med anledning av prop. 1993/94:177 Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrenskraft

Motion 1993/94:Ub74 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)

av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)
I denna motion behandlas allmänna högskole- och
forskningsfrågor. De stiftelser bl.a. för forskning, som
regeringen föreslår skall bildas av löntagarfondsmedel,
behandlas i separat motion.
Inledning
Dagens svenska utbildningsväsende har byggts upp och
utvecklats under efterkrigstiden. Steg för steg har ett slutet
och segregerande utbildningssystem öppnats och
moderniserats. Reformerna har haft sin grund i
övertygelsen om att endast det samhälle kan utvecklas där
alla medborgare har möjlighet att utbilda sig och höja sin
kompetens efter sina intressen och sin förmåga.
Det synsättet har varit vägledande för arbetet med
grundskolan, förnyelsen och utbyggnaden av
gymnasieskolan, den kraftiga satsningen på
vuxenutbildningen och den högre utbildningens
modernisering och expansion med bl.a. nya universitet och
högskolor. Ekonomiska och andra hinder, regelsystem och
fördomar som begränsat människors möjligheter till
utbildning har rivits och ersatts med tilltro till den enskildes
förmåga och med framtidsoptimism. Resultatet är en
befolkning som tillhör den mest välutbildade i världen.
Reformeringen och utvecklingen av vårt
utbildningsväsende har i allmänhet skett under bred
parlamentarisk enighet. Endast högern och senare
moderaterna har konsekvent varit motståndare till
förändringar som inneburit att utbildningen gjorts mer
tillgänglig för medborgarna. Det kan finnas anledning att
erinra om detta i dag när moderaterna innehar ansvaret för
den nationella utbildningspolitiken.
Det nationella utbildningsväsendet måste fortsätta att
byggas ut och förstärkas. Strukturförändringar i
näringslivet, ny teknologi och ökat utbyte över gränserna
skapar påfrestningar på arbetsmarknaden och på våra
sociala förhållanden samtidigt som detta paradoxalt nog ger
förutsättningarna för våra möjligheter att utveckla och
fördjupa välfärdssamhället. I spänningsfältet mellan
avvecklingen av gamla verksamheter och uttjänt teknik och
utvecklingen av nya områden och ny teknik har samhällets
utbildnings- och forskningspolitik en nyckelroll.
Regeringen har i olika sammanhang understrukit att
utbildningen vid universitet och högskolor måste expandera
och att andelen högskoleutbildade i arbetslivet måste öka.
Utbildningsministern turnerar i landet under temat Agenda
2000 med ett liknande budskap. De förändringar av
strukturell karaktär som regeringen genomfört inte bara på
högskoleområdet utan också inom övriga delar av
utbildningsväsendet motverkar emellertid detta syfte.
Sveriges möjligheter att hävda sig i den internationella
konkurrensen och att slå vakt om medborgarnas välfärd
undergrävs av den moderata utbildningpolitik som
regeringen är i full färd med att genomföra.
Ambitionen att skapa ett utbildningsväsende utan
återvändsgränder och utan vattentäta skott mellan olika
utbildningsformer är på väg att överges. Inom
utbildningssystemet sker nu en sektorisering av
utbildningen. All erfarenhet visar att ett uppdelat och
sektoriserat utbildningssystem leder till fler felval och
återvändsgränder och därmed lägre övergångsfrekvenser
till högre utbildningar än ett mera öppet och enhetligt
system. De förändringar som nu sker inom skolväsendet
och den nedrustning som inletts av vuxenutbildningen utgör
ett allvarligt hot mot strävanden att öka andelen
högskoleutbildade i arbetslivet.
Även de förändringar som genomförts inom
högskoleområdet kommer på sikt att minska tillgången på
högskoleutbildade. I propositioner och andra skrifter från
regeringen om högskolefrågor presenteras universitet och
högskolor närmast som ineffektiva industriföretag. De
åtgärder som rekommenderas är också av typisk
industripolitisk natur. Skärpt konkurrens och rätt för varje
universitet eller högskola att själv välja ut vilka studenter
som skall antas på olika utbildningar tillsammans med att
de statliga resurserna skall föras över från vad man
betraktar som ineffektiva högskolor till mer framgångsrika,
gärna privata utbildningsstrukturer skall, enligt regeringens
uppfattning, leda till både fler och bättre utbildade
studenter.
Regeringens politik kommer att leda till att landets
universitet och högskolor delas in i olika kvalitetsklasser.
Erfarenheter från länder som saknar nationellt
sammanhållet högskolesystem visar att konkurrens mellan
högskolor om resurser och studenter leder till relativt
likartade utbildningar men kvaliteten varierar kraftigt. Den
utvecklingen förutses här i landet och förstärks av att
regeringen nu vill begränsa de mindre och medelstora
högskolornas möjligheter att arbeta på likvärdiga villkor
med övriga högskolor.
För studenterna blir inte längre den viktiga frågan vad
man skall läsa utan var studierna skall bedrivas. De
studenter som inte antas till de mest prestigefyllda
högskolorna utan måste studera vid en något mindre väl
ansedd enhet vet att, trots lika stora utbildningkostnader,
deras examen kommer att värderas lägre i arbetslivet än om
samma examen erlagts vid ett universitet eller högskola med
högre status. Detta kommer att minska
övergångsfrekvensen till högre utbildning.
De senaste 30 årens etablering av nya universitet och
högskolor i landet har varit en förutsättning för att kunna
öka antalet högskoleutbildade. Undersökningar visar att
den högre utbildningens tillgänglighet är en viktig
förklaring till ungdomars benägenhet, oavsett
socialgruppstillhörighet, att efter avslutad
gymnasieutbildning gå vidare till högre studier. En viktig
faktor har emellertid varit att ungdomarna och
arbetsgivarna ansett att utbildningen vid de nya
universiteten och högskolorna varit likvärdig med den som
erbjudits vid de etablerade universiteten. Regeringens
politik ger nu helt ändrade förutsättningar. Målet är inte
längre att upprätthålla en likvärdig högskolestandard i
landets olika delar. Risken är uppenbar att detta kommer
att innebära att antalet ungdomar och även vuxna som
söker sig till den högre utbildningen kommer att minska,
särskilt utanför de största universitetsorterna.
Under den socialdemokratiska regeringen genomfördes
och inleddes en rad reformer som syftade till att öka
högskolornas möjlighet att själva besluta i frågor som gällde
resursanvändning, arbetsorganisation, utbildningens
organisation m.m. Dessa reformer har till en del fullföljts
av den borgerliga regeringen. Men regeringen går dessvärre
så långt att ett väl fungerande utbildnings- och
forskningssystem håller på att brytas sönder. Inte heller i
denna proposition redovisas några analyser av
konsekvenserna för universiteten och högskolorna, för
tillgången på utbildningsplatser, för högskolornas
rekryteringsunderlag och av möjligheterna att upprätthålla
ett väl diversifierat utbildningsutbud. Regeringen hanterar
dessa för landets utveckling avgörande frågor på ett
nonchalant och lättsinnigt sätt.
För ett litet land som vårt är det synnerligen viktigt att
upprätthålla en hög kvalitet på den högre utbildningen och
forskningen. Ambitionen måste dessutom vara att söka
säkerställa att varje högskolas utbildning och forskning
håller hög kvalitet och att utbildningsväsendet i sin helhet
tillgodoser behovet av ett mångsidigt och varierat
utbildningsutbud. Studenterna skall välja att studera vid en
viss högskola för att där finns den utbildning som han eller
hon efterfrågar och inte därför att högskolan har en viss
status.
Utbildningsutbudet måste utgå från vad som ligger i
samhällets långsiktiga intresse. Det förutsätter att det
utformas i samverkan mellan olika intressenter, dvs.
företrädare för det allmänna, näringslivet och högskolan.
De nationella resurserna kan inte undandras de universitet
och högskolor som inte klarar kvalitetskraven, och man kan
inte som regeringen föreslår straffa dem som inte lyckas
genom att ta ifrån dem resurser och ge dem till de
framgångsrika.
Propositionens verklighetsbeskrivning
Propositionen inleds med två långa avsnitt, Den nya
verkligheten och Sverige mot ökad kompetens, som i
huvudsak innehåller för riksdagen tidigare presenterade
uppfattningar samt redogörelser för olika riksdagsbeslut.
Däremot saknas beskrivningar av vad dessa beslut kommit
att innebära. Sådana beskrivningar är avgörande för att på
ett seriöst sätt kunna ta ställning till nya förslag.
Avsnitten innehåller även uppfattningar som sakligt sett
lämnar mycket övrigt att önska. Sålunda påstås att
''stagnationen i den högre utbildningens volymutveckling
under 1970- och 1980-talet skapat hinder för en långsiktigt
hållbar ekonomisk återhämtning''. Det påstås vidare att
Sverige haft en tillbakagång som kunskapsnation och att ett
av skälen varit att den högre utbildningen varit ''inriktad på
den offentliga sektorns snarare än på näringslivets behov''.
''Dagens brist på välutbildade medarbetare med industriell
inriktning är ett pris som nu betalas för försummelser under
1970- och 1980-talen.''
Om intresse funnits borde det varit möjligt att
presentera riksdagen en mindre förvanskad bild av
verkligheten. Den mycket snabba utbyggnad av den högre
utbildningen under 1960-talet följdes av ett 1970-tal med
stora svårigheter att fylla många av platserna inom framför
allt de tekniska utbildningarna med sökande med
tillräckliga kvalifikationer.
Näringslivets ringa intresse för att anställa t.ex.
civilingenjörer har varit ett stort problem under många år
och självklart bidragit till ett klent intresse för dessa
utbildningar. När denna inställning förändrades i början av
1980-talet blev det möjligt att expandera dessa utbildningar
i stor omfattning.
Den stora arbetslöshet som nyutexaminerade
civilingenjörer fått känna på under senare år har glädjande
nog ännu inte slagit igenom i så hög grad att det inte varit
möjligt att besätta de utbildningsplatser som finns. Men för
att klara rekryteringen till nu befintligt antal platser och
helst ett stort antal ytterligare måste näringslivet ta sitt
ansvar och verkligen efterfråga arbetskraft med kvalificerad
teknisk och naturvetenskaplig utbildning.
Att den gemensamma sektorn inom t.ex. vård och
utbildning varit mer mån om att ta tillvara välutbildad
arbetskraft och erbjuda dem stimulerande arbetsuppgifter
har naturligtvis påverkat intresset för att söka sådana
utbildningar. Men att som regeringen göra gällande att
detta varit till men för en expansion av utbildningen för
näringslivets behov är felaktigt.
Genom regeringsbeslut våren 1991, dvs. innan
nuvarande regeringen tillträtt, inleddes en stark expansion
av den högre utbildningen. I efterhand kan det konstateras
att denna ökning av dimensioneringen borde ha inletts
omedelbart efter det att UHÄ föreslog detta. Då hade
ökningen av antalet utbildningsplatser skett ett år eller ett
par år tidigare.
Vi välkomnar den expansion av högskolan som ägt rum.
Satsning på högre utbildning sker nu i alla industriländer
och är en självklarhet även i vårt land. Vi har vid flera
tillfällen varit pådrivande utöver vad regeringen satsat. Så
visade t.ex. utbildningsministern stor tveksamhet till ökad
dimensionering sommaren 1992, trots uttalade önskemål
om fler platser från studenter, högskolor och den politiska
oppositionen.
En motsvarande, i tiden mer näraliggande,
''försummelse'' är den fördröjning på ett år av förstärkning
av resurser till forskningen som blivit ett resultat av att
regeringen valde att bygga upp forskningsstiftelser i stället
för att följa vårt förslag om förstärkning på det etablerade
sättet genom forskningsråd och fakulteter.
Detta hade varit möjligt om intresse funnits för
regeringen att med tillgång till ett helt departements
kompetens teckna en korrekt bild av hur utvecklingen av
den högre utbildningen varit under tiden från början av
1960-talet fram till i dag.
Det är även upprörande att se regeringens bristande
intresse för den sociala snedrekryteringen. Att regeringen
försöker skapa intryck av att den tillsatt den utredning som
resulterat i ''Ursprung och utbildning'' är i sig
anmärkningsvärt. Det var den socialdemokratiska
regeringen som tillsatte denna utredning. Det är dessutom
att förvanska utredningens resultat att hävda att låg
ekonomisk återbäring på en utbildningsinvestering ''slår
särskilt hårt mot ungdomar från s.k. icke-studievana hem
vilket förvärrar den sociala snedrekryteringen''.
Regeringens intresse för lönepolitik i
utbildningspolitiska propositioner är anmärkningsvärd.
Syftet är alltid att plädera för kraftigt ökad lönespridning i
samhället, dvs. i praktiken en kritik mot arbetsgivare och
fackliga organisationer. Frågan är vilka befogenheter
regeringen har på detta område. Om syftet är att
åstadkomma höjda löner för högskoleutbildade löntagare
inom den gemensamma sektorn finns det naturligtvis vissa
möjligheter att indirekt påverka en utveckling i den
riktningn men det är knappast inom
utbildningsdepartementets ansvarsområde detta skall
handläggas.
Eftersom frågan om lönebildningen lyfts fram återigen
finns det emellertid anledning att ånyo påminna om att
utbildning i allmänhet lönar sig lönemässigt. Det framgår
med stor tydlighet av aktuell löneinkomststatistik för 1993.
En heltids- och helårsarbetande kvinnlig och en manlig LO-
medlem tjänade i genomsnitt 151 000 respektive 182 000
kronor. Motsvarande för TCO-medlemmar var 181 000
respektive 245 000 kronor och för medlemmar i SACO
238 000 respektive 307 000 kronor. Att även
forskarutbildning i allmänhet lönar sig framgår av statistik
från 1990 där forskarutbildade i genomsnitt hade en
årsinkomst (medianinkomst) som med över 20 % översteg
den de med minst tre års eftergymnasial utbildning hade.
En nyligen publicerad mycket omfattande SCB-
undersökning visar dessutom att svenska folket anser att det
redan nu är för stora löneskillnader.
Högre yrkesutbildning
Mycket talar för att det finns behov av en utbyggd och
mera tydligt definierad högre eftergymnasial
yrkesutbildning än vad som erbjuds i dag. Vissa behov inom
detta område tas i dag om hand av den kommunala
vuxenutbildningens påbyggnadsutbildningar m.fl.
utbildningsanordnare. Det finns också utbildningar som
vacklar mellan gymnasieutbildning och högskoleutbildning.
Dessutom finns den yrkestekniska högskoleutbildningen
som sedan lång tid är etablerad inom högskoleväsendet.
Näringslivet uttrycker upprepat behov av en mera
kvalificerad yrkesutbildning som dock inte nödvändigtvis är
akademisk. Internationella jämförelser ger vid handen att
det finns ett behov av en utvecklad högre yrkesutbildning.
Regeringen har i den aktuella propositionen tagit upp
frågan om en utbyggnad av den eftergymnasiala
utbildningen och föreslår att insatser görs för att öka
utbildningskapaciteten så att den motsvarar 20 000
helårsstuderande på eftergymnasial nivå. Huvuddelen skall
avse kvalificerad yrkesutbildning. I det sammanhanget
begär regeringen att riksdagen skall besluta om en ny
struktur för kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning
sammankopplad med en särskild statsbidragsform.
I propositionen hävdas att det inom det offentliga
utbildningsväsendet saknas förutsättningar att stimulera
sådan yrkesutbildning som kräver en hög grad av
specialisering eller där behovet av snabba omställningar är
stort. Därför måste också företag, menar regeringen,
engageras ekonomiskt och pedagogiskt i utformningen och
genomförandet av denna nya typ av kvalificerad
yrkesutbildning.
Regeringens förslag till en ny eftergymnasial
yrkesutbildning presenteras utomordentligt vagt i
propositionen. Vissa hänvisningar görs till en SAF-
utredning men det är i övrigt oklart vad regeringen avser
beträffande mål, omfattning, organisation,
statsbidragsutformning m.m. för denna nya
utbildningsform.
Riksdagen har inte möjlighet att på det underlag
regeringen presenterat nu principiellt fatta beslut om att
inrätta en ny, kvalificerad, eftergymnasial yrkesutbildning
enligt regeringsförslag för att regeringen därefter skall
tillsätta en särskild utredare som skall analysera frågan. Vi
anser att frågan kräver en ordentlig belysning eftersom det
handlar om att etablera en helt ny utbildningsstruktur.
Detta bör ske innan principbeslut fattas.
Vi menar också att utredningsuppdraget bör vara vidare
än vad regeringen skisserat. Det vi vill ha analyserat är en
utbildning som i huvudsak anordnas i kommunal regi eller
under kommunalt planerings- och beställaransvar och
samordnas med den nuvarande påbyggnadsutbildningen
inom ramen för komvux. Utbildningen bör få en
självständig status. Möjligheter till samverkan med
högskolan bör hållas öppen. Näringslivets roll beträffande
finansiering, tillhandahållande av kompetens och aktuella
yrkesimpulser behöver kartläggas. Dessutom måste frågor
belysas rörande t.ex. särskild statsbidragsform,
interkommunala relationer, lärartillgång/lärarkompetens,
behörighet, urval och antagning, möjligheter till övergång
till högskoleutbildning och internationell gångbarhet. Den
nya utbildningsstrukturens påverkan på rekryteringen till
högskolan, sambandet med andra utbildningsanordnare
liksom effekten på gymnasieskolans olika program måste
också analyseras.
Allmänt sett tycks behovet uppenbart av kvalificerad
högre yrkesutbildning. Det återstår dock att mer konkret
klarlägga efterfrågan på sådan personal från näringslivets
sida. Efter verkställd utredning bör regeringen återkomma
till riksdagen med förslag till beslut i frågan. Detta bör ges
regeringen till känna.
Då behovet av en utbyggd eftergymnasial utbildning
emellertid otvetydigt föreligger bör delar av densamma
kunna komma till stånd inom ramen för befintliga
utbildningsstrukturer. Vi har därför i motioner till årets
riksdag krävt extrainsatser i gymnasieskolan med 30 000
platser, i komvux med 40 000 platser och i högskolan med
6 000 platser. Såväl den kommunala vuxenutbildningen som
högskolan bör kunna komma ifråga för en ökad
dimensionering innan den efterlysta utredningen hunnit
slutföra sitt arbete. Detta bör ges regeringen till känna.
De mindre och medelstora högskolorna -- likvärdig
utbildning
Besluten att regionalt sprida den högre utbildningen och
etablera nya högskolor i landet hade sin grund i flera
överväganden. Ett skäl var att öka den högre utbildningens
tillgänglighet för att därigenom kunna öka det totala antalet
högskolestuderande i landet. Undersökningar hade
nämligen visat att avståndet till den högre utbildningen
negativt påverkade ungdomarnas benägenhet att efter
avslutad gymnasial utbildning söka sig till högskolan. Ett
annat skäl var att de yrkesverksammas behov av
högskoleutbildning endast kunde tillgodoses om
utbildningen i geografisk mening var lätt tillgänglig.
Ytterligare ett grundläggande skäl för att etablera nya
högskolor i landet var bedömningen att universiteten i
allmänhet nått sådan storlek att en fortsatt expansion av den
högre utbildningen krävde nya högskolor.
För att de nya högskolorna skulle uppfylla ambitionen
att öka övergången till högre utbildning totalt och att länka
av studerandetrycket på universitetsorterna förutsattes att
de utbildningar som högskolorna erbjöd både av
studenterna och av arbetslivet bedömdes som fullvärdiga
alternativ till universitetens utbildningar. Tillkomsten av de
mindre och medelstora högskolorna innebar alltså inte att
någon ny utbildningsform mellan gymnasieutbildning och
högskoleutbildning etablerades. Det var i stället en fråga
om att skapa förutsättningar för en expansion av
högskoleutbildningen.
Tillbakablick på riksdagsbehandlingen
Redan i prop. 1975:9 drog den socialdemokratiska
regeringen upp riktlinjerna för en fortsatt utbyggnad av
högskoleutbildning på flera orter utanför
universitetsorterna. Denna utbyggnad ansågs verksamt
kunna bidra till att i socialt hänseende utjämna
rekryteringen till högre studier. Inte minst torde för många
människor närhet till utbildningstillfällena vara en viktig
förutsättning för att återkommande utbildning skulle kunna
bli verklighet.
Framväxten av de nya högskolorna har i hög grad
grundats på en säker riksdagsmajoritet av
socialdemokrater, centern och vänstern. Den senaste
mandatperioden har dock centern i handling i
riksdagsbesluten bildat majoritet mot socialdemokratiska
förslag till ytterligare utbyggnad av utbildning och forskning
vid de nya högskolorna.
Vid 1987 års behandling av frågan underströk den
socialdemokratiska regeringen att ''de nytillkomna
universiteten och högskolorna utanför de gamla
universitetsorterna får en växande betydelse för att
åstadkomma en balanserad utveckling i olika landsdelar''.
Genom 1987 års forskningsproposition tillkom också
särskilda medel för att stödja och utveckla forskningen vid
de mindre och medelstora högskolorna.
Centerpartiet instämde i sin partimotion och begärde
bl.a. en strukturplan för högskolans långsiktiga planering.
''De små och medelstora högskolorna får inte bli ett slags
collegeskolor helt inriktade på korta utbildningar inom
teknik, ekonomi och vård. Det är utomordentligt viktigt att
de dels får ett ökat utbud inom det tekniska området, dels
får bredd i sitt utbud genom att även humanistisk,
naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig utbildning
anordnas.''
Moderaterna uttryckte i sin reservation till
utbildningsutskottets betänkande 1986/87:21 en diametralt
motsatt uppfattning och ansåg att de små och medelstora
högskolornas framtida utveckling i huvudsak bör styras mot
yrkesinriktade utbildningar anpassade efter den omgivande
regionens behov. ''Utbildning utanför universitetsorterna i
traditionella universitetsämnen bör i ökande utsträckning
kunna erbjudas i form av decentraliserad utbildning,
distansundervisning och andra distributionsformer, allt med
universitetet som anordnare.''
I 1988/89:Ub728 yrkade centern ''att de mindre och
medelstora högskoleenheterna förses med fasta
forskningsresurser, bl.a. i syfte att förstärka forskning av
betydelse för den regionala utvecklingen''. Moderaterna
ansåg tvärtom, d.v.s. att ''de mindre och medelstora
högskolorna inte skall ansvara för forskning utan mera
utvecklas till att bli regionalt betydelsefulla anordnare av
yrkesinriktad högskoleutbildning som bör vara
riksrekryterande''.
I 1989/90:UbU25 skrev utskottet att man inte är beredd
att förorda att fasta forskningsresurser tillförs någon av de
mindre högskolorna men att det i likhet med regeringens
bedömning bör finnas goda förutsättningar för
forskningssamverkan mellan dem och högskoleenheterna
med fast forskningsorganisation och att en sådan samverkan
är den bästa garantin för en hög kvalitet i högskolan inom
såväl grundutbildning som forskning. Sådana
samverkansformer måste utvecklas utifrån lokala
förutsättningar och kan utformas som nätverk mellan de
berörda högskoleenheterna. Centerpartiet reserverade sig
till förmån för en utbyggnad av fasta forskningsresurser vid
de mindre och medelstora högskolorna.
Genom 1990 års forskningsproposition ställdes kraftigt
ökade resurser till förfogande för forskningsstödjande
åtgärder vid de mindre och medelstora högskolorna.
Resurserna har i det närmaste fyrdubblats under den
treårsperiod som nämnda proposition omfattade.
Hösten 1992 uppnåddes en kompromiss i
utbildningsutskottet på grundval av motioner från
socialdemokraterna och centern innebärande bl.a. en
förstärkning av resurserna för de forskningsstödjande
åtgärder som de mindre och medelstora högskolorna själva
ansvarar för. Samtidigt förordade utskottet att det inom
varje fakultetsanslag genom statsmaktsbeslut avsätts en viss
minsta andel för lärare från mindre och medelstora
högskolor. Dessa medel skulle liksom tidigare fördelas efter
prövning i fakultetsnämnderna. Centern ville gå ännu
längre.
I 1992/93:UbU14 begärde socialdemokraterna ett
tillkännagivande om rätt att utfärda magisterexamen vid de
mindre och medelstora högskolorna. Förslaget avslogs av
den borgerliga majoriteten. Centern hade nu plötsligt
släppt sina krav på särskilda insatser för de mindre och
medelstora högskolorna.
I 1992/93:UbU15 konstaterade socialdemokraterna att
regeringen inte följt upp riksdagsbeslutet och återkommit
med det förslag om öronmärkning av vissa medel inom
varje fakultetsanslag för forskning vid de mindre och
medelstora högskolorna som riksdagen begärde i beslut
hösten 1992. Vi upprepade kraven och redovisade en
schablon för beräkning av den rörliga resursen baserad på
en viss summa per lektor och annan disputerad lärare. Vi
föreslog samtidigt en kraftig uppräkning av ifrågavarande
resurser med sammanlagt 94 miljoner kronor. Motionen
avslås av den borgerliga majoriteten. Centerns röst för de
mindre och medelstora högskolorna har nu helt tystnat.
Det aktuella regeringsförslaget
Regeringens förslag i prop. 1993/94:177 innebär att de
grundläggande tankarna bakom de mindre och medelstora
högskolornas etablering överges. I stället föreslås en
kategoriklyvning mellan universiteten och de små och
medelstora högskolorna i den meningen att universiteten
och fackhögskolorna skall inrikta sig på längre utbildningar
och de små och medelstora högskolorna på kortare
grundutbildningar. Förslaget är nästan identiskt med de
motionskrav som framfördes av moderaterna vid flera
tillfällen under 1980-talet, förslag som av centern
kritiserades under den nedlåtande beteckningen
''collegeskolor''. Nu har centern tydligen givit upp sitt
motstånd och är beredd att acceptera ett förslag som om det
genomförs innebär att möjligheterna att erhålla en
kvalitativt god utbildning i hela landet undergrävs.
Vi avvisar denna kategoriklyvning av landets högskolor,
samtidigt som vi ansluter oss till regeringens uppfattning att
man bör undvika att skapa alltför stora universitet och
högskolor. I den internationella högskolelitteraturen
diskuteras ofta vad som skall anses vara den optimala
storleken för en högskola med uppgifter både inom
grundutbildning och forskning. Slutsatsen blir i allmänhet
att mellan 10 000 och 12 000 studenter är en lämplig
högskolestorlek. Flera svenska universitet har som
framhålls i propositionen betydligt fler studenter och dessa
universitet bör, enligt regeringens uppfattning, inte i någon
betydande utsträckning expandera ytterligare. Vi delar den
uppfattningen.
Till skillnad från regeringen anser vi att den fortsatta
expansionen av den högre utbildningen i huvudsak bör ske
vid de redan etablerade mindre och medelstora
högskolorna och att dessa högskolor måste ha möjlighet att
upprätthålla ett med universiteten kvalitativt jämbördigt
utbud av utbildningar. Det är inte rimligt att ungdomarna
ute i landet endast skall ha tillgång till kortare
högskoleutbildningar samtidigt som ungdomarna i
universitetsstäderna kommer att sakna tillgång på sådana
utbildningar.
Vi anser att forskningen behöver byggas ut vid de nya
högskolorna. Vi har därför i en motion till årets riksdag
föreslagit ett ökat anslag i forskningsstöd med 33 miljoner
kronor. Dessutom har vi i en annan motion denna dag
föreslagit att en särskild forskningsfond som en av sina tre
uppgifter har att stödja de mindre och medelstora
högskolornas forskningsuppbyggnad. Till denna grupp
räknar vi också högskolan i Luleå.
Många av de mindre och medelstora högskolorna är i
dag indragna i ett omfattande samarbete med universitet
och högskolor i andra länder. I denna samverkan ingår ofta
flera välkända universitet med gott rykte som har bedömt
att samverkan med de mindre och medelstora högskolorna
i Sverige är värdefullt. Det har naturligtvis berott på att
utbildningen vid dessa högskolor bedöms som intressant
och av god kvalitet. Med regeringens förslag kommer de
mindre och medelstora högskolornas möjligheter till
internationell samverkan att försvåras och kanske till och
med omöjliggöras.
Slutsatsen av det vi anfört är att vi bestämt motsätter oss
alla tendenser till kategoriklyvning mellan å ena sidan
universitet och fackhögskolor och å andra sidan mindre och
medelstora högskolor. Vi värnar en likvärdig
högskoleutbildning inom hela högskoleväsendet. Någon
tyngdpunktsförskjutning i enlighet med vad regeringen
förutsätter bör således, enligt vår mening, inte komma till
stånd. Detta bör ges regeringen till känna.
Naturvetenskaplig och teknisk kompetens
Vi har vid flera tillfällen, senast i januari 1994, uttryckt
behovet av en fortsatt satsning på naturvetenskaplig och
teknisk högskoleutbildning. Vi har samtidigt framhållit
nödvändigheten av att bredda och förstärka
rekryteringsunderlaget för denna utbildning. Regeringen
föreslår nu också att en utökning av denna utbildning skall
komma till stånd. Därvid koncentrerar sig regeringen på en
utbyggnad vid de lärosäten som har naturvetenskaplig
utbildning på lägst magisternivå och/eller
civilingenjörsutbildning och annan teknisk utbildning på
motsvarande nivå.
I konsekvens med det vi tidigare givit uttryck för
ansluter vi oss självfallet också nu till tanken på en fortsatt
satsning på naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Vi
anser det emellertid orimligt att begränsa denna utbyggnad
till de lärosäten regeringen föreslår. En betydande andel av
främst den tekniska utbildningen ges vid de mindre och
medelstora högskolorna. Utbildningen där är emellertid till
stor del koncentrerad till ingenjörsutbildning på 80 eller 120
poäng. Dessa mindre högskolor skulle med regeringens
förslag i huvudsak gå miste om den av regeringen förordade
satsningen. Av propositionens inriktning skulle t.o.m.
slutsatsen kunna dras att det etablerade och ständigt
växande samarbetet omkring civilingenjörsutbildning
mellan vissa mindre högskolor å ena sidan och
universitet/tekniska högskolor å andra sidan skulle kunna
hämmas. Detta vore utomordentligt olyckligt.
Vi menar att en fortsatt satsning på naturvetenskaplig
och teknisk utbildning bör komma till stånd. Satsningen bör
avse alla nivåer av utbildningen och i princip omfatta
samtliga relevanta högskolor. Detta bör ges regeringen
tillkänna.
En ny teknisk högskola
Behovet av en ökad examination av civilingenjörer är
väldokumenterat. Vi har i tidigare motioner framhållit att
vi bedömer att det snabbaste sättet att på kort sikt
åstadkomma denna ökade examination är att bygga på
befintliga lärosäten med examinationsrätt avseende
civilingenjörer och därutöver på ett utvecklat samarbete
mellan sådana lärosäten och ett antal av de mindre och
medelstora högskolorna. Samtidigt anser vi att frågan om
en långsiktig lösning av civilingenjörsutbildningens
dimensionering behöver belysas. Vi menar således
fortfarande att behovet av en ny teknisk högskola
skyndsamt behöver utredas. Därvid måste också
rekryteringsunderlaget till naturvetenskaplig och teknisk
högskoleutbildning beaktas. Regeringen bör ges detta
uppdrag.
Högre utbildning i Stockholm
Frågan om särskilt den högre utbildningens lokalisering
men också dimensionering inom Stockholmsregionen har
med anledning av motioner behandlats av riksdagen vid en
rad tillfällen under senare år. Regeringen tar nu upp frågan
i propositionen och föreslår att den fortsatta expansionen av
högre utbildning i Stockholmsområdet skall ske inom
ramen för en ny universitetsstruktur. Regeringen förordar
därvid en inriktning som särskilt skall främja en
förstärkning av de kulturella och ekonomiska banden
mellan Sverige och Östersjöregionen i övrigt. I
sammanhanget aktualiseras också förutsättningarna för
utbildning och forskning inom vårdområdet. Vidare tas
frågan upp om möjligheterna till en samlokalisering av
konstnärliga högskolor i Stockholm.
Den nya universitetsstrukturen skall som regeringen
uttrycker det lokaliseras till södra Stockholm. Avsikten är
att styrelsen för Stockholms universitet skall få ansvaret för
att vid sidan av universitetets nuvarande verksamhet i
Frescati leda en ny Söderstruktur.
Regeringen vill tillsätta en organisationskommitté med
uppgift att ta fram ytterligare planerings- och
beslutsunderlag för att förbereda etableringen av den nya
universitetsstrukturen inklusive vissa andra
lokalförsörjningsfrågor bl.a. för de konstnärliga
högskolorna. För samordning av lokalförsörjningsfrågorna
vill regeringen ha rätt att använda sig av en särskild
beslutsordning innebärande avsteg från gängse principer.
Omfattning, inriktning och lokalisering av
högskoleutbildning på Södertörn är en fråga som länge
engagerat socialdemokraterna i, inte minst,
Stockholmsregionen. Frågan behöver få en samordnad och
långsiktig lösning. Vi socialdemokrater anser emellertid att
ärendet på grund av dess komplexa natur och stora räckvidd
måste beredas på sedvanligt sätt. Vi avvisar således tanken
på att nu enbart tillsätta en organisationskommitté. I stället
förordar vi att en utredning för att analysera frågan om ny
högskolestruktur i Stockholmsområdet tillsätts.
Utredningen skall vara mera förutsättningslös i
lokaliserings- och organisationsfrågor än vad regeringen
förordar men självfallet inriktas på högskoleutbildning på
Södertörn. Med det vida utredningsuppdrag vi förordar
krävs att utredningen får en bred sammansättning med
parlamentariskt inslag från regionen men också med
företrädare för nationella intressen och intressenter från de
olika berörda högskoleenheterna. Denna utredning kan
också bereda frågor rörande möjligheter till samlokalisering
av konstnärliga högskolor i Stockholm, om det bedöms
lämpligt av berörda högskolor. Ansvaret för befintlig
verksamhet och dess lokalisering ligger i huvudsak hos
berörda högskolor.
När utredningen fullgjort sitt uppdrag bör dess
betänkande remissbehandlas i sedvanlig ordning. Därefter
bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag i
ärendet. Av det vi nu sagt följer att vi också avvisar
regeringens förslag om en särskild beslutsordning för
samordning av vissa lokalförsörjningsfrågor i
Stockholmsområdet.
Vårdutbildning
Alltsedan de s.k. medellånga vårdutbildningarna
inordnades i högskolesystemet har frågan om
huvudmannaskapet för desamma diskuterats och därtill
utretts. Vid övergången år 1982 förblev berörda
utbildningar i huvudsak under landstingskommunalt
huvudmannaskap. Riksdagen begärde en ny utredning i
huvudmannaskapsfrågan vid 1991 års riksmöte. Med
anledning av denna utredning återkommer regeringen nu i
denna proposition med förslag i frågan.
Arrangemangen omkring vårdutbildningarna har
utvecklats på en rad olika sätt på olika håll i landet.
Landsting och högskolor har funnit varierande
samverkansformer. Regeringen förordar nu alternativa
samarbets- och huvudmannaskapsformer för
vårdutbildningarna. Landstingen skall som hittills kunna
bedriva utbildning vid kommunala vårdhögskolor. Därtill
skall olika samverkansformer mellan stat och landsting
baserade på avtal kunna förekomma.
Vi menar att det är värdefullt att
huvudmannaskapsfrågor för vårdutbildningarna kan lösas
på ett flexibelt sätt och att vunna erfarenheter i olika
samarbetsarrangemang mellan stat och landsting kan tas
tillvara. Vi har därför i princip ingenting att invända mot
regeringens förslag i detta avseende.
Eftersom kvaliteten i vårdutbildningen är lika viktig som
i annan högskoleutbildning är det självklart att
utvärderingar genom kanslerns försorg skall kunna göras
och kopplas till examensrätten för de olika enheterna.
Det vi emellertid finner stötande i propositionens avsnitt
om vårdutbildning är dess brist på studentperspektiv. Hela
avsnittet ger sken av att vårdutbildningarna enbart är en
affär mellan landstingen och staten.
Vårdutbildningshuvudmännen bör ha samma krav på sig
som övrig högskoleutbildning att ge studenterna utrymme
för inflytande och att skapa studiemiljöer som är positiva
för studenterna. Det bör vara ett förstahandsintresse för
huvudmännen att vårda sig om studenterna och på alla sätt
söka uppmuntra dem att fullfölja utbildningen med gott
resultat.
Under en särskild rubrik behandlar regeringen i
propositionen frågan om ledningen av kommunala
vårdhögskolor. Regeringen avser att införa en skyldighet
för landstingen att inrätta styrelser med största möjliga
parallellitet till de statliga universitetens och högskolornas
styrelser. Avsikten är att genom detta stadgande ge rektor,
lärare och studenter ett starkare inflytande i styrelserna.
Regeringen menar att sådana bestämmelser kan utfärdas
inom ramen för det bemyndigande regeringen har enligt 5
kap. 5 § högskolelagen.
Landstingens verksamheter leds normalt av politiskt
tillsatta nämnder. Detta garanterar demokrati och
öppenhet. Vi anser att det vore olyckligt om regeringen
skulle utfärda särskilda bestämmelser om beslutsordningen
för en viss verksamhet i landstingen. Det bör vara upp till
landstingen själva att i enlighet med kommunallagen
utforma sin ledningsorganisation. Däremot borde
regeringen ge uttryck för ett allmänt önskemål riktat till
landstingen om ökat studentinflytande. Rektor har i de
flesta fall en mycket central roll vid vårdhögskolorna.
Dennes inflytande behöver inte ytterligare garanteras eller
formaliseras. Det vi nu uttalat bör ges regeringen till känna.
Kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet
Redan vid införandet av det nya
resurstilldelningssystemet framförde vi kritik över att den
förutskickade kvalitetsdelen i systemet inte närmare hade
preciserats. Riksdagen hade inte fått ett tillräckligt
beslutsunderlag i frågan. När vi nu ser det förslag
regeringen presenterar besannas våra farhågor.
Kammarkollegiet skall enligt propositionen innehålla
fem procent av anslagen till den grundläggande
högskoleutbildningen. För varje lärosäte skall för varje
budgetår avsättas ett maximalt kvalitetsbelopp
motsvarande fem procent av anslaget till grundutbildning
exklusive särskilda åtaganden. Kanslern skall sedan
bedöma varje högskolas kvalitetsarbete avseende en
treårsperiod och avgöra om lärosätet har rätt till hela, halva
eller ingen del av detta belopp. Lärosätena skall således
erhålla kvalitetsbeloppen i efterhand som en belöning, en
kvalitetspremie.
Vi anser det oerhört angeläget att högskolorna ständigt
är uppmärksamma på utvecklingen av kvaliteten i
utbildningen. Genomarbetade kvalitetsprogram för varje
högskola med beaktande av en rad olika aspekter i
utbildningen kan vara ett gott redskap i detta sammanhang.
Kanslern har en viktig roll i kvalitetsgranskningen. En
fruktbar dialog mellan den enskilda högskolan och kanslern
bör stimuleras. Vi anser emellertid inte att vare sig det
interna kvalitetsarbetet eller den fruktbara dialogen med
kanslern tjänar på att vara kopplad till en resurstilldelning.
Kvalitetsarbetet bör enligt vår mening inte åsättas en
prislapp.
Vi tillåter oss ifrågasätta om det är en rimlig uppgift för
kanslern att betygsätta lärosätena i en tregradig skala och
utdela premier därefter. Om ett lärosäte t.ex. skulle åsättas
lägsta betyg, dvs. inte få någon del av kvalitetspremien,
skulle det leda till svåra följder för lärosätet i den framtida
studentrekryteringen. Det skulle också slå hårt mot
studenter som avlagt sina examina där. Vidare skulle låg
kvalitet medföra sänkta anslag och därmed ökade
svårigheter att åtgärda brister i kvaliteten. En sådan
utveckling skulle vara nära nog omöjlig för statsmakterna
att acceptera, vilket förmodligen skulle leda till beslut om
särskilt stöd för att förbättra situationen.
Vi kan också se att en kvalitetspremie av det slag
regeringen föreslår skulle kunna hämma högskolornas lust
att vidta genomgripande förändringar och initiera
långsiktiga projekt i syfte att öka kvaliteten. Nyordningar
innebär alltid ett risktagande.
Vi avvisar således de av regeringen förordade
principerna för en kvalitetsdel i resurstilldelningssystemet.
Vad beträffar resurstilldelningssystemet i övrigt avstår vi
nu från att lägga ytterligare förslag i avvaktan på den
utvärdering som pågår. Vi känner dock en fortsatt oro för
att t.ex. distansutbildning och deltidsstudier missgynnas av
det nya systemet.
Principer för tilldelning av resurser till konstnärliga och
idrottsliga högskoleutbildningar
Vi godtar för närvarande de principer för tilldelning av
resurser till konstnärlig och idrottslig högskoleutbildning
som regeringen föreslår, dock med ett viktigt undantag.
Analogt med vad vi ovan uttryckt avvisar vi förslaget om en
kvalitetsdel i resurstilldelningssystemet.
Resultatbaserade fakultetsanslag
Regeringens förslag beträffande resultatbaserade
fakultetsanslag uppvisar betydande fördelar jämfört med
resursberedningens ursprungliga förslag. Vi godtar
förslaget även om vi känner viss osäkerhet om hur detta
kommer att påverka olika gruppers möjlighet att få
genomföra sina doktorandstudier. Vi utgår från att systemet
noga följs upp och utvärderas kontinuerligt.
Studiefinansiering inom forskarutbildningen
I vår motion Forskning för utveckling och tillväxt med
anledning av regeringens proposition om forskning våren
1993 föreslog vi att 165 miljoner kronor utöver regeringens
förslag borde avsättas för forskarutbildning till de olika
fakultetsanslagen för en omvandling från utbildningsbidrag
till doktorandtjänster. Vi betonade även att det samlade
antalet studiestöd för doktorander inte får minska.
Vi får nu i propositionen ett erkännande från regeringen
att de medel som anvisats för omvandling varit otillräckliga.
Regeringen överväger nu att låta universitet och högskolor
få frihet att skapa en ''studiefinansieringstrappa'', där
doktoranden successivt får bättre ekonomiska villkor
allteftersom studierna framskrider men även får tillfälle att
överväga andra möjligheter.
Vi anser att det borde vara möjligt att inom ramen för
ett system med doktorandtjänster låta doktoranden från en
mer anspråkslös början successivt få såväl bättre
ekonomiska villkor som förbättrade arbetsvillkor i övrigt.
Systemet med doktorandtjänster har en rad fördelar, varför
detta inte får överges.
Kårobligatoriet
Den borgerliga riksdagsmajoriteten beslutade i juni 1993
att avveckla kårobligatoriet från den 1 juli 1995.
Socialdemokraterna reserverade sig mot beslutet med
motiveringen att riksdagen först borde få ta ställning till en
konkret plan på hur en avveckling praktiskt skulle kunna
realiseras. En sådan plan borde enligt vår uppfattning bl.a.
innehålla förslag till hur de studerande på rättvisa och
jämlika grunder skall vara representerade inom olika organ
inom högskolan och hur val till dessa organ skall förrättas.
Vi menade vidare att formerna för den fortsatta driften av
studentbostäder och samlingslokaler noggrant borde
analyseras och att en ekonomisk kalkyl för kårobligatoriets
avveckling skulle presenteras för riksdagen innan definitivt
beslut fattades i frågan. Sålunda ansåg vi att regeringen
måste redovisa hur stor del av den beräknade kostnaden
staten är beredd att svara för vad gäller studentfacklig och
studiesocial verksamhet liksom lokalförsörjning etc.
Slutligen fann vi det väsentligt att studenterna blev
representerade i det fortsatta beredningsarbetet.
Utbildningsutskottet betonade i bet. 1992/93:UbU14 det
angelägna i att en kontinuerlig dialog äger rum med
studenternas representanter och med företrädare för
universitet och högskolor i syfte att hos dem förankra
förslag till lösningar. Utskottet förutsatte samtidigt att
regeringen, när klarhet vunnits i frågan, informerar
riksdagen om de ekonomiska konsekvenserna för
studentkårerna m.fl. Om särskilda statliga medel behövs för
studerandesammanslutningarnas fortsatta verksamhet eller
för andra kostnader till följd av obligatoriets avveckling,
borde enligt utskottets uppfattning regeringen framlägga
förslag härom.
Kommittén för avveckling av kårobligatoriet (KAK) har
därefter utrett konsekvenserna av en sådan åtgärd. Det kan
i sammanhanget konstateras att utredningens direktiv är
klart snävare än vad som förutsattes i riksdagens uttalande
i frågan. Medan utbildningsutskottet sålunda framhöll
betydelsen av de studentfackliga och studiesociala frågorna
har KAK:s uppdrag enbart omfattat frågan om
utbildningsbevakning i snäv bemärkelse samt val av
studentrepresentation. Detta är synnerligen märkligt också
mot den bakgrunden att utbildningsministern själv i prop.
1992/93:169 framhöll betydelsen av att en avveckling av
kårobligatoriet inte får medföra en försämring inom det
studiesociala området.
Utredaren är också på flera punkter klart skeptisk till
möjligheterna att klara den för studenterna grundläggande
utbildningsbevakningen efter en avveckling av obligatoriet.
''I princip är det endast den obligatoriska avgiften som ger
kårer och nationer ekonomisk rörelsefrihet och möjlighet
att finansiera sådant som utbildningsbevakning och sociala
insatser'', är sålunda utredningens slutsats.
KAK konstaterar också att avgörande för
studentsammanslutningarnas ställning efter obligatoriets
avveckling är medlems- och inkomstutvecklingen. I båda
avseendena finner man anledning till pessimism.
Erfarenheterna från utländska universitet, t.ex.
Köpenhamns universitet, tyder också på att utan
obligatorisk anslutning får studentföreningarna dålig
medlemsanslutning och svag ekonomi.
En massiv studentopinion har liksom praktiskt taget alla
universitets- och högskolerektorer avrått från ett
avskaffande av kårobligatoriet. Också TCO och SACO
ställer sig bakom ett upprivande av tidigare
avvecklingsbeslut.
Enligt vad utbildningsutskottet erfarit har regeringen
inte för avsikt att framlägga förslag till riksdagen under
innevarande riksmöte om avvecklingen av kårobligatoriet.
I stället kommer man genom skrivelse att informera
riksdagen om de åtgärder som regeringen vidtagit och
ämnar vidtaga i frågan. Skrivelsen kommer av allt att döma
att framläggas så sent under innevarande riksmöte att det
inte blir möjligt att väcka motioner i frågan före
sommaruppehållet. Detta innebär att riksdagen inte får
möjlighet att ta ställning till det material utredningen
levererat och inte heller till studentkårernas synpunkter och
information.
Denna handläggning strider klart mot såväl riksdagens
som utbildningsministerns tidigare uttalanden i frågan. Då
konsekvenserna av en avveckling av obligatoriet härigenom
inte heller låter sig överblickas av berörda studenter skapas
en stor osäkerhet och oro beträffande följderna vilket är
ägnat att försvåra verksamheten vid studentkårer och
nationer. Detta finner vi ur såväl konstitutionell som
demokratisk synpunkt helt oacceptabelt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning avseende en ny
struktur för kvalificerad, eftergymnasial utbildning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utbyggd eftergymnasial
utbildning inom ramen för ökad dimensionering inom
befintliga utbildningsstrukturer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en likvärdig högskoleutbildning
inom hela högskoleväsendet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fortsatt satsning på
naturvetenskaplig och teknisk utbildning,
5. att riksdagen hos regeringen begär att
förutsättningarna för etablering av en ny teknisk högskola
skall utredas,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om en ny
universitetsstruktur för södra Stockholm,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag om en särskild
beslutsordning för samordning av vissa
lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområdet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en mer förutsättningslös
utredning m.m. om högskoleutbildning på Södertörn och
möjligheterna till samlokalisering av konstnärliga
högskolor i Stockholm,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ledningen av kommunala
vårdhögskolor och om ökat studentinflytande,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om
principerna för utformningen av kvalitetsdelen i
resurstilldelningssystemet för grundläggande
högskoleutbildning,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om
principerna för utformningen av kvalitetsdelen i systemet
för tilldelning av resurser till konstnärliga och idrottsliga
högskoleutbildningar.

Stockholm den 18 april 1994

Lena Hjelm-Wallén (s)

Bengt Silfverstrand (s)

Berit Löfstedt (s)

Eva Johansson (s)

Jan Björkman (s)

Inger Lundberg (s)

Krister Örnfjäder (s)

Lena Öhrsvik (s)

Anders Nilsson (s)

Margareta Israelsson (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Ulrica Messing (s)

Kristina Persson (s)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 1994-04-18 Bordläggning: 1994-04-19 Hänvisning: 1994-04-20
Yrkanden (22)