället användas till att låta det som
produceras nå publik, så att efterfrågan och utbudet har en chans att komma i
närheten av varandra. I långa loppet kommer detta att leda till ökad
självförsörjningsgrad inom området. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag
att återkomma med förslag till hur detta kan ske.
Konstförmedling har stor betydelse för att vidga arbetsmarknaden och ge
de professionella konstutövarna större möjligheter än idag att leva på sitt
arbete. En aktiv och framgångsrik konstförmedling stärker det professionella
konstlivet. För att nå en ny och större publik är det viktigt att bedriva
publik-
arbete. Detta kan ske på olika sätt genom ombudsnätverk, vänföreningar och
konstföreningar. Även gallerierna har en viktig roll när det gäller att sprida
information och kunskap om konst. Där visas mycket av den nya
samtidskonsten. För både konstnärerna och galleristernas del måste stat,
region och kommuner kontinuerligt köpa in konst till offentliga lokaler och
byggnader.
Alltför liten uppmärksamhet har ägnats åt hur konstnärliga verksamheter
ska kunna konkurrera med underhållningsutbudet. Detta kommer att bli en
viktigt uppgift för kulturlivet de kommande åren. Leden mellan konstnär och
konsument måste få ökad uppmärksamhet. Exempelvis bör nya uppgifter
uppmärksammas och högskoleutbildningar anpassas också för dem som vill
bli producenter, kuratorer och sponsoransvariga.
Ingen höjning av TV-avgifterna
Inom TV-mediet upprätthålls kvaliteten bl.a. genom public
service. I varje års budgetproposition återkommer regeringen
med förslag om höjning av TV-avgifterna, denna gång med
24 kr. Folkpartiet motsätter sig denna höjning. Det finns
anledning att anta att SVT och SR skulle kunna vara mera
återhållsamma med satsningarna inom de nya teknikerna. All
erfarenhet visar att tillämpningen av ny teknik är mycket dyr
i början för att därefter falla i pris. Den svenska marknaden
verkar fortfarande inte mogen för att i större utsträckning ta
sig an den digitala tekniken. Folkpartiet har också motsatt sig
statliga satsningar på markbunden digital sändning.
Ökade resurser till trossamfunden och
idrotten
Stödet till trossamfunden har minskat eller legat stilla under
senare år. Folkpartiet har motsatt sig denna njugga inställning
och fortsätter att göra så. Vi anser att trossamfundens stora
ansvarsområde i stället motiverar en höjning av anslaget.
Därför föreslår vi att detta anslag höjs med 10 miljoner kr.
Folkpartiet lämnar en separat motion för idrottsfrågorna. I motionen
redovisar partiet sina ståndpunkter för en genomtänkt idrottspolitik och
idrottens betydelse för samhället. Vi utvecklar därför inte närmare vår
inriktning med idrotten i denna motion men nämnas kan att vi vill avsätta 5
miljoner kr till idrottsforskning.

Stockholm den 4 oktober 2000
Lennart Kollmats (fp)
Kenth Skårvik (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Kulturutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-10-05 Granskning: 2000-10-11 Hänvisning: 2000-10-11 Bordläggning: 2000-10-11
Yrkanden (117)