med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.

Motion 1994/95:So41 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

av Gullan Lindblad m.fl. (m)
Propositionens innehåll
Regeringen föreslår i propositionen att lagen om husläkare
skall upphävas. Vidare föreslås vissa förändringar i hälso-
och sjukvårdslagen. Den enskilde skall ha rätt att välja en
fast läkarkontakt i primärvården. När det finns flera
behandlingsalternativ skall patientens eget val vara
avgörande för vilken behandling han eller hon får.
Primärvårdens roll som basen i hälso- och sjukvården
behöver, enligt regeringen, förstärkas. Mot den bakgrunden
föreslås att primärvårdens ansvar och uppgifter skall framgå
av hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Dessutom föreslås att
bestämmelserna om chefsöverläkare inte skall omfatta
primärvården och att försöksverksamheten med kommunal
primärvård skall kunna bedrivas t.o.m. år 1998.
Vidare föreslås ett antal försämringar för de privata
vårdgivarna som åldersgräns och etableringskontroll från
landstingens sida utan att ens
ersättningsetableringsmöjligheter garanteras.
Enligt vår mening står propositionens mångordiga tal om
vikten av alternativa vårdformer, patientens valfrihet och
samverkan mellan offentlig och privat producerad vård i
bjärt kontrast till regeringens förslag som, om de genomförs,
kommer att förstärka landstingens monopolsituation och på
sikt helt avskaffa den privata vården. En sådan utveckling
kan Moderata Samlingspartiet aldrig acceptera.
Propositionen bör därför avslås.
Primärvården i fokus
Vi konstaterar att regeringens förslag vad gäller
primärvården endast är en verbal satsning av samma slag
som vi sett prov på under de senaste tjugo åren. Skillnaden
mellan dessa ''verbala satsningar'' och landstingens verkliga
insatser noterades särskilt av Riksdagens revisorer i deras
rapport ''Den svenska hälso- och sjukvården'' (1990/91:17).
Där sades bl.a. följande:
I granskningsrapporten konstateras att statsmakterna sedan
länge har önskat prioritera primärvården. Detta framgår klart
av bl.a. 1985 års riksdagsbeslut rörande utvecklingslinjerna
för hälso- och sjukvården (prop. 1984/85:181, SoU
1984/85:28, rskr. 1984/85:165). I nämnda proposition
bedöms en fortsatt utbyggnad av primärvården vara ''mycket
angelägen''. Denna syn på primärvårdens betydelse stämmer
också väl överens med de av Världshälsoorganisationens
Europaregion år 1984 antagna hälsopolitiska mål för Europa.
Där uttalas att alla medlemsländer år 1990 skall ha en hälso-
och sjukvårdsorganisation ''som är baserad på primärvård
och stöds av läns- och regionsjukvård''. Primärvården har de
facto inte prioriterats i enlighet med statsmakternas
intentioner.
Det finns enligt vår mening ingenting som talar för att
landstingen denna gång skulle vara mer benägna att följa
statsmakternas intentioner, varför förslaget i brist på lagtext
torde vara tämligen verkningslöst. Frånvaron av lagtext är
desto mer anmärkningsvärd då regeringen t.o.m. i
propositionen konstaterar att primärvården, trots
statsmakternas tydliga inriktning, ej nått önskad nivå och
omfattning.
I propositionen talas bland annat om lämplig läkartäthet,
förbättrad rekrytering och ökat antal ST-tjänster. Detta är
nyckelfrågor i primärvårdens utveckling. Några garantier för
en rimlig läkartäthet i primärvården ges emellertid inte, utan
regeringen överlåter helt åt landstingen att själva bestämma
hur man vill hantera dessa frågor. Inte heller har regeringen
några förslag till hur man kan stimulera landstingen att öka
specialistutbildningen i allmänmedicin. Vi befarar att den
förbättrade rekryteringen av läkare till primärvården som
skett i samband med husläkarreformen nu kan komma att
avbrytas. De sista årens agerande från landstingens sida talar
inte heller för någon vilja att förbättra situationen. Låt oss
exemplifiera: I Umeå antogs 1994 studenter till 129
utbildningsplatser. Med en beräknad genomströmning på 88
procent kan förväntas att ca 113 nya läkare examineras
årligen. Det totala antalet ST-tjänster i regionen var förra året
89 stycken. I den västsvenska regionen är situationen ännu
mer alarmerande. 127 utbildningsplatser motsvaras av 66
ST-tjänster. Situationen är densamma i hela landet. Studenter
från totalt 963 årsutbilningsplatser förväntas tydligen klara
sin specialistutbildning på 571 ST-tjänster. Tre år tidigare
erbjöds mer realistiska 1.009 FV-block. Det innebär att varje
år kommer knappt 400 läkare att ställas utanför
specialistutbildningen efter sju och ett halvt års utbildning.
Dagens medicinska krav innebär att specialisering är
nödvändig. Staten och landstingen har misslyckats med
samordning av läkarutbildningen, varför ansvaret för hela
utbildningen, inklusive specialistutbildningen, bör läggas på
endast en huvudman -- staten.
För att sammanfatta vår inställning till konflikten mellan
statsmakternas intentioner och landstingens satsningar kan
man konstatera att möjligheterna att stärka primärvården
synes små.
Upphävande av husläkarlagen
Socialdemokraterna beslöt tillsammans med Ny demokrati
våren 1994 att regeringen skulle återkomma till riksdagen
med ett förslag om att upphäva husläkarlagen. Skälen till att
de två partierna i koalition beslöt att uppdra åt regeringen att
göra detta var att man ansåg att husläkarlagen var för
detaljerad, minskade den enskildes valfrihet och att
landstingen skulle ha planeringsansvaret utifrån lokala
förutsättningar.
Hur konstellationen socialdemokrater och nydemokrater
kunde få en lag som garanterade varje svensk rätten att välja
sin egen läkare, som garanterade yrkesfrihet för läkarna och
ersatte landstingens monopol med en ökad valfrihet till att
bli en lag om minskad valfrihet och för omfattande
detaljering är och förblir en gåta.
När nu regeringen föreslår att husläkarlagen upphävs och
ersätts med ett system med en fast läkarkontakt för alla
lyckas man med konststycket att både avskaffa och behålla
den nu gällande lagen. Benämningen fast läkarkontakt är
bara ett annat ord för just husläkare. Regeringen skulle lika
väl ha kunnat kalla det för familjeläkare eller egenläkare.
Dock finns det oroväckande delar i förslaget som vi vänder
oss emot.
Å ena sidan skriver regeringen att den enskilde patienten
skall ha rätt till en egen läkarkontakt och att det bör finnas
utrymme också för privata läkare. Samtidigt förutsätter
regeringen att varje landsting avgör detta. Det skall ses i
skenet av att regeringen i resten av propositionen föreslår en
lång rad hinder för allt vad privat vård heter. Man anklagar
privatvården för att fördyra sjukvården. Man hävdar att
privatvården försvårar landstingens planeringsansvar och
man skriver att privat vård skapar snedfördelning av
läkarresurser över landet. Genom att kräva vårdavtal och
genom att sätta landstingens planeringsansvar före de
enskilda patienternas rätt till valfrihet har man i praktiken
också sagt att privat vård är och förblir förkastligt. Det
regeringen gör när det gäller förslaget om en egen
läkarkontakt är att försöka dölja att man genom andra
åtgärder i princip sätter stopp för all privat vård i Sverige.
När det gäller övergångsbestämmelserna vid ett
upphävande av lagen finns också oklarheter.
Författningskommentaren skapar t.ex. ingen klarhet i vad
som gäller för de läkare som erhållit tidsbegränsade
dispenser att vara verksamma som husläkare. Dessa
tidsbegränsade dispenser är också förenade med krav på
komplettering av utbildningen. Frågan man måste ställa sig
är huruvida dessa läkare omfattas av övergångsregeln vad
gäller kraven på komplettering av utbildning eller inte. En
fråga av betydelse i detta sammanhang är om de bidrag som
riksdagen tidigare beslutat om till sjukvårdshuvudmännen
och till specialistkurser och som bl.a. avser kostnader för
fortbildning av husläkare med dispens, kommer att utgå även
under 1995 och 1996.
Den nuvarande husläkarlagen är inte i alla stycken bra.
Valfriheten för den enskilde patienten måste betonas
ytterligare, bl.a. bör valfriheten stadfästas i HSL. Vi avvisar
dock å det bestämdaste de förslag som regeringen nu
presenterar.
Privata vårdgivare -- kostnadseffektiva
De privata vårdgivarna, läkare och sjukgymnaster står för
två procent av vårdens kostnader, men bidrar med 20 procent
av alla besök inom öppenvården. De privata läkarna tar emot
4,2 miljoner besök i öppenvård och de offentliga 20,5
miljoner. De privata sjukgymnasterna tar emot 4,2 miljoner
besök mot landstingsvårdens 3,3 miljoner.
De privata vårdgivarna utgör inte någon belastning för
landstingen -- som regeringen hävdar i propositionen -- utan
skall ses som den viktiga resurs de är. Inte minst gäller detta
ur ren konkurrenssynpunkt. De är kostnadseffektiva och
utför sitt arbete med kvalitet. Faktum är att hela den privata
sjukvårdens framtid i vårt land står och faller med hur
riksdagen beslutar med anledning av regeringens
proposition. Ödesfrågan är om ett helt vårdalternativ och en
hel yrkeskår av privatläkare och sjukgymnaster kommer att
finnas kvar i framtiden.
Att privata vårdgivare försvinner innebär inte att
patienterna försvinner. De finns kvar och privat vård kostar
mindre. Hur skall den offentliga vården kunna ta hand om
alla dessa patienter som om regeringens förslag går igenom
kommer att hänvisas till en enda vårdgivare? Hur skall det
ske utan en kostnadsexplosion? Eller tänker regeringen helt
medvetet införa nya vårdköer -- någonting som försvann i
och med den borgerliga valfrihetsrevolutionen inom hälso-
och sjukvården? Är det bara de som har råd som får välja
vård? Många frågor -- men inga svar!
Först utredning sedan beslut
Regeringen anser sig med rätta för närvarande inte ha
erforderliga kunskaper kring privatvårdens utveckling.
Redan i samband med beslutet att stoppa etableringsfriheten
för privatläkare (prop. 1994/95:109) skriver regeringen
följande:
Även om erfarenheterna av tillämpningen av lagen om
läkarvårdsersättningar och lagen om ersättningar till
sjukgymnaster ännu är begränsad och inte kan baseras på
mer än de åtta första månadernas verksamhet finns oroande
uppgifter om de ekonomiska konsekvenserna av de nya
etableringsbestämmelserna. Den nuvarande ordningen ger
heller inte sjukvårdshuvudmännen reella möjligheter att
fullgöra sitt fastlagda planeringsansvar.
Trots att man inte hade någon kunskap hösten 1994 och
trots att man fortfarande åtminstone är ärlig nog att medge att
man inte har det våren 1995 heller, föreslår man ändå mycket
långtgående förändringar och inskränkningar för
privatvården. De socialistiska principerna är mer väsentliga
än patienternas valfrihet, läkare och sjukgymnasternas
yrkesfrihet och vårdens kvalitet. Det är ytterst beklagligt.
Regeringen konstaterar att en nationell delegation behöver
inrättas för att närmare granska effekterna av de privata
etableringar som kom till stånd under 1994. Delegationen
skall efter två års studier föreslå regeringen och riksdagen
åtgärder för att motverka eventuella skevheter i den
utveckling som skett genom den tidigare lagstiftningen. Vi
delar regeringens uppfattning att konsekvenserna av det nya
ersättningssystemet för privatvården och effekterna av
etableringsfriheten som rådde under 1994 bör studeras.
Kunskap är alltid en bra grund när man avser att vidta
åtgärder. Det är därför häpnadsväckande att man först
avskaffar etableringsfriheten och i praktiken avskaffar
privatvården och sedan tillsätter en delegation som skall se
över konsekvenserna av det man just satt stopp för. Något
annat ord än hyckleri för regeringens agerande finns inte. Vi
anser att delegationen skall tillsättas men i avvaktan på
delegationens rapport bör regeringen avstå från ytterligare
åtgärder.
Vi vill vidare peka på att landstingsförbundets rapport om
primärvården från mars 1995 omöjligen kan ligga till grund
för en bedömning av privatvårdens kostnadsutveckling under
1994 och 1995. Man gör i detta sammanhang helt orimliga
bedömningar om hur många läkare som kommer att etablera
sig och helt kvarstå i systemet med stöd av de regler som
gällde under 1994. Man säger från landstingsförbundets sida
bl.a. att alla som under 1994 anmält start av privat
läkarverksamhet också kommer att starta sådan, trots att
detta uppenbart inte är fallet.
Från olika landsting börjar nu faktiska siffror presenteras
som väsentligen skiljer sig från de som landstingsförbundet
offentliggjort. Östergötlands läns landsting redovisade
tidigare en prognos som angav att privatvårdens kostnader
skulle öka med 100 procent eller 50 miljoner kronor på
årsbasis. Efter ett par månader var denna prognos nere på 3,2
miljoner kronor eller 6,2 procent. Från sjukvården i Malmö
räknar man på motsvarande sätt med en kostnadsökning på
28 procent. Malmö svarar för tio procent av privatvården.
Om ökningen i övriga landet ligger på samma nivå torde den
totala ökningen för privatläkarvården uppgå till cirka 280
miljoner kronor och inte de 800 miljoner kronor
landstingsförbundet hävdar i sin rapport. De stora städerna
säger sig vara alldeles särskilt drabbade av ökade kostnader
inom privatvården. Om så är fallet är Malmös siffror högre
än riksgenomsnittet och totalsiffran för landet skulle därmed
sjunka ytterligare. Dessa redovisningar styrker vidare de
beräkningar som Praktikertjänst AB tidigare presenterat och
som visade på en beräknad kostnadsökning på 175--200
miljoner kronor för hela landet.
Det mest intressanta i både landstingsförbundets rapport
och regeringens proposition om de ökade kostnaderna för
landstingen på grund av den fria etableringen är att man
vverhuvudtaget inte berör att det ökade inslaget av enskild
vård i förlängningen kommer att innebära ett minskat tryck
på landstingsverksamheten. Problemet är inte utbyggnad av
den privata vården, utan problemet är att landstingen saknar
förmågan att omstrukturera sin egen verksamhet.
Samverkan på lika villkor
Vi konstaterar att regeringens förslag saknar
förutsättningar för en bred lösning om man med en sådan
inkluderar de vårdgivare som skall fullgöra vården.
Regeringen bygger i stället in motsättningar mellan offentlig
och privat vård som gör att förslaget kommer att få allvarliga
konsekvenser för patienterna. Det samförstånd och den
samverkan regeringen säger sig eftersträva kommer att
försvåras väsentligt. En samverkan måste enligt vår
uppfattning bygga på parter med någorlunda likartade
styrkepositioner och dessutom måste parterna ha en vilja till
samverkan. Enligt vår bestämda uppfattning har landstingen
tyvärr under lång tid visat att man i alltför många fall saknar
en sådan vilja till samverkan med den privata vården.
Regeringen föreslår inrättandet av en nationell delegation
och lokala samverkansorgan i vilket det skall ingå
företrädare från landstingen och de privata vårdgivarna. Vi
anser att -- även med våra förslag i övrigt -- det är angeläget
att dessa organ inrättas. Inte minst för att undvika onödiga
missförstånd och motsättningar. Mot bakgrund av de färska
erfarenheter som finns rörande husläkardelegationen och de
lokala husläkarnämnderna så kan man dock inte frigöra sig
från en viss tveksamhet rörande landstingens och
landstingsförbundets ambitioner kring dylika organ. Om de
skall spela en roll i de framtida relationerna mellan
landstingen och de privata vårdgivarna bör de därför få
tvingande instruktioner kring frågor om ny- och
ersättningsetableringar.
Nationell taxa nödvändig
Regeringen föreslår att den nationella läkarvårdstaxan
skall finnas kvar utan krav på samverkansavtal, en taxa som
förhandlas fram mellan landstingsförbundet och
läkarförbundet och fastställs av regeringen. En nationell taxa
är själva fundamentet för en fristående läkar- och
sjukgymnastkår. En nationell taxa behövs för att upprätthålla
ett minimum av rättstrygghet.
Regeringen skriver: ''underlag för de statligt reglerade
ersättningssystemen bör förhandlas mellan de berörda
parterna, d.v.s. Sveriges läkarförbund och Legitimerade
sjukgymnasters riksförbund (LSR) respektive
landstingsförbundet. Därefter kan ersättningarna beslutas av
regeringen''. Enligt de uppgifter vi inhämtat är detta inte
tillräckligt. Av de privatpraktiserande sjukgymnasterna är
cirka 50 procent inte organiserade i LSR eller något annat
fackligt förbund. Vi menar därför att även denna stora
grupp -- som inte är ansluten till LSR -- skall ha rätt att utse
en representant som deltar i förhandlingarna om de statligt
reglerade ersättningssystemen.
För att förslaget att taxan skall förhandlas mellan parterna
skall uppfattas som seriöst förutsätts att regeringen inte nu
vidtar några förändringar av taxenivåerna utan faktiskt
överlämnar detta till parterna. Vi kan därför inte acceptera
den taxesänkning på fem procent som regeringen föreslår
avseende de läkare som etablerat sig före den 1 januari 
1994. Taxebeloppen i den nuvarande taxan grundar
sig på genomgripande utredningar om kostnadsbilden hos
olika privatmottagningar. Dessa utredningar gjordes i 1992
års kostnadsnivå. Sedan dess har mottagningarnas kostnader
stigit och konsekvenserna av detta skall enligt vår mening
vara en fråga för parterna i kommande överläggningar.
Särskilt arvode
De vårdgivare som har särskilt arvode för tidskrävande
patienter, utlämnas till landstingets godtycklighet och blir
enligt regeringens förslag tvingade att teckna vårdavtal,
genom att det särskilda arvodet skall inrymmas i det totala
ersättningstaket och inte som nu ligga utanför. Detta kommer
i princip att omöjliggöra för utsatta patientgrupper att få sitt
vårdbehov tillgodosett. Enligt vår uppfattning bör dessa
särskilda arvoden beräknas efter tidsåtgång och/eller
kompetens, och således inte inordnas under de s.k.
ersättningstaken.
Fri etablering stimulerar konkurrens och kvalitet
Enligt vår uppfattning har den fria etableringen inneburit
en ökad konkurrens. Konkurrens i olika former har visat sig
främja kvalitetsutvecklingen av både tjänster och produkter.
Kvalitetskrav står heller inte i något motsatsförhållande till
den privata driftsformen. Privata företag har många gånger
visat sig ligga långt före den offentliga sektorn i sin syn på
sambandet mellan kvalitet, utvecklingsarbete och den
långsiktiga överlevnaden av verksamheten. Detta faktum har
i sin tur inneburit en press i positiv riktning när det gäller
offentlig vård -- till gagn för de enskilda patienterna och för
personalen.
Vi menar att det är viktigt för såväl patienten som för de
privata vårdgivarna men också landstingen att
etableringsfriheten för läkare och sjukgymnaster behålls. Vi
avvisar i konsekvens med detta också förslaget om vårdavtal
mellan de enskilda vårdgivarna och landstingen. En aspekt
på vårdavtalen som vi ändå vill påvisa är att det de facto
innebär ett förtäckt anställningsförhållande, där landstinget
slipper arbetsgivaransvaret och kostnader för sociala
avgifter.
Det är dock i detta sammanhang viktigt att de nya
spelreglerna för den offentliga vården också innebär att dess
verksamhet anpassas till den nya verkligheten. Om så inte
sker kommer vi att få en situation där vi har en offentlig
sjukvård som är felaktigt dimensionerad och som därigenom
riskerar svälja resurser från annan sjukvård.
Ersättningsetablering för privatvårdens fortlevnad
Ingenstans i propositionen berörs frågan om
ersättningsetablering. Den privata vårdsektorn kräver
fortlevnad och en tryggad rätt till ersättningsetablering.
Rätten att överlämna sin verksamhet garanterar också att
verksamheten bedrivs på en modern kvalificerad nivå ända
till överlåtelsetillfället. Incitament till nyinvesteringar är
obefintliga de sista åren om inte dessa kan nyttiggöras genom
en överlåtelse till annan läkare vilket direkt drabbar de
enskilda patienterna. Genom möjligheten till
ersättningsetablering garanteras patienterna i mottagningen
en kontinuitet i vården.
Det kan inte vara försvarbart med den kapitalförstöring, i
form av utrustning, personal, hyresavtal etc. som det innebär
att sluta sin verksamhet av särskilda skäl utan möjlighet att
överlåta verksamheten. Gjorda investeringar i form av
utrustning och inventarier är den enskilda praktikerns
framtid och fortsatta överlevnad -- det är substansen i
verksamheten.
Ingen torde våga etablera en gruppmottagning då man vet
att slutar en kollega faller hela mottagningen. De existerande
gruppmottagningarna står också inför att en delägares
sjukdom eller pension ödelägger hela verksamheten och
ställer stora patientgrupper utan den av dem valda vården.
Ersättningsetablering innebär att man ersätter en
etablering som försvinner p.g.a. exempelvis pensionering,
flyttning eller liknande. Det innebär således inte att kåren
utökas, utan endast att kåren hålls intakt. Om
ersättningsetablering inte införs leder detta på sikt till ett
offentligt vårdmonopol. Därmed försvinner en av de
viktigaste målsättningarna med etableringsfriheten,
nämligen att skapa konkurrens mellan vårdgivare.
Landstingen kommer att få oinskränkt makt att bestämma
hur sjukvården skall organiseras och se ut i framtiden.
Privata vårdgivare -- kvinnliga företagare
En aspekt på regeringens förslag som inte har
uppmärksammats tillräckligt är jämställdheten och
möjligheten för kvinnor att vara yrkesverksamma.
Huvuddelen av alla sjukgymnaster är i dag kvinnor. Cirka 80
procent av de privatpraktiserande sjukgymnasterna är
kvinnliga egenföretagare. Genom regeringens förslag till
stopp för privat sjukgymnastik drabbas särskilt kvinnliga
småföretagare orimligt hårt. Det rimmar dessutom mycket
illa med de fagra ord som socialdemokraterna har spritt
omkring sig både före och efter valet om att satsa på
kvinnorna. I praktiken visar man att ideologin är viktigare än
att stötta och hjälpa kvinnor som är småföretagare.
Ur jämställdhetssynpunkt är det också enligt vår mening
anmärkningsvärt att regeringen inte tagit fasta på
sjukgymnasternas oro för att kåren riskerar att försvinna, om
inte verksamheten kan överlåtas till en kollega.
Enskild verksamhet ger människor möjlighet att välja
mellan olika alternativ, den ger konkurrens och sporrar till
effektivitet i både offentlig och privat vård, skattebetalarna
till fromma och patienterna till gagn. Rätten att välja är
förbunden med rätten att erbjuda, att få starta en verksamhet
inom sin egen profession. Försvinner konkurrerande
enskilda verksamheter försvinner också valfrihetens
kärnpunkt att göra vården beroende av patienten och inte,
som tyvärr blir fallet med regeringens förslag, tvärtom.
Därför måste den fria etableringen kombineras med laglig
rätt till ersättningsetablering.
Deltid -- även för privata vårdgivare!
Regeringen föreslår att riksdagen skall besluta om krav på
heltidsverksamhet för privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster. Vidare föreslås att
övergångsbestämmelserna för dem som var verksamma före
den 1 januari 
1994 får vara kvar. Detta innebär att de som bedrivit
sin verksamhet på deltid före nämnda datum även
fortsättningsvis har rätt att göra det, men med reducerat
ersättningstak.
Vi vill särskilt framhålla att varje företag har fasta och
rörliga kostnader oavsett arbetstidens längd. Detta är i
synnerhet ekonomiskt kännbart för småföretag, som det ofta
är fråga om i detta sammanhang. Dessa kostnader kan variera
mellan de olika företagen, beroende på investeringar och
avskrivningar av dessa. Ersättningstaken bör således inte
reduceras med hänsyn till arbetstiden, beroende på att de
yttre omständigheterna kan förändras. Ett icke reducerat
ersättningstak bör finnas som privata vårdgivare bör få driva
sin verksamhet efter.
Vi anser att regeringen och riksdagen inte skall besluta om
arbetstiden för en särskild yrkesgrupp. Det måste vara upp
till den enskilde individen att bestämma om man skall arbeta
hel- eller deltid. Förslaget bör således avvisas.
Remisstvång stryper valfriheten
Ett förslag om remisstvång i privatvården, vilket
regeringen föreslår, är synnerligen illa genomtänkt och kan
komma att användas i syfte att ytterligare reducera den
privata vårdens omfattning. En sådan åtgärd skulle inte
medföra den hushållning med resurserna som man
eftersträvar. I detta hänseende finns en avgörande skillnad
mellan privat och offentlig vård.
Skillnaden består i de små kostnadsdifferenserna i
privatvården mellan ett besök hos allmänmedicinare och ett
besök hos annan specialist. Remisstvånget innebär bara att
landstingets kostnader för den privata vården kommer att
öka.
I den offentliga vården är kostnadsskillnaden mellan ett
besök hos en allmänmedicinare och en specialist mycket
stor, varför det i denna vårdsektor kan finnas ett behov av att
styra patienterna i första hand till den lägre vårdnivån.
Privatvården präglas av stor kontinuitet. Till skillnad från
den offentliga vården är långvariga relationer uppbyggda
mellan patienter, sjukgymnaster och läkare. Ett remisstvång i
privatvården skulle därför medföra slutet på dessa relationer.
Patienter med kroniska problem eller långa
sjukdomstillstånd har ofta större behov att få träffa samma
läkare eller sjukgymnast. Förslaget innebär i denna del att
man för dessa människor avbryter en väl fungerande och
förtroendefull vårdrelation.
Nej till åldersgräns
Vi kan inte acceptera förslaget om krav på en åldersgräns
på 65
år för rätten att uppbära läkarvårdsersättning. Ett sådant
förslag strider mot beslutet att införa en flexibel
pensionsålder i landet och medför att regeringen förordar en
särlösning för en begränsad grupp medborgare. Möjligheten
att fullgöra en mycket god insats inom vården kan inte enbart
kopplas till ålder, utan måste också bedömas utifrån andra
kriterier. För många äldre patienter skulle regeringens
förslag innebära att sedan lång tid etablerade vårdrelationer
upphör med de starka följder detta skulle medföra. Förslaget
blir än mer oacceptabelt i avsaknad av en rätt för en privat
vårdgivare att överlåta sin mottagning. Regeringens förslag
innebär dessutom att bara de som har råd kan behålla sin
doktor!
Verksamhetsuppföljning för alla vårdgivare
För att landstingen skall kunna kontrollera utbetalningarna
föreslås bl.a. att landstingen skall ha rätt att ta del av de
berörda vårdgivarnas räkningsunderlag och andra uppgifter
som behövs för kostnadsuppföljningen.
Vår uppfattning är att den redovisning som de privata
vårdgivarna skall lämna årligen till socialstyrelsen och
landstingen är tillräckliga. Lika viktigt är det att den
offentliga vården följs upp avseende kvalitet och kostnader.
Riksdagen bör därför inte besluta om ytterligare
uppgiftslämnande. Frågor utöver ovan nämnda redovisning
bör omhändertas av t.ex. skattemyndigheterna.
Framtiden
Moderata samlingspartiet har under flera år föreslagit
införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring
som skall omfatta alla och som innebär att den enskilde
garanteras valfrihet och mångfald. Vi hänvisar i denna del till
vår motion 1994/94:So424 av Gullan Lindblad m.fl.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1994/95:195,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om specialistutbildningen av läkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av husläkarlagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tvingande instruktioner för den
nationella delegationen och de lokala samverkansorganen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de icke organiserade
sjukgymnasternas rätt att delta i förhandlingar om
ersättningsnivåer,
6. att riksdagen avslår förslaget om en sänkning av taxan
för de läkare som etablerat sig före den 1
januari 1994,
7. att riksdagen beslutar återinföra etableringsfriheten för
specialistläkare och sjukgymnaster i enlighet med vad som
gällde före den 1
januari 1995,
8. att riksdagen avslår förslaget om att det särskilda arvodet
skall ingå i det så kallade ersättningstaket,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter till
ersättningsetableringar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglering av deltidsverksamhet för
privata vårdgivare,
11. att riksdagen avslår förslaget om remisstvång för de
privata vårdgivarna,
12. att riksdagen avslår förslaget om en sänkt åldersgräns
för rätten att uppbära läkarvårdsersättning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppgifter för
verksamhetsuppföljningen.

Stockholm den 26 april 1995

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

Liselotte Wågö (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Inger Koch (m)

Ulf Kristersson (m)

My Persson (m)

Birgitta Wichne (m)

Anna Åkerhielm (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1995-04-26 Bordläggning: 1995-04-28 Hänvisning: 1995-05-02

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (26)