Motion till riksdagen
1995/96:Fi109
av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1995/96:207 En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000


Sammanfattning
Denna motion sammanfattar vår politik för fler riktiga
arbeten som i de konkreta förslagen återfinns i motion
1995/96:A49. Vi kommenterar även regeringens strategi för
att halvera den öppna arbetslösheten och dess bedömning av
den ekonomiska politiken i proposition 1995/96:207 samt
översiktligt åtgärderna i proposition 1995/96:222. Våra
konkreta ställningstaganden med anledning av proposition
222 återfinns dock i fyra separata kommittémotioner.
Sedan regeringen presenterade den ekonomiska vårpropositionen i april har
utsikterna för svensk ekonomi försämrats ytterligare. Regeringen medger nu
att dess prognos om en blygsam tillväxt på 1,4 procent 1996 och 2 procent
1997 troligen inte kommer att infrias. Vi förutsåg, till skillnad från
regeringen, att tillväxten skulle förbli svag, dels mot bakgrund av den
internationella lågkonjunkturen, dels därför att regeringen bedriver en
ekonomisk politik som kväver tillväxten. Det leder i sin tur till högre
arbetslöshet. AMS har reviderat sin prognos för den öppna arbetslösheten till
8,2 procent 1996 och 7,2 procent 1997 från tidigare 7,3 respektive
6,7 procent. Målen om ett offentligt underskott på högst 3 procent av BNP
1997 och en budget i balans 1998 kommer sannolikt inte att kunna uppnås.
Regeringen och Moderata samlingspartiet har två fundamentalt olika
strategier för att bekämpa massarbetslösheten.
Regeringens politik är att öka satsningen på arbetsmarknads- och
utbildningsåtgärder för att minska den öppna arbetslösheten. Därmed befästs
nivån på den verkliga arbetslösheten och hushållen får fortsätta att bära de
enorma kostnaderna.
Den moderata politiken syftar istället till att skapa förutsättningar för fler
riktiga arbeten. Därmed kan den verkliga arbetslösheten minska. Bidrags-
beroendet avtar, kostnaderna för arbetslösheten sjunker och välståndet ökar.
Regeringen behandlar med andra ord symptomen medan Moderata
samlingspartiet angriper orsakerna till det onda: de höga skatterna och
hämmande regleringarna som kväver företagandet, tillväxten och uppkomsten
av nya arbetstillfällen. Att regeringen dessutom väljer att enbart angripa den
öppna arbetslösheten, som i maj uppgick till drygt 300 000 personer, gör att
man bortser från de drygt 200 000 personer som deltar i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och den dryga halv miljon människor som
därutöver skulle vilja eller borde arbeta men som av en eller annan anledning
inte ens ingår i arbetskraften, exempelvis flyktingar och förtidspensionerade
av arbetsmarknadsskäl. Det är denna verkliga arbetslöshet på över en miljon
människor som måste angripas.
Regeringens mycket begränsade mål om att halvera den öppna arbetslös-
heten bör därför ersättas av ett mål som innebär att villkoren för arbete och
företagande skall förbättras så att den verkliga arbetslösheten sjunker
väsentligt mer än vad som motsvaras av att enbart halvera den öppna
arbetslösheten till år 2000.
Regeringens proposition innehåller ingen analys av orsakerna till
massarbetslösheten eller av förutsättningarna för nya jobb i företagen. Några
genomtänkta satsningar för att det skall bli riktiga jobb finns därför heller
inte
i regeringens förslag.
Regeringens skattesänkningar för att underlätta ekonomisk aktivitet på det
ena området finansieras genom skattehöjningar på andra områden med
motsatt effekt. Totalt innebär regeringens förslag 1999 att skatterna höjs med
ytterligare nästan en miljard kronor.
Regeringen är ännu mer tomhänt vad gäller avregleringar och åtgärder för
att riva hinder mot nya arbeten. Särskilt tydligt är detta när det gäller
arbetsrätten. På detta område lägger regeringen inga förslag utan avvaktar en
uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter, som antas komma senare i
sommar.
Regeringen återkommer nu för minst tredje gången med 130 000
utbildningsplatser för vuxna - det är samma utbildningsplatser! Satsningen
inriktas dock inte på att höja kvaliteten eller på att i första hand erbjuda
utbildning utan på att flytta anslag för utbildning från AMS till
Utbildningsdepartementet. Syftet är naturligtvis att de som utbildas skall
föras bort från arbetslöshetsstatistiken. Därutöver görs en del förändringar av
arbetslöshetsstödets villkor varav några är ägnade att stimulera övergången
till arbete medan andra verkar i motsatt riktning.
I den moderata partimotionen 1995/96:A49 har vi redovisat en politik som
genom en förnyelse av Sveriges ekonomi skapar goda förutsättningar för
företagande, expansion och nya jobb. Våra förslag, som återfinns mera
detaljerat i motionen, är följande:
  De offentliga finanserna måste bringas i långsiktigt
hållbar balans. Det kräver högre ekonomisk tillväxt och
återhållsamhet med offentliga utgifter.
  En flexibel lönebildning är nödvändig. Regeringen bör
underlätta för aktörerna på arbetsmarknaden att förnya
lönesättningen så att den främjar den enskildes utveckling
och tillkomsten av fler jobb.
  Företagen måste få goda förutsättningar att växa om de
skall kunna anställa flera. Skatten på arbete och kunskap,
skatten på kapitalbildning och skatten på företagande
måste sänkas i en sammanhållen strategi.
  En långtgående liberalisering av arbetsmarknaden är ett
viktigt inslag i en politik för större rörlighet och fler jobb.
En ny arbetsrättslig lagstiftning, med endast ett begränsat
antal grundläggande stadganden om villkoren på
arbetsmarknaden, bör införas. Lagen om
anställningsskydd (LAS) bör sättas ur kraft för
nyanställningar från den 1 september i år under den tid
som åtgår för att förbereda en total förenkling av
arbetsrätten.
  Kunskap blir allt viktigare för både konkurrenskraften och
den sociala rörligheten. En nationell skolpeng bör införas,
den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen byggas ut
och insatser göras för att främja kvaliteten i den högre
utbildningen.
  Arbetsmarknadspolitiken skall vara stram och bidra till att
arbetsmarknaden fungerar väl. En allmän
arbetslöshetsförsäkring bör införas och ersättningen
begränsas till 300 dagar.
Den sammanlagda effekten för statens finanser av våra
förslag i motion 1995/96:A49 och denna motion är en
nettoförstärkning med några hundra miljoner årligen jämfört
med vårt budgetförslag i partimotion 1995/96:Fi78.
Jobben som aldrig kom till
Sverige halkar efter
Under efterkrigsdecennierna fattades en rad långtgående
politiska beslut, som steg för steg vred den svenska
utvecklingen mot ökade inslag av planekonomi. Således
avvecklades inte kristidsregleringarna av bostads- och
kapitalmarknaderna utan de behölls och förstärktes.
Skattefinansierade välfärdssystem och den offentliga
monopoliseringen av tjänstesektorn medförde ett successivt
ökande skattetryck och offentlig styrning. Lönebildningen
skedde i allt mer centraliserade former. Kapitalbildningen
och investeringarna lades under en växande offentlig
kontroll. Tillväxten skulle tillgodoses genom statlig
arbetsmarknads- och näringspolitik.
Avvikelserna mot andra industriländer blev allt större under 1970-talet, och
det var också då vi allt mer började märka de negativa effekterna.
Expansionen av den offentliga sektorn medförde en kraftigt ökad beskattning.
Samtidigt undergrävdes utvecklingskraften i det privata näringslivet av
1970-talets många kostnadskrävande förändringar inom arbetsrätten. Ett
skattesystem byggdes upp som kännetecknades av höga marginalskatter på
arbete och höga skatter på de företagsvinster som inte plöjdes ned i
investeringar i samma företag. Villkoren för arbete, sparande och
nyföretagande försämrades radikalt.
Investeringstakten och produktivitetstillväxten sjönk. Till den långsammare
produktivitetsutvecklingen bidrog även den bristande konkurrensen,
förorsakad dels av en växande icke-konkurrensutsatt offentlig sektor, dels av
allt fler regleringar inom den privata sektorn.
Den långsammare produktivitetsutvecklingen tillsammans med ett
lönebildningssystem som var anpassat efter tidigare rådande förhållanden
ledde till högre inflationstakt och försämrad konkurrenskraft. Detta ledde till
återkommande devalveringar.
Efter den stora devalveringen 1982 ökade investeringarna kraftigt, allra
mest inom typiska råvarubranscher och traditionell verkstadsindustri. Därmed
fick vi en strukturell förskjutning mot branscher med lågt arbetskraftsinnehåll
och låga reallöner.
De höga marginalskatterna i kombination med den svenska lönebildningen,
vars överskuggande mål var att minska löneskillnaderna, gjorde det allt
mindre lönsamt att utbilda sig. Investeringarna i humankapital släpade efter
utvecklingen i omvärlden.
Under 1980-talet skärptes problemen i flera avseenden. Den social-
demokratiska regeringen genomförde stora permanenta skattehöjningar.
Tillfälliga höjningar av främst företagsskatterna skapade en osäker miljö.
Utgiftssystemen byggdes ut. Under den andra hälften av 1980-talet
genomfördes visserligen två strukturella reformer för att förbättra ekonomins
funktionssätt: avregleringen av kredit- och valutapolitiken samt skatte-
omläggningen. Tyvärr genomfördes de i nämnd ordning, i stället för tvärtom,
och dessutom med flera års mellanrum. Långivningen expanderade så länge
det gick att göra mycket gynnsamma skatteavdrag. Tillsammans med en
slapp finanspolitik ledde detta till överhettning i ekonomin, därefter till en
spekulationsbubbla och sedan till en finansiell kris för såväl banker och andra
företag som hushåll. Tillgångsvärdena och inflationen föll, medan den
nominella räntan låg kvar på sin tidigare höga nivå. Kreditgivarna hade helt
enkelt inte förtroende för att den låga inflationen skulle bli bestående.
Därmed steg realräntan kraftigt. Konsumtionen föll, arbetslösheten växte och
budgetunderskottet ökade. Sverige var inne i sin första allvarliga recession
sedan 1930-talet.
Under hela den period som beskrivits har antalet arbetstillfällen i den
privata sektorn varit tämligen oförändrat (se diagram 2.1). Uppgången under
de sista åren av 1980-talet var konstlad - en följd av den ohållbara
spekulationsekonomin och en extremt hög frånvaro - och bidrog i sig till det
kraftiga fallet i antalet arbetstillfällen därefter.
Diagram 2.1 Utvecklingen av antalet arbetstillfällen
Källa: SCB och Finansdepartementets prognos
Sverige och det svenska folket har som följd av den låga
tillväxten och stagnationen vad gäller jobb i den privata
sektorn i jämförelse med övriga industriländer blivit allt
fattigare under det senaste kvartsseklet. 1970 låg Sverige på
tredje plats bland OECD-länderna vad gällde BNP per
invånare. Vi befinner oss nu på den nedre halvan med en
delad 16:e plats tillsammans med Storbritannien.
Förklaringen är att vi har haft den näst efter Island svagaste
årliga tillväxttakten - mindre än 1 procent.
BNP per invånare är ett relativt abstrakt begrepp. Det blir mer begripligt,
om man omsätter det i reallöneökningar. Mellan 1972 och 1994 steg
reallönerna före skatt med 12 procent i Sverige, samtidigt som de steg med
49 procent i Tyskland. Om de svenska reallönerna stigit lika mycket som de
tyska, hade den svenska köpkraften i genomsnitt varit 33 procent högre än
den är idag. Det innebär närmare 5 000 kronor mer i månaden före skatt per
hushåll i genomsnitt.
Borgerliga strukturreformer
Den borgerliga regeringen tillträdde mitt under
nedgångsperioden i början av 1990-talet. Den fick därmed
hantera stora akuta problem som bankkrisen, den ökande
arbetslösheten och det växande budgetunderskottet. Med
början i den nya regeringens första budgetproposition i
januari 1992 genomfördes efter hand omfattande
budgetsaneringsprogram. Skuldsaneringsstrategin byggde
huvudsakligen på utgiftsminskningar och endast i mindre
utsträckning på inkomstförstärkningar. De genomförda,
beslutade och aviserade budgetförstärkningarna uppgick till
190 miljarder kronor, vilket motsvarade 13 procent av BNP.
Vidare genomfördes en rad strukturella åtgärder i form av skattesänkningar
på arbete och kapital, arbetsrättsliga förändringar i syfte att göra arbets-
marknaden mer flexibel, utbildningsreformer, privatiseringar och avregler-
ingar samt en skärpning av konkurrenslagstiftningen.
De för näringsklimatet viktigaste skattesänkningarna var: avskaffad
dubbelbeskattning på aktieutdelning, sänkt arbetsgivaravgift med ca
5 procent, slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital och sänkt arvsskatt,
slopad omsättningsskatt på aktier, återinförd kvittningsrätt för nystartade
småföretag samt slopad fastighetsskatt på butiker och kontor.
Avregleringen av arbetsmarknaden påbörjades genom följande
förändringar: förlängd provanställning till 12 månader, förlängd visstids-
anställning till 12 månader, undantag från turordningsreglerna med två
personer, skydd för enmansföretag mot blockad, avskaffad facklig vetorätt
vid upphandling, avveckling av arbetsförmedlingsmonopolet, avreglering av
ut- och inhyrning av arbetskraft, avskaffande av det fackliga a-
kassemonopolet och införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring samt
avreglering av företagshälsovården.
På utbildnings- och forskningsområdet genomfördes bl.a. följande struktu-
rella förändringar: nytt ersättningssystem för fristående skolor, större
flexibilitet och valfrihet genom nya läroplaner för grundskolan och
gymnasiet, möjligheter att genomföra lärlingsutbildning på gymnasienivå,
frihet för varje universitet och högskola att avgöra utbildningsutbud och
antagningskrav, förstärkning av forskningen och den tekniska utvecklingen
samt överföring av tidigare löntagarfondsmedel till fria stiftelser för att
främja mångfalden i forskningsfinansieringen och kulturlivet.
Skattehöjningar, återställare och
senfärdighet - det socialdemokratiska
misslyckandet
När Socialdemokraterna övertog regeringsmakten i oktober
1994, var Sveriges ekonomi på väg upp ur recessionen. Det
gällde framför allt den exportinriktade industrin.
Utvecklingen på arbetsmarknaden hade vänt, och
arbetslösheten minskade. Underskottet i de offentliga
finanserna kvarstod dock som en följd av att den borgerliga
regeringens saneringsprogram ännu inte nått full effekt. I
detta läge valde den socialdemokratiska regeringen att riva
upp stora delar av det beslutade saneringsprogrammet. Den
genomdrev i stället med hjälp av Vänsterpartiet och
Miljöpartiet i riksdagen ett eget åtgärdsprogram, som till
större delen vilade på skattehöjningar.
Det stod från början klart att regeringen saknat en genomtänkt politik för
att stimulera tillväxten. Den socialdemokratiska regeringen upphävde flertalet
av den borgerliga regeringens skattesänkningar samt införde och höjde
ytterligare ett stort antal skatter. Totalt uppgår de socialdemokratiska
skattehöjningarna till drygt 80 miljarder kronor, varav en stor del direkt
drabbar företagande och arbete. Vidare har man rivit upp merparten av den
borgerliga regeringens arbetsrättsliga förändringar samt stoppat eller fördröjt
nästan alla avregleringar och privatiseringar. Sammantaget har detta lett till
att företagarklimatet drastiskt försämrats. Tillväxten av företag och nya
arbeten hämmas. Risken är överhängande att detta resulterar i att
arbetslösheten, som ökat explosionsartat sedan 1990, fastnar på en mycket
hög nivå. Tecknen på detta är flera. Ett av dem är att ökningen av antalet
arbetstillfällen avstannade i höstas. Arbetslösheten tenderar nu som framgår
av diagram 2.2 åter att öka.
Diagram 2.2 Arbetslösheten 1988-1996
Källa: SCB och AMS prognos
Nu har regeringen dessutom tagit initiativ till förhandlingar om en
förtida avveckling av kärnkraften, som skulle förorsaka
landet alldeles onödiga kostnader vad avser såväl ekonomi
som miljö. Därtill kommer det förtroenderas för Sverige som
industri- och företagarnation som en sådan i internationella
sammanhang minst sagt originell energipolitik skulle leda
till.
Efter regeringsskiftet 1994 föreföll regeringen tro att den ekonomiska
utvecklingen skulle vara självgående och opåverkad av de tillväxthämmande
skattehöjningarna och återregleringarna. Den tvangs emellertid efter hand in i
den diskussion om tillväxtens förutsättningar som drevs inom den borgerliga
oppositionen. Det ledde inte till mer än uttalanden om att förslag skulle
läggas fram i en särskild proposition.
Den s.k. tillväxtproposition som presenterades hösten 1995 förtjänade inte
namnet. Såväl analys om grunderna för tillväxt som konkreta förslag
saknades. Samtidigt vek den ekonomiska utvecklingen snabbt. Det sista
kvartalet 1995 sjönk BNP.
Vårpropositionen i april i år och den proposition som nu förelagts
riksdagen ger vid handen att regeringen ännu inte förmått samla sig till
åtgärder som kan motverka den negativa utvecklingen. I proposition 222
bekräftar regeringen att man över huvud taget inte hade förberett den s.k.
sysselsättningsproposition som ursprungligen var aviserad till den 28 maj.
Man framhåller nämligen att man trots det ursprungliga beskedet berett
ärendena "i en annan ordning än vad som normalt sker när en längre
beredningstid står till buds".
Magnus Henreksson har (under medverkan av Steven J. Davis) i en
nyutkommen bok ("Företagandets villkor", IUI 1996) dragit följande
slutsatser av den politik som förts sedan hösten 1994:
Mot bakgrund av den analys som genomförts i denna bok innebär således de
förändringar som genomförts i företagsbeskattningen att små, nya och icke-
realkapitalintensiva företag missgynnats av de förändringar som
introducerades 1995. Samtidigt skärptes också marginalskatten relativt
kraftigt och var 1995 ca 58,3 procent ovanför brytpunkten och 56,5 procent
vid en inkomst över 7,5 basbelopp. Även andra förändringar har genomförts
på senare tid som riskerar att missgynna mindre och nyare företag.
Exempelvis skärptes arbetsrättslagstiftningen på några punkter 1995. Således
kan vi konstatera att regelsystemen i dagsläget sannolikt är mer gynnsamma
för mindre och nyare företag än vad de var innan 1991 års reform. Å andra
sidan är de mindre gynnsamma jämfört med de regler som gällde 1994. Med
tanke på den från beslutsfattare uttalade målsättningen att man vill ha till
stånd en kraftfull sysselsättningsexpansion i den privata sektorn framstår de
förändringar som genomfördes 1995 som mindre lyckade.
Inte minst internationella erfarenheter visar att om en kraftfull privat
sysselsättningsexpansion skall komma till stånd måste en stor del av de nya
jobben skapas inom den privata tjänstesektorn. Det är dock stor risk att det
höga aggregerade skattetrycket försvårar tillkomsten av nya jobb inom
tjänstesektorn. Det höga skattetrycket blir särskilt besvärande vid produktion
av tjänster där praktiskt taget hela kostnaden består av arbetskostnader och
tjänsten i fråga ej är avdragsgill för köparen. I detta fall drabbas
produktionen
av en dubbel skattekil. Om både köpare och säljare ligger över brytpunkten i
inkomstskatteskalan blir den totala skattekilen ca 94 procent (1995), och även
om både köpare och säljare ligger under brytpunkten blir den så hög som 85
procent. Detta förhållande reser betydande tvivel om att en kraftig expansion
av sysselsättningen i privat sektor är förenlig med dagens höga aggregerade
skattetryck.
För hushållen och Sverige som nation innebär oförmågan till
omprövning av den felaktiga inriktningen av den
ekonomiska politiken en farlig utveckling. Den privata
sektorns möjligheter att långsiktigt bära upp en rimlig
välståndsökning och en väl fungerande offentlig verksamhet
undergrävs därigenom ytterligare i ett läge där utvecklingen
borde vara den rakt motsatta. Därav följer risk för ökade
sociala motsättningar, växande utslagning och rena
fattigdomsproblem av en art som Sverige varit förskonat
ifrån under större delen av detta århundrade.
Det ekonomiska läget
Europakonjunkturen fortsatt svag
Såväl OECD som EU-kommissionen har reviderat ned
prognoserna för tillväxten i  Europa från i höstas. Fortfarande
räknar man dock med att Europakonjunkturen ska vända
redan andra halvåret 1996. Drivkrafterna väntas vara ökad
efterfrågan från USA, Asien samt Central- och Östeuropa.
Dessutom är inflationen och löneökningarna låga, vilket
antas skapa en bra grogrund för tillväxten. Det föreligger
emellertid risk för att återhämtningen inte infinner sig förrän
nästa år, bl.a. mot bakgrund av de höga realräntorna i
flertalet europeiska länder utom Tyskland. Arbetslösheten
väntas dessutom vara oförändrat hög, vilket inverkar negativt
på hushållens framtidstro.
Svensk ekonomi i recession
Mellan tredje och fjärde kvartalet i fjol sjönk BNP med en
halv procentenhet och mellan fjärde kvartalet i fjol och första
kvartalet i år var produktionen oförändrad.
Regeringen medger att den svenska ekonomin verkar utvecklas sämre än
vad man förutsåg i den ekonomiska vårpropositionen men anger en rad skäl
till varför försämringen förutses bli begränsad. Det första är att regeringen
redan i den ekonomiska vårpropositionen gjorde en nästan lika stor
nedrevidering av tillväxten i Europa som OECD och EU-kommissionen nu
gör. Mot detta kan invändas att Europakonjunkturen kan komma att vända
först nästa år. Även vid en relativt god marknadstillväxt kommer dessutom
exporten att påverkas negativt av högre löneökningar och sämre produktivitet
än i omvärlden samt av kronförstärkningen.
För det andra förutspår regeringen, i motsats till flertalet andra bedömare,
att såväl industri- som byggkonjunkturen är på väg att förbättras. Enligt SCBs
senaste månadsöversikt från den 29 maj finns inte några tecken på att
industrikonjunkturen är på väg att förstärkas. Tvärtom har dämpningen, som
nu pågått under en längre tid, hunnit sprida sig över så gott som hela
industrisektorn. Mellan fjärde kvartalet i fjol och första kvartalet i år sjönk
industriproduktionen med 2,1 procent, samtidigt som lagren ökade med 2
procent och orderläget var oförändrat. Nedgången i industrikonjunkturen
verkar dessutom fortsätta. Även byggkonjunkturen är fortfarande mycket
svag, och branschen räknar inte med någon ljusning de närmaste månaderna.
Regeringen antar nu att den privata konsumtionen kommer att utvecklas
sämre än den tidigare väntat, bl.a. mot bakgrund av en svag detaljhandels-
och nybilsförsäljning. I den moderata partimotionen med anledning av den
ekonomiska vårpropositionen kritiserade vi regeringen för dess optimistiska
prognos avseende privat konsumtion, då vi räknade med att en ökande
arbetslöshet och oförändrat sparbeteende skulle verka återhållande.
Sammantaget bedömer regeringen att tillväxten kan bli lägre än de 1,4
procent 1996 och 2 procent 1997 som förutsågs i april, men gör inte någon ny
prognos. Därmed befinner sig regeringen bland de bedömare som är mest
positiva vad gäller tillväxten.
Tabell 3.1 Prognoser för BNP-tillväxten, procent
Räntorna fortsatt höga
Den vikande aktiviteten i ekonomin har bidragit till att
dämpa inflationen och inflationsförväntningarna. Inflationen
har stadigt sjunkit från 3,3 procent i april i fjol till 1,3
procent i april år. Riksbanken har mot denna bakgrund
kunnat sänka styrräntan från 8,9 procent i januari till 6,3
procent i juni. Detta har lett till en nedgång i de korta
marknadsräntorna på drygt 2 procentenheter under samma
period. De långa räntorna har dock inte följt med de korta
ned utan är till och med något högre än i januari, vilket
delvis är en följd av stigande internationella räntor men även
av bristande förtroende för regeringens ekonomiska politik.
Den 13 juni stod den femåriga räntan i 7,61 procent att
jämföra med 7,34 procent den 19 januari, vilket var dagen
innan den s.k. Perssonplanen blev känd.
Även vad gäller ränteutvecklingen tillhör regeringen de mest optimistiska
bedömarna. Regeringen menar nu att 5-årsräntan kan komma att ligga ännu
lägre än de 7,5 procent som man förutspådde i den ekonomiska
vårpropositionen. Exempelvis Sparbanken bedömer emellertid att 5-årsräntan
kommer att liggga på 7,9 procent vid årsskiftet och Handelsbanken att den
10-åriga obligationsräntan ska stiga på ett års sikt. Den fortsatt höga
nominella räntan och de låga inflationsförväntningarna innebär att Sverige
har en unikt hög realränta, vilket naturligtvis hämmar tillväxten.
Osannolikt att budgetmålen uppnås
Regeringen medger att en lägre tillväxt får negativa effekter
för de offentliga finanserna. Samtidigt har räntan och
kronkursen hittills utvecklas mer positivt än vad som
förutsågs i april. Dessutom har Riksgäldskontoret reviderat
ned prognosen för lånebehovet för 1996 med cirka 15
miljarder kronor, eftersom skatteintäkterna verkar bli större
än väntat, något som vi moderater till viss del räknade med i
vår egen budgetsammanställning. Sammantaget menar
regeringen att det offentliga finansiella sparandeunderskottet
inte kommer att överstiga 3 procent av BNP 1997. Även
målet om att nå balans i de offentliga finanserna 1998
bedöms kunna uppfyllas.
Eftersom ekonomin inte förefaller utvecklas i annan riktning än den vi
förutsåg i partimotionen, finns det ingen anledning för oss att revidera vår
tidigare bedömning att regeringens budgetåtgärder inte räcker för att uppnå 3-
procentsmålet 1997 och balansmålet 1998.
Den öppna arbetslösheten halveras
inte
I den ekonomiska vårpropositionen beräknade regeringen att
den öppna arbetslösheten skulle sjunka från 8 procent 1994
till 5,7 procent 2000. Den räknade med andra ord inte med
att uppnå halveringsmålet.
Det är ändå i och för sig möjligt att regeringen - genom att flytta
människor från öppen till dold arbetslöshet i olika former - skulle kunna
halvera den öppna arbetslösheten. Detta skulle dock inte bevisa något annat
än att målet är felformulerat. Det är inte enbart den öppna utan den verkliga
arbetslösheten som måste angripas.
Den totala arbetslösheten, dvs. öppet arbetslösa plus människor i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilken uppgick till 13 procent 1994, hade i
maj 1996 - trots den mellanliggande konjunkturförbättringen - endast
minskat marginellt till 12,8 procent av arbetskraften eller drygt en halv miljon
människor. AMS bedömer i en prognos den 19 juni att den totala
arbetslösheten kommer att öka och för 1996 bli genomsnittligt 13,1 procent.
Under den ekonomiska nedgång som nu inletts har arbetslösheten fortsatt
att öka. I regeringens basalternativ i den ekonomiska vårpropositionen väntas
den totala arbetslösheten sedan minska till 9,5 procent av arbetskraften år
2000. I denna kalkyl inräknas emellertid inte de personer som skall omfattas
av de föreslagna utbildningsåtgärderna. Sker det, kommer den totala
arbetslösheten att i princip ligga kvar på den nuvarande nivån fram till
sekelskiftet.
Utöver den dryga halvmiljon arbetslösa och arbetssökande människor som
står utanför den öppna arbetsmarknaden finns det idag ytterligare ungefär en
halv miljon personer som skulle vilja eller borde arbeta men som av en eller
annan anledning inte räknas in i arbetskraften. Där ingår bl.a. latent
arbetssökande, flyktingar och människor som har förtidspensionerats av
arbetsmarknadsskäl. Det är den verkliga arbetslösheten på drygt en miljon
människor som måste angripas. En halvering av denna arbetslöshet förutsätter
att en halv miljon nya arbetstillfällen netto skapas till sekelskiftet. Det är
en
lika krävande som angelägen uppgift, vilken regeringen inte ens kommer i
närheten av att lösa med sin tillväxthämmande politik. Målet att halvera den
öppna arbetslösheten säger egentligen inte mer än att man vill minska den
andel av den potentiella arbetskraften som står utan arbete från ca 22 till ca
19 procent.
 Propositionen
Allmänt
Propositionen innehåller ingen analys av orsakerna till
massarbetslösheten eller vilka förutsättningar som krävs för
tillräckligt många nya jobb i företagen. Några genomtänkta
och tillräckligt omfattande förslag som kan skapa dessa
förutsättningar finns därför heller inte i regeringens förslag.
Regeringen saknar insikt om att arbetslösheten är ett
strukturellt problem som endast kan lösas med stora
strukturella förändringar i form av bland annat
skattesänkningar och avregleringar.
Regeringens strategi går ut på att flytta öppet arbetslösa till arbets-
marknadspolitiska åtgärder eller bort från arbetskraften så att det politiskt
betingade löftet att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 skall kunna
infrias.
Regeringens skattesänkningar för att underlätta ekonomisk aktivitet på det
ena området finansieras genom skattehöjningar på andra områden med
motsatt effekt. Totalt innebär regeringens förslag att skatterna höjs med
ytterligare nästan en miljard kronor när de är fullt genomförda.
Regeringen är ännu mer tomhänt vad gäller avregleringar och åtgärder för
att riva hinder mot nya arbeten. Särskilt tydligt är detta när det gäller
arbetsrätten. På detta område lägger regeringen inga förslag utan avvaktar en
uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter, som antas komma senare i
sommar.
Regeringen redovisar ingen strategi för att det skall kunna bli nya riktiga
jobb i företagen. Dess ansträngningar är helt inriktade på att hantera de
problem som den faktiska arbetslösheten orsakar. Det finns få förslag som
ens på sikt kan ge hopp om att det skall bli färre arbetslösa. Regeringen gör
en lång rad satsningar på utbildning. De 130 000 utbildningsplatserna för
vuxna återkommer nu för minst tredje gången - det är samma utbildnings-
platser! Satsningen inriktas dock inte på att höja kvaliteten eller på att i
första
hand erbjuda utbildning utan på att flytta anslag för utbildning från AMS till
Utbildningsdepartementet. Syftet är naturligtvis att de som utbildas skall
föras bort från arbetslöshetsstatistiken. Därutöver görs en del förändringar av
arbetslöshetsstödets villkor varav några är ägnade att stimulera övergången
till arbete medan andra verkar i motsatt riktning.
Eftersom regeringens förslag på arbetsmarknadsområdet inte är inriktat på
tillväxt utan på offentliga stödformer och justeringar mellan AMS,
utbildningsanstalter och kommunerna betyder det i första hand utgifter.
Förutom skattehöjningar tar regeringen fram pengar ur Securum för att
finansiera en ökning av utgifterna i statsbudgeten.
Skattepolitiken
Skattepolitikens utformning spelar stor roll när det gäller att
värdera villkoren för företagande och jobb. Regeringen slår
också för sin del fast att de nya jobben måste växa fram i det
privata näringslivet och att det kräver ett gott tillväxtklimat
med goda villkor för företagande.
I handling har emellertid regeringens politik gått i en helt annan riktning.
Sammanlagt har skatterna höjts med drygt 80 miljarder kronor, vilket är 20
gånger mer än vad Ingvar Carlsson försäkrade i ett brev till väljarna före valet
1994. Huvuddelen av skattehöjningarna har gällt beskattningen av arbete. Det
har blivit dyrare att anställa, och förutsättningarna för en långsiktigt
fungerande lönebildning har försämrats. Näringslivets kapitalförsörjning har
också försvårats och fördyrats genom bland annat införandet av dubbel skatt
på det egna riskbärande kapitalet i aktiebolag.
Kapitalbildningen har hämmats också i andra avseenden, bland annnat
genom återinförd förmögenhetsskatt och en vidgning av fastighetsskatten till
kommersiella lokaler och industrifastigheter. Genom de kraftiga
energiskattehöjningarna har svensk industri fått ett högre kostnadsläge och
därmed sämre konkurrensförmåga.
Särskilt allvarlig är den så kallade värnskatt som inneburit att ökad kunskap
och större kompetens lönar sig mindre. Tillsammans med den kraftiga
höjningen av egenavgifter är marginalskatten för en stor del av de
heltidsarbetande nu ungefär 60 procent istället för de 50 procent som var
målet i marginalskattereformen. Det har lett till att cheferna för de bägge
kunskapsföretagen Ericsson och Astra offentligen har varnat för att detta kan
leda till klart sämre förutsättningar för deras företag med färre jobb som
följd.
I proposition 1995/96:222 medger regeringen detta:
Likväl tycks det finnas en viss tvekan hos utländska investerare att välja
Sverige som investeringsland. Ett skäl till detta kan vara svårigheten att locka
kvalificerad utländsk personal till Sverige. Vid en etablering måste i regel ett
antal nyckelpersoner ansvara för startandet av den svenska verksamheten.
Skattereglerna kan då utgöra ett hinder för sådana personer att komma hit.
Regeringen drar sedan slutsatsen att det kan finnas anledning
att medge sådana personer lättnader vid beskattningen.
Regeringen erkänner således att de genomförda
marginalskattehöjningarna och de därutöver höga skatterna
är ett hinder för utländska personer att arbeta i Sverige.
Omvänt innebär det naturligtvis att välutbildade svenskar
ofta är beredda att lämna Sverige.
Trots detta föreslår regeringen i propositionen att det redan urholkade
inflationsskyddet skall försämras ännu mer. Det innebär att ännu fler
heltidsarbetande tvingas betala de höga marginalskatter regeringen själv
erkänner skadan av.
Regeringens samlade förslag på skatteområdet utvecklas i proposition
1995/96:222. Sammantaget medför de ett höjt skatteuttag. Inom
företagssektorn föreslås vissa lindringar av skatteuttaget, vilka emellertid
motsvaras av lika stora skärpningar på andra områden. Härtill kommer att
energiskatten kommer att höjas ytterligare med cirka fem miljarder kronor
och att arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen förlängts utan motsvarande
sänkning av arbetsgivaravgifterna.
Sedan hösten 1994 har beslut fattats om att höja egenavgifter och
arbetsgivaravgifter med 4,5 procent av lönerna. Nu föreslår regeringen att för
en lönesumma upp till 600 000 kronor skall höjningarna undanröjas.
Samtidigt föreslås emellertid att den avsättningsmöjlighet i form av
periodiseringsfonder som var ett starkt önskemål från framför allt mindre och
medelstora företag i samband med företagsskattereformen 1993 skall
begränsas så att avsättning enbart medges med 20 procent av vinsten. Också i
fråga om den återinförda dubbelbeskattningen aviseras en lindring i form av
enkelbeskattning för vissa bolag. Någon ändring av de starkt expansions-
hämmande fåmansbolagsreglerna föreslås däremot inte.
Regeringen aviserar visserligen en utredning om den privata tjänstesektorn
med särskild inriktning på sådana tjänster som kan efterfrågas av hushållen,
men föreslår inga konkreta åtgärder. De stora skattekilarna på arbete, som är
ett definitivt hinder för tillkomsten av ett stort antal nya jobb inom denna
sektor, skall uppenbarligen ligga fast.
Regeringen föreslår också en omläggning av beskattningen av fordon
vilken innebär att försäljningsskatten slopas samtidigt som den löpande
fordonsbeskattningen höjs i motsvarande mån. Tjänstebilsbeskattningen
föreslås bli något lindrad. För att möjliggöra en omstrukturering inom
fastighetssektorn föreslår regeringen en reducerad stämpelskatt under tids-
perioden fram till 1997. Samtidigt höjs tobaksskatten och skattefördelarna vid
försäljning av andelar i allemansfonder undanröjs, bägge åtgärderna från
1997.
Regeringens propositioner visar på en gryende insikt om att hög
beskattning på arbete och återinförd dubbelbeskattning är och har varit
negativt vad gäller ambitionen att skapa goda förutsättningar för företagande
och nya jobb. När vissa begränsade lindringar nu föreslås motverkas de
emellertid med råge genom skattehöjningar på andra områden. Genom att ge
med ena handen och samtidigt ta mer med den andra skapas, som framgått av
ett antal analyser och kommentarer efter det att propositionerna har
presenterats, inga nya jobb.
Näringspolitiken
Regeringen bortser från de strukturella problem som hindrar
att fler nya företag tillkommer och att existerande företag
växer. I stället för genomgripande åtgärder för ett bättre
näringsklimat föreslår regeringen ökade statliga utgifter,
politiskt styrda projekt och en rad nya utredningar.
I propositionen föreslås att en miljard kronor anvisas till vad som kallas ett
program för småföretagsutveckling, förnyelse och tillväxt. Dessvärre är
innehållet inte särskilt konkret, utan bygger till stor del på att utredningar
och
kommittéer tillsätts. I vissa fall innebär regeringens förslag urvattnade kopior
av tidigare borgerliga förslag. Vissa mycket betydelsefulla frågor, som till
exempel lika konkurrensmöjligheter mellan privat och offentlig närings-
verksamhet, lämnas helt utan åtgärd.
Det är svårt att se de olika punkterna som ett sammanhängande program.
Intrycket är snarast att det är en sammanställning av pågående och planerade
åtgärder och utredningar inom regeringen.
Vi godtar självfallet förslagen i de delar de sammanfaller med våra förslag,
i bl.a. den nyligen presenterade motionen 1995/96:A49, där vi lägger fram en
rad förslag för att förbättra förutsättningarna för företagande. I flera fall
föreslår vi emellertid mera genomgripande förändringar, t.ex. i fråga om
avreglering och förenklingar.
Våra förslag, som till stor del bygger på regelförändringar och arbete inom
redan existerande organ, bör kunna genomföras utan att statens utgifter
behöver öka. Vi avvisar därför bland annat förslaget att avsätta en halv
miljard kronor till anslaget för särskilda regionala åtgärder och förslaget att
öka anslaget till folkrörelserådet Hela Sverige skall leva.
I propositionen föreslås vidare att en miljard kronor skall avsättas till en
fond för samarbete och utveckling inom Östersjöregionen. Detta förslag har
emellertid inget direkt samband med de problem som gäller förutsättningarna
för företagande och nya jobb. De medel som föreslås avsedda att förbrukas
under en femårsperiod skall administreras av en organisation inom Statsråds-
beredningen. Denna konstruktion och detta tillvägagångssätt måste ifråga-
sättas.
Enligt Moderata samlingspartiet har stödet till de nya demokratierna kring
Östersjön hög prioritet. Det måste dock vara en del av en långsiktig strategi
för att främja deras självständighet, skapandet av en rättsstat, marknads-
ekonomins utveckling samt förbättring av miljön.
Den socialdemokratiska regeringens intresse för närområdet i Östersjön är
senkommet. Moderata samlingspartiet föreslog redan i budgetmotionen i
januari 1995 en betydligt högre ordinarie anslagsnivå när det gäller stödet till
närområdet. För innevarande budgetår innebär vårt budgetalternativ en nivå
som ligger cirka 200 miljoner kronor över regeringens. Detta förslag avslogs
av regeringsmajoriteten.
Nivån på det framtida samlade svenska stödet till närområdet samt
inriktningen och fördelningen av detta bör bestämmas i budgetarbetet i höst.
Därigenom kan den totala effekten av resursinsatsen avvägas på bästa sätt.
I propositionen aviseras dessutom ett nytt investeringsstöd för jordbruket,
dock utan att beloppen preciseras. Det är en väl motiverad förändring av
jordbrukspolitiken, men vi förutsätter att förändringen inte orsakar
statskassan några nya utgifter utan finansieras helt inom ramen för en
omfördelning av det nationella jordbruksstödet.
Vi är kritiska till förslaget att öka statsutgifterna genom att satsa en miljard
kronor på anslaget för främjande av omställning i ekologiskt hållbar riktning.
Förslaget är ett uttryck för en förlegad arbetsmarknadspolitik med stöd och
bidrag i stället för lägre skatter och strukturella förändringar i syfte att
förbättra näringsklimatet och skapa förutsättningar för nya jobb och
investeringar i ny miljövänligare teknik. Arbetsmarknadspolitik bör inte
benämnas miljöpolitik och miljöpolitiken bör inte kompletteras med
sysselsättningsmål. Erfarenheten visar att måluppfyllelsen med en åtgärd blir
sämre om åtgärden syftar till att uppnå flera olika mål samtidigt.
Det är också märkligt att regeringen väljer att med statliga budgetmedel
finansiera miljösatsningar åt kommunerna och näringslivet samtidigt som
man avstår från att öka medfinansieringen av EU:s miljöstöd. Ett betydligt
mindre belopp än det som regeringen nu anslår för miljöinvesteringar hade,
tack vare den 50-procentiga medfinansieringen från EU, fått större effekt om
man i stället valt att göra fler miljösatsningar inom ramen för EU:s
miljöprogram för jordbruket. Vi har tidigare föreslagit detta i en motion till
riksdagen.
Arbetsmarknaden
Regeringen presenterar i propositionen vissa nyordningar
inom arbetsmarknadspolitiken. Den mest avgörande
förändringen av villkoren på arbetsmarknaden avstår man
emellertid från att aktualisera, nämligen en reformering av
arbetsrätten.
Trots att den arbetsrättsliga regleringen utgörs av lag och sålunda måste bli
föremål för riksdagens beslut om och när förändringar skall ske, och trots att
parterna på arbetsmarknaden inom Arbetsrättskommissionen misslyckats med
att nå en uppgörelse, förmår inte regeringen handla.
Vi finner för vår del detta utomordentligt anmärkningsvärt. Oförmågan att
reformera arbetsrätten leder till högre arbetslöshet helt i onödan. En
liberaliserad arbetsrätt skulle dessutom leda till nya riktiga jobb utan några
som helst kostnader för staten.
I vår motion 1995/96:A49 har vi presenterat förslag till en reformerad
arbetsrätt både på kort och på längre sikt. Vi hänvisar till detta förslag. Det
bör beslutas utan dröjsmål.
Regeringens förslag på det direkt arbetsmarknadspolitiska området
diskuteras i en särskild kommittémotion. Här skall endast vår principiella
kritik redovisas.
En huvudpunkt i de förändringar av arbetsmarknadspolitiken som
regeringen förordar är en kommunalisering av arbetslösheten. Kommunerna
skall ges en större uppgift och Arbetsmarknadsverket en mindre. Äldre
arbetslösa skall sysselsättas inom den offentliga verksamheten. De skall, som
arbetsmarknadsministern motiverat förslaget, garanteras "ett värdigt slut".
Vi vill för vår del starkt varna för en utveckling i riktning mot vad som
brukar benämnas en tredje arbetsmarknad, präglad av bidragsjobb.
Etablerandet av en sådan arbetsmarknad kan säkert förefalla attraktivt för
vissa kommuner som härigenom uppenbarligen redan sett en möjlighet att
undvika nödvändiga moderniseringar av den kommunala verksamheten. För
de arbetslösa däremot riskerar en marknad av kommunala bidragsjobb att bli
en arbetsmarknad som man i praktiken inte kommer att kunna lämna.
Inställningen till arbetslösa äldre finner vi direkt frånstötande.
Regeringen föreslår också att den gamla och hårt kritiserade idén om s.k.
arbetsföretag nu likväl skall förverkligas, om än i en lätt retuscherad form och
omdöpt till arbetscenter. Arbetslösa skall kunna hyras ut till företag men vara
anställda i centret.
Effekterna av dessa centrer riskerar att bli desamma som effekterna av
andra kommunala bidragsjobb. Dessutom kan uthyrningsverksamheten bli ett
direkt hot mot riktiga företag med motsvarande inriktning. Medarbetare som
skulle kunna erbjudas arbete via kommunala arbetscentrer skulle rimligen
också kunna få arbete på en vanlig marknad förutsatt att skatter, arbetsrätt
och lönebildning är ändamålsenliga. Det är således inom dessa områden som
förändringar behöver göras istället för att söka olämpliga vägar runt de
verkliga problemen.
Samma verklighetsfrämmande förhållningssätt uppvisar regeringen i sina
nyutställda löften till ungdomar om jobb efter 100 dagar och ett arbete under
nästa sommars lov från skolorna. Något sådant kan regeringen naturligtvis
inte lova. Att ändå göra det undergräver ytterligare tilltron till politiken hos
en grupp medborgare där misstron redan är betydande.
I vår motion 1995/96:A49 presenteras riktlinjerna för en arbetsmarknads-
politik i nära samarbete med de företag där de nya jobben måste komma.
Lärlingsprogram för unga och särskilda arbeten i företagen för dem som är
eller riskerar bli arbetslösa under en längre tid är huvudinslag i en sådan
politik. Vi hänvisar till dessa förslag, liksom till ett uttalande i samma
motion
om arbetsmarknadspolitikens uppgift. Enligt vår mening skall arbets-
marknadspolitikens distinkta syfte vara att få arbetsmarknaden att fungera
bättre.
Regeringen vill höja ersättningen i a-kassan till 80 procent. Förslaget är
olämpligt inte bara därför att det i en besvärande statsfinansiell situation är
mycket kostsamt utan också därför att det motverkar goda incitament till
arbete och en mer flexibel lönebildning.
I motion 1995/96:A49 förordar vi att en allmän arbetslöshetsförsäkring
införs. I motionen framförs också förslag om förändringar i hur ersättnings-
nivåerna skall beräknas. Vi avstyrker regeringens förslag och hänvisar till den
nämnda motionen.
Det är sammanfattningsvis vår uppfattning att regeringen sätter orimligt
stor tilltro till arbetsmarknadspolitikens möjligheter att bidra till att nya
jobb
kommer till. Ständiga förändringar i arbetsmarknadspolitiken får ursäkta en
bristande politik för ökat företagande. Det är ingen framkomlig väg till
tillväxt och arbete.
Utbildningspolitiken
Utbildning och kompetenshöjning framhålls som två viktiga
ingredienser i regeringens politik för att minska
arbetslösheten. "Utbildning" och "kompetenshöjning" är
emellertid inga magiska lösenord som med automatik leder
till fler arbeten och högre välfärd. Orden måste fyllas med
innehåll.
Ordens viktiga innehåll kommer av en vision eller idé om hur det framtida
samhället kommer att se ut och, inte minst, av en klar insikt om att det
kommer att vara annorlunda jämfört med dagens samhälle. Ett parti som
antingen tror att samhället har nått "den bästa av alla världar" eller som av
olika skäl inte vill eller kan se de förändringar som påverkar samhället
kommer att föra en utbildningspolitik som präglas av väntan och "mer av
samma".
En utbildningspolitik kan heller inte få ett framåtsyftande innehåll om den
skapas i ett vakuum. Skall utbildningspolitiken ge önskade resultat måste den
vara en del av ett sammanhållet program med aktiviteter inom bland annat
arbetsmarknads-, skatte- och lönepolitiken. Dessutom måste utbildnings-
politiken ha ett stöd i de enskilda människornas vilja att lära och förstå samt
i
samhällets allmänna hållning till kunskap och vetande.
Regeringen framlägger i propositionen återigen sina idéer om hur
utbildningspolitiken skall formas under de kommande åren. De förslag som
framförs har presenterats vid ett otal tidigare tillfällen, senast i den
ekonomiska vårpropositionen. Den aktuella propositionen innehåller i sak
inget nytt.
De 100 000 platserna inom vuxenutbildningen återkommer sålunda. Det
faktum att satsningen egentligen bara till en mindre del består av nya platser
är nu välkänt. Platserna riktar in sig på arbetslösa, en grupp som är i stort
behov av stöd men som med en annan politik kunnat besparas sin nuvarande
situation. Eftersom regeringen inte har någon idé om hur framtiden kommer
att se ut, skall platserna användas till en allmän höjning av baskunskaperna,
vilket rent allmänt kan vara bra. Hur denna kunskapshöjning skall hjälpa de
studerande till nya arbeten framgår dock ej.
Regeringen har i olika turer behandlat frågan om hur utbildningen skall
finansieras. Framförda förslag om att kunna studera på A-kassa har mötts av
massiv kritik. I propositionen tror sig regeringen lösa denna konflikt genom
att införa ett särskilt utbildningsbidrag som ligger på en nivå motsvarande
arbetslöshetsersättningen. Förslaget innebär, enligt vår uppfattning, flera
risker. En är att elever genom höga bidrag lockas in på en utbildning utan att
ha övervägt de kort- och långsiktiga ekonomiska konsekvenserna av att
studera. När bidraget tar slut finns en stor risk att dessa studenter avbryter
sina studier. En annan risk är att känslor av orättvisa sprids i samhället,
därför
att olika grupper får studera på olika villkor.
I den högre utbildningen ägnar sig regeringen likaså åt att återanvända
gamla förslag. De 30 000 platserna har presenterats förr och består till stor
del
av befintliga platser. Regeringen ser fler högskoleplatser främst som ett
arbetsmarknads- och regionalpolitiskt instrument. Denna baktanke görs det
heller ingen hemlighet av i propositionen. Regeringen redovisar däremot inte
hur den högre utbildningen skall bidra till ökad konkurrensförmåga och
tillväxt, och därmed fler arbeten. Frågor som inte berörs är hur lärosätena rent
praktiskt skall kunna klara vidgade uppgifter: hur skall lokaler ordnas, finns
lärare med tillräckliga meriter, finns tillräckligt antal elever med rätt
bakgrund och intresse etc.
En politik för fler riktiga
jobb
Arbetets nya villkor
Arbetslösheten är ofta en personlig katastrof för den som
drabbas. Den utgör dessutom en betydande ekonomisk
belastning. Sammantaget kostar arbetslösheten varje svenskt
hushåll i genomsnitt mer än 25 000 kronor. För varje
människa som går från arbetslöshet till produktivt arbete
förbättras de offentliga finanserna med cirka 200 000 kronor.
Ett särskilt illavarslande drag i dagens
arbetslöshetssituation är att problemen är störst inom sådana
verksamheter där expansion vore allra mest angelägen. Av en
studie, redovisad i Finanstidningen den 31 maj 1996, framgår
att sedan september förra året har antalet varsel i offentlig
tjänst minskat, medan varslen fortsatt att öka i det privata
näringslivet. Varslen i den privata tjänstesektorn ökade med
115 procent från april 1995 till april 1996. Inflödet av nya
jobb i tjänstesektorn förefaller att ha sjunkit med en
fjärdedel.
Diagram 5.1 Varselutvecklingen
Två figurer illustrerar den utveckling vi här har redovisat.
Diagram
Att arbetslösheten stigit snabbt de senaste åren beror delvis
på att den offentliga sektorn, som tidigare anställde ett snabbt
växande antal medarbetare, inte längre kan göra det. Det
kommer den inte heller i framtiden att kunna göra.
När den offentliga expansionen upphör, synliggörs de underliggande
svagheter som Sverige under lång tid kännetecknats av, men dolt eller
förträngt. Företagen är för få, utvecklas för svagt och anställer snarare färre
än fler. Det enskilda tjänsteföretagandet, den del av ekonomin som borde
växa snabbast, är outvecklat.
Att företagen inte kan eller vill växa tillräckligt fort finns det, dessvärre,
rikhaltiga bevis på. Av en undersökning (Demoskop 1996) avseende 250
småföretagare framgår att höga arbetsgivaravgifter, arbetsrättsregler, höga
skatter och krångliga föreskrifter är direkt avhållande på företagstillväxten.
En väsentlig orsak bakom dagens situation är den svenska
samhällsstrukturens bristande överensstämmelse med de individuella och
rörliga tendenser som nu präglar utvecklingen över hela världen.
Låt oss i detta sammanhang peka på några förhållanden av särskild
betydelse.
Sverige är ett extremt kollektiviserat samhälle. Den offentliga sektorn har
länge ansetts viktigare än den privata. "Att-ha-rätt-till"-attityden snarare än
"jag-kan-bidra-själv" har alltmer kommit att känneteckna det svenska
samhället. Ekonomin, arbetsmarknaden och de sociala stödsystemen präglas
av detta.
Så kan det emellertid inte fortsätta, om Sverige återigen skall kunna växa.
Arbetsmarknaden är, som vi just antydde, uppbyggd efter samma kollektiva
principer som samhället i övrigt. Lagar och kollektivavtal reglerar villkoren
för arbetet, ofta också i minsta detalj. Företagande är en undantagsverksamhet
snarare än en huvudsak.
Sverige har också en facklig organisationsgrad som tillhör de högsta i
världen. 85 procent av alla anställda är fackligt anslutna. Att den fackliga
makten är utomordentligt stor är emellertid inte bara en följd av den höga
organisationsgraden. Till de fackliga organisationerna har också knutits
rättigheten att sluta avtal som i flertalet andra länder tillerkänns de enskilda
medarbetarna personligen.
Den balans mellan de organiserade löntagar- och arbetsgivarintressena som
en dynamisk arbetsmarknad kan dra nytta av existerar dessutom knappast i
Sverige. Till stor del sammanhänger detta med att socialdemokrater och
fackliga organisationer växelvis nyttjat fackliga och politiska metoder för att
främja en av mera allmänna orsaker önskad maktförskjutning i samhället.
De sammantagna effekterna av de förhållanden vi här har redovisat är
djupgående och allvarliga. Massarbetslösheten har vi redan pekat på. Den
svaga tillväxten är en annan. Den svenska ekonomin växer avsevärt
långsammare än vad som skulle vara möjligt. Resultatet syns tydligt i form av
ett mer begränsat löneökningsutrymme och i knappare resurser för t.ex.
utbildning och vård.
Skall jobben bli fler och välståndet högre, räcker det enligt vår mening inte
med marginella justeringar av skattesatser eller lagparagrafer. Det behövs en
mer fundamental förändring bort från det kollektiva till förmån för det
individuella, från det stationära till det rörliga, från det historiskt
bevakande
och fördelande till det framåtriktade och skapande.
Härtill kommer dessvärre regeringens beklagansvärda besked att den
överväger en avveckling av kärnkraften. Hur någon regering med den
arbetslöshet Sverige i dag lider av kan tänka sig att göra strömtillförseln
dyrare är för oss obegripligt.
Utgångspunkter för en politik för fler
riktiga arbeten
Sveriges moderna arbetsmarknadshistoria är berättelsen om
hur den offentliga verksamheten tillåtits expandera på
tillväxtens och företagandets bekostnad. Följande uppgifter
illustrerar hur tillkomsten av nya jobb de senaste 25 åren
uteslutande skett inom den skattefinansierade delen av
ekonomin.
Tabell 5.1 Tillkomsten av nya arbetstillfällen 1970-1995
Den offentliga sektorns starka tillväxt förklarar nästan helt
den till synes fördelaktiga sysselsättningsutveckling Sverige
i en internationell jämförelse länge kunnat uppvisa. Den
svenska politiken har emellertid nu kommit till vägs ände. En
fördröjd arbetslöshetskris slår igenom med full kraft.
Ingenting talar heller för att den tidigare expansionen inom
den offentliga sektorn någonsin skall kunna återupptas. Den
offentliga verksamheten har passerat sitt maximum.
De nya arbeten som behövs om arbetslösheten skall kunna pressas tillbaka
måste komma i företagen. Det kräver i sin tur en företagsexpansion som
sannolikt är kraftigare än vad Sverige klarat sedan industrialismens
genombrott. Det understryker att Sveriges arbetslöshetsproblem inte kommer
att kunna lösas med detaljförändringar, utbildningsinsatser eller AMS-
program. Inte heller kan hoppet sättas till en allmänt högre tillväxt. Snarare
handlar det om ett mer grundläggande skifte som med utgångspunkt i den nya
arbetsmarknad vi tidigare diskuterat främjar varje människas växt och
skaparförmåga. Företagandet måste nu sättas främst på dagordningen.
Det företagande som måste växa är av alla slag. Tjänsteföretagen behöver
bli fler, men också industrin. Ingenting säger att den förhållandevis lilla
industrisektor Sverige idag har behöver vara för alltid given. Redan om de
företag som idag finns kan stimuleras att växa sig större innebär detta ett
viktigt bidrag till bekämpandet av arbetslösheten.
Även om de mindre företagen sannolikt har en särskild expansions-
möjlighet skall dessa inte sättas i motsats till de större. Storföretagens
tillväxt
är tvärtom ofta en förutsättning för att mindre och medelstora företag skall
utvecklas.
Avgörande är under alla omständigheter att en hård och korrekt konkurrens
främjas. Det ger den konkurrenskraft som är de nya jobbens förutsättning.
Den form varigenom människors intresse av att arbeta fått komma till
uttryck är i Sverige traditionellt anställningen. Företagandet har politiskt
inte
setts som någon angelägen livsform. Att bli företagare har av flertalet
människor upplevts både som onaturligt och svårt. I en internationell
jämförelse är också antalet företag och företagare i Sverige litet.
Det kommer inte att vara möjligt att på allvar vända arbetslöshets-
situationen med mindre än att företag och företagande görs till en minst lika
angelägen form för arbete som anställningen. Anställningen kommer i sin tur
att behöva bli mindre stationär, och mer variationsrik, till följd av den mera
föränderliga arbetsmarknaden.
Det är ur insikten om dessa förhållanden som en politik för fler jobb måste
formas. Den ställer varje enskild människas möjligheter att utvecklas i
centrum och ser företagsamhet och föränderlighet som de avgörande
verktygen för att göra den personliga utvecklingen möjlig.
Ett mål med betydelse
Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen skall ställa
sig bakom målet att halvera den öppna arbetslösheten till
fyra procent år 2000. Begränsningen till den öppna
arbetslösheten gör detta till ett skenmål. Med statistiska
manipulationer och politiska beslut skulle man till och med
helt kunna avskaffa den öppna arbetslösheten. Det var de
forna öststaternas sätt att beskriva sin arbetsmarknad.
Skall Sveriges riksdag ta ställning till ett politiskt mål när det gäller att
bekämpa arbetslösheten, måste detta utgå från den verkliga arbetslösheten
och avse åtgärder som skapar förutsättningar för riktiga jobb i dagens och
morgondagens företag. Det är endast så de arbetslösa kan känna verklig
trygghet och tillfredsställelse och de höga kostnaderna för arbetslösheten
sjunka.
Vi föreslår därför att riksdagen istället ställer sig bakom ett mål som
innebär att villkoren för arbete och företagande skall förbättras så att den
verkliga arbetslösheten sjunker väsentligt mer än vad som motsvaras av en
halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000.
Våra förslag
I den moderata partimotionen 1995/96:A49 har vi redovisat
en politik som genom en förnyelse av Sveriges ekonomi
skapar goda förutsättningar för företagande, expansion och
nya jobb. Våra förslag, som återfinns mera detaljerat i
motionen, är följande:
- Statens finanser måste vara i god ordning för att räntorna skall sjunka och
inflationen vara låg. Statsbudgeten måste snabbare bringas i balans än vad
som nu sker. Det bör ske genom ekonomisk tillväxt och besparingar på de
offentliga utgifterna
- En flexibel lönebildning är nödvändig. Regeringen bör underlätta för
aktörerna på arbetsmarknaden att förnya lönesättningen så att den främjar
den enskildes utveckling och tillkomsten av fler jobb.
- Internationella föredömen skall tas tillvara. Studier av framgångsrika
förändringar i andra länder bör redovisas för riksdagen under de närmaste
två åren.
Företagen måste ha ekonomiska möjligheter att växa om de
skall kunna anställa flera. Skatten på arbete och kunskap,
skatten på kapitalbildning och skatten på företagande måste
sänkas i en sammanhållen strategi.
- Den s.k. värnskatten bör avvecklas. Därmed sänks marginalskatten till ca
50 procent
- Egenavgiften till sjukförsäkringen sänks med en procentenhet. Den
beslutade höjningen 1997 och 1998 undanröjs
- Socialavgifter bör så långt möjligt relateras till utgående förmåner.
Därmed sänks den totala skattekilen
- Den allmänna löneavgiften på 1,5 procent avvecklas
- Kommunalskatterna bör sänkas med åtminstone 1,50 kronor till 1999
- De försämrade betalningsreglerna för mervärdesskatt måste undanröjas
- Dubbelbeskattningen bör avvecklas
- En särskild skattereduktion på 50 procent för vissa hushållstjänster införs
för att snabbt stimulera tillkomsten av nya jobb
- Det måste bli enklare att starta företag. Det kan ske genom att den som vill
starta företag gör en enkel anmälan och i retur får bl.a. skattsedel för
företagande
- Spärreglerna för fåmansbolag bör förenklas redan vid det kommande
årsskiftet
- Riskkapitalavdraget bör förbättras, bl.a. genom en förlängning i tre år
utöver vad som nu gäller, avveckling av diskriminerande inslag och höjd
beloppsgräns
- Uppfinnare och innovatörer skall ha rätt att ta upp inkomster av royalty
som kapitalinkomst
- Rätt införs till nuvärdeavskrivning av investeringar i maskiner och
inventarier
- Mervärdesskatten måste reformeras bl.a. genom att tjänster till hushållen
undantas. Sverige bör i EU utverka möjlighet att göra detta
- Energiskatten måste sänkas. Dagens energiskatter riskerar att leda till
direkta företagsnedläggelser
- Beskattningen av tjänstebilar sänks. Det skulle ge omedelbara positiva
effekter för den svenska bilindustrin
- Kommunerna bör åläggas att upphandla i konkurrens. En kommunal
konkurrensrevision införs
- Krånglet för företagen måste reduceras. All statistisk uppgiftsskyldighet,
med vissa oundgängliga undantag, bör ställas in under två år
- En statlig avregleringsdelegation inrättas, bl.a. för att kontinuerligt pröva
ändamålsenligheten i regler riktade mot företagandet
- Statens skatteförmånsrätt vid konkurser bör avvecklas för att underlätta
nytt företagande
- Systemet med löneförmånsrätt och lönegaranti bör förenklas
- Privatiseringen av statliga företag bör återupptas. Telia och Vattenfall bör
härvid ges förtur.
En långtgående liberalisering av arbetsmarknaden är ett
viktigt inslag i en politik för större rörlighet och fler jobb.
Den bör inledas omedelbart.
- Den arbetsrättsliga lagstiftningen måste förenklas kraftigt. En ny
arbetsrättslig lagstiftning, med endast ett begränsat antal grundläggande
stadganden om villkoren på arbetsmarknaden, bör införas den 1 januari
1999
- Lagen om anställningsskydd (LAS) bör sättas ur kraft för nyanställningar
från den 1 september i år och under den tid som åtgår för att förbereda en
total förenkling av arbetsrätten
- De delar av en enklare arbetsrätt som infördes under den förra regeringen
bör återintroduceras
- Arbetsdomstolen bör avvecklas som en del av en större reformering av
arbetsrätten
- För att minska svårigheterna för den äldre arbetskraften att få arbete bör
möjligheter öppnas att träffa avtal om kortare uppsägningstid
- Sverige bör i EU verka för återhållsamhet ifråga om arbetsrätten. En
otidsenlig nationell arbetsrätt får inte upphöjas till europanivå.
Kunskap blir allt viktigare för både konkurrenskraften och
den sociala rörligheten.
- En nationell skolpeng bör införas. Det främjar valfrihet, konkurrens och
kvalitet
- Den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen bör byggas ut till 20 000
platser. Utbyggnaden bör ske tillsammans med företagen
- Insatser bör göras för att främja kvaliteten i den högre utbildningen som
grund för en kommande utbyggnad
- En bred analys bör göras för att utröna företagens behov av väl utbildade
medarbetare. En kunskaps- och företagsexpansion kan därigenom
genomföras på ett ömsesidigt stödjande sätt
- Personliga utbildningskonton för den enskildes kontinuerliga lärande bör
byggas upp av den enskilde och arbetsgivaren gemensamt
- En bred process med universitet, högskolor och företag bör initieras för att
söka definiera områden där Sverige genom forskning skulle ha särskilt
goda möjligheter att hävda en plats i den internationella frontlinjen
- En databas om forskning för att underlätta teknikspridning till bl.a.
småföretag bör byggas upp.
Arbetsmarknadspolitiken skall vara stram och bidra till att
arbetsmarknaden fungerar väl.
- En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör införas den 1
januari 1997. Ersättningperioden bör begränsas till 300 dagar
- Sociala ersättningars, skatters och inkomstrelaterade avgifters inverkan på
lönebildning och arbetslöshet bör utvärderas snarast och redovisas senast
hösten 1997
- Arbetsmarknadspolitiken bör koncentrera insatserna till unga och
långtidsarbetslösa.
- Ett brett lärlingsprogram bör introduceras för att underlätta ungas
introduktion i företagen
- För dem som är eller riskerar bli arbetslösa under längre tid bör ett
samarbete utvecklas med företagen. Syftet skall vara att erbjuda möjlighet
till i vart fall temporärt arbete
- Arbetsförmedlingen bör vara fri. Återstående hinder för privat
arbetsförmedling bör avvecklas.
Lantbruket är en viktig del av ekonomin.
- Sverige bör öka utnyttjandet av EU:s miljöprogram för jordbruket. Det
svenska lantbruket kan därmed bli mer konkurrenskraftigt
- Stödet till vallodling bör utökas inom miljöstödet
- Reglerna för miljöersättningen måste förenklas
- En utvärdering bör göras av vilka effekter ett investeringsstöd till
animalieproduktionen kan få för jobben.
Insatser behöver göras för att förbättra möjligheterna för
olika delar av arbetsmarknaden att fungera väl.
- Arbetslösheten bland invandrare bekämpas bäst genom ökad mångfald och
avreglering. Utbildning, i synnerhet i svenska, är betydelsefull och bör ges
högsta prioritet
- En distansutbildningsorganisation bör introduceras för Norrlands inland.
Goda utbildningsmöjligheter ökar attraktionskraften för företags-
etableringar
- En ny ordning för anslag till särskilda regionala investeringar behöver
införas för att öka effektiviteten. Länsstyrelserna bör härvid ges en
huvudroll
- Ett program för att främja kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden bör
utvecklas. En upplösning av dagens offentliga monopol bör utgöra ett
huvudinslag i ett sådant program
- Rehabilitering bör i första hand ske i företagen. Ett konkret system för att
möjliggöra detta måste presenteras
- Samhalls verksamhet, liksom lönebidragens ändamålsenlighet, bör bli
föremål för en extern utvärdering.
Ett program för fler riktiga jobb måste genomföras snabbt
och med stor målmedvetenhet.
- Regeringen måste noga följa hur programmet fungerar och rapportera
resultaten till riksdagen. Beredskap måste finnas framför allt för ytterligare
skattesänkningar.
Följande åtgärder föreslår vi skall genomföras redan från
den 1 september i år:
- Undantag för lagen om anställningsskydd (LAS) för nyanställningar
- Återintroduktion av den enklare arbetsrätt som gällde till den 31 december
1994
- Skattereduktion för vissa hushållstjänster
- Rätt till nuvärdeavskrivning av investeringar i maskiner och inventarier
- Bättre betalningsregler för mervärdesskatt
- Energiskattehöjningarna som genomförts och beslutats under året
undanröjs
- Frihet för privat arbetsförmedling.
Sverige kan växa, men bara om människor och företag tillåts
växa. Vårt program för fler jobb är ett bidrag till att göra
detta möjligt.
Budgeteffekter och
finansieringen
Det moderata budgetalternativet
I motion 1995/96:Fi78 har det samlade moderata alternativet
till regeringens ekonomiska politik beskrivits utförligt. Det
syftar bland annat till starkare statsfinanser genom minskade
offentliga utgifter som också skapar utrymme för sänkta
skatter på främst arbete och kapitalbildning.
Vår politik innebär långsiktiga utgiftsminskningar som 1999 uppgår till
65,3 miljarder kronor utöver vad regeringen föreslår. Besparingarna har
utformats med utgångspunkt i vår principiella inställning till statens
grundläggande uppgifter. Det innebär exempelvis att vi avvisar regeringens
förslag om besparingar för handikappade och för dem som uppbär barn- och
änkepension. Dessa utgifter är en del av den grundläggande uppgiften att ge
ett gemensamt stöd till dem som verkligen behöver det. Besparingar måste i
första hand inriktas på att minska antalet medborgare i olika offentliga
transfereringssystem genom exempelvis successivt höjd ålder för full
offentlig pension. Dessutom minskar behovet av bidrag för vanliga hushåll
genom rejält sänkt skatt. Därmed blir det möjligt att sänka ersättningsnivåer
och införa större självrisker i offentliga försäkringar. Därutöver kommer
privatiseringar och ränteeffekter. Det skapar utrymme för fullt finansierade
skattesänkningar som uppgår till sammanlagt 60,7 miljarder kronor 1999
samtidigt som budgetsaldot förbättras.
Sammantaget leder våra förslag till budgetförstärkningar på 9,2, 11,8
respektive 8,1 miljarder kronor för de kommande tre budgetåren i förhållande
till regeringens förslag.
Tabell
De utgiftsminskningar vi föreslog för de kommande tre
budgetåren i motion 1995/96:Fi78 medförde att det statliga
utgiftstaket kunde bestämmas till belopp som är i
motsvarande mån lägre. Vi avvisade vidare de s.k.
budgeteringsmarginaler regeringen föreslog. Därmed tvingas
regeringen gå tillbaka till riksdagen med förslag till åtgärder,
om de bedömda utgifterna skulle komma att överskridas.
Budgetdisciplinen blir hårdare samtidigt som
skattesänkningar och utgiftsökningar måste finansieras fullt
ut. Riksdagen beslöt emellertid den 11 juni att avslå våra
förslag om utgiftstak för perioden 1997-99.
I det föregående har vi redovisat den politik för nya, riktiga jobb som
förelades riksdagen i motion 1995/96:A49 sedan regeringen brutit utfästelsen
om en proposition. Bland våra förslag finns vissa skattesänkningar som är
avsedda att träda i kraft den 1 september 1996. Finansieringen av dessa och
av de förslag som följer av våra ställningstaganden till proposition
1995/96:222 redovisas i tabell 6.3. I övrigt finansieras våra förslag genom de
utgiftsminskningar som förordades i motion 1995/96:Fi78. Det bör noteras att
neddragningen av statsbidrag till kommunerna till övervägande del är en följd
av att våra förslag i övrigt leder till minskade kostnader för kommunerna och
till större bas för uttag av kommunal inkomstskatt. I övrigt är de en följd av
våra förslag om en omfattande avreglering av den kommunala verksamheten.
Det finns ingen regel i den nya budgetprocessen som hindrar riksdagen att
nu besluta sänka utgiftstaket för de kommande tre budgetåren. Vi föreslår
mot denna bakgrund att det statliga utgiftstaket bestäms till 670 miljarder
kronor 1997, 652 miljarder kronor 1998 och 641 miljarder kronor 1999. Det
är en sänkning av utgiftstaket med 53, 68 respektive 94 miljarder kronor
jämfört med riksdagens beslut den 11 juni för de tre åren.
I enlighet med vad som gäller för den nya budgetprocessen redovisade vi i
motion 1995/96:Fi78 en preliminär fördelning av de statliga utgifterna per
utgiftsområde. I höst kommer vi liksom regeringen att redovisa utgifternas
fördelning per anslagspost inom respektive utgiftsområde utifrån vårt förslag
till utgiftstak för de kommande tre åren. Därmed skapas utrymme för de
skattesänkningar vi föreslagit i vårt budgetalternativ.
I tabell 6.2 redovisas vår preliminära fördelning av utgifterna inom
utgiftstaket på utgiftsområden.
Tabell 6.2 Moderata förslag till utgiftsramar 1997-1999
Miljoner kronor, löpande priser (schablonmässig uppräkning
med 3,3 procent för 1997 och 3 procent för 1998 resp. 1999)
Angivna förändringar är i relation till regeringens förslag till
utgiftsramar
Tabell
Finansiering av åtgärder utöver
budgetalternativet
I tabell 6.3 redovisas de statsfinansiella effekterna av de
förslag i motion 1995/96:A49 som inte återfinns i vårt
budgetalternativ som det redovisas i motion 1995/96:Fi78
samt av våra ställningstaganden till förslagen i proposition
1995/96:222.
Återgången till tidigare regler för uppbörd av moms medför en engångs-
försvagning av statsfinanserna som motsvarar den likviditetsindragning som
skulle drabba näringslivet. Sammantaget rör det sig, efter justeringar av det
ursprungliga beslutet, om en engångseffekt på 6-7 miljarder kronor och en
varaktig effekt på statsbudgeten på cirka 0,4 miljarder kronor.
Förslaget om nuvärdeavskrivning av maskiner och inventarier innebär en
tidigareläggning av de avskrivningar som annars normalt skulle skett under
en period av 3 till 4 år. Genom att omedelbar avskrivning endast medges för
det diskonterade nuvärdet av dessa avskrivningar uppkommer ingen varaktig
statsfinansiell effekt. Tidigareläggningen av avskrivningar medför emellertid
en periodiseringseffekt så att statsinkomsterna blir mindre de första åren efter
införandet för att därefter bli lika mycket större än utan nuvärdeavskrivning.
Något varaktigt skattebortfall eller någon varaktig ränteeffekt uppkommer
således inte. Den tillfälliga periodiseringseffekten täcks, liksom engångs-
effekten av ändrade momsregler, genom de privatiseringar vi förordar.
Skattereduktionen på vissa hushållstjänster bedöms inte ge någon negativ
effekt på statens inkomster, då intäkterna från denna sektor i dagsläget är
marginella och en skattereduktion bidrar till att överföra tjänster som idag
säljs svart och obeskattade till den beskattade och vita marknaden.
Vidare förordas att stämpelskatten reduceras tillfälligt, att försäljnings-
skatten på bilar slopas och att beskattningen av tjänstebilar sänks i enlighet
med regeringens förslag.
Finansieringen av förslagen sker genom höjd tobaksskatt, ianspråktagande
av den tidigare gjorda reservationen för skattesänkningar avseende företag
och därutöver genom inleverans från Securum på sammantaget 2,8 miljarder
kronor, vilket motsvarar bortfallet av stämpelskatt 1996 och 1997. Därmed
tas ungefär hälften av det belopp som regeringen föreslår i anspråk för ett
ändamål som har nära beröring med Securums verksamhet. Vad som i övrigt
kan erhållas vid en avveckling av Securum bör användas för att nedbringa
budgetunderskottet och statsskulden.
Tabell

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen
godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,
2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om målet att
villkoren för arbete och företagande skall förbättras så att den verkliga
arbetslösheten sjunker väsentligt mer än vad som motsvaras av en
halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000,
3. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen beslutar
godkänna utgiftstaken för åren 1997, 1998 och 1999,
4. att riksdagen beslutar godkänna den preliminära fördelningen av
utgifterna per utgiftsområde i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 19 juni 1996
Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)